294. Pensionären Magnus Uggla

När du har varit på öhoppning i Grekland och tagit färja via Paros, Antiparos, Naxos, Hydra och Lesbos. Är det ganska härligt att flyga direkt hem med Norwegian utan en enda mellanlandning? Flyg direkt, flyg smart, flyg.

Bosch tvättmaskiner och torktumlare testas och testas och testas för att hålla och prestera i många år framåt. Så att du ska slippa köpa nytt lika ofta. För vi vet att det aldrig är kul när de går sönder.

Så väldig kvalitet som håller länge. Från Bosch. BMW iX3, en elektrisk SUV för dig som vill ha det absolut senaste inom teknik och design. Och uppleva körglädje i en klass för sig.

BMW iX3 är den perfekta kombinationen av tjänstebil och familjebil. Välkommen till BMW.se eller din närmaste BMW-återförsäljare. Ja, jag kör ju på Stadsteatern liksom.

Jag har ju premiär på Jesus Christ här och jag är egentligen bara med i en låt. Och då har jag plötsligt börjat se det här jobbet som jag gör på Stadsteatern som ett pensionärsjobb. Du vet, när man är pensionär, då gör man ett litet jobb.

Inte för ansträngande och sen går man hem och sover middag. Mormor började jobba på Hallbergs, vet jag. Ja, precis. Och det här är ju liksom mitt pensionärsjobb.

Det är en låt som jag kör i full utstyrt, i full gala. Och som är väldigt bra och väldigt spektakulär. Och jag får njuta av allt det där som de andra skådisarna får hålla på i två timmar med för att uppnå.

Det fixar jag på tre minuter, tre och en halv minut. Men är det också lite så att så här... Lite som när man äter ett bakverk från ett barn. Ja. Att man liksom gör det för barnets skull.

Snarare att man, åh vad gott, mum mum mum mum mum mum mum. För att barnet får sån glädje av det. Men att man själv liksom så här, ja, det var kanske inte världens godaste bakverk.

Är det så att vi låter honom få göra den här 33-minutersrollen så blir han så glad. Ja, det är möjligt. Menar du att publiken tänker så eller mina kolleger? Dina kolleger.

Ja, det har jag faktiskt ingen aning om. Jag tror inte de hinner tänka på min roll. De har så mycket upptagna att fylla sina egna, att köra sina egna roller. Som är liksom en 1,55 då ska de fylla i minuter på scenen.

Jag har bara gör tre minuter. Ja men därför att så här, i mormors fall så var det ju faktiskt ännu märkligare eftersom hon var hemmafru. Och inte förrän hon då blev pensionär började arbeta.

Hon hade inte arbetat hela sitt liv. Och plötsligt då, när hemmafru, eller ja, det är ju uppenbarligen ett arbete då. Det var ju i och för sig en heltidstjänst va?

Såklart. Eller heltidstjänst, men hon stod ju där nio till fem på Hallbergs och sålde smycken. Okej, så var det kanske. Tror jag, ja. Det gjorde hon. Men hon skaffade den, det var rätt.

Hon skaffade den när hon blev pensionär. Jag tyckte det var bra gjort av henne. Men för att återgå till mitt pensionärsjobb, det har jag liksom börjat liksom mer och mer anamma känslan av att vara pensionär.

Och det visar sig, det visar sig inte bara på Stadsteatern utan jag har också uppnått det med selfies. Du vet, jag gillar ju inte att ta selfies. Då stannar jag mig och tar selfies.

Men nu har jag liksom vänt på det. För att de kommer ju fram till mig så säger de så här, kan vi ta en selfie? Och så ställer de sig snabbt med mobilen i handen och riktar den mot mig och mot sig själva.

Och så klämmer de av och så trycker de en fyra, fem bilder och så går de därifrån. Men nu, nu när det är dags för selfies, då stannar jag upp dem. Och så när de börjar kamera och ska knäppa av, då stött jag handen framför mobilen och säger upp, upp, upp, upp, upp.

Nej, nej, nej. Det här ska vi göra ordentligt. Det här ska vi ta bilder. Det ska vi inte slarva bort. Så då ställer jag mig där och så får de liksom posera och sen så kör jag fram och tillbaka.

Jag tar verkligen, drar ut på det för att jag njuter av stunden. Jag vill ju ta tillfälligt. Jag vet aldrig när man kommer få göra det här igen. Nej, precis. Det är den här sköna känslan.

Jag vill vara så här älskvärd. Jag vill att vi ska få ett bra resultat. Det ska inte bli någon havssegel, utan det ska bli en bra bild. Och tricket är att så småningom så har de, jag håller på med inställningar.

Jag håller fram tummen framför ögonen sådär, mäter avstånd. Du vet, som riktiga fotografer gör. Ja, jag vet inte om nästa steg är att jag ska skaffa en ljusmätare också.

Och till slut så tröttnar de. Och det är det som är liksom, jag kan hålla på så länge med den här selfien så att de till slut säger bara Nej, sorry, jag har inte tid. Jag måste gå.

Och då har jag uppnått liksom hela... Det blir någon selfie, eller? Oftast är jag ju så väldigt seg och det ska, ja du vet, jag håller på med vinters och grejer.

Så att det blir inga selfies. Det är liksom nästa, ett utvecklat sätt att inte behöva ta selfies. Nej, precis. Och det kan jag ju kosta på mig nu när jag är pensionär och inte har någonstans att ta vägen.

Exakt, du har allt i världen att liksom inte låta dem få en selfie. Precis. Jag är sådär älskvärd och pratar med dem och verkligen drar ut på tiden. Det där är väldigt pensionärigt, ja.

Att man liksom inte riktigt har pejl på att folk kanske har någonstans att vara. Eller liksom... Nej, man har inte bråttom. Det är så pensionärsaktigt att komma en kvart, tjugo minuter för sent, eller för tidigt till alla möten.

För man har ju ingenting annat. Nej. Men det gör ju inte jag, för jag har ju selfiesarna som tar, som jag ger... Det kom jag ihåg när vi åkte buss att det alltid satt liksom, usch jag fick alltid så ont i hjärtat av att se dem.

Det var liksom det härliga som de kunde tänka sig att sitta och chit-chatta med busschauffören där framme. Liksom. Vilka tyckte det? Nej, men de gamla. De satt alltid längst fram och liksom chabbade.

Och då kände man såhär, oh, det här är the highlight of their day. Det känns inte bra, liksom. De åkte säkert med hela bussturen också. Exakt, kanske fram och tillbaka, liksom.

Ja. Fruktansvärt. Hade den tiden. Ja, exakt. Och det var framförallt väldigt kul. Och då kände man ju direkt såhär, oh, jag måste prata mer med gamla människor alltså.

Mamma hade ju liksom en, alltså hon hade ju sån dödsångest när hon var liten. Att hon fick panik av gamla människor eftersom de snart skulle dö. Ja. Så känner inte riktigt jag.

Nej, inte jag heller. Men jag känner att jag, att jag har, jag har alltid haft liksom, mitt hjärta klappar alltid extra för, för gamla gubbar, det vet vi sedan länge. Gamla gubbar också, inte för kärringar.

Nej, men de tycker jag kan vara lite surare. Ja. Men det kommer jag ihåg när vi var på Okinawa och vi spelade något konstigt japanskt spel där, något sånt där cricketaktigt eller vad det var.

Ja, det var så gulliga. Och du var sådär sjuk. Jag kommer ihåg, vet du vad? Jag kommer ihåg att du var så sjuk och du var ju så nedstämd och sjuk och mådde så dåligt.

Ingenting kunde få dig på gott humör. Men så kom de här gamla gubbarna som stod ensamma och spelade sina cricketspel. Eller ensamma var de ju inte, det var ju något slags lag.

Ja. Och då sken du upp som en sol och så var du, var all sjukdomskänsla helt som bortblåst. Ja, men det var ju faktiskt helt sjukt. Därför att såhär, det vet man nog, men i det programmet, när vi är på Okinawa så ska ju vi träffa de här gamla människorna i zon, i de blå zonerna.

Det vill säga där man lever längre. Därför att vi vill ju förstå varför, såklart. Och innan, precis innan vi ska träffa de här gamla människorna så ska Oh, det är en bra titel där va?

Ja, eller man blir pepp. Ja, lyssna då. Små hårda bruna kulor i gräs eller på skare. Vet du vem som gjort dem? Just det, en guldig hare. Ett skare. Alltså, är inte tanken att man ska liksom lära sig, liksom prata med de här orden?

