742. Piggelinmysteriet

Det är Alex och Sigge här. Ni står i begrepp att lyssna på ett fyra veckor gammalt avsnitt. Det är sorgligt, har ni sett. Lite dumt också. Ja, kanske. Men vi ska inte håna er för det.

Men vi vill också berätta att det finns ett helt nytt avsnitt som ligger inne på Podmi, där, ja fan vad du satte den i krysset. Du hade ett sånt här segment som väl delar Sverige lite. En del tycker att det är härligt när du dyker ner och du spelar upp musik från svunna tider och det var väl en sentimental journey helt enkelt.

En del tycker att det är jättefint, energier, och andra tycker att det är outhärdligt att lyssna på. Jag tycker det var kul när vi spekulerade i vad vi ska göra på 15-årsjubileumsdagen. Det var en del frön som såddes.

Ja, det var kul det här som vi landade i med tarmtömaren. Men om ni är intresserade av detta så gå in på Podmi ni andra. Ha nu en underbar fredag med detta fyra veckor gamla avsnitt.

Vi ses snart. Hej, hej. Jag ber om ursäkt. Ja. Förlåt. Vad har hänt? Nej, men du säger ju ofta att du orättvis blir anklagad för saker som jag har gjort. Ja. Genom någon slags guilt by association.

Nej, men det är enklare att... Det är svårare för folk att avsky dig. Men det är mycket enklare att säga att Alex är bara en gammal mobbare. Och då är det jag som får all skit.

Även de gångerna när det uppenbarligen är du som har gjort någonting. Du har sagt någonting om någon. Ja, och jag ber om ursäkt för att jag inte har tagit det där på allvar.

Jag har inte fattat hur det känns. Hur det har känts för dig. Nej. För den här sommaren. Nu när det har hänt mig, menar jag. Har det hänt dig? Vadå? Att du har fått ta skit för någonting som jag har gjort?

Ja, och det är inte vilken skit som helst. Bara 30 sekunder efter Sveriges förlust mot Frankrike så började det plinga. Norrmän. Och rassla in. Alltså det norska hatet.

De är inte kloka, alltså norrmännen. Jag antar att det var samma sak hos dig då? Skadeglädjen. Ja, enorm. Hundratals, tusentals norrmän som hör av sig. Ja, för att klippet hade blivit viralt då.

Eller hunnit bli viralt. Klippet är du och inte jag hånade den norska klacken. Ja, alltså jag måste ändå säga att jag var tidigt ute där. Jag hade kommit över ett klipp där någon instruktionsfilm.

Ett ordentligt fånig instruktionsfilm där någon person ur oljeberget, alltså den norska klacken, instruerade de andra Norge-fansen. Så här ska det gå till. Vi ska göra en ramsa som heter Ro.

Och då kommer vi att stå på en trumma och då ska ni alla Ro som galärslavar. Jo, men tidigt ute. Nu måste du väl ändå... Nu måste du väl ändå krypa till korset. Vad menar du?

Nej, att du hade fel, så att säga. Vadå fel? Det är väl århundradets mest kommunikativa succé. Nej, men jag tycker att det hade ju rätt. Jag sa ju det. Jag sa ju det.

Det här kommer bli stort. Sa du verkligen det? Ja, det sa jag. Du sa väl framförallt att det här är värdelöst och fånigt och töntigt. Nej, det är otroligt fånigt.

Man skäms ihjäl. Men det här kommer bli jättestort i VM. Jag sa ju allt det här. Jag hade ju helt rätt. Du hade inte ens hört talas om det. Våg på våg av hat. Först var det ju då Sveriges förlust mot Frankrike.

Sen var det ju Norges vinst mot Brasilien. Och nu brann ju hatet för att... Topplocken gick av. Ja, nu var det ju... Vad var det vi sa, sa de. Men varför kunde inte kärleken till Norge brinna?

Varför är de så besatta av svenskar och Sverige? Det är väl det som gör... Det är väl det som gör att det är svårt att... Om det bara hade varit ett norskt folk som gläds över sina framgångar i VM, då hade man väl ändå gillat det, tror jag.

