567. Det våras för rymden-special

Specialisterna. Specialisterna. Tja, bambino och välkomna till Specialisterna podcast med mig, Anton Magnusson och med Simon Sprickan Järdenfors. Hjärtligt välkommen.

Tack så mycket. Vi är inte riktigt på skämthumör idag, så förvänta er inte ett kanske jätteflamsigt avsnitt. Men vi spelar in ett avsnitt, i alla fall. Ja, jag har funderat lite på, för jag har inte pratat så jättemycket Spaceballs med dig.

Sen det kom fram då att de gör en ny Spaceballs. Jag tror vi har nämnt det. Mm, det har vi snackat om. För lyssnarna som inte vet så är Spaceballs den här Star Wars-parodin.

Ja, det är en Mel Brooks-film. Ja, men det är nog min favoritfilm av Mel Brooks. Och det är ju liksom en sci-fi-parodi kan man väl säga. Ja, men grunden är väl så här att det är Star Wars och sen är det lite, men de gör nära av lite all möjlig sci-fi.

Ja, det är ju någon scen som är tydligt Alien. När den här hoppar ut ur magen och så där. Ja, nej men nu så, och Mel Brooks han fyllde hundra år nyligen. Har du sett den dokumentären på HBO om Mel Brooks?

Nej, det tror jag inte. Men jag har ju sett, jag har sett honom, det var någon sån 60 minutes eller något sånt om Mel Brooks och Carl Reiner. Var det Mel Brooks och Carl Reiner?

Eller är det inte de som är bästa polare? Ja, jag tror Carl Reiner är nog död nu, men jag är inte helt säker. Men det var ju, de var ju med i Comedians in Cars Getting Coffee.

Mm, just det. Och där var det ju liksom att man fick se när de hängde och kollade på Jeopardy och käkade så här deli-mackor och sånt där. Ja, och kollade Jeopardy.

Ja, just det. Ja, men nu så, och Mel Brooks han fyllde hundra år nyligen. Har du sett den dokumentären på HBO om Mel Brooks? Nej, det tror jag inte, men jag har ju sett, jag har sett honom, det var någon sån 60 minutes eller något sånt om Mel Brooks och Carl Reiner.

Var det Mel Brooks och Carl Reiner, eller? Ja, i det här då, ja precis. Jag tror det är Gary Shandling och att han heter typ Gary i showen, eller något sånt. Eller Barry, eller Barry, eller något sånt.

Men han hade ju då en show samtidigt som Seinfeld. Seinfeld gick på tv liksom. Och hans Gary Shandling Show var att han var liksom en David Letterman. Alltså hade en talkshow.

Och sen var det liksom en mockumentär då, mer eller mindre. Han var tidig med det här sitcom-formatet, alltså dokumentär, som sen var Office och Curb Your Enthusiasm och så körde de med. Jag vet inte exakt hur liksom mockumentärigen den var, om den var liksom 100% mockumentär.

Att de liksom acknowladja att kameran är där, eller om det bara var den allmänna känslan att det var liksom, det var ju inte laugh tracks och flerkamerasystem, utan det var liksom enakselkamera och det kändes liksom mer som en dokumentär i varje fall. Men jag tror inte att den sändes speciellt i TV, och om den gjorde det så var det ingen succé i Sverige. Och men det var nog stor i Storbritannien gissar jag, eftersom han blev...

Eller att han är humornörd bara och har sett den i alla fall. Ja, precis. Men det var dålig stämning. Ja, antingen var det en regutskällning, men man märker att Ricky Gervais också blir lite självmedveten och tycker det är jobbigt och frågar lite nervösare, är du sur på riktigt?

Alltså så. Så det är inte världens roligaste. Det är klipp och tittar är lite jobbigt liksom att titta på. Ja, men det är väl ofta det när det blir dålig stämning.

Det är sällan kul i reality liksom. Alltså så här, om du gör, alltså cringe comedy när det blir riktigt liksom, när man skruvar på sig och sådär. Det kan ju vara kul i en skriven sitcom, men det är sällan kul i verkligheten.

Ja. Det var en gång jag och min kompis Victor Arve, när vi bodde i Lund, jag tror vi gick i mellanstadiet eller högstadiet. Och så hade vi sån här, vi hade fått en, eller vi hade, familjen hade liksom en videokamera då.

