EFTER WIEN - FÖRE CHAMPAGNE

Bangeranga. What does bangeranga mean? Varmt välkomna till Schlagerfesten som nu har landat efter tio intensiva dagar i Berlin. Berlin. Nej. Inte ens nära faktiskt.

Det rimmar. Vin. I vin har vi varit. Och sen skulle jag då komma till att vi har haft också fem härliga lediga dagar där vi har återhämtat oss, men tydligen inte.

Nej, tydligen inte tillräckligt i alla fall. Men jag har fått rösten tillbaka, bara en sån sak. Ja, det är härligt. Och vi är ju då Elaine och Anders. Och det är vi som gör den här fantastiska podden och har den otroliga förmånen att därför få följa både Mello och Eurovision Song Contest på plats varenda år.

Och nu är det över för den här säsongen. Det började i Linköping i januari och nu är det slut. Det är härligt sommarväder. Vi ska ut och dricka lite bubbel i solen när vi är klara här.

Det är ju vår gamla tradition sen två år tillbaka att vi liksom firar att vi har tagit oss igenom ännu en säsong och framförallt överlevt ännu ett Eurovision. Och det började ju då efter Malmö när det var lite extrajobb framförallt för mig. Ja, och det var ju på många sätt ett traumatiskt Eurovision för många.

Och vi kanske ska börja där i den politiska änden, jag vet inte. Ja, vi tar det tröadiga först. Ja, men lite så. För nu var det ju ett rekordlågt antal deltagande länder i år.

Det var bara 35 stycken trots att tre stycken då kom tillbaka. Och det beror ju på som ni vet att fem länder valde att stanna hemma på grund av att Israel tillåts delta. Och det här är ju en blöt filt som ligger över hela tävlingen.

Det är inte alls så som det var i Malmö där alla gick som på äggskal hela tiden. Utan det är betydligt mycket öppnare och friare och roligare. Men det ligger hela tiden som en filt.

Och resultatet vet vi allihop alltid är så där. Ja, det är ju Israel eller någon annan. Exakt. Och när vi satt där under den här omröstningen, det var kanske en av de häftigaste omröstningarna jag varit med om, ska jag säga.

Du säger häftig, jag säger obehaglig och läskig och rörig. Ja, men jag var så indezenenig. Jag satt en timme alltså och sen var jag helt yr i huvudet efteråt. Men det märktes ju liksom att när det stod klart att Israel inte längre kunde vinna därför att det var för mycket poäng kvar.

Och det här var ju innan då Australien och Bulgarien hade fått sina tittarpoäng. När det här började sprida sig, det var ju jag och Tobbe Ek från Aftonbladet som upptäckte det samtidigt ungefär. Och sen så spred det sig.

Så var det ju liksom total eufori i i princip hela mediacentret. Och framförallt när resultatet då kom. Då fanns det ju en liten grupp med israeler som var ledsna och sen var övriga överlyckliga.

Och jag har sett mängder med videor inifrån arenan. Exakt likadant där. Folk står liksom och håller andan tills man får veta att Israel inte vinner. Ja, och så var det på viewing party på Euroclub och jag har sett bilder från Rathaus i Eurovision Village.

Alltså det är exakt samma mönster överallt. Man skiter egentligen i vem som vinner så länge det inte är Israel. Men så kan vi ju inte ha det. Nej, vi kan inte hålla på så.

Det här var det tredje året i rad som vi sitter på det här viset. Och jag vill då vara jätte tydlig med att det här är inte ett politiskt ställningstagande från min sida. Utan det här är ett rent neutralt konstaterande av att så här är det.

Det är så här människor reagerar och så här människor tycker. Och det beror naturligtvis på att om Israel skulle vinna så skulle man in i det längsta hävda att man ska arrangera det i Israel. Och då vet inte jag riktigt hur den här tävlingen skulle se ut.

Jag är helt säker på att den skulle överleva i någon form därför att det finns för mycket kärlek för den runt om på hela kontinenten. Men ett Eurovision i Israel, det är inte många länder som skulle åka till. Jag är helt övertygad om till exempel att SVT skulle hänvisa till brist på säkerhet och stanna hemma.

