VV100 - Alla Tiders Bästa

Hej, jag heter alltså Viktor Lejonhuvud och du lyssnar nu på virtuellt kompletterande aktualitetspodd Virtuellt Veckan, nördnytt om spel, filmer, tv-serier och teknik med mig och Kalle Johansson Sundelius. Avsnitt hundra Kalle! Fy fan vad sjukt!

Det trodde vi inte när vi satt där på en gräsmatta mitt inne i stan och åt Turkisk hamburgare. Och vilket år 2026 har varit, alltså två av mina bröder har gift sig, saker förändras i grundvalarna på något sätt. Nu när jag var på motsvarande Hisar nere i Hötorgshallarna i måndags så berättade de alltså att de har slutat sälja de här turkiska burgarna.

Va? Ja, så snacka om slutet på en era. Det är ju helt sjukt. Det började med Turkisk burgare och nu är de slut. Ja, vi åt upp alla. Nej, alltså jag har ju gjort mitt bästa.

Det måste jag ändå säga. Jag frågade min vän och kollega Micke om just det när vi var på väg för att återigen luncha där. Vad snackar vi i volym? Hur många tusen har vi lagt på turkiska burgare?

Alltså jag skulle säga att det är nog volymmässigt, så måste det ju vara ett 30-tal Victor. Och i kronor räknat då, 50 000. Kan det vara det? Kanske så. Nej, men det var ju så det började.

2022, en ganska varm sommar vill jag minnas. Jag hade slutat på SVT, du ville hitta någonting mer än vanliga virtuellt. Och resten är historia. Och det har ju känts som att det här liksom, avsnitt hundra har ju varit någon form av hägring, liksom långt in i fjärran.

Tänk när vi kommer till avsnitt hundra, då händer grejer. Och sen liksom långsamt, nästan som en sån här, det finns inte någon sån skräckfilm att den här mördarsnigel som följer efter den i all evighet, så har vi ju då nått avsnitt hundra. 1-0-0.

Sen är ju frågan, hur mycket mer kan vi lova? Inte för att låta ödesmättad, men det kan vi ju inte riktigt heller svara på. Men vi kör väl så länge det är kul och så länge det går ihop.

Ja, och det är ju tack vare er lyssnare och framförallt er patreons som gör att det går ihop och fortsätter att vara möjligt att producera den här podden vecka efter vecka. Ja, verkligen. Vi står ju i evig tacksamhetsskuld till lyssnarna, men det har också varit en ynnest såklart Kalle att få göra den här podden med dig.

Ja, men det sa du. Det känns ju som en högtidsstund varje gång man sätter sig. Upplever jag det så? Ja, verkligen. Vi sågs ju för någon vecka sedan för att prata om just det här avsnittet hundra och vad vi ville göra med det.

För man kan ju inte bara göra ett vanligt avsnitt på en sån milstolpe. Det skulle ju kännas lite konstigt. Och vi hade ju ett par idéer som roterade runt. Men i slutändan så kom vi ändå fram till att det är ju samtalet och det personliga i det vi gör här tillsammans, du och jag, som är det som är värt någonting.

Både för oss och förhoppningsvis för lyssnarna också. Och det är ju det som är själva ingrediensen till den här ynnesten som du är inne på, att det är så jävla gött att få snacka av sig. Och det är ju inte alltid vi håller med varandra, men man får ju alltid nya perspektiv.

Nej, precis. Och jag uppskattar ju båda typerna av samtal. Man hamnar ju både på nya platser när man har olika uppfattningar, åsikter och perspektiv. Men samtidigt så blir det ju någon slags fördjupad analys när man är lite på samma spår och överens.

Så jag tycker att vi har kompletterat varandra fint i allt det här. Ja, det tycker jag också. Om man får säga det själv. Och det får man, för det här är avsnitt hundra.

Vi får se vad vi vill. Och ingen kan stoppa oss. Ingen kan heller stoppa oss ifrån den här vansinniga uppgiften som vi nu står i begrepp att försöka brotta ner. Vi går från det återkommande som har varit den mest populära formen av avsnitt faktiskt.

Allt det årsbästa. Och nu står vi då inför tröskeln att utse alla tiders bästa. Det är väl vad avsnittet får heta då, eller hur? Alla tiders bästa. Alla tiders bästa spel, filmer och serier.

Precis. Och ni som hängt med, ni vet att vi har ju detta hugget i sten. Det har ju nästan gjort sig självt. Det har blivit någon form av ödesmättat upplägg då, där vi har fem placeringar per ben, per person.

Och sen har vi också då i Patreon-delen, bubblarna, det vill säga ytterligare fem, som på något vis blir en förlängning av den här toppfem-listan till nästan en topp-tio skulle man kunna säga. Så anslaget alltså, det är inte bara tillfälliga småfavoriter, utan det här är de som har präglat oss till formativa upplevelser som vi har burit med oss genom livet. För mig, och säkert för dig också, så har ju utmaningen i den här gallringen varit framförallt att särskilja nostalgi ifrån vad som faktiskt är det bästa.

Och det här är ju väldigt svårt, i närmast omöjligt. Dessutom så sa vi det när vi skulle trycka på rec här, att den här ordningen, den reflekterar kanske mer dagsform. Jo, alltså den första utmaningen var ju att bara identifiera vilka är de potentiella kandidater till den här listan.

Man satt ju med 20-30 titlar, någonstans där. Och bara så här, okej, ska jag bena ut vilka är de tio bästa? Och sen ska jag rangordna dem sinsemellan. Det är ju nästan omöjligt.

Ja, precis, och det blir ju lätt orättvist. Det går ju inte att jämföra äpplen och päron. Och ena dagen så är äpplen favoriter, andra dagen är päron det. Men om inte annat så framträder det väl en bild av vad som format den och vem man är i allt det här.

Jo, men det är ju så jag har tänkt också. Det finns ju dels kvalitén, och det finns ju dels arvetet, legacy, och också den personliga faktorn. Hur påverkade de här verken oss där och då, i alla fall mig, och även efteråt.

Vissa verk bär man ju med sig, och det är väl dem har jag försökt pinpinta och försökt rangordna. Exakt. Jag tänker lite grann återigen att ödesmättat, vad hade man varit utan de här upplevelserna?

Det är de som har bidragit till att vi sitter här idag nästan. Är det för stort eller? Nej, absolut. Jag menar, jag skulle säkert lättare ha verken ha en direkt påverkan på hela mitt liv.

Det är inte för stora ord. Och sen så hör vi ju hemskt gärna från lyssnarna också i detta att utse det finaste genom tiderna. Det skulle vara så kul att se lyssnarnas listor som en förlängning av det här.

För att, årsbästa-listorna, det är ju i alla fall urvalet begränsat. Det finns ju inte, även om våra listor ofta går isär, så finns det ju ofta ganska många gemensamma nämnare. Så jag är ju sjukt nyfiken på dina listor.

För jag tror att, återigen, det finns, gemensamma nämnare, men jag tror också att det kan spretas ganska brett här nu. Ja, samtidigt så tror jag väl att det finns en viss konsensus. Nej, men det är väl det vi får ta reda på nu helt enkelt.

För återigen, precis som tidigare, så har vi ju alltså inte gjort ett redaktionellt samarbete det här. Utan vi har ju, snarare tvärtom, nästan täckt för våra skärmar och vinklat bort datorerna och suttit tysta inför inspelning och mumlat för oss själva. Här går vi in helt fördomsfria, eller vad ska man säga, om varandra.

Nej, kanske det är. Det kanske bara är fördomar om vad jag tror att du kommer sätta på din lista. Ja, precis. Vi har ju alltså ingen aning om vad som finns på den andras listor.

Och återigen, du har ju då topp fem i Patreon-delen, plats sex till tio, vilket det ändå blir som bubblare i Patreon-delen. Ja, har vi något mer inför, eller ska vi helt enkelt sätta igång? Jag tycker vi kör.

Vi gör väl det? i sig och kitten här, apropå atmosfär. Hur man med så små medel lyckades upprätta en bubbla kring en främmande planet med en sån otrolig närvarokänsla, trots att det var det här rudimentära sidledsupplägget.

Jag minns än idag hur man landstiger på den här planeten och regnet försiktigt duggar och den liksom slumrar. Det är lugnet före stormen. Och sen hur den då vaknar.

Dramaturgin i det här ordlösa berättandet genom världen och genom utforskandet, jag tycker aldrig att det har gjorts bättre än i Super Metroid, när det kommer till just den här genren, för det blev ju också någon form av, även om den inte går upphov till den, så tycker jag att den tog den till en sådan nivå att den definierar, att spelet definierar den på något sätt. För det var ju så, jag minns ju att jag också försökte mig på att spela det första Metroid på Ness, men det fastnade jag inte för alls. Jag tyckte det kändes väldigt urholkat.

Det var ju verkligen med Super Metroid som det föll på plats. Och det är många sådana spelserier som jag tycker Super Nintendo definierade på något sätt. Planeterna stod på något sätt i linje.

Man kunde förädla någonting som hade potential som nästan var som en prototyp på Ness till en nivå som aldrig riktigt överträffades i min värld heller. Och jag tycker Super Metroid återigen är ett sådant exempel. Ja, det är ju, man kan ju säga om grafiken på Ness, det var ju gulligt i sin tid och det har vi pratat om väldigt många gånger också, att det finns ju en otrolig charm att måla med små och stora penseldrag.

Det sätter igång fantasin att det är tillräckligt snyggt för att man ska förstå och bilda sin uppfattning om någonting, men det lämnas tillräckligt mycket åt fantasin så att man själv ska börja bygga upp saker i sin hjärna. Och då blir det ju så otroligt starkt. Ja, och det är också, jag tycker också att det är bara hänsynen till detaljer i de här spelen.

Det känns som att man fortfarande kan upptäcka nya. Så sanslöst banbrytande, imponerande att man uppenbarligen var det väldigt mycket kärlek i det. Men jag tror också att det fanns, alltså lite den här nybyggarandan av att det finns inga gränser än.

Vi definierar dem. Just det. Och de gränser som fanns var ju kanske just då pixelmängden och mängden färg man kunde använda. Ibland blir ju de bästa verken utifrån begränsningar, att varje pixel måste vara omsorgsfullt ditplacerad.

Och då kommer den pixeln betyda någonting. Just det. Men det jag också uppskattar väldigt mycket med Super Metroid är ju det här melankolin, eller vad ska vi säga, vemodet, det här mörkret som ett Super Nintendo-spel, ett Nintendo-spel vågade ha.

Alltså, det är ju tydligt inspirerat av första Alien. Så just den här liksom molande skräcken. Det finns ju en nyckelscen som jag säkert har nämnt förut, att jag uppskattade väldigt mycket, eller gjorde då.

Den här då, när det kommer en stor bjässe som han ska bekämpa och så sakta driver man den tillbaka ner i lavan. Du minns säkert också det här. Nej, jag har ju inte spelat det här.

Okej, du har inte. Ja, men det är en ganska tuff fight, vill jag minnas, dramatisk. Man driver ner det här förskräckliga monstret i lavan då. Och sen när man tror att striden är över, så gör den ett sista dödsryck upp ur lavan, sönderbränd alltså.

Skelettdelar som far upp i en sista ansats att ta kol på som Saran, det är otroligt alltså. Ja, vi behöver inte fastna mer på det, men Super Metroid, femte plats. Ska vi också passa på att lite löpande försöka ha årtal med, eftersom att det spretar över hela världshistorien höll jag på att säga.

Super Metroid 1994 och Return of 2004 va? 2004, ja. Och för tio år sedan kom ett spel från en studio som gjordes kända för krigsspel och tight multiplayer. Och som några år tidigare hade byttes lås från det för att göra ett mer science fiction-betonat spel.

Även om det var otroligt bra, så är ändå uppföljaren Titanfall 2 som jag tycker är pricken över i. Och det är ju Respawn Entertainment som bröt sig loss från Call of Duty-maskineriet för att göra ett så betydligt mycket bättre spel i mina ögon. Och det är någonting med Titanfall 2 som gör det så otroligt.

Man tar receptet från Titanfall, det här synergierna mellan du springer till fots, du springer på väggar, du skjuter AI-kontrollerade fotsoldater bara för snabbast dopaminkickar, men som också spelar in i mekaniken att ladda upp din mech snabbare. Och precis när du får din mech så kan du hoppa in i den och du blir stor och mäktig och kan skjuta stora raketer och du kan boxas med stora robothandskar samtidigt som du självklart blir ett enormt mål för alla motståndare att försöka ta ner så fort som möjligt för att du är ju ett hot. Den här balansen mellan att springa på väggar och stora mechs och tighta, snabba banor, på något sätt så blev det här liksom peaken av multiplayer-shooters som inte bara är Call of Duty och Battlefield och det vi har med action-shooters.

Här någonstans, det känns som att det var sista gången som multiplayer-shooters vågade testa något nytt och också, i alla fall delvis lyckades. Titanfall-spelen blev ju aldrig några jättesuccéer, men det är så jäkla synd för att det här är verkligen en multiplayer-shooter i sitt esse. Den pulsen man hade efter ett par matcher i Titanfall 2 kan man ju fortfarande känna av.

Man känner hjärtklappningen dunka på. Det är så frustrerande att det inte blev en trea för det känns som att det hade ju så fruktansvärt stor potential. Ja, och dessutom en helt fantastisk singleplayer trots att det var i multiplayer-fokus med Titanfall 2 så gav man ju också en helt fantastisk singleplayer-kampanj som det snackas om än idag.

Särskilt med de här tidshopparna-aspekterna som de gjorde så otroligt läckert. Tyvärr så är ju Respawn idag fast i någon form av Apex Legends-träsk. Även om jag vill ju älska deras Jedi Survivor-spel så är det inte riktigt det jag vill ha från dem.

Jag vill ha Titanfall 3. Jag vill ha den här otroligt tajta multiplayern. Det känns som att det var där för tio år sedan som multiplayer-shooters tappade lite gnistan.

Ja, verkligen. Jag håller med. Otroligt starkt spel. Min fjärdeplats, jag var tvungen att faktiskt dividera lite. Det är svårt det här. Jag gjorde faktiskt en liten switcheroo nu.

Nej! Live on tape. Jag kände att det behövs lite mer dynamik här. Det är ju kanske ändå... Ja, fan. Det ska hit. Det ska till fjärdeplatsen. Det blir alltså... Nu kombinerar jag två för jag känner att de är så intivt sammankopplade.

Okej. Det är ju part 1 och 2 av The Last of Us på min fjärdeplats. Och anledningen till det 2013 och respektive 2020 pandemiåret är ju hur de lyckades vrida om så pass, tycker jag, i magegropen och hjärtat.

Jag tycker det är så komplexa historier som framkallar så mycket känslor och absolut ett visst mått av frustration. Men jag tycker ändå att det tjänar spelens syfte på något sätt. Jag tror aldrig jag har varit med om en spelupplevelse som just provocerar så mycket på så många olika sätt.

Absolut, det fanns ju stunder där då man nästan ville lägga ifrån sig kontrollen för att man ville inte acceptera dit Naughty Dog ville ta det. Exakt. Och det är också det som är...

Jag tycker bara att det tjänar spelens syften och gör spelen syften och gör dem starkare för att det är ju exakt vad de egentligen någonstans vill hamra hem. Och det gör de om något. Tvåan ännu desto mer i någon slags frenesi som bara pågår och pågår.

Man är helt urlakad och matt när det är över. Kanske i överkant långt, absolut, eller definitivt så. Men med facit i hand alltså. Återigen, fan vad starkt. Och det händer allt mer sällan upplever jag det som.

Jag hoppas inte att det kommer fortsatt vara så. Men att man får de här översvallande upplevelserna. Och jag tycker ju att det senaste kanske var 2020 då. radade mina spjutkastarna minns jag.

Just det. Och kampanjuppdragen tog ju liksom orimligt lång tid när jag höll på och pillade. Vilket var en stor del av förtjusningen upplever jag det som. Sen så blev det ju multiplayer också i redan i Warcraft 2 när jag blev totalt överkörd och förstod att jag existerat i en skyddad tillvara i kampanjen.

Nu när jag blev utmanad av kompisarna så förstår jag att de har ju ägnat sin tid snarare åt att slipa någon form av liksom reflexer och snabbhet. Men jag har ju bara suttit som sagt och petat och påtat och myst. Alltså vi hade ju gentlemanaregler när vi spelade RTS på LAN.

Det var ju att man fick inte anfalla förrän efter 15 minuter. Just det, exakt. Och det här var ju en klassiker som vi har också hållit på med när vi spelade Starcraft 1 i LAN.

Men Warcraft 3 2002, det var en ganska tumultartad affär för mig. För att jag hade ju en bestämd uppfattning om vad dels Warcraft var, men också sen Starcraft. Alltså det vill säga vad Blizzard RTS skulle vara.

Och så helt plötsligt kommer de då dragande med ett spel där de har skalat ner. Nej, man får bara ha jättefå trupper. Och nu är det hjältar, det är fantasy. Jag tyckte det kändes som helt fel riktning.

Och dessutom så var jag ju inte alls glad över skiftet till 3D. Jag tyckte det såg närmast bedrövligt ut. Och jag minns som att jag var på en visning där Blizzards designer Bill Roper hade då flugit in till Stockholm.

Och han visade detta. Minns att det var lite, ja det var väl inte så lite buggigt. Och datorn som han hade tillgång till, den orkade knappt med spelet. Han hade väldigt svårt, minns jag, när han ställde frågorna för mig att motivera varför de hade valt ens 3D-perspektivet.

Jag tyckte det framställdes mer som lättja än att det skulle tjäna spelets ykte eller göra det starkare eller bättre eller så. Det enda du kunde göra med 3D-grafiken var i princip att scrolla upp och ner för en liten lutning med kameran. Och sen så omsattes det ju mest i berättande i form av otroligt färgstarka karaktärsporträtt.

De såg helt groteskt kantiga ut, suddiga och jävliga. Och jag hade inte så mycket till övers för berättandet har jag aldrig haft med Blizzard-spel egentligen. Jag skulle verkligen inte påstå att det var särskilt intressant trots den uppskruvade dramatiken i själva kampanjen på Warcraft 3.

Men nu har det varit nästan som en sågning hittills. Jag insåg ju då sakta men säkert när vi spelade det här i multiplayer att designen är genialisk. Det här har jag ju tjatat om under åren så många gånger.

Men det här hjältecentrerade, det fokuserade ju stridigheterna, strategierna, förhållningssätten på ett helt otroligt sätt. Du byggde en central karaktär under varje match, levlade och skaffade dig liksom utrustning. Och det gav ju liksom RTS-spelen någon form av ansikte och tog det till en helt ny nivå i slutändan.

Och med facit i hand så känner jag verkligen det att ingenting har någonsin i slutändan kommit i närheten av Warcraft 3. När det kommer till just multiplayer-glädjen. Jag vet inte hur många timmar jag har förlorat till det här.

Men i goda vänners lag, så det var ju helt fantastiskt. Jag har säkert nämnt historien också om hur jag och Johan till slut kommunicerade bara med pilar. Vi skickade pilar till varandra för att säga in i spelet.

Det kokades liksom ner till bara det. Och det är någonting fint med det där när man hamnade där. Ja verkligen. Jag minns ju verkligen de här diskussionerna om hur folk tyckte att det var bedrövligt.

Flytande 3D och allt det där. Att det krävde mer dator och det var för många aspekter av det som fick skäll. Men med facit i hand här, ett par decennier efteråt så var det ju helt rätt.

Sjukt också att det bara kom några år innan World of Warcraft. När man öppnar upp hela världen. Ja, verkligen. Ja, otroligt bra. Nästa spel, nummer två på min lista, kom 2018.

Det var ju lite inne på det här redaktörsprivilegiet att man får välja vilka spel som stannar hos en själv. Och vilka som läggs ut på frilans. Och här var ett spel som de andra på redaktionen, både Thomas och Jocke, sa faktiskt nej till det här.

Jag fick i uppdrag att recensera det. Och jag tror att det var lite naivt av mig. De tror jag lite mer luttrade insåg vilken utmaning jag stod inför. För det här var ju alltså Red Dead Redemption 2.

Och Rockstar hade noga sagt i sitt embargo att ni får inte publicera recensioner i review in progress som var ganska populärt på den tiden. Så att man skulle få mer tid och få fler publiceringar på samma titel. Vi håller på att spela det här våra första intryck men betyget kommer om en vecka.

Alltså de förbjöd en i embargoavtalet att göra det. Man var tvungen att publicera recensionen med betyg. Och jag tror att vi hade sex dagar från att vi fick koden till att recensionen skulle publiceras.

Så det var ju bara att sätta sig ner och börja nöta ett spel som man visste var 60 timmar plus. Och det är klart att det påverkar ens upplevelse att verkligen bara nöta. Men det var ju också ett sätt att verkligen hänge sig åt den här fantastiska västernvärlden som Rockstar hade byggt upp.

Och hänge sig åt Arthur Morgans öde tillsammans med de här otroligt färgstarka karaktärerna i det här rövarbandet som försöker överleva i den här övergången mellan det gamla vilda västern och det mer industriella Amerika. Så jag ångrar inte den hektiska genomspelningen. Jag har ju spelat igenom det en eller två gånger sedan dess på min egen tid, på ett lite långsammare spelvis.

Det är det där lyxproblemet man har haft som speljournalist. Både något slags... Jag tänker att det finns ju också en uppsida med det. Det är ju två sidor av det myntet.

Det ena är ju att man verkligen måste. Alltså get it done. Och ibland tycker jag att det kan krävas för att... Hur bra ett spel än är, när livet kommer emellan så är det ju så lätt att bli distraherad eller inte ta sig tiden som någonting förtjänar.

Och då är det ju fan bra att man måste. Men man blir ju inte samma typ av tillbakalutade, naturliga, öppna spelande som... Nej, verkligen inte. Nej, både livet och andra spel kan ju komma emellan.

Och du kom igenom det på sex dagar? Ja. Men då, första tio timmarna så utforskade jag ändå mycket sidouppdrag och ville verkligen insupa världen. Men sen blev det ju ju mer tiden gick så insåg jag nej, jag kan inte gå iväg och fiska i tre timmar utan jag måste bara plöja huvuduppdragen liksom.

Ja, för jag menar, 60 timmar på sex dagar, enkelmatte, tio timmar om dagen är ju vansinne. Jag tror att huvudstoryn går ju att spela igenom snabbare. Ja. Jag tror att jag landade på någonstans 45 timmar.

Och då skulle ju texterna då hinna levereras någon dag innan publicering så att den andra redaktören skulle ha valt och hinna ta screenshots och allt sånt där man behöver göra runt omkring en recension. Men det jag också vill säga om Red Dead 2, det var ju också en ganska stor tonändring mot det första Red Dead som ju är mer Rockstar och fjantigt och lite arkadigt som jag minns det. Medan Red Dead 2 var betydligt mörkare, betydligt långsammare och hade ju en mer utmejslad värld.

Och det är ju just när man tillåter sig själv att avvika från stigen som man hittar de här helt fantastiska små siduppdragen. Eller bara tillåter sig själv att stå och fiska i ett par timmar liksom. Nej, Red Dead 2 kommer alltid vara på min topp 5-lista oavsett om den här listan förändras om 5-10 år.

Jag tror att Red Dead 2 kommer alltid finnas där. Och så blir det Red Dead 3 då? Man kan ju alltid hoppas. Men först ska de ju brottna ner GTA 6. Blir det i år? Ja, vi får se.

Det är det vi ska prata om. Min andra plats. Half-Life 2. Här är också ett sånt här oerhört viktigt spel. Inte bara för mig personligen utan också en milstolpe skulle jag vilja Ja, hela det här stora äventyret.

Och det är ju få spel efter det här som har liksom bjudit på den här äventyrskänslan. Och man vet inte riktigt vad man ska ta vägen. Nästan man hittar något konstig nedgång till något tempel och man förstår inte riktigt vad man ska göra där, men man kanske kan återvända senare när man har något annat tillbehör.

Och liksom hela den här magiska speldesign-idén som ju Nintendo har lyckats med i Zelda och mycket annat. Det här som ger spelarna ett verktyg, låt dem testa fram det och sen utmanar du det enkelt med en väldesignad boss i slutet av en dungeon. Det är ju så perfekt.

Så därför är A Link to the Past mitt number one-game. Ja, det var ditt nummer ett. Det var mitt nummer ett. Det var sjukt, men det var nästan som jag misstänkte det.

För min första placering är nämligen också A Link to the Past. Nä, men jag vill någonstans sväva in i det, min frustration över Zelda-serien i stort. Jag tror vi delar den också.

Och den kom ju sig av att man satte en sån orimlig nivå med A Link to the Past redan 1991. Att det ju inte gick att någonsin komma nära det igen på något sätt. Och jag tänker att det här är ju apropå planeter som står i linje, som du också är inne på.

Dels NES-originalet som är prototyp för att förädla på en plattform som tillät att man verkligen fyllde i de här konturerna. Men också det att man behövde brottas med begränsningar och att begränsningarna här är spelets styrka. För begränsningarna är tydligheten som man sedan tappar i Zelda.

Jag menar det isometriska perspektivet, den här tydligheten i grafiken, precis rätt nivå av stiliserat och färgstarkt utan att tippa över i att bli någon slags skrikigt. Det har ju samtidigt mörkret. Och jag menar bara premissen och konceptet hur man väver ihop två parallella speglade motsvarigheter av Hyrule är ju så otroligt smart för att man etablerar en plats och sen får man se nyanser till den, lager till den och för den delen mörka spegelsidan av dem.

Nej men det är verkligen ett makalöst spel och återigen kärleken till detaljer, hur man snubblar över någon figur i en glänta som spelar på någon flöjt och man går ut i någon lummig mystisk skog och går vilse med flit. Det är så, det som är så häftigt också återigen, liksom omfånget av Hyrule som helhet. Man kan liksom överblicka det på ett sätt som jag tycker etablerar det mycket starkare.

För problemet med de här alldeles för stora nästan gränslösa världarna, det är att till slut blir det skvalpigt. Det här spelet är ju liksom i minsta minutiösa detalj uttänkt överallt. Nej, det är för mig verkligen det största.

Ja, och i min bok så har de ju inte överträffat sig själv i Zelda sedan dess. Jag vet att många håller ju små originaltimm väldigt högt och att många är helt begejstrade i Breath of the Wild och Tears of the Kingdom. Men för mig så peakade det där verkligen.

Nej, men jag håller med till hundra procent. Jag spelade ju aldrig originalet. Där tyckte jag, där då var ju, det var så otroligt fult. Så jag ser lite fram emot att uppleva det spelet och...

Du menar revanschen med remakerna kanske? Ja, men exakt. Och för man vill ju hitta den här Zelda-kärleken. Man vill ju ut på det här äventyret tillsammans med Link.

Jag tycker det är intressant med att det är så många sådana här 3D-experiment och jag förstår ju komplexiteten. Och jag som själv försöker utveckla spel, jag vet ju otroligt svårt det blir när man introducerar den tredje dimensionen. Det är ju någonting med liksom, när du jobbar med två, där du kan förädla det till perfektion som A Link to the Past gör.

Men frågan är väl det också, finns behovet av att göra det i 3D? Och där känner inte jag det för Zelda. Nej. Nej, samtidigt var jag inte heller lika begejstrad i det här gamla spelet som de också gjorde en remake på till Switch, som hade den här lite mer lekfulla, pojkaktiga.

Link's Awakening. Link's Awakening. Jag tyckte inte riktigt att de fångade magin där heller. Nej, A Link to the Past är ju så mycket bättre på alla punkter om man utgår från också originalet, alltså Link's Awakening var ju på Gameboy.

Så kändes det ju fortfarande som en lite, alltså en imitation, en väldigt mycket blekare imitation när man med A Link to the Past hade liksom alla lager till det på något sätt. Så var ju det mest, ja, lite mer av det goda. Inte alls lika klockrent.

Nej, men spännande. Vi hade ganska olika vägar fram till första platsen. Vilken definitiv vinnare ändå. Ja, verkligen. Det är det bästa spelet. Det är virtuellt veckans nummer ett liksom.

Ja, inga protester. Nåväl, det var alltså spelbenet för den öppna delen. Vi kommer fylla på oss ytterligare alltså i fem bubblare, respektive besvikelser i Patreon-delen.

Men det tar vi då. Nu blir det film. Nu blir det film. Och vad har du på din femte plats? Där har vi en film som man hade ju sett actionfilmer förut. Man hade ju sett Bruce Willis och andra liksom 80-tals-actionhjältar springa runt och stöna och skjuta automatiska karbiner och liknande.

Action-genren fanns ju där, men 1999 så hände ju någonting. Två systrar bestämmer sig för att vi ska kanske inspireras ganska kraftigt av en bok kallad Neuromancer och så ska vi göra den häftigaste sci-fi-actionfilmen som kanske någonsin har gjorts. Och vi tar och pratar lite om The Matrix.

Som ju fick en att gå från biosalongen med liksom nästan lite konstig dröm om att ja, men tänk ändå om robotarna skulle ta över världen. Så man fick jacka in i The Matrix och lära sig kungfu på några sekunder. Jag trodde du skulle säga fick en sån här jacka.

Ja, telefonen kanske man var mer sugen på. Den här banan-telefonen. Ja, för du minns väl det? Det blev ju en grej med den här trenchcoaten. Ja, absolut. Och de här solglasögonen och hela den grejen.

Nej, men den världen som de lyckades måla upp var ju så kittlande. Och liksom kombinerar det med helt, alltså det var ju VR-sekvenser som man aldrig ens hade drömt om. Hela den här bullet-time-effekten.

Liksom hur de... Vad händer om vi sätter jätte, jättemånga snabba fotokameror runt en skådespelare och knäpper av dem i sekvens och sen gör film av det? Vem tänker en sån tanke ens?

Och liksom det här perfekta giftemålet mellan då liksom innovativ teknik och innovativt berättande. Och en fantastisk Keanu Reeves i huvudrollen. Det är ju rollen med stort R från honom.

Ja, det är det ju. Som definierar honom. Och med all rätt. Ja, med all rätt. Nej, så att The Matrix som ville gå ut 1999 strax innan millennieskiftet på min femte plats.

Vilket jävla år ändå 1999. Vi brukar återkomma till det för min femte plats är också från 1999. Ja. Inte Matrix, men Fight Club. För mig var ju Fight Club otroligt formativ.

Alltså man var ju precis i rätt ålder för att vara väldigt mottaglig för det här förstås. På ytan så otroligt stöttigt med Brad Pitt i spetsen förstås och en otroligt rörig Edward Norton som kanske här gjorde sitt livsroll ändå. För att inte tala om herrarna Bonham Carter som är helt otrolig i Fight Club.

Men det som allra mest imponerade är ju hur filosofisk den är i slutändan. Jag tror att det var många som jag minns det som avfärdade den där då. Som avskrev den, som kritiserade och sågade Fight Club för att den var liksom platt och ytlig och låtsastuffingar ungefär.

Titeln i sig, jag menar om man drar upp den för någon som är obekant med Fight Club så tänker de ju direkt, jaha, Fight Club. Alltså, vad är det? Orka ungefär. Men, satan vad den här vecklar ut sig.

Den har ju så många lager till sig. Den har ju liksom det psykologiska, den har underfundig väldigt mörk, till och med svart humor. Den har filosofiska tankar, den har politiska Har ju numera, i modern tid, klassiska exemplet, för det tog ett tag för folk att börja uppmärksamma det, med den här gallerian till exempel.

Just det. Twin Pines Mall heter den va? Och när då Michael J. Fox karaktär har krockat in i en av de här stora tallarna, helt enkelt, med sin... Ja, han reste ju tillbaka i tiden med en sån här DeLorean-bil, kraschar in i en av dem va?

Och när han sen kommer tillbaka så heter den ju Lone Pine Mall. Fantastiskt. Ja, men det är ju inte det viktiga i den här utläggningen tänker jag, utan det är ju vad den här filmen har betytt för mig.

Jag såg ju om den om och om igen på VHS. Och som sagt, jag tror att den är att tacka för stora delar av mitt filminteresse. Just att man förstod att det kunde vara mindfuck på den här nivån och att man började tänka på tidsresor som koncept och vända ut och in på begreppet.

Dessutom, det tjänar ju verkligen filmens syfte att den är en komedi i grund och botten. För de kan ju leka så mycket med det, de kan skoja så mycket om det, utan att det behöver bli det här Nolan pretentiösa som Hans anslag innebär. Jag tror det jag uppskattar också framförallt med den här, att man kan ta ut svängarna med det, man kan utforska det ohämmat.

Och så är det ju framförallt en helt fantastisk kemi mellan Michael J. Fox och Christopher Lloyd. Verkligen. Alltså den duon är ju... Odödlig. Ja, verkligen. Och det är ju så fint att se de fortfarande nu på äldre dagar.

Michael J. Fox med sin sjukdom och allt det här. Man blir så glad i hjärtat av den relationen. Ja, och de håller ju än idag. Ja, desto allvarligare är det på min tredje plats.

Året är 1989 och den som tittar på den här filmen och inte känner någonting, och i alla fall fäller en liten liten tår, den måste ju ändå ha sålt sin själ till innehållet. Och jag såg den inte där då, för då var jag alldeles för ung, men jag har sett den otaliga gånger därefter. Och den berör mig på samma sätt, varje gång.

Och särskilt efter att vi förlorade Robin Williams. För på min tredje plats har vi Dead Poets Society. Det finns många andra coming of age-filmer som handlar mycket om oskuldsfullheten och det är kanske lite yngre barn, men som det här att hitta sin plats i som ung vuxen och försöka passa in i strukturella mallar och göra liksom revolt mot dem och liksom bli sin egen person.

Mycket tack vare just starka förebilder. Förebilder som kan vara den här läraren som ser just dig. Och jag hoppas att de allra flesta av oss har haft en sån lärare, en sån förebild under uppväxten som kanske inte är just en förälder men som ändå finns där, ser en, utmanar en och får en att tänka i nya banor.

Tillåter att tänka i nya banor. Och det är det jag tycker den här filmen fångar så otroligt fint. Och vem hade kunnat göra den här rollen förutom Robin Williams?

Annat än Robin Williams. Nej, men det är ju också det att i den här rollen, han var ju... Innan det här var han ju också väldigt mycket bara rolig gubbe. Det var ju mycket liksom Mork & Mindy och det var ju liksom Saturday Night Live och det var ju stand-up.

Men här visar han ju också vilken otrolig djup han hade som skådis och vilken otrolig svärta han kunde plocka fram. Något som man också får sen se i Good Will Hunting och massa andra filmer. Det är där han liksom bäst, det här med komplexa och den här otroligt sympatiska blicken som han har.

Ja, verkligen. Som bara finns där. Nej, så det här är ju en rulle som... Jag känner ju att jag blir berörd bara att prata om den. Så otroligt vacker film, verkligen.

Och en ung Ethan Hawke också. Ja, det är det ju. Vi återkommer till på min tredje plats Jurassic Park. För självklart ska den in någonstans. Den ska in högt! Det här är ju otroliga grejer.

Och därför smärtar så mycket tycker jag när man snackar illa om Steven Spielbergs filmer på senare år. Han har ju tyvärr sin storhetstid bakom sig. Han, kan jag tycka, borde och förtjänar en pension nu.

För jag tycker att han har gjort allt han behövt. Han har liksom satt sådana milstolpar. Vad mer kan man begära av en enskild person? Ta 1993. Det var inte bara Jurassic Park.

Det var ju också Schindler's List. Han var ju sin egen värsta fiende på Oscars. Det är ju fullständigt vansinne att man jonglerar två mästerverk på det här viset.

Men för mig i den sållningen så blir det ändå Jurassic Park. Och där kan man ju kanske tycka då, ja men det är väl Schindler's List som är en verkligt betydande och viktiga historia. Och jag tycker verkligen att hade jag haft en längre lista, absolut.

Den är enormt gripande. Och när jag såg om den för inte så länge sedan, jag tror jag har nämnt det här i podden, så blev jag ju på ett helt nytt sätt otroligt tagen. Men jag tror om man ska koka ner det så handlar nog filmintresset för mig mer om att jag vill få mitt sinne vidgat.

Jag vill liksom se få nya perspektiv. Och så är det ju science fiction otroligt effektivt. Och Jurassic Park har ju det där, att den är ju både historiskt förankrad i att vi får se urtidsdjur.

Men det är ju samtidigt det här liksom kittlande what if-scenariot i vad skulle hända om vi kunde återuppväcka dem. Och för den delen liksom den perfekta berättelsen med den perfekta castingen. Alltså vilken jävla uppställning av skådespelare vi har att göra med här också.

Inte minst Sam Neill. Det här är ju liksom en urfilm. Ja, men så är det ju. Om man ska göra någon form av kulturkanon i film så måste ju den vara med där. Ja, men precis.

Och kanske ändå är det också John Williams allra bästa musik. För om jag försöker dra mig till minnes, vad har jag lyssnat mest på av alla hans otroliga soundtrack? Så är det ändå Jurassic Park som jag tycker är liksom på alla nivåer så gripande.

Alltså musiken. Jag menar Star Wars den är pampig och den har ju absolut starka moments. Men Jurassic Park är liksom det här äventyret som möter det komplexa och liksom mänskligheten.

Och jag vet inte, det är någonting otroligt finstämt med det där. Nej, det är ju svårt att argumentera emot. Nej, och säkert inte med tanke på att den var ju på din placering.

Var det fyra där eller? Ja, precis. Och det tar mig till min plats nummer två. Och den här trilogin filmer kommer ju alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag menar, min mamma läste de här böckerna för mig som barn.

Och man var ju ändå ganska minst sagt förvånad över att den här splatter-snubben Peter Jackson Hade fått det i uppdrag att filmatisera Sagan om ringen-böckerna. Och så blev det så otroligt bra. Men om jag ska välja en i trilogin så är det ju ändå liksom crescendoet Return of the King som blir på min andra plats.

