Tokugawa Ieyasu – Japans främste shogun

Du lyssnar på P3 Historia, alltid först i appen Sveriges Radio. Sekigahara, Japan, 21 oktober år 1600. Den täta dimman vägrar ge med sig och hela morgonen har det varit nästan omöjligt att urskilja sin motståndare på andra sidan.

Men även om de inte syns, så hörs de. För den samling soldater som står uppställda på båda sidor av fältet är inte bara någon handfull, utan räknas i hundratusental. Längs sidan på de allra flesta hänger välslipade katanor, det svärd som burits av samurajer i århundraden.

Och som skydd bär de rustningar med kraftfull bröstplåt, på huvudet stora hjälmar smyckade med långa horn och vackra ädelmetaller. I takt med att sikten lättar börjar också kavalleriet att göra sig klara. Tusentals stampande hästar redo att tillsammans med sin ryttare rusa till anfall.

Två stora fraktioner, den västra och den östra, indelade i vältrimmade slaglinjer, alla villiga att kämpa till sista blodsdroppen. Och i främsta ledet för den västra armén står en man som strävat efter att ta sig hit under större delen av sitt liv. Det slag som nu ska gå av stapeln kommer att avgöra inte bara Japans, utan även hans öde.

Han som hoppas bli historiens mäktigaste shogun, Tokugawa Ieyasu. Det här är berättelsen om Tokugawa Ieyasu, den första shogun som styrde över ett enat Japan. Men priset betalades i människoliv, hundratusentals döda soldater och en förlorad son.

Det här är P3 Historia med Cecilia Dyringer. Spänningen är lika tät som dimman på slagfältet, alldeles i mitten av Japans största ö, Honshu. Den här oktoberdagen år 1600 står allt på spel för den 58-åriga Tokugawa Ieyasu.

Hela sitt liv har han ägnat åt att omsorgsfullt lägga ett pussel med många komplicerade delar. Och idag kan de sista bitarna läggas på plats. Om allt går Tokugawas väg kan han göra något många har drömt om, men ingen lyckats med på över hundra år.

Ena hela Japan på nytt. Bringa fred till det krigshärjade öriket och utropas till shogun, den högsta militära ledaren, chefen för hela riket. Men om han besegras, då är över för honom.

Då går allt han har arbetat för omintet. Och det enda som återstår är det plågsamma öde som väntar varje slagen samuraj. Det rituella självmordet. Att ta sig till den här punkten där drömmen om ett enat Japan är inom räckhåll har krävt metodisk planering och ett oändligt tålamod.

Just det som Tokugawa Ieyasu har tränat för hela sitt liv. En pojke som ska bli samuraj har nämligen knappt någon barndom att tala om. Sådana barn fostras med sträng disciplin.

Och de är redan från dag ett brickor i det politiska spelet som kan användas till lite av varje. Säkerheten är rigorös på den massiva borgen lite drygt 20 mil söder om dagens Tokyo på den japanska sydkusten. Runt den löper tre vallgravar, djupa och med höga stenmurar.

Borggården patrulleras av samurajkrigare och i det sydöstra hörnet reser sig det höga vapentornet med sitt lätt välvda tak och vita fasad. Hela bygget skvallrar om att det här är högkvarteret för en inflytelserik klan. Och det är här vi hittar vår huvudperson år 1556, 14 år gammal.

En tonåring med släthy, blanksvart hår och ett skarpt intellekt. Hans far är en mäktig man, en daimyo, alltså en länshärre som kontrollerar egna arméer, landområden och borgar. Men faktiskt inte just den här borgen.

För det här är inte Tokugawa Ieyasus riktiga hem, utan tillhör en annan prominent klan, Imagawa-klanen. Och den tonåriga Ieyasu är inte här av fri vilja. Det handla helt enkelt om att han är hos en länshärre i trakten, en mäktiga familjen, hans egen, Imagawa-familjen.

