Ett varmt hål

Vi är fortfarande mental. Nu efter sommaren så har jag börjat min höstrutin. Jag brukar köra den här The Green Mask som har BHA och lite fermenterad honung och annat.

Som är bara en bra mask en gång i veckan. Sen The Organ Essence älskar jag. Det är så jävla bra fukt och Niacinamid och sånt som jobbar mot pigmenteringar. Och sen deras retinolserum.

Jag är lite känslig mot retinol men jag brukar köra de här Hydra Pads. Det är liksom pads som man bara exfolierar lite lätt på huden. Nu efter sommaren vill man ju göra något så här rebuilda sitt glow.

Jag vill behålla det. Jag vill inte att allt bara ska liksom fallera. Så då kör jag de här. Men lite försiktigt eftersom jag är lite känslig. Ja, jag fick in min mamma på dem i somras.

Blev besatt av Hydra Padsen. De är liksom, det är en sån härlig, lite eukalyptus och grejer så att man blir liksom pigg och fräsch på morgonen. Vaknar huden för att också ta emot det du lägger på efter.

Exakt, och än är det ju inte heller iskallt ute. Så att man kan ju gå på med lite lättare saker. Alltså den här The Face Jelly, den gröna. Jag har också sedan den kom använt regelbundet The Shroom Essence.

Jag har alltid den här med. Det är också en essence som jag alltid går tillbaka till för jättemycket fuktplumpa. Under sommaren så har jag typ kört den bara och solskydd.

Och nu liksom kan man lägga in den i rutinen också, tänker jag. Ja, den är fantastisk. Med koden TABBERAS i stora bokstäver så får du 25% på mental. Tackar man inte nej till?

Det gör man inte. Tack Mental. Berättade jag om förra gången när jag kom till studion här. Jag var så jävla bakfull. Vi hade varit ute kvällen innan och jag hade inte sovit mycket den natten.

Och så åker hissen upp och så ringer jag på dörren och tänker Gud, Ejkos har verkligen fixat en ny snajdig sån här ringklocka. Och den hördes mycket mer, så man hör att man ringer liksom. Och så kommer någon öppna.

Hej, hej, säger jag och kliver in och bara, men gud, de har verkligen renoverat hela kontoret. Alltså ingenting ser likadant ut. Gud vad de har stått i här i sommar.

Och sen så hinner jag liksom blicka runt lite och det tar lite för lång tid innan jag inser att jag är ju på fel våning. Jag är i ett helt annat kontor. Hon bara, vem ska du träffa?

Jag bara, nej men alltså jag ska podda. Hon bara, ja, okej jag är på fel ställe. Jag bara slog mig nu. Det var ett sånt jävla mindfuck. Men det tar också några sekunder lite för länge.

Ja, det där var ju ett dampnyt. Rakt av. Hur är det annars? Ja, men det är bra. Alltså, nej men så här. Det är bra, men jag såg en reel igår som liksom resonerade lite med mig.

För jag har ju också att jag sitter och skrattar. Det är inte kul. Alltså, seriöst. Nu kan det ju vara sån här tänder känner jag. Det skulle kunna börja störtgrina.

Det skulle kunna få skrattanfall. Det skulle också kunna vara helt monotont, som om du går på Ica-stämning. Berätta vad du handlade igår. Ja, precis. Nej men jag, vi har ju, alltså ni som lyssnar vet ju att min mamma är sjuk.

Och det är sämre med henne på alla möjliga sätt. Och det är fruktansvärt. Och i helgen så fyllde Florence åtta år och vi hade kalas. Och då så sa min svägerska, hon har sagt det till mig förut flera gånger.

Är det minsta vad som helst, säg till. Alltså typ behöver du skjuts till KS? Behöver du bla bla bla? Hon har sagt när vi har snackat i telefon och jag har bara så här, ja ja ja, gud vad jättebra.

Vad schysst. Men nu satt vi och, gud det är jättejobbigt. Jag känner att jag måste svälja hela tiden. Vad är det som händer? Menar du att? Alltså jag, vänta jag måste dricka.

Att be om hjälp, okej, det är det som är så jobbigt. Nej, men då så satt vi liksom, jag, min mamma, min svärmor och min svägerska. Och så sa hon det igen, så här, vi vill verkligen hjälpa till vad som än sker.

Och jag känner hur jag typ så här, alltså börjar, alltså jag kan inte sitta, det är som nu. Jag får liksom panikkänslor i kroppen för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag ser lite på mamma att hon är lite likadan.

Alltså det är liksom, ärvt från henne tror jag, tyvärr. Och så frågar min svärmor mig så här, men hon tyckte att jag blev lite obekväm. Hon bara, är det, alltså om någon erbjuder dig hjälp, känner du då att så här, ja nej, typ tack, jag behöver inte.

Eller är du rädd att du ska vara till besvär? Och det är ju exakt det jag är då. Och det är därför jag blir så fruktansvärt obekväm. Men jag tänker att det är någonting jag kanske måste utmana lite grann.

Men då såg jag den här reelen, och det här är ju också, nu känns det som att jag spelar upp den för att typ så här, är du en person som inte kan ta hjälp? Det är också lite så här, navelskåderi, förstår du? Det är inte så riktigt.

Jag menar, man kan tänka att många kanske känner igen sig i det här. Jag bara spelar upp lite av det, så får man känna. Something that we work with a lot at our practice is a very specific relational pattern that is incredibly common and rarely named.

The person who is extraordinarily good at caring for others and genuinely unable to receive care themselves. This isn't modesty, it's a structural problem. And Winnicott described the false self as the version of us that develops when the environment required us to attune to others rather than be attuned to.

When your job early on was to read the room and manage moods and be helpful, the receiving end of care never got developed. So when someone offers genuine care, it just, it feels uncomfortable. It feels foreign, almost suspicious, like you don't even know what to do with it.

För jag känner inte att jag har växt upp och behövt ta enormt ansvar, men jag har ju också varit den här jobbiga personen hela min uppväxt. Så jag har ju behövt reglera mig själv litegrann. Men när han säger så här att människor som har svårt att ta emot stöd eller hjälp, alltså på riktigt känna att det är obehagligt, alltså uncomfortable, för det är precis det jag gör.

Jag blir jätteglad att folk erbjuder mig, men jag vill typ inte bli erbjuden det face to face för att jag blir så obekväm så att jag vet liksom inte vad jag ska göra med min kropp. Du vill ha det i ett sms liksom? Jag vill liksom kasta mig ut från altanen.

Alltså springa, du vet när folk bara springer och hoppar. Det hade varit en så rolig syn. Bröt fjortan ben behövdes så mycket hjälp med över. Folk som har erbjudit hjälp.

Alltså din immediate family erbjöd att hjälpa till. Kastade mig. Din mans syster. Din familj. Fruktansvärt. Men jag undrar vad det liksom, alltså jag fattar när det är folk som är så här, man är inte tillräckligt nära för att om man skulle be om, om man skulle då be om hjälp och man är inte så nära personen så blir det också så fucking weird att så här, men det här är ju någon som verkligen är i din familj, så att så här, då blir det ju.

Men jag vill ju inte att det ska vara weird, för jag tycker ju verkligen om att vara på andra sidan. Jag tycker ju om att ta hand om människor. Det ger ju mig någonting.

Och då är det som att det är så himla konstigt att jag inte förstår att när människor erbjuder mig något så gör de inte det bara för att de måste. Alltså de gör väl det för att de också, det är väl en liten egen runk att få hjälpa någon och känna sig duktig och bra. Det finns ingen osjälvisk handling och så vidare.

Nej, exakt. Precis så är det ju. Men jag tänker på det, för jag såg en film i helgen var det som finns på Netflix som var jättefin som jag tror att du verkligen skulle gilla.

Den heter Sällsynt kloka varelser. Kommer från boken The Remarkably Bright Creatures. Det handlar ju liksom om en jättesmart bläckfisk då. Nej, men du kommer älska den.

Alltså den puttrar. Du vet, jag satte Den har varit på Weekendracer. Nej, vad sjukt. Ja, fyra månader efter, fyra dagar efter, och jag får så här gåshud nu för att det är fucked up.

Vi kanske ska trigga varandra på något sätt. Det här är verkligen grovt. Det är fruktansvärt grovt. Fyra dagar efter hon har mördat hans tre barn, hon ligger typ mer eller mindre inne och ut unresponsive typ, för att...