Men det är ju det att så fort de får en framgång så vänder de blicken mot Sverige. Nej, men det var ju också... Det hela byggde ju på ett missförstånd. För att du hade ju aldrig sagt...

I klippet som hade blivit viralt så sa väl inte du någonting negativt om deras förmåga på plan? Nej. Nej, precis. Och därför var det ju märkligt att alla hatinlägg handlade ju om hur fel vi hade haft.

Ungefär som att vi hade sagt att det norska laget var dåliga. Vi hade ju bara sagt att de var töntiga. Ja. Hur som helst, i efterhand måste man ju ändå som sagt ge den norska klacken att Ro, Ro, Ro blev en global succé av historiska mått.

Att det till och med är nåt Hollywood. Det har du sett, kanske. Nej, hur då? Att Matt Damon i sitt kampanjande för Odysseusfilmen kopplar roendet till Odysseus. Alltså för de rojer ju rätt mycket på de grekiska haven i den filmen.

Ja, det var väl då de rodde, inte så mycket på vikingatiden. Där man seglade. Nej, precis. Så Matt Damon kopplar roendet till Odysseusfilmen till den norska klackens roende.

Är ni trötta på de norska VM-fansens ro-grej? Det är inte Hollywood-skådisen Matt Damon. För så här säger han till norska tidningen Verdens Gang i en intervju som handlar om storfilmen Odyssey som snart har premiär.

Det här är ett politiskt reklammeddelande från Miljöpartiet inför valet 2026. Mer info finns på mp.se slash transparens. Ny dag, nya möjligheter. Kör hårt på jobbet, i köket, när du gamar.

Kör hårt med din PT och din partner. Eller gör som jag och kör hårt i en radiostudio. Att äta mer fiber är enkelt. Oavsett var du är, kör hårt med Vasa 100. Varje sekund släpper Sverige ut 1,5 ton växthusgaser.

Det har vi inte råd med. Sverige kan mer, utsläppen ska ner. Rösta på Centerpartiet. Det här är ett politiskt reklammeddelande från Centerpartiet. Medan detta är kopplat till riksdagsvalet 2026.

Mer information finns på centerpartiet.se. Christopher Andersson. Mm, klubben P3-klubben. En av mina fastanställda fiender. Han har skrivit en text om mig i Aftonbladet.

Från Bergmanfestivalen, har du läst den? Nej. Rubriken är Cholman måste ha ärvt filmstödet. Alltså som en nepotbaby. Ja, precis. Jag vet inte, eftersom min pappa jobbade med tv på 60-talet.

Mm. Och han skriver då, jag kan läsa lite ur texten. Jag har förstås stor respekt för Alex Cholman och Gustav Skarsgård. Det är deras gärning jag inte tål. Vid minst fem tillfällen nämner de ordet smärtpunkt.

För så pratar äkta auteurer. Jaha, han var där i publiken? Ja. Såg du honom? Nej. Möttes i era ögon? Nej. De, citat, utforskar, citat, saker. Gärna ett beskedligt missbruk som i realiteten utspelade sig under tre grabbveckor 2006.

Och kallar sina verk för mellanrum eller arkipelag. Ja, sådär håller han på. För det är ju så han gör. Han ser att jag ska vara med någonstans och så söker han sig dit.

Han gjorde samma sak på Stadsteatern för ett år sedan. När jag var med i någon panelsamtal. Det måste vara ganska jobbigt för honom. Alltså det är ett jobbigt livsöde att ta del av, tycker jag.

Han är liksom exakt 15 år eller 20 år för sent. Han har landat för sent på jorden. Han hade ju eventuellt kunnat bli något med på 90-talet. Han är ju Loco Light, eller vad man ska säga.

Det finns ju ingen riktig plats idag för en... En Loco Light. Den där typen av nörderi som han sysslar med. Nej. Jag tror att om man skulle fråga 100 pers på gatan, ens i åldern 20-30, så skulle liksom 5% veta vem han var.

Nej, och det skulle nog inte jag heller. Om han inte hade varit så besatt av att skriva elakt om mig. Men jag ska inte dra över honom, utan min kän Kan det finnas något klasshat bakom?

