Avsnitt 588: Katten Kirk Korkason

Hej och välkomna till Svamppodd. Ett avsnitt som jag inte har en aning om vad det har för nummer. Men det gör inte så mycket för att vi har gjort in många ändå. Det är avsnitt nummer 587.

Jag heter Niklas och med mig i det här avsnittet är Siri. Hej Siri! Hej! Jag tror det är 588, men vi får väl se. Jag tror du sa 587, men det är okej. Jag läste numret 587 på förra avsnittet så sa jag att det här avsnittet är 587.

Det är klart att det är 588 då, om det är avsnittet efter förra avsnittet. Fick vi det uträtt också tänker jag. Ja, så är det ju. Hur är det med dig? Jo, men det är bra.

Det här är liksom illusionen om ett fritt liv som heter semester är över. Jag hade en sjuklång semester det här året, vilket känns behövligt och härligt. Ja, fast tvärtom höll jag på att säga.

Det var på grund av min föräldraledighet som jag kunde plocka ut den här semestern. Jag glömde liksom ta ut semesterdagar när jag var föräldraledig. Hur man nu gör det, sjukjävel.

Men då kom löne... Hon som håller på med vår lön och sånt där på jobbet. Och bara du Siri, du vet att du har 25 extra dagar som kommer brinna inne nästa år om du inte plockar ut dem.

Och jag bara, åh vad synd. Jag vet, jag tar åtta veckors semester. Det gjorde jag förra året. Once in a lifetime, typ. Tills pensionen känns det som att det kommer vara något sånt här.

Gött var det. Jag gjorde det förra året. Det var både gött och lite jobbigt också. Jobbigt? Nej, jag håller inte med. Vad var det som var jobbigt? Ja, men då var det själv.

Men det är ju så. Ja, det är gött, men jag hade en vanlig semester i år på fyra veckor. Det var alldeles lagom, tycker jag. Ja, jag säger det. Men nu är det slut med det.

Nu är det slut med det roliga. Ja, nu är det fullt ös, medvetslös med jobb och allt möjligt. Och det händer ju också, du är ju i spelgrejer och sånt där. Nu när vi spelar in, du och jag, så pågår Gamescom Opening Night Live.

Ja, precis. Det måste vi prata om också. Linus och jag har pratat detta, för att han har ju också spelat detta. Men det är så kul det är, Big Walk. Alltså, vilket spel, verkligen.

Hur var det att spela tillsammans allihopa? Det var ju jättekul. Vi var ju tre. Jag tror att tre eller fler, jag tror att tre eller fyra är det bästa. För att det anpassar sig lite utifrån hur många man är.

Du kan ju inte spela själv, av förklarliga skäl. För det handlar om verkligen att samarbeta och göra saker tillsammans samtidigt. Jag tror att man kan vara upp till åtta eller något sånt där, tror jag.

Jag tror att det är väldigt många. Men det är väldigt skärmigt att vara de här tre små figurerna som är väldigt, väldigt gulliga i den här semirealistiska världen med de här konstiga pusslen. Nej, jag hade så otroligt kul när vi spelade Big Walk.

Och vi känner verkligen att vi vill fortsätta spela med det och förhoppningsvis att vi ska fortsätta kunna streama det. Vi vågar liksom inte lova, men det hade ju varit väldigt... Det hade varit väldigt kul.

För att det är så... Det är så smart, det här spelet, Big Walk. Vi kom till ett ställe där vi hade hittat walkie-talkies. Jättebra, för det är sån proxxchat i det här spelet så att man kan bara prata med varandra.

Det är jättekort, man kan bara prata med varandra när man är ganska nära varandra och sen så försvinner liksom de andras ljud ganska snabbt. Och då kom vi till ett ställe där Peter då skulle stå i ett rum som man var tvungen att stänga in sig för att se i vilken sekvens ett gäng knappar skulle tryckas på utifrån där jag och Pilen stod. Och så tänkte vi att, men vad bra, vi har ju walkie-talkies.

Även om han stänger dörren så kan vi prata i walkie-talkies, men det går ju inte för att den var ljudisolerad. Så vi kunde inte, så då var Peter tvungen att stå och vilt gestikulera med sina armar och peka och visa vilka knappar man skulle trycka på. Och jag tyckte det var så himla, himla smart att vi tänkte att vi hade överlistat det här spelet genom att, aha, vi tar ju bara med walkie-talkies in i det här rummet, så jävla lätt.