Vad är skare? Det är ju det där som är den där snön, så är det liksom is över snön. Ja, precis. Men liksom att göra att göra barnfilmer riktade till vuxna som funkar för barn, det var liksom framgångskonceptet, och det är det jag undrar om man har försökt göra med de här böckerna, det vill säga så här, de vuxna som läser det här kommer tycka det är för tråkigt om det bara är hund och katt.

Vi måste kasta in en liksom vintervarg och en blåmes. Ja, fast det stämmer ju inte heller för det är så jävla dåligt rimmat. Det är så dåligt, så det är skämt åt det.

Det är verkligen ett skämt åt det. Men hur kommer det sig att du får, alltså du sitter ju barnvakt, så jag antar att de fanns här redan i bokhyllan, de här böckerna. Jaja.

Men du kan ju fråga barnens pappa eller mamma hur det kom sig att de köpte just den här boken. Var det på rekommendationer eller? Nej, men jag gissar att det var för att det stod bajs på, för att det är liksom kul med bajs.

Ja, men det måste ju finnas en, jag tänker också att det måste finnas en uppsjö med böcker som handlar just om bajs. Det måste ha gjorts så jävla mycket bajs. Ja, jag tänker bara att bajs är ju bara bajsboken.

Och den kommer jag ihåg var liksom, den var something extra. Absolut, men det är ändå 30 år sedan du var liten. Mm, exakt. Så det borde ju ha hänt lite på, därför har det kommit en uppsjö med bajsböcker.

Men, jag tror inte att det är liksom så här, på Akademibokhandeln att det finns liksom så här, här är genren bajs. Det är en speciell avdelning. Ja, precis. Utan jag tror att det har varit lite så här, oj här är en bok som handlar om bajs.

Att de är lite spridda, så att man tog väl den bajsboken som man, man har liksom inte scannat igenom hela bokhandeln innan man har valt just den här, utan man bara, ja här är en bok om bajs. Jag tror att det mer står under hyllan humor. Humor för barn.

Och sen är det bara bajsböcker där, för det är det enda barn begriper som är, barn begriper att det är roligt. Och prutt, liksom. Ja, precis. På din inrådan har jag börjat titta, och i brist på annat börjat titta på ett program som heter Sveriges dummaste.

Ja, just det. Det tycker jag är sjukt kul. Det är sjukt kul. Ja. Och du har varit så negativ, för du har varit lite så här... Ja, för jag tycker det känns, det känns liksom...

Tramsigt. Ja, precis. Och det är den här rödhåriga långa killen som är programledare och bara det får mig att liksom rygga tillbaka. Tänka att det där är nog inget program för dig, för mig.

Men nu har jag tittat på det och det är speciellt. Vad var det du sa? Det är på spåret för... För idioter. För idioter, ja. Ja. Men det är ju inte... Det är ju väldigt enkla frågor, men stundtals så slänger de in en och annan som man känner så här, oh, den här kanske jag hade gått bet på.

Ja, men för jag känner ju, alltså hela poängen med att kolla på spåret, det är ju att man någon gång har fått ett rätt. Alltså att man har gissat rätt på en fråga. Och så har man känt nästa gång, oh, nu ska vi se vad det kommer för frågor.

Och så är det liksom 97% frågor som man aldrig någonsin skulle klara. Och så kommer det en grej som man kunde, som de kanske på tvn inte kunde. Och då känner man så här, fan, jag är smart alltså.

Ja. Och där har de liksom gjort, där har de tänkt rätt, för då har de liksom förstått att så här, om tv-tittarna får mer rätt, ännu fler rätt än vad de får på spåret, då kommer de ju tycka att det här är ännu roligare, för då kommer de känna sig ännu smartare. Framförallt om de på tvn inte får rätt.

Nej, precis. Då sitter man och säger så här, okej, vad heter hej på spanska? Ja, det är Ola. Jag vet det. Det är Ola. Och det är liksom, det är så jävla självklara grejer.

Och ändå sitter man och är nöjd, brister ut i någon slags glatt fnys när man kan det där. Men drabbas du inte också av att ibland är det någon fråga som du inte kan? Ja, men då känner jag ju kanske framförallt att så här, ja, nej, gud, det där har jag aldrig hört.

