Vi stoppar inte riktiga våldtäkter genom att döma oskyldiga - Jakob Sjölander om Samtyckeslagen

Jag tänker att vi börjar med att du får presentera dig lite själv för lyssnarna. Hur skulle du pitcha in dig själv? Det låter som att jag sälja någonting här. Det är jag aldrig så bra på.

Nej, det är draknästet vi kör. Ja, just det, okej. Då var det den ja. Jo, men Jakob Schlander heter jag. Jag är väl skribent. Jag har skrivit för ett antal olika tidningar.

Jag har också varit debatt- och krönikeredaktör på tidningen Bulletin. I nuläget så arbetar jag med manaminne och problematiken runt den. Det handlar alltså då om rättsosäkra våldtäktsdomar, män som döms på klena bevis, män som döms oskyldiga, eller också en mer komplicerad fråga, män som döms för sådant som egentligen inte är våldtäkt.

Åtminstone i någon sorts moralisk mening eller i allmänhetens ögon. Men rent juridiskt har blivit det på grund av samtyckeslagen från 2018. Om man tittar på dina texter så är det någonting som händer.

Säg att det är ett år sedan du började skriva mer om de här frågorna. Stämmer det? Det stämmer delvis. Jag hade ett ryck där för ungefär ett år sedan, men snarare så att jag tog själva beslutet att skriva en bok nu jäklar.

Det var i mars tror jag någon gång där. Mars förra året? Mars i år. För mig så började det här egentligen, det måste ha varit 2023, då en kamrat till mig blev dömd.

Då drogs jag in i det här. Dömd för? Våldtäkt just. Det skapade ett intresse. Han bad mig att skriva en bok då. Jag började samla på material, men då skulle det vara specifikt om hans fall.

Det blev inget av det projektet, men jag hade ju kvar intresset. Vad var det i just det fallet som gjorde att han ville att du skulle skriva? Vad var det han ville att du skulle skriva om?

Han ville skriva om sitt fall och om just då hur radikal feminismen hade förstört Sverige. Hur han hade blivit oskyldigt dömd, hur han blivit ditsatt utan några egentliga bevis bortom den här målsägande kvinnans ord. Men som journalist, jag uppfattar dig som en nyanserad, kritiskt tänkande person.

När han säger det här, tänker du, jaja, det stämmer. Eller fanns det någon skepsis? Ifrågasatte du honom? Vad hände där? Det märks faktiskt väldigt tydligt när jag läser om den första texten jag skrev på det här ämnet.

Den gick i fokus för ett par år sedan. Det handlar ju då om att jag försöker någon sorts greppa den här situationen. Jag döpte den till Min vän, en våldtäktsman?

Frågetecken. Tyvärr minns jag att det här frågetecknet på slutet kom bort i den slutredigerade versionen. Aida, det är ganska avgörande för hur man läser den rubriken.

Det blir ju ändå en slagkraftigare titel. Nu har jag ju varit debatt- och krönikeredaktör själv sedan dess, så jag har viss förståelse för det ändå. Värdet av kraftfulla rubriker.

Ja, min vän tog det ju väl också. Det jag märker är att då var jag ju själv i den situationen som nu återuppfå så många andra är. Det är att man frågar sig, kan det här stämma?

Kan min vän verkligen ha gjort det här? Är han en våldtäktsman? Kan det här verkligen hända i Sverige? Hur kan det ha undgått mig? Jag trodde att vi hade rättssäkerhet.

Hur kan jag ha missat det här? Om sådant här händer, varför har jag inte hört talas om det förrän nu? Jag ser ju min tvekan där i texten. Jag tror jag skriver uttryckningen att i slutändan så har jag inget annat val än att lite...

Jag gör egentligen ett medvetet val. Jag tänker, han är min vän, jag väljer att lita på honom. Jag kan säga att de bevis han fälldes på är ju väldigt svaga. Men samtidigt är det ju tydligt att...

På vilket sätt var de svaga? De bygger ju upp på ord mot ord, som de gör i det här fallet. Det kanske är något som är förvånande när vi tänker att vi är i Sverige.

Vi är ett land med rättssäkerhet, vi är en rättsstat. Men just i våldtäkter så dömer man faktiskt på ord mot ord. Är det inte också att det är svårt att få till en säker bevisning?

Ja, precis. Det finns en stor frustration i det här och jag tror det är därför det har blivit på det här viset. Våldtäkter sker vanligtvis precis som sex i allmänhet.

När man är i enskilda utrymmen där det inte finns några vittnen. Den tekniska bevisningen kan ju ofta bevisa att det har skett en sexualakt. Men den kan ju inte bevisa om den var frivillig eller inte.

Och det handlar väl också om när man i så fall undersöker offret? Hur nära in på? Det är också avgörande. Och det har också varit ganska mycket problem att få till en sån undersökning.

Du menar brottsplatsundersökningar? Precis. Egentligen inte skulle jag säga. Enligt Brottsbekriminingsrådets undersökning från 2019 så ger de faktiskt redan då ganska goda betyg åt polisens arbete.

Det här är liksom våldtäkter är ett prioriterat område. Men varför är uppkläringsgraden så låg då? Just för att det finns inga bevis. Jag tror att de skriver någonstans där att om man kunde göra allting perfekt, ha det jättebra utredning så skulle man kanske höja uppkläringsprocenten från 7% av alla anmälda brott till kanske 10% av alla anmälda brott.

Men om något har skett i det slutna rummet problematik och det inte finns några vittnen, ingen har sett någonting, han säger att hon var med på det, han säger att hon säger att hon inte var med på det. Och sen så finns det ingenting mer. För våldtäkter lämnar väldigt sällan några sår eller någonting.

Eller det kan vara blåmärken eller någonting sådant där. Men sådant uppstår ju även under frivilligt sex. Så det spelar ingen roll om man är Sherlock Holmes i en sådan situation.

Man kan inte få fram bevis. Vilket då orsakat den här frustrationen att man i praktiken har sänkt beviskraven i våldtäktsmål. På vilket sätt har man sänkt beviskraven?