Och sen bara, nej, det gick inte. Vi outsmartade det. Och också lite kul grej att få spelare att försöka med kroppsspråk visa vad det är. Men det gick bra, eller?

Löste det sig med Peters teckenspråk, liksom? Ja, men det var jättebra, han kunde peka på de där. Det enda man kan göra i såna här gummer är att man kan peka rakt fram och man kan peka uppåt.

Och då kunde man liksom peka så uppåt, rakt fram, vänster, höger, uppåt, så. Så vi förstod ju precis vilka knappar vi skulle trycka på. Jag tror att det här spelet har en väldigt bra svårighetsgrad.

Det är inte för svårt och inte för lätt. När man väl har listat ut vad man ska göra någonstans, så är det ganska så lätt. Vi kom till ett ställe som hade, som var en slänt och så var det som en minigolfbana, typ.

Långt borta, det låg liksom fast ett utslag och sen så fanns det en flagga längre bort uppför en backe. Problemet bara var att vi hade inga golfklubbor eller någonting och bollen var jättestor och jätte tung. Så om man lyfte upp den så kunde man inte röra sig.

Så du kunde liksom inte plocka upp bollen och gå och lägga den i hålet, utan man var tvungen att... Vi var tre som var tvungna att passa eller ge bollen till varandra, du vet så här som när man ser på film förr i världen på medeltiden när det brinner i en stad så står de i kedja så här och passar vattenhinkar till varandra. Ja, just det, precis.

Jag gav bollen till Peter som gav bollen till Pilen och då har jag sprungit till framför så att Pilen ger bollen till mig och då har Peter sprungit framför mig som ger bollen till mig. Det var jättekul, så himla mysigt spel. Dropligt och roligt på alla sätt och vis.

Alltid så mysigt att göra grejer ihop, tänker jag. Ja, men det är så himla mysigt. Det är så svårt att få ihop sånt där i vår ålder. Jag är så tacksam på något sätt att man ändå har svampriket.

Nu har jag tid för typ ingenting nu för tiden. Men det känns ändå som att svampriket alltid är en möjlighet att vara med på just sånt här. Jag vet inte hur andra får ihop det annars om man inte har ett svamprike att spela med.

Nej, man behöver nog en dedikerad spelgrupp, tror jag. Många har ju det, men det är också många som inte har det, tänker jag. Nej, som skulle vilja ha det också.

Väldigt, väldigt kul. Jag hoppas verkligen att vi kommer kunna fortsätta spela och streama Big Walk. Så får vi se. I alla våra kanaler. Det var också väldigt mysig chatt.

Alla våra var väldigt glada att vi spelade Big Walk och vi var väldigt glada att vi spelade Big Walk. Och jag tror att det här är ett spel som kommer att hamna på mångas årets spel-listor när året är slut. Visst var det så att man inte kan spela om det sen, utan det är så här en gång.

Eller jag tror, det är ju liksom ett, det är ju inget som är slumpmässigt genererat, utan pusslen är vad de är. Så har du löst dem en gång så vet du ju liksom. Vi pratade om det härom.

Linus sa det, men jag kan vara med, fast jag har ju redan spelat en bit, så att jag kommer ju kunna allting liksom. Sen så är det ganska öppet. Man behöver inte göra saker i ordning.

Det är ordning. Det är bara precis i början man behöver göra saker i viss ordning. Och sen så öppnar det sig upp väldigt mycket mer så att man kan springa runt på den här lilla ön och lösa lite pussel här och lite pussel där och titta lite här och lite där.

Väldigt, väldigt mysigt. Och på tal om spel som då kanske kommer hamna på folks gotylistor så har jag spelat mer av Midnight Holloweare som jag pratade om sedan jag var med också. Och det fortsätter ju också vara ett jävla toppenspel.

Jag vet inte, har du koll på vad Midnight Holloweare är för spel? Nej, berätta lite. Jag tror det. Vi har ju pratat om det några gånger tidigare, men det är det här, det är ju, de heter väl Yacht Club Games gör de va, som gjorde Shovel Knight.

Mm, ja men just det, det har jag koll på, yes. Ja precis, NES-inspirerade plattformspelet som är jättepoppis, som jag aldrig har spelat. Det finns ju massa olika kampanjer, DLC och grejer till det där som är superstort och superpoppis.

Och deras uppföljare då är ju Midnight Holloweare där man är en liten, det är mer som ett isometriskt perspektiv som är Zelda-typ. Link's Awakening heter det va, som är på Game Boy Color. Ungefär så ser det ut.

Och så är det en liten mus som kan gräva dig under jorden och så har du, ja men du har lite olika vapen typ, som i ett Zelda eller så. Och så kan du gräva dig under jorden för att dodga runt fin. Och så är det som ett, ja men inte ett Metroidvania är det ju inte, men mer som ett Zelda där du ska ta dig runt i olika banor och sådär.

Och det är så, det är också väldigt charmigt. Väldigt, väldigt tight, väldigt tajta kontroller har de ju. Det verkar vara deras grej liksom i Yacht Club. Och ja men också en väldigt spännande story.

Alltså de gör väldigt mycket med simpel grafik. Och liksom simpelt berättande sådär. Det är verkligen på en NES slash Game Boy Color, inte riktigt Super Nintendo-nivå på det hela.

Men de lyckas ändå berätta en jättefin historia med jättebra karaktärer. Och ja men det fortsätter vara väldigt, väldigt härligt. Inte så svårt som jag trodde att det skulle vara.

Folk sa att det var jätte, jättesvårt. Men det är inte så, det är inte så farligt. Om man bara går rätt håll i början. Du som är en lite gamer. Ja men det måste vara det.

Jag tror att jag valde nog rätt våpen. Man får välja vapen i början. Jag valde nog kanske ett lätt vapen som var lite lättare att använda. Så det hänger lite på det liksom.

Att besluten du fattar i början. Precis, och du ska liksom till och vara, om det är sex stycken så här ton som du ska reparera som finns runt om i världen. Du kan ta dem i nästan vilken ordning du vill.

Och jag tror att jag gjorde det i rätt ordning. Liksom lättast till svårast. Och då, det kan vara så att det kanske blir ganska mycket svårare om man inte gör det på det hållet.

För då får du uppgraderingar och så här på vägen. Du liksom får tjänar XP eller bones, rättare sagt. Som du levlar med så att du gör mer skada och sånt där. Så det är lite slumpen kanske vilken typ av spelupplevelse du får också.

Jag tror att spelet berättar ju ganska tydligt för en vilket håll det föreslår att man ska gå från början. Man kan ju välja att gå åt annat håll, men då blir det också väldigt mycket svårare. Men det är ändå brutalt.

Det är ett sånt där, jag skulle inte säga Souls-like, men ofta där du spelar en, gör med bossen fem, sex, sju, åtta gånger liksom och får göra en sån god corpse-run tillbaka. Och det är klart, alla gillar ju inte det. Jag gillar ju det, så det funkar bra för mig, tycker jag.

Så, mina The Hollow, tror jag att jag kanske snart är klar med. Det kan också vara ett sånt där spel, du vet, som bara fortsätter efter. Jag tror att storyn snart är klar, för att jag har gjort de här sex tornen och är liksom inne på Så är det 15 timmar kvar.

Ja, men det skulle kunna vara så att jag har spelat 15 timmar och det är 15 timmar kvar. Om jag tar upp här Mina The Hollow på How Long to Beat så kan vi ju se, ja, men då står det här. Ja, men det står då Main Story 18,5 timmar och sen Completionist är då 32 timmar.

Så det finns med en hel del att göra, tror jag. En hel del Mosido-spår att jaga. De kommer säkert komma tusen DLC med olika karaktärer och så till det också, precis som de gjorde i Shovel Knight.

Det kommer jag säkert aldrig spela, för jag lämnar ju alltid spel. Liksom när jag är färdig så lämnar jag dem. När jag har sett eftertexter så lämnar jag dem och så bara, nästa.

Jag är så imponerad över folk som kan plocka upp dem igen. Alltså egentligen oavsett spel. Jag tror aldrig att jag har, jo, det är ju en del sådana här pekaklicka-spel, sådana här 90-tals-pekaklicka-spel.

Det är typ de som jag har spelat om, typ Grim Fandango och Monkey Island och sådär. Men annars så. Då blir det mer som komfortfood, för där är det ju inte, där kan du dem och då bara gör du dem.

Det är lite som att läsa om en bok eller se om en bra film. Du behöver inte anstränga dig. Du vet precis vad du ska göra. Du vill bara se det här från början till slut.

Ja, man vill se om filmen. Det var rätt bra beskrivet faktiskt, att de är nog lite mer som en film än ett. När man kan hålla dem i alla fall. Utmaningen försvinner ju andra genomspelningen.

Men där är det väl också att dialogen är så himla bärande för hela spelet. Så det är den man vill komma åt. Det är väldigt sällan tycker jag ändå att spel är så pass bra skrivna.

Don't get me wrong, de kan ju vara bra skrivna spel, men det är inte liksom kanske alltid att det är tillräckligt för att man skulle vilja se om en dialog eller se om en berättelse i ett spel på det sättet, så att säga. Nu är det säkert jättemånga som protesterar av att jag säger det också. Ja, jag älskar att spela om vad det nu skulle kunna vara.

Vissa gör ju det. Ja, men jag har spelat The Last of Us fem gånger. Jag bara, jag såg den filmen. Okej, nu har man sett tv-serien också i och för sig. Men jag är väldigt sällan intresserad av just den narrativa spelet.

Ja, det är ju de här korta som du säger då, äventyrsspelen. Men just de här större, som att spela Uncharted 3 fyra gånger. Nej, nej. Men du spelar ju så mycket, otroligt mycket spel också.

Asså du är ju mer så här att du vill ha buffén. Du vill inte, du äter inte samma rätt två gånger på restaurangen liksom. Utan du vill ju kunna plocka. Och det förstår jag att det är inte alla som är så.

Men har man ju också i den sitsen som man är när man recenserar en del spel och förväntas. Vi sitter här och pratar om spel. Folk, när folk, ni som lyssnar på den här podden förväntar er att vi har spelat nya spel och sådär.

Det skulle vara tråkigt om jag pratade om, jag vet inte, vad har jag för spel som jag återvänder till? Jag har ju nessingat, men No Man's Sky, om jag pratade om det varje gång. Det hade ju inte varit kul, kanske.

Det är dock så varit imponerande att du har kunnat få fram typ content fortfarande ur No Man's Sky. Eller skulle du kunna få det? Alltså det kom ju en nyhet nu för inte så länge sedan.

Där de pratade om, ja de fyllde tio år alldeles nyligen. Och då pratade de om att, var det alla spelare på tio år hade hittills upptäckt vad var det mindre än en procent av hela spelet? För att det är ju de här oändligt många planeter som har genererats av någon slags algoritm liksom.

Så mindre än en procent av alla, så teoretiskt sett så skulle man ju kunna hålla på hur länge som helst. Men hur, hur stor skillnad är det när det är sådär genererat liksom? Eller det var min uppfattning när det kom, att det var såhär, okej alla är ju olika, men de är ju också väldigt lika varandra.

Men det kanske de har fixat till sedan dess. Ja, det har de ju faktiskt gjort. Det var ju väldigt, Det kändes som vi var tvungna att avhandla att jag har skaffat en katt och han är jättesöt.

Och det bästa med honom som jag upptäckte, det är ju att han har som ett litet Star Trek communicator-märke på nosen. Han har som en liten vit triangel som jag först bara tänkte var som en vanlig vit triangel. Sen när jag tittade närmre, jag bara, nej, det här är ju samma form som en Star Trek-communicator.

Ja, precis. Speciellt den här i Next Generation ser han ut som exakt samma form, så det kändes. Ja, precis. Ett emblem. Ja, precis. Speciellt den här i Next Generation ser han ut som exakt samma form, så det kändes.

Det var så dumt. Ja, precis. Katten Kirk Karkason. Katten Kirk Karkason, mycket bra. Karkason, det lät så här Carcassonne också, så det bara fortsatte där. Ja, men så är det.

Så att Freja är väldigt taggad på att vi har katt. Egil är väldigt taggad på att vi har skaffat en Switch. Jag tror han är lite mer taggad på att vi har skaffat en Switch faktiskt än att vi har skaffat en katt.

Är det han som spelar mest? Eller som är mest spelintresserad? Jag skulle nog säga att båda är väldigt spelintresserade faktiskt, barnen. De tycker att det är kul att spela.

Freja har spelat väldigt mycket på Kopia på Switch. Vi skaffade ett sånt här bundle där man kunde få med på Kopia till Switchen. Så hon har suttit väldigt mycket med handheld och spelat på Kopia och tycker det är väldigt kul.

Det är ett väldigt bra spel. Jag tycker också att det är så mysigt. Man är den här lilla biten som springer omkring. Ja, det är verkligen så här comfy. Och Egil har precis börjat spela Super Mario Odyssey.

Men det är lite för svårt för honom. Vi får sitta bredvid liksom. Han är ju fem. Han vill spela det, ser man. Men han greppade inte. Däremot har båda väldigt, väldigt kul med Mario Kart.

Som vi också skaffade direkt. Mario Kart, ja men hade vi ju sen dag ett då. Mario Kart World. Men det fastnade inte alls hos mina barn. Eller mitt stora barn, mitt lilla barn, han är ju tre.

Han spelar inte så mycket. Han har den här klassiska, han har en urkopplad kontroll som han håller med. Och han väljer vem han är av oss andra på skärmen. Men det fastnade inte alls.

Däremot, men du sa det att femåringen har lite svårt för Super Mario Odyssey. Och nu i sommar när vi har varit hemma hos mina föräldrar i Falkenberg och barnen har varit mycket hemma hos sina kusiner. Så har då Leo, min stora, som är åtta, fått hjälpa sin kusin.

Vi har varit hemma hos hans kusin Sam som är ett år yngre, han är sju. Och då har mitt barn fått vara den här som är stor och kan och kan visa. Och tillsammans har de kommit till sista banan i Mario Odyssey.

Det är så himla fint. De sitter där och hjälper varandra. Så spelar de här två-spelar-läget där en är hatten och en är Mario. Ja, men precis. Och han får växa lite med det liksom.

Så är det ju mellan Freja och Egil också. Mycket att Freja visar Egil hur man gör. Vi har ju även spelat en hel del. Vi har börjat med Ticket to Ride till exempel.

Så en del så här brädspel nu i sommar. När vi har åkt runt så har vi liksom tagit med oss en del så. Vi skaffade ju också för något tag sedan. Ja, det är rätt bra så här första att inte spela barnbrädspel, tycker jag.

Det är ju ändå, mekaniken funkar ändå. Speciellt för Freja som är åtta också då. Men även Egil. Så det är ju kul. Det är ju typ nu det känns som att man har kommit dit.

Man tänkte när man skaffade barn att så här, åh jag kan få små medspelare här hemma som jag kan sitta och spela brädspel eller kortspel eller tv-spel med. Så det är jättekul. Så det här är verkligen så här familjens gemensamma Switch.

Men det har ju blivit såklart att barnen är väl de som har spelat mest. Så att jag liksom sitter och spelar Mario Kart World till exempel med dem. Men jag är väldigt taggad också på att se vad jag själv skulle kunna spela på Switchen när liksom den här, kanske nyhetens behag har lagt sig lite hos barnen.

När du får tillbaka den lite grann. Exakt. Så det ser jag fram emot, att kunna se. Jag vart ju inte så golvad av Breath of the Wild till exempel när det kom. Ja, jag vet.

Jag vet inte vad det var. Men jag är lite sugen på att ge det en ny chans och se om liksom det faktiskt skulle kunna landa den här gången. Det är ju, skaffar man den här uppgraderingen så är det ju också mycket bättre på Switch 2.

Det är ju mycket krispare, 60 bilder i sekunden, kortare laddningstider. Så det blir en mycket behagligare spelupplevelse. Ja, men precis, jag har hört det. Ja, men så jag är taggad.

Sen vet jag inte, bara så här hit mig med bästa Switch 2-spelen så liksom kommer jag bygga någon liten lista helt enkelt. Men de har ju släppt mycket spel på sistone. Splatoon Raiders, jättekul ju.

Solo, Splatoon, roguelike, Star Fox, remaken var också väldigt bra. Ja, just det. Mm. Rhythm Paradise kom ju ett nytt också. De här rytmespelen, konstiga japanska rytmespelen som Nintendo släpper.

Det är också väldigt märkligt. Ja, är det lite som de här som vi spelade på Hej Stockholm, eller? De här Tatsunotiko, vad heter de? Ja, fast det här är bara... Ja, det är trummespeler.