Man skulle kunna bunta ihop dem till... Jag tycker du kan få göra det om du vill, men... Ja, men om jag ändå ska välja en så är det just Return of the King. Även om de andra är liksom i hela den här uppbyggnaden till det här.

Men alltså, så mycket man känner och gråter under de här tre, fyra sluten som är de sista 40 minuterna. Ja, helt jävla epilogiskt. Ja, jag såg det senast i år. Jag har ju tvingat dem att ta sig igenom verkligen de här.

Alltså, det är så oerkänsligt mättat. Jag tycker det är fortfarande svårt att förstå hur... Hur lyckades det här nyzeeländska splatter-gänget? Jag menar, vi har Peter Jackson då som har gjort de här Braindead och...

Men det är ju också hela uppbyggnaden av Veta Studios som ju fortfarande nu är ledande både i praktiska effekter och i digitala effekter. Det var ju liksom samma snubbar som han gjorde liksom fake-blod med och gjorde monstermasker i sin mammas ugn som nu fick vara med och bygga upp års värld och bygga miniatyrer. Hur...

De kan ju inte ha vetat hur svårt det skulle vara. Alltså, de måste ju ha haft en sån naiv bara... Vad fan, vi lyckades övertala dem att göra det här. Nu måste vi ju bara köra är på min första plats.

Nu vet jag vartåt det bakar. Förlåt att jag ska ta avbryter dig. Och det här var ju filmer som direkt tagna från min barndom. Och jag var ju för liten för att läsa textraderna.

Så att min mamma satt ju alltså och gjorde rösterna på svenska till alla karaktärer första gången jag såg de här filmerna. Vad ambitiöst. Ja, superambitiöst. Men det här är ju också i efterhand då.

Och där då skulle jag vilja säga den andra filmen Star Wars The Empire Strikes Back som för mig blir den perfekta Star Wars-upplevelsen. Jag menar, du har det här helt magiska introt på Hoth med AT-AT som långsamt klampar framåt mot rebellbasen. Och de får tänka om, om vi tar de här snowspeeders och slänger ut den här boxerlinan på deras ben, ska vi inte fälla dem?

Ja, men vi gör det! Och liksom misslyckas gång på gång, men till slut så får de knyck. Och hela Lukes resa när han far till Degobah och träffar Yoda för första gången.

Hela den fördjupningen i hela Jedi-världen är ju helt fantastisk. Hur man kan få en docka som Yoda att kännas så levande och så närvarande. En mupp! Det är ju i princip bokstavligen en mupp.

Ja, det är ju samma skapare. Det var sådär. Jag ska fortsätta igenom tid. Varför har jag... Den finns där på titta-krysslistan helt klart. På min fjärde plats då, hur fan gör man det här med datorer sexigt?

Det här själva ursprunget. Då har vi ju då Halt and Catch Fire som är den mest intensivt packat sexigast castade serien genom tiderna i princip. Vi har Lee Pace, vi har Scoot McNary, vi har Mackenzie Davis, Kerry Bishé.

Vilken jävla line-up. Och de spelar alltså olika nyckelpersoner i den här teknologiska revolutionen. Tröskeln mot informationssamhället när datorer blir en prominent faktor.

Och det är ju någon rebellisk kodare och någon affärsorienterad hotshot och så vidare. I synnerhet är det då Lee Pace som är riktigt närmast sociopatisk. De gör karaktärdefinierande roller och återigen så coolt, så sexigt, men också otroligt smart och kraftfullt och stämningsfullt och snyggt.

Under 40 avsnitt så den hade ju verkligen en good run och den gick i mål tillfredsställande. Det finns ju så många skrexempel där de först är det och sen så får de aldrig gå i mål med det. Man lämnas otillfredsställd för att de inte går så bra.

För det måste man ändå säga, Halt and Catch Fire verkar ju vara lite av en, jag skulle inte ens säga en sleeper hit, det verkar ju vara mer av en flopp tyvärr. Och för mig är den ju, med de stora orden, det bästa som har gjorts. Ja, och för det som du är inne på här med just det här med hur serier Har ibland svårt att hålla över tid, speciellt om det blir många säsonger.

Det har för mig på något sätt definierat valet av serierna på den här listan där jag tycker att serier ska hålla över alla säsonger. Verkligen, det måste vara ett bra komplett paket liksom. Ja, verkligen.

Så det har jag också sållat bort en hel del serier. På min lista finns ju inga oavslutade ofärdiga, eller ens, det kan ju till exempel inte vara vad det kan vi säga. För min del i alla fall kan det inte vara Severance för vi vet ju inte vart den leder.

Eller The White Lotus, eller vad det nu än skulle kunna vara. Så det är bra för den listan att veta. Så vi återkommer med avsnitt 200 när vi reviderar listorna. Ja, men det kommer nog finnas utrymme för det.

Samtidigt så, bara som ett sidospår till de här listorna, det är väldigt stor spridning. Vi har ju då med Monty Python från 1969 fram till modern tid. Det har varit ett väldigt stort spann både för spel och filmer och även nu serier.

Det är ju inte bara det senaste göttigaste som man minns mest, utan det finns ju här godbitar att plocka av även från decennier tillbaka. Och det ska vi komma till nu, eller förlåt, du ska ju ha din tredjeplats nu. Ja, shit, jag var så het på hanen här.

Jag försöker tänka före, ja. Nej, men på min tredjeplats är ju en miniserie på 12 avsnitt som ju baseras på en av Sally Roonies romaner. Och det här är ju en serie som är en av de vackraste skildringarna av en relation, skulle jag säga, i modern historia.

Normala människor, eller normal people som den heter på engelska. Som är så mänsklig, så förspassionerad och så ombytlig och fångar verkligen det där hur kärleken kan liksom blomma ut, förändras, dö ut, återuppväckas och hur det påverkar människor och deras livsval. Och hur deras livsval också påverkar kärleken.

Det är ju en berg-och-dal-bana av känslor mellan en storspelande Paul Mescal och Daisy Edgar Jones. Och på något sätt, för min del så blev väl det som har definierat Paul Mescal. Han är ju som bäst när han får vara fuktig om ögonen och vara en känslig ung man.

Tycker inte riktigt att han har funkat i andra roller, men här i den här miniserien från 2020 så är han verkligen fantastisk. Ja, jag tycker den här var ju ett mikrotrauma när man såg den. Så det är starkt som satan.