Det är ju en ganska fin skola med det som ni har satt era barn på. Det menar att han tänker att de här överklassjävlarna, att han söker sig dit för att han hatar överklassen. Ja, kanske.

Men det som hände där i alla fall, precis innan han åkte iväg, den där parkeringsvakten, när jag inte skrek eller gav fingret eller någonting, utan jag tog hans regnummer. Ja, just det. Och skrev ett mejl till hans företag.

Och det som med lugn och ro skrev att jag skulle vilja bara berätta att ni har en anställd som beter sig så jävla skumt. Ja, och så fick jag svar och så svarade han så, hej, jag vet inte om du har kommit fel, för att vi har inga parkeringsvakter utan vi är ett säkerhetsföretag som har väktare. Jag hade väl tagit fel.

Det är så många olika företag med bokstäver. DSG, GS, GST. Vi hade väl gjort fel på något sätt. Ja, så när jag såg honom nästa gång på skolan, då gick jag fram vänligt och knackade på hans ruta och sa Jag har försökt mejla dina chefer om dig, men jag fick inte rätt mejladress.

Hur når jag dina chefer? Och då var han väldigt vänlig då. Väldigt hjälpsam. Och så sa han, du ska nog mejla och så gav han mig en e-post. Ja, det är ju klart, för han är ju stolt över det han gör.

Han får ju blåbärstårtan varje månad. Ja, men det jag i alla fall tänkte på var, kommer du ihåg den där scenen i Unbreakable när den här läkaren kontrollerar Bruce Willis, som är då, han är helt oskadad. Bruce Willis är en Unbreakable.

Ja, alltså han har varit med om en tågkrasch och han är på sjukhuset. Ja, just det, och alla har dött utom han. Alla har dött. Det är två stycken personer på sjukhuset.

En person som håller på att dö i rummet intill. Så Bruce Willis kan se hur han långsamt tappar livet. Och sen så är det bara han då. Och läkaren säger då att 200 personer är dött.

Ja, och Bruce Willis säger så här, varför tittar du på mig så konstigt? Och då säger han, jo, därför att du är den enda överlevande från den här tågolyckan. Det är så jävla uselt, för att ingen skulle väl tycka att det var konstigt.

Men i filmen så är det så här, så står läkarna och kliar sina huvuden. Hur kan han? Hur kan han vara oskadd? Ja, jag vet, det kanske inte borde vara en läkare som...

Jag menar, det är ju ganska naturligt att i en olycka så kan det finnas oskadda personer som har råkat sitta på en skyddad plats. Jo, men det är som, det är ett mayhem. Alltså du vet, folk har ju liksom fått sina skallar krossade.

Men du, you don't have a scratch on you, säger den här läkaren. Menar du att det här kändes rimligt när du såg filmen? Det är den bästa scenen i film. Det är en av de bästa filmscenerna som jag har sett.

Men vadå, om du av någon anledning skulle sätta på en tågkrasch, och det var mayhem. Men sen såg du någon som då kom oskadd ur tåget. Skulle du tänka så här, det här måste vara någon övernaturlig person.

Det måste vara en Unbreakable. Nej, men det skulle ju bli... Skulle du inte tänka att den råkade liksom hamna mellan två bjälkar, eller stålbalkar, och därmed räddades?

Jo, men det är väl ett mirakel i alla fall? Absolut, men... 200 människor har skallarna krossade, ligger överallt. Och en person stiger ut, inte en scratch on him.

Sånt händer ju. Ja, men det jag tänkte på i alla fall var att om jag hade varit med i en sån film, då hade en psykolog suttit med mig i en soffa och sagt Du är 50 år gammal. Du har uppfostrat tre diagnostinnna barn.

Du har en fru som uppträder jävligt irrationellt. Du har varit ett helvete i 20 år. Och du har aldrig höjt rösten. Du har aldrig fått ett utbrott. Du är en Unbreakable.

Alltså mentalt Unbreakable. Nej, men jag vet inte om det är Unbreakable, för jag antar väl att detta att aldrig få utbrott, att aldrig skrika. Jag har ju aldrig, det kan väl du också intyga, jag har aldrig höjt rösten, aldrig skrikit.