Och så skulle väldigt, väldigt många andra länder göra. Och så blir det någon liten minivariant där nere. Och det är ju sånt som kan riskera att helt enkelt döda hela formatet.

Så det är där vi står. Ja, och det som är, under en kort period när vi satt där inne och det verkade som att Israel skulle kunna vinna fortfarande. Då kände jag, en liten del av mig så här, men låt dem bara vinna då.

Så får vi det överstökat, så får vi se vad som händer. Hur kommer det bli för vad som har hänt nu när Israel än en gång inte vann utan bara var på vippen att vinna. Så har vi skjutit problemet framför oss ett år till.

Och EBU kommer säga, det funkar jättebra, vi kör så här ett år till. Och så sitter vi där igen. Och därför känner jag, men låt dem bara vinna nu då. Så vi bara slutar skjuta problemet framför oss.

För det blir ju också en orättvis bild av Eurovision-historien på något sätt. Att Israel alltid kommer tvåa, fast de faktiskt inte förtjänar det rent låtmässigt. Men de kommer ju för evigt stå i historieböckerna på den här placeringen.

Ja, de har ju fått de här poängen, så är det ju. Ja, exakt. Och nu var de ju faktiskt då bara trea i televoten. Man var efter både Rumänien och Bulgarien. Och det här kommer naturligtvis EBU och flera medlemsländer också visa som, eller använda som belägg för att de här regelförändringarna vi införde.

Hjälpte. De hjälpte och fungerade. De fick uppnått effekt. Och det är klart att nu har vi bara ett år, men det verkar ju som att det faktiskt var så. Att det faktiskt hade en sån effekt.

Men det spelades ingen roll, för vi satt där fortfarande. Och det var 95% av alla människor hoppades på att vem som helst utom Israel vinner. Och det är ett krasst konstaterande, och vi kan inte hålla på så.

För det kommer att döda det här. Det kommer att döda formatet, det kommer att döda engagemanget i det. Ja, det förstår ju, i alla fall för mig känner jag kärleken för tävlingen.

Att jag helt plötsligt inte, alltså jag hejade inte på någon. Det var bara så här, inte någon jag hejade på. Nej, men den är vi så bara att vi skiter i litegrann om det blir Australien eller Bulgarien.

Det var ointressant, utan... Vad ska vi säga mer om deltagarna? Ja, precis. För min fråga blir då, det kan ju inte bara vara vi som känner så här, att det fortfarande är en kapad tävling, på något vis.

Eller vad vi ska kalla det. Tror du att, oavsett att Israel inte vann nu, att fler länder kommer hoppa av till nästa år? Jag tror att det är en blandad påse. Jag har försökt att fråga runt lite till vänner och bekanta.

Jag sprang runt lite även i prescentret direkt efter resultatet. Och det var ju en samstämmig bild jag fick därifrån. Både från delegationsmedlemmar, men också medlemmar ur mediekåren från massa länder.

Att vi kan inte hålla på så här. Det var liksom den samlade känslan, att nu har vi gjort det här tre år. Vi kan inte ha det så här fler år. Vi måste kunna lösa den här situationen.

Men vad gäller deltagarländerna då, om vi börjar med de fem som har hoppat av. Så är jag ganska säker på, eller så här. Det har inte kommit några tydliga signaler från någon.

Ingen har liksom sagt någonting officiellt. Vi tror väl att Island, Irland och Spanien fortfarande är ute. Där finns liksom ingenting som tyder på att det skulle förändrats.

Slovenien har ju bytt regering nu i dagarna. Till en, som det beskrivs, jag är inte kunnig i slovensk inrikespolitik. Människor kan ha andra uppfattningar. Men som det har beskrivits där jag har läst så är det alltså en mittenhögerregering med en mycket Israel-vänlig premiärminister.

