615. Haaland och kvinnorna

Jag känner lite grann, Johan, att lilla Billy som gör premiär inne i studion är lite som Jamals lillebror. Som Jamals lillebror? Ja, du måste ju ha sett honom i somras under VM, eller?

Ja, någon gång, men jag kan väldigt lite om Jamals lillebror. Hur gammal är Jamals lillebror? Fyra, kanske fem, men han har ju ändå varit någon typ av sociala mediekändis när han var kanske två, gick runt i blöja och napp och så där.

Usch, vilken hemsk mening. Och den familjen, de har ju liksom inga som helst begränser om att kanske inte han vet vad han ger sig in i här när han exponeras för miljontals människor. Nej.

Och han är ju jättegullig, och jag tror framförallt kanske att de som är i typ i min äldsta sons spann, åldersmässigt, 15-16, de har ju stenkoll på honom. Det finns de här fankonton där man kan bara liksom läggs ut senaste lite paparazzi-bilder när han lämnar Saab på en hel dagis. Ja, du menar, han har inte haft så mycket att säga till om själv.

Nej, Billy sitter här och han kanske sen om några år kommer börja reflektera litegrann över vad hände när jag var liten och helt liksom... Ja, du pratar om min lilla hund. Ja, precis, som sitter här och slickar tassarna bakom dig nu.

Han är med i poddrummet här idag. Det är ju också lite mot min vilja. Det här är ju en nödlösning, så vi får se om det ens går. Jag känner mig oerhört lös i kanterna, jag har inte ens med mig en dator här.

Ja, precis, nu du var och kissade här och lämnade Billy till mig, Fredrik Tillberg och Jonathan Häggström Wedding, så sa Jonathan att han var ju här igår också. Ingen har riktigt sett honom ta ett enda steg. Nej.

Det är lite av en, får man säga, en slappis. Ja, han är det med mig i alla fall, egentligen ganska yster, valp, men han är lite deprimerad här helt enkelt. För han gillar ju sin matte otroligt mycket.

Men mig så vill han ju inte ens gå. Så jag får bära honom, jag har burit honom hit, alltså hela vägen från mig. För jag sätter ner honom så kissar han och sen sitter han bara där.

Och jag har liksom inte riktigt tid att lirka. Ofta när jag behöver gå med honom för att jag egentligen trivs jag ju med att göra det. Då tar jag spårvagnen någonstans så att vi bara måste gå hem.

Då har han ju inget val. Men här, han längtar helt enkelt till roligare saker. Det är därför han är så lugn och beskedlig här. Men det kan ju vara bra för podden, han kommer inte störas mycket, tror jag.

Nej. Hetsa inte upp honom nu. Det är bra om han kan hålla sig lugn nu. Hetsa inte upp honom. Han är så lugn. I charlikoma-läge. Så, nu ska Husse podda. Nu får du vara tyst.

Du får tyst. Han tyckte det var dumt. Dö. Han bara kom. Han tyckte det var fint. Nu får du vara tyst. Ja. Vi ska säga välkomna också, givetvis, till... Jag gissar att kanske Fasse tar med någonting av det.

Så vi säger välkomna till alla som lyssnar på Offsides podcast. Detta är Johan Norenius, detta är Billy och detta är Anders Bengtsson som sitter här. Ja, så blev det idag.

Och det är ju skönt att du sitter här. Ja. Det var ju efter att vi spelade in förra veckan. Jag tror jag kanske masserade dig före inspelning. Du sa att du hade ont i huvudet.

Och jag tryckte rejält på din nacke och axlar och så där. Kanske var någon spänningshuvudvärk. Sen var du tapper soldat, sa ingenting om att du hade ont i huvudet.

Spelade in. Men sen fick du mer ont. Och sen var du borta nästan hela veckan. Ja, det blev inte bättre. Och jag hade så här blixtande huvudvärk på det här obehagliga sättet.

Jag misstänkte att det var migrän. Jag har haft migrän någon gång i livet. Men det blev liksom inte bättre. Och till sist så var det väl egentligen min fru som tvingade mig att ringa läkare.

Och jag fick en tid på fredagmorgonen. Åkte dit och insåg ganska fort att läkaren tog det här mer allvar än vad jag hade kunnat räkna med. Såg litegrann någon typ av oro i hennes blick när hon undersökte mig.

Och hon sa att du kommer att få en akut tid för att röntga huvudet och hjärnan idag. Och när man hör det och när man har mått som man har mått, då är man inte kaxig. Några timmar senare så befann jag mig på ett annat sjukhus i Göteborg.

Satt i ett väntrum för att bli röntgad. Och då känner man sig ännu mindre, får man ändå säga. För att de personerna och patienterna som väntar där. Det satt till exempel en man i min ålder, mittemot mig, som jag kan nog slå fast att han hade cancer.

Eventuellt då någon typ av hjärntumör. Och kanske var något återbesök för att förhoppningsvis se att den inte hade växt eller sådär. Men man börjar ju tänka så många tankar.

Jag kliver in där, röntgar skallen. Det är obehagligt i sig. Klaustrofobiskt. Man åker in i en sån här stor MR-grej och sitter fast där på något sätt. Man får inte röra sig en millimeter.

Dunkar det? Låter det mycket? Det låter en del. Och sen så är jag klar. Tar på mig och kliver ut igen. Och då stoppas jag av en annan som inte var där när jag satt och väntade för mig.

Det kom ut en person till. Också en man ungefär i min ålder. Som kommer fram till mig och bara Ursäkta, förlåt att jag stör så. Jag vill bara tacka för podden. Framförallt i sommar-VM.

Fan vad kul det var att följa. Man är ju som man är där. Bräcklig och så. Man ska också precis vad man behöver. Ja, lite så. Någon bekräftar det. Jag visste ingenting då.

Och så sa han Hetsa Johan. Så gott kivat. Podden är tillbaka. Jag har ni spelat in podd och sådär. Och sen så sa jag Vad hoppas det går bra för dig? Och sen så säger han Du förresten.

Du, dum inte bort det här nu. Det här är inte fotboll. Det här är röntgen. Det var en blinkning till att vi var inne på att tjafsa om. Ja, som det är fotboll. Ja, precis.

Det var så himla fint. Så jag gick därifrån och bara Just det. Bra sagt. Jag gick därifrån. Vad välfunnet av honom också. Det här är inte fotboll. Det här är röntgen.

Ja, då hade han rätt i. Jag kommer hem. Väntar på att min läkare ska se resultatet då. Och hon ringer mig och säger Allting ser jättebra ut. Du behöver inte vara orolig överhuvudtaget.

Det är inget allvarligt. Troligtvis så handlar detta om en grov variant av spänningshuvudvärk. Och det låter ju fjuttigt utifrån de symptom som du har haft. Och det känner jag också litegrann.

Nu ska jag berätta för alla. Vad är detta nu? Ja, det är spänningshuvudvärk. Ja, det är det jag har. Det var bara att den aldrig gav mig sig. Den gav inte med sig.

Och nu när jag sitter här. Och det ska jag också säga. Förra tisdagen när jag satt och spelade in här. Du gav mig snällt massage innan vi satt oss. Men jag minns knappt någonting vad vi pratade om.

Det var verkligen så. Det var en timme där vi satt och pratade. Och jag kommer inte ihåg sen när jag kom hem. Vad fan satt vi och snackade om? Jag var faktiskt helt väckt, tror jag.

Ja. Så jag hoppas att jag är lite mer närvarande idag. Jag kan säga en sak som vi pratade om. Du påminner mig. Du pratade lite grann om den här unge killen i Örebro.

Som jag sa att de verkar ha lagt många ägg i korgen där. På att försöka sälja honom. Ja, som man har på bänken sen. Ja, som har fått binden och sen har han varit på bänken och så där.

Nu rapporterades det så att rykte om att Mjällby skulle vara intresserad av att köpa honom. Sandberg heter han från Örebro. Jag tror inte att det är klart eller så.

Och det här är kanske en liten slarvig över Så det var någonstans där och det som sedan leder fram till den här lite tråkiga får man säga finalen när de besegrar Monaco, men ändå en Champions League-titel. Och sedan efter det så har han ju varit en del i ens medvetande i 20 år, mer eller mindre. Ja, ja.

Och en av de mest inflytelserika eller omtalade, en sån som också går lite utanför idrotten ibland, som många känner till även som inte följer snoga. Det är ju inte alla som gör det. Nej, och detta tas ju inte upp i dokumentären, men det är ändå värt att påminna att Mourinho var den yngsta tränaren att nå hundra matcher i Champions League.

Så att det säger ganska mycket. Han var ju ung när han kom till Chelsea, då var han ju ändå ung och det var ju som en lite ny grej i England. Fan vad ung han är.

Han var ju inte så ung utifrån, så unga som de kan vara idag när de får jobb. Nej. Nej, och tajmingen är ju bra då, med tanke på att han nu är tillbaka i Real Madrid och säsongen ska börja där.

Det är ju också första gången på ett tag han är tillbaka i en riktigt, riktigt stor klubb. Han har väl bakom sig nu Benfica och Fenerbahce och Roma och så. Det är ju såklart ganska stora klubbar, men det är inte riktigt så här gigant.

Så kanske första gången på länge han också kan vara med och tävla om Champions League och så igen. Så det passar ju bra på så sätt. Det här borde ju kunna vara årets fotbollsstittning egentligen, tycker jag.

För det är ju lite som du säger, det är ju få som har varit i ens medvetande och nära så pass lång tid tränarbänken, nu är det över 20 år eller något. Ja, vi kan väl säga att det är 20 år ungefär. Jag tycker den här ändå...

Får du bilden av att Mourinho... Vad tror du han har gått in i den här dokumentären med för typ av... Varför vill han vara med här, tror du? Ja, det måste vara att det är riktigt bra stålar på bordet.

Det är det enda. Men ändå så har han inte riktigt kunnat omsamla idén på att fan ska de göra en dokumentär med mig. För det är ju vid något tillfälle när han börjar liksom, de vill luska lite grann i hans huvud.

Hur han är som person mer och känslorna och så. Det vill han inte prata om, utan det är bara fotboll, fotboll, fotboll, fotboll som han vill gå igenom och prata om. Och då vill han prata om det.

Och inte barndom, inte uppväxt. Han är väldigt motvillig där. Det avhandlas väldigt kort om hans pappa som också var fotbollstränare. Och egentligen en av de mest intressanta sakerna som han säger, men som bara är en bisats.

Jag vet inte om du såg det, men det är när han säger att hans pappa var omtyckt av alla. Alla älskade min pappa. Och jag är tvärtom. Det blir lite så här nästan som en slagkraftig mening.

Så här, haha. Men ändå med en viss stråk av sanning i. Men sen hastar han ifrån det. Han vill liksom inte vara där och grotta. Han säger väl det till och med att ett liv är inte intressant förrän man blir vuxen.

Och det är också någon... Han vill inte visa upp sin familj. Det är någon lite motvillig runda i Portugal när han ska peka ut var hans mamma bor. Helt onödig scen.

Pekar upp där uppe bor fortfarande min mamma. Men vi får inte träffa hans mamma. Så det känns som att de har kämpat med Mourinho för att de vill komma under skalet på dig.

Vi vill visa upp hela dig. Och han vill inte det, men ändå vill han vara med på något sätt. Ja, men precis den känslan har man. Att han tycker inte riktigt att det här är kul att göra den här.

Och då har de ju ett problem. De har ju knådat in i bomben för att få till det som de får till. Och det är ju okej, men det är ju inte superbra. Och jag blir ju ändå besviken bara om man nu ska vara någon typ av recensent.

För att han har så mycket egentligen i sig. Det är ju som många kanske fotbollsspelare som blir stora tidigt. Kanske släpper sin första självbiografi när de är 22 år.

Det ska de inte göra. Vänta tills du är 30. Du har en självbiografi i dig. Spara alltid den när du har varit med om allt och du kan reflektera och se tillbaka. Det är samma här.

Vänta Mourinho till efter du har liksom... När du är klar på tränarbänken, då kan du kanske släppa loss lite mer. Ja, och också att det är lite det här klassiska...

Jag vet inte vad jag ska kalla det för misstag. Det kan ju verka långt att det är tre ganska hyfsat långa delar. Men det blir nästan kort. Eftersom de har ambitionen att ta upp lite allting här.

Vilket gör att man inte riktigt får... Jag föredrar ju ofta när man fokuserar på en väldigt talande tid i en period och gör någonting väldigt mycket av den. Året eller säsongen eller hur långt det nu kan vara.

Ett förslag här hade ju kunnat varit att ta hans förra Real Madrid-vända då. Eftersom den har en uppenbar tajming med att han nu ska ta över. Jag vet inte när den gjordes, om han var klar för det.

På slutet får man ju veta att han ska ta över Real Madrid. Men jag gissar att den gjordes en del när den inte var klart och sådär också. Det hade kanske varit...

Det finns ju hur mycket som helst att säga om bara det. Men nu är det ganska mycket Chelsea i början. Det ägnas nästan hela första avsnittet åt hans ankomst i England.

Och hur han påverkar många där, hur Chelsea vinner två raka titlar. Och hur han blir väldigt känd helt enkelt. Sen är det bara två kvar. Då måste de liksom skynda på lite.

För det är ganska mycket att ta upp det här. Det är hela fighten med Barcelona och Guardiola. Och sen Real Madrid. Man får nästan inte reda på någonting om hans tio-tal.

Det hastas igenom väldigt snabbt. Man får väl lite veta att det inte har varit de bästa åren i hans karriär. Han har varit i Fenerbahce och i Benfica. Men det hastas väldigt igenom.

Jag skulle nästan säga att om man har ambitionen att ta hela hans karriär, då skulle det behövt tio avsnitt. Men också lite grann att så fort det bränner till så blir Mourinho lite ovillig. Och försöker lite på Zlatan-aktigt sätt.

Men han har inte riktigt Zlatans tunga ändå. Gömma sig bakom någon skön formulering. Zlatan är ju med i dokumentären. Det är ju lyxiga talking heads och så. Zlatan sköter sig bra.

En av de bättre. Jag noterade också faktiskt att just hans nemesis, får man väl ändå säga, Pep Guardiola, tackade ja till att vara med i dokumentären på villkoret att José Mourinho själv ringde och frågade om han ville vara med. De här producenterna kontaktade Guardiola och sa, jag var med om José ringer mig och ber mig.

Då vägrade José att ringa honom. Oj, vad spännande. Det här visste inte jag. Spännande. Den stoltheten var för stor då. Ja, jag tror det. Men Gud, det säger ju, det var nästan mer intressant än dokumentären.

Ja, och det säger så mycket om det vi var inne på här. Vill han göra den här dokumentären? Nej. Det var inte värt att ringa ett samtal till Pep som ändå fan, bara han, bara ett talking head när de ska släppa den här, gör att den här lyfter ännu mer om Pep är med.

Han hade kunnat säga så mycket saker med tanke på att det är ingen hemlighet att det var ju lite så att det stod mellan Pep och Mourinho vem som skulle ta över Barcelona efter Rijkaard. Precis, och efter Mourinhos Chelsea-vända då. Precis, och med tanke på att Pep var ju en väldigt oerfaren person som tränare vid den här tidpunkten.

Och Mourinho hade redan vunnit Champions League och han hade gjort bra ifrån sig i Chelsea. Så att det var, och han hade ju en Barcelona-koppling också. Men de valde Pep.

Och det känns ju som att det är ju liksom en tagg som fortfarande inte riktigt Mourinho har lyckats ta ur. Nej. Fan, jag ska köra det där med dig någon gång. Om Anders själv ringer till mig när vi har blivit riktigt osams.

Nej, men det var spännande. Men jag tycker också att det blir, det är såklart trevligt att titta på hela vägen för man känner igen mycket och det är matcher som har påverkat en. Och det var väl jag har sagt tidigare, det var en av mina stora matchupplevelser.

När Mourinho slår ut Barcelona med Inter där. Den semifinalen är ju rätt brutal liksom. Så det är kul hela vägen så. Och ibland så är Det kan också finnas något ganska härligt i att man tänker att han är förmodligen en kompetent tränare den här De La Fuente.

Det blir ju lätt så när man inte känner till dem så tror man att det är lätt att träna det här laget. Medan Mourinho vill gärna framstå hur svårt det var att komma till Chelsea. Det nämns såklart men kanske skulle tryckas lite mer på att han fick precis vilka spel han ville ha.

Det här spelade en viss roll men det blir väldigt mycket att Chelsea har en lose-kultur. De kan ju inte vinna. Absolut, man har ju sett pengar lag förlora tidigare men det är klart att det spelade viss roll att det var nästan obegränsat med resurser.

Men med De La Fuente så har jag inte sett mycket att någon har det här är en coach- triumf. Utan det är väldigt mycket ett spelarkollektiv och på olika sätt. Förra EM så var det kanske Jamal mycket och nu var det liksom många olika.

Nu var det kanske Rodri mycket sådär. Men det är väldigt mycket att spelarna får skina. Och det är väl ganska skönt, kan jag tycka. Och även sen man får känslan av, Fan det tänkte jag också på i, såg du Andreas Almgrens lopp i lördags?

Nej jag såg aldrig det. Nej, det får vi säga var en upplevelse överhuvudtaget den kvällen. För sen tog ju han också Samuel Pihlström en silver bara 20 minuter senare på 1500 meter.

Men Almgren, lite vår kille i kamp med Sörthuset, tog ju då EM-guld på 10 000 meter. Och du har i alla fall sett att han gjorde det på ett ganska spektakulärt sätt. Det var ju då att han drog nästan hela loppet.

Likt som Johan Olsson gjorde i femmilen i Val d'Isere. Och det är väldigt ovanligt att man kör den taktiken och att den håller. Det var också lite blåsigt så han får klyva vind liksom nästan.

Jag tror han stack efter knappt kilometer eller någonting sånt. Och det var förstås en, alltså det var underbart att titta på. Och man var glad för hans skull och han var lycklig sådär.

Men jag tänkte på det efteråt så sa han ju... Skickade du det till honom? Nej, det gjorde jag. Så där vill jag inte hålla på riktigt. Men ska det fortsätta? Vi har sagt i Sporthuset har vi förlorat det slaget.

Han ligger där, han ligger i huvudet. På näan nästan, på sin lilla sovsäck. Ja, men det är väl bra att vi kan prata i fred. Tyst nu Billy! Nu får det vara tyst. Nu är det bra.

Såg du på Arsenal City i helgen då? Det gjorde jag. Var Haaland med? Haaland var med. Haaland gjorde väl en, får man säga lite på hans nivå, en 2 av 5-insats. På sin höjd.

Men City var riktigt svaga. Arsenal var bra också. Vad läser du in i det då? Om du ska tippa lite här. Dels så tror jag att City kommer att få en tuff säsong. Det är jag rätt säker på.

Inte minst nu när de sålt Rodri. Men jag tror att många glömmer bort att de också har blivit av med Silva. Som ju faktiskt var deras lite ohyllade stjärna i bra många säsonger.

Så det kommer bli tufft för dem. Men Haalands insats ska också ses med ögon som ändå så fast att han hade väl tränat typ fyra tillfällen inför den här matchen. Spelade väl 55 minuter och sen klev han av.

Så detta var ju verkligen ett träningspass för honom. Det får man ha med sig. Hade du laddat upp genom att läsa Dagens Nyheters Åsa Beckmans krönika om Haaland? Den nya med manligheten?

Nej, jag läste den när den publicerades. Där hon drog. Det var väl Haaland och Bad Bunny som hon använde som exempel. Och jag tror att det var rubriken Var det sommaren 2026 som en ny manlighet föddes?

Det var rubriken på Beckmans lilla krönika. Och Åsa Beckman på DN verkar vara en av många som blev väldigt förtjusta i Erling Haaland under VM. Och inte bara förtjusta i att Gud vad bra han är.

Utan att de blev väldigt imponerade av hans person. Det här är någonting som min fru också har pratat om. Hon var en av dem också som blev väldigt tagen. 17 då, Janna och Åsa Beckman.

Sen var det också Anna Björklund i Svenska Dagbladet. Som också skrev om Haaland. Där var rubriken Därför älskar vi kvinnor Haaland. Ja, okej. Och varför älskar kvinnorna Haaland?

Vad skrev Anna Björklund? Jag har den här framför mig, jag kan läsa lite. Hon skriver så här. Det senaste decenniet har det varit tufft för den mediala maskuliniteten.

Att öppna tidningen och telefonen har varit att se en lång rad av icke-fördömen och kontraindikationer av hankön. Fotbollsvärlden har inte varit något undantag. Stjärnorna har sålts av FIFA-korruptioner, diktaturernas läppiga uppköp, våldtäktsanklagelse och kopplingar till organiserad brottslighet.

Men detta som fond är Braut Haaland en lysande kontrast. Den rena hjälten. Han ser ut som en gottman och verkar med detta fullkomligt tillfreds. Han lyckas vara hypermaskulin utan att det är ett problem.

Och det slår mig att det var länge sedan jag såg något liknande. Inte för att han är självuppoffrande på plan. Tvärtom är det med den spindelsjälviska rovdjursinstinkter han rör sig.

Det var det första gången Grottman används positivt? Ja, kanske! För om män så brukar ju Grottman framstå som väldigt dålig. Jag för mig också att Anna Björklund lite senare i texten också gör någon liknelse med Zlatan.

Zlatan som var machomannen och han var rent fysiskt påminner om hur Haaland såg ut. Stor, nästan två meters mannen, jävligt maskulin. Men skillnaden mellan Zlatan och Haaland är att Haaland kan klä sig i en typ av klänning.

Han bryr sig inte överhuvudtaget. Han kan vara mjuk, han kan vara gullig. Zlatan skulle alltid vara hård på ytan. Ja, precis. Nu var det Anna Björklund som citerade här.

Men ganska samma spår var väl Åsa Beckman inne på. Jag har läst fler sådana här texter även i utländska tidningar. Och alla har inte varit skrivna av kvinnor, men många har varit det.

Och hört i poddar och så att Haaland slog verkligen igenom på ett annat sätt genom ett sätt att vara på VM. Och lite om man sammanfattar det också så är det väl en slags... Det är fortfarande Alfa.

Han är en alfa-hanne, men en väldigt mjuk och avslappnad sådan som har en självdistans och som, som du säger, kan nojsa med Bellingham om man vill. Det var feminin eller också hur han är på plan då. Att han kan bjuda på ett leende eller skratt.

Ja, du noterade faktiskt här i Community Shield-matchen mot Arsenal att jag tror att, jag menar, City låg under med 1-0 efter 23 sekunder. Och sen vet jag inte när de gjorde sitt 2-0-mål. Men när City fick hörna två gånger i rad så är det den här lilla gruppen.

Ena gången så var det ju faktiskt, får man säga, Alexsander Bruno Guimaraes. Alltså Arsenals nyförvärv från Newcastle. De två stod och bonkade lite grann innan hörnan skulle slås.

Var på Haaland. Vi kan gjorde det så många gånger också under VM i somras. Bara stå och le och garva och dra något skämt. Och så ser man att Bruno Guimaraes blev också på gott humör.

Så gjorde han likadant till nästa tillfälle. De ligger under City. Det funkar inte riktigt för Haaland. Det funkar inte riktigt för hans eget lag. Vad ska hända efter Pep?

Han står ändå där och garvar och ser avslappnad och ledig ut. Just det, och ändå vet man någonstans att han är en killer då. Det syntes väldigt tydligt på VM då också.

Där han nästan kunde ha som taktik att gå och såsa lite och fixa tossen. För att plötsligt bara blixtra till. Uppenbarligen så är det här väldigt attraktivt då. Det här sättet att vara.

Att man tycker att han är väldigt trygg i sig själv med sin manlighet då. Åsa Beckman blev för övrigt också väldigt glad när hon lärde sig att Haaland hade adderat Braut på sin matchtröja. Och det var ju då en hyllning, eller det var ju hans mammas familjenamn.

Okej, ja men det är väl jättebra då. En sak Det var så där. Hur dumma är försvararna? Det knepet körde vi vädersta mot dem. Det funkar inte ens där. Jaha, han är med.

Jaha, det är väl lite glömt. Håland ja. Han gick där. Vi trodde att det var lugnt med honom. Han verkar inte så intresserad. Det var det som störde mig mest i EM.

Det som störde mig näst mest var när det tog upp med Ken Zema och Potter. Att Östersund hade slagit Arsenal när de påminde om det. Det gjorde de ju aldrig. De vann returmötet på Emirates och åkte ut totalt.

Då har man inte vunnit mot Arsenal. De två grejerna störde mig mest. Hur dumma är försvararna som bara tror att Håland är lugnt? Lugnt, låt honom gå. Och att de vann inte mot Arsenal.

Jag tror du sa detta under våra veckor i USA. Fem gånger. Ja, kanske. Nu säger jag det också i en mikrofon. Men hur som helst då. Jag tror att hans anspänningsnivå och att han gillar att gå runt och se så avslappnad ut kunde bjuda på ett garv.

Påminner ju mer om kanske en världssprinter inför ett hundrameterslopp i VM eller så där. Kanske inte riktigt lika spexig som Bolt var. Men du vet när de liksom står och garvar och gör någon gest och står och pratar med någon annan.

Det går ganska mycket emot det som vi har blivit intutade med fotbollen. Att den som vill mest vinner. Om man ska kunna springa genom en vägg för att vinna. Jag ger precis allt och går det inte så är jag inte rolig att tassa med.

Håland framstod ju nästan. Jag vill inte säga att det framstod som att han skiter i det. Men han såg ju inte helt förkrossad ut. Han stack på den här modegalan istället för att vara där i Oslo på den här hyllningen när de kom hem från VM.

Det jag skulle komma till då är att jag tror att det här är någonting som han har kommit fram till. Att han tror att han presterar som allra bäst när han hittar den här avslappningsnivån. Ja, och jag tycker inte att man ska få växla det med den stil som ganska många spelare som jag tycker, en av Morinho-spelare i Real Madrid idag, Trent Alexander-Arnold.

Han hade ju också en avslappnad stil som fotbollsspelare, men han var ju mycket mer arrogant i sin framtoning. För det kunde också vara sådär frustrerande att, vad fan är glidtaklen? Du är försvarare, du kan inte bara skita i att rusa hem när du behöver göra det.

Det här sista lilla, det finns ganska många. Van Dijk har också litegrann det över sig. Det finns en arrogans över den här holländska arrogansen som man vill generalisera litegrann.

Men det har inte Håland. Det är inte arrogans att handla om, utan det handlar bara om en avslappnad stil. Ja, och utan att det ska bli för mycket manligt och kvinnligt här, men jag kunde ändå känna lite grann att när Norge till slut åkte ut och att så här, han såg inte så knäckt ut.

Han bytte nästan ut sig själv där. Han tog väl slut rent fysiskt då. Men efteråt så tog det ganska snabbt för honom att hämta sig. Jag är ganska kvar i, tror jag, att en framstående idrottare ska vara knäckt eller arg eller så länge.

Han ska inte åka på någon modeplåtning ganska nära, utan han ska liksom gå i isolering eller visa att han är arg sådär. Medan det kan framstå som attraktivt för någon annan. Och förmodligen är det liksom ett sätt för honom att jämna ut nivåerna lite.

Jag lyssnade också, jag vet att du inte har hört så mycket sommarprat, jag har hört några stycken. Men bland annat så lyssnade jag då på vår svenska NBA-spelare Pelle Larsson, som du har hört talas om, som spelar i Miami. Och det verkade också vara en person, han verkade besatt av basket då och blir bättre hela tiden.

Men när han pratade om sitt skott så pratade han om vikten av att inte vilja för mycket. Att låtsas som att, eller låtsas, han ska tro på riktigt att så viktigt är inte det här skottet. Han pratar om att vara maximalt avslappnad för att tekniken och rytmen ska sitta som bäst.

Jämför det lite grann kanske med en golfspelare som inte slår längre om man tar i precis allt vad han har. Han tar såklart i lite grann, men tekniken behöver sitta och en avslappningsnivå. Precis som Almgren när han springer säkert.

Så om det bara är inställning och nu jävlar, så blir det inte lika bra. Och jag tyckte det var intressant just han som väckades så besatt av att bli bättre i basketen här Pelle då. När han sa just så här, det gäller att inte vilja för mycket.

För det går ju också emot då, han vill ju allt egentligen. Men han ska ha gjort så mycket jobb innan, så mycket träning. Precis som Håland då, så i stunden så ska liksom kroppen nästan känna att så här, det är inte hela världen det här.

Du avslappnar, det är lugnt. Kör på den här, gå på den här nicken eller sätt den här trean. Att om man hittar den så kommer det också gå bättre. För i grunden är de ju besatta av att lyckas såklart.

Men det framstår ju nästan som att det inte skulle betyda allt då. Och det blir nästan, för en del blir det attraktivt och för en del andra kan det bli lite provocerande. Att så här, fan jag vill att du ska vara knäckt nu.

Vadå inte betyda allt? Om man tänker sig, vem kan vi ta som fotbollsspelare som var så här? Han blev alltid, ta Sebastian Eriksson. Alltså gamla Blåvitt-spelare.

Det var ju en som sällan blev beskylld för att inte vilja tillräckligt. Det var ingen som sa så här, du brinner lite dåligt. Utan fick han kritik var det ju för att han brann för mycket då.

Men han var väl liksom nästan så här arketyp för någon som han gör vad som helst för att vinna. Och det syns på honom. Han kan få utbrott som ett barn på planen.

Jag vet inte om du minns den här incidenten i slutet av hans karriär när han blev osams efter en match mot Rosengren. Rosengren spelade väl i Mjällby då och Blåvitt gick dåligt en vår. Och Sebastian Eriksson var arg.

Och så hade han väl kallat Rosengren för pissunge tror jag. Bara så här lite munhuggning i mixade zonen. Sen gick Sebastian Eriksson till reportrarna för att låta sig intervjuas.

Ganska långt ifrån att vara Håland, meditativt avslappna då. Och först pratade han lite om att matchen gick dåligt. Och sen så, jag tar fram det här nu för jag tycker att det här är nästan poetiskt i sin att inte kunna hålla masken.

För i början så pratar Sebastian Eriksson om att Blåvitt spelar dåligt, det här blir inte kul. Och sen tar reportrarna som är en liten grupp då, tar upp den här incidenten med Rosengren. Vad var det som hände?

Och då säger han, jag ska citera här nu, då säger han då. Skit i att prata om den där jävla skiten, för helvete! Han fortsätter. Kan ni prata om fotbollen någon jävla gång?

Stå där och prata om någon jävla skit när det kommer en jävla snorunge, va? Jävla helvete! Ni ställer en fråga, ni vill för helvete inte ens att jag ska svara på det.

Stå bara och vänta, va? Jävla helvete! Det är så långt man kan komma därifrån. Det är en spelare som vill för mycket. Men det är nästan poetiskt. Det är nästan vackert hans utbrott.

Men jag tror liksom att, oavsett om det är Pelle Larsson som är mindre känd eller Erling Håland. De vill aldrig hamna där. De vill nog lika mycket som Sebastian Eriksson.

Men de har kommit fram till att så här, nej, optimeringsmässigt så behöver jag vara på den här avslappnade nivån. Det betyder inte att jag inte är en jävla kille när det är dags. Men på köpet så kan man trollbinda en del kulturkvinnor också.

Och det är ju fint. Men man ska inte låta sig luras av det där. Han vill allt. Ja, ja, ja, för fasiken alltså. Men det kändes ju verkligen som några veckor i somras så var det som att Håland var den mest älskade mannen på jordklotet.

Jag kände också, jag hade kanske inte en fru som gick och prat