Avsnitt 589: Svampod Retro?

Hej på er. Har ni haft ett projekt någon gång? Något ni jobbar med, innerligt och älskat. Men som sedan på grund av potentiellt ett oändligt antal skeenden kanske inte kunde slutföra.

Det ni ska få lyssna på nu, denna kommande timmen, är ett sådant projekt. Jesper ska strax få berätta mer i en tidsresa både till det glada 90-talet och Super Nintendo, men också till för nästan precis fem år sedan. Nådens år 2021 när detta, det enda avsnittet av Svampodd Retro spelades in.

Tack för att ni lyssnar. Nästa vecka kommer ett vanligare svamppod igen. Take it away, Jeppe. Hej och välkomna till Svampodd Retro. En ny podd om gamla spel här på Svampriket.

Jag heter Jesper Granmyr. Med mig har jag Tobias Tobbe Hicks Pagné. Ja, precis. Pagné. Ja, precis. Det höll jag på att säga Andersson där, eller hur? Nästan. Jag är knappt man vet jag själv har bytt efternamn, så det är...

Nej, det är ju ett jäkla meck. Jag kan säga att igår på jobbet så gick min namnändring igenom internt mitt i ett möte för jag blev utlåst från allting och fick typ starta om datorn och logga in med mitt nya inloggningsnamn. Det var inte alls välkommet, men...

Nej, det kan jag tänka mig. Och vi är ju inte ensamma i den här podden idag. Utan vi har ju en gäst som man skulle kunna säga är Sveriges okrönte retronestor. En man vars liv har kretsat kring spel.

Från att ha sälja dem i Kjellshansa på Nydata till branschtidningen Manual, Dice, Raw Fury, Embracer. Listan kan göras lång. Till att ha författat böcker om Nintendo, Sega, svensk tv-spelsutveckling genom årtionden.

Och högaktuell med en ny bok om Super Nintendo i Sverige har vi Martin Lindell. Välkommen! Tack, tack! Det var nästan så att livet gick förbi i revy där. Det var väldigt bra summerat.

Tack så mycket! Hur står det till med er? Det är fint. Jag har varit lite sjuk, men det är väl nu hösten och lite ont i halsen och så vidare. Men nu är man pratglad igen, speciellt när det gäller retrospel alltid.

Jag kan egentligen säga samma sak. Jag har ju inte kunnat streama och inte poddat och ingenting på ett par veckor här nu. Och febertopp på 39,6. Det är högsta febern jag har haft på många år har jag lyckats med.

Så nu kryper det i fingrarna. Det har börjat streamas så fullt. Och det här projektet, det här kommer bli jättekul. Ja, och det är ju ett projekt som har varit på gång ett tag, om vi säger så.

För att ta en snabb introduktion så det här är ju en idé som föddes för två, tre år sedan. När jag och Ludde skulle köra en retropodd. Och sen så kom då livet trademark Big Bang till oändligheten mellan i så många fall att det blev liksom...

Det blev ju parodi på det hela, till slut. Men nu är det jag och du, Tobbe, som kör det här. Och vi har ett upplägg som kommer vara att vartannat avsnitt är allmänt snack om ett visst ämne.

Och vartannat avsnitt kommer att vara att vi redovisar ett spel vi har spelat emellanåt. Vi ska väl också säga det att det här är, det är lite grann din baby, den här. Jag är med som co-host, men det är du som styr det här skeppet.

Och primärt så kommer det vara retrospel ur din gedigna spelsamling som du själv vill ha lite revansch på, va? Ja, jag vill säga det som så här, jag behöver beta av lite. Om vi snackar Sveriges största backlogg så tror jag att du är där.

Ja, men ja. Några spel har jag ju spelat igenom i samlingen, om vi säger så. Men har man 1600 spel hemma i fysiskt format så finns lite att ta av. Ja, jag tänker ju då backlogg som i att man har köpt spelet, har det redo men inte spelat det.

Nej, men det finns... Det finns lite att ta av. Och vi kommer, såvitt som livet trademark tillåter, så är det ett avsnitt i månaden som gäller. Och vi kommer ha lite gäster, det kommer vara allmänt retrotugg.

Och vad är så mycket bättre när det gäller retro än Super Nintendo, Martin? Ja, först vill jag väl bara säga att jättekul att ni gör det här. Jag tycker att det har saknats en renodlad retropodspels-podcast i Sverige.

Så det är jättekul. Och Super Nintendo, ja visst, Super Nintendo, en 16-bitare. Man kan väl säga att det här var på något sätt höjdpunkten av pixelgrafik. Jag tror att många associerar, även om nu 3D-spel också kan vara retro, så tror jag att många har starka associationer till när det gäller blipp, blopp-musik och pixelgrafik.

Om man får använda de generella uttrycken att just estetiken och stilen och hur det lät och hur det såg ut känns väldigt mycket spel. Det var ju någon slags gyllene era. Om man ser liksom Super Mario World, kan det vara kanske det ultimata pixelgrafiken på ett sätt?

Och som representerar nästan en hel era. En hel era, ja, absolut. En grej som jag har tänkt på det senaste med just pixelgrafik och så vidare, det är ju att det som vi är vana vid idag med skarpa kanter på pixlarna och när man skalar upp det så ska det ju vara genom en Frammeister eller liknande eller emulerat eller så här så man får de här kantigheterna på pixlarna.

Men det är ju modern retro. Så såg ju ett spel ut förr i tiden för att man körde det på en CRT-skärm och i många fall så är det ju gjort för att få till en viss blurrighet så att kanterna blev utjämnade och sådär. Det var ju menat så när de skapade.

Så jag skulle nog vilja påstå att det är ju lite grann av en förvrängd retrobild vi har idag. Jag skulle säga att det är så som det ser ut idag med de här knivskarpa pixlarna, det är så man minns det. Men det var ju inte så det såg ut när man körde Super Nintendo på en 19-tummare med en sladdrig RF-kontakt som främsta bärare av signal.

Jag skulle nog säga att ibland så är det ju kanske inte riktigt rättvist att se ner på den gamla skolans inkopplingar och att köra kompositkablar och sånt framför den här perfekta pixelåtergivningen. Det behöver inte vara sämre. Nej, det var ju så vi upplevde spelen då.

Sen tycker jag det är kul att vi kan ha det som man har idag med nyproducerade konsoler, betydligt bättre emulering och den biten. Det är en klurig grej. Jag plockade faktiskt fram min 28-tums Samsung-tv.

Jag har haft en PVM. Men Samsung-tvn, jag sparar den för typ 15-16 år sedan var det senaste den var uppe, så den har jag inte haft plats. Men nu tog jag upp den igen för jag flyttade till en ny lägenhet.

Och den är ju jäkligt grym alltså. Och det är rätt mäktigt när man kopplar in på den. Så det är en speciell känsla. Men sen får man ju väga det mot att spela, jag spelade igenom Earthbound i somras och spelade tidigare Final Fantasy 3 på SNES Classic Mini.

Och då får man ju väga mot att kunna quicksava när som helst och lite andra funktioner som faktiskt gör livet mycket enklare när det gäller att spela klassiska spel. Speciellt när vi är... Vi är ju inte liksom tio år längre som jag var när jag satt och spelade väldigt mycket NES framförallt.

Man hade en annan typ av tid tillgänglig för sig då. Nu är vi ju vuxna, i alla fall ish. Man har tid att spela på ett annat sätt. Det är så mycket andra saker som pockar.

Och just att kunna quicksava och inte behöva ha... Tvingas ha tre-fyra timmars sessioner för att det är ofta man inte har tid med längre. Nej. Och om man kollar på Super Nintendo så håller du ju på att skriva en bok om detta.

Ja, just det. Den är... Den heter Super Nintendo i Sverige. Och jag skriver den tillsammans med Carl-Mikael Salberg, som då är administratör på forumet SNDDB, Svenska Nintendo-databasen, och jobbar till vardags på KB också.

Sen har vi varit väldigt hjälpsam i det här arbetet med att ta fram gamla artiklar och liknande som vi har kunnat söka i dagstidningar och andra tidningar. Vilket har varit ovärderligt, nu har han pensionerat sig och sådär, men ja, det är en intressant historia och vackert det finns liksom spår kvar av det nere i 1990 då. Även om Super Nintendo, eller Nintendo generellt liksom, alltid har varit den dominerande aktören i Sverige, men Sega Mega Drive var väl inte på något sätt en obskyr konsol i Sverige.

Det såldes väl ganska mycket, speciellt mot slutet av livslängden, eller? Ja, det här är intressant, för att kollar du runt i Europa, du nämnde ju USA, vilket var helt riktigt. Kollar du runt i Europa så var ju Sega mycket större än Nintendo i Storbritannien och Frankrike.

Hemdatorerna överlag var ju starkare inledningsvis. Sen fanns det ju då, Tyskland växte ju Nintendo en del, men Norden var ju väldigt starka, så vi hade ju oproportionellt stor marknadsandel när det gällde sålda Nintendo-konsoler. Men på Super Nintendo, då blir det faktiskt lite jämnare och det beror väl på att resten av Europa kanske kom ikapp lite, att det gick bättre för Nintendo i Storbritannien.

Men Sega var ju väldigt starka, men det är intressant det här att de hade försprång. Brie gjorde ett bra jobb med, vad heter det, sportspelen och nå en annan målgrupp och var duktiga på marknadsföring och ta sig in på butiker. Men de tappade väl också lite momentum att allt där med Saturn och 32X och sådant gjorde att Sega allmänt inte hade samma tydliga profil medan Super Nintendo istället gick från styrka till styrka.

Att man fortsatte där med Donkey Kong Country 2 och 3, Yoshi's Island, Super Mario Kart återlanserades ganska sent faktiskt. Så att Nintendo knäppade igen och Super Nintendo sålde ju mer än Mega Drive, jag tror om jag inte har, jag har inte siffrorna framför mig, men jag tror att det var 176 000 i Sverige mot 150 000 Mega Drive. Och tittar man bara på Norden så var det ju 499 000 SNES mot 150 000, eller 200 000 Mega Drive.

Så där liksom inget snack om saken, men även i Sveriges fick Super Nintendo till sist om. Ja, för vi har också rätt, Mega Drive lanserades ju före Nintendo två år före Super Nintendo va? Mm, det stämmer.

Jag har ett väldigt, väldigt personligt minne till dagen när Super Nintendo lanserades. Det är 1992 och det är samma dag som skolavslutningen. Jag slutade. Ja, det är samma för mig.

Jag slutar femman och det är också den dagen som vi flyttar ifrån Uppsala. Jag är ju uppväxt i Uppsala och pappa fick jobb, hade pluggat klart och fick jobb nere i Borås då, utanför Borås. Och det var den dagen som Super Nintendo släpptes, jag slutade femman och vi köpte Super Nintendo så att jag fick med mig det.

Och jag minns så tydligt, jag hade mina typ två timmar ifrån att jag fick Super Nintendo till alla mina kompisar kom hem till mig och vi spelade Super Mario World och sen säger hej då och lämnar Uppsala. Det är sådär, så det sitter i såhär hatkärlek, kniv i hjärtat känsla på hela den upplevelsen. Ja, jag var ju liknande, men min var ju ingen att vi flyttade, men det var skolavslutning minns jag så starkt.

Och sen ville inte min mamma skjutsa mig ut till Eksradio som hade Super Nintendo då, brukade handla där. Så då vill, då liksom, jag kunde inte vänta de här timmarna liksom. Så jag gick till Domus som låg liksom mer centralt och inte ute på liksom en ensam stormarknadsområde.

Och knatade in själv och köpte den och gick hem. Och jag var så himla stolt när jag bar hem kartongen och det var samma där som du beskriver att liksom folk visste att man skulle köpa den så att kompisarna liksom ringde eller knackade på och sa Ja, du har den du och så ville alla se Super Mario World. Ja, det var en riktigt magisk dag alltså.

Ja, för mig var det inte riktigt skolavslutning. Jag fyllde ju i slutet på juli, så jag fick den ju när jag fyllde istället. Så det är, det är väl inte en lika stark markör på så sätt, men Super Mario World och F-Zero vet jag, slog i paketet.

Och också en snabb fråga, hur nära var du att döpa boken till 16 bitar på 90-talet? Nej, men det var nog aldrig i tankarna faktiskt, utan vi tänkte vi gör det liksom simplare, en simplare titel bara. Och det beror väl lite också på att jag tror Björneby och gänget gjorde ju åtta bitar.

Så då tänkte jag att då vill man vara lite distinkt också. Nej, men ambitionen var ju större den här gången att nu var det inte bara någonting. Nu finns det korrekturläsare, redaktör och layout och det liksom, det blir en riktig bok från början, det är inte bara liksom en egen liten hemmasnickrat.

Jag är väldigt stolt över åtta bitar på 80-talet, men den gjordes liksom under andra medel och liksom helt andra tidsramar och lite kortare. Så det här, dels fanns det ju stories då vi ville berätta som var kopplade. Vi återberättar för mycket om Bergsala och Nintendo-klubben, för det på något sätt har jag redan berättats.

Men samtidigt är det viktigt att ha med bakgrunden, men sen gå in liksom på Super Nintendo-delen av vad som hände. Men då har vi valt olika stories som handlar just om de givna då, som uthyrning, Nintendo-klubben, men även då Tony Dönges Drakster till exempel. Och även Z-TV som sedan den Nintendo Express, om någon av er har minns det, kanske.

Det var sånt där man ringde in och så fick man tävla med sin ljudvalstelefon så spelade folk Super Star Wars och Street Fighter 2 och sånt. Jo, men det var typ lika illa. Det var nästan ännu värre än gamla klassiska Hugo.

Ja, för det var ju delay va? Medan Hugo var ju faktiskt designat för att spelas på tv, så jag tror de tog ändå lite mer hänsyn till det där. Så lite sådana grejer.

Och sen handlar det ju då om spelen. I åtta bitarsboken var det ju bara ett litet urval med klassiker, men här har vi valt att vi ska ha med alla spel. Och vissa får då givetvis lite mer utrymme.

Men urvalet är spel officiellt släppta i Sverige eller spel som inte har SN-utgåvor eller euro-utgåvor men har lanserats här med någon svensk komponent, alltså typ svenska A4 eller liknande. Och så har vi även tänkt in lite finska releaser för det finns lite kopplingar där med finska Bergsala och vissa spel som sen släpptes som budget i Sverige. Någon enstaka X.

Så det är rätt stor urval, men sen vill man givetvis jag vet att många kommer säga men nu missade de viktigaste Final Fantasy och vad heter de? Chrono Trigger och så vidare. Och det har jag täckt lite genom att fråga Bergsala varför kom de inte in?

Pratat lite med Bjarneby och även Nordic Games, Lars Winge som då köpte mycket importspel. Så vi har på något sätt en täckning också på de här de bästa spelen som inte kom och de som faktiskt sålde här fast inte officiellt liksom. Ja, så det är liksom den stora.

Det är alla spel och sen är det urval artiklar då om Nintendo och Super Nintendo i Sverige. Jag är jättenyfiken på att höra deras svar på varför det var så många spel som aldrig släpptes här i Sverige. Alltifrån sådana här spel som Turtles 3 på Nintendo 8-bitars släpptes aldrig här och det var fortfarande Turtles-hajp.

Jag förstår inte riktigt varför. Kom det i Europa överhuvudtaget? Det vet jag inte, men Turtles Tournament Fighters släpptes inte i Sverige, men fanns i Tyskland till exempel.

Hur många spel är det som kom i Sverige om man jämför med Europa på Super Nintendo? Och det är en stor diskrepans. Jag har inga siffror där faktiskt, men det är ganska många som inte kom hit.

Det var ju, när man kollar på Nordic Games-annonserna, för vad som hände på 90-talet var ju att vi gick med i EU och man hade redan, vad heter det, efter alla EES-avtalet som uppmuntrade till frihandel, vilket gjorde att det var helt plötsligt mycket enklare att importera spel. Så du fick ju mycket mer spel. Det finns ju väldigt många spel som Sony och Bergsala eller Vändros eller någon annan inte släpptes som till exempel Leksaksmagasinet har släppt, så vi vet ju att det kom hit mycket mer spel.

Och Nordic Games sålde ju spel som Final Fantasy Mystic Quest och Ja, det ser vi fram emot. Jag har min bokning gjord första dagen. Samma här. Jag kollade här i min mejl och tredje mars la jag beställning.

Ja, det tackar vi för. Men eftersom det här är första avsnittet så tänkte jag att vi skulle diskutera lite grann om hur vi började spela. Vad man började med för konsol eller spelmaskin, det måste inte vara en konsol.

Första spelminnet, första spelet. Vad har du där, Tobbe? Ja, jag kan köra först ut här. Ja, mitt allra, allra första spelminne. Jag har i många år försökt att forska fram vad det faktiskt var jag upplevde.

Jag har trackat ner det till att det antingen är Intellivision eller ColecoVision. Det var i alla fall en kontroll med siffror på, som man bytte. Man bytte liksom faceplate på den där beroende på vilket spel man skulle ha.

Och både ColecoVision och Intellivision matchar det utseendet som jag minns. Det spelet som jag spelade var någon form av ubåtsspel, där det kommer sjunkbomber som man ska akta sig för. Och jag minns inte om man styr skeppet som släpper bomberna, eller om man skulle skjuta uppåt på det här skeppet och akta sig för bomberna.

Jag har försökt att tracka ner vilket spel det kan vara, och det finns ett par alternativ, men jag vet inte med hundra procent säkerhet. Men det här är sommaren 86 har jag kommit fram till. Och det är också den hösten som vi sedan flyttar till Uppsala.

Och det är där jag börjar skolan och allt det där. Och den hösten, eller den vintern rättare sagt, så släpps ju också NES, och mina föräldrar köper ett i julklapp till mig. Så det är där det börjar, och sen så blev det, som det kan ofta bli när man är så pass ung att man blir väldigt fanatiskt intresserad av någonting.

Och min pappa drog en story på mitt bröllop, där han berättade att de hade kommit in Lucia 1989. Jag skulle fylla nio den hösten. Så kommer min mamma och pappa in och frågar dagen innan Lucia, Tobias, vet du vad det är för dag imorgon?

Och jag säger, japp, det vet jag, imorgon släpps Mega Man 1. Noll koll på att det var Lucia, men Mega Man 1 släpptes 13 december 1989. Och jag kollade upp det i efterhand och det stämmer ju också.

Vad gott. Prioriteringarna var rätt. Ja, men prioriteringarna är fullkomligt rätt. Och apropå Mega Man 1, jag kommer ihåg när jag är hemma sjuk från skolan och har fått Mega Man 1, så det är väl någon gång runt kanske januari 1990.

Och jag klarar äntligen Mega Man 1. Och Mega Man 1 är inte ett lätt spel, även i efterhand, det är ju typ svårast i hela serien, väldigt oförlåtande. Men jag klarade det i alla fall och jag blir så jäkla glad så att jag i min nio-, tioåriga hjärna skriver en lapp med att det står så här, Dr.

Wily is beat, och så sätter jag den i rutan på vårt fönster ut mot gården. Och jag var ju så glad, jag ville bara dela med mig av alla och jag var ju sjuk och kunde inte prata med någon och sånt, så bara, ja, nej, det är kanske inte jättehäftigt i efterhand, men det var något som hände. Ett 80-tals-tweet.

Ja, precis, en 80-tals-tweet gjorde jag. Kastade ut till världen att det här hade hänt. En mer småskalig version av att ha typ en zeppelinare som flyger över med ett flygplan.

Men eftersom det här är första avsnittet så tänkte jag att vi skulle diskutera lite grann om hur vi började spela. Vad man började med för konsol eller spelmaskin, det måste inte vara en konsol. Första spelminnet, första spelet, vad har du där, Tobbe?

Ja, jag kan köra först ut här. Ja, mitt allra, allra första spelminne. Jag har i många år försökt att forska fram vad det faktiskt var jag upplevde. Jag har trackat ner det till att det antingen är Intellivision eller ColecoVision.

Det här var ju inte bakåtkompatibel med de vanliga Atari-konsolerna. Men var ju bakåtkompatibel med Ataris 8-bitars-datorer. Så det är ju 400, 800, XE och XL-systemen.

Vilket ju i Sverige inte var jättepopulärt, upplever jag inte. Nordamerika var det ju en helt annan sak. Det var ju Atari-kultur på ett annat sätt, men Skandinavien så var ju, ser man på datorerna så var det väl liksom VIC-64an, eller VIC-20 och C64, Amiga, det var ju de datorerna som blev populära.

Atari, inte riktigt på samma sätt. Så det, jag hade miss Pac-Man, jag hade Man Miner 2049er. Med titelmelodin Oh my darling Clementine som spelades i. Härlig chip-tune-variant.

Och jag hade även en kassettstation med tillhörande Trailblazer från Gremlin Graphics, där det var en boll som ska hoppa, man ska inte hoppa ner i hål, man ska hoppa över så här fartränder och såna grejer. Så den var helt okej. Men största behållningen jag hade av den var ju att det i guld var att det var en dedikerad Missile Command-maskin.

Och det var ju innan jag då, ett eller två år senare kanske, fick mitt NES. Och på den vägen är det ju. Så det, ja, sen var det ju Nintendo ända fram då till första Playstation.

Och sen var det ju Playstation fram till första Xboxen. Sen var det ju bara sprunt vidare. När det gäller ColecoVision och så, så är väl Tobbe inte den enda som har en historia med det, om jag har förstått det hela rätt.

Jag började också med, eller snarare så här var det att min storebror hade två stycken tv-spel. Den ena heter Coleco Telstar Sportsman. Som var då en pong-klump med inbyggda spel samt hade en ljuspistol.

Man kunde skjuta på fyrkanter och linjer som då rörde sig på skärmen. Så vita prickar eller linjer mot svart bakgrund. Och så var det då pong-varianten också. Och den andra han hade var en Intellivision.

Det var Star Strike, där man då skulle rädda jorden typ från undergång. Ett rätt svårt spel. Och Skiing, jag tror det bara var de två spelen. Och jag var ju rätt ung, men jag sprang ju upp på övervåningen och spelade när han fortfarande var i skolan.

Så det här var ju någon gång när jag var 4-5 år gammal. Och sen hade vi också Game & Watch. Fire och Donkey Kong Junior. Och de spelade man ju som en tokig och hade med sig överallt.

Det roliga är att jag har kvar alla de här maskinerna. Hans tv-spel hamnade i garaget och mina föräldrar ville slänga dem. Det var dags att städa och jag tyckte att de där ska vi behålla.

Jag är väldigt glad för det idag. Samtidigt så jobbade min pappa med datorer så vi hade en 128 hemma ett tag. Men det var nog lite senare. Jag följde ju med på hans jobb och fick spela Kings Quest och Sierra Sports boxing.

Hade liksom lite kopior på 5,25 disketter som man spelade på någon gammal 286 MEA. Och jag kunde ju inte engelska, jag var ju jätteung då så jag fattade inte riktigt vad man skulle göra. Men det var spännande att bara gå runt i den här världen och sen plötsligt kom det en häxa och jagade en eller en björn.

Men som likt på många andra så var det ju NES som var det stora. Det byggs upp ett spelintresse. Det var en klasskamrat som hade en Nintendo 8-bit Paul heter han.

Han flyttade också till Stockholm likt mig. Och jag tyckte det var skitkul. Framförallt Ice Climber, jag var inte så fascinerad. Super Mario Bros hade precis kommit då, 87.

Men jag var inte så här fascinerad av det. Men vi hyrde NES flera gånger på Bellatrix ute på Långbro i Kristianstad. Kanske vi hyrde på Axelins också. I alla fall konsolen och så var det oftast två spel.

Så vi hade hemma någon helg var det Excitebike, Super Mario Bros, Popeye, Balloon Fight och så vidare. Ganska snart så insåg ju mina föräldrar att det blir nog billigare att köpa en NES istället för att hålla på och hyra hela tiden. Det var rätt jobbigt att köra fram och tillbaka och så vidare.

Min pappa tyckte också det var lite kul att spela. Så vi köpte in en 88 var det då, hösten 88. Ganska länge så hade jag bara Ice Climber hemma faktiskt. Vi hyrde väl spel fortfarande då och då.

Och spelen var ju rätt dyra. Så det andra spelet jag köpte, det här minns jag så väl. Man var ju upphypat, man hade förbokat, man längtade efter det. Det var ju Super Mario Bros 2 som kom då våren 89.

Det köpte vi på Arnes hette då den elektronikkedjan i Kristianstad som hade en sån här gammal M82-station. Som då var typ en demostation på Nintendo som hade flera kassetter och så tryckte man på en knapp så kom nästa spel upp då. Jag vet inte, det var 16 kassetter eller något sånt där.

Så det var liksom en jättestor grej att bli medlem i Nintendo-klubben. Precis som du säger där om hur världen kunde varit lite annorlunda. Jag hade en vän med C64.

Men mycket av andra kompisar var ju NES, var medlem i Nintendo-klubben. Man hade med klubbbladen till skolan och såna konstiga grejer. De var fortfarande i så bra skick idag faktiskt att man fick sönder.

Man hade löste korsorden och så var det såna här testar. Hur mycket man spelar och om man är en Nintendo-geek eller inte och så vidare. Och så köpte man ju sparbössan och t-shirts och sånt där.

Super Mario Bros t-shirt, Metroid sweatshirt. Det var liksom just NES som blev en verklig start. Det kan man helt klart säga. Det var liksom där det hände helt enkelt.

Arbetet som Nintendo gjorde för att lägga grunden till kulturen var ju helt avgörande skulle jag vilja påstå. Ja, och det är lite kul för att Nintendo-klubben var ju den första av sitt slag i väst i alla fall innan den ens startade i USA faktiskt. Och det är helt klart, det är helt fantastiskt för Nintendo i Japan.

De liksom hade ju inte så mycket branding och material utan det var ju upp till Bergsala att komma på och bygga mycket av det här själva. Och de använde ju till och med egna, någon slags, vad kallar man det, typ som man har sprayburkar och målar som är inte graffiti men liknande. Man kallade det något annat.

Ja, precis, airbrush. De gjorde ju unika Mario-illustrationer som de sedan använde på klubbblad och grejer och sånt där. Och det här har jag alltid funderat på om det var så.

För jag har ju så distinkta minnen av det här, för jag kan skriva under på allt du sa nu att man hade med sig klubbbladet i skolan och löste korsord och allt det här. Det är ju samma här. Men just illustrationerna som fanns däri har jag alltid tänkt att det måste ha gjorts in-house för jag har aldrig sett dem någon annanstans.

Lite extra knubbig Mario och såna här grejer. Jajamän. Vissa av dem är ju, det finns ju några sådana man upptäckte i efterhand. Men så här förvånad, jaha, det fanns faktiskt ett spel.

Det finns något racing-spel i Japan till Famicom med Mario där han är i röda racingdräkten och hjälm. Och man ser honom med den här, vad heter det, checkered flagg och den här svartvita sista, eller målflaggan. Och den har jag alltid trott att det var en unik Bergsala.

Men de fick väl tillgång till det lilla materialet de fick. Även om inte spelet släpptes här så använde de det i andra sammanhang. Ja, nej, produktionen som kom från Bergsala vid den tiden var ju imponerande, skulle jag vilja påstå.

Så det... Kommer du ihåg vad ditt första spelminne är, Martin? Ja, men det är väl just Intellivision eller Coleco Telstar Sportsman. Det är väl det. Jag tror aldrig jag liksom hade sett spel i butik eller något sånt där eller reagerat på det utan det var ju så att min storebror hade det och det var hemma.

Man såg det och kunde spela det och testade det. Det var så liksom jag minns det. Jag kommer ihåg min svåger som då försåg mig med den här Atari. Han jobbade ju som någon slags IT-konsult på den tiden.

Eller han jobbade med data, om vi säger så. Han hade ju med sig någon gammal, det var nog inte ens en 286. Det här var ju liksom första halvan av 80-talet. Med något friidrottsspel med skigrafik mot svart bakgrund.

Som jag överhuvudtaget inte kommer ihåg. Men jag kommer ihåg första speet, vars namn jag kommer ihåg, var ett spel som hette Snipes. Som utvecklades för att använda i Novells nätverk på den här tiden.

Så det var de MM som gick bäst i dagar för. Där man bland annat också kunde ringa in och spela spel, men då skulle man ju gå i en labyrint och plocka chipspåsar. Det här minns jag inte.

Det låter så härligt. Var det på någon av kabeltv eller satellit? Nej, det var SVT. Gry Forssell och Kia Berg hette hon väl. Började väl där, har jag för mig. Men vänta lite, vi letade ju upp någonting som hette Kvart i sju.

Som var ett förprogram till SVTs stora satsning 9 till 7. Som hade väldigt funktionellt namn, att man ska sitta på tv mellan 79 och 79. Och de hade ju sånt där att man skulle spela typ Super Mario Kart och sånt.

Men sen bytte de väl ut det mot specialgjorda program. Men jag undrar, var det någon annan programledare förresten kanske? Jag borde ju komma ihåg det. Det var ju Dataspelstoppen sändes i ett program som heter SVT Unga 2an.

Ja, det känner jag faktiskt inte igen. Nej, inte jag heller alls. Det verkar gått mellan 87 och 90. Man hade ju lite att välja på, det fanns ju två tv-kanaler. Ja, sen fanns väl också datorprogrammet Entor och de hade väl lite spel också vill jag minnas tror jag i alla fall.

Om jag inte helt är ute och cyklar. Det känner jag inte alls igen. Det gick på typ 4 eller något sånt där. Och sen var det ju det här jag tänkte försöka ta reda på vad i tusande det var.

Men nu ska vi se här. 7 till 9, kvart i... Ja, det var Cattis Ahlström som var programledare för det. Så det var något helt annat kanske då. Okej, men det var också så här, ringa in och spela och greja.

Ja, var inte det någonting man skulle svara på frågor i telefonen? Och sen kunde man bli uppringd och vinna någonting. Ja, det kommer tillbaka. Det kommer tillbaka.

Om vi ska prata lite mer retrogrejer och Jesper. Det är nästan som vi skulle göra ett eget avsnitt för tidningar från den här tiden. Jag tänker på Interface. Det var ju datorspelstoppen sändes i ett program som heter SVT Unga 2an.

Ja, det känner jag faktiskt inte igen. Nej, inte jag heller alls. Det verkar gått mellan 87 och 90. Man hade ju lite att välja på, det fanns ju två tv-kanaler. Ja, sen fanns väl också datorprogrammet Entor.

Och de hade väl lite spel också vill jag minnas, tror jag i alla fall. Om jag inte helt är ute och cyklar. Det känner jag inte alls igen. Jag tror det gick på typ 4 eller något sånt där.

Och sen var det ju det här jag tänkte försöka ta reda på vad i tusande det var. Men nu ska vi se här. 7 till 9, kvart i... Ja, det var Cattis Ahlström som var programledare för det.

Så det var något helt annat kanske då. Okej, men det var också så här, ringa in och spela och greja. Ja, var inte det någonting man skulle svara på frågor i telefonen?

Och sen kunde man bli uppringd och vinna någonting. Ja, det kommer tillbaka. Det kommer tillbaka. Det var ju datorspelstoppen sändes i ett program som heter SVT Unga 2an.

Ja, det känner jag faktiskt inte igen. Nej, inte jag heller alls. Det verkar gått mellan 87 och 90. Man hade ju lite att välja på, det fanns ju två tv-kanaler. Ja, sen fanns väl också datorprogrammet Entor.

Och de hade väl lite spel också vill jag minnas, tror jag i alla fall. Om jag inte helt är ute och cyklar. Det känner jag inte alls igen. Jag tror det gick på typ 4 eller något sånt där.

Och sen var det ju det här jag tänkte försöka ta reda på vad i tusande det var. Men nu ska vi se här. 7 till 9, kvart i... Ja, det var Cattis Ahlström som var programledare för det.

Så det var något helt annat kanske då. Okej, men det var också så här, ringa in och spela och greja. Ja, var inte det någonting man skulle svara på frågor i telefonen?

Och sen kunde man bli uppringd och vinna någonting. Jaha, det kommer tillbaka. Det kommer tillbaka. Det kommer tillbaka. Men det här med att ringa in och spela och greja.

Ja, var inte det någonting man skulle svara på frågor i telefonen? Och sen kunde man bli uppringd och vinna någonting. Ja, det kommer tillbaka. Det kommer tillbaka.

Det kommer tillbaka. Det finns en massa Jespers där ute som vill ha de här grejerna, medan många andra spottar åt all denna plast och papper som finns i det här. Men jag är mer åt samla och ha fysiska X än den digitala framtiden, faktiskt själv.

Jag tycker ni har bra teman här för framtida program att snacka om nyretro, men sen snacka om modern, eller ska man säga, göra retrospel tillgänglig idag, vilket i sig är en grej med minikonsoler eller köra emulatorer och så vidare. Jag kan ju tipsa om att jag älskar ju någonting som heter Antstream Arcade. Det är ju livestreaming och det finns faktiskt en gratisnivå med officiella spel.

Och jag tycker det är skitcoolt att man kan starta klienten och sen klicka på Lum, så spelar jag även till att jag spelat Lum nu utan att behöva köpa massa spel. Och det är det jag tror att det är mycket av de här gamla spelen som jag inte skulle behöva betala för att ladda ner och installera. Vem orkar det?

Men att klicka på det liksom snabbt och så, whoops, så spelar jag Maniac Miner. Jag tycker det är skitcoolt och just att du kan ha quicksave och fortsätta. För även hur mycket än jag älskar originalhårdvaran och köra på min då som jag nämnde, 28-tums Samsung-tv, så är det lite så här hassle att ha konsoler inkopplade och ta fram spel ur hyllan.

Det är lite commitment liksom att om man ska göra det så ska man verkligen vara i rätt mindset och avsätta tid för det. Men det här, vad ska man kalla det, engelskans convenience att liksom snabbt komma igång med någonting ska ju inte underskattas. Nej, lättillgänglighet är ju väldigt viktigt.

Alltså beroende på vilket humör man är på. Ibland vill jag bara sitta på golvet och sura framför min Bang & Olufsen-tv. Och ibland vill jag liksom bara att, nej men nej, jag har en kvart och jag orkar inte scrolla mer på telefonen.

Då spelar jag retrospel på Switchen istället. Alternativen har ju aldrig varit fler än vad de är idag, vilket jag är väldigt glad för. Och samtidigt så blir jag ju mer och mer rädd för hur vi om 20-30 år ska kunna spela Playstation 5-spel när Playstation Network inte finns längre för att någonting har hänt eller vem vet.

Hur bevarar vi dagens spel? Det är ju en diskussion i sig också. Ja, med tanke på att både Playstation 5 och Xbox Series, eller Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Xbox X, seriesmaskinerna har ju alla ganska tråkig inbyggd DRM.

Alltså som kan vara så att det absolut inte fungerar om 10, 15, 20 år. Tidsnog så kommer ju det knäckas också på något sätt. De första Playstation 4-emulatorerna som faktiskt kan spela kommersiella spel är ju alldeles nyligen släppta på PC.

Absolut inte så att man kan sitta och spela Bloodborne på PC, men spela lite 2D-spel, lite sånt här. Så utvecklingen är ju där, men det är ju inte helt oproblematiskt att emulera konsoler som fortfarande är i aktivt bruk. Det blir lite som en moralisk fråga då.

Att emulera ett NES, det är ju en sak, men emulera en aktiv konsol är ju lite annat då. Men då är frågan ifall vi ska gå ner för landning, som det så fint brukar heta. Om man vill få tag på dig, Martin, vart kan man hitta dig på internet?

Jag finns bland annat på Twitter som Martin Lindell och Instagram där jag heter manual Martin. Och LinkedIn och lite andra ställen, martinlindell.com är sajten där jag ibland postar lite texter och material som inte har kommit med i böckerna eller andra ämnen, typ som New EU i Sverige.

Jag ska försöka få ut någonting om Introen och videopak som var Sveriges första kommersiella spelutvecklare. Jag tipsade ju Tobias så mycket och jag tycker Jag tänkte jag skulle avsluta med en liten anekdot som jag kom på så här i efterhand efter att jag hade dratt min historia. Jag har ju också spelat en massa Game & Watch när jag var liten och framförallt hade vi det som hette Manhole, där det går folk i en kloak och man måste skynda sig dit och hålla under locket så att de inte ramlar ner.

Och det lät ju typ så här pip, pip, pip, pip, pip, pip, pip. Det hade ju ingen musik utan det lät ju bara pip, pip, pip, pip, pip hela tiden när man flyttade runt sig och sådär. Och som sagt, min mamma spelade det väldigt mycket också, så att hon satt i soffan och spelade och jag satt och tittade jämte.

Och vi hade ju skojat om att, ja men ska vi sätta oss, ska vi gå till soffan och spela pip-spelet, typ så här. Så ringer det på dörren och jag går och öppnar och det är någon som vill träffa min mamma. Ja, vänta lite grann, hon sitter och pippar i soffan.

Ja, precis. Och köp Martins bok herregud. Den är jättebra kan jag säga utan att ha läst den än. Vi utgår från att det är bra. Annars kommer det ett argt brev. Annars kommer ni jaga mig på framtida vetespelsmässor.

Yes, ha det så bra så hörs vi av. Ha det fint. Hej, hej. Yes, tjip. Ja, bara vi slutade precis där på min hund började kraxa jättemycket i sin puff här och skulle lägga sig till rätta.

Så jag vet inte om du kom med i bakgrunden, men jag tror det klarar sig. Okej, jag trycker på stopp nu.