Och har det uttryckts explicit att det är det man gör? Det har aldrig uttryckts explicit. Det är dina analys? Nej, det är min analys, men det är också en analys som jag delar med 84% av försvarsadvokater som tillfrågades i brottsförebyggande rådets studie 2025:3.

Då frågade man, har samtyckeslagen skadat rättssäkerheten? Och 84 av dem säger, ja det har den, eller ja det har den väldigt mycket. Och vad menar de då? Just att rättssäkerheten har skadats.

Att oskyldiga dömts eller oskyldiga riskerar att dömas. Att beviskraven inte är som de borde ha gjorts. Det finns klara risker med det systemet. Hur menar du att beviskraven borde ha gjorts?

De tänker väl att beviskraven i våldtäkt skulle vara precis samma som i andra mål. Och det som de formellt fortfarande är på pappret. Alltså att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att någon är skyldig.

Det kan alltså finnas tvivel, men det ska vara orimligt tvivel i så fall. Och utgångspunkt är oskuldspresumptionen? Ja, hellre fria än fälla. Och den här utom rimligt tvivel brukar översättas till att det ska vara minst 98% säkerhet att den här anklagade är skyldig innan man dömer.

98% av vad? Ja, att om man har så kraftig bevisning att om man hamnar i hundra sådana här situationer och bevisningen var så här stark i de här så skulle man döma och då skulle 98 av de här faktiskt vara skyldiga och två av dem vore då oskyldiga. Så man kan ju påpeka att även utom rimligt tvivel har en viss förståelse för att ibland går det fel.

Det är inte 100%. Och för att vi ska ha ett fungerande rättssystem där någon döms så kan vi heller inte ha det. Om vi verkligen skulle inte vilja att någon oskyldig skulle dömas så skulle vi ju, det enda sättet att uppnå den situationen vore att inte döma någon.

Men då är det alltså så att en av de här försvarsadvokaterna är i praktiken enligt den nuvarande rätt Bland annat de jag tänker att de tänkte att han hade en dotter och att han inte skulle överge henne. Men tyvärr blev det så att han faktiskt gjorde det nu. Och att han hade en stadgad tillvaro.

Eller så kanske det viktigaste var säkert att många trodde att han inte skulle bli fälld. Bevisen såg så klena ut. Så man tänker, ja vi kan släppa honom nu för vi kommer ändå att släppa honom senare.

Men så blev det inte. Så när han fick beskedet från hovrätten så drog han utomlands. Vad hände på din plan, Alva? Efter att du skrev den här texten, vad fick du för respons?

Hur gick dina egna tankar och hur fortsatte det här utforskandet? Inte så mycket, helt enkelt. Hela projektet hamnade på sparlåga. Det tog lång tid innan jag fortsatte att skriva någonting om de här ärendena.

Det som hände senare blev att jag blev anställd på Bulletin som debatt- och krönikeredaktör. Och då är det de här mamorna till de oskyldig dömda i Manamminnet som skrev debattartiklar där. Bara för att folkbilda mig, jag tänker så här, alla kanske inte vet vad det är du pratar om när du pratar om Manamminnet.

En liten förklaring bara. Manamminnet är helt enkelt ett väldigt löst organiserat nätverk som arbetar med de här frågorna. Oskyldig dömda, tveksamt dömda. Och det finns egentligen ingen formell organisation.

Det enda formella är en Facebookgrupp egentligen. Grundarna av Manamminnet är väl främst Alexander Bard och Viktor Vidblom. Så det är ett nätverk som arbetar med de här frågorna helt enkelt.

De mest drivande i Manamminnet är nu mamorna till de dömda. Så du kom in i den sfären i det nätverket, var det det som var nästa? Ja, det var väl det. När jag var där och arbetade på Bulletin så fick jag in de här debattartiklarna.

Det här är svårt att inte påminnas om min egen kamrats fall. Så jag hade lite mejlkontakt och skrev fram och tillbaka om de här debattartiklarna. Och blev snart eventuellt inbjuden till det här nätverket.

Och skrev någon debattartikel då och då, inte så seriöst. Sen var det den här hösten förra året, då började jag skriva. Jag tänkte, redan under hela den här perioden hade jag en tanke på att skriva en bok.

Men jag vågade inte gjorde slag i saken. Så jag började samla material, jag började läsa. BEA-rapporterna till exempel. Men skrev mer och mer. Jag sögs in i det så att säga, inte helt frivilligt.

Själv har jag inget större intresse för rättsfrågor eller brottsfrågor. Jag försöker egentligen gärna undvika det här könskriget. Det är inget som jag har en entusiasm för.

Så vad är din drivkraft i att skriva om det här, både i bok och artikelform? Jag tror att jag kan göra någon sorts nytta här. I vad? Vad är det du vill åstadkomma?

Jag tror att det viktigaste, det bästa vore naturligtvis att nå en punkt i Sverige där vi slutar döma oskyldiga. Där vi återställer de här beviskraven till samma nivå som de är i andra brott. Men jag tror ändå att det kanske viktigaste är för de som redan drabbats.

För att de ska få någon sorts upprättelse. Det handlar inte om att de ska få skadestånd eller få resning eller någonting sånt där. Även om det säkert uppskattas.

Utan jag tror att det handlar om upprättelse i samhällets ögon. Att folk vet vad de har gått igenom. Att när de får höra rykten om att en person är dömd för våldtäkt så ska de inte omedelbart hoppa till den slutsats att han faktiskt är skyldig.

Utan ge honom en chans att förklara sig åtminstone. Kanske ta en titt på den här domen och se vilka bevis som faktiskt finns där. Är det här någonting som alltid har pågått i bakgrunden och att det nu uppdagas?

Eller är det någonting som har förändrats de senaste åren som gör att det här sker? Båda två faktiskt. Jag skulle säga att den här rättsosäkerheten tog sin början på 80-talet.