Ja, precis. Nej, det här är bara knapptryck, liksom, i olika rytmer. I olika knasiga japanska rytmespel. Jättekonstigt, jättekul. Jättedumt är det. Men så kommer ju också...

Nu kommer ju Fire Emblem komma väldigt snart. Och sen så kommer ju, vad heter det? Ocarina of Time-remaken kommer ju i vinter. Ja, den måste man ju spela med barnen också.

Ja. Känner jag. Jag känner att jag vill liksom... Precis, ett riktigt spel höll jag på att säga. Ett klassiskt Zelda som inte är Breath of the Wild. Mitt barn spelar ju mycket Breath of the Wild själv.

Det är ju lite avancerat för honom. Särskilt eftersom... Hur kan... Särskilt eftersom Nintendo är... ska vara det mest familjevänliga av alla spelhusen är sämst på lokalisering och översättning.

Det finns ju ingenting som är textat till svenska på Nintendo. De kör bara de största språken. Både Xbox och Playstation har allt. Alla spel är i princip textade på svenska.

Vissa har till och med svenskt tal. Ja, vi spelade ju Sackboy Adventures väldigt mycket med barnen. Där är det ju svenskt tal. Och absolut en sån här grej man inte hade tänkt på innan man fick barn.

Men nu är det som att man bara... Är det något där ute som finns på svenska, så köper man ju det. Ja, vi som var superirriterade när spel var textade på svenska för att man kanske hade konsolen inställd på svenska och sådär.

På Xbox var det Xbox One gick det ju inte ens att ha andra språk för att det var typ kopplade till vad ens kreditkort befanns. Ja, det var helt sinnessjukt var det. Men nu är det verkligen såhär att man går in i språken och bara letar.

Bara, va? Finns inte svenska? Fan också liksom. Nej, nu måste jag sitta och översätta. Ja. Då hade du liksom förklara Breath of the Wild själv. Nu får jag ju berätta allting han ska göra.

Och så går han och gör någonting annat istället för att det är ganska mycket story och snack. Någon som säger vart man ska och sådär. Man hoppas att, alltså de har ju börjat med engelska nu.

För Leo börjar tvåan också, eller hur? Jag har varit lite såhär, det borde man kanske haft koll på men när det har varit en lite mer, ja, förälder. Men jag var chockad när Freja kom hem och bara, idag har vi haft engelska.

Jag levde fortfarande kvar i någon 90-talsbild av att såhär, ja det börjar man väl med någon gång i fyran, femman typ. Men nu måste de ju kunna Breath of the Wild i och för sig så att jag förstår ju att skolan också prioriterar det här. Det var ju inte så mycket text i spelen när vi var barn.

Det förklarades ju liksom på annat sätt. Nej men Nintendo är ju pinsamt Exakt. Så då tänker jag att det teknologiska hoppen kan inte bli för stora eftersom de flesta kommer att ha äldre telefoner också.

Så att nu, förhoppningsvis att det stagnerar lite nu så att man inte känner att man behöver någonting. Det hade varit väldigt skönt. Ja eller hur? Det här med liksom materiella behov känns ju också som att de minskar lite med åldern.

Alltså jag kunde ju vara mycket mer så här att jag ville ha grejer när jag var yngre och att det var viktigt att det var liksom på ett visst sätt sådär. Nu är det lite mer så här, man har gått in i någon sån här granny mode och bara ja, så länge den funkar så är jag nöjd. Jag är lite så här, varje år som man inte köper en ny mobiltelefon känns som en win.

Ja, eller det här med det kallas för girl math, det är att jag tjänat pengar nu genom att inte köpa en ny mobil. Ja, det var den som hade så sjukt snygg trailer. Helt sinnessjukt snygg trailer.

Helt absurt om det där spelet är så snyggt. Då lär det ju vara typ det snyggaste spelet som någonsin har gjorts. Ja, men det ska det nog vara. Jag tror att det kommer typ nästa vecka eller något sånt där.

Gud, vilket bra tips Niklas. Det här får nog bli mitt spel när barnen har somnat och svidden åker fram. Ja, precis. Man kan bara spela två tror jag. Men det är väl precis som Josef Fares spelen.

Ja, men det blir perfekt. Ja, det ser så himla fint ut. Det hoppas jag mycket på. Men man går ju på en bra estetik liksom när man väljer saker. Ja, men det är ju, ni ser så otroligt mycket speltrailers hela tiden.

Och det är nya spel och det är liksom allting. Och det är tusen miljarder spel som är så, åh, det är kinesisk mytologi och någon med ett stort svärd typ. Så att få ett spel att sticka ut på det sättet i såna här, de här långa, långa E3-visningarna som är så två timmar långa och det är så 50 trailers.

Det är helt sinnessjukt att tänka att folk ska titta på det egentligen. Men det gör vi ju för att vi är dumma i huvudet, eller jag gör i alla fall. För att jag är dum i huvudet.

Ja, men du är inte ensam. Det är många som gör det. Det är mångmiljontals människor som gör det. Och då får ett spel som sticker ut så mycket, som poppar så mycket som Orbitals, då har man kommit jävligt långt, alltså.

Ja, men fan vad nice. Ja, nej, jag ska kasta mig över det. Dir, när det kommer. Ja, det ska vi göra. Med det sagt så har vi väl nästan gjort vårt för den här veckan va?

Det blir en liten kortare podd. Många som har följt upp. Folk ska iväg till Retro-resan Meetup och grejer och har följt upp med att stöka och dona inför det. Och som sagt, det är lite, nu är det liksom så här, typ denna vecka är i princip som är lite sådär mellan sommarspelen och höstspelen.

Och nu kommer det ju veva igång och så kommer det bli ett jävla helvete och bara handla om GTA 6 i typ resten av året. Fram tills det kommer och efter det har kommit. Det är så det kommer vara.

Det är så det kommer vara. Det är vårt liv nu. Det är bara att acceptera det, tror jag. Jag kommer gå in i att acceptans istället för att försöka spjärna emot. För det kommer också komma en tid efter GTA 6.

Ja, vi kommer alla drabbas av GTA 6. Men det finns också en tid efter GTA 6. Det ska vi inte glömma. Man vill ju bli drabbad, känner jag. Jag är väldigt taggad på att bli drabbad av det.

Ja, det är man faktiskt. 19 november tror jag. Jag har haft kollegor som har tagit ledigt från jobbet den dagen. Och jag undrar om inte jag hade gjort det också om jag hade två barn med skolplikt.

Men det har jag inte. Jag har ett barn som fortfarande faller under devisen ledigt barn, ledig förälder, ledigt förälder, ledigt barn. Ja, typiskt Björn. Du ska inte sitta och spela GTA 6 med Björn då?

Jag tänker att nej, han är så pass stor och det är så pass brutalt och realistiskt så att det blir en dålig kombo, tror jag. Det blir inget bra. Ingen sossamallning där.

Nej, men vi får se hur det blir med GTA-visning i veckan och vad som har visats på Opening Night Live och bla, bla, bla. Och alla spel som kommer komma. Det kommer en miljard spel i september.

Det kommer finnas mycket att prata om. Men för den här gången så ska väl vi stänga boken för podden den här veckan. Vi kom fram till att det var 588 till slut efter mycket om och men.

Jag har hetat Niklas och du har hetat Siri och oss hittar man överallt på Swampriket. Det är inte så mycket annat som heter Swampriket som man hittar oss i sociala medier och på Twitch där vi streamar och på Discord där vi hänger vårt stora gäng och snackar skit och på Patreon om man vill kasta till oss någon drickspeng så där så kan man göra det. Eller så kan man bara lyssna på den här podden varje vecka.

Ja, det duger gott tänker jag. Eller hur? Vill man höra av sig till oss, det får man göra. Det gör vissa ibland. Då kan man skriva till oss på Discord eller mejla på swamppod@swampriket.

se. Det var länge sedan vi drog den mejladressen. Ja, det var länge sedan och jag tyckte det var bra för jag tycker vi borde få fler lyssnarfrågor och lyssnarmejl igen.

Det hade varit svinkul. Det är liksom Shunky Sansen vi rekryterade Pile. Ja, det var ju han som mejlade och nu är han en del av redaktionen så då mejlar han ju inte längre.

Nej, precis. Någon annan får gärna plocka upp det där. Vi vill prata mer. Så, så hör av er. Men med det så säger jag och Siri tack så jättemycket för den här veckan.

Och så hörs vi snart igen. Hej då. Ha det gött. Hej.