Och där sitter han som gisslan. Det här är Ingmar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet och författare till boken Shogun, generalerna som ledde Japan. Och det här var ju mycket vanligt på den tiden i Japan.

Slut och ett avtal med någon annan länshärre, då ingick det ofta att man lämnade gisslan för att visa sin goda vilja, så att säga. Tokugawa Ieyasus far har alltså skaffat sig en buntsövant i Imagawa-klanens ledare och betalat med sin son. År 1556 har han varit gisslan i närmare ett decennium och har i stort sett vuxit upp här.

Och trots att han ficks till ens sorts fånge har han förmodligen haft det någorlunda okej. Den unga Tokugawa både äter gott och får en fin utbildning. Och det här är alltså inga konstigheter i 1500-talets Japan.

För den som gör anspråk på makt måste bygga sitt politiska nätverk. Japan är ju nämligen inte ett enat rike, utan ett mishmash av olika krigsherrar som ständigt försöker försvara och utöka sina territorier. I en väldigt turbulent tid.

Jag brukar kalla den för vilda östern, men mer formellt så brukar det stå de stridande staternas epok i historieböckerna. Alltså på japanska Sengoku-jidai. Och det som utmärker de stridande staternas epok är det att ingen riktigt har överhanden.

Alltså det finns väldigt många makthavare som konkurrerar fram och tillbaka. Men det finns ingen auktoritet som alla lyder eller respekterar. Japan har sedan urminnes tider haft en kejsare, men han är sedan lång tid tillbaka mest en symbol, en ceremoniell gallionsfigur.

Utöver kejsaren finns ännu en makthavare, militärens högsta chef, shogun. Shogun eller shogun på japanska, en överbefälhavare, en sorts militärledare. Men grejen är den att under 1500-talet så var inte shogunerna heller starka.

Det hade på något vis blivit ett totalt skit fram för alla här. Så det var en kaotisk period får man lugnt säga. De som kivas om makt och land är istället ett knippe olika länsherrar, som Tokugawa Ieyasus pappa, och ledaren för klanen som han är gisslan hos.

Och utan en stabil centralmakt är det alltså ständiga strider. Det japanska samhället genomsyras av krig och domineras av samurajer. Samurajerna, alltså krigarklassen, styr i praktiken samhället och de utgör en förvånande stor del av befolkningen.

Det här var ju yrkeskrigare. De hade tagit makten i Japan på 1100-talet. Och sociologer idag tror att samurajerna var ungefär 5 eller 6 procent av befolkningen. Och det är faktiskt en hög siffra, för tar man adeln i Europa så låg det nog där på 1 eller 2 procent av befolkningen.

Så det fanns alltså ganska gott om samurajer. Det är ungefär som man kanske har sett japansk historia på film. En gudomlig men maktlös kejsare, stenhårda samurajer i rustning som svingar sylvassa, elegant böjda svärd och så ninjor, alltså spioner och lönnmördare som smyger omkring och slår till när man minst anar det.

Sån är Tokugawa Ieyasus värld. Och det är samuraj han tränas för att bli. Men innan hans liv är över kommer det laglösa Japan att ha ställts om. Och det är hans hand som ska peka ut den nya riktningen.

Än så länge är han ändå bara en tonåring. Fast det är inte så bara vid den här tiden. För här kan pojkar bli myndiga runt 14 års ålder. Och med myndigheten får också vår huvudperson ett nytt namn som inte alls är det vi hittills har kallat honom.

För i den här delen av japansk historia är det inte ovanligt att man byter namn flera gånger under sitt liv. Och Tokugawa Ieyasu är inte vår mans första namn, utan hans sista. Hans ursprungsfamilj har ett helt annat namn.

Och han kommer att byta både en och två och tre gånger. Men för att göra allt så enkelt och begripligt det går har Mydigt fram mot palatsets port där väktaren väntar. Han har redan sett dem och vädrat fara.

