Skomakarmördaren

Alltså, Eleonora, vi har ju en sån jävla nyhet. Och det är liksom att vi på torsdag, den tionde september, alltså den här veckan, ska ha livepodd. Ja. Med vem då?

Leif GW Persson. Det är så himla sjukt. Och det är nästan att vi inte har sagt något innan, men det är liksom, det har varit så, det här händer också på en kryssning.

Ja, detta är så konstigt. Är det inte också att det är på dag två vi ska ha den här livepodden, så den elfte september? Ja, så är det nog, ja. Men man måste ju åka med från den tionde till elfte.

Så är det. För det är inte bara vi som ska pågå här, utan det här är liksom en GWs vin-kryssning. Och det ska vara ett mordmysterium också, som ska utspela sig i realtid.

Och gästerna ska bli en del av utredningen. Och i hela fartyget är brottsplatsen och så ska man följa ledtrådar och så där. Alltså, en sån grej kommer det vara. Och så kommer vi ha en livepodd då, gå igenom ett fall.

Och så kommer det vara lite andra så här vin-grejer. Det här är så konstigt, men det ska bli jättekul. Och biljetter att fixa man via Birka Gotland, så det är ingenting som vi rör vid.

Så jag hoppas ju att våra lyssnare kan komma. Verkligen, det vore så himla, himla kul. Alltså, vi hoppas, vi är ledsna att vi kommer med den här informationen så sent, men vi har inte kunnat innan.

Men nu kan vi i alla fall säga det. Vi kommer ha livepodd på en kryssning med GWs viner. Leif GW är med på livepodden. Och så är det också ett murder mystery. Alltså, det känns ju som att har ni möjlighet så kommer ni älska det här.

Jag kommer älska det här. Jag vet att alla kommer fråga, kommer ni släppa detta som avsnitt efteråt? Jag vet inte riktigt, vi vet inte. Nej, vi vet inte om vi, alltså vi kommer verkligen vilja det.

Men frågan är om vi kommer kunna använda ljudet på något rimligt sätt. Eftersom det här då ska spelas in i sådana fall på en båt, precis. Det är en av frågorna. Den andra frågan är, är detta bara en dröm?

Jag vet inte. Nej, men verkligen. Ja, men Birka Gotland får vi hänvisa, jag gör till. Och så ses vi till sjöss. Ja, vi ses till sjöss. Det är också där hela kryssningen, så man kan ju snackas och sånt.

Det vore kul. Ja, visst. Hörrni, ha det gott nu, fortsätter vi med podden. Vad blir det för mord? Hallå och välkomna till veckans avsnitt av Vad blir det för mord med mig, Elinor Hallenmark-Svensson och med dig, Joanna Vargreil.

Ja, visst. God dag, god dag. Hur mår du? Har du jättemycket träningsverk? Du tränade med min syster igår. Ja, vi har börjat på mamma-träning. Och så ligger det precis där du bor, så vi kom och volleygästade ditt möte med Lisel.

Det var mysigt. Ja, det var väldigt mysigt. Jo, men inte så mycket träningsverk idag. Det var mycket värre efter första. Men det kommer kanske imorgon. Who knows?

Ja, Kiki har det. Hon ville att jag skulle hälsa dig att hon har jättemycket träningsverk och mår fruktansvärt. Då kan du hälsa henne att jag har nästan så mycket.

Jag känner typ att jag börjar bounce back nu. Då kommer hon sluta gå på de här. Det är verkligen inte sant. Men hon är ju också mycket mer hjälte som gör det här för att hon är ju liksom...

Det är tre månader sedan hon slutade vara gravid. Och jag är ju sex månader. Ja, verkligen. Helt otroligt. Jag hade också en på den här mammaträningen som man har ju med, man kan ju ha med sin bebis.

Och hon har med sin bebis som är tre veckor gammal. Ojojoj! Så var född för tre veckor sedan. Hon fick gå hem. Jag bara, men hur är du här? Hur kan du, eller hur känns det?

Hur mår du? Hon bara, nej men jag hade en jättelätt graviditet och förlossningen gick jättebra. Så det känns, nej men jag känner mig pigg. Jag bara, oh my god. Stabigt.