Nej, men du har ju, man kan ju se i dina ögon att du har ett tryck inom dig, ibland. Ofta. Ja, det är det jag menar. Så jag vet inte om det är en gåva att aldrig skrika, att aldrig få utbrott.

Det kanske tvärtom är min... Nej, the jury is still out. Det skulle ju kunna resultera i en falling down. Ja, exakt. Det kan vara ett problem att jag aldrig exploderar.

Ja, det här har då, det har i alla fall aktualiserats nu i veckan. Jag berättade ju om den här flakmopeden som jag köpte. Just det. Den som pajade. När du köpte grisen i säcken.

Ja, alltså jag hade en dröm om en flakmoped. Alltså du vet, idén om att skjutsa barnen på flaket till bageriet. Eller att åka ner i Risudalen och hämta björkris med min flakmoped.

Alltså, jag gick in på Blocket och så hittade jag då den här blåa flakmopeden från 60-talet. Och jämfört med andra flakmopeder så var ju den här mycket dyrare. Det ska jag faktiskt säga, den var ju väldigt dyr.

När jag kollade igenom alla som såldes i hela Sverige så kom ingen i pris i närheten av den här. Men så var den då... Den var vintage. Den var vintage, men den var ju också då fullrrenoverad i topptrim.

Allting bytt och allting fixat. Vilket ju funkade ganska bra för mig eftersom jag inte är någon meckare. Så jag kontaktade då den här försäljaren. Och jag borde ju kanske ha anat någonting.

Alltså när jag skickade ett meddelande så var han enormt snabb på att svara. Alltså blixtsnabbt. Och när jag sa att jag inte hade något släp för att ta upp moppen till norra Gotland så sa han direkt att han kunde fixa ett släp.

Han kunde fixa det på en gång, sa han. Jag borde ha fattat att det här är en person som verkligen vill bli av med sin moped. Som har fått napp. Och när jag då sa att då slår jag väl till om du har släp så...

Då sa han, jag kan vara uppe hos dig om två timmar. Eller jag kan vara uppe ännu snabbare, sa han. Jag kan vara där om en och en halv. Och ja, den är ju verkligen fin.

Har du sett den? Nej. Men jag ska fan skicka en bild till dig så du får se. Oj, ja. Den ser verkligen ut som någonting från ett barnprogram på 70-talet. Ja, men det är väl en bild av ett annat Sverige, eller hur?

Ja, verkligen. Men du ser ju hur utsökt den är och hur fin den är. Till och med färgen känns vintage. Den här, vad ska man säga, himmelsblå lacken. Ja, och bensintanken som är formad som en regndroppe, ser du det?

Ja, den är ju utsökt. Men drömmen blev kortvarig. Ja, den går en tur och sen går den inte längre. Och sen så står den bara där. Och jag passerar den varje dag. Jag får ju syn på den tio gånger om dagen.

Och fylls då av äckel och skam. Alltså det är både irritation och självhat för att jag inte vet hur man gör. Eller för att jag inte gör någonting. Men vad är motsatsen då?

Eller din motsats är då en breakable. Någon som då kastar sig in i bilen och kör bort till den här säljaren och bankar på dörren. Ja, eller någonting. Men jag känner ingen sån vrede.

Det är bara ett lågintensivt självhat då. Men som ändå ligger uppyr så till den grad att jag då bestämmer mig efter någon vecka att jag måste försöka fixa den här. Den kan inte stå här bara.

Så jag tar hjälp av David som du känner, bagaren. Och vi öppnar upp den och vi tar loss alla delar och rengör från decennier av smuts inne i förgasare och så där. Vi sitter med den där moppen i fem timmar den dagen.

Jaha, den är inte så renoverad som annonsen ut Så jag har bara 15 sekunder på mig och nu är tiden slut. Upptäck alla på IKEA.se eller i ditt närmaste IKEA-varuhus.