Och nu är ju RTV Slovenien, alltså det slovenska tv-bolaget, de är ju fristående. Så vad de gör är ju inte kopplat till regeringen. Men det skulle ju kunna betyda att man ändrar på det här till nästa år, att Slovenien därmed kommer tillbaka.

Också det faktum att vi nu är på Balkan, alltså i Bulgarien, sänker kostnaderna politiska frågor som är uppe på agendan och det här har ju lett till att Knesset i veckan faktiskt röstade för att upplösa sig självt. Parlamentet har upplöst sig självt eller det här ska gå igenom det ska tröskas igenom lite kommittéer och bekräftas och sådär. Men troligen innebär det att man står inför ett nyval i troligen då september.

Och det ordinarie valet skulle ha varit i oktober så det är ingen jätteskillnad. Men då vet vi ju inte riktigt vad som händer om det här blir i september då verkar den allmänna tron vara att om Netanyahu kan sitta kvar och bilda en ny regering då kommer han att gå vidare med någon sorts plan för Can. Just det.

Som innebär då att möjligen att Can inte kan vara kvar i EBU längre och då har ju liksom för Eurovision-delen så har ju då frågan löst ut sig. Just det. För då är Israel inte och Can inte medlemmar i EBU.

Då kommer alla de här fem länderna som har borgerklotet tillbaka. Norge stannar naturligtvis och vi får tre nya länder dessutom. Så vi skulle faktiskt kunna stå med 41-42 länder i Bulgarien helt plötsligt.

Hade inte varit supertrist tycker jag. Nej det hade varit jättekul. Ett annat alternativ är ju då att Netanyahu inte kan sitta kvar och inte bilda en ny regering utan man får oppositionen som lyckas ta över och styra.

Och då kanske man inte löser frågan om Can men möjligen så löser man själva kärnfrågan då utan att gå in på några andra detaljer. Men man kanske får en annan hållning i den konflikten som pågår med Hamas och på Gaza i Västbanken och så vidare. Så vi får se vad som händer.

För det här är ju fortfarande det som är kärnfrågan och det är naturligtvis skittråkigt att det är det vi sitter här och pratar om och inte om vilka jurygrupper som gav vem poäng och sådär. Men ja, nu har jag läst på om det här också. Men nu är det också så här, det är Eurovision så nu får vi bara leva med det.

Och nu har vi ändå lärt oss att det kommer att bli ett spännande höst helt enkelt för Eurovisions vara eller icke-vera bara på grund av ett lands egentligen beslut. Ja, precis. Och den här frågan är ju inte färdigdiskuterad naturligtvis utan den kommer att fortsätta.

Och är det så att Israel är med nästa år så är sannolikheten åtminstone väldigt hög för att vi sitter här om ett år igen och säger samma saker. Men då kan vi bara kopiera avsnittet från i år, då behöver vi liksom inte göra nytt. Nej, då går vi bara direkt ut på balkongen och dricker champagne.

Exakt, som vi har köpt i Sofia. Men ja. För vi tror ju på Sofia ska sägas. Det finns fler städer som har visat intresse, och så är det ju alltid. Det är ju städer som inte har en aning om vad det innebär att hosta Eurovision, som tror att det verkar väl kul, ett tv-program, det kan vi väl ha här.

Men Burgas är ju det andra stället som jag förstår som har en tillräckligt stor arena åtminstone. Och de har väl ändå en hel del hotell, det är väl någon form av turistort. Så att Burgas vore väl inte helt omöjligt egentligen.

Jag vet inte hur man tar sig dit. Är inte det där man landar tror jag. Jag tror man flyger till Burgas. Ja, kanske. Men det är väl en charterdestination i så fall.

Men hur kul att vara på en charterdestination? Jag säger Eurovision i Sunny Beach, tack. Ja, det är ju det där med arenan och sådär. Ja, jag vet. Men då kan det ju vara utomhus kanske, som Cypern hade planerat.

Ja, absolut. Nej, vi får se. Men Sofia är väl ändå det som är naturligtvis det mest naturliga. Och det är ju redan väldigt, väldigt uppbokat bland hotell och så vidare.