Det är hennes andra barn också. Så hon kanske inte hade den här fullständiga paniken man har de första två månaderna. Av bara, vad är detta? Vad har hänt? Jag vet inte om man känner så efter varje graviditet eller bara efter första.

Det var sjukt. Det är ändå, ja. Nej men det är, nu lugnar vi oss. Känner jag. Fick panik. Gud, jag måste berätta en skitstörig grej. Vadå? Jag har ju boendestödjare en timme i veckan.

Och då får man ju ansöka om det från Stockholms stad, liksom. Och nu så skulle de förnya mitt abonnemang, så att säga. Så då skulle jag komma in på ett möte och berätta hur det går.

Och bla, bla, bla. Vad vi hittar på, jag och min boendestödjare. Gud vad duktigt. Tickle your mind. Och det hjälpte mig lite. Så jag är lite bäng, känner jag mig.

Men det är bra och det är kul och så. Då kan du få jobb för Stockholms stad, kan jag meddela. Jag hade ju, alltså. Nej men så dum. Nej, så så vidare är det inte.

Nej, det var. Det var... Otroligt frustrerande. Ja. Men du, jag tycker vi drar igång. Ja, det gör vi. Jag har fått hjälp av Malin Andersson med research. Alltså varning för att det här var ett...

Vilket obehagligt fall det här är. Så nu kör vi, men det är varning för all of the things. Vilka specifikt? Har du något lite mer? Våld mot barn, mycket. Men i alla fall, vi ska prata om Joseph Callinger.

Han kallas också för The Shoemaker. Den 8 januari 1975, är vi nu. Då kliver en man och en 13-årig pojke ombord bussen från Philadelphia till New Jersey. New Jersey, jag vet inte hur man säger det på den dialekten, men du vet.

New Jersey. Jag vet inte heller om det är så. De kliver av i något som heter Fort Lee, som ligger i New Jersey. Det är en stad med 35 000 invånare ungefär. Och de vandrar runt ett tag och ser lite så här, det här är inte riktigt det vi söker tydligen.

För Fort Lee har precis blivit en liten suburb till att bli mer lägenhetskomplex och lite mer stad. Så de går ungefär en och en halv kilometer till en förort som heter Leonia. Leonia, tror jag.

Och det är en klassisk amerikansk småstad. Det var typ 9 000 pers där. Det är ingen som låser ytterdörren när de åker och handlar, eller du vet sådär. Alla känner alla.

Det var verkligen nästa mening. Ja, jag visst. Och det är mycket villor och sådär. Och därför lägger folk märke till den här mannen och den här pojken under dagen.

En som delar ut posten. Vad heter det? Brevbärare tackar som bra. Funktionismi alltså. Ja, verkligen. Välkomna, la la la. Ja, men han noterar dem och han lägger märke till, både för att han inte har sett dem förut, och för att det ser ut som att de håller på och rekar de här husen de går förbi.

Han tycker också att det är konstigt att de ibland håller hand när de vandrar runt där lite planlöst och han tycker också att den här pojken har feminina drag. Okej, vad tycker du om mig? Ja, du vet.

De är inte normala, vad gör de? Vilket år var detta, sa vi? 75. Okej, Gud är Gud. Och vid lunchtid så ser en kvinna som heter Lucy Bevacqua, hon bor på en gata som heter Glenwood.

Då ser hon, den här mannen och pojken går förbi hennes hus. Och det som sticker ut för henne, som gör att hon liksom noterade det, det är också den här pojken och hans citat feminina beteende. Det är väldigt oklart vad man menar att det är eller består i, men det är flera vittnens motivering liksom till att man kommer ihåg den här mannen och pojken.

Att pojken framstår som feminin. Ring på 112, det går en pojke med feminina drag här. Det är ju kallakårar längs min rygg för att han hade lite feminina drag alltså.

Här är det något som inte stämmer. J.K. Rowling idag. Ja, verkligen. You're not a woman, I am. Why do you walk like that? Did you have kids? I did. You can't have children in your womb.

