#274 Besök i kärring-kiosken

Vad ser du på denna? Hej, god morgon. Ja, god kväll. Här är Isabel från Schweiz idag. Igen. Här är Karin från LA. Det är så sinnesjukt hög luftfuktighet. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Det är som att jag är i Miami. Jaha, för här är det 35 grader också i Schweiz, så det är jättekonstigt. Ja, men det är det. Vi har också jättevarmt, men inte bara det, utan luftfuktigheten var, jag tror att Henrik sa att det var 110 procent.

Oj, det är ovanligt. Det brukar det ju inte vara i LA, eller hur? Det är ju torrt i ökenklimat. Exakt, och nu kom jag att tänka på, för du sa så här, vad bra du ser ut.

Det är kanske därför jag ser bra ut, för att du vet ju att folk som bor i så här hög luftfuktighet får så här mindre rynkor och liksom. Ja, absolut. Man blir ju...

Man får ju fissigt hår, men det är ju som att ständigt ha huvudet i en lotionburk. Ja, ja, det är perfekt ju. Ja, det är det. Det ser helt, det ser ut som att du har så här Paris-filter på dig.

Alltså du är så snygg så jag inte klumpar. Nej, men det är ju då luftfuktigheten, jag fattar ingenting. Tyvärr är det lite så här dåligt också, för att det betyder ju att vår el niño-säsong som är in kommande kommer att bli värre än vad den har varit på länge.

Det blir liksom en blöt vinter. Ja, och jag tycker det har varit så himla mycket jordbävningar. Har du inte det? Ovanligt många. Alltså lite småsaker i vad det nu var.

Var någonstans tänker du? Inte för här, för det är ju det, här har det ju inte varit. Så här går man ju alltid och väntar på Big One. Nej, exakt. I LA har det ju inte varit, men jag kommer inte ihåg nu, men det var någon månad sedan då det var liksom flera stycken.

Alltså du vet, inte så farliga, sex, sjuor sådär liksom. I delar av världen. Och då tänkte jag så här, nu måste den här LA-jordbävningen komma snart. Den kommer ju komma när jag är där, det förstår du.

Nej, men snälla, nu måste jag också få be om ursäkt för det där var jätte sjukt att jag sa vad då var. För det är klart att jag känner till dem, men jag trodde att du menade att vi hade haft här. Nej, nej, jag tror inte att det har varit i LA.

Men jag har tänkt då, som jag ska till LA om typ en månad, då är det typiskt att den dyker upp då. Så kanske man ska säga, men du förstår hur jag menar. Men då, är du på festen hos mig så vet du ju att här kan du ju liksom bo i åratal utan att veta någonting om omvärlden och klara dig jättebra.

För att jag har ju en kille som har bunkrat rejält. Ja, precis, Henriks man-cave är ju sommar. Det är för sig perfekt, då kan vi ju bo där i flera år. Hela festsällskapet kan bara skapa en egen koloni och vi kan liksom leva här forever.

Ja, gud, det skulle ju typ vara Henriks dröm. Ja, det kommer bli liksom en egen tribe. Tänk vilket viktigt det var att jag höll på med det där så länge och fixade med den här caven som vi kan bo i nu när hela festen plötsligt bodelas.

Exakt, exakt. Det är ju faktiskt jättejobbigt om det ska bli jättestorm och regn och skit också. Men bara vi klarar supan och jordbävning så är det väl bra. Ja, men det känns ju som att det är panik över hela världen.

Det kanske är alarmerande att prata om sånt, men att det är just det här som hände i Nepal och i Kina också med den här floden. Det är faktiskt det sjukaste jag har sett, tror jag. Jag har aldrig sett något liknande.

Nej, det var förfärligt verkligen. Och sen så liksom då de här små jordbävningarna. Ja, men det är förfärligt för det de håller på med där just nu med maskgravarna och allting, det är liksom, det är helt horribelt.

Nej fy, och här då i Genev, jag är i Genev och det är 35 grader i mitten på september, så det ska inte kunna vara 35 grader. Nej. Alltså det ska inte vara det. Imorgon ska det tydligen bli lite kallare, så det ska bli skönt, för det är väldigt, väldigt varmt här.

Ja, och sist, jag har ju då åkt fram och tillbaka till Schweiz, så jag har varit här och tagit hand om min pappa lite. Eller tar hand om, men jag är här med min pappa. Och då så, och jag var ju, alltså jag kom ju tillbaka då igår och har bara varit hemma i en vecka.

Och innan dess var jag här i en vecka också då. Och då, förra gången jag åkte hem, då var flygplanet ifrån Geneve försenat. Och jag hade det så mysigt, jag hade köpt så här avion cc som är en sån här, det är ju en schweizisk, som en schweizisk bresaola kan man säga, fast ännu godare.

Som jag hade köpt liksom i en vanlig affär. Och sen så gick jag till en bar på flygplatsen och tog en öl och en påse chips och satt jag och åt de här tre sakerna. Det var så gott.

Nej, det var så mysigt. En jättestor öl var det. Och då var jag ju så här, du vet, när jag hade fått i mig halva den, då var jag ju liksom så här, men snälla, det spelar väl ingen roll om det är lite försenat.

Det kan väl bara vara kul. Ja, det får jag väl missa flighten från Köpenhamn till Stockholm liksom. Det kan väl inte vara hela världen att bo på något sorts flygplatshotell igen.

Jag tyckte liksom inte att det var så jobbigt som jag borde ha tyckt att det var, för att jag hade det så mysigt i den där stunden liksom. Då ville jag tänkte jag bara så här, det kan få vara försenat i två timmar till så jag hinner dricka tre öl till, tänkte jag ju då liksom. Och sen så blev det ju då så försenat så att jag, så att det blev så då att när man satt på flygplanet så var de så här, ja, nu ska vi räkna upp alla flights som kommer vänta på er i Köpenhamn.

Då var det så här Trondheim, Göteborg, Oslo, men Stockholm såklart inte. Så då var det så här, jaha, vad kul då, då ska jag stanna i Köpenhamn nu. Och jag hade ju liksom mina fyra barn och två hundar hemma.

De hade ju kommit hem där på fredagen, så det var också lite så här. Nej men exakt, då ville man hem. Ja, jag längtade ju jättemycket, plus att jag ville inte att de skulle vara hemma en fredagkväll helt själv när jag kunde.

Det blev istället lite pannkaka med allting. Och då så i alla fall så kom jag fram till den här transferdisken. Och jag bara, hur ska ni göra nu? Kommer ni fixa barnvakter till mina barn och sånt där?

Du vet, de fick ju panik direkt liksom. Och det var ju jättemånga som, jag kom först fram till den här disken, så jag, och då hade jag ju liksom raised hell så mycket, så hon kommer tillbaka och pratar typ med någon chef. Så kommer hon tillbaka och bara, ja, här har du ditt boardingkort, imorgon bitti klockan åtta går planet.

Men de andra bredvid mig hörde jag ju fick inte plan förrän liksom 18.00 nästa dag alltså på lördag. Sinnesjukt faktiskt. Var det här SAS eller? Ja, det här var ju turister som då, som jag pratade med, som bara skulle liksom vara över helgen till Stockholm, som då missar liksom över 24 timmar av sin semester på tre dagar eller två dagar.

Men då kan de ju lika gärna skippa att åka till Stockholm istället och turista i Köpenhamn. Ja, lite så blir det ju. Nu skulle de ju komma då, istället för fredagkväll skulle de ju komma lördagkväll, ganska sent dessutom.

Ja, det är ju jättekort när de har tre nätter liksom. Ja, så att det kändes ju väldigt deppigt. Men då fick jag ju då, så kom jag ut här på Köpenhamnsflygplats. Då finns ju en sån här Clarion som jag tyckte såg ganska trevligt ut med lite mysigt ljus där inne och så.

Man såg en typ bar längst ner och så. Jag bara, det här är ju okej. Nej, det som man har jobbat med så jobbade du någon gång med Adam Alsing? Nej, men jag har ju träffat honom.

Ja, du har träffat honom. Jag har träffat honom. Otroligt gullig person. Ja, jag arbetade ju både med honom och Pontus på Big Brother i flera säsonger. Pontus har ju skrivit en bok nu som heter Om att förlora en bror.

Om Adam då. Den finns som ljudbok också, så man kan Du lyssnar på Om att förlora en bror av och med Pontus Alsing. 23 mars. Luren plingar till. SMS från Adam. Dra inga stora växlar av det.

Vi hörs ofta. Det är garanterat ett kolla läget och hur går det på jobbet-SMS. Adam har bäddat ner mig hemma nu och ställt in allt. Mår konstigt. Yr, lite feber.

Trött. Fick en grym svacka efter radion idag. Jag. Nej, vad fan jobbigt! Min storbror är lite hängig och vill tala om det. Inget konstigt. Det har hänt hur många gånger som helst.

Folks oro som vi skrattat så mycket åt. Den enorma virusnojan. Skiten slår ju till här hos oss nu. Jag tänkte att vi kunde ringa upp Pontus och prata lite om detta.

Är du med på det? Absolut. Din bok är jag väldigt gärna vill läsa. Det är ju hemskt att förlora ett syskon. Hej Pontus Alsing. Det är Isabel Måfrini. Hej. Jag tänkte att vi kunde börja med hur vi känner varandra.

Eller varför jag ringer dig överhuvudtaget. Nu vet vi att vi ska prata om din bok också. Men vi kan ju börja med varför vi känner varandra. Vi gjorde ju Big Brother ihop.

Var det 2003? Säger man det? 2023? 2003? Var det inte flera säsonger? Jo, men det var ju två säsonger. Men den första var väl där, va? Ja, det kanske det var. Jag tror det.

Början av 00-talet, så säger vi i alla fall. Då jobbade ju du och Adam. Ni var ju inte bara bröder, utan ni jobbade ju hela tiden ihop. Kändes det som för mig i alla fall.

Ja, men det var det ju. Om vi kunde i alla fall, för vi gillade verkligen att jobba med varandra. Vi jobbade med dig också, för du ingick i den redaktionen minns jag mycket väl.

När jag slungades tillbaka här när vi pratade om det. Vad kul vi hade, va? Ja, det hade vi ju faktiskt. Ja, det var så kul. Det var så kul att komma till jobbet och se allting som hade hänt på natten.

Och hur mycket gynning hade legat den natten innan. Nej, men alla vet ju såklart vem Adam Alsing är. Och det är ju lite också en av mina frågor. Hur är det att förlora någon som är så känd, men också faktiskt är din bror?

Känns det som att man vill dela med sig med det? Förstår du min fråga? Jag fattar precis vad du menar. Det där var väldigt dubbelt för mig. För först var jag inte i form för det i början.

För det var ju väldigt många som hörde av sig på alla olika kanaler. Instagram eller alla sociala medier och på telefonen och sådär. Som ville tala om hur mycket Adam hade betytt för dem och hur ledsna de var.

Men problemet var att jag var så jäkla sorgsen själv. Så jag hade väldigt problem att ta in det där. Jag tyckte att det var för jobbigt att dela allt det här. Jag var så otroligt dålig form.

Numera när jag har hamnat på en plats där jag kan leva som vanligt och vara mitt vanliga jag. Så är det ju superhärligt att ta del av hur mycket han har betytt och sådär. Men då var jag nästan för mörkt för mig.

Jag gjorde några hjärtan såklart. Jag ville inte vara otrevlig. Jag vet att folk menar väl. Men det var så otroligt svårt att ta in deras sorg. Jag hade fullt upp med min egen och bara överleva som det kändes.

Jag hade ju också kontakt med Adam under början av coronatiden. Han verkade vara väldigt engagerad i covid-frågor på något sätt. Han tyckte att det var kul med hur larviga folk var på något sätt.

Med det här med att bunkra toapapper och sånt där. Folk var ju så enormt ängsliga tyckte vi i början. De kunde ju inte prata om något. Vi förstod inte hur många av dem man hade hört om något konstigt virus som är på väg som man inte bryr sig om.

Det var därför han DMade mig för att jag bodde i USA. Så han ville ju veta hur det var där. Han bara, där måste det vara helt hysteriskt. Här pratar inte folk med varandra på bussen längre.

Jag förstår. Men nu boken, då får vi hoppas att det blir en stor succé. Det kommer det att bli. Det skulle ju vara skönt. Jag är väldigt sugen på att läsa den. Jag tycker absolut att du ska fortsätta skriva i alla fall.

Tack så mycket. Det är bra terapi att skriva. Jag kan se hur det blir. Men kanske. Gud vad du var gullig som tog dig tid att prata med oss. Men tack för att jag fick prata med er.

Jag var jättestolt att ni ringde upp. Puss, puss. Tack så mycket. Hej då. Hej. Ja, Adam alltså. Han var verkligen en härlig människa. Det måste vara givande ändå att kunna terapeuta sig med att skriva en bok.

Jag har ju också funderat på det. Hundra procent. Men sen är det ju inte alla som klarar av att skriva en bok. Det är ju jättesvårt att skriva en bok förstås. Så svårt.

Men jag tror att det där skrivandet är ändå så himla... Precis som du säger, terapeutiskt. Även om man inte skulle skriva en bok som man tänker ska komma ut i offentligheten, så tror jag att det ändå är väldigt bra att skriva själv.

Hashtag alla hundra notebooks som man har köpt och inte skrivit ett ord i. Ja, exakt. Jag hittade ju mina gamla dagböcker i Båstad. Pratade vi om det någon gång?

Men det kan du gärna berätta igen. Nej, men alltså, det är nästan svårt att bestämma sig för. När man läser dem, jag har hittat en massa gamla brev till X och massa olika saker.

Så när man läser det så är man så här, men gud vilken annorlunda person man var. Man är ju olika personer i olika tider i livet. Men det är ju det som är så spännande med om man har skrivit saker.

För det är ju då man kan titta tillbaka och se vem man var. För det var ju det, när jag läste det, jag bara, gud vilken fröjd. Vilken självsäker, fröjdfull person.

Helt kvittrad omkring där och bara hela tiden med världens bästa självförtroende och självkänsla. Och bara gjorde saker hela tiden. Det var väldigt spännande att läsa.

Men känner du att det var sorgligt att se att du hade kommit långt ifrån det? Eller kände du att, gud vad kul för henne att hon var så fröjdfull? Ja, kanske lite både och.

Men lite både och tror jag. Men framförallt så märker jag ju att jag inte riktigt, jag har liksom inte förstått, jag har läst några sidor här och där. Jag har inte läst dem pärm till pärm.

Så jag drar mig ändå ifrån dem. Alltså jag tycker att det är lite, och det har ju liksom lite med självkänslan att göra tror jag. Jag blir lite irriterad över att den här personen som jag var tidigare var så stark och cool.

Och att jag får panik över att jag har stagnerat så mycket. Jag kan känna igen det där. Jag kan absolut känna igen det från när jag har tittat tillbaka. Men jag har å andra sidan när jag har tittat tillbaka på tonårsdagböckerna så har det ju varit absolut mycket kul och naivt.

Men också var jag bitvis väldigt, jag ska inte säga svag, men jag hade liksom så här osäker på mig själv liksom. Det var ju det jag inte var och det är ju det jag är nu. Nej, för jag tror snarare att jag har nog blivit säkrare på mig själv med åldern.

Absolut har det blivit, det kan jag säga att du har blivit. Ja, tveka inte alls lika mycket. Men det är väldigt spännande för man är ju olika personer. Och sen hade jag ju en blogg jättelänge som också är så jäkla kul att läsa.

För den brukar Harry och César gå in och titta på den. Som jag skrev från typ, det var ju som ett dagbok. Det är inte klubb. Ja, men ja för att den tiden när man skrev bloggar var man ju också mycket ärligare.

Nu är det ju så här, åh nu ska allting vara så jävla filtrerat och så snyggt och härligt. Man liksom är ju inte helt hundrap Vi tar upp det där också för att jag håller på att läsa en bok nu som faktiskt är väldigt spännande. Först och främst ska jag säga att jag är så sugen på Pontus bok.

Jag är så sugen på att läsa den. Men jag ska berätta om en annan bok som jag läser nu som är samma röda tråd. Jag tänkte på det när han pratade om att han hade gått igenom sina och Adams textkonversationer.

För att, som du sa, så här, så länge man liksom fortsätter prata med en person och liksom skriva med en person, så finns den ju fortfarande. Och den här boken som jag håller på med är samma. Det är så jävla sjukt att alla de här sakerna flyter upp.

The Correspondent heter den. Jag tror att den har kommit ut på svenska. Den ligger på New Yorks Times bestsellerlist. Alltså den är så bra. Handlar om en kvinna som är 73 år gammal och man får läsa hennes liv utifrån hennes correspondence.

Alltså hon skriver brev hela tiden till olika personer, till så här nära släktingar, långt borta släktingar, något barn som hon känner att hon är lite ansvarig för, någon granngubbe som stöter på henne. Hennes föredragna typ att konversera är genom correspondence, så att allting finns nedskrivet. Och så hon har haft en karriär som clerk till en judge.

För att hon då jobbade på den tiden när en kvinna inte kunde bli domare, men hon valde att liksom gå med sin advokatpartner och bli hans clerk. Så hon jobbade i samarbete med en domare. Så förstår man att hon har haft en väldigt nära relation med honom och hon har varit som, de har absolut inte haft en kärleksrelation, utan hon har verkligen varit hans ständiga partner, hans jobbfruar.

Och mycket handlar om det. Och sen så dör den där gubben i alla fall, den här andra domaren, och så ska hon gå på hans begravning och hålla hans minnestal liksom. Och då efter det så får ju hon flera brev från andra människor som är intresserade av henne.

Och då är det någon bland annat som skriver så här, ja jag vill ta ut dig på middag, jag har förstått att din för ditt föredragna sätt att prata är genom brev, jag kan inte förstå hur du kan liksom hålla dig till en sån ålderdomlig syssla. Och då skriver hon ett jättelångt brev tillbaka till honom som är så jäkla bra, där hon liksom förklarar att, jag vet inte om jag skulle kunna läsa om det, för det är faktiskt för roligt. Hon är jält rolig i sitt brevskrivande också.

Men har det här hänt på riktigt eller? Nej men det är ju det, jag igår höll jag på att googla mig galen för jag ba för det är också så här brev från Joan Didion. Alltså allting är ju fiktion.

Ja det hon har hittat på det där. Men det är så sjukt bra skrivet. Okej, här jag hittade brevet. Den här mannen har alltså frågat henne då om en dejt och han har liksom sagt att han skriver ett brev för att han då ska göra det för att det är så hon vill bli kontaktad.

Men han har inte skrivit det särskilt trevligt, så hon skriver, Dear Mr. Watts, thank you for your invitation to dinner, but no is my answer and you'll have no choice but to take it. Blablabla.

You also asked after the meaning of my practice of letter writing, calling it quaint and impractical, which was more telling of you, Mr. Watts, than it was offensive to me, though it was still offensive to me. Imagine all that you have said to another, all the commentary you have exchanged with friends over drinks, over the phone with colleagues and distant relatives, all the prattle sent quickly, mindlessly over email messages, typed into your cellular phone.

And really the sum of this interpersonal communication is the substance of your life. Relationships being, as we know by now, is in our old ages, the meat of our life. But all of that is gone, vanished.

And one day, Mr. Watts, you yourself will be gone. Perhaps if you have children, they will remember you. If you have grandchildren, they, God allowing, may also retain a few fragments of memory including you.

But their children will not. They may keep some old photos in a book on a shelf, and perhaps two or three times in a lifetime may turn the page and find your face and think, ah yes, doesn't Jimmy resemble this great-great-grandfather Mick? And continue to turn the page.

And so that will be what is left of you, nearly erased in fewer than three generations. And yet, if one has committed oneself to the page, the tragedy I've just laid out will not apply. Blablabla.

Isn't there something wonderful in that? To think that a story of one's life is preserved in some way, that this very letter may one day mean something, even if it is a very small thing to someone. Ja, hur som helst så är det här mitt andra boktips då, förutom Pontus bok.

För att det är någonting som är så himla speciellt med att finnas i skrift. Att finnas kvar i skrift, för det är ju det hon skriver. När jag är liksom långt borta, när jag har dött, så är det så här folk kommer kunna pussla ihop mitt liv genom att läsa brev som jag har fått och genom att läsa brev som jag har skickat.

Ja, men alltså själv, jag hade inte ens kommit ihåg den där personligheten. Det gör man ju inte. Man kommer ju inte ihåg när man var 20. Nej, men exakt. Eller, det gör man väl inte.

Gör du det? Nej, du kommer inte ihåg. Jag kommer knappt ihåg vad som hände när jag var 20. Alltså jag har jättedåligt minne på sådana saker. Alltså jag kan komma ihåg flashar och så, men man kommer ju inte ihåg hela scenarier.

Nej, det är väldigt speciellt. Med det sagt borde vi väl också säga det igen, ta upp de där jävla notebooksen och skriv mer. Men det kan också räcka med att du skriver emails eller text till dina barn, alltså finns kvar i skrift på något sätt.

Det är ju det du har fått skicka text, långa text. Och det finns ju, jag har många sådana där memes, de har väl skickat till dig och till Cirpa brukar jag skicka. De här med så här, i samma sekund som du får höra att jag dör, tar du dig hem till mig och liksom förstör min dator, förstör min telefon, förstör allt.

Förstör alla bevis. Det är ju där man ibland är som ärligast. Totalt så här arg, galenskap och när man liksom skriver av sig. Jag tror de värsta, mina så här absolut värsta konversationer är ju förmodligen de när jag skickar till min syrra när jag är i Sverige.

100% ärlig liksom. Även till du och jag, vi kan ju vara, det hatet som man ibland liksom skriver av sig är ju så jävla, det är så hemskt. Ja, det är det faktiskt.

Det är ju så här sidor som ens barn inte känner till typ. De känner till allt, det är ju det. Barnen vet mer om oss själva än vad vi vet om oss själva. Jo, exakt.

Det är ju det va? Jaha, men du, har du sett något bra på tv? Ja, men det har jag ju faktiskt. Och herregud, så kul. Vi hade ju långhelg, Labor Day weekend och var uppe i cabin med alla barnen och Cesars tjejbyba.

Och i lördags hade vi sån jäkla tur så att Alex Schulman hade skickat sin film till Henrik. Så vi fick ju se den, den här Arkipelag. Är det sant? Nej, men Isa, den är så bra.

Och det är ju mitt tips. Men vänta, är jag för tidig med tips om den? Har den kommit ut eller? Ja, det är lite tidigt. Den kommer ut i oktober tror jag på bio. Men det är kul.

Ja, men då tipsar jag om den. Tipsa om att förköp biobiljetter till den, säger jag bara. Nej, men plus att det som inte är kul att få prata om det den här veckan är ju att det blev Sveriges Oscarsbidrag.

Och det är väl förtjänt. Jo, men det är alltså om nu de väljer, om de ska välja någon från Sverige så måste de välja den. Men det är inte alls säkert att det blir den för det.

För det är ju bara fyra filmer som kan bli nominerade till bästa utländska film eller sådär. Fyra eller fem. Så det är väldigt kul. Verkligen. Ja, alltså jag hoppas jag verkligen på.

Han är ju jätteduktig på allting han tar sig för. Men den här filmen var liksom, nej men den var så, så bra. Och det var ju blandade åldrar. Det var ju Henrik och jag, det var Ellie, Cesar 17, Harry 19.

Allihopa tyckte verkligen, alla tyckte att den var, egentligen kunde väl inte Ellie se den Det kommer att bli goda korvar och potatissallad och lite andra och sedan ostar och sånt. Gud vad gott. Det låter jättegott.

Jag blev hungrig. Jag är också jättehungrig så det kommer att bli perfekt. Då får ni ha det så jättemysigt då. Ja det ska vi ha och så tills ni hör oss igen så finns jag då på Instagram som Isabella Monfrini och vad heter du Karin?

Karin Bastin. Yes. Och sen finns också tillsammans som This is 40 podd. Ja just det, det gör vi. Det är klart vi gör. Där måste vi lägga ut lite roliga memes den här veckan.

Ja ja ja, du är ju så bra på memes så det är bara att lägga ut. Puss och kram på er. Hej då. Hej hej.