Ninjor som kommer smygande är sällan goda nyheter. Men när gruppen kommer närmare slappnar vakten av, för de bär vapenmärket som tillhör slottets klan och vinkas snabbt in på borggården. Ledaren drar nöjt på mungiporna bakom ansiktets svarta drapering.

Steg 1 avklarat. På nolltid har han och de andra slukat av skuggorna på palatsets gård. Sen dröjer det inte länge innan tumult utbryter. Från en av soldsalarna hörs rop på hjälp och rop om att elden är lös.

Paniken sprider sig lika snabbt som lågorna när folk rusar huller om buller mot säkerheten. Men det är inte alla som kommer undan. När lugnet återigen har lagt sig är några av slottets invånare försvunna.

Och det är inte elden som har tagit dem, utan ninjorna med sin skickliga ledare i spetsen, som det nu inte finns ett spår av. Hattori Hanso heter den här legenden, en av Tokugawas allra mest slipade soldater, som alltså också extraknäcker som ninja. Ninjorna har egentligen inte särskilt gott rykte.

De tassar omkring på nätterna och mördar i det tysta. Om samurajerna är högaktade så är ninjorna snarare fruktade. Men när man behöver en ninja så behöver man en ninja.

Och Hattori Hanso är den bästa. Han var en skicklig krigare, det är saken är klar. Och hans huvudgren det var svärdsfäktning, så att han var ju inte att leka med.

De kallade honom kärvänligt för Oni, som betyder demonen. Och operationen lyckas. Han får tillfånga ta viktiga personer för Imagawa-klanen. Och Tokugawas fru och barn får fri passage tillbaka till deras provins på Japans östra sida.

För vår huvudperson har vid det här laget fått ett eget högkvarter. Hans far är död och har lämnat över ledarskapet för klanen till honom. Det innebär alltså att Tokugawa Ieyasu är familjefar, klanledare och fältherre vid 20 års ålder.

Betydligt mer vad de flesta lyckas åstadkomma på en hel livstid. När 1560-talet rullar igång är Tokugawa Ieyasu allierad med den hänsynslösa Oda Nobunaga. Det innebär att Tokugawa-samurajer stöttar Oda-klanen när det behövs.

För han basar förstås över egna arméer. Samurajer skrudade i rustningar med den karakteristiska metallhjälmen på huvudet. Redo att utdela dödliga svingar med sina svärd.

Men vissa samurajer har också lite modernare grejer. För européerna har alldeles nyligen börjat göra besök i öriket Japan. Och de har med sig den nya tidens vapen.

Tokugawa var ju född 1542. Det är precis det året när de första västerlänningarna kommer till Japan. Och då är det portugiserna. Och de kommer med skjutvapen, alltså eldvapen.

Det senaste från Europa. Mynningsladdare och muskedunder och sånt. Och det väcker ju ett visst uppseende naturligtvis. Så att de som är intresserade av ny teknik i Japan de nappar ju på det här och börjar lära sig hur man hanterar musköter.

Men många samurajer sa antagligen att jag vägrar använda det här för jag har mitt svärd. Så att det är lite blandat, en del har det, andra inte. Ja, det här är ju den del av historien där européerna har börjat utforska och på många ställen exploatera omvärlden.

Handelsmän som hoppas på att tjäna storkovan tar sig sjövägen över hela jordklotet. Och hemma i Europa blomstrar både ekonomi och nya idéer. Där har man ganska nyligen börjat använda tryckpressen och genomgår dessutom en storskalig religionskris eftersom den katolska kyrkan håller på att splittras i en protestantisk och en katolsk del.

Och just kristendomen, den katolska varianten är också något som portugiserna som kommer till Japan försöker pracka på japanerna. Det blir nej tack på det. Här bekänner man sig till buddhism och shintoism.

Men eldvapen köper man alltså in för den stökiga stridande staternas tid är fortfarande i full gång. Och Tokugawa Ieyasu har expansion i sikte. Ägnar sig åt att ta kontrollen över en av grannprovinserna.

Men han navigerar varsamt och undviker att hamna i öppen konfrontation. Det verkar vara något sorts personlighetsdrag hos Tokugawa att han var ganska skicklig på just sådana saker. Att ligga lågt, vara försiktig men ha långsiktiga mål.

Det verkade utmärka honom som person och det var ju ytterst klokt i den här situationen. Tokugawa ser också till att ha flera leder än bara Oda Nobunaga och han sluter förbund med krigshärar i andra provinser. För som vi redan vet behöver man goda vänner för att överleva som makthavare i den här tiden.

Men politiska allianser är flyktiga. Och inom kort ska en av Tokugawas bundsförvanter förvandlas till en fiende som nära på kommer knäcka honom helt. För Tokugawa Ieyasu går mycket av 1560-talet ut på att ena och behålla lugnet i den provins som är hans hem.

Och det går bra. Han har pli på vanligt folk, alltså bönderna. Och han rustar upp och snyggar till sitt slott. Där också två nya barn kommer till familjen. Två döttrar.

Och hans allians med Oda Nobunaga är fortfarande intakt. Även om den just nu kanske mer går ut på att de två håller sams och inte slåss mot varann. Snarare än att de strider tillsammans mot en yttre fiende.

Men när 1570-talet inleds och Tokugawa börjar närma sig 30-årsåldern är det dags att plocka fram vapnen och backa upp sina allierade. För Oda Nobunaga har förstås pysslat på sitt håll med att stärka och utvidga sina provinser. Men han har större ambitioner än så.

Nämligen att ena hela Japan. Antagligen så fanns det ett sånt mål väldigt tidigt och kanske hos väldigt många. Det var bara det att Japan var så väldigt oöverskådligt vid den här tiden.

Och det var så många om och men om man skulle kunna nå den totala makten över landet. Så det verkade vara ett väldigt avlägset mål. Men definitivt, det var nog flera, till exempel Oda Nobunaga, som gick omkring och drömde om det här.

Att de skulle bli den som enade landet igen. Men för att få till ett samlat rike under en enda ledare krävs muskler och strid. Så nu träder Tokugawa Ieyasu fram vid Odas sida.

Och det är ett lyckat samarbete. Det går som tåget och de segrar i slag efter slag. Tills det en dag tar stopp för Tokugawa och hans armé. I januari år 1573 vid en borg nära den japanska sydostkusten där han ska möta en av sina farligaste rivaler.

En man som tidigare varit hans bundsförvant, men nu har allt förändrats. Och Tokugawa ska för första gången stirra förlusten och döden i vitögat. Kanske insåg han det omedelbart när hans armé ställde upp sig på det snötäckta slagfältet.

Att de inte hade en chans. Fienden är närmare 20 000 man fler än Tokugawa-samurajer. Men nu finns ingen återvändo. De kastar sig in i striderna med katastrofalt resultat.

Nästan hela Tokugawas armé på 11 000 man förintas. Och han slår till det 13 bara fem soldater vid sin sida. Hopplöst inträngd i ett hörn, öga mot öga med döden. För om han inte dör för fiendens hand kommer skammen över att tvingats böja på nacken inför en annan man och krossa honom.

I den här tidens Japan kan en samuraj inte leva vidare med sån vanära. Det enda alternativet då är att begå seppuku eller harakiri som det ibland kallas i Europa. Det är en sorts, man kan kalla det för ett rituellt självmord för det ska ske med vissa metoder och vissa seder runtomkring det.

Och det är någonting som kom upp på medeltiden i Japan, 1100-talet, för första gången. Och sen blir det mer och mer utbrett. Och det handlar då om att det till Av de rituella huggen är genomförda så att plågan omedelbart avslutas.

Och som sekundant utses någon som har funnits med i sonens liv sedan länge. Och som en gång till och med räddade det, Hattori Hanso. För sjutton år sedan satte han pojken i säkerhet genom sin våghalsiga operation.

Nu är det Hanso som ska stända honom in i döden. September 1579. Med samlad min sätter sig Tokugawa Ieyasus son på knä på golvet. Han vet precis vad som väntar. Hans mor har redan lämnat jordelivet och nu är det hans tur.

Det korta svärdet i magen. Det smärtsamma snittet. Och slutligen undkomma lidandet när huvudet lämnar kroppen. Och han litar på sin förtroende-sekundant Hattori Hanso med rikets vasaste klinga.

Men den store samurajen Hanso tvekar. Ska han nu ta livet av den pojke som han en gång hjälpt till att rädda och sedan sett växa upp till en ung man? Svärdet som annars känns fjäderlätt i hans hand är nu tungt som bly.

Det går inte. Hur lojal han än är mot sin herre. Dämonen Hanso klarar inte av sitt uppdrag. Men pojken slipper ändå en utdragen död. För det som Hanso inte mäktar med står en annan man redo att slutföra.

Så snart det mjuka skinnet har slitits upp och sargat inälvorna svlinga svärdet och huvudet faller till marken. Hattori Hanso står orörlig bredvid. Men längs hans ansikte rinner tårarna.

Även en demon kan fälla tårar, det säger Tokugawa när han får höra om Hattori Hansos mjuka sida. Hur hanterar han själv förlusten av Tsukiyama, hans förusen 22 år och sin förstfödda son? Vi vet inte.

Källorna berättar inget om hans reaktion. Men kanske har han någon som tröstar honom, för hustrun har verkligen inte varit den enda kvinnan i hans liv. En man som Tokugawa har givetvis älskar inor, konkubiner som lever vid hovet.

För som alla förstår är det här inte en värld där kvinnor står särskilt högt i kurs. De kommer och går i de mäktiga männens liv. Och Tokugawa kommer också att gifta om sig och få väldigt många fler barn.

Totalt 16 stycken närmare bestämt, både inom äktenskapet och med sina konkubiner. En av sina söner har han låtit ta livet av. Och han kommer att förlora ytterligare ett barn som dör av sjukdom.

Men hela 14 barn kommer att överleva till vuxen ålder. Fast de flesta av dem ser nog inte mycket av sin pappa under uppväxten. Han har fullt upp på annat håll med sitt och Oda Nobunagas stora projekt.

Som bara går bättre och bättre. I början av 1580-talet, när Tokugawa närmar sig 40 år, står Oda Nobunaga på tröskeln till att ena det splittrade Japan. Men makthavare av hans kaliber har många som önskar livet ur dem.

Och i Odas fall visade det sig att den dödligaste fienden inte finns på motståndar­sidan, utan i de egna leden. Och i juni år 1582 slår en av hans allierade till. Han är en anhängare till Oda, en underhuggare, en vasall.

Men en gång när Oda söker nattkvarter och övernattar i ett litet tempel som heter Honno-ji inne i Kyoto. När han är där då, så med blixtens fart så omringas templet. Och den här mördaren, han antingen dödar Oda eller så blir han tvungen att begå seppuku.

Något av det var det. Han överlevde inte i alla fall, så hans bana slutar väldigt tvärt med att han blir röjd ur vägen. Oda Nobunaga är död. Och det här spiller förstås över på Tokugawa Ieyasu.

Han har inte bara förlorat sin viktigaste bundsförvant. De som har tagit livet av Oda vill ju roffa åt sig makten och är förstås också ute efter honom. Men han lyckas sätta sig i säkerhet.

Och sen tillämpar han sin utarbetade metod att tålmodigt vänta och se. Vilket ger resultat. För det dröjer inte länge innan kuppmakaren själv blir utkuppad. Av en av den döda Oda Nobunagas närmaste män, Toyotomi Hideyoshi.

Han har en anspråkslös bakgrund, men har klättrat i samhällshierarkin med hjälp av Oda. Det är en man som har kommit absolut från folkdjupet. Det sägs att hans far var skogshuggare och kanske också fattig bonde.

Ungdomen hade han på något sätt tagit värvning hos Oda som en helt vanlig fotsoldat. Och på något sätt så har Oda lagt märke till honom och börjat gilla honom. Och då fick han, alltså Hideyoshi, han fick bli sandalbärare åt Oda.

Toyotomi Hideyoshi blev inte kvar som sandalbärare särskilt länge, utan han steg i graderna och har gång på gång visat sig vara både kompetent och lojal mot Oda Nobunaga. Och efter att han har röjt kuppmakaren ur vägen blir det han som tar Odas plats. Kanske tänker Tokugawa, det borde varit jag, att han som varit en nära allierad till Oda skulle varit rätt man att ta över makten.

Men som vanligt sitter vår huvudperson ner i båten. Utmanar inte den nya ledaren Toyotomi Hideyoshi, utan sluter istället upp vid hans sida. Under de kommande åren formar de ett framtida rike.

Och år 1590 lyckas de kuva en av de sista starka klanerna. Med Toyotomi Hideyoshi som ledare enas nu Japan för första gången efter 120 år av inbördeskrig och oro. Tokugawa Ieyasu är självklart en del av den här stora framgången.

Och nu ska han belönas för sina insatser. Han får en ny förläning, ett större län som han kommer kunna plocka in mer skatt från och därmed bli rikare. Men det nya länet är i övrigt inte mycket att skryta med.

Det ligger långt bort från Kyoto, huvudstaden där kejsaren finns. Och det finns inga vidare städer, mest bara en fiskeby. Så Tokugawa undrar kanske om den här nya förmånen egentligen är en knäpp på näsan.

Det fanns en samurajborg där, det gjorde det, men den var 130 år gammal och den var rätt så förfallen. Så att jag tror att på ett sätt var det kanske det att Hideyoshi ville sätta Tokugawa på plats, visa vem som bestämmer i landet. Att han kan skicka Tokugawa dit, men utåt sett så var det ju en belöning.

Alla bugade och log och var jätteförtjusta och så vidare. Den nu 48-åriga Tokugawa finner sig och gör det bästa av situationen. Visst, hans nya län är lite av ett renoveringsobjekt, men han sätter igång att rusta upp den lilla stad som finns.

Fixar med vägnät och vattensystem, bygger hus, ser till att handeln kommer igång och satsar dessutom på konst och kultur. Staden som han piffar upp heter Edo. Och den ska inte vara en fattig byhåla särskilt länge till.

För Tokugawa Ieyasu har leverer kommit och gått, fruar och konkubiner likaså. För vid det här laget har han hunnit gifta sig igen och bli änkling en gång till när hans hustru dog av sjukdom. Men en person har följt med honom i stort sett genom hela hans karriär.

Den trogna vapendragaren, samurajen och ninjan Hattori Hanso. Han finns med även här i Edo som en av flottets försvarare. Men även en mästarkrigare som Hanso behöver få gå i pension.

Efter några sista år i Tokugawas tjänst lämnar han svärdets väg och vänder sig till religionen. blir buddhistmunk. I templets stillhet ska Hanso sedan bli kvar till sin död.

Men någon som inte tar det lugnt och stilla är landets nya ledare, Toyotomi Hideyoshi. För han har mer grandiosa anspråk än att bara vara den som har enat Japan. Hideyoshi vill betydligt mer än så.

Nämligen klämma till Kina, det enorma rike väster om havet där Mingdynastin härskar. Men det går förstås inte att invadera jätten Kina, så Toyotomi Hideyoshi attackerar istället Kinas lydstat Korea som både är mindre och ligger närmare till hands för hans arméer. Men det går uruselt.