Det är det som händer när man har varit så här, det här feministsättet att beskriva kvinnlighet och kvinnor på det här magiska med att säga, nej men kvinnokroppen är helt fantastisk, alltså det är ju vad den klarar av. Det är ju helt otroligt när man beskriver barnafödande som mirakel och sådär. Att det är det som har bara slagit slint helt och fullt.

Och som kvinnorna som bara, det måste vara att vara kvinna är så heligt. Vem som helst kan inte få säga, bara hitta på att de är kvinnor. För att det är magiskt.

Man bara, du är ingen enhörning. Det är så stort, det är så vackert. Man bara, ja, det är toppen också. Men det luktar inte så gott alltid ska jag tala om. Nej, det var bara en helt vanlig människa.

Det är alltså en människokropp menar du? Nej, men jag vet. Sluta hålla på. I alla fall, Lucy åker och handlar, tänker inte mer på det här. I huset mittemot där Lucy bor, på en adress som är 124 Glenwood, så bor en kvinna som heter Edwina Romaine.

Och där bor hon med sin mamma som är 90, Mrs. Romaine, och så två av sina döttrar. De är tvillingar och de är 21 år gamla och heter Randy och Reda. Snyggt. Eller hur, jag tyckte också det.

Edwina hade också en tredje dotter som heter Didi, men hon är 28 nu och har gift sig och flyttat hemifrån och sådär. Men den 8 januari så är det bara Didi som är hemma i huset tillsammans med Mrs. Romaine.

Och hon är där med sin fyraåriga son Robert. Nej, min son hette Robert. Ja, han hette Robert. Robban. Och så var det ju på den tiden. Ja, så var det. Så tyckte man då.

Så var det då. Efter att den här Mrs. Romaine var 90 år gammal, mamman är liksom väldigt sjuk såklart och kan liksom inte lämna sängen i princip och behöver mycket vård i hemmet.

Och den här dagen så är resten av familjen ute på olika ärenden så därför har Didi kommit hit med sin son då för att se till att Mrs. Romaine får den hjälp hon behöver när alla andra är ute. Du har ju bara en fyraåring att ta hand om, kom hit då.

Men strax efter klockan 12 på förmiddagen så knackar det på där på dörren på familjen Romains hus. Och där utanför så står en man och en ung pojke och när mannen säger att han heter John Hancock och han är försäljare. Men Didi får en jävligt dålig vibe av den här mannen.

Och är så här, nej vi ska inte köpa någonting. Och så sträcker hon sig efter dörren för att stänga, men då tar mannen tag i henne och knuffar in henne i huset. Och att han är svart i blicken på ett väldigt läskigt sätt och att han luktar konstigt.

Didi kämpar emot och försöker slå sig fri från den här mannen. Men då tar han fram en pistol, så då skärper man ju till sig så att säga. Ja visst. Då sträcker man upp sig.

Den här pojken. Jag skojar bara, jag vill ha det du säljer. Vad var meningen? Vad gör du? Jag tycker mest att det var lite aggressivt. Verkligen. Jag menar, personal space please.

Förlåt, förlåt. Lägg ner pistolen. Jag vill gärna ha den. Verkligen. Fast att du luktar lite märkligt. Nej men, och pojken som är med den här mannen är ganska passiv typ.

Men de har i alla fall kommit in i huset nu, stängt dörren efter sig. Men han har varit jämt ganska passiv. Då kommer Robert som alltså är fyra år gammal också in i rummet och mannen riktar pistolen mot honom och säger This is a robbery, do as I say and you won't get hurt.

Till en fyraåring. Det är grovt. Och mannen frågar då vilka andra personer som finns där och Didi säger att Mrs. Romaine ligger i sin säng på övervåningen. Så han lägger undan den här pistolen.

Han lägger den i sin ficka och så drar han fram en lång kniv istället och så tvingar han Didi och Robert att gå framför honom upp för trappan till övervåningen och håller hela tiden kniven mot Didis rygg. När de kommer upp på övervåningen så säger mannen till Robert igen, fyra, att gå och kolla så att Mrs. Romaine verkligen är sjuk och inte kan lämna sin säng.