Som det alltid blir. Det ska bli, det ska i alla fall bli väldigt, väldigt kul att få åka ut på ett litet äventyr. Ja, det kommer det bli. För att det är det ju nu.

Det är ett land som inte har arrangerat det tidigare och som inte har en aning om vad de egentligen ger sig in på. Men de verkar ju fast beslutna, för det har ju bara gått en vecka. Och redan på söndagen efter segern så pratade deras head of delegation för Bulgarien pratade med premiärministern och tog emot lyckönskningar.

Och sen träffades också premiärministern och kulturministern på måndagen för att diskutera. Och man är liksom redan igång med att sätta igång eller får ihop en organisation kring det här. Man är pepp.

Man har så här, Bulgarien har nästan aldrig vunnit någonting. Nu har vi chansen, nu ska vi visa det här. Det har redan kommit preliminära uppgifter på att man kommer att satsa någonstans mellan 20 och 30 miljoner euro.

Har de det? Ja, alltså 20-30 miljoner euro i en statsbudget är ju ingenting ens för Bulgarien. I synnerhet inte om det kommer ett antal tiotusen gäster och spenderar väldigt, väldigt mycket pengar.

Så är det en ganska bra investering så länge man har koll på sina kostnader och lägger dem på rätt ställe. Men ja, Bulgarien då vann Banga Rangga Dara. Vi har ju konstaterat redan då att det var första gången som de vinner.

De har varit uppehåll och varit borta i fyra år och kom tillbaka och vinner direkt. Jättekul. Det är den största segermarginalen i poäng någonsin. Just det. Det är lite orättvist eftersom vi har flera olika poäng.

Egentligen skulle man ha räknat det där procentuellt och det har jag inte gjort. Men i rena poäng så är det den högsta någonsin och det är första gången sedan 2017 som tittare och jurier är överens om vinnaren. Kul.

Och bakom har vi ju faktiskt lite svenskar. Jajamän. Dara är ju från Bulgarien, det vet vi. Men både dansarna och koreografin och numret är ju skapade av svenskar.

Och vi sprang ju på, eller jag sprang på, medan du stod och väntade på Felicia. Så tog jag ett litet snack med Benke och Keisha som koreograferade det här numret. Jättestort grattis till dig.

Tack snälla. Hur känner ni er? Känner ni att det var ni som vann? Jag tycker att vi hade en stor del av det. Absolut. Numret har ju verkligen en tydlig prägel. Men det kräver ju en artist som kan äga det.

Ja, precis. Det är alltid tre delar i det. Det är låten såklart, artisten och stagingen tror jag. Får man ihop det där till ett bra paket då har man en bra chans.

Hur föddes idén till det här numret? Det måste ju vara en sjukhjärna med nu. Ja, det är våra hjärnor. Nej men, Bana pratade mycket om en ritual i början. Det finns en bulgarisk figur som heter Kokery som väcker andarna och skapar att man blir mer grundad i sig själv.

Tittar inåt, så att säga. Och det blev vi lite inspirerade av i hela dansen, det rituella och musiken. Det är ju så också. Det finns en tydlig idé där. Jag vet faktiskt inte hur vi hamnade i det här rummet.

Det är ett tråkigt. Vad ska man säga? Vi vill inte sätta ord på vad det är heller. Det är egen tolkning vart vi befinner oss. Jag noterade bara att klockan gick fel.

Det är bra faktiskt. Mycket på var kruxare. Vi har faktiskt väldigt meningen. Vi satte det på ett. Men jag tycker alltid att det är ointressant att sätta det på pricket.

Så vi puttar över det några minuter med oss slit. Det är väldigt genomtänkt, så att säga. Var någon annanstans står det att det skapar en liten grej, att den är bara lite fel.

Det är ändå en grej som jag tycker man... Hur gick repetitioner? Hur var det från första stället till finalen nu? Det måste ju ha varit fruktansvärt mycket att jobba på under vägen med det.

Ja, men det har absolut varit en resa. Vi har kämpat på väldigt hårt med det här numret. Det är stor skillnad från första repet. Det är svårt, för vi har ju skapat ett dröms som är jättevårt att ljussätta.

Lamporna når ju inte in på samma sätt. Så det har ju varit en utmaning där man måste vara på scenen för att göra numret. Det var mycket rörliga kameror som ska röra sig på en trång yta.

Och hela rotationen med rummet har också varit tekniskt svårt för att få till rätt vinklar och tempo. Det är ett svårt nummer att genomföra och det krävs tid och rep. Och det är Både Moldavien och Rumänien har ju stannat hemma med hänvisning till att vi har haft för låg kvalitet i våra uttagningar.

Och då har man tagit ett steg tillbaka och funderat över sin process, hur ska vi göra? Och så kommer man fram till någonting mycket, mycket bättre. Ja, och jag ska säga att oavsett om de här hade kommit tillbaka eller inte, så hade jag tyckt att de var så här pass bra.

Absolut, det är välförtjänta placeringar för båda. Moldavien var ju en av mina favoriter som jag också inte förstod varför den var så låg på oddset. Den slutade ju fyra hos tittarna.

Och det hörde jag nog omedelbart när jag hörde den. Men det var ju också, som sagt, den största vinsten i en nationell uttagning någonsin. Om man ska tro på de siffrorna.

Ja, men nu ska vi väl prata om vår fantastiska Felicia och Team Sweden då. Ja, och hon gjorde ju verkligen det här fantastiskt. Det hade inte gått att göra bättre.

Men det var en intressant upplevelse att följa det här lite på plats när vi faktiskt hade lite motvind. Det kändes lite grann som att vad vi än gjorde så trodde folk mindre och mindre på oss. Ja!

Och det visade sig vara korrekt. Ja, exakt! Tyvärr. Men det var en intressant upplevelse att känna den, för vi är så ovana i Sverige. Ja, för vi brukar ju alltid ligga i alla fall topp fem på oddset.

Och då finns det ju alltid ett hopp på något sätt. Ja, men vi är alltid ändå med i snacket om att vara i toppen. Det här att vi ingen överhuvudtaget trodde på oss, att vi var nere på 15e plats på oddset.

Det var lite udda. Jag tyckte man märkte det på hela delegationen. Det blev lite deppigt. Nu blev det ännu värre när Felicia blev belagd med taltförbud. För då kunde man heller inte gå ut och göra sociala medier, man kunde inte mingla med andra.

Man kunde inte synas. Och här tror jag också att det hänger ihop med att på hotellet där Sverige bodde, jämför vi i Basel, då var Italien där och Island var där och Australien var där. Och det var lite liv och rörelse på hotellet.

Nu bodde man bara med Tyskland. Det fanns ingen annan. Och man har dessutom gått ut som önskemål från EBU att man inte ska ha intervjuer och media på hotellen. Därför att man menar att det här ska vara artisternas hem, det ska vara ett safe space och så där.

Ja, det är skillnad från Basel där hela tiden var det media där. Ja, men det sa EBU till då också. Men det struntade Sverige i. Det var så enkelt. Men nu, då blir man ännu mer isolerad.

Då matas man bara med negativa nyheter på något vis. Så jag tror att hela teamet lite grann drogs ner i det där. Och de var inte riktigt i bubblan. Nej, de var ju liksom, precis.

De var utanför bubblan och tittade in. Så det var känslan jag fick snarare än något annat. Men det avspeglades ju verkligen inte i hennes framträdande. Gud, nej.

Hennes finalframträdande var nog det bästa. Jag tyckte också att hennes juryrep på måndagen var helt fantastiskt. För där satt verkligen sången till 100%. Det var det verkligen.

Och det är därför det är så förvånande att inte juryn gav det mer poäng. Men jag har också sett folk som säger så här att Men det är ju en låt där minst 50% är instrumental. Det finns inte så mycket sång att bedöma då heller.

Om man ska vara krass. Sen är det ju bara så att det fanns helt enkelt andra bidrag som var häftigare och bättre. Och trots hennes sånginsats hade andra kvaliteter.

Ja, och sen är det ju inte så att juryn bara sitter och bedömer sångkvalité. Självklart är det inte, det vet jag ju. Men det var ju ett coolt nummer också. Jag har också väldigt svårt att förstå att Cypern slog oss hos juryn med 6 poäng.

Låt vara att det var då Grekland ger en 12. Men helt oavsett. Den tog lite faktiskt. Den kände jag var lite jobbig. Jag gick ju tillbaka och lyssnade på vad du och jag sa.

I vintras när vi precis hade fått höra låten. Efter uppspelningen. Efter uppspelningen. För vi hade ju Felicia här och intervjuade. Det var en superhärlig intervju.

Vi blev ju lite såhär i henne båda två. Ja. Men vad sa vi faktiskt om låten? Nej, men det ska bli väldigt, väldigt spännande. Och det är också som sagt svårtippat.

För att Felicia är ju en person som ändå går in i medvind. Jag vet inte riktigt vad spelet hade för tittarsiffror. Men det är faktum att... Ganska bra. Jag har ändå fått för mig att det var ganska bra tittarsiffror på det.

Och att ihop då med Masked Singer som hon ju också vann. Så är det ju på något vis en person som trots att hon då har mask hela tiden. Nu på något vis erkänd som en kul, ung, rolig tjej.

Som kan sjunga jättebra. Och ändå har en viss förförståelse i en stor del av befolkningen. Och med sin historia som åtminstone en del känner till. Liksom fått sympatier och blir en person som man vill att det ska gå bra för.

Men å andra i andra vågskålen ligger ju då, som sagt, den här låten är ju ändå ganska smal, tror jag. Så det kommer att bero väldigt, väldigt mycket på numret hur hög tröskeln blir, tror jag. För hur tittarna kan ta till sig den och inte.

Så jag tycker också att den är jättesvår att tippa. Ja, det är så svårt! Jag vet inte heller. Jag vill som sagt att det ska gå bra. Jag tycker att det här är en av de bästa den här veckan.

Men jag förstår ju att ska det tilltala åldersgrupper, då måste hon kanske gå först. Att hon får flest röster. Ja, och som sa två av de platserna som ska vidare tillsätts ju trots allt på antalet röster.

Och det ökar ju hennes chanser att ta en av de där platserna. Absolut. Nej, det är fasen. Den här veckan kommer fasiken inte tippningen komma förrän på fredag, tror jag.

Så det är jättesvårt innan man har sett det den här veckan. Ja, det är det verkligen. Att höra studioversioner här hjälpte mig inte mycket. Det gjorde det inte. Yalla, yalla!

Nej, men det är ju lite intressant tycker jag. När vi hade varit den här låten i startfältet i Göteborg, alltså deltävling två. Alltså vi gillade det, det gör vi ju.

Men vi är också helt medvetna om att det är smart. Det tilltalar inte alla. Vi tar upp den här masken och säger att det här skulle ju potentiellt kunna vara ett problem.

Men vi tror att i den svenska kontexten så kommer det funka. Men egentligen så ger vi ju en väldig massa svar på varför det här inte alls funkar i Eurovision. Ja, för det är ju inte så att vi sitter här och säger att det här är vinnaren i år.

Det här är klockrent direkt, liksom. Utan vi sitter ju där och det är svårbedömt. Det beror på numret. Vi tror att den har en chans att gå först och vinna i Göteborg.

Ja, men inte ens det är vi säkra på. Nej, inte ens det är vi säkra på. Nej, men det här kan ju vara förklaringen. Vi har gett oss själva svar. Ja, men det är så här, det är liksom på något vis.

Det är så lätt att dras med. Men allt det vi sa då är ju giltigt när vi nu ska analysera varför det blev en 20-plats. Ja, här var en tjej som du inte såg hela ansiktet på.

Om du inte vet varför, men vi har ju sett jättemånga kommentarer som är liksom, har de fortfarande covid i Sverige? Jättemånga unga som liksom på riktigt får lite dramatiska minnen. Man förknippar det här numret med något läskigt med munskydd.

Liksom att usch, det där vill jag inte tänka på ens att vi hade det så. Framförallt då i länder där munskydd var obligatoriskt på riktigt överallt och sådär. Men också kommentarer, men sjunger hon?

Exakt, man ser inte munnen röra sig. Så jag tror det, och sen att låten då också, nej den är inte för alla. EDM är inte för alla. Nej, det är väldigt västerländskt.

Väldigt västerländskt. Väldigt svenskt till och med skulle jag vilja påstå. Jag skulle till och med kunna säga nordiskt. Och det är Men du, där har vi något. Där har vi det.

Glöm Dolly Style. Nu kör vi skål. De har ju gjort en duett, det kanske kan bli det. Men nu kommer jag göra ett ämnesbyte med min fråga här. Kommer det verkligen bli fem deltävlingar och 30 bidrag nästa år?

För vi har ju faktiskt fått en förändring i ledningen i Melodifestivalen. Och besparingskrav på SVT. Melodifestivalens projektledare Anders Wismacka, som vi intervjuade i januari var det väl?

Ni kan backa tillbaka till honom om ni har glömt bort. Han har ju bestämt sig för att tacka ja till ett avgångsvedelag och sluta därmed. Men han slutar inte förrän den första december.

Så han kommer att jobba fram tills dess. Och då är ju hela urvalet, processen och alltihop det. Så det är jag ganska säker på. Jag är också ganska säker på att SVT aldrig någonsin skulle vilja minska de här sex veckorna.

Nej, framförallt vill väl inte Live Nation det, som är den som faktiskt driver turnén. Och så länge man säljer ut arenor och tjänar pengar på det, så... Nej, och SVT dominerar fullständigt tittartoppen i de här sex veckorna.

Den som minns kontentan av Anders Visbackas duell var att han bryr sig om två saker. Det är budget och tittarsiffror. Om SVT har två miljoner linjärt, ytterligare 800 000 på Play, liksom sex lördagar i rad, så man minskar inte det frivilligt till fem.

Aldrig. Nej, det är sant. Det finns annat att spara in. Ja, men exakt. Det gör man inte. Men vi får se vad det här får, för det är klart, det kommer ju då bli en ny projektledare och vad den personen då kommer att tillföra och vad den vill göra, det ska ju skrivet i stjärnorna.

Men det är som sagt ingenting som kommer att ske förrän nästa år. Anders Visbacka är kvar fram till första december. Men det kan ju fortfarande förändras då hur låtar tas ut och så vidare, för man kanske kände att det har varit inte bra.

Man kanske går tillbaka till föregående sätt eller gör ett helt nytt sätt. Det är en spännande tid ändå det här, känner jag. Ja, men Melodifestivalen, det sa ju Anders också, han har aldrig varit med om att man utvärderar så mycket någonstans som man gör på Mello.

Nu var det ju en stor del av dem som direkt efter Mello drog iväg igen för att börja jobba med Eurovision. Så det är först nu man får lite lugn och ro i tid att titta på Mello. Vad ska vi göra till nästa år?

Hur ska vi göra det här? Vi ser till exempel att det är öppet nu att nominera till Hall of Fame. Om ni är sugna på det, gå in på Melodifestivalens Insta eller i Mello-appen så kan ni nominera där.

Det tycker vi är kul. Vilka vill vi se invalda i vintern? Jag ska nominera nu. Ja. vågar du berätta vem? Jag ska nominera Robin Stjernberg för hans Andra chansen-vinst.

Den enda som har vunnit för Andra chansen. Det förtjänar väl en liten Hall of Fame? Ja. Kan man ha fått betalt av Robin för det? Men det behöver vi inte säga högt.

Vad var det nu? Nu tappade jag bort spåret helt och hållet. Ja, förlåt. Hall of Fame var vi på. Vi vet ju att det är flera låtskrivare som redan håller på och jagar artister och skriver låtar.

Det har redan varit igång. Karin är ute och träffar folk. Hon passade på när hon var i Wien att träffa lite människor från olika skivbolag och mingla runt. Så arbetet är ju redan i full gång för Mello 27.

Men vi kommer att ta en liten paus. Tack och lov. Men vad vi kommer göra det är ju att uppdatera på Instagram om det händer någonting. Om vi ser någonting, om vi är någonstans och träffar en Mello-artist.

Vi ska ju på Sony Live nästa vecka till exempel. Kommer det dyka upp en och annan bekanting? Och förmodligen kanske en och annan som kommer att tävla så småningom.

Exakt, men det vet vi ingenting om. Det vet vi ingenting om än. Men vi har ju faktiskt en liten lyssnarfråga till som jag ju vet svaret på, men inte våra lyssnare.

Så jag frågar. Du påpekade under avsnittet i Wien att du har lämnat en idé som gjort avtryck som du ville se om den var kvar. Det vill säga, är snabbreprisen bak och fram?

Ja. Förklara. Ja, och det är klart, för vi har ju fått naturligtvis många fler lyssnare än när vi var i Malmö. Så ja, jag kan förklara. Det här kommer sig alltså av att i början på 00-talet experimenterade man lite grann.

Det var ju bara telefonomröstning då som gällde. Och för att inte då de med tidiga startnummer skulle lida så experimenterade man vissa år med att vända på snabbreprisen. Så att den istället gick, istället från nummer 1 till 25 så gick den från nummer 25 till 1.

Så att det sista du såg av snabbreprisen var den du hade hört för längst sedan. Och det är ju väldigt svårt att veta naturligtvis, för man kan ju aldrig jämföra vad som hade blivit med det ena eller det andra. Men de åren man gjorde det här så gick det faktiskt, man har gjort det även i Junior två år, så gick det faktiskt väldigt mycket bättre för de låtar med tidiga startnummer.

Så att Sertab vann till exempel från startnummer 4 2003. Och jag tror, om det var Junior de två åren man hade så var det också så här, vinnaren kom från startnummer 2 faktiskt. Vilket är första gången.

Och också tvåan kom från nummer 3. Jag minns inte exakt, men det verkade som att det fanns en sån effekt. Så att någon kväll när jag satt med Björkman inför Malmö 2024 så tog jag upp det här.

Som han blev lite intresserad av och började titta på. Och så kom vi fram till att man skulle kunna testa åtminstone att ta den sista snabbreprisen i omvänd ordning. Ja, om det är så att det hjälper de som har ett tidigt startnummer, då är det väl jättebra.

Sen har man ju därefter också öppnat så att man kan rösta över hela tävlingen, under hela programmet. Så jag har ingen aning om det här har någon som helst effekt längre. Men det är fortfarande så här, det var min idé att göra det, det var jag som uppmärksammade Björkman på det.

Och den är kvar fortfarande. Den är kvar! Vi fick se den i Wien också. Ja, och det är lite, jag sträcker på mig varje gång. Ja, alltså för oss som kommer från att vara fans till att vi faktiskt båda två har haft påverkan på det här.

Det är ju helt otroligt. Ja, det är lite. Även om det är aldrig så lite i kanten, så ändå. Man får vara nöjd med det lilla. Ja! Nej, men vi brukar ju vakna till liv någon gång i september.

Ja, när det börjar balsa och snackas och sådär. Ja, och vi känner att vi har vilat ut och börjar bli lite sugna på det här igen. För just nu, det känns lite avlägset att sätta sig i en islada någonstans i februari.

Ja, det gör det. Men vet du, rätt vad det är så är vi där. Det går så jäkla fort. Jo, det, herregud. Ja, och inte blivit yngre. Verkligen inte. Ja, ja, med det så ska jag väl lite vemodigt säga tack och hej för den här säsongen.

Ja. Ja, vi är på återhörande när det blir. Vi poppar flaskan och säger tack snälla ni för att ni vill följa med på våran resa. Utan er fick vi inte göra det.