Då man började luckra upp. Det kom en del domar, bland annat en dom från högsta domstolen. Nu menar du rättsosäkerhet gällande sexualbrottsfall? Ja, det sträcker sig tillbaka till 80-talet.

Jag skulle säga att om man ska ta Da Costa till exempel. Hennes kropp hittades först 1984. Det var något sorts symboliskt startskott för det här. Även om det handlade om en mordrättegång istället för våldtäkt.

Men då hade det egentligen sakta urholkats under den här tid som har gått. Man kan ta till exempel... Och vad var det i just det fallet som gjorde att det urholkade ett säkerhet?

Snarare skulle jag säga att det var symboliskt för att rättssäkerheten höll på att urholkas. Men det som hände med Da Costa var alltså medias drev mot de här två läkarna som anklagades för att ha mördat och våldtagit Katarina Da Costa. Så det självdrog en sorts uppdelning i svensk offentlighet.

Det ökade tryck på att sätta dit våldtäktsmän, att de ska straffas. Så det är rättssäkerhet i det här fallet är att domstolen lät sig påverkas av media? Ja, om man ser till hur sådant som fortsätter.

Man kan säga att den stora sexualbrottsutredningen på 70-talet, det var en annan tid så att säga. Då var det den så kallade sexualliberalismens högvattenmärke i Sverige. Då var det en utredning bestående av sju män och en kvinna som ville förändra våldtäktslagstiftningen.

Man skulle sänkt byxmyndighetsålder, sänkta straff och sådana här saker. Det ledde då till en stor reaktion och en enligt mig mycket passande reaktion. Att man helt enkelt, nej, våldtäkt är ett allvarligt brott, det är inte okej.

Våldtäkt och misshandel är inte samma sak. Även om man inte är fysiskt skadad under en våldtäkt så finns det stora psykiska skador. Det här ledde då till att det här mediedrevet ledde till att man satte in en ny utredning med i princip motsatta rekommendationer för vidare lagstiftning.

Så det blev alltså då en sorts omsvängning i svensk offentlighet mot en striktare syn på våldtäkter. Sedan följer ett antal domslut, bland annat ett från 1988. Det är högsta domstolen som uttalade sig i det så kallade massagefallet.

Då är det att en massör har förgripit sig på ett antal kvinnor. Då är det så att de här kvinnorna anmäler separat utan att känna till varandra. Och han blir dömd för det här enligt högsta domstolen.

Jag tror säkert att det var en helt korrekt dom, han var nog oskyldig. Men det öppnade ändå den här principen att nu kan berättelsen och inget annat räcka för fällande dom. Och sedan fortsätter sådana här domar att komma in.

Jag tror att 1991 så kommer en dom som accepterar så kallade stödvittnen. Och det är att vittnen som inte har sett någonting utan bara har fått berättat för sig av målsäganden. Typ kurator, psykolog...

Ja, men främst väninnor. Kuratorer och sådant kan också räknas, men främst väninnor och familjemedlemmar. Så kan de intyga att hon berättade att hon blev våldtagen och att hon var väldigt upprörd och väldigt ledsen när hon berättade det här och var mycket övertygande.

Och då stärker det hennes fall. Och det kan i nuvarande situation fortfarande räcka för att få en fällande dom. Det här är då, jag skulle säga, en vidare utveckling att det här kryper in i rättspraxis.

Det kommer aldrig något politiskt beslut om att beviskraven i våldtäktsmål ska vara lägre än i andra fall. Men den här praxisen växer sedan 80-talet till vår nuvarande situation. Men naturligtvis, det stora hoppet som sker i de här fallen, det sker 2018 då samtyckeslagen klubbas igenom.

Är det två år efter MeToo? Nej, det är nio månader efter MeToo. MeToo var ju hösten 2017. Just det, jag tänker 2016. MeToo var hösten 2017. Och samtyckeslagen trädde i kraft första juli 2018.

Och vad är det som händer då och vad består den lagen och den förändringen penetrerar henne med sitt finger. Och hon fryser till. Sedan går hon därifrån. Hon talar med en väninna som säger helt korrekt att det här var våldtäkt.

För det är det ju enligt samtyckeslagen, för allt sex ska vara frivilligt. Och eftersom det här då inte var frivilligt enligt kvinnans version i alla fall, så är det ju våldtäkt. Medan de flesta annars skulle kunna se det som ett misstag, ett missförstånd.

Så nu när det gäller problematiken runt samtyckeslagen och mannaminne, den handlar egentligen dubbelt. Det finns två olika problem. Det första är det som är det enklaste och mest lättförståeliga.

Och det är då att beviskraven är låga. Det är det vi har egentligen pratat om nästan uteslutande fram till den här punkten. Men sen finns det det andra problemet.

Och det är alltså då att vi har en extremt vid våldtäktsdefinition. Det har blivit inflation i våldtäktsbegreppet. Så att allt långt fler handlingar räknas som våldtäkt.

Och innan samtyckeslagen trädde i kraft, vad var definitionen av våldtäkt då? Nu har jag inte den exakta definitionen i huvudet. Men det är våld, hot och särskilt utsatt situation.

Och särskilt utsatt situation är om det är någon som är gravt påverkad av alkohol. Men det var det då innan samtyckeslagen. Och nu gäller det alltså att inget av det här behöver gälla.

Det behöver inte vara något hot, det behöver inte vara något våld, det behöver inte vara någon särskilt utsatt situation. Utan det var att kvinnan, den målsägande, vanligtvis kvinnan, har inte varit med om det här frivilligt. En lite cynisk tolkning av vad som hände.

Och då ska man ju också säga att det här har skapat en sorts omvänd bevisbörda. För mannen kommer ju i en rättegång alltid att få frågan, vad gjorde du för att försäkra dig om samtycke? Så då måste han då ha en förklaring till det.

Jag frågade, hon sa ja till exempel. Och var ligger ansvaret för att bekräfta samtycke? Ligger det hos honom, hos henne, hos båda? Ansvaret att få samtycke ligger hos honom, men ansvaret att ge samtycke, om det nu är det man vill göra, ligger naturligtvis hos kvinnan, hos målsäganden.