Så när pojken gör det och säger då att nej, hon kan inte ställa sig upp. Då tar han in Robert och Didi i ett tomt sovrum. Båda får klä av sig alla sina kläder. Lägga sig på sängen där mannen alltså binder ihop Roberts händer och fötter med sladdar från lampor och liksom electrical devices.

Och så binder han Didis armbågar och fötter och sen virrar han en massa tejp runt hennes huvud, för örenes ögon och för örenes mun. Men gud. Hennes fyraåriga son ligger precis bredvid.

Sen rullar han ögonen på rygg, tvingar isär hennes ben. Och då ser han att hon har en tampong. Och då rycker han ut den och blir jättearg att hon har mens. Men äntligen är mensen hjälp, alltså det är toppen.

Samtidigt som han gör den här upptäckten då, så ringer det på ytterdörren. Då är det Randy, den ena tvillingen som har kommit hem från ett sitterende. Och hon försöker låsa upp dörren.

Vad är det nu? Hon kände på dörren och bara, varför är den låst? Vad konstigt. Ringer på, ingen öppnar så hon försöker öppna dörren eller låsa upp dörren. Men när hon ska sätta nyckeln i låset precis så öppnas dörren och en okänd man drar in henne i huset.

Och han sätter en pistol mot hennes huvud, säger åt henne att blunda. Och han säger att han vill ha pengar, så hon ger honom 5 dollar som hon har i sin väska. Och sen knuffar han upp henne för trappan och för henne till samma sovrum där Robert och Didi är.

Och Randy får ju panik när hon ser dem, såklart. Och han bara, men vart finns det mer pengar i huset? Och hon bara, då säger Randy, men det brukar finnas kontanter i en box i översta byrålådan.

Så när pojken som har följt efter dem upp i rummet tar pengarna ur lådan medan mannen tvingar Randy att klä av sig i alla sina kläder under knivhot. Och sen så binder han henne precis som Didi och lägger henne på rygg, tvingar isär även hennes ben. Men hon har ju också mens, because they're very close.

Men det är också så här, gud vilken... Jag menar, not that there are cool rapists out there anywhere, men vilken töntig jävla rapist som bara Mens, neej! Ja, det är som att han bara, why do bad things happen to good people?

Ja! Dude, du luktar konstigt, jag vet inte. Ska du verkligen... Dude, you're a rapist! Ta ett chillpill. Dude, you suck. Okej, så det... Ja, men mensen. Då ringer det på dörren igen.

Och det här har Malin skrivit, jag tycker det är roligt. Hon bara, om det inte vore så mörkt och hemskt allt det här, så hade det verkligen kunnat vara en fars. Ja, men verkligen, springa i dörrarna.

Jaha, vem är det nu? Har han precis gått? Jävla framtida... Ja, in i en garderob. Ja, nej men det ringer på Nej, men i alla fall, de ringer efter fler patruller och sen går de in i huset.

Och de hittar då Retta bakom soffan i vardagsrummet. Huset är extremt stökigt. Vaser och krukor har krossats och lampor och andra elektriska apparater är förstörda.

Det ligger sladdar lite här och där. Och Retta säger att de bör kolla ovanvåningen, så de går upp. Och där hittar de Mrs. Romaine i sitt sovrum, oskadad. Och i det andra sovrummet sitter de Randy, DeeDee och Robert och de befriar dem.

Och samtidigt så kommer det fler poliser dit. Och Edwina är så, ni borde gå ner i källaren, och då gör de det. Där är det släckt, men de hör ljud. Och när de kommer ner och tänder lampan så ser de att den här Maria Fashing ligger död på golvet i en pöl av sitt eget blod.

Hennes hals har blivit uppskuren från öra till öra. Ja, jag vet, den är så jävla grov. Och hon har fått flera hugg i axlarna, armarna och nacken. Och det ska visa sig att hon har drunknat i sitt eget blod.

Åh nej, vad hemskt. När de ligger där så är hon fullt påklädd också. I hörnet av källan, bakom de här kartongerna, så hittar man Frank. Han är oskadd rent fysiskt i alla fall.

Men varför Frank igen? Det var pojkvännen till Retta va? Gärningsmännen har lämnat. Men när den här nyheten sprider sig så hör flera andra distrikt av sig till utredarna i New Jersey och berättar att det har begåtts liknande brott som de inte kunnat lösa hos dem.

Så den 22 november 1974, alltså typ två månader tidigare, så tvingade en man och en pojke in sig i en kvinnas hem i Lindenwold i Pennsylvania. Kvinnan bands fast i sängen och sen blev hon våldtagen. Sen letade den här mannen och pojken tillsammans igenom huset efter värdesaker.

I december så avbryts en bridge-match mellan fyra kvinnor i Susquehanna Township, Pennsylvania. Det är då en man och en pojke som tvingar sig in i huset. De här kvinnorna binds och blir utsatta för överfall.

Det finns inga närmare beskrivningar av vilken typ av överfall. De här gärningsmännen uttalar sexuella hot i alla fall och stjäl pengar och smycken värda 20 000 dollar. Ytterligare ett inbrott sker i Homeland i Maryland i december när mannen och pojke tvingas in i ett hus och tvingar en kvinna där att utföra sexuella akter med den här mannen under pistolhot.

Ytterligare ett inbrott sker i Baltimore. Det finns inte så mycket detaljer kring, men det är på ungefär samma sätt. Vid ett av inbrotten så ska de här männen uppmanat pojken att begå sexuella övergrepp, och det gjorde inte pojkar.

Förlåt, jag missade lite i början här. Den här pojken, vad har vi för känsla av ålder på honom? 13 typ. So the darkness, the darkness. Man förstår direkt då att det här borde ju hänga ihop liksom.

Och man tror också att det säkert har skett fler gånger, men att vissa kvinnor kanske inte vågat anmäla och så. Man undersöker i alla fall brottsplatsen där i Leonia och får höra att en liten bit därifrån så har en man och en pojke setts när de har försökt tvätta blod från en skjorta i en vattenpöl på gatan. That's not how you do it, obviously.

Men okej. Sen har de i alla fall gett upp då, och när polisen kommer dit så ligger den här skjortan kvar. Because they're idiots. Vilket bra stöd som har utståtts.

Jättebra. Det är därför man behöver kvinnor med så de kan tvätta och städa. Men i alla fall, de hittar den här skjortan som ligger kvar vid pölen. Vänta, vet du vad det är?

Det är sån här strategic incompetence. Att han vet att om han hade fortsatt tvätta den här skjortan ordentligt så hade han skruvat sönder. Se, du kan ju tvätta. Då är det ju så att vi får dela på det då.

Då kan du ju lika gärna som jag. Så han vet att när han kommer få höra det resten av livet. For the worst of the worst. Nej men alltså, vi hade löst mycket om tjejer bara slutade tjata så himla mycket.

Ja, men det är ju visst roligt. Och det står jag för. Det står jag för. Jag heter något helt annat. Elisabeth. Jag heter Ann Heberlein. Jag står för att vi är politiska.

We support this message. Vi heter Ebba Busch och så här tycker jag. Vi fanns i alla fall också en lapp i nacken på den här skjortan. Och där står ett namn, nämligen Callinger.

Eller Callinger kanske man säger. Callinger. Callinger. Ja. Det fanns också en lapp som visade i vilken affär den här skjortan köptes i. Alltså liksom logon. Var den skjortan på riktigt märksam om det var liksom förris?

Japp, absolut. Hi, I'm a killer. This is my shirt. Inte det jag tänkte. Det finns också logga till en kemtvätt. Typ finns alla grejer. Så de letar upp den här affären som sålt skjortan och de som sålt den kan peka ut vilken kemtvätt det är som den har tvättats på.

Och på kemtvätten så bekräftar personalen att den här skjortan tillhör Joseph Callinger. Han är 38 år gammal. Okej. Den här Joseph Callinger är inte alls okänd för polisen.

Så de börjar ana att det här är their guy. Och jag ska nu berätta varför de inte är så ovana vid hans namn. Han föds den, Joseph alltså, inte polisen. Nej, okej.