Och vi tänkte att vi skulle göra något kul inslag. Så hade vi typ, sån här kräm, du vet aprikoskräm och hallonkräm och sånt som man åt mycket på 90-talet. Som var i socker och gelatiner och så där, väldigt onyttigt.

Jag tror inte kräm är lika poppis längre. Det var ju rätt gott för det var ju flytande godis liksom. Ja, precis. För barn var det ju rätt gott. Och våra föräldrar då trodde, vår föräldrageneration trodde ju att det var nyttigt.

Ja, det var ju frukt. Det var frukt på omslaget. Ja, och liksom den grafiska designen var ju så här, den såg inte ut som godis, utan såg ut som något mer gammeldags.

Men det var ju verkligen, det var ju verkligen som att äta liksom haribo fruktnappar i flytande form. Ja, precis. Men vi hade liksom några sådana förpackningar och så typ, min bror, du säger ju också krämar och skitar.

Ja, jag ska gå och krämar. Ja, förknippade till något äckligt. Men min brorsa filmade oss då och vi skojade lite med den krämen. Det var typ att vi hällde det först kanske i munnen och i ansiktet på varandra.

Och sen så började, ville han börja smörja in armhålorna med det som att han tvättade sig. Och sen så, jag tror det var jag eller han som slog på en oöppnad förpackning kräm. Liksom mot bordet med knuten näve.

Och den typ exploderade efter ett tag. Och bara ut över tapeterna på väggen. Och där kommer min morsa in då. Och hon hör väl att vi stojar i köket liksom. Och är väldigt irriterad och arg att vi har stökat ner.

Och då filmar min brorsa det och då liksom, tanken är först att fan det är ju kul. Det är lite som så här Tom Green. Jag vet inte, Tom Green hade nog inte kommit då.

Jag hade inte sett det i alla fall. Men man liksom, det är så här ett bus. Det är lite bam i Jackass när han håller på med sina föräldrar och så. Eller om man sa Dennis the Menace.

Du vet han som Skan hotdog-förpackningen. Riktiga Dennis the Menace som är då. Nej men de var ju kul när han busar med sina föräldrar. Eller typ Anderssons Cans Kalle.

Alltså det var ju mycket barnkultur där barnen busar och föräldrarna blir arga. Men jag kommer ihåg att jag klarade inte av att se den videofilmen sen. När morsan kommer in där sur liksom.

För det är bara obehagligt. Jag kunde inte säga. Du ser som de som tycker att det blir skämtar för grovt så här. Jag kan inte se något roligt i det överhuvudtaget.

Tror du att du kunde se det idag? Eller hade du fått dragits tillbaks till den känslan? Det är nog en rätt stor risk att jag skulle dras tillbaks till känslan. Ja, jag brukar tycka att det är jobbigt.

Ja, jag tror jag hade haft svårt att se det roliga i det idag också. Jag och min kompis, vi filmade mycket då. Så vi hade videokameran när vi var små. Och så skulle vi filma en sån då.

TV-shop var ju väldigt stort. Det var ju liksom så här, men de flesta vet vad det är. Att man ska köpa saker från TV så demonstrerar de det i programmet. Såna apparater och sånt.

Så skulle vi göra en sån då för att hans släkting hade köpt. Hade en sån grej som var från TV-shop. En som man hackar morötter och sånt i. Så tänkte jag, men då tar vi i hennes kök.

Och så låtsas vi att vi ska demonstrera den. Vi ska göra vår egen sån TV-shop-reklam liksom. Men grejen var att det var ett hus med vuxna i. Och de hade besök då för att han var där med sin familj.

Så de vuxna behövde ju använda köket. Så vi står där och försöker filma den här reklamen. Och försöker förmedla att vi vill ha köket. Men de måste gå och göra kaffe eller liksom hämta något i kylen.

Och eftersom det inte var mina, alltså det var ju hans nära släktingar och hans föräldrar och så. Så jag kunde liksom inte riktigt bli sur och arg. På liksom de vuxna då.

Eftersom jag var ju inte... Jag var inte riktigt i den... I rangord över, vad säger man liksom. Men jag minns då tredje gången som då hans moster kommer in och ska hämta något.

Så är hon lite trött på att ha behövt liksom smyga runt där. För hon tycker väl att vi har tagit lång tid på oss. Hon har skulle använt köket två gånger innan. Och då har han stoppat henne och liksom sagt, vänta lite.

Och kanske gett henne en ost eller någonting. Men det var också så här, på den tiden det fanns ju liksom inget klipprogram. Så man var ju tvungen att ta allt i kamera.

Så hade man filmat fem minuter och sen så kommer en vuxen in. Så är allt det man har filmat är förstört så man måste börja om. Så det som gjorde att det tog tid också.

Men då var det, när hon kommer in för tredje gången så är hon lite irriterad och han blir jättesur. Så han liksom ställer sig och typ stampar i golvet och så här raka armar rakt ner liksom. Och blir nästan liksom lite arg och ledsen.

Och hon blir lite irriterad också. Det blev bara extremt konstig stämning i det köket då. Och jag minns när vi tittat tillbaks på det liksom så kunde jag inte se det.

För att det var så, det var verkligen cringe. På fel sätt, den komiska cringen. Jag är imponerad av Tom Green och Viva La Bam att de lyckades göra det roligt. För det är väldigt lätt att det bara blir jobbigt liksom.

Det är vissa som inte klarar av cringe comedy, som inte klarar av busringningar och sånt. För de tycker det är för jobbigt. Och ja, man kan ju förstå det i det sammanhanget.

Ja, precis. Vi har gjort en del busringningar om man har fått några sådana kommentarer om att jag kan inte lyssna på det. Det är för jobbigt. Även också sådana här dolda kameragrejer.

När vi gjorde samhällsjud då. Så det var den här lägenhetsvisningen. Och så när de bad oss att gå, liksom mäklarna eller de som höll i den. Och så satt jag kvar och liksom var lite kaxig och så här.

Och Ellinor Svensson var med då liksom som en av de som bara hängde i lägenheten. Och hon tyckte det var skitjobbigt och gick efter ganska snabbt när de bad henne gå liksom. Men hon sa så här, hon tittade på mig när jag satt kvar där och käftade emot så här.

Ni sa ju att vi skulle känna oss som hemma. Så satt jag där och drack öl i mjukisbyxor liksom. Så sa hon så här, jag tittade in i dina ögon och sa liksom

Blir man komma in i en karaktär som kommer om så naturligt, men man... Det var någon som beskrev det också att... Jag tror det var någon komiker eller skådespelare som sa när jag gör en karaktär så är det som att jag använder ord som jag egentligen inte har i mitt ordförråd.

Och jag säger saker som jag förstår knappt att jag kan de här uttrycken. Att det liksom blev... Ja, man går helt in i en roll om man är på ett sätt som man aldrig skulle kunna vara på.

Jag gissar att Tom Green är ju en karaktär i de här klippen. Den här störiga, lite psykiskt sjuka killen. Vi har ju träffat honom backstage. Han var ju inte psykiskt sjuk.

Nej, precis. Han är ju väldigt normal. Ja, ibland. Jag gör rätt mycket karaktärer i privatlivet också. Ja. Att med min flickvän och så här, så går jag runt och...

Och ju roligare det är, desto längre tid stannar jag kvar i den här karaktären. Ja. Men då kan man ju också säga saker som, okej det här är... Jag har ju själv tänkt de här sakerna.

Mm, ja precis. Det kan vara fruktansvärda saker man säger i den här karaktären. Men jag resonerar ändå logiskt på något sätt. Ja, det borde i den fimla röda kjolen.

Jo, verkligen. Nej, det var bara min karaktär. Jo, det var ju också den här under Mr Cool Gate som det kallas så var det ju mycket det här att gömma sig bakom en karaktär.

Att det kan man inte skylla på och så vidare. Folk hittar på sina egna regler. Ja, det är något... Alltså det är inte... I min solklara värld är det ju liksom inte helt solklart att var...

Om man tar såna som Borat och sånt, nu är det mycket stageat liksom. Men det är ju Sacha Baron Cohen som gör det, så om det är något som går snett eller han säger något som gör någon ledsen eller något sånt, så är det ju... Det går ju inte bara att säga, men det var ju bara att han är så.

Nej, speciellt inte om det är fysiska grejer som Tom Green och sånt som målar om hans fastas bil. Ja, precis. Men det är ju det som är nervig grej i det också att han har ansvarigt för det liksom.

För det hade ju inte varit kul att titta på om det var bara... Om föräldrarna, hans föräldrar var helt okej med det. Nej. Så hade det inte varit samma sak. Ja, det är Isak Jansson som pratar om det här när stand-up-komiker kör publiksnack med publiken.

Alltså vi har ju blivit ganska vana vid det liksom, men att det kan vara ganska traumatiskt nästan för någon som Alltså inte alls vill prata om sitt sexliv eller så där. Jo, där är också en sån, om vi tar nu post-MeToo-världen liksom. Så man måste ju, alltså för det är ju samma sak, men det är inte riktigt samma, men det är inte långt ifrån liksom att bara gå upp i stan och fråga, aja, har ni testat analsex?

Alltså, och det skulle man kunna bli anmäld för att man går och frågar främlingar liksom. Ja, jag kan få lite dåligt samvete ibland för publiksnack. Ja, men det var även när det inte var publiksnack.

Det var liksom, jag körde någon show och hade ett skämt om det här uttrycket. Det värsta var inte att du var otrogen, det värsta var att du ljög. Ja, just det. Och så såg jag ett par på första raden där det var så uppenbart att en av dem hade varit otrogen.

Man såg liksom hur de tittade på varandra. Och att förmodligen hade någon av dem sagt det där, det värsta var inte att du var otrogen, det värsta var att du ljög, ganska nyligen. Där kan jag inte ta ansvar för att jag skämtade om det uttrycket.

Men jag fick bara ta, ja vad jobbigt att de ska bli påminda om det här. Och sen är det ju att om man går på en stand-up-show så vet man att publiksnack är en del av det, så att det finns en förväntan att det kan hända. Så jag tror liksom rent lagligt så är det också inte samma sak som om föräldrarna, hans föräldrar var helt okej med det.

Nej, det tror jag inte. Det är ju så här. Jag har läst på om att Tom Green är ju en karaktär i de här klippen. Den här störiga, lite psykiskt sjuka killen. Vi har ju träffat honom backstage, han var ju inte psykiskt sjuk.

Nej, precis. Han är ju väldigt normal. Ja, ibland. Ibland gör jag rätt mycket karaktärer i privatlivet också. Ja. Att med min flickvän och så här, så går jag runt och...

Och ju roligare det är, desto längre tid stannar jag kvar i den här karaktären. Ja. Men då kan man ju också säga saker som, okej det här är... Jag har ju själv tänkt de här sakerna.

Mm, ja precis. Det kan vara fruktansvärda saker man säger i den här karaktären, men jag resonerar ändå logiskt på något sätt. Ja, det borde din fimla röda kjol. Jo, verkligen.

Nej, det var bara min karaktär. Jo. Jo, det var ju också den här under Mr. Cool Gate, som det kallas, så var det ju mycket det här att gömma sig bakom en karaktär.

Att det kan man inte skylla på och så vidare. Folk hittar på sina egna regler. Ja, det är ju något... Alltså det är ju inte... I min solklara värld är det ju inte helt solklart att var...

Om man tar så här... Ja, men sådana som Borat och sånt. Nu är det mycket stageat liksom, men... Men det är ju det som är nervig grej i det också, att han har ansvarigt för det liksom.

För det hade ju inte varit kul att titta på om föräldrarna, hans föräldrar var helt okej med det. Nej. Så hade det ju inte varit samma sak. Ja, det är Isak Jansson som pratar om det här, när stand-up-komiker kör publiksnack med publiken.

Att vi har ju blivit ganska vana vid det liksom. Men att det kan vara ganska traumatiskt nästan för någon som... Alltså inte alls vill prata om sitt sexliv eller så där.

Jo, där är ju också... Det är ju också en sån, om vi tar nu liksom post-MeToo-världen liksom. Så man måste ju... Alltså för det är ju samma sak, men det är inte riktigt samma, men det är inte långt ifrån liksom att bara gå upp i stan och fråga, ja, har ni testat analsex?

Ja, precis. Det är ju ett skämt och det är en tv-serie. Ja, alltså jag blir ju inte liksom så här... Passiv, sur personligt liksom. Om någon skriver någonting om mig.

Men det är bara liksom den allmänna grejen, liksom att det är så sorgligt att... att folk är så korkade liksom. Jo, det är ju sällan man... Alltså för att... Det är många som...

Man hör ju sällan så mycket folk som säger vad de tänker och känner för honom. Alltså första gången jag upptäckte kommentarsfält, det var wow, det här hiphop-forumet. Då var det ganska mycket unga folk som hängde där.

Det var liksom runt millennieskiftet det var som störst. Men då kommer jag ihåg att det var första gången jag tänkte Fy fan vad många människor är dumma i huvudet! Alltså det är så här...

Jag blev verkligen förvånad av vad korkade människor var och hur idiotiska. Men jag har också märkt att liksom ibland stöter man på en kommentar från någon kompis eller gammal kompis eller bekant att man råkar se något de har kommenterat på på något Facebook eller något forum. Och det kan ju vara en person som man liksom gillar och har respekt för som en...

Men så är de i de kommentarerna är de den korkade som... Och så inser man, okej, att... Det är att alla, mer eller mindre, har potential att vara liksom lägger upp rätt sak för dem att kommentera eller fel sak för dem att kommentera så är de korkade liksom.

Ja. Jag har nog inte blivit förvånad, alltså så här, ifall... Alltså jag tror inte så att om du skulle lägga upp en sån kommentar då fattar jag att du skojar. Du gör ju ibland sådana liksom spelad dum.

Ja, men det skulle väl kunna vara någon ytligt bekant som man kanske inte har så bra koll på. För det har nog aldrig hänt mig att någon så här Jag trodde inte den här personen hade det i sig. Det har jag nog inte varit med om.

Man kan bli lite... Vissa har ju lite liksom annorlunda personligheter online

skämtgrepp längre. Folk som gör det är olika bra. Jag tror fortfarande att man är kul med trollningar. Men det är också svårt att säga, för när Flashback-forum slog igenom så var det väldigt mycket rasism där.

Och min polare som hängde mycket på Flashback han sa så här, men de skojar ju liksom. Och sen så var det så här att Sverigedemokraterna började bli ganska stora och fick ett följe på Flashback och jag började tänka så här, nej allt det här kan ju inte bara vara trollningar. Men min polare var så här, jo, men jag tror ändå att minst 80% av det här är liksom trollningar.

Men sen märkte man ju när SD gjorde bra ifrån sig att kom in i riksdagen och så vidare. Då fattade man att, okej, det var inte bara trollningar. När vi skulle ha sådant skolval, fejkat val i skolan då, man skulle lära sig hur röstning funkar så, så var det ju liksom att alla massor på skolan sa, vi röstar på SD, för SD var inte ens i riksdagen då, så jag visste inte ens vad det var för något.

Och jag röstade inte på SD, men det blev något sådant att SD vann. Men det var att det var flippigt, att det var på skämt. Lärarna kommer bli sura och det är kul såklart.

Så jag förstod ju liksom skämtet i det. Men sen, det är ju den generationen som sen har vuxit upp och röstar på SD. Men det var också svårt att säga, för när Flashback-forum slog igenom så var det väldigt mycket så här rasism där.

Och min polare som hängde mycket på Flashback, han sa så här, men de skojar ju liksom. Och sen så var det så här att Sverigedemokraterna började bli ganska stora och fick ett följje på Flashback. Och jag började tänka så här, nej allt det här kan ju inte bara vara trollningar.

Men min polare var så här, jo men jag tror ändå att minst 80% av det här är liksom trollningar. Men sen märkte man ju när SD gjorde bra ifrån sig att kom in i riksdagen och så vidare. Då fattade man att, okej, det var inte bara trollningar.

När vi skulle ha sådant skolval, fejkat val i skolan då, man skulle lära sig hur röstning funkar så. Så var det ju liksom att alla massa på skolan sa, vi röstar på SD. För då SD var inte ens i riksdagen då, så jag visste inte ens vad det var för något.

Och jag röstade inte på SD, men det blev något sådant liksom att SD vann. Och det var att det var flippigt, att det var på skämt. Lärarna kommer bli sura och det är kul såklart.

Ja, det var det man inte fick rösta på liksom. Så jag förstod ju liksom skämtet i det. Men sen liksom, det är ju den generationen som sen har vuxit upp och röstar på SD.

Ja, precis. Så jag vet inte, det kanske inte bara var för att jävlas. Nej, jag tror det. Ibland går det lite hand i hand. Jag röstade på Centerpartiet för att vara flippig.

Att jag tänkte att det var det som kändes minst väntat. Eller så här bara tråkigt liksom. Sen snackade jag många år senare med Adam Svanell, som är journalist och en kompis som brukar göra starka samtal.

Då hade han också gjort det i skolvalet, röstat på Center för att vara flippig. Ja, det var ballt. Jag läste idag på... Det var en annan kompis, Christopher Vita, som postade en ruta ur Svenska småbilar rutskriksförbundet, tror jag det var.

Av Joakim Lindengren. Känner du till honom eller något liknande? Nej, jag läste... Det var i Python. Du läste inte Python och sånt där? Jo, jag läste... Jerrys Brussa hade Python.

Jag tror jag kanske prenumererade för han hade liksom en trave Python hemma. Och Jerry smygläste väl dem då liksom. Ja, i och för sig, ni var ju betydligt yngre än vad jag var i Python.

Hade sin storhetstid. Så jag minns att när man lekte hemma hos Jerry... Ja, Jerry var inte så tajta då, men vi gick i samma klass. Men i grundskolan, från ettan till femman, men vi var inte jättetajta.

Men när man var hemma hos Jerry så brukade man smyga in i hans Brussas rum och läsa Python. Så det är min... Jag minns det roligaste jag minns. Det är någon kille som sitter på toaletten och sen är han jätteförvirrad och rädd.

Vad är det pruna kläet som kommer från min röv? Det har du inspirerats av Trädd någon gång när vi gjorde just busringningar. Ja, jo. Att vi ringde till... Ringde läkaren och...

Vad är det pruna kläet som kommer från min röv? Jo, alltså Python, jag tänker att det borde ju vara right up your alley. Att det är så här grov tramshumor. Jo, verkligen.

Det var ju på 90-talet var ju grossout-kulturen stor. Alltså du har Bombon-godiset till exempel. Alltså godis som heter Ankskit. Och sen har de, vad heter de? Trash Can Kids, eller vad heter de i USA?

Garbage Pail Kids. Och även liksom slime. Alltså det skulle vara... Grossout-grejen var stor så att många produkter liksom satsar på det. Och om man tittar på så här reklam för barngrejer på 90-talet så var det mycket liksom...

Att det skulle vara äckligt liksom. Jo, det var ju lite samma sak där att reta sina föräldrar. Att man skulle... Att man ska äckla dem att ta lite... Det var liksom en form av provokation.

Ja, precis. Men jag kommer ihåg, jag läste om det. Bonbon är ju ett danskt företag som gjorde de här äckliga godisarna. Ja, de smakar ju gott men de hade äckliga namn.

Det var det. Men det var någon artikel om dem i Sydsvenskan. Alltså om Bonbon-godiset när det slog igenom. Men då skrev de att det är ingen ny grej. Tänk på namnet Sega Råttor.

Ja, just det ja. Det tänker man inte på men det är ju liksom en... Det låter ju äckligt alltså. Det är en grossout-grej med Sega Råttor. Ja, det var att man var så van vid det liksom.

Men att det är ju såklart... Alltså om andra... Och Sega Grodor, de här grodorna också. Ja, Rackars. Och Jungfrubröst. Ja, just det ja. Det var kanske inte de officiella namnen.

Men Geléhallon kallades förr i tiden för Jungfrubröst. Ja, det är ju opassande. Ja, Bonbon hade ju de här stora Babsor eller något sånt. Man hade stora pattar. Just det.

Det var en kossa som... Det finns ett Bonbonland i Danmark. Som är som en nöjespark med tema från dem. Jag har sett något foto där det är någon silikontjej som står bredvid Stora Babsor-skulpturen.

Jag vet inte om de har tagit bort den nu, Stora Babsor. Men det ser så jävla groteskt ut. Det är en kossa med feta pattar som mjölkar en ko. Så det var på utsidan av godiset också.

Ja, fy fan. Tack för att ni har lyssnat. Vi är tillbaka igen nästa vecka. Tack alla som stöttar på Patreon. Patreon.com-specialisterna. Något mer vi ska göra reklam för eller så?

Nej, jag har väl lite...

som ni kan kolla på gardenforce.com. Men annars så hörs vi snart igen. Vi avslutar den här podden på samma sätt som vi alltid avslutar den. Alltid. Drabba, drabba, drabbatipp. Drabba, drabba, tipp, topp. specialisterna. Bara killar.