292. En ogift kvinna

När du har varit på öhopning i Grekland och tagit färja via Paros, Antiparos, Naxos, Hydra och Lesbos, är det ganska härligt att flyga direkt hem med Norwegian utan en enda mellanlandning. Flyg direkt. Flyg smart, flyg Norwegian.

Minimalistisk eller fullt utrustad. Elegant eller oväntat rimlig. Är den Polestar 4 eller en SUV? Är den äntligen här? Ja. Provkör Polestar 4 SUV. Tänk om vi behandlade alla sjukdomar som obesitas.

Jag bara kände det här med min allergi. Jag tänker att jag kanske borde söka vård. Det är väl ändå onödigt. Det där skulle du kunna träna bort. Va? Läs mer om obesitas och hitta rätt hjälp på alltomobesitas.

se. Ett initiativ från Lilly. Audio Ugglan. Ugglan. Jag, när jag gick hit, så hände en jävligt obehaglig grej. Åh, fy fan. Det låter oroväckande. Vad hände den jobbiga, obehagliga grejen?

Är det dagtid eller är det nattid liksom? Ja, det är dagtid. Det vet jag att det är dag nu. Ja, ja, men det låter så konstigt att det händer någon obehaglig grej liksom.

Någon stalkar dig. Ja, men jag gick lite stressad eftersom jag vet att man kommer definitivt inte försent när man ska, när man har ett möte med dig. Så att jag liksom, jag gick snabbt med och svingade mina armar för att det liksom skulle gå snabbt.

Gick du så där, I'm singing in the rain? Var det så liksom svingade? Nej, då var man ju löst och ledig. Ja, det här var ju med sikte. Ja, okej. Så att jag gick och sen...

Så där brukar jag gå när jag är i utomlands för att folk inte ska tro att jag är turist. Då går jag med bestämda steg. Gör du? Ja, nu tror de jävlarna att jag bor här.

Ja, att jag bor här, ja. För turister strosar fram. Men jag svänger med armarna fram och tillbaka och går med bestämda steg. Men vet inte vart du ska ändå. Nej, ingen aning.

Det går bara extra fort för dig att komma dit du inte vet var du ska. Precis. Ja, nej men jag gick som att jag bodde här helt enkelt. Och passerade på en ganska tight trottoar.

Passerade en man som också gick med tempo. Och under liksom en halv sekund så nuddade, det blev handnudd. Handnudd? Vadå handnudd? Nej, men våra händer svepte förbi varandra och det blev handnudd under en liten stund.

Och den var liksom kroppstempererad. Ja, fy fan vad jobbigt. Jag vet inte om det hade varit lite bättre om den var kall. Ja, det hade det nog varit. Ja, men nu var den liksom så här, den var uppjobbad.

Ja. Kroppstempererad handnudd. Det låter inte bra. Nej, och det kändes så fruktansvärt intimt. Alltså så här, något mer intimt får man fan leta efter. I alla fall i det läget, när man går fullt påklädd mitt på dagen.

I de flesta lägen nästan också. Alltså så här, vi gick och höll i hand där under en halv sekund. Och det var, jag har fortfarande, jag har fortfarande handen på min hand känner jag.

Alltså jag har tvättat händerna. Men jag kan ändå förnimma den kroppstempererade handnudden. Jag vet inte när den kommer liksom skavas av. Men det beror på vad som händer i framtiden.

Om det händer något jobbigt, att du får någon influensa eller något sånt där liksom. Då tror jag du kommer att koppla ihop det med den där handnudden. Ja, okej. Ja, nej men.

Annars tror jag du kommer att ha släppt det till imorgon i alla fall. Jätteäckligt. Det var, det var liksom. Alltså det, det är löjligt att du tar upp det där. För jag har någon snarlik, inte snarlik, men inom samma område i alla fall.

För, för alltså, jag har ju gjort om mitt sängskåp häromdagen. Mitt stora sängskåp. De behövde byta fjädringar. Och det här är en grej som jag har känt under en längre tid som jag tycker är ganska obehagligt.

Men jag har liksom inte pinpointat det på något sätt. Nej, just det. Jag har liksom inte trillat ner. Kronan har inte trillat ner så att jag har blivit medveten om det.

Men i alla fall, han som håller på att klättra in och ut ur det där sängskåpet, för att under en period när han ska byta den här fjädern i sängskåpet, så måste han in i sängskåpet och jag får stå och stänga in honom. Och för att han ska kunna se vad han jobbar med så tänder han sin mobillampa på sin mobiltelefon. Och den funkar inte lampan.

Och då ber han att få låna min mobiltelefon. Och det var då, det var då som kronan trillade ner. För jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt när någon lånar eller jag tar i någon annans mobiltelefon.

Ja, verkligen. Alltså det är ju den prylen man har dels i facet. Alltså jag har den ju literally på min mun. Och sen så håller jag i den hela tiden och har mina händer i facet.

Alltså den är ju äcklig, min egna lur. Ja, men det är som en snuttefilt liksom. Man gillar ju sitt eget äckel, men inte någon annans. Nej, jag vill inte att andra har skalat på snutta med min snuttefilt.

Nej, precis. Men det är ju likadant tycker jag. Alltså så här, väldigt ofta när vi går promenad och folk vill ta en bild med dig, då är det ju jag som måste ta den bilden.

Ja. Därför att dels är det ingen som vill ha med mig på bild men de tycker liksom inte att det räcker inte att de själva bara knäpper av det utan de vill gärna. Det är det jag tycker är så konstigt.

Moderna unga människor i 20-årsåldern ber någon annan ta en bild. Va? Ja, men jag undrar om det är liksom att de, det är inte bara i 20-årsåldern, det är folk som är, det kanske framförallt är de som är lite äldre som ber.

Men jag tror att det kanske är att de känner så här att om det är en selfie så är det inte lika, man kan liksom låtsas som att det var du som ville ta bilden. För när man tar en selfie så ser man ju vem det är som har velat ta bilden. Ja, absolut.

Aha, okej. Och det gör man inte när man ställer upp sig där med någon annan. Ja, det är det som är tricket. Ja, Magnus, jag har ju träffat Magnus Uggla häromdagen.

Ville ta en bild. Han ville ta en bild med mig. Men, men då, då måste jag ju väldigt ofta liksom trycka på deras mobiler som ofta har en sån här, jag är så glad pappa att du inte har en sån längre.

Mobilskal. Ja, nu drar jag ner brallorna på dig här. Nej, men en sån här kombinerad plånbok och mobil. Ja, jag förstår vad du menar. En sån där läder... Alltså den är så jävla gammal.

Den är så gammal och äcklig. Det är inga personer under 30 som har en sån där flappande plånboksmobil. Nej, jag har inte det. Jag kan ha haft det, men det är 5-6 år sedan.

7 år sedan. Ja, precis. Men det är också så att så här, man tycker att det är så jävla praktiskt gissar jag. Och bara, åh vad praktiskt. Det är mobil och plånbok i ett.

Ja, det är praktiskt tills du sumpar den. För då har det blivit av med allt. Ja, precis. Grejen är att jag har ju ingen plånbok ens med mig. Man har ju sin telefon och där har man ju allting.

Mm. Verkligen. Alltså, den enda jag vet som har plånbok, det är personen jag lever med. Jaha, jag skulle säga din gudfar, för jag tror att han har också. Ja, jag vet.

Men han, jag tycker att är man över 60, då liksom, då är man, då tycker inte jag att man får någon skuld. Nej, okej. Men han är ju bara 30, några och 30. Ja, precis.

Han har en sån här, har du sagt till det? Det är en icke, är det inte det? Nej, jag tycker att det är lite kul. Du tycker att det är kul. Du vill inte slänga honom under bussen här Jag har löst allt det där.

Så jag öppnar i alla fall brevlådan, bara på pinchy. Ja, pinchy heter det väl. Vad heter det? Är det pinchy? Ja, jag tror det. Jag har ingen aning. Ja, så om du förstår så Ja, pinchy.

Ja, är det japanska eller kinesiska? Nej, men... Shiv, det är lite olika här, tycker jag. Ja, okej. Pin, för det står också Shiv kommer från ett gammalt ord som betyder smågräl.

Aha, jag fattar inte. Whatever. Ja, det låter ju säkert riktigt. Då kanske det är pinchy. Men det tar fan bort. Ja. Jag öppnade i alla fall brevlådan. Och där var det ett brev.

Ja, och grattis! Grattis! Det är ett brev, du vet. När det står mitt namn med penn skrivet, liksom. Ja, härligt. Du har fått en medalj eller du har blivit medlem i en bokklubb.

Nej, nästan. Nej. För att på kuvertet så stod det riddarhuset. Ja. Och jag öppnade det här kuvertet och där står det Vadstena adliga jungfrustift. Ja, okej. Jävlar.

Riddarhuset vill meddela att ni står på tur att eventuellt erhålla medel från Vadstena adliga jungfrustift. Du är inskriven i stiftet sedan 1990-12-17. Och det vore trevligt om du har möjlighet att ta kontakt med mig på telefon.

Och så är det telefonnummer. Vänliga hälsningar, person-person, riddarhus, fiskal. Jag ringer ju såklart här. Och jag ser att det här brevet är skickat för 20 dagar sedan.

20 år sedan trodde jag du skulle säga. Nej, exakt. Det tog jävligt lång tid. Jag fick allt på altur. Tänk dig. Nej, men det har legat där ett tag. Men det var ju nämligen så att när jag...

Eller det är kanske du som får förklara. Jag var ju knappt vid medvetande när det här hände. Min pappa var ju väldigt road, intresserad av adliga... Adel överhuvudtaget.

Uggla är ju adligt. Det var väl därför som han var lite intresserad av det. Men han var så pass intresserad att han gjorde ett särtryck som handlar om hur olika adliga namn uttalas.

Vad är särtryck? Det är som en del i någon bok, en bilaga, tror jag. Och det är ett häfte som är kanske 30 sidor eller något sånt där. Som handlar om hur olika adliga ätter, hur deras namn uttalas.

Han var ju väldigt intresserad av uttal. Ja, det måste man ju säga om man gör ett särtryck med det temat. Man fick ju inte uttala saker. När jag var liten fick jag inte säga polaridkamera.

Jag var tvungen att säga polaroid. Och jag fick inte säga... Nej, exakt. Jag får säga chaufför. Chaufför och Michelin. Michelin, inte Michelin. Och Tantan. Ja, just det.

Tintin alltså, Tantan. Och Dupond i Dupond. Dupond i Dupond, ja. Precis. Men även polaroid. Gud, vad det hette. Polaroid. Ja, det var ju på den tiden, på 60-talet, precis när de här kamerorna hade kommit som man tog ett foto och så kom själva bilden ut från ett ställe i kameran.

Och sen framkallade den sig själv. Så två minuter senare så hade man en färdig bild. Den hette ju polaroidkamera och det var ju det man sa. Ja, det finns ju fortfarande.

Ja, men inte i samma utsträckning som det fanns då. För då var det liksom en innovation. Och när jag kom hem då och visade upp att någon hade tagit en sån där bild av mig dessutom.

Man fick ju inte säga på mig, man sa av mig, hävdade min pappa. Och sa att det var en polaroidbild och då blev han upprörd och sa, heter det inte polaroid, det är polaroid! Men det gick väl du och sa det sedan i skolan?

Nu kom jag på ett annat också. Jag kan kanske inte sa det i skolan. Det var cigarettmärket Marlboro. Marlboro. Och på den tiden när man rökte så man sa, kan jag få låna en Marlboro av dig?

Marlboro. Marlboro. Ja, något sånt var det. Han hade ju gått på Oxford på internatskola där så han hade ju koll på det där med uttal. Gjorde han det? Ja, men i alla fall, om vi går tillbaks till din grej där.

Så hade han skrivit det här särtrycket som man kan då köpa på riddarhuset. En annan grej. Ja, precis, för den som är intresserad. Det är väldigt spännande läsning.

Jag kan varmt rekommendera den. Eventuellt ska den komma som talbok också. Eller ljudbok kanske man säger för den delen. Ja, i vilket fall som helst, inom den här adliga grejen också så finns det en grej som heter Stift Jungfru.

Och när ett barn föds så kan man då ansöka om att bli stiftsjungfru i Vadstena stift. Ja. Och det innebär att om man är stiftsjungfru så får man ett diplom, ett ganska stort diplom som man kan sätta på väggen eller någon annanstans.

När man blir reggad. Precis, exakt. Men det inkluderar också att om man är ogift fram till 40-50 år, jag kommer inte ihåg vad det är, en väldigt lång ålder, då får man hämta in ett bidrag för att man har ju inte en man som försörjer en.

Nej, precis. Och då tror jag att man kan få typ 250 kronor eller 500 kronor om året eller något sånt där. Ja, exakt. Och det är ju riddarhuset som degar det här då till de här stackars kvinnorna.

De här gamla, gamla, gamla kvinnorna. Precis, och du är ju en sån stiftsjungfru. Ja, och det har ju bevisligen blivit dags för mig då, gamla stackars ogifta kvinna, att casha ut.

Ja. Men så att jag ringer den här mannen och han säger, ja hej, det är riddarhuset du har kommit till, bla bla bla. Och jag säger, hej, bla bla bla, det här var Agnes Uggla.

Och jag behöver ju inte säga mer eftersom han vet ju varför jag ringer. Han har ju benkoll på alla efternamn liksom. Så han säger, hej! Liksom, urladig, för han har väl väntat på mitt samtal eftersom det har gått några veckor sedan han skickade det där.

Ja, och så frågade han hur bevandrad jag var inom det här och jag sa att väldigt obevandrad egentligen. Så då förklarade han att det är nämligen så att är man registrerad som stiftsjungfru, då är det de hundra som har stått längst i kö som får bidrag. Okej.

Tills dess att de antingen gifter sig eller trillar av pin. Ja, okej. Och var i kön befann du dig? Jag är nummer hundra nu. Nej, är det sant? Ja, jag har ju liksom...

Grattis! Jag har kommit in. Grattis! Hur mycket kan du hämta? Och kan jag få ett handlån? Exakt, ja, nej men... Och först ville han ju då kontrollera, är du gift?

Alltså, är det liksom... Jag är ju inte registrerad som gift uppenbarligen på Skatteverket och sånt där. Så att han förstod väl att jag inte var det, men han ville ändå kontrollera att jag liksom inte hade smyggift mig och inte tagit mig ur kön.

Men jag bedyrade att jag är absolut inte gift. Verkligen inte. Show me the money. Ja, precis. Och då sa han, ja, men vad härligt. Ja, men du kommer få det här bidraget.

Det betalas ut i november, du kommer få det här bidraget. Och du kommer få det tills du dör eller gifter dig. Det är ju en bra anledning att inte gifta sig. Det var exakt det jag sa när jag återberättade det här för berörda parter.

Det blir inget giftermål. För jag får ju deg för det här. Ja, precis. Men ja, så att jag gav mitt kontonummer och jag kommer nu då i november få 14 000 kronor från riddarhuset.

Grattis! Fan vad bra! Så härligt! Jag blev så glad. 14 000 om året, var det. Ja, det är skatt på det. Så att jag måste liksom spara 30% av det. Men ändå. Ja, fy fan vad kul alltså.

Jag är så glad för din skull. Ja, jag med. Det var så glädjande samtal att jag ska få bidrag från riddarhuset. För att inte gifta dig. Ja! Alltså, det måste ha gått upp mycket i, alltså jag vill minnas att det var sa har vissa sångare har ju någonting som är sjukt konstigt.

Jag förstår ingenting. Jag tror det är ren jävla galimatias. De har alltså en flaska med vatten. Det är oftast en specialflaska och sedan har de ett större sugrör och så blåser de ut i det där sugröret in i flaskan så det blir bubblor i flaskan.

Och så värmer de upp rösten och tror att det här är grejen för att börja sjunga vackert liksom. Och jag tror att det är alltså det är rena såna här häxblandningar som man gjorde på 1700-talet. Ja exakt, men är inte det där typiskt så här människor som kanske inte är så trygga i sitt artisteri eller sin sång, som liksom lägger sig an med viktiga saker för att känna att de är viktiga eller att det är på riktigt typ.

Att så här min röst är mitt levebröd och så. Absolut. Men det är ju inte bara alltså det är ju inte bara sångare som värmer upp. Jag tycker alla inför alla former av utslut man ska utöva någonting så ska man också värma upp och det är ju så sjukt tråkigt.

Det är så fruktansvärt tråkigt att stå där och gymnastisera eller värma benen eller rösten eller spela pingis. Jag vill gå på, jag vill ha match direkt, inte hålla på med någon jävla uppvärmning innan. Jag drabbades ju av det här förra veckan och var ganska, alltså jag utdelade en liten avhyvling då.

Jag var nämligen på gymmet med min PT för första gången på liksom, ja jag vet inte, år säger vi. Ja. Jag visste inte att du hade skaffat PT. Jo. Inte en kickboxning utan för det körde du förut, nu har det börjat med PT istället.

Ja precis, det råkar vara så att jag även lever med Sagda PT. Jaha, du bor ihop med en PT? Jaha, han är PT din kille. Ja. Okej, ja. Han är PT. Och han sa också att, ja men okej, absolut, om jag ska hjälpa dig att bygga, det gick framförallt liksom bakdel som jag känner har, den har blivit lite, den har blivit lite liksom lagd och sidosatt under en tid och jag känner att så här, det här, den är liksom, den är konkav.

Ja. Och ja, och då frågade jag med guldig röst, kan inte du hjälpa mig, du som är PT, liksom. Ja. Och då sa han, absolut, men då måste du lyssna på mig. Åh, vad jobbigt, det är som gjort för att det ska bli bråk.

Du kan inte hålla på och ha attityd när jag säger att du ska göra ett visst antal reps eller att du ska liksom, ja, nu, när vi har PT-sessionen då är det jag som styr, liksom. Och du får bara hacka i dig det och jag bara så här, självklart. Och varför skulle jag ha attityd när du hjälper mig?

Det är så lätt att säga det där inför ett första möte med sin PT. Ja. Är det inte det? Exakt, ja. Men det dröjde ju inte mer än 30 sekunder innan jag hade sagt attityd.

Därför att han då bad mig att värma upp. Ja, du ser. Där kom det. Ja. Och det hade väl varit fine om uppvärmningen var just värm upp. Det vill säga, liksom, ja, men skaka lite på benen eller du vet sådär.

Men den här uppvärmningen var precis som den uppvärmningen egentligen när jag bokade som mest. Det var en uppvärmning som gjorde att efteråt var jag helt obrukbar. Alltså, uppvärmningen var lika jobbig som träningspasset, men gjorde att jag inte kunde utföra träningspasset för att jag var så slut efter uppvärmningen.

Men uppvärmningen räknades inte som träning. Det är ju det. Den är inte träning. Nej, nej, nej, nej, nej. Vi har ju bara värmt upp. Men får jag bara säga en sak?

Jag ger mig fan på att det ingick i den timmen som du betalade för. Den där uppvärmningen på en kvart, för så var det när jag gick för PT. Då sa hon så här, sätt dig på cykeln i en kvart så kommer jag sedan.

Då fick vi bara 45 minuter. Vad heter det? Timme. För att det ingick att jag skulle värma upp i 15 trots att hon inte stod bredvid. Medan hon fikade. Ja, exakt. Ja, men det här var också så här, det här var också den värsta typen, därför det var så här.

Sätt dig på cykeln i fem minuter. Ja, och jag bara, okej. Och då har ju jag fem minuter, liksom. Den tickar ju ner, eller tickar upp på den här själva cykeln, liksom.

Så jag har ju benkoll på hur länge vi har kört. Ja, och så frågar han då, ja, hur långt är det kvar? Ja, det är en minut och 15 sekunder kvar tills vi har nått fem minuter.

Okej, ja, men kör sex minuter då. Va? Ursäkta? Då har han på en minut där. Vad menar du? Det var då den här avhyvlingen kom, därför att, alltså jag har ju satt mitt sikte på fem minuter här.

Och nu har du lagt på en minut till. Absolut inte. Alltså, jag är så trött i mina ben. Vad ingick? Vad skulle du göra under den här uppvärmningen? Jag skulle cykla.

Ja, du cykla? I ett visst tempo också? Nej, men han sa, inte för fort så att du blir för trött, men det, jag blev ju trött bara av att cykla, alltså då skulle jag behöva cykla i ultra rapid om jag inte skulle bli trött, utan bara lite varm i benen.

Jag var ju ändå tvungen att, och jag ville också visa, jag ville också, liksom, jag var lite mopsig, jag ville liksom så här, äh, det här är väl ingenting, liksom. Jag cyklar väl på i ett vanligt tempo. Det här är mitt vanliga cykeltempo, lite så.

Men jag fick ju ångra det. Och då blev jag liksom arg istället när han då la på en minut. Och jag inte hade cyklat i ett lugnt tempo. Då hade du blivit galen, jag hade blivit galen.

Ja, och likadant var det då när vi sedan körde. För då var det liksom så här, ja, okej, nu ska vi köra tio omgångar. Och vi kommer köra fem, fem, liksom, squats per omgång.

Ja, vadå fem squats? Det är ju såna där man går, utfall, va? Ja, men typ. Ja. Ja, det är en övning. Och så gör vi fem och han bara så här, åh, fyra och fem. Och vi kör en till.

Varför kör, du har ju sagt fem. Alltså jag har, jag har siktet inställt, jag klarar ju knappt fem. Och när jag då äntligen har klarat femman, då kan inte du lägga på en till.

Nej, det går ju inte. För då får jag attityd, liksom. Men det gjorde, den här PT-sessionen gjorde att jag idag, sex dagar senare. Bestämde du för aldrig mer att göra det här?

Nej, sex dagar senare är jag äntligen fri från muskelvärk. Och dag nummer sju, det vill säga imorgon, ska vi göra det igen. Och det är det andra, andra passet. Ja.

Fy fan, jag förstår, du har redan ångest för det här. Värsta är ju tycker jag när man gör det på morgonen. Nej, det tycker jag inte. Alltså man går och lägger sig och man vet att precis när jag vaknar ska jag gå upp och gymnastisera.

Nej, det är fruktansvärt. Jo, jag vet, men då sover man ändå bort större delen av ångesten. Och så hinner man liksom knappt, man är så trött på morgonen så man hinner inte liksom, man bara gör.

Jag tycker det är värre när man ska göra det klockan 18. För då går man hela dagen och bara, åh, och vet att man ska göra det. Det är därför jag överhuvudtaget inte gör det.

För jag tycker det är så sjukt tråkigt. Ja, så är det. Alltså hela den här PT-sessionen är ju som en enda lång uppvärmning. Och sen efter uppvärmningen, då ska man sitta och dra i sin muskulatur och pända och hålla på liksom helt i onödan.

När man bara vill gå därifrån. Det gjorde inte det. Ingen stretchning. Nej, det hedrar honom. Däremot så fick jag ju Joe & The Juice efter. Alltså han har sina kvaliteter, min PT, det måste man säga.

Jag är, jag har ett scoop. Ett scoop? Ja Sveriges största jämförelsetjänst för lån. Hej, jag heter Alex Scholman och jag vill slå ett slag för appen Opti. Under de senaste fem åren har jag sparat en slant hos Opti varje månad.

Och det Opti gör är att de investerar pengarna och sköter allting åt mig. Att investera innebär ju en risk, så är det, men för mig har det gått riktigt bra med Opti. Så alltså, ett litet slag för Opti.

Ladda ner appen, svara på några frågor och sen är du igång. Tack! Är du armsträckartypen? Eller kanske zoomartypen? Då kan det vara dags att boka en synundersökning.

För skärmen blir ju inte större och dina armar blir inte längre med tiden. Kanske är du typen som tar av och på glasögonen varje gång du ska läsa. Hitta dina nästa glasögon på Specsavers.

se.