Tänk att jag förstod det. Varför berättar vi så mycket om polisen? Jag fattar inte, vad ska vi prata om? Är det alla? Var det alla efter december 1925 eller i hela polisen?

Okej. Nej, men för att 11 december 1935 döps till Joseph Lee Brenner III efter sin pappa Joseph Lee Brenner Jr. hans mamma heter Judith. Men kort efter att Joseph föds då så dör hans pappa och hans mamma kan inte ta hand om honom för att hon har no money.

Så han placeras i ett fosterhem. Och när han är fyra år gammal, 1939, så blir han adopterad av ett österrikiskt par som heter Anne och Stephen Callinger som immigrerar till USA för att få ett bättre liv. Jag är så tramsig idag.

Jag vet inte varför. Jag måste skryta. De heter Anne och Stephen Hitler. Ja, exakt. Jag tänkte, gud ja. Anna Hitler. De vill komma bort lite från det där viktiga stigma.

1939. Ja, men de är... Vi vill ha, vi vill bli familjehem. Till ett såhäriskt barn, tack. Ja, tack. De här, Anne och Stephen kan inte få egna barn då. Och då kanske man tänker så, åh, stackars dem.

Nej, det var kanske, just de här var det lite meningen att de inte skulle få egna barn för de är inte så gud, är det låter som. Det är lite som jag var rädd att när vi fick köra IVF så var jag lite så här, borde jag bara take the hint? Tänk om detta är naturen som säger till mig, you're gonna be such a bad mom.

Don't do this, like please. We've been trying to tell you. Nej, men de adopterar Joseph då för att han ska ta över deras skomakeriföretag när de går i pension. Det är liksom det som är uttalade syftet och de tycker inte om honom och de misshandlar honom grovt och ofta.

Men herregud. Och det bevittnas också vid flera tillfällen av andra utomstående personer. Så mycket av det är ju bara han som har berättat men det har också been corroborated att det var inte kul för han där.

Han var ofta stå på knä på vassa stenar eller på sandpapper. Han låstes in i olika garderober. Han har också tvingats äta sin egen spy eller avföring. Tvingats ibland skada sig själv och ibland så bränner de honom med uppvärmda verktyg av järn.

Alltså det här är ju liksom inte ens, vi tycker inte om det här barnet utan det här är ju bara ren sadism. Det är som att de ville ju ha ett barn som de kunde tortera. Typ lite så.

Så var det bara en bonus att det kan ta över skoföretaget sen också. Nej men det är verkligen såhär, Österrike, vad händer? Vad gör ni? Can do nothing right. Alltså verkligen.

Vad har de gjort? Wienerbröd. They're called Danish. Ja verkligen, vi hade löst wienerbrödet ändå Misshandlar både sin fru och sina barn under hela äktenskapet och från att barnen är väldigt små.

På det är grov misshandel. Och han kontrollerar allt de här barnen gör. Hans äldsta dotter heter Mary Jo och när hon är 12 år så rymmer hon hemifrån. De bor i Philadelphia.

Philadelphias gator är liksom inte gjorda för en 12-åring, så att säga. Så hon kommer hem igen. Då bestraffar han henne genom att binda hennes händer över hennes huvud och bränna henne med en uppvärmd spatel på insidan av hennes lår.

Åh gud, vilken... Det är verkligen så utrederat. Ja, det är utställt våld. Och för att hon inte ska skrika så håller han en kniv mot hennes hals. Åh Herregud. Ett år senare, 1972, då polisanmäler de tre äldsta barnen honom för barnmisshandel.

Vilket är så jävla starkt. Wow. Fallet går till rättegång och en psykologisk utredning görs av Joseph och han bedöms kompetent nog att kunna hållas ansvarig och så.

Men han beskrivs som defiant, disrespectful and undisciplined. Och beskrivs ha mentala problem. Lite luddigt. Han får sitta häktad i sju månader medan utredningen blir klar och åklagaren förbereder åtal.

Fallet går till rättegång, barnen vittnar om misshandeln. Det är därför vi vet hur Mary Jo bestraffades till exempel, för hon berättar det. Hans son Joey, som är näst äldst, vittnar om att hans pappa kedjat fast honom vid spisen och slagit honom.

Och sådär. Så det är mycket fruktansvärda saker som kommer fram. Vi behöver inte gå igenom allt. Juryn dömer honom skyldig. Då får han 11 månaders fängelse. Han har redan suttit sju månader.

Så han får fyra månaders villkorlig dom och obligatorisk psykiatrisk behandling. Han släpps direkt efter rättegången och återförenas med sin familj. Hurra! I pressen så beskrivs det här som en tårfylld återförening.

Well. Is it family? Ja, men... Ja. Åklagarmyndigheten och polisväsendet är ju liksom extremt missnöjda med den här domen. Och de beskriver honom som en walking time bomb.

Och man bara, ja, och också att det här är... Nu ska de här barnen som... De ska bo med honom nu. Är ni galna? Nej, det kommer inte vara bättre. Nej, nej, han söker inte psykiatrisk behandling heller.

Trots att det var en del av domen. Och han verkar inte ha fått några repressalier alls för det. Det är ingen som bryr sig om det. Han är väldigt nöjd också själv med att ha blivit omskriven så mycket i pressen och sparar de här artiklarna om det.

Sätter upp dem i sin skomakarverkstad och visar dem ofta för sina kunder. Vad tycker du om det? Är det rimligt? Nej. Nej, det tycker jag inte. Men rättegången har inte påverkat hans jobb negativt alls.

Han har väldigt mycket kunder och är verkligen jätteduktig skomakare. Så det verkar gå bra. Ett år efter den här domen, 1973, så lämnar Joseph Kallingers advokat in tre stycken såna sworn affidavits, du vet.

Skriftlig försäkran. Från de här tre barnen under rättegången som var med och vittnade under rättegången. Där de tar tillbaks allt de har sagt och säger att de hittade på det för att skapa problem för sin pappa bara.

Ja, fy gud. Det är verkligen sånt tar i det där. Med tång. Och alltså, jag som Martin skriver att man vill inte tänka på hur han gjorde för att få dem att skriva på det.

Nej. Och även om det var lätt att det inte krävdes så mycket övertalan för att de är så rädda för honom så är det så här, då måste det kännas verkligen allt det mod som de fick uppbåda för att göra det. Det är klart att de bara, ja, varför skulle jag säga det här till någon?

Det hjälper ju noll. Snarare tvärtom. Advokaten yrkar på en ny rättegång för Kallinger, men domaren väljer att stryka domen bara. Så han blir frikänd. Polisen försöker utreda om de här barnen har blivit påverkade och har ändrat sig, men barnen vill ju inte medverka alls såklart.

Joey då, ett av barnen som vittnat under rättegången, han är näst äldst där. Han skickas till en reformatory school för att ha ljugit om sin pappa och för att han är seriously disturbed, tydligen. Och de ska straffas också, ja.

Ja, en av anledningarna till att han anses vara allvarligt störd vid den här tidpunkten, Joey, som är tretton nu vid den här tidpunkten, det är för att han har står så här, his homosexual involvement with an older man. Så han blir med andra ord utsatt för sexuella övergrepp av en vuxen man. Han blir grovt misshandlad av sin pappa och nu alltså inlåst på den här reformatory-skolan för att det här är tydligen hans fel då.

Ja, hela den meningen var ju bara så här, han blev utsatt för övergrepp, eller blev groomad liksom. Och bara, så därför... Det kan ju inte vara svårt att grooma en pojke som sitter i den situationen.

Alltså reformatory-skolan som vi vet vid den här tiden är det i princip systematiserad barnmisshandel. Minst. Ja. Så Joey rymmer vid ett tillfälle då, helt blåslagen.

Men Joseph övertalar honom att åka tillbaks till skolan. Och det gör han. Ja, övertala. Ja, tvinga honom. I maj 1974 så skrivs Joey ut då från den här skolan. Och i mitten på juli anmäler Joseph Kallinger sin son saknad hos polisen.