Men står det här i samtyckeslagen att han behöver försäkra sig om att hon vill? Det är ju inte så det uttrycks, men det är andemeningen, så ja. Det är hans plikt att försäkra sig om att hon är med på det här.

Om han inte gör det och han kör på ändå, och hon sedan tar illa upp, så är det våldtäkt rent juridiskt. Och det gäller även om han trodde att hon var med på det. Då kan han i och för sig dömas till oaktsam våldtäkt, eller misstagsvåldtäkt i praktiken.

Och vad är den bästa praxisen då enligt samtyckeslagen att säkra det här? Hur ska det gå till på bästa sätt? Ska man skriva på något? Jag vet att det finns jättemycket parodier och rants av att man ska komma in med ett kontrakt.

Det är inte det jag gör nu, utan jag är på riktigt nyfiken. Hur gör vi det här på bästa sätt enligt samtyckeslagen? Samtyckeslagen, det står ju ingenting rent i brottsbalken, så det finns ju ingen sexualrådgivning där.

Men det enklaste är väl helt enkelt att fråga, säger man. Det förväntas att man ska veta det. Sen finns det ju då en oundviklig gråzon där. Vad betyder det här? Vi kan ta ett...

Louise Lennartsson som har skrivit mycket fint om samtyckeslagen. Hon tar upp ett fall... Advokat va? Jurist, hän inte advokat. Hon är tingsrättsnotarie för tillfället, tror jag.

Hon tar upp ett fall, till exempel, att om de har hånglat tidigare på kvällen, de har varit ute och festat, de går hem tillsammans, de hamnar i samma säng, mannen kysser henne, han tar henne på brösten och stönar. Det är grovhångel. Kan han då anses ha samtycke till att föra in ett finger i hennes vagina?

Då kan man säga att i de flesta fall är det helt enkelt att, ja, han har väl det. Eller de rör sig i den riktningen åtminstone. Eller han tänker att om hon inte gillar det här så kan hon ju bara säga nej.

Men om hon inte säger nej, utan han bara gör det, då har hon rent juridiskt all rätt att anmäla honom för våldtäkt. Ett brott som kan ha ett minimistraff på tre års fängelse. Vad jag förstår, betyder det att för att det ska vara ett bekräftat samtycke så behöver hon...

Jag försöker förstå. När är det liksom... När har det klickat? När är man säker? Ja, det är just det. Jag skulle säga att man är aldrig riktigt säker, eftersom att det är delvis ord mot ord.

Så det beror ju på vad man säger efteråt, hur man tolkar det här. Det finns ju... Det accepteras icke-verbalt samtycke. Eller det är så egentligen att det mesta sex som sker här i Sverige sker att man inte säger uttryckligen vill du ha sex med mig?

Ja, jag vill ha sex med dig. Men att sedan bevisa det här, och om man tar ett sexuellt initiativ, vilket som helst, till exempel ett ställningsbyte, så ska man, enligt samtyckeslagen, ha ett godkännande för det. Eller snarare att om det visar sig att det senare inte är uppskattat, om man inte har haft ett godkännande för det, så har man stora problem och riskerar att bli fälld för våldtäkt.

2018 trädde den i kraft. Ja, första juli. Så det är sex år. Nej, förlåt, åtta år. Åtta år menar jag. Hur har siffrorna förändrats sedan dess? Vad har hänt rent statistiskt i antalet anmälda fall, antalet uppklarade fall?

Stora förändringar. På ett plan har samtyckeslagen varit en stor framgång, eller enligt vissa i alla fall. Vi ska komma till det. Innan samtyckeslagen trädde i kraft så hade Sverige ungefär 6 000 våldtäktsanmälningar per år.

Nu de senaste åren har vi haft 10 000. Och internationellt är det högt? Det är extremt högt. Jag tror att Danmark hade typ 1 500 våldtäktsanmälningar. Och det betyder inte att vi har fler?

Det kan betyda olika saker. Jag tänker jämfört med självmordstatistik till exempel. Jag skulle gissa att de flesta länder som har väldigt hög självmordstatistik, till exempel Iran, har inte ens offentliga siffror.

Eller officiellt så sker det inga självmord, säger de själva. Så att den siffran går ju också att tolka på olika sätt. Jag skulle säga att Sverige, statsfeminismens högborg, sannolikt inte har fler våldtäkter.

För det är ett extremt stigmatiserat brott här i Sverige. Det är det liksom egentligen överallt annars också. Men jag tror alltså inte att de här siffrorna beror på att vi har fler våldtäkter.

Åtminstone inte fyra gånger så många våldtäkter som Danmark har per person. Så låg den här siffran på 6 000 som var innan samtyckeslagen, ligger den närmre normalkurvan internationellt? Ja, definitivt.

För vi har mångdubbelt fler våldtäktsanmälningar än de flesta andra länder. Så den stora diffen, menar du, är efter att samtyckeslagen trädde i kraft? Då skjuter den i höjden.

Jag kan också säga att på 80-talet, innan de här ändringarna började, så hade vi 600 våldtäktsanmälningar per år. Nu har vi 10 000 per år. Så det har skett en 17-faldig ökning under den här perioden jag diskuterar.

På tal om det vi nämnde om att det här inte är någonting som började 2018. Det var inte som att allt var frid och fröjd innan dess. Så det har varit en inflation i våldtäktsbegreppet.

Man ska säga att det finns två tolkningar av vad de här höga anmälningsbenägenheten beror på. Enligt mig så beror den på inflation i begreppet, att vi räknar allt fler saker som våldtäkter. På 90-talet så var begreppet, till exempel, 90% av våldtäkter våld.

Idag är det typ beroende på reglerna våld 10%. Så vad som ingår i begreppet våldtäkt är nu mycket mildare. Men sen är rättssäkerheten inte tillräckligt hög, vilket leder till att oundvikligen att oskyldiga åker dit, folk döms felaktigt.

Också det här problemet som jag diskuterade för ett tag sedan om att vi har en extremt bred våldtäktsdefinition, så att man kan begå våldtäkter som går på ett par sekunder med fingrar, till exempel. Eller sådant som att en våldtäkt, eller en sexakt, en frivillig sexakt, inte avbryts i tid. Det finns till exempel här fallet med de fyra jucken, som jag kallar det.

Där alltså en man och en kvinna har frivilligt sex. De tar en paus och sedan börjar de ha sex igen och sedan säger kvinnan stopp. Och då ska den här mannen ha gjort fyra juck till, efter att hon har sagt stopp och det blev ändå en rättssak av det här.

Just den här mannen klarade sig och blev friad i åtminstone hovrätten. Jag tror han fälldes i tingsrätten, men friad i hovrätten. Men skälet till att han friades var då inte för att de här två jucken inte var våldtäkt, utan för att det inte kunde bevisas att det var det, eller att det här hade hänt på det sätt som kvinnan påstod.

Men det var alltså då att han var inte tillräckligt snabb. Det var två juck sedan sa hon nej och sedan gjorde han två juck till. Så det var fyra juck totalt. En teknisk term, juck, jag vet inte vad det är.

Jag tror inte att det är en juridisk term. Nej, jag vet inte hur domstolen det. Men om man tittar på uppkläringsgraden av våldtäktsfall innan samtyckeslagen så var inte det heller någonting att flagga för.

Det var inte toppen. Du problematiserar samtyckeslagen, men om vi lägger det något sidan så, vad gör vi för att säkra det här för de faktiska våldtäktsoffren och se till att uppkläringsgraden ökar? För det är fortfarande ett problem.

Ja, det är definitivt ett problem och jag skulle säga att vi gör i princip allt vi kan. Den här diskuterades i brottsförebyggande rådets undersökning från 2019. Den heter Våldtäkter från anmälan till dom eller något sånt där.

Och då diskuterar de det här och det var inne på lite tidigare att även om man skulle höja, det står uttryckligen i pressmeddelandet att även om polisen skulle arbeta perfekt så finns det mycket begränsade möjligheter att höja uppkläringsprocenten just eftersom våldtäkter är svårutklarade fall, det sällan finns vittnen eller avgörande teknisk bevisning. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut. Så skälet till att våldtäktsuppkläringsprocenten var låg var inte då på grund av sexism eller för att polisen inte brydde sig utan på grund av att det helt enkelt är ett brott som är svårt att utreda.

Man kan ju också tillägga att det finns många andra liknande brott som misshandel och rån som ser ut på ungefär liknande sätt, svåra brott. Om man jämför med till exempel rattfylleri då är det ungefär 100% uppkläringsprocent. Så även om det var definitivt lågt och det hade sjunkit ganska kraftigt sedan 2005 tror jag så var det ändå inte en det var tragiskt låg uppkläringsprocent men samtidigt av förståeliga skäl.

Man arbetade redan bra med det här. Då låg uppkläringsprocenten innan samtyckeslagen på mellan 6 och 7% det vill säga att mellan 6 och 7% av anmälningarna ledde till åtminstone åtal, inte nödvändigtvis fällande dom. Och i den här BRÅ-rapporten så antog man att om man arbetade perfekt med det här så skulle man kanske få upp uppkläringsprocenten med 2-3%, kanske nå 9% istället för 6-7%.

Men det som hände då efter samtyckeslagen då ökade den till det var ett tag mellan 11 och 13% uppkläringsprocenten. Så man var bortom den här nivån. Det var inte riktigt en fördubbling men en kraftig ökning.

Och det var större under den här undersökningen, den här idealiserade polisverksamheten man tidigare hade tänkt sig skulle bara skulle nå 9%. Och de här ytterligare procenten över 9% menar du att, eller vad menar du med det? Vad vill du lämna poängen i det?

Det jag menar är att de främst beror på att man sänkte beviskraven. Okej. Det var det jag misstänkte. Vi vill inte göra ett antagande. De senaste två åren då, suttit och läst en massa våldtäktsdomar.

Ja, jag började egentligen främst för ett år sedan. Man beställer ut dom, det är ganska lätt från tingsrätter och hovrätter. Så har man en bunt så går man igenom dem en efter en annan.

Många av de här domarna jag har fått, de är också sådant jag har fått skickade till mig från mammorna i Mannaminne. Jag bodde läst slumpvisa våldtäktsdomar som inte jag har fått skickade till mig för att få någon sorts grundförståelse. Jag tänkte precis säga att det finns ju en ganska kraftig bias i att du får domar skickade till dig från mammorna.

Du kommer ju få domar som är väldigt laddade. Ja, absolut. För att försöka undvika det så har jag läst kanske ett hundratal, något över hundra stycken. Och vad lärde du dig av det?

Vad överraskade dig? Vad såg du för mönster av att ha läst de här? Mitt intryck är ju att beviskraven är låga. Jag har stärkts i min tro här. Det är naturligtvis inte så illa som de här domarna jag har fått skickade till mig av Mannaminne, mammorna.

Men det är ändå så att man ser att jag ser inte hur det här kan vara utom rimlig tvivel. Om jag tvivlar på den här anklagade mannens skuld, är det mitt tvivel då orimligt? Har han nått den här 98%-nivån säkerhet att han är skyldig?

Och jag får väldigt sällan intrycket när jag läser de här domarna. Jag har försökt göra någon sorts, det är liksom alltid svårt. Det kan ju vara så att i domstolen så hade de tillgång till bevis som inte syns i domen.

Jag tycker ändå att domarna är ganska bra på så vis att de har med mycket. Det är ofta 20-30 sidor av information om det här fallet. Men jag ser ändå inte. Det återkommer ändå till det här att det är ord mot ord-situationer.

Så jag har stärkts i mitt intryck att det är rätt osäkert när jag läser även slumpvis valda domar. Och vem tjänar på det här? Det är ju inte våldtäktsoffren. Det är ju inte våldtäktsmännen.

Varför pågår det här fortfarande om det inte funkar? Det finns ju definitivt de som tjänar på det. Men du sa precis att våldtäktsoffren inte tjänar på det här. På sätt och vis så gör de ju faktiskt det.

För grundskadeståndet för en våldtäkt av normalgraden är 200 000 kronor. Och det är ju ganska lätt att få folk dömda nu. Så det finns ju de som har satt det här i system där vi vet att det finns folk som anmäler för pengar.

Du har ju talat med en sådan själv, miss jag. Det är i Antagonia-podden, där du talar tillsammans med Alexander Bard med Christian. Var han hon hette? Och då berättar ju han hur han var nummer tre av fyra.

Ett systrpar anmälde. Christian Wadman. Ja, precis. Jag och Alexander och Christian gjorde ett samtal där för två eller tre år sedan. Och han tjänade av sitt straff.

Och träffade en annan man i cellen som hade, precis, det var så det var, som hade råkat ut för exakt samma sak, fast då med systern. Ja, han var nummer fyra och Christian var nummer tre. Och jag tror att i Therese Juhls bok, heter den Oskyldig dömd?

Ja, en av hennes böcker heter det. Precis. Där det är en gympalärare som blir anmäld av några tjejer i klassen. Han blir sparkad, flyttar till en ny ort och börjar jobba där.

Och så händer samma grej och sen får man reda på att det är hennes kusin, tror jag. Och att hon har sagt till kusinen att du kan tjäna snabba pengar. Alltså det finns något liknande case i Just det känner jag inte till.

Jag har läst den här boken, men jag kanske har glömt det helt enkelt. Jag minns det väl för att jag ty och försöka förstå det här på så många sätt som möjligt. Jag tänker att könskriget är ju ett inbördeskrig.

Mänskligheten är ju uppdelad i män och kvinnor, men vi behöver samtidigt varandra. Vi kan inte skada den andra parten utan att skada oss själva. Alla män har mödrar, döttrar, flickvänner, fruar.

Och alla kvinnor har på samma sätt män i sina liv, bröder, söner, fäder och sådana. Så när det här förvärras på det här sättet, om vi tar det till dess logiska konsekvens så går ju mänskligheten under av det här. Nu tror jag att det inte kommer att gå så långt, men det slår mot allt vi är.

Du har ju haft kontakt med de här mammorna i Mannaminne. Vad är din upplevelse av att ha pratat med dem? Vad har du fått syn på? Vad har du upplevt? Vad har du känt och tänkt efter att ha snackat med dem ganska mycket?

De är ju fantastiska. De är ju hjälteinnerna i den här berättelsen. Bara genom att existera visar de ju den här könskrigsretoriken egentligen är en lögn. Samtidigt så blir jag, hur inspirerande de är, så är det också en sorts motreaktion i mig att det är så deprimerande att de får alla andra att framstå som dåliga.

Var är till exempel papporna? Var är männen som inte står upp för sig själva? Var är staten? Var är advokater som uttalar sig en del, men jag hör också många berättelser om usla advokater.

Var är polisen? Var är aktivister? Var är domarna? Vad säger det här om Sverige som land? Vad tycker du att det här säger om Sverige som land? Jag skulle säga att, jag tror att Alexander Bard säger någonstans att det här är det unikt genom historien.

Det finns inget annat land eller plats eller civilisation i världen som har behandlat sina unga män på det här viset. I slutändan så handlar det om, varför kan det här pågå? Och det handlar i slutändan om att folk har svårt, jag tror inte att det är, folk bryr sig inte.

Och det finns att folk har svårt att acceptera att män överhuvudtaget kan vara utsatta. Att ibland kan kvinnan vara förövaren, ibland är mannen offret. Så att ens acceptera att män kan ha problem, det är det som den svenska offentligheten har svårt att helt enkelt acceptera det.

Och det är lite sorts total, delvis så bryr man sig inte eftersom man inte känner till det. Men man känner inte till det för att själva tanken att sympatisera med män, med män som grupp, den finns inte. Men det är min uppfattning också att det pågår någonting större som har med gruppen män och vår syn på män och vår empati för män och deras livsöden att göra.

När du pratar med människor som, när du pratar med förespråkare av samtyckeslagen, vad säger de och vad är deras bästa argument? Jag skulle gärna ha mer kontakt med samtyckeslagens förespråkare. Jag har haft viss kontakt, jag läser ju deras debattartiklar och deras poddar och sådana här saker.

Men det jag kan säga är att i nuläget så är det väldigt tyst därifrån. Ja, det kommer någon debattartikel då och då, ofta i reaktion på någonting som någon annan har gjort, till exempel Kalibers granskning av samtyckeslagen som jag rekommenderar varmt. Den kom i december förra året.

Men det är ju tyst, för jag tror att man ser det som att man har vunnit. Man fick sin samtyckeslag, nu har vi den, nu är allt frid och fröjd. Man är inte så intresserad av konsekvenserna.

Man viftar bort motargument som mina, till exempel att det är något sorts högertroll, någon kvinnohatande sexist som tycker att det är okej med våldtäkter. Och att det här att män döms oskyldiga, att det är omöjligt. Så jag skulle säga att det finns, jag vet inte om jag ska kalla det förnekelse eller helt enkelt okunskap eller ointresse.

Jag tror också att det finns en sorts, delvis så handlar det också om, tror jag, en ovilja att ge det här mer uppmärksamhet. Man tror att man kan tiga ihjäl det här. Att snart kommer folk att, det bara handlar om att folk inte har fattat om att samtycke är viktigt eller någonting.

Att snart kommer folk att lära sig att inte våldta längre, men tar sitt ansvar och så blir det fint. Och att det kommer att vänja oss vid låga beviskrav. Det är det de påstår, att det inte finns några låga beviskrav.

Jag tror att det är en helt fel strategi och ett skäl till det är ju att det är helt enkelt idag för många som drabbas. Jag tror att det har dömts kanske 3000 män för våldtäkt sedan 2018. Jag skulle säga att kanske en tredjedel, kanske en fjärdedel, kanske en femtedel av dem är oskyldiga.