Nu finns en ny serie från Rättgångspodden ute. Exklusivt och helt utan reklam på Podmi. En man i 20-årsåldern har häktats för mordet på en kvinna i onsdags, uppger polisen.

Vill du döda din mamma? Jag vet inte. Jag vet att jag ville skada henne, men jag vet inte om jag ville döda henne. Det är svårt att säga. Då börjar hon säga att hon såg att det var en kniv i handen och att det var blod överallt.

Ska jag göra det eller ska jag inte göra det? Men det blev ändå så. Jag hörde jag och min fru två gånger nej och tre sluta. Något ljud att det är någonting som slår mot golvet.

Och då springer jag upp för trapporna och utgör x antal hugg. Gå in på Podmi.com och skaffa ett abonnemang och börja lyssna. Första 14 dagarna är gratis. Vi hörs på Podmi.

Adam sa häromdagen, ska vi köpa kubb som vi kan spela i sommar i Vasaparken? Men nu, nu känner jag. Nu räcker det. Ska ni ut och kubba i Vasaparken bland folk? På Podmi hittar du Sveriges starkast lysande podcaststjärnor.

Privat, ganska lik. Som grynchen har jag hellre haft för ett barn. Toingen har en persika edible som jag tittar på under samma Bin Laden-dokumentär. När det börjar kicka in och bli mörkt ute samtidigt.

Total panik. Jag tog bilen ändå och åkte ner och köpte glass. Ursäkta, Alex och Sigge, Gynning och Berg, Filip och Fredrik Farar och prisbelönta mellan himmel och jord med JSL.

Om man är i en bubbelpool, blir det inte alltid så att man kör röven mot strålen och känner hur det känns? Nej, jag har bara kört. Ni har kört röven och jag har kört munnen.

Gå till podmi.com och starta din Podmi Premium-prenumeration redan idag. De första 14 dagarna är gratis. Tjena allihopa, Jon Guidetti här. I min podd Alla andra kan gå hem så sätter jag mig ner med vänner och familj för att snacka och chilla en stund.

Vi har haft otroliga gäster redan som Albin Ekdahl, Erik Niva, Olof Lundh, Rickie Rich och Bosse Andersson. Du, behöver du dator? Jag bara, va? Min tjej behöver dator.

Jag bara, varför ska inte du ha den? Nej, det finns inte Å, Ä, Ö. Gå in på Podmi och lyssna på Alla andra kan gå hem. Kan det hända dig att du sitter framför tvn och ser något program och så plötsligt så hajar du till och börjar leta efter dig själv?

Alltså när det visas gamla bilder från 70- eller 80-talet. Något sammanhang där du kanske är med. Alltså för att vara konkret, varje gång, och det här händer ju ganska ofta, som det visas bilder från Vietnam-demonstrationer exempelvis.

Så liksom rusar jag fram till tvn. Därför att kanske, kanske så går mina föräldrar där med en barnvagn som jag sitter i. Tänk att få syn på sig själv, tänker jag.

Nej, men det kan jag förstå. Ja, och när det visas gamla klipp från gamla underhållningsprogram. Då händer samma sak. Därför att ibland när jag var liten så fixade Anders Hammargren i min klass så att vi kunde gå på inspelningar av underhållningsprogram.

För hans mamma fick inbjudningar via jobbet eller någonting. Du vet, tv-inspelningar på cirkus med Kjell Lönn och Lofe Karlsson som programledare. Det var ju otroligt spännande att som barn vara med på tv-inspelningar.

Det här var väl du med om hela tiden eftersom din pappa var tv-producent. Ja, verkligen. Men varje gång som jag ser arkivbilder från Hildans hörna, den sista hörnan 83, då så söker jag efter mig själv i publiken därför att jag vet att jag satt där jätteofta.

Ja, men då kan du relatera till det här. Man letar efter sig själv på läktaren där. Eller i Vietnam-demonstrationerna. Och samma sak när jag ser Mannen på taket.

Jag ger liksom inte upp fast jag har sett den 40 gånger. Ja, men vadå? Du har varit med där? Ja, jag har ju hört myten så många gånger. Att mina föräldrar, som bodde på Sigtuna-gatan då när jag var ