Nellie Bly – förklädd reporter och våghalsig världsresenär

Du lyssnar på P3 Historia, alltid först i Sveriges Radio-app. Följ oss där så får du en påminnelse så fort vi släpper ett nytt avsnitt. Mentalsjukhuset på Blackwell Island, New York, 1887.

Hungern river i de hålögda patienternas magar. Loppbädden kliar och kroppen värker. I timmar har de tvingats sitta tysta, raka som furor på de hårda bänkarna medan sjuksköterskornas glåpord haglat.

Och medan dagen sakta flyter förbi börjar verkligheten tappa sin skärpa. Tankarna blir grumligare, rösterna i deras huvuden starkare. Men en av kvinnorna, en mörkhårig ung dam, har ännu inte gått vilse i den påtvingade misären.

Hon är lika hungrig och trött som de andra och går klädd i samma malätna patientklänning. Men hennes blick är vaken och den noterar diskret allt som pågår. Hur livet ofönuftet sakta rinner ur de kvinnor hon sitter instängd tillsammans med.

Allt ska hon minnas, allt ska hon teckna ner. För hon, Nellie Bly, är inte ett av de samhällets olycksbarn som släpats hit mot sin vilja utan en journalist i förklädnad. Och snart ska hon ropa ut sitt vittnesmål över världen.

Det här är berättelsen om Nellie Bly, den äventyliga journalistiska pionjären som flög fram över världen och bröt mot 1800-talets normer. Längs vägen riskerar hon både frihet och hälsa för att få upp samtidens ögon för den råa verklighet många ville blunda för. Det här är P3 Historia med Elina Pärdahl.

Det är en ökänd och farlig plats den 23-åriga reporten Nellie Bly befinner sig på. Mängder av kvinnor har genom decennierna skeppats iväg till Blackwell Island i New York och tillbringat resten av sina liv bakom mentalsjukhusets murar i misär och förnedring utan att någon höjt så mycket som ett ögonbryn. För patienterna är dömda, stämplade som dårar.

Och sådana lyssnar ingen på. Men år 1887 kan det vara på väg att ändras. Nellie Bly har under förklädnad låtit sig spädas in på Blackwell Island för att med sin penna avslöja nöden, våldet och förtrycket.

Hon ska gå i de inlåsta kvinnornas skor, bli deras röst och skriva fram deras berättelser i tidningen. Men för att klara av det måste hon först ro sin charad i land utan att bli upptäckt och sen ta sig ut från sjukhuset och bort från den ö knappt någon lyttas lämna. Det är ett riskabelt uppdrag, inte minst för någon som Nellie Bly.

Hon är ung och fortfarande rätt oerfaren. Men hon har ett driv och skildrar de ödet de bryr sig om. De svagas, de nödställdas och de arbetslinnas. Grupper det finns gott om i det sena 1800-talets USA.

Särskilt i den stad där Nellie Bly för bara ett par år sedan inledde sin journalistiska bana. Från de koksväldade fabrikerna och stålverken väller röken ut och lägger sig som ett svart täcke i skyn. Ur det rinner sot och aska.

Bilisterna hörde smattra mot rutorna och stadens hemmapruar kämpar outtröttligt för att hålla sina farstutrappor rena. Så här ser det ut under 1800-talets sista decennier i en av de starkaste motorerna i den amerikanska ekonomin. Storstaden Pittsburgh.

Eller som den också kallas USAs lortigaste, smutsigaste, taskigaste stad. En som envist försöker säga bort smärtan industrin spirar sig är vår huvudperson, tonåringen Elizabeth Cochran. För Nellie Bly är en pseudonym som fortfarande ligger några år framåt i tiden.

Elizabeth såg på ett sot för att hon hjälpte sin hemsamma, ståliga mamma. För här, en bit in på 1880-talet, driver Elizabeths mor ett litet pensionat hemma. De som för en billig slant fått en kudde och vila huvudet på är några av de tusentals arbetare som de senaste åren vällt in i Pittsburgh för att hålla fabriken gående.

Och Elizabeths mamma behöver varenda hyresinbetalning hon kan få. För familjen har det knapert. Men så har det inte alltid varit. När Elizabeth var liten var hennes pappa en prominent jurist och affärsman.

Så pass att han till och med fick ge namn åt den lilla håla där vår huvudperson växte upp. Cochransmith. Men det bekväma livet fick en dag ett abrupt slut. När Elizabeth var sex år gammal så hände ju det att hennes pappa blev väldigt hastigt sjuk och dog.

Och han hade inte skrivit något testamente. Det här är Eva Bonde, journalist och chefredaktör för tidningen Historiskan. Det innebar i slutändan, genom ganska komplicerade omständigheter, att Elizabeths mamma fick liksom, hemmet de bodde i såldes och hon fick någon slags skalig änkepension att leva på.

Så de var kanske inte direkt utfattiga. Men från att ha varit en väldigt framstående familj så var det ett ganska stort fall. Det var liksom begränsade inkomster.

Det var ju absolut inte den här välmående vardagen som Elizabeth var van vid sedan tidigare. Det var den här omvända klassresan som så småningom tog mamma Elizabeth och hennes yngre syster till Pittsburgh. Där försöker vår tonåriga huvudperson bidra så gott hon kan genom att leta eget jobb och att kunna erbjuda sin arbetskraft på marknaden.

En rätt ny möjlighet för en ung kvinna som henne. Sedan industrialiseringen rullar igång är den kvinnliga delen av befolkningen inte längre bara hänvisade till att slita på gården eller inom hemmets fyra väggar. Över hela den industrialiserade världen fylls fabriker och företag med hårt arbetande kvinnor.

För många ger det en möjlighet att äntligen tjäna egna pengar. Men att kvinnorna är välkomna ut i arbetslivet är en sanning med modifikation. Det blir frustrerande tydligt för Elizabeth när hon är ute på sin jobbsökarturné.

Det är mycket svårare för henne att hitta anställning än för hennes bröder. Kvinnor är fortfarande helt uteslutna från många arbetsplatser. Och när hon väl landar ett jobb tjänar han bara en bråkdel av vad männen gör.

Och i pressen och de politiska församlingarna förs en hetsk diskussion om kvinnans vara eller icke vara på arbetsmarknaden. Och den debatten kommer Elizabeth Cochran snart dyka rakt in i. I det myller av ljud som dånar över 1880-talets Pittsburgh hörs inte bara dunkandet från stålvärken utan också från tryckpressar.

Stora åbäken som pumpar ur sig nyheter dag som natt. Pittsburgh har bara 60 000 invånare men det finns hela sju dagstidningar. En av dem, The Pittsburgh Dispatch, sitter vår huvudperson och ögnar igenom i början av 1885.

Det har hon förmodligen gjort många gånger för. Men den här gången fastnar hon vid en av texterna. En krönika med rubriken What girls are good for. Alltså ungefär Vad tjänar flickor till?

Och den får en helig vrede att stiga i Elizabeth Cochran. Det är en av tidningens mest respekterade krönikörer som skriver den här texten. Och han är väldigt konservativ i sina åsikter.

Han tycker att kvinnor som rör sig utanför hemmets sfär är monster helt enkelt. Och det finns ju ingenting mer onaturligt än en kvinna som klär sig i byxor. Och det är ju många kvinnor som läser det här och blir fly förbannade.

Det skickas in flera insändare. Flera arga läsarbrev till tidningen. Och en av de här arga insändarna kommer ju från Elizabeth. Hon har ju då på grund av det som har hänt med familjens ekonomi varit tvungen faktiskt att gå ut och arbeta och bidra till familjeförsörjningen.

Och hon har ju också genom den position hon befinner sig i träffat massa andra arbetande kvinnor som är i samma situation som inte har den här lyxen att bli försörjd av sin familj. Så hon blir verkligen arg. Den förbannade nu 20-åriga Elizabeth Cochran är alltså en av många som svänger tillbaka mot den häjdlöst gubbiga texten.

Det hon postar iväg till tidningen är ett rappt och analytiskt öppet brev som landar på en av redaktörernas bord. Och han blir imponerad. Den här unga damen är lite oborstad, men hon har en penna och ett perspektiv som kan tillföra något till hans stall av skribenter.

Hon ska få utveckla sitt hantverk. Men snart blir hon, som det heter, omplacerad. Till en del av redaktionen hon ska komma att skry om pesten. Kvinnosidorna. Exakt varför hon skuffas iväg dit är inte lätt att få grepp om.

Vissa menar att det är ett slags straff för att hennes rapportering fått fabriksägarna att klaga. Enligt andra är det helt enkelt för att det är på kvinnosidorna hon hör hemma i de manliga redaktörernas ögon. Hur det än är, sätts Nellie Bly att bevaka sånt som kvinnor förväntas gilla.

Hattmode, societetsskvaller och fjärilsutställningar. Det tycker hon är svintrist. Hon protesterar, men förgäves. År 1887, efter ungefär två år på tidningen, hittas en lapp på redaktionen.

Jag har stuckit till New York. Håll utkik efter mig. Nellie. Ja, Nellie Bly har satt upp sig och satt kurs mot en välvald plats. Det sena 1800-talets New York är världens kanske tyngsta mediestad.

Tack vare tekniska innovationer som telegrafen och rotationspressen, som kan trycka tusentals sidor i timmen, har tidningsmarknaden exploderat. New Yorkarna har hundratals blaskor att välja på. Allt från billiga så kallade penny papers, som säljs av ropande tidningspojkar för en cent styck ute på gatan, till prestigefulla jättar som New York Tribune, New York Herald och New York Times.

Att konsumera nyheter är alltså inte längre bara ett nöje för de få välbeställda, utan för vem som helst. På någon av New Yorks många redaktioner borde det finnas en plats för Nellie Bly. Men hennes iver möts av ett kompakt nej tack.

För stans presskår visar sig vara en inskränkt herrklubb som inte har några planer på att anställa en kvinna. I flera månader drar hon runt på jakt efter jobb, medan pengarna sina. Till slut har hon inget att förlora.

Om New York inte öppnar dörren frivilligt får Nellie Bly sparka in den. Och den dörr hon tagit sikte på finns på The New York World, en tidning som ägs av Joseph Pulitzer. Mannen som under decennier kommer få väldens främsta journalistiska pris uppkallat efter sig.

Här vill Nellie gärna jobba och till slut så akar hon till tidningsredaktion och snackar sig förbi vakterna och går raka vägen in på redaktörens kontor och säljer in sina artiklar eller sina artikelidéer till honom. Det är ju en ganska djärv och kavat handling får man väl säga. Men man kan ju också tänka sig att den är driven av en viss desperation.

Hon har ju nästan inga pengar kvar och det är kanske inte bara mod utan det är kanske också lite, det här är min sista chans att lyckas. Vad som än driver henne så funkar det. Nellie Bly armbågar till sig ett jobb på The New York World.

Och där dröjer inte länge förrän ett invecklat uppdrag landar i hennes knä. Att rapportera från en plats ingen vill tänka eller hamna på. Den där samhället gömmer undan de människor man inte vill kännas vid.

Ge mig dina trötta, dina fattiga, dina hopträngda massor som längtar efter att andas fritt. Den diktraden pryder den 93 meter långa kvinna som blickar ut över vattnet utanför New York. Frihetsgudinnan.

Precis som Nellie Bly är hon år 1887 rätt ny i stan. Hon reste dit för bara ett år sedan men är redan en självklar symbol för USA som frihetens och hoppets land. Fast på en annan ö, inte långt från hennes resliga uppenbarelse, är det tydligt att de vackra idealen verkligen inte är alla förunnade på den långsmala Blackwell Island.

Den ligger bara några kilometer från Nellys redaktion på Manhattan men hade lika gärna kunnat vara belägen på andra sidan jorden. För de som skeppats iväg dit kommer sällan tillbaka. Blackwell Island i dag känns som Roosevelt Island.

Här ser några av New Yorks mest ökända institutioner. Fattighus, fängelser, arbetsanstalter och så den inrättning Nellie Bly nu fått i uppgift att granska. Stans sinnessjukhus.

Rykten har cirkulerat länge om att det som förs igår där inte är någon vidare mentalvård utan endast våldsam misshandel. Det här ska Nellie Bly nu titta närmare på. Om hon ska göra det på ett sätt som ingen annan gjort förut.

Hon ska inte bara rapportera om patienterna. Hon ska bli en av dem. I det skumma skenet från gaslampan slår sig Nellie Bly ner framför spegeln. Den galenskap hon ska gestalta måste synas.

Annars kommer det aldrig att gå. Hon rufsar loss den propra håruppsättningen så att de mörka lockarna faller ner över ryggen och tänker på vad hon läst. Att de, dådarna, har stirrande ögon.

Med blicken fixerad på sin spegelbild låter hon ansiktet spricka upp i en grimash. Hon studerar de förvridna dragen och de uppspärrade ögonen. Sen slappnar hon av och försöker igen och igen och igen.

Hela natten övar hon framför spegeln. Drar sig i håret, flackar med blicken och framkallar en rad läten hon knappt visste att hon bar inom sig. När gryningsljuset smyger sig på kränger hon på sig en enkel gammal klänning.

Innan hon går mot dörren ser hon sig i spegeln en sista gång. Nu gäller det. Nu börjar skådespelet. När Nellie Bly repeterat färdigt är det dags att sätta planen i verket.

Den som går ut på att spela psykiskt sjuk och bli tvångsinlagd på Blackwell Island. Under namnet Nellie Brown tar hon in på ett av New Yorks många spartanska inackorderingshem för arbeta kvinnor. Där börjar hon väckla ut den persona hon skissat fram hemma på kammaren.

Hon kommer in på det här inackorderingshemmet och svarar lite luddigt på tilltal. Sitter på sängkanten och stirrar. Hon häver ur sig lite irrationella svar på frågor.

Och sen vägrar hon att gå och lägga sig. Och det är typ det. Och sen blir alla så himla oroliga, speciellt då föreståndarinnan för det här inackorderingshemmet blir så orolig att hon på morgonen tillkallar polis.

Charaden fungerar. Den virriga Nellie Brown grips och förs till en domstol där hon mumlar och babblar lika fragmentariskt som tidigare om märkliga försvunna koffertar, huvudvärk och att hon kanske eller kanske inte är från Kuba. Och innan hon vet ordet av har domaren beslutat att hon behöver tas om hand och undersökas.

Snart står hon framför den ena läkaren efter den andra som alla kommer med samma dom. Nellie är stämplad som hysterisk. Och det är ju en diagnos, om man nu kan kalla det för det, som används väldigt flitigt på kvinnor som bröt mot 1800-talets normer och ideal för vad kvinnor skulle göra.

Och det krävdes verkligen inte mycket för att man skulle anses som varande hysterisk. Alltså det kunde ju vara att man gav uttryck för svaga känslor. Det kunde vara att man kanske vågade på att ta lite sexuellt initiativ, hemska tankar.

Men det kunde också vara en rad olika beteenden och olika uttryck. Alltså det kunde ju också vara på riktigt psykiska problem eller fysiska problem för den delen. Men man kan väl säga att det användes som någon slags paraplydiagnos för att egentligen förminska och i väldigt många fall omyndigförklara kvinnor.

Nellie Bly har klarat det, för diagnosen var det sista som krävdes. Tillsammans med en hop andra dömda kvinnor körs hon ner till kajen på Manhattans östra sida där hon sträcker sig längst East River. Omringad av väktare och mentalskötare eskorteras de in i den väntande färjan och guppar iväg över floden mot ön.

När de klivit i land frågar Nellie ännu personalen var hon har hamnat. Blackwell Island och härifrån tar man sig aldrig, svarar han. Men det han inte vet är att Nellie Bly visst kommer lämna ön om exakt tio dagar.

Hon har ju en deal med sin redaktion om att om hon inte själv har lyckats ta sig ut så ska tidningsredaktionens advokater få ut henne inom tio dagar. Sinnessjukhuset på Blackwell Island består av en åttakantig byggnad med kupolformat tak. Från den sträcker sig låga huskroppar i sten, två våningar höga på de sadistiska sjuksköterskorna och nonchalanta läkarna.

Dag efter dag av kyla, ensamhet och våld kan knäcka även den starkaste. Och av de svagaste, de som faktiskt är i behov av vård och omsorg, av dem finns det snart knappt något kvar. Blackwell Island är en skräckkammare, men Nellie Bly har ju något som de andra inte har, en biljett ut.

Men hon våndas. Tänk så funkar det inte. Tänk så blir hon kvar här. Fast när en tionde dag kommer visar det sig att advokaterna på The New York World gjort sitt jobb.

Nellie släpps ut igen. Hon är fri och redo att sätta sina upplevelser på pränt. Det hon skriver och sedan publicerar i oktober 1887 är en skakande redogörelse som sänder chockvågor genom hela USA.

Nellies reportage om hur de här kvinnorna behandlas, hur patienterna avhumaniseras, hur de misshandlas och miljön på den hemska miljön på det här mentalsjukhuset eller anstalten väcker verkligen stor uppmärksamhet. Folk förfasas över det hon berättar. Det leder till att staten New York bestämmer att man ska lägga mer pengar på att förbättra mentalsjukvården.

Nellie Bly har fått upp omvärldens ögon för de horribla förhållandena på Blackwell Island. Men hon har inte bara banat väg för mentalreformer, utan också för en ny typ av journalistisk rapportering. För nu vill allt fler göra en Nellie Bly och gå undercover.

Den metod hon går i bräschen för får till och med ett namn, stuntjournalistik. Efter Nellie Blys reportage går det nästan lite mode i den här typen av grävande reportage. Och det är faktiskt främst unga kvinnor som då ikläder sig en falsk identitet för att kunna beskriva olika situationer eller händelser inifrån.

Och att det är just kvinnliga journalister som lockas till den här genren, det kan ju ha att göra med att de annars blir förpassade till skvaller och familjesidor. Och så för dem är det en genre att ta sig ur den väldigt snäva mallen och faktiskt göra en annan typ av journalistiskt arbete. Och det blir en stor grej världen över.

Det är ju hundratals, om inte tusentals kvinnor som gör den här typen av grävande reportage. Så det blev verkligen en stor grej. Knappt någon visste vem Nellie Bly var när hon hamnade på Blackwell Island.

Men nu, efter de sensationella artiklarna därifrån, drar hennes byline läsare i tusentals. Det ger henne fria händer att skriva i princip vilka texter hon vill. Och hon fortsätter med sina kamouflerade rapporter från den mörka sidan av samhället och de som övergivits där.

Hon utger sig för att vara hushållerska och fabriksarbeterska för att undersöka de tuffa arbetsvillkoren. Hon poserar som en fallen kvinna på ett katolskt arbetshus. Hon låtsas vilja köpa en bebis på New Yorks hårresande svarta marknad för barn och fejkar svimningar och infektioner för att granska sjukvården.

Men hon tar sig också an det mer triviala. Försöker se på fäktning, balett och träna elefanter. För den våghalsiga Nellie Bly är inget ämne för stort, heller för litet.

Men det största äventyret väntar. Det som kommer ta henne längre bort än hon någonsin varit. När Nellie Bly var i tioårsåldern hade en bok börjat dyka upp i var och varannat amerikanskt medelklasshem.

En strapatsrik historia om en tjust i brittisk herre som kastar sig ut i världen för att vinna ett vad. Att resa runt jorden på 80 dar. Och jorden runt på 80 dar är precis vad boken heter.

Den är skriven av en yvigt vitårig fransman vid namn Jules Verne. I slutet av 1880-talet har den blivit en internationell bästsäljare och Nellie Bly är en av otaliga amerikaner som läst och fascinerats av den. Kanske till och med mer än de flesta.

För den har gett henne en vild idé. Hon vill upprepa Jules Vernes fiktiva resa och runda jorden på riktigt. Men inte på 80 dar. Målet är ju att slå den litterära figuren Phileas Fogs fiktiva rekord och göra resan på mindre än 80 dagar.

Och Nellie satsar på att hon ska kunna göra det på 75. Nellie Bly tar med sig sina världsrekordplaner till sin redaktör som skakar på huvudet. Nellie må vara en kändis, men hon är ju en kvinna.

Och kvinnor kan absolut inte lofa jorden runt ensamma. Ska Nellie resa iväg behöver hon ett manligt fölkläde. Vem ska annars hålla koll på henne och bära hennes miljoner väskor med hattar och tjejgrejer?

Det landar inte väl hos Nellie Bly som kontrar med att ta sin idé och dra till en konkurrerande tidning. Och hotet ger resultat. Visland ropar ut sitt farväl över hamnen innan fartyget glider ut från piren.

Det är morgonen den 14 november 1889 och Nellie Bly står uppe på däck och vinkar till den lilla klunga vänner som kommit för att önska henne lycka på färden. För hon fick till slut sin vilja igenom. Hon ska resa runt jorden snabbare än någon någonsin gjort förut.

I klädd en brunvit ruting, dubbelknäppt, fotlång kappa med hög krage och en matchande yllekeps uppe på det brunnlockiga håret blickar hon ut över bukten utanför New York. Det är en vacker, sval höstmorgon och hela världen ligger framför Nellie Bly. Hennes enda sällskap bär hon i handen, en liten skinnväska.

För den där skrymmande tjejpackningen redaktören var så orolig för, den har hon lämnat hemma. Hon har väl det vi idag skulle kalla handbaggage med sig. Det är några ombyten underkläder, det är ett par hattar, för på den tiden hade alla hatt på sig utomhus.

Det är tre stycken slöjor för att hon ska kunna skydda sig i varma länder och så. Ett par inneskor, en morgonrock, en tröja, några näsdukar, lite toalettartiklar, nål och tråd och så har hon såklart också med sig pennor, bläck och papper för att hon ska kunna skriva om det hon upplever. Den första delen av färden över havet mot England tar en vecka.

När hon väl är framme i ett dimmigt London slänger hon i sig en tallrik engelsk frukost och rusar sedan in i nästa etapp där hon ska ta henne söderut genom Europa. Man kan tänka sig att Nellie borde trampa gasen i botten. Minsta försening kan ju sabba hela rekordförsöket och i 1800-talets tidtabeller är det glest mellan turerna.

Men hon unnar sig faktiskt ett kort extra stopp redan här i början hos den man vars historia gav inspiration till hela det här projektet. Jules Verne och hans fru. Nellie får följa med till dess hem och därför hon bland annat kikar in i Jules arbetsrum.

Det är en väldigt stor upplevelse för henne. Hon beskriver ju dem som otroligt varma och välkomnande. Hon skriver också att när hon åker därifrån så känns det som att hon lämnar vänner.

Och det verkar ju vara samma känsla på andra sidan. Jules har ju senare beskrivit hur imponerad han var av henne och att han verkligen uppskattade att hon tog sig tid att besöka honom på resan. Efter sin snabba visit hos paret Verne i norra Frankrike hoppar Nellie Bly på tåget och hastar vidare ner mot Italien.

Från den italienska klacken blir det båt igen över Medelhavet och in genom ett av 1800-talets mest storslagna ingenjörsprojekt. Den vattenväg som är i princip jämngammal med Nellie Bly, Suezkanalen. Därefter ångar hon via Adenviken till Sri Lanka och österut.

Hon svishar förbi Malaisia, Singapore och Yokohama. Och precis som på Blackwell Island detaljstuderar Nellie allt och alla hon stöter på längs vägen. Den goda maten på de franska tågen och hettan i Mellanöstern, Hongkongs smala gränder, sjömäns grävlande historier och japanernas råprackläder.

Och en del av det här får läsarna hemma i USA följa med på. På 1860-talet lyckas man för första gången koppla ihop USA och Europa med en telegrafkabel över Atlanten. Och det är så hon håller kontakten med redaktionen hemma i USA.

Och det är så hon håller dem uppdaterade. Hennes blick på sin omvärld inte bara varit vidöppen och nyfiken, utan också djupt fördomsfull. Hon lever i en tid där den vita civilisationen ses som nån slags rätsnöre.

Det är en tid där till exempel brittiska imperiet ser sig själva som nån slags räddare i nöden för de stackars, stackars länder som de ockuperar. Och så ska man utbilda den lokala befolkningen så att de kan bli inom situationstecken civiliserade människor. Och det är klart att hon har präglats av att hon har en lite frånoben syn på vissa människor som hon möter på vägen.

Även om hon egentligen livet igenom engagerar sig för fattiga och utsatta människor så anar man också ibland en ganska nedlåtande ton mot dem. Nellie Blys bok är fylld av föraktfulla beskrivningar av allt från illaluktande ceylonkaser till dystra kineser och smutsiga Hongkongbor. Hon är ett barn av sin tid och av det inskränkta västerland hon vuxit upp i.

Och den människosyn hon fått med sig verkar varken klassresor eller jorden runtresor rå på. Ett par år efter världsrekordet sitter Nellie Bly återigen vid skrivbordet och knackar ur sig artiklar. Men inte från några vilda expeditioner eller förklädda strapatser.

Nellie Bly är nu en av USAs mest kända skribenter och det går inte att flyga under radarn när varenda kotte vet vem man är. Istället har en mer traditionell journalistisk karriär tagit fart som kretsar kring flera av de stora strömningar som här strax innan sekelskiftet börjat sätta hela det amerikanska samhället i gungning. Nellie Bly skriver och sympatiserar med den växande arbetar- och kvinnorörelsen.

För hon personifierar den nya progressiva kvinnan i den omvälvande tiden. En som existerar och manövrerar i skärningspunkten mellan det förlegade och det moderna. En som fortfarande inte har rösträtt men som kan försörja sig själv och inte behöver någon make för att göra det.

Fast just en make är faktiskt på ingång. Var än 1895 så gifter Nellie Bly sig med Robert Livingston Seaman. Och han är mångmiljonär, han har skapat sin förmögenhet inom stålbranschen.

Han är också väldigt mycket äldre än Nellie. När de gifter sig så är han omkring 70 och hon är knappt 31. Att Nellie Bly gifter sig med en drygt 40 år äldre stålmiljonär får hela New York-societén att tappa hakan och muttra skeptiskt om brudens motiv.

Vill hon åt hans pengar eller har hon till och med något lömskt undercover-reportage på gång? Men det verkar som att Bly genuint håller av den stiliga Seaman. De flyttar ihop i hans våning på Manhattan.

Men äktenskapet får henne att lägga journalistiken på hyllan. Inte för att bli hemmafru som många förväntat sig utan för att bli industrimagnat. Hon kliver in i sin makes företag och driver det tillsammans med honom.

Fast duon blir inte särskilt långlivad. Framförallt för att Robert Seaman inte blir det. År 1904, när de varit gifta i knappt tio år, blir han påkörd av en hästdragen vagn ute på gatan och dör.

Plötsligt är Nellie ensam ledare för industrigiganten. Men det skrämmer henne inte. Hon axlar ansvaret och börjar forma företaget efter sina egna ideal. För den misär Nellie Bly har sett under sina år som grävande journalist vill hon inte ha på sitt fabriksgolv.

Hon såg det verkligen som sin plikt som arbetsgivare att ta hand om sina anställda. Hon förbättrar lönesystemet, hon låter bygga nya kontor, hon låter bygga rekreationslokaler med bordtennisbord, biljardbord, piano och andra olika spel. Där är gym, där är bowlinghall, där är bibliotek.

Hon vill att hennes arbetare ska ha chans till utbildning. Hon ordnar ju också sjukvård. Hon betalar för att läkare ska kunna göra hembesök hos sina anställda. Så hon är verkligen en föregångare på den här fronten.

Nellie Bly verkar vara en rätt bra chef. Men hon brister på ett viktigt ansvarsområde, ekonomin. Hon märker inte att stora summor sipprar ut ur bolaget och ner i giriga chefers fickor.

Det är förödande. När det väl går upp för henne försöker hon rädda det som finns kvar. Men det är för sent. Efter en lång och dyr rättegångsprocess går företaget till konkurs år 1914.

Vid det laget har Nellie Bly hunnit bli 50 år. Att försöka få affärerna på fötter har varit intensivt– –och alla juridiska frågetecken är fortfarande inte utrettade. För att köpa lite tid och förhoppningsvis få ett välbehövligt tillskott i kassan– –stiger hon till Europa.

I Österrike har hon en förmögen kompis som kanske kan hjälpa till. Men på andra sidan pölen kommer hon få annat att reflektera över– –än sina egna usla finanser. För den som har koll på den europeiska historien vet att året 1914 är ett ödesår.

Och att den kontinent hon reser mot är på väg att skakas av den stora katastrofen. Och Nellie Bly kommer kastas rakt in i infernot. Polen, hösten 1914. I långa rader ligger de, ihopkurade soldater, sårade och sargade av de obamhärtiga striderna.

Nellie Bly vandrar runt mellan deras sjukhussängar, ser deras trötta kroppar och blodiga bandage. Hon stannar till vid en ung man som sakta haltar fram över det smutsiga golvet. Men när han vänder sig om får åsynen henne att trycka tillbaka.

Där en käklinje en gång avtecknat sig syns nu bara en hängande, söndertrasad köttmassa. Mellan slamsorna skymtar bitar av ståltråd som med nöd och näppe håller ihop hans lämlästarna ansikte. Söndersmulat av fiendens granatsplitter.

Nellie kan knappt ta in vad hon ser. Det är för de här historierna hon har kommit hit, till fronten och fältsjukhuset för att se det med egna ögon. Men nu känner hon bara sorg över skyttegravskrigets oändliga lidande.

Nellie Bly skulle egentligen bara stanna i Europa i några veckor. Men hon kommer bli kvar i flera år. För första världskriget som svepte in ungefär samtidigt som Nellie reste iväg har fått henne att återvända till journalistiken.

Som den första kvinnan och en av de första utlänningarna har hon dragit till östfronten som krigskorrespondent. Under hela kriget skickar hon hem sina chockerande och hjärtskärande betraktelser om soldaternas leriga och blodiga vardag, civilbefolkningens lidande och våldets förödelse. År 1918 kommer äntligen freden och Nellie Bly reser hem igen.

Och nu är de stora äventyrens dagar över. Medan Nellie Bly puttrar mot 60-årsåldern är det snarare krönikor som rinner ur hennes penna. Men inte av den klassiska, samtidigt spanande sorten.

Nej, Nellie Bly använder sin plattform för att fortsätta med det hon gjort under nästan hela sitt yrkesliv. Att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver den allra mest. Det känns lite som att det hon har upplevt i sitt eget liv, men också genom sina tidigare reportage, har ingjutit nån slags socialt patos i henne.

Så hon engagerar sig framförallt väldigt mycket för utsatta och föräldralösa barn. Hon hittar nya hem till många av dem, bland annat genom att skriva om dem i tidningen, nästan som att söka lite kontaktannons kan man väl säga. Hon samlar också in pengar till typ änkor och utsatta kvinnor.

Nellie Bly har varit journalist ända sedan hon var i 20-årsåldern. Men att driva sitt socialkontor på tidningsplats blir hennes sista uppdrag. För när hennes läsare i januari år 1922 ser hennes namn i tidningen, är det inte i formen av den byline de alla lärt känna, utan i en dödsannons.

Nellie har varit sjuk ett tag och till slut orkar kroppen inte längre. Den 57-åriga Nellie Bly, eller den bästa reportern i USA som hon kröns till i runan, har dött. Nellie Bly nöjde sig aldrig med att betrakta världen på avstånd.

Hon kastar sig rakt ut i den. I en tid av viktorianska korsetter och ångfartyg arbetade hon och många andra kvinnliga stuntreportrar efter den nydanande devisen att sanningen inte alltid finns