284. Elin och Sanna – Att älska är ett verb

I den här podden så pratar jag ofta om vikten av att ta hand om både kropp och själ, och därför känns det fint att det här avsnittet är sponsrat av Clas Olsson. Många av er förknippar kanske Clas Olsson med smarta lösningar för hemmet, men visste du att de också har blivit en destination för wellness? Där hittar du allt för träning, återhämtning, skönhet och välmående, samlat på ett och samma ställe, både i butik och på clasolsson.

se. Jag blev faktiskt själv förvånad över hur brett sortimentet är. Det finns allt från LED-masker för ljusbehandling, olika hälsomätare, till produkter för massage och återhämtning.

Två personliga favoriter just nu är deras massagekudde för nacke och rygg, och den infraröda bastufiltan. Den är nästan magisk när man vill varva ner med kroppen en stunds djupavslappning. Det fina är att det finns så mycket att upptäcka oavsett om du vill komma igång med träning, hitta nya sätt att återhämta dig, eller bara ge dig själv lite mer omtanke i vardagen.

Jag kommer definitivt att fortsätta utforska utbudet. Upptäck wellness hos Clas Olsson du med, en ny destination för träning, återhämtning, skönhet och välmående. Och kom ihåg att alla produkter genomgår noggranna kontroller för att garantera säkerhet och kvalitet för människa och miljö.

Ta hand om dig. Ja, för det är ju precis det här, kärlek är ett verb. Ja, kärlek är verkligen ett verb. Att älska är ett verb. Att älska är ett verb. Så att vi blir förälskade, men sen, och det är ju lätt, det kan ju vara lätt att bli förälskad.

Men sen när man går in i det här, i en kärleksrelation och man ska älska någon, då börjar det ju liksom, det kräver ju faktiskt att båda samarbetar. I veckans avsnitt av Svin i själen gästas jag av Elin Riberg och Sanna Letzen. Sanna är certifierad par- och stresscoach och har under många år hjälpt människor att skapa tryggare relationer, både till sig själva och till andra.

Elin är grundare och programledare för podcasten Så kan det gå, där hon intervjuat några av Nordens främsta forskare, psykologer, terapeuter och författare inom kärlek, relationer, anknytning och beteende. Sanna och Elin har under många år arbetat med kärlek och relationer på djupet. De var bland annat en del av en av världens tio främsta internationella matchmaking-agenturer, där de genom tusentals samtal med entreprenörer, företagsledare, kreatörer och människor med stort ansvar fick komma ovanligt nära det som sällan syns bakom framgången, ensamheten, längtan efter kärlek, familjeliv, identitet och vad som kan skapa ett meningsfullt liv.

Vi lever i en tid där många människor har fler möjligheter, mer kunskap och större frihet. Samtidigt så ser vi rekordnivåer av ensamhet, stress och en längtan efter djupare mänsklig kontakt. Varmt välkomna till Så in i själen.

Varmt välkomna tillbaka till Så in i själen, Elin och Sanna. Tack, tack snälla du. Ja, vi har ju setts tidigare, men då jobbade ni i annan regi och nu har ni liksom slagit ihop era påsar.

Det är fortfarande fokus på relationer och ni jobbar fortfarande individuellt, men nu har ni startat ett koncept som ni kallar The Human Side of Performance. Och berätta, vad är det här för någonting? Ja, men precis.

Det är väl egentligen vårat försök att bidra med mer välmående till individer och framförallt till bolag. Vi pratar idag så otroligt mycket om ett arbetsliv och ett privatliv och skiljer gärna på dem någonstans. På bolag så pratar vi väldigt gärna om okej, teambuilding eller hur blir vi bättre på beslutsfattandet, du vet, så här stora saker som är otroligt viktiga.

Men sanningen är ju den att bakom varje människa, varje beslut, så är ett och samma nervsystem. Även om vi gillar att dela upp det i privatliv och arbetsliv. Så det betyder ju i praktiken att det som händer hemma, det följer med till jobbet och det som händer på jobbet, det följer med hem.

Även om man försöker dölja det bakom masker så energimässigt så är det ju alltid med. Det är ju det, verkligen. Och liksom egentligen kommer det ner till vårt nervsystem och våran kropp och hur trygg den känner sig.

Och det påverkar våran fysiska och psykiska kapacitet så ofattbart mycket. Så vi ser det här som en liten extra nyckel att ge till människor, att skapa den förståelsen för hur funkar vår kropp, hur funkar vårt nervsystem, varför behöver vi vissa saker för att må bra och vara trygga och ha kapacitet till att dyka upp på jobbet och i våra relationer. För vi är ju människor, vi är ju inte maskiner, men på något sätt så har vi skapat arbetsmiljöer som blir väldigt mycket mer liksom, där ska man skärpa till sig och bita ihop och man ska vara liksom en maskin som ska bara prestera och lyckas med saker.

Och så finns det en människa där bakom också. Verkligen, och jag tror, det finns ju verkligen, alltså nu när man ser också hur sjukskrivningar har ökat, det är ju en enorm kostnad för bolag också, men jag tror man inte riktigt hittar orsaken till det heller, för det finns väldigt många som också känner sig ensamma på arbetsplatsen, det kanske inte finns den här psykologiska tryggheten, man kanske inte riktigt har koll, precis som Elin är inne på med nervsystemet och sådär. Man kanske går i fight or flight, och då kanske det finns vissa som reagerar direkt på kritik, tar det väldigt personligt, vissa drar sig undan.

Och nu när vi har det här smartphone-samhället också, då kanske man missar de här små samtalen att fånga upp hur någon annan mår. Och ju mer vi missar det, desto mer förlorar vi den här psykologiska tryggheten. Och jag tycker det var så intressant, Google hade gjort någon spännande undersökning kring vilket team är mest produktiva och mest konkurrensfördelaktiga.

Och då hade man kommit fram till att det som var absolut viktigast var just den här psykologiska tryggheten. Att man känner att det är högt i tak, man kan ta upp saker, det finns den här gemenskapen. Och finns inte det, ja men då förvärras ofta problem och blir kanske tio gånger större än vad de hade behövt vara om man hade kunnat ta upp saker och ting med varandra och också ha lite koll på sig själv, hur man reagerar.

Hur blir jag? Vad har jag för autopilot? Vi har så mycket rädslor. Jag tänker på liksom, ibland ser jag alltid framför mig de här delningscirklarna som uppstår bland annat på AA men i andra sammanhang också när man kan sitta och dela vad man har för tankar och de andra får lyssna.

Och hur mycket det kan generera liksom i förståelse för varandra. Och det där skulle nog behövas lite mer på arbetsplatser. Istället för bara, vi har ju sån här teambuilding naturligtvis, man åker iväg och gör saker tillsammans.

Men just det här samtalet och kommunikationen och förstå att vi är människor här under också. Det känns som att det saknas väldigt mycket. Verkligen. Och att bara få känna att vi känner igen oss i varandra.

Alltså vi delar samma rädslor eller utmaningar, såklart kanske på olika sätt. Men det är också det som är att vara människa och det Somna var inne på också i de här teamen bland annat på Google, att man också kan få testa och det blir fel. Alltså det är också en så viktig grej att vi kan provprata, att vi kan snällt tolka varandra, att vi kan liksom försöka på olika sätt, men att vi inte alltid måste vara perfekta.

Och det sker ju bara när vi kan skapa en kontext där vi kan slappna av med varandra och där vi känner att vi genuint bryr oss om varandra i och utanför bolaget. Det är läskigt med att gå ta sig ut på just som du sa där också, Sanna, att man kan ju ta saker personligt väldigt lätt. Och hamnar man där då är det svårt att fortsätta kommunicera, för då kan man ju kännas attackerad.

Så man måste ju skapa den där miljön då för det här samtalet och kommunikationen med alla på arbetsplatsen. Verkligen. När ni är ute och föreläser då, har ni råd till, är det liksom stora och små företag som ni vill jobba emot och har ni råd på hur man skulle kunna börja jobba på det här sättet?

Ja, Då kommer vi ju in och avlastar och hjälper till så att man kan trygga upp teamet och det inte bara är en person som står där och behöver ta allting, för det är väldigt, väldigt tufft. Ja, det känns som att det saknas struktur på en arbetsplats och i ledningsstruktur. Det känns som att det saknas någon roll, typ den rollen ni har lite grann, det här med relationscoaching.

Att ha någon att vända sig till i de här frågorna. Det känns som att HR kan inte riktigt täcka in där heller, tycker jag. Nej, och jag tror man har ganska höga, eller jag vet utifrån där vi har varit att man har väldigt höga krav på sin chef också.

Lite som kärleksrelationer också, att man tänker när man dejtar att den här personen på något vis ska uppfylla alla ens krav. Och samma med ens chef, att den ska vara stöttande, den ska vara så stark och den ska vara rättvis och den ska vara... Och motiverande och be mig och höra mig och samtidigt boosta mig.

Ja, och att man tappar det där mänskliga. Att det ju faktiskt också bara är en människa där bakom, som också behöver kanske stöd och hjälp. Men vi som samhälle, vi sätter det epitetet rätt lätt på chefer och även på våra politiker.

De är ju inte människor riktigt. De ska ta hand och fixa allt och gör de inte det, då jäklar... Ja, verkligen. Alltså jag hade ju så gärna velat vara någon form av relationsminister i Sverige.

Där man också tänker på hur skapar vi psykologisk trygghet på en samhällsnivå också? För om vi har ett välmående land, om vi har välmående individer, om vi har välmående medarbetare, så påverkar ju det hur mycket som helst. Det kan stärka samhällets självkänsla och självförtroende.

Och det här i skolor, tänkte jag. Och att gå in och göra insatser för att människor inte ska känna sig så ensamma. Eller vara tillsammans på olika sätt, arrangera olika trygga platser att samtala och komma nära.

Eller varför inte bara gå ut och dansa? Jag tycker det är rätt sjukt att vi jobbar så lite på det här med relationer när det är den absolut största delen i vårt samhälle. I allt.

Vi möter ju människor hela tiden. Och det viktigaste för hur vi ska må. Jag blir nästan trött på mig själv för jag nämner ju det varje gång, men jag älskar också den här undersökningen The Harvard Study of Adult Development som har pågått i över 80 år.

Där man kikar på vad är det viktigaste för ett långt och lyckligt liv? Och så har man följt alla dessa individer från att de var unga vuxna till att de går och kolar ihop. Och så ser man, okej, de som då lever längst och är mest hälsosamma, vad är det viktigaste?

Och det är inte utbildning, det är inte var vi kommer ifrån och hur mycket vi går på gymmet. Utan den absolut viktigaste faktorn är kvaliteten på våra nära relationer. Inte hur många vi har, men kvaliteten på våra nära.

Så det jag och Elin gör är ju enligt forskning det absolut viktigaste för hur vi ska må. Men ändå är det som att det där hamnar lite i skymundan. Både gällande par- och vänskapsrelationer, men framför allt kanske då på arbetsplatser att vi tappar det.

Och har inte vi det, alltså det sitter inte det och känner vi oss inte trygga och känner vi inte att vi kan vara på en avslappnad plats på jobbet, då kommer vi inte heller. Det är omöjligt om man känner sig stressad och inte tillfredsställt att vara kreativ och produktiv. Och har empati.

Ja, ja, så det är superviktigt verkligen. Och det är märkligt då när man, nu är det väldigt mycket tycker jag, nu kan man läsa väldigt mycket, nu är vi nördar på relationer, Elin och jag. Men nu är det väldigt mycket i ropet att man faktiskt ser enligt forskning att så här, men så här viktigt är det här.

Och ändå så händer det inte så mycket. Nej, det är en långsam process. Det är intressant att se hur snabbt det gick att stänga ner världen under covid. Att det kunde gå så fort, men att det här ska vara en sån långsam process.

Mycket annat som blir en sån långsam process när vi förstår hur viktigt det är att bygga relationer i alla, överallt, i skola, inom vård, inom alla olika arbetsplatser, med sig själv, med sina vänner, med sin partner. Men busschauffören, där har vi börjat se det på random acts of kindness. Där kan vi se att det är otroligt impactfullt att bara möta en människa vi inte känner med ett leende, ett varmt hej, ett tja försiktigt idag när man kliver på bussen.

Eller när man går och möter folk. Ja, exakt. Och ser man någon som man tycker har en härlig utstrålning, säg det. Har någon en ljuvlig jacka, säg att, oj gud vad fin du var i den.

Och liksom vara bjussiga med kärlek. Jag tänker så här, i storstäder så blir det en helt annan, det blir hårdare liksom i storstäder att det kan vara lättare i lite mindre samhällen att mötas. Kan ni se det också?

Ja gud, verkligen. Där tycker jag bara, om vi tar Stockholm och Göteborg som exempel, så vet jag att väldigt många, och inklusive mig själv, ofta upplever att man går lite långsammare i Göteborg. Man är lite mer, liksom möter varandras blickar, shitchattar lite, delar ett skratt med någon man aldrig har träffat.

Och här har vi, i Stockholm så är det ju lite mer att vi är på språng. Vi är på väg någonstans, vi har en agenda liksom. Och i det att vi glömmer bort att se varandra, och det förstärker ju också känslan av att vara just ensam.

Och ju fortare man går, ju mer framgångsrik är man. Exakt. Ja, men lite så är det ju. Och sen kommer ju hela den här sociala mediebiten in också för ett antal år sedan.

Och då har ju det tagit så mycket plats, just att man bara dyker ner i sin telefon och visar upp något sorts perfekt liv. Men så har man inte heller riktigt det där livet i det verkliga livet, i möten. Utan det är så lustigt det där, med tanke på att det är så viktigt med relationer för vårt välmående och stress och immunförsvar och allting.

Och sen så när vi tappar det då, alltså det blir som ond spiral på något vis, för vi behöver verkligen det. Men då är det som att vi tröttsar oss med den där mobilen istället. Och man kan ju se det att det går ju verkligen ner i åldrarna det här med ensamhet.

Alltså det är ju ett stort spann av unga människor som verkligen känner sig ensamma. Och det är oerhört sorgligt, verkligen. Men där tänker jag att en sak som vi kan göra, alltså det är så lätt också när vi sitter där med den där ensamheten eller när det känns väldigt tomt eller så, att man vänder spegeln till sig själv och kanske kommer med ganska mycket självkritik och liksom sådana saker.

Om man kanske att man inte är värd att ha vänner eller ingen tycker om mig. Alltså det är lätt att det hamnar på en själv. Men där kan man ju också se att ett av de bästa boosterserna är ju också att inte kanske ta perspektivet inåt utan att istället börja ge utåt.

Och liksom att vi kan mötas på så vis. Och jag vet, de gjorde en superintressant studie på Århus universitetssjukhus, alltså i Danmark. Där man pratade just om oxytocin.

Oxytocin är ju vårt må-bra-hormon. Och där så fick ett par då, den ena, de skilde sig åt. Ett par som tyckte om varandra, det ska vi lägga till. Det är ju inte alla som gör.

Men då fick den ena, utan den andras vetskap, skriva ner ett kärleksbrev och skriva liksom allt han kände för henne och hur mycket han tyckte om henne. Han fick skriva precis vad han ville, men det skulle vara kopplat till just känslolivet och så. Och sen fick de komma samman och hon hade ju ingen aning om vad han hade fått göra.

Och så fick han läsa det här för henne. Och då kunde man ju se att eftersom att de här hade en fin relation, alltså att de kände saker för varandra, så gick hennes oxytocin-nivåer av att få höra hur mycket han älskade henne upp med 111 procent. Men han som fick dela det som kändes sant för honom och det han uppskattade med henne, de gick upp med 156 procent.

Och där ser vi just på kraften av att ge. Och det är absolut enormt viktigt för oss att känna oss sedda, hörda, värderade, uppskattade. Men det finns också något otroligt kraft Det där är superintressant verkligen.

Men jag tror, utifrån om man faktiskt ger där man tänker sig, jag har ingen aning om vad jag får tillbaka här, men jag vill ändå hjälpa. Och det kommer från en plats av att så här, jag vill det. Och den kanske är svår att hitta när man är mitt i stress och press.

Och man kanske är i mycket besvikelse också och tycker att man bara har hittat en massa fel på sin partner. Och det är jättetufft. Ja, verkligen. Just den resan är också lite tuff när man lägger alla problem utanför sig själv.

Ja, men verkligen. Och där är det ju så viktigt att också vara medveten om vilken berättelse är det jag berättar för mig själv. Alltså för hjärnan hittar bevis för det vi vill hitta bevis på.

Jättemånga som har varit gravida, något har jag varit det själv, men jag har hört det från så många gravida. Men att plötsligt ser man gravida och barnvagnar överallt. Fast man har inte gjort det innan.

Och det är inte för att det är fler gravida precis just nu. Utan det är ju för att din hjärnas uppmärksamhet har skiftat. Och så funkar någonstans hjärnan. Och där vet vi ju att föräldskapsfasen som ofta varar upp till 18 månader, och då är man ju hormonellt hög, det är ju egentligen kroppens sätt att så här, nu ska det bli barn.

Men när det där avtar, då brukar vi börja se andra saker. Och det är också därför som många vi har träffat har aldrig varit i relationer som är längre än två år. För att man tror att då tar kärleken slut.

Men det blir ju något annat. Men där behöver vi börja, om vi vill, om vi faktiskt tycker om vår partner, att vara medveten om att förstärka nu att strumporna aldrig ligger i sin korg. Eller förstärka hur mycket jag uppskattar att han sätter på kaffekokan när jag kommer ner på morgonen.

Eller liksom vart det är, vilken berättelse är det som jag berättar för mig själv om och om varje dag. Sen betyder ju inte det att vi ska förminska saker som vi inte mår bra av i en relation. Eller att vi ska stanna i någonting eller förskönna någonting.

Det är inte det jag är ute efter. Men det finns så många där ute som har någon fantastisk framför sig. Och där vi båda bara är människor, vi kommer att ha våra brister.

Så jag gillar lite, som också Christer Olsson brukar säga, att älskar man någon till 80% så ifråga han, kan man tolerera de där andra 20? Ja, och där menar jag också paret Gottman att 69% av alla konflikter är olösningsbara. Olösningsbara?

Vad menar han då? 69% är olösningsbara? Ja, precis. De flesta par återkommer till samma problematik. De bråkar över samma saker år efter år. Så släpp det bara. Nej, men kanske hur möten i varandra där det skaver.

Alltså förstärker ni klyftan mellan varandra? Eller kan ni liksom hitta en acceptans där ni kan förstå varandras perspektiv, där ni ändå kan möta varandra med respekt och värme, där ni såklart kan göra ert allra bästa för att mötas. Eller kommer det från en plats där ni bara blir hård, blir arg, stänger ner?

För då blir det ju någonstans att varje gång man bråkar om de där samma sakerna så fyller man ju på bägaren lite till. Och till slut så kokar det över. Och då måste vi kunna bädda för de här situationerna om vi kommer att komma tillbaka till de här.

Och också om vi har bråkat om någonting flera gånger, kanske att så här, det här verkar verkligen vara en grej för oss, en törn. Hur ska vi bemöta det här framåt? Och komma till problemet med lite nyfikenhet kanske.

Finns det ens en vilja hos båda att mötas? Kan vi komma överens om att det här är en grej? Och vad vill vi eller kan vi göra åt och vad hade känts bra? Men det känns som att det finns så stor dos av omedvetenhet där ute när det kommer just till relationer.

Ja, vi får inte lära oss. Nej, vi får inte lära oss att vi tänker att nu är vi kära och nu... Så ska allting vara bra sen. Och vi får inte lära oss. Och sen så har vi nu haft sommar precis och semester.

Vi har haft massa förväntningar och det ställer ju också till det, de här förväntningarna. Så för många har kanske sommaren, nu är vi inne i augusti, mitten av augusti, och för många kanske sommaren har varit bara en massa tjafs om sånt som man alltid har tjafsat om, precis som du sa. De här 69 procenten.

Jag tror också det, det var någon skilsmässaadvokat som sa att det värsta man kan tänka om sin partner är att den aldrig kommer förändras eller att jag kommer kunna förändra den här personen. Det kan ju inte förändra, man kan bara förändra sig själv. Ja, och där, precis som du var inne på Elin, det är så lätt att störa sig på jättemycket saker.

Man kan alltid störa sig på saker. Men det där 80-20 är så bra, för att vissa par har gjort massa häftiga experiment med par i labbmiljö där de har sett hur man interagerar med varandra. Och de kan säga med över 90 procents sannolikhet, om personerna kommer fortsätta vara gifta eller inte, utifrån att bara studera dem 15 minuter.

Och det är jättufft, tycker jag, och jättehäftigt. Och då kunde de ju se, vissa personer kunde ju ta saker lite med ro och lite humor. Att så här, nu har man varit inne på Tradera igen.

Men jag har ju mina laster. Lite självinsikt. Ja, men lite självinsikt, för det är precis som du säger, det vi fokuserar på växer. Och vi kan störa oss jättemycket på saker och ting, men då kanske vi glömmer bort det där som vi faktiskt tyckte om.

Sen kan det ju vara så, för att när det gäller vissa saker, och det vet ju vi med matchmaking också, att vissa saker ska vi ju vara väldigt kräsna med. Alltså våra absolut djupaste värderingar och det som är absolut viktigast i en relation. Ja, men det är klart att vi ska vara kräsna där.

Och finns inte det, ja men då kanske det inte är en relation som du ska vara i. Men om det är, jag vet inte, nu kanske strumporna är en av de absolut viktigaste värderingarna, men säg att det skulle vara strumporna då. Ja, men då kanske man tappar bort det där andra, att den personen är fantastisk med barnen och tar hand om svärmor, eller ja, vad det nu kan vara.

Men det är intressant det där hur vi kan se hur någon annan är slarvig, men man kan ju själv vara rätt slarvig. Ja, jag är slarvig. Jag har tänkt på det när min dotter är hemma, så kommer jag ihåg när förr, om jag går tillbaka ett antal år i tiden, så var jag så här liksom, Gud, hon har lagt den här här, eller, och inte bara att hon var rätt ordningsam, men om man hade någon partner också, nu har han lagt det här här och här.

Alltså det var sånt fokus på vad den andra personen höll på med. Men när jag riktade blicken mot mig själv så liksom, jag kan ju också lägga saker sådär, och jag kan glömma det, jag kan ställa den där och tänka att jag ska ta bort den sen. Jag menar, jag gör ju precis samma sak, men jag tittar inte på mig själv på samma sätt som jag tittar på andra.

Verkligen. Jag tänkte på det för nu när jag jobbar med par, för jag håller på med en parkurs, och så går jag igenom den själv. Och det var ju intressant, för det var lite så här skavigt, för då var det som att jag så här, oj, jag måste ju också applicera det här.

Ja, exakt. Nu är det som att jag lär ut något. Skovmakarens dotter. Ja, men verkligen, men att jag själv glömmer bort att, nej, men vänta nu lite. Alltså så här, det är precis som du säger.

Man blir lite subjektiv med sig själv också och bara se att, vänta, vad gör jag här? Ja, och det tycker jag är intressant när man är singel också, eller om man är singel också, att fundera på så här, vill jag vara tillsammans med mig själv? Hade jag velat vara tillsammans med mig själv?

Och det kanske man inte vill oavsett. Ja, det hade jag velat. Jag tycker fullständigt fantastiskt. Jag sitter fortfarande i chock över att jag är singel. Ja, ja, precis.

Ja, det är underbart. Ja, ja, ja med. Nej, men Som du säger också, för sig själv. Att man förstår, oj varför stängde jag ner nu? Vad är det min lilla flicka eller lilla pojke nu har reagerat på?

Varför blir jag så rädd här? För att det kan man vara hundra procent säker på, att har man stängt ner, då är det någonting som har skrämt en, eller hur? Absolut, verkligen.

Kroppen är ju dundersmart måste vi säga. Och liksom går ju in i och försöker skydda sig själv. Men jag älskar att du också tar upp att man faktiskt får ha gränser.

Att bara för att vi dyker upp utifrån ett perspektiv av kärlek, alltså lite som vi brukar säga, vad skulle kärleken göra här? Så betyder det inte att vi behöver acceptera vad som helst. Att ha acceptans och att acceptera är ju liksom olika saker.

Vi kan ändå ha liksom att jag ser att du blir upprörd, men det här känns inte okej för mig. Eller liksom jag kan hålla liksom dig i det här, vad händer på din plan, men nej, jag vill inte göra så här, eller liksom. Och vi får ju aldrig liksom begränsa någon annans liv utifrån våra egna rädslor.

Alltså jag tänker att det är det lätt svartsjuka gör eller sådana saker. Att vi försöker få någon form av kontroll och försöker liksom hålla någonting för att något kanske är något eller någon är jätteviktig för oss. Vi vill så gärna inte förlora den här personen.

Så istället så håller vi den hårt, men det blir ju aldrig bra någonstans. Men att kunna se att så här, oj jag märker i mig själv att det kommer en svartsjuka liksom. Och att istället vara så här, vad betyder nog, eller vad betyder det för mig?

Men att inte liksom projicera det på en partner eller en vän eller vad det nu kan vara. Nej, för det är så lätt. Och det är där omedvetenheten kommer in. För är man inte medveten om det här utan man tror att det är något personligt som hotar en så man agerar utåt.

Då är det så svårt att kommunicera om man inte är medveten om, okej, hur är systemet faktiskt funkar? Verkligen. Och tillåta sig själva att få vara det också. För jag tror att det finns ganska mycket skam.

Alltså om man känner sig att man skulle känna svartsjuka eller att man skulle känna någon annan form av känsla som kanske inte är lika accepterat som glädje eller vad det nu kan vara. Då tror jag att det är ännu lättare för många att agera utåt. För att det blir så smärtsamt att titta på det där själv.

Man kanske inte kommer så långt att man är... Det är som panikångest. Jag har varit så svartsjuk när jag var yngre och jag har ju fått så mycket hjälp så det... Men det är fantastiskt.

Men jag kan verkligen se hur svartsjuk jag har varit. Och då förstod jag inte ens att det här handlar om att jag är rädd för att bli övergiven nu. Det här är ett hot mot mig.

Men i min unga kvinna som jag var då, eller yngre, så var det liksom... Då var det ett reellt hot. Alltså det var ett riktigt hot. Det här var någon som var bättre, det här var någon som var bättre än jag, snyggare än jag, roligare än jag, härligare än jag.

Och min partner skulle direkt i stunden när man fick byta mig. Så, utan problem. Ja, det är känsla. Ja, det blir ett så starkt hot. Och det man agerar ut där i liksom drama, bråk, konflikter...

Alltså, jag är helt slut när jag tänker på det. Men jag har varit där. Vad var det som gjorde att du fick mest? Eller är det kanske svårt att se? Ja, det är min terapi.

Det är min psykedeliska terapi. Den har tagit mig till... Men även innan, alltså allt förarbete jag har gjort. Jag har gjort en inre resa som har pågått i 27 år.

Och jag har gjort så mycket olika saker. Och vanlig terapi och andning och liksom pilgrimsvandrat. Jag har gjort så mycket! Och det har varit en successiv process.

Det är inte så att det har gått över över en natt. Nej, såklart. Men det som har varit djupast och bestående, det är den psykedeliska terapin som har verkligen varit ett paradigmskifte för mig.

Men jag har så mycket kärlek till den här som jag har varit. Och jag kan se så tydligt. Jag ser henne, jag förstår henne. Och jag ser alla andra människor också.

Jag förstår dem. Jag förstår dem i den här... Den här rädslan sitter så i vägen för oss människor. Och vi måste älska oss själva igenom den här rädslan. Och vi måste ha förståelse för att människor som agerar så knäppt som de ibland gör har väldigt mycket rädsla som blockerar, liksom.

Och det är där den här empatin är så viktig, som du säger, och kärleken till sig själv också. Och kunna liksom sätta, nödvändigtvis sätta ord på det, men att ändå känna att så här, okej, nu kom det en svartsjuka. Det kanske får vara så då, men hur ska jag agera på det nu då?

Och kanske behöver jag ta hand om mig själv först lite grann innan jag ens kan agera på det. Men att också... För det är nog lätt att bara rusa förbi det där obehagliga.

Precis, det är lätt att tippa över kanten där. Det är lätt att tippa över kanten eller ta till något annat dopaminhärligt. Ja, ja, ja. Alltså alla hanterar det ju olika.

Kommunikation är så viktig där. Och den behöver ske ganska snabbt. Ja, det behöver den. Det behöver ske snabbt. Så att det inte blir den där tsunamin av ångest och rädsla.

Ja, verkligen. Och där är det ju jättefint om den där svartsjukan till exempel kommer upp. Om man då har en partner som kan stå bredvid och säga så här, Jag ser din rädsla.

Och inte säga, gud vad fånig du är. Exakt, utan alltså jag ser det och liksom kan det vara så att du liksom känner dig rädd för att jag ska överge dig? Eller liksom kan det handla om något annat?

Eller liksom kom med någon nyfiken fråga. Eller bara att säga så här, vet du, jag ser och hör, men jag finns här och jag vill inte ha någon annan än dig. Kom, nu går vi och har trevligt.

Wow. Tänk om jag hade fått hört det några gånger. Och bara fått en lång kram. Och även, det är så lätt när man är liksom i konflikten att säga, Men jag vill inte ha en kram.

Men där ska man ju också veta. Att den står på sig, den som ska lugna. Och om man kan då, alltså när man är i den där effekten, såklart liksom få ta sin tid tills man vill ha den.

Men också att få beröring av någon vi känner oss trygg med. Det kan vara enormt läkande och det är ett sådant fint sätt att få nervsystemet att lugna sig. Det som är på hög alert och som känner ett rejält hot.

Att då liksom också försöka hitta det inom sig själv att ta emot den värmen också. Och det är pruttsvårt. Ja, det är pruttsvårt och även svårt för den som kanske är, som inte då, om man får den här reaktionen att, men gud vad löjlig du är.

Det är ju också en form av rädslouttryck. Från en partner då som har någon som blir svartsjuk. Istället för att omfamna det så kanske man själv blir rädd och backar och liksom vill slå bort det där.

Och då kanske det blir just den där reaktionen, nu är du löjlig igen. Nej, såklart. Och jag tycker nyfikenhet är så viktigt där, för det är någonting jag tycker är fint mellan par där det kanske finns svartsjuka.

Det är om man kan, dels allt det här vi redan har nämnt, men också att så här, okej, ja, men nu är det ju så här. Det är de facto så här. Och nu kanske, jag vet inte, den ena kanske ska åka på någon resa eller verkar, men hur kan vi nu göra då för att Det ska bli så bra som möjligt.

Kan jag skicka ett extra? Och inte att det ska bli medberoende. Det är inte det jag menar, men att det finns en vilja från båda två att så här, okej, vad spännande.

Hur gör vi det här tillsammans nu då? För det får ju en verkligen att känna att den andra tar den på allvar. Att det inte blir som du sa, vad fånigt. För då tar man det ett steg längre, att också så här, och jag vill göra det här för dig.

Ja, för det är ju precis det här, kärlek är ett verb. Så vi blir förälskade. Ja, just det, älska. Det var det. Äls Jag håller lite ledsen. Det kan vara okej att det får vara lite trist eller ensamt eller jobbigt på alla möjliga sätt.

Men jag tror vi sätter den förväntan att nu är det semester, nu ska det vara härligt. Varför är det inte det då? Om det är efter semestern, det blev inte härligt och man går in i det också.

Ja, det är jättetufft, men jag tror också mycket att vi är ensamma och inte är stark, tror inte jag. Jag tror verkligen att få dela med någon, att skriva av sig, att vara i naturen, precis alla de här sakerna som Elin säger. Att hålla sig själv i lite bomull kanske också.

Och kanske också sitta still i båten en stund. Du behöver inte ha ett svar nu på hur du ska ta hand om det här. Du behöver inte ha några paniklösningar eller veta.

Du kan bara hålla dig själv i den här bomullen och så kan du, precis som ni båda sa, man prata med någon. Och där också var nyfiken på, okej, jag känner en väldigt stark besvikelse över att det inte blev så här. Eller jag känner mig till och med arg.

Alltså vad du än känner, kan du vara nyfiken på också så här, vad är det som väcker den känslan? Alltså försök att komma till vad är det egentligen du längtade efter? Jag vill bara få känna mig lite uppskattad när jag försöker fixa så fint och ser det.

Eller jag vill egentligen bara få landa och inte känna mig så, liksom vara den som är stark hela tiden och springer runt. Okej, vem kan du då förhandla oss nu? Alltså att också försöka att komma till vad är grunden.

Och just att det ofta i relation kan vara enklare. Men jag vill bara komma också med ett perspektiv att om man är den som tar emot ett sånt här samtal. Att så här, jag sitter på de här känslorna, jag skulle vilja bolla det med dig.

Att du också ställer frågan, okej, hur vill du att jag bemöter dig just nu? Vill du att jag bara lyssnar och liksom är medkännande? Eller vill du ha tips på hur löser vi det här?

Vill du liksom att vi går in i action? Eller liksom, vad behöver du när du delar det här? För att det kan också vara en källa till konflikt fascinerande nog. Att liksom någon kommer och liksom pour their heart out.

Och så bemöts med liksom att fixaren kliver in och bara, okej, men då gör vi så här. Ja. Men egentligen så ville den bara känna sig mätt. Och lyssnad på och liksom bekräftad.

Och så bara för att vi inte har satt framingen för så här, jag kommer komma och dumpa det här nu. Eller liksom, är du mottaglig för det? Kan vi ha det här samtalet?

Och sen också att, okej, hur vill du att jag bemöter dig när vi har det här? Just för att vi ska bädda för att faktiskt nå varandras behov här. Det är så bra, jag använder faktiskt klåd.

Det var så kul. I en sån här, i en personlig sak. Och så fick jag typ så här, släpp det här nu! Och jag blev... Nej, det är som en chatt-GPT. Och jag blev, jag kände mig på riktigt arg på den här klåden.

För jag skrev det, nu är jag jättebesviken. Det var inte så här jag ville. Vi bemötte. Så det var som att jag fortsatte prata med det här som en riktig person. Och sen var jag så här, nej, jag går tillbaka till chatt-GPT nu.

Vi är kompisar. Exakt, det är så jäkla trevligt bemötande där. Och då kan man säga till det, nej, men det här stämmer inte. Nej, jag ber så jättemycket om ursäkt.

Du har helt rätt, det där stämde inte. På tal om självinsikt. Men okej, det där var ju lite bra tips i slutet på samtalet. Och er kan man ju hitta på sociala medier.

Det finns några hemsidor kanske också, individuellt hur ni jobbar. Som jag kan lägga in som länkar. Och sen just det här som ni jobbar med nu, det är The Human Side of Performance där ni föreläser tillsammans.

Det är än så länge på LinkedIn. Ja, exakt. Som man når er. Ja, vi får alla hjälpas åt i det här ansvaret när det kommer till relationer. Där kan vi bidra allihopa.

Verkligen. Mer kärlek till folket. What would love do? Exakt. Tusen tack Sanna och Elin. Vi hörs och ses säkert igen. Tack själv. Puss och kram. Tack. Puss och kram.

Kära lyssnare, som sagt så ligger det länkar i avsnittstexten om det är någonting ni vill kolla upp här antingen med Elin eller med Sanna och relationer, det är väl något av det mest intressanta. Vi kommer ju aldrig i undan relationerna utan de är omkring oss hela tiden. Relationen till oss själva och människor runt omkring oss.

Det är liksom en del av livet. Att ha ett perspektiv på att det är intressant kanske gör det lite lättare under livsresans gång. Och det är ju så spännande att bygga upp en bra och fin relation med sig själv.

Intressera dig för det, att få en jättefin relation med dig själv. För det ger så oerhört mycket utåt sen också i andra relationer. Jag kommer säkert att träffa Elin och Sanna igen och fortsätta samtalen med dem lite längre fram.

Och nu hoppas jag bara att ni får det jättefint här i resten av augusti. Och så hörs vi hela tiden. Puss och kram, hej! Textning.nu