Antingen på sätt som de inte alls har gjort det, eller att de har fått ett extremt överdrivet hårt straff för en mycket mild gärning. Det handlar om hundratals människor, minst 500 personer. Jag är osäker på om vi har nått tusenstrecket än, men om det fortsätter några år till så kommer vi definitivt att göra det.

För varje oskyldig person som döms så får det här mer uppmärksamhet. De här personerna, de går med i Mannaminne, de tar med sig sina släktingar, främst sina mammor naturligtvis. Så det här sprider sig.

Vad är deras bästa argument? Vad ger du dem rätt i, de som förespråkar samtyckeslagen? Deras bästa argument är på sätt och vis också deras sämsta argument. Det är lynchmobbsargumentet.

Om jag ska vinna debatter så säger jag att det är lynchmobbsargumentet. Men samtidigt så erkänner jag att det ligger någonting i det. Och det är då att det här våldtäkt är så hemskt, så nu måste vi slå till hårt.

Vi kanske måste knäcka några ägg för att göra revolution. Vi kanske får offra några oskyldiga, eller så förnekar de helt enkelt att det döms oskyldiga. Deras bästa argument är ju det faktum att det finns riktiga våldtäkter och att det är ett hemskt brott som borde straffas hårt.

Så vi borde anstränga oss för att förhindra. Det jag skulle säga emot det här argumentet är att påpeka att vi stoppar inte riktiga våldtäkter genom att döma oskyldiga. Och att detta, som vi precis var inne på, kan leda till en mycket kraftig reaktion när vi går från att tro alla kvinnor till att inte tro på några.

Så i slutändan så kommer man inte ifrån det faktum att offrens rättstrygghet kräver även att de anklagade har rättssäkerhet. Allt annat urholkar förtroendet för målsäganden. Och i slutet av september så kommer det att ske någon form av manifestation, eller hur?

Ja, det är den 30 september på Mynttorget utanför Sveriges riksdag i Stockholm. Och vad händer då? Ja, vi går dit. Vi håller tal. Vi viftar med plakat. Det är traditionell demonstration.

Jag kommer väl att tala där. Alexander Bard lär väl tala där. Therese Juhl lär nog tala där och förhoppningsvis flera. Det du bad Therese och mammorna, som till den stora klungan.

Ja, det lär väl bli så. Du är också välkommen att vara med. Nej, men jag är jättenyfiken på att komma dit. Jag har ju velat bjuda in, och kommer göra det nu, bjuda in mammorna till ett samtal.

Det har varit i kontakt och jag tror att det finns... Vi har ju varit mer inne på det juridiska, i viss mån offentliga, snuddat lite vid media. Men jag tror att det kommer att bli en annan typ av samtal med mammorna också.

Mer personligt, mänskligt, vad som händer på anhörig sidan. De har ju skräckhistorier. Ja, jag har läst en hel del. Det är mörkt. Jag tycker att de är helt otroliga.

Ser de här mailen och debattartiklarna och känner av så mycket smärta och sorg, men också raseri. Det är kraftfullt. Ser fram emot den antologin. Vilka ska du tala med?

Är det Nina Hamilton? Klara Karlsson? Klara och Nina har ju varit väldigt... De har frontat mycket. Therese har jag ju pratat med i Hur kan vi tidigare, men jag tycker att hon är fantastisk på många sätt och vis.

20 år av arbete med det här, i princip mestadels utan lön. Det är också ett exempel på hur den här situationen är äldre än samty Otroligt arbete. Men det var ju fruktansvärt.

Mörkt och tungt som tusan att sitta med de här. Du har ju suttit också med de här. Jag har läst dem och lyssnat på din podd med henne ett antal gånger. Och det är ju inte bara sexualbrottsfall, det är ju liksom i hennes bok Oskyldigt dömda, då sitter ju människor oskyldigt dömda för mord, där det uppenbart att de inte har gjort det.

Ja, i sån dofallet. I sån dofallet. Han har suttit nu, är det femton år? Han har suttit nu i sjutton år faktiskt, men han är ute nu i alla fall. Han är ute nu? Ja, från var ute när jag gjorde podden också.

Jaha, men då måste jag ha missförstått, jag trodde han satt kvar. Det är ju en story i sig, det är ju ett helt poddavsnitt att bara packa upp det fallet. Man blir ju livrädd.

Man kan ju bli anklagad när som helst. Det är ju som att det träffas av blixten. Plötsligt så knackas och så står man i insatsstyrkan inne och släpar iväg en och så Nu är du anklagad för det här, och så är bevisningen gjord mot ord.

Så nu är det fokus på dels demontrationen i slutet på september och att få klart boken. När kommer den ut? Det vet jag inte. Den kommer ut när den är klar och är fixad med förlaget.

Det kan väl bli en del byråkrati med det. Har du något förlag? Vi får se. Jag vill inte säga någonting definitivt, men jag har flera ingångar. Förhoppningsvis så tror jag att det blir i oktober någon gång.

Vi har ju valrörelse nu ett tag till. Kan vara svårt att kanske få in den här frågan på agendan. Vad tror du? Tror du något parti i slutskampen kommer bara säga att vi vill ta i det här?

Ja, eller så kan vi skrota det här med valrörelsen och fokusera på det viktiga, mannaminnet. Men jag tänker definitivt det att valrörelsen tar ju mycket uppmärksamhet från allting, även mannaminnet. Men jag tror att det särskilt hade drabbat mannaminnet eftersom det är så Det är ju en smutsig syssla egentligen det här, det är som det är oskyldigt dömda.

Man kan ju ofta lätt att se att bevisen är otillräckliga. Men det är svårt att bevisa att någon verkligen är oskyldig. Och det är nästan det som krävs här. Så det är väldigt politiskt känsligt att ta i.

Och ingen vill ju vara den person som står upp för våldtäktsmän. Vi ska ju också komma ihåg att alla partier röstade på samtyckeslagen 2018. Det var totalt enhälligt.

Och sedan var det ju också så att tidigare regeringen införde en straffhöjning för våldtäkt 2022. Då man höjde minimistraffet från två år till tre år och skadeståndet från 100 000 till 200 000. Så det är ju inte som att någon är fläckfri här.

Inget parlamentariskt parti kan säga att de inte har bidragit till den här katastrofen. Nu ska vi ju börja runda av, men jag tänker att jag slänger in den här lilla facklan mot slutet ändå. Förövarregistret.

Har du läst om det? Förslaget om... Jag tror det är Moderaterna som har föreslagit ett förövarregister. Jag har inte så insatt i det, men jag har hört en del om sådana här.

Ja, men då ska jag inte slänga den på dig så här. 5 i 12. Men där finns det en del att prata om också. Vi kan ta det i nästa samtal. Jag tror att det kan vara spännande att sätta sig in i både förslaget om förövarregister.

Jag tror det är från Moderaterna. Men även den här tonhöjningen i straffskala som jag har hört på sistone. Också från Moderaterna. Som... Det var en pusselbit till.

Det var väl också... Var det inte i år? Att psykiskt våld räknas... Första juni, första juli? Ja, det är verklighet nu. Det är ju någonting jag har tittat lite på.

Jag har skrivit en debattartikel om den tillsammans med Alexander Bard. Den har inte kommit ut än, vi får se vad som händer. Men ja, psykiskt våld har ju potentialen att bli en ny samtyckeslag.

Alltså att det är en så vag brottsrubricering. Vad betyder det? Och hur ska man bevisa den? Men jag tänker kombinationen. Kombinationen att psykiskt våld räknas som fysiskt våld kombinerat med samtyckeslagen.

Hur i helvete sker den bevisföringen? Jag förstår inte hur det ska gå till. Bara för att vara tydlig, jag säger inte att psykiskt våld inte förekommer. Men om våldtäkt är svårt att bevisa.

Hur ska vi ens tas an här? Det blir ju väldigt subjektivt. Man känner sig utsatt för psykiskt våld. Så det finns definitivt en likhet där. Att de här vaga brottsrubriceringarna, de här svåra bevissituationerna har använts som ett sätt att bända upp dörren för rättssäkerheten.

Jag tror mycket att, som jag sa, vi talade om frustration tidigare när det gäller våldtäktsmål och beviskrav. Ja, det finns ju inga bevis, så då tänker man, ja men då får vi helt, vi vill så gärna döma att vi sänker beviskraven. Men sedan när samtyckeslagen kommer in och ställer ännu högre krav eftersom man då vidgar brottsrubriceringen till att inkludera en långt vidare sektion handlingar som också är sådant som finns mycket i huvudet.

Då är frågan, samtyckte hon, samtyckte hon inte? Det är egentligen vad brottet handlar om. Så då är det ju så att då måste domstolarna uttala sig om vad folk tyckte, vad de tänkte, vad de kände i en stund för flera månader sedan när de hade sex, kanske under inflytande av alkohol.

Och det kräver ju både förmåga att läsa tankar och resa i tiden för att kunna säga någonting säkert i det här. Men då fick de ändå domstolarna den här omöjliga uppgiften. Och när man får den omöjliga uppgiften, då har man ju egentligen två val.

Antingen så ger man upp, man erkänner att man har misslyckats. Eller så börjar man fuska. Och nu med samtyckeslagarna är det tydligt att de svenska domstolarna har valt att börja fuska.

Istället för att säga, det blev inte som vi trodde. Ja, liksom att vi kan inte döma i de här fallen. Det finns inga bevis. Om man skulle göra en omröstning idag bland partierna, hur många tror du skulle tycka att det här är en bra idé?

Det har faktiskt gjorts en del undersökningar faktiskt. Något som var väldigt positivt i våras var att Dagens ETC har tagit upp den här frågan. Det är en vänstertidning, så det här är inte bara en högerfråga.

Något jag är rädd för är att det ska grävas ner i de politiska skyttegravarna. Att det här ska bli höger mot vänster och så bara krigar man och kastar paj på varandra istället för att försöka lösa det konstruktivt. För det här är något som angår alla.

Men att Dagens ETC tar upp det här visar att det delvis kan bli en vänsterfråga. Och det de gjorde i den här undersökningen eller rapportagen var att de faktiskt ringde runt till alla partier och frågade dem vad de tyckte om samtyckeslagen. Och då var det faktiskt bara Centerpartiet som inte hade någon kritik mot lagen överhuvudtaget.

Och nu råkar jag veta att mammorna som skriver brev och trakasserar de stackars politikerna, de har fått en del positiva svar från Centerpartiet också. Så även Centerpartiet tittar på det här. Så du kan säga att även om jag inte tror, så kan jag definitivt säga att alla partier i nuläget är medvetna om att det finns problem.

Och de är öppna för att göra vissa justeringar. Eller en utvärdering. Ja, det vore ju en bra början att göra en sådan. Gick det som vi trodde? Blev det bra? Blev det dåligt?

Vad kan vi lära oss? Ja, nu har samtyckeslagen faktiskt utvärderats två gånger redan. Så det är ju bra rapporter. Men då är det en annan diskussion. Men då att se över lagen.

Hur långt man vill gå. Jag tror inte det finns något parti som har gått så Det finns mycket att liksom fördjupa sig i. Jag tänker att du får komma tillbaka och så tar vi det steg för steg eller kapitel för kapitel.

Och så när boken kommer kan vi snacka lite mer och fördjupa oss i det här. Men om man vill läsa dig eller ta del av det du skriver och tänker och resonerar kring, var hittar man dig? Det enklaste är väl helt enkelt att googla mitt namn.

Jag lägger ju ut artiklar på sajter som Bulletin, Samtiden, Det goda samhället. Och Substack? Jag har en Substack också, men den handlar inte om samtyckeslagen om man har minne.

Det är mitt eget hobbyprojekt. Men för all del är det naturligtvis mycket uppskattat om ni följer mig där också. Tack snälla Jakob för idag. Tack så mycket.