Nej, vet du vad jag känner då? Jag förstod inte vad hon var med överhuvudtaget för. Det var en gåta. Men jag tror att de som är med i det där programmet, det finns ju vissa som man kan tänka så här, varför är han med, den här brunbrända läkaren som sitter med i TV4?

Alltså, varför är en högutbildad läkare med i ett program med titeln Sveriges dummaste? Det måste ju vara för att de lägger upp en hel, en fet sedelbunt. Det kan ju inte vara av någon annan anledning.

Eller att han älskar att vara med i rutan. Det kan det i och för sig vara. Och han tycker att han inte har varit med tillräckligt mycket i rutan. Nej, precis, de har ju bytt ut.

Att de har kollat ner hans läkarutlåtanden med i TV4. De har ju bytt ut honom mot en annan yngre, sån här som det ser ut som att han är en prototyp för Ken-dockor. Ja, exakt.

En snygging. Ja, precis, en riktigt snygging. Men det är ju också en person som ju är läkare nu i Sveriges dummaste. Och där känner man ju också så här, jävlar vad du har mycket att förlora här.

Fallhöjden är så enorm, därför att du ska ju per definition vara smart. Alltså du har pluggat i flera år, du ska vara liksom allmänbildad. Det måste man väl ändå kunna tänka sig om läkare.

Och om du inte åker ut först, då kommer ditt... Alltså jag kände det även på förädlarna, när det var med människor som liksom va? Och som var advokater och som var kriminologer.

Och väldigt självsäkert sa, det där är en förädare, det där är en förädare. Och satte liksom sin yrkesstolthet på spel. Att man kände så här, jag kommer inte, jag skulle aldrig lita på dig som advokat efter det här.

När du har varit så otroligt dålig på att liksom läsa personer. Eller någon psykolog och sånt där. Men så är det ju psykologerna som sitter i... Vad heter det? Married at first sight.

Som gör så mycket dåliga. Nu vet jag inte, det svenska har jag inte följt tillräckligt länge. Men de känns ju som att de förstör hela sin, för sig själva och hela sin yrkeskår.

För att man utsätter dem. Jag kan inte trott att det här skulle bli bra. Nej, precis. De får ju göra så mycket konstiga grejer som aldrig en psykolog skulle göra.

Och ändå ställer de upp och gör det. Det är ju helt sjukt. Ja, men jag menar hon, den här läkaren då i Sveriges dumaste, visade sig ju inte kunna de enklaste av frågor.

Och då känner man så här, skulle jag möta dig på akuten och du skulle liksom hjälpa mig, då skulle jag inte känna mig alls bekväm. För att jag har sett att du uppenbarligen har fuskat en del på dina prov. Typ.

Ja, du. För att du kan ingenting. Man måste ju ha typ MVG i alla ämnen. Nu finns kanske inte MVG kvar längre, det heter någonting annat. Nej, men motsvarigheten i alla fall.

Och om du inte kan hur många veckor det är på ett år, då börjar jag ju undra hur det står till där uppe. Ja, verkligen. Ja, det är helt jättekonstigt. Hej, jag heter Alex Schulman och jag vill slå ett slag för appen Opti.

Under de senaste fem åren har jag sparat en slant hos Opti varje månad. Och det Opti gör är att de investerar pengarna och sköter allting åt mig. Att investera innebär ju en risk, så är det.

Men för mig har det gått riktigt bra med Opti. Så alltså, ett litet slag för Opti. Laddar i appen, svara på några frågor och sen är du igång. Tack! Om danske bank var chipare skulle det kunna låta så här.

Hur är blackfish, gumman? Det är jätteäckligt, och dit, ta burgaren. Och så får du lite rakare råd kring din privatekonomi. Välkommen till Danske Bank, en lite rakare bank.

Är du armsträckartypen? Eller kanske zoomartypen? Då kan det vara dags att boka en synundersökning. För skärmen blir ju inte större och dina armar blir inte längre med tiden.

Kanske är du typen som tar av och på glasögonen varje gång du ska läsa. Hitta dina nästa glasögon på Specsavers.seAkavia, ett fackförbund för dig som vill mer. Som vill utveckla och utvecklas.

För dig som söker fakta och sprider kunskap. Som skapar förutsättningar för andra och tar ansvar för framtiden. Akavia, fackförbundet för akademiker för en upplyst framtid.