För det ska ju mycket till för att jag ska just märka av och kunna lyfta ut just musiken som bidragande faktor. För det är ju fantastisk musik här också. Väldigt mycket pianobaserad som verkligen lyfter och bär känslorna vidare.

Det här är ett mästerverk till miniserie om just vad kärleken gör med oss människor. Nej, men ska man vara mer, för att återkoppla till Monty Python, att de ju var smärre genier, men mer i min värld för liksom den episka komedin. Alltså just det här med det stora anslaget med liksom meaning of life.

Så snacka om att ta tjuren vid hornen liksom. Försöka brotta ner de största av ämnen och ändå lyckas. Jag tyckte det var otroligt när jag såg det som liten. Men för mig är ändå kronan på verket av brittisk komedi.

Det blev aldrig heller bättre. Ricky Gervais The Office. Och det skulle jag vilja verkligen understryka också. Säger någonting om Ricky Gervais. Det var The Office som definierade honom.

Hans humor, hans, och det är säkert också samarbetet med Stephen Merchant. Alltså det var blixten i flaska där och då. Då slog det gnistor liksom på alla de sätt.

Kanske att de både inspirerade varandra men möjligtvis också utmanade varandra. För jag antar att det är det som händer sedan när man blir så enormt framgångsrik som Ricky Gervais blev på The Office. Och för den delen rik.

Att man liksom får, istället börjar omges av, ja säger jag det, det går ut för. Jag tycker Extras var betydligt sämre. Jag såg faktiskt om den nyligen och den höll inte alls i mitt tycke.

Och sen har det bara varit allt värre. Han är ju nu aktuell på Netflix med en jävla animerad kattserie som verkar vara helt, alltså nya, en ny lägstanivå helt enkelt. Men The Office, som ju också är en otroligt kärnfull, kortare sitning.

Om man dedikerar sig till att se hela den här serien. Två säsonger, ett och annat julavsnitt därefter typ. Ja, det har man ju överstökat på en kväll. Men det är en otroligt fin kväll för det här är ju inte bara ytlig dum komedi.

Det här är ju komediggen definierande med ett mörker och med känsla och hjärta. Jag tycker originalet The Office berättar en av de finaste kärlekshistorierna egentligen jag någonsin har sett. Så det här är ju verkligen, det är så otroligt mycket fingertoppskänsla i det här för mig.

Ja, jag har aldrig fastnat för The Office. Jag har ju, jag får ju liksom, jag klarar inte av den här obekväma pinsamma. Men jag tycker det som är så imponerande med just den här, och det är så många som har försökt imitera den därefter.

Inte minst Ricky Gervais och Stephen Merchant själva och misslyckats med den. Men här får de till den. Jag tycker det känns så jävla genuint på något sätt. Ja, jag är ett unikum där som inte uppskattar det.

Så det är okej att du säger det. Okej. Vad skönt. Ja. På plats nummer två, en av de färskaste serierna i den här listan. Här tror jag faktiskt att det kan finnas konsensus.

Ja, för det här var en serie som löpte mellan 2018 och 2023. Fyra säsonger, skapad av Jesse Armstrong. Vi ser Brian Cox, Jeremy Strong, Sarah Snook, Kieran Culkin framför allt, och vi kommer att prata snart om Succession.

Maken till dysfunktionella karaktärer i drama har man väl nästan aldrig sett. Och man pendlar ju mellan att älska enskilda individer till att hata dem, till att älska dem igen. Men ena stunden vill man att det ska gå bra för ena, men så gör de något totalt vidrigt som man absolut inte kan gå med på.

Och så roterar det där runt. Och till slut vet man inte vem man ska tycka om eller älska eller hata längre. Det här håller ju under de här fyra otroligt tajta säsongerna.

Och det finns ju helt ikoniska ögonblick som man verkligen minns. Och flera avsnitt som är tv-historia här, tycker jag. Ja, verkligen. Och jag menar, Kieran Culkin, vilken karr.

Ja, apropå definierande, om något så är väl det här hans livs stora roll. Verkligen. Och jag kan ju egentligen bara haka i. För att min andra plats är också Succession.

Det känns lite som att Succession på något sätt också definierar podden. För den var ju på tal när vi startade podden och sen så har det ju varit som en röd tråd över så många avsnitt. Ja, verkligen.

Och vi har ju lyft den. Den har ju utsetts till årets och nu utsetts den åtminstone till andra bästa någonsin. Ja, verkligen. Nej, det är ju svårslaget. Och även om man vill ju se de här skådisarna lyckas i andra sammanhang.

Brian Cox är ju i slutet av sin karriär. Så jag tror att det kommer att bli svårt för dem att toppa det här. Och återigen, det här är ytterligare ett sådant exempel på blixten i flaskan som jag tror att knappt någon av de inblandade kommer kunna återskapa.

För det är liksom, det slår gnistor om kemin mellan alla inblandade. Ja, verkligen. Nej, helt fantastiskt. Och då hoppar vi direkt till förstaplatsen här som du också lyfter här som andraplats.

Och här har vi en till miniserie. Vi älskar ju miniserier. Kanske just för att de inte hinner bli dåliga med flera säsonger. Men det är ju också en komprimerad och kondenserad berättelse från 2001.

Och man har ju liksom, man brukar kanske inte lägga så stor vikt vid producenttitlar för serier. Men när man har personer som Steven Spielberg och Tom Hanks bland sina producenter och man väljer att berätta den helt fantastiska berättelsen Band of Brothers med ett karaktärsgäng som ju är odödliga över det här laget. Så 25 år senare så är det fortfarande Alltså 15 listplaceringar, fem spel, fem filmer, fem serier per person inser jag.

Så det var ju 30! Önska oss lycka till eller något. Hoppas den där barnen går hem sen bara. Men om ni inte hänger med så pus och kram, hej! För att höra ytterligare timtal av innehåll med en andra del av Virtuellt-veckan varje gång, spoilerspecialer i hålveckorna och därutöver kunna kika på Virtuellt-tv, bli Patreon-backare på patreon.

com slash virtuellt. Med ditt Patreon-stöd gör du virtuellt möjlig. Tack så hjärtligt för det. Och en alldeles särskilt stor shoutout till våra virtuellt välsignare, Gimligo, Kim, Tobias, Patrik, Alex och ATF.

Virtuellt spelas in hos Arena Sergel, en stilsäker coworking space mitt i centrala Stockholm, komplett med poddstudio.