I augusti så hittas han död i källaren på en övergiven industrilokal i centrala Philadelphia, väldigt nära familjen Kallingers hem. Den här kroppen hittas när den här byggnaden håller på att bli neriven, så hans kropp är liksom delvis krossad. Så man kan inte fastställa dödsorsak.

Men polisen får reda på att Joseph har tagit ut en livförsäkring på Joey och på sin tolvåriga son Michael i början på juli. Alltså en vecka innan han anmäler Joey försvunnen. Nej, vad sjukt.

Det här är alltså försäkringsbedrägeri nummer två. Så Joseph blir ju huvudmisstänkt. Och den misstanken förstärks då när de pratar med försäkringsbolaget och de berättar att Joseph har försökt få ut de här pengarna samma dag som Joeys kropp hittas.

Och när försäkringsbolaget nekar honom den utbetalningen så blir han arg och säger vadå, jag tog ut två livförsäkringar, en på Joey och en på Michael. Och Michael är ju fortfarande vid liv så det finns ingen anledning för er att inte betala. Man bara, logik kan du i alla fall av era.

Försäkringsbolaget är så här, nej vi kommer inte betala några pengar. Och polisen jobbar väldigt hårt för att kunna bevisa att det är Joseph som ligger bakom det här mordet men de lyckas inte med det. Två månader efter Joeys död, i oktober 1974 så hittas Josephs son Michael på gatan.

Då går han runt helt planlöst med blank blick och verkar så här förvirrad. Så han tas till sjukhus och man kan konstatera att han har väldigt svåra skallskador. Och Joseph förklarar de här skadorna med att han måste ha ramlat lite.

Och polisen är så här, nej nej, han har försökt döda Michael nu för att få ut försäkringspengarna. Och när han förhör Michael om hans skador så säger han att han inte minns hur han fått dem. Och det kan också vara med.

Polisen gör allt de kan för att försöka få fram bevis men de kan inte det. Och Joseph stämmer då polisen för trakasserier, vinner så polisen tvingas lägga ner den utredningen. Herregud.

Måste det gå så jävla bra för den här idioten? Så är det i ett samhälle där man står på förövarens sida ständigt. Känns det som. Om man nu ska vara lite negativ.

Och nu står alltså då polisen där, några månader senare, alltså det är bara en månad senare, i januari 75, med Joseph Kallingers blodiga skjorta lämnad på en brottsplats. Så de är så här, hundra procent att han har gjort det här. Så hans bild, Josephs bild, och en bild på Michael, deras hans 13-åriga son, som var med, visas för 28 tack, han är 59 då.

Och då var han tillbringat de sista fem åren av sitt liv på suicide watch på mentalsjukhuset. Gud, jag känner mig helt förstörd. Ja, visst är det lite av en resa i, nej, nej, nej, det är humanity, det är humanity.

Mm. Det var, det var mycket. Det var det. Jag ska ta lite källor också och en disclaimer från Malin som säger att hon har läst jättemycket källor, men alltså hon har tagit bort dem och inte använt dem som hon tycker har varit väldigt sensationaliserande kring just psykisk sjukdom.

För det kan man verkligen tänka sig att det blir den här typen av fall, att det blir väldigt mycket återgivet vad han säger att han ser och tycker, alltså du vet, på ett sätt som blir så här sensationalist och typ dumt bara. Men så de källorna hon har med är en sammanställning av livshändelser av Radford University som utgår från vad Joseph själv berättade i intervjuer. Och hon har läst på Wikipedia, hon har läst en artikel i New York Times och hon har läst på Murderpedia.

Men sen har hon också lyssnat på poddar och sånt där, men som hon tycker liksom har gått har hanterat det obehagligt. Ja, det var det. Vilken grej. Ja. Tack så mycket, gänget.

Tack så mycket. Och tack för att ni lyssnar, ni som nu ens gör det. Är du någon där ute? Hallå? Är man kvar? Hallå? Ja, men bra. Vi hörs på torsdag igen ju. Om man är premiumavsnittslyssnare, det kan bli, om man följer länken i avsnittsbeskrivningen, då.

Annars så hörs vi på måndag igen. Det gör vi. Hej då! Hej då!