Japan har inte varit i krig ut andra generaler efter och lämnar den västra armén, som nu besegras grundligt. När slaget är över ligger uppemot 30 000 män döda på den upptrampade leriga marken. Resten av den västra armén har flytt.

Och kvar som segrare står Tokugawa Ieyasu. Förmyndarregeringen, det där rådet på fem mäktiga länsherrar, är upplöst. Den lilla tronarvingen som de skulle låta fram till makten stuvas undan på ett slott tillsammans med sin mamma, oskadliggjord för tillfället.

Och kvar på toppen finns Tokugawa Ieyasu. Som är redo att ta det sista steget och låta utnämna sig till den post som ingen burit på många år. Vid dag för det enade Japan att få en ny högsta militärledare, en shogun.

Men Tokugawa stressar inte fram, utan låter allt ta sin tid. De två högt uppsatta männen gör sig redo att presentera sitt ärende för segraren från Sekigahara. Hela tre år har gått sedan triumfen, men ännu har inte Tokugawa Ieyasu intagit den post som alla tycker att han borde.

Japans nya shogun. Nu måste de lägga fram saken på rätt sätt för att få allas önskan igenom. Försiktigt förkunnar de båda männen att hela riket otåligt väntar på den goda nyheten att det är hans höghet som nu ska ta över posten.

Tokugawa Ieyasu lyssnar på uppmaningen, men den evigt ödmjuka ledaren spelar ner sin egen roll och säger att det inte är någon brådska med den saken. För honom är det viktigare att ordningen i landet återupprättas och att folkets väl tas om hand. Och inte minst att de nobla länsherrarna får slå sig till ro i sina egna län.

Först därefter kan det kanske finnas tid att tänka på hans personliga status. Sändebuden bugar djupt och vördnadsfullt. Den försiktige Tokugawa skyndar, sin vana trogen, alltid långsamt.

Nej, han gör sällan saker för hastat, den gode Tokugawa Ieyasu. Men till slut, år 1603, utses han ändå av kejsaren till rikets nya shogun. Efter nästan 40 år av omstörtfult planerande och stridande har den nu 61-åriga Ieyasu uppnått sitt mål.

Tokugawa-shogunatets tid har inletts. Och han kommer verkligen att agera som rikets överbefälhavare och ledare. För kejsaren är fortfarande bara en maktlös symbol.

Från och med nu är det shogunen som bestämmer. Man kan nog faktiskt säga att Tokugawa Ieyasu är den första som verkligen kontrollerar hela Japan som shogun. För det har varit så många om och men tidigare med den där posten.

Det är en stark centralregering som Japan har fått nu. Och nu kan man ju tro att Tokugawa ska klamra sig fast vid den här maktpositionen tills han drar sitt sista andetag. Men icke.

Efter bara två år som shogun lämnar han över till sin äldsta son. På pappret i alla fall. I verkligheten är det fortfarande pappa som bestämmer. Men med den här manövern säkrar han framtiden för sin familj och skapar ett shogunat där ledarpositionen går i arv.

För det han ville visa att när jag faller ifrån då är min son shogun och sen när han, då är det hans. Så att han ville behålla det inom familjen. Tokugawa Ieyasu är vid det här laget också 60+.

Så han vill nog hellre ha det här ordnat förr än senare. För både han och vi vet ju att det är en hög ålder på den här tiden. Men att sonen får shogun-titeln är alltså bara en formalitet.

Tokugawa kör vidare på sitt statsbyggande. Den del av riket som han har byggt upp, Edo, snickrar han vidare på. Och det ska bara bli större och mer inflytelserikt.

Steg för steg ska Edo erövra platsen som Japans främsta maktcentrum. Och ge namn åt den här epoken i japansk historia. Edo-perioden. Och statusen kommer att bestå.

Några hundra år senare ska stan byta namn från Edo till den östra huvudstaden. Alltså Tokyo. Med Tokugawa vid rodret inleds en period av stabilitet. Han ger sig inte in i några konflikter med andra länder utan satsar på ett starkare nya Japan.

Ser till att handeln rullar på inom landet. Skapar ordentliga farleder och vägar som både varor och människor kan färdas säkert på. Men han är inte någon särskilt mild ledare.

Det japanska folket kontrolleras hårt. Krigarklassen delas in i tre grupper. Länsherrar man verkligen kan lita på. Länsherrar som är hyfsat pålitliga. Och sist av allt de yttre länsherrarna.

De opålitliga. De placerar Tokugawa strategiskt så att de inte ska kunna utgöra något hot. Dessutom stramar han upp reglerna för andra makthavare i riket. Kejsaren får en ny arbetsbeskrivning.

Vad han ska och framförallt vad han inte ska göra. Och sen är det koll på buddhistprästerna i landet. Och befolkningen överlag blir nog också mer kontrollerad. Och det är ju helt enkelt för att nu har Japan fått en centralregering som är mäktig.

Och det har de ju inte haft på evigheter. Så det är ett mycket mer kontrollerat samhälle. Reglerat och så. Det var en ordning nu som gällde för hela Japan. Och det var helt enkelt slutet på vilda östern.

Tokugawa tar alltså ett helhetsgrepp om makten. Men det finns en lös tråd som han ännu inte lyckats få bukt med. Den förra ledaren Toyotomi Hideyoshis son. Den lilla knatten som en gång i tiden var utsett som efterträdare till makten.

Den pojke som Tokugawa skulle skydda med de andra i rådet. Men som sköttes undan när striderna bröt ut. Sedan Tokugawa tog makten har han växt upp som en sorts palatsfånge tillsammans med sin mor.

Men år 1615 när Tokugawa är 73 år gammal börjar han nog känna att det vore bra att verkligen se till att allt är krattat inför framtiden. När han själv inte längre lever. Han vill ju inte att det ska finnas några revanschlyssna unga män som kommer att utmana Tokugawa son och sons söner.

Alla framtida potentiella utmanare om makten måste undanröjas. Så en patrull sänds ut i flottet där pojken som nu blivit vuxen befinner sig. Och palatset sätts i brand.

Och enligt den grymma traditionen väntar inte mor och son på att elden eller fienden ska ta deras liv. Utan begår båda det rituella självmordet seppuku. Och därmed är det sista hotet mot Tokugawa Ieyasus shogunat utraderat.

Den här hänsynslösa utrensningen blev ett av Tokugawa sista strategiska drag. För han har varit sjuklig en längre tid. Vi vet inte vad som plågar honom. Men det kan vara någon form av cancer eller kanske syfilis.

Men oavsett vad blir sjukdomen värre. Och 1616 när Tokugawa är en bit över 70 är hans tid kommen. Den stora ledaren, Österns ljus somnar in vid en för tiden mycket aktningsvärd ålder.

Och efter sig lämnar han ett mäktigt arv i form av Edo-perioden. Som blir raka motsatsen till de stridande staternas tid. Den var ända fram till 1867. Och man kan säga positivt att det gav Japan fred i 225 år.

Och det är den längsta fredsperioden som någon nation troligen har haft. Det var folkökning och ekonomisk tillväxt under en stor del av perioden. Framförallt då i början.

Och familjen Tokugawa kommer att inneha det här yrket i 260 långa år. Ända tills de avskaffar jobbet som shogun i Japan så är det dem. Det är de sista shogunerna, den familjen.

15 stycken av dem. Från och med nu är det vår huvudpersons familj som kommer att abonnera på shogun-posten. Och Tokugawa ska bli ännu mer förknippad med den här titeln i modern tid.

När en bästsäljande författare baserar sin högsta ledare på just honom. I den numera klassiska romanen och tv-serien Shogun från 1970-talet. Och Edo-perioden utgör också grunden för mycket av det många idag förknippar med traditionell japansk kultur.

Det är liksom Bushido och Kabuki-teater, färgträsnitt