Ja, just de försökte ta sitt liv också. Hon försökte ta sitt liv, efter... så ligger hon ju inlagd och hon är ju nu förlamad från midjen och neråt. Fyra dagar efter så går han ut offentligt och skriver på Facebook eller vad det nu var någonstans, att han förlåter henne och han vill att omgivningen ska förlåta henne.

Vid det här tillfället så tror jag att han har haft ett samtal med henne. Och han hade inte många fler efter det. Vem fan, om ens fru har precis försökt ta livet av sig och mördat ens tre barn som man hittar själv, går ut fyra dagar efter och säger förlåt min fru.

Hon har då erkänt det här, ish, men hon är ju fortfarande i, de har ju kommit fram till nu att hon var i delirium när hon vaknade ur liksom... Hon var inte i koma, men hon var liksom medelsvag, så sen så håller de på och opererar upp henne och så. Det tycker jag också är märkligt såhär, alla de grejerna han gör som är såhär, det är väldigt bekvämt för honom att hon då erkänner det här direkt och han går ut och säger såhär, men förlåt henne direkt.

Det kan ju i och för sig, det skulle i och för sig kunna vara en liten minus i kurs också, att man såhär... ja, men absolut, han kan göra jättemånga grejer för show. Men om han då verkligen känner att hon var i psykos, vilket om hon har gjort det här 100% har varit, alltså såhär ingen liksom, nej.

Nej, hon har ju sökt hjälp ett antal gånger, det är så miss av systemet att såhär... fruktansvärt! Men sen de andra grejerna kring honom då, han säger grejer som inte hänger ihop, till exempel att wifi låg nere hemma, så när han skulle ringa 112 så hoppade det mellan wifi och liksom, så att det var svårt att komma fram, hävdar han.

Okej. Vilket är märkligt, bara för att wifi låg också nere, så alla deras kameror de hade i huset, de hade nanny cams, så att hon kunde ha koll på barnen när hon var på jobbet och nannyn var där. De funkade inte för att wifi låg nere.

Men ändå så har det skickats ett mejl med ip-adress från hans dator, den tiden han säger att han hade åkt till affären när hon skulle ha utfört morden. Men är det här någonting som utreds? Nej, grejen är att allt det här tar försvaret upp nu som inconsistencies, så egentligen så handlar det bara om att såhär, de vill ju få det till att såhär, hon då, de vill ta tillbaka hennes erkännande för att det skedde ju när hon var fortfarande i en psykos.

Och den, alltså psykologen eller psychiatristen som hade bedömt henne direkt efter hon vaknade, hade aldrig haft någon erfarenhet tidigare av postpartumpsykos. Så hon hade ingen kunskap kring det där. Och de hade liksom inte kunna reda i det där, men de hade också kommit fram till på vissa skalor att hon visade så pass mycket delirium så att hon var liksom inte tillräcklig.

Nej. Och därför så vill de ju hävda nu att hennes erkännande var, hon kan ju ha fått det berättat för sig vad som har hänt och sen så har hon tänkt att hon har gjort det. Och det kanske hon har, hon kanske har mördat sina barn.

Hennes man står inte utan skuld, för vad fan var han någonstans under all den här tiden? Varför pratar han inte med hennes läkare? Varför pratar han inte med henne mer om hennes mående?

Varför sa han nej till hjälp utifrån när hans familj erbjöd hjälp? Varför säger han upp nannyn när hon är så sjuk? Istället för att om de hade problem med pengar, lån pengar då.

Alltså det är så mycket sådana grejer. Men då, utöver mejlet, man kan också se honom på övervakningskameror där det är såhär att han åkat till de här affärerna. Det hänger inte ihop med tidslinjen överhuvudtaget för att de affärerna ligger mycket närmare än tiden som det tog för honom att ta sig dit.

Och där var det märkligt att han också mellan de två stoppen, först var han på apoteket där han hävdar att han skulle köpa någon laxermedel till barnet. Han hade fått exakt vad han skulle köpa på sms från frun. När han är där så hävdar han att de inte har det brandet utan då ska han ringa till henne för att fråga om det är okej att köpa off-brand.

Han når inte fram till henne, sen ringer hon tillbaka. Det samtalet då tar 14 sekunder och hon säger att det är okej att ta off-brand. Han har ändå köpt om-brand så han kommer hem med rätt låda.

Det är så roligt också när jag tittade på henne så pekade hon upp i himlen som E.T. Du kan inte göra det utan fingret eller hur? Det går inte! Du måste liksom leva dig in i rollen.

Jätteroligt! Alltså jag har haft en dussihelg nu också med min tonåring för det visade sig att vi har börjat synka mens. Oh my god! Not good! Och det märktes också vi var och kollade på Spiderman Brand New Day.

Jag grät efter filmen för att den var så bra. Den var så bra! Hade du grinat så? Ja det hade jag. Grov! Grovt! Men då kom jag också på att jag tycker det är jätteroligt.

Det går runt på stan för vi var ute och shoppade lite innan och så hade en mysdag på stan med bio. Och så hade jag karaktären, den där kanten som går runt så här, väldigt fin vid kanten. Vi ska vi gå på svensk tenta förstå du.

Ja, otrolig! Ja och du vet jag har ju handlat här i väldigt väldigt många år. Men alltså, ursäkta! Ja, men alltså det är så kul att göra det och hon dör om. Nu dör hon.

Hon blir så arg. Hon blir så arg. Alltså hon blir arg! Ja, det är klart hon blir arg. Alltså det är ännu roligare sådär, förstår du? Vi två är fruktansvärda föräldrar.

Jag sa ju till GG. Jag sa till Florence, nu när du blir åtta så kommer talen börja hagla över dig. Och han bara, du får inte hålla tal på min födelsedag framför alla människor.

Det är så pinsamt, mamma. Jag bara, tycker han det redan? Ja, Gud, han är cool ju. Ja, då sa jag, det kommer ske. Han bara, men snälla gör det inte. Jag bara, okej, klipp till.

Ding! Florence. Och så höll jag tal. Och han, efteråt så sa han, för då sa jag så här, nu när du blir åtta så kommer talen börja hagla över dig. Och han bara, du får inte hålla tal på min födelsedag framför alla människor.

Det är så pinsamt, mamma. Jag bara, tycker han det redan? Ja, Gud, han är cool ju. Ja, då sa jag, det kommer ske. Han bara, men snälla gör det inte. Jag bara, okej, klipp till.

Ding! Florence. Och så höll jag tal. Och han, efteråt så sa han, så sa han, talet var inte så farligt, mamma. Men det var väldigt jobbigt när du sa att jag var en liten gullis som skulle in i gullfinkan framför alla.

Gud, vad roligt. Den där måste jag köra på Betty. Ja, Gud, ja, för alltså en tonåring. För tonåring är ju... En liten gullis som måste in i gullfinkan. Gullfinkan.

Åh, Gud. Han vill ju bli satt i gullfinkan ganska ofta. Ja, men det var ju sån där ingen ser hela havet. Då är de ju små bebisar. Gud vad de vill vara bebisar. Ja.

Usch, nu får jag så dåligt samvete för att jag också spär på. Tänk om den här Patrick är helt oskyldig. Vilket han absolut skulle kunna vara. Men då kommer jag tillbaka till, han är ändå skyldig inför Gud.

Nej, men jag... Så här, när man är närstående till någon som är psykiskt sjuk på det sättet, då har man ett ansvar. Men frågan är, vad är hans ansvar? Ja, kanske lite mer, alltså ha lite bättre koll på hennes medicinering.

Ha lite bättre koll på... Han satt ju där liksom och bara kunde typ inte svara på någonting. Har du ingen koll? Vad gillar dina barn? Alltså, prinsesser, typ. Man bara...

Var var du någonstans? Ja, en klassisk pappa. Ja. Nej, nu ringer jag också min lilla gullfinka. Vad är det nu då? Se vad hon vill. Hej, är du arg som ett bi? Varför ska hon moppa?

Har hon fått uppgifter? Nej, vi har städhjälp hemma nu. Jag hade missat det, så jag var liksom uppe och panikplockade när hon kom. Jaha, jag fattar. Jag hade tänkt att jag skulle städa idag på dagen, och sen så just det, jag har en som kommer varannan vecka.

Men jag har liksom inte lagt in vilken fas vi är i. Kan rekommendera varmt. Innerstadens städservice, de är toppen. Okej, ja. Ja, nej men vi hörs väl på fredag? Det gör vi, då blir det tabertips.

Ja, det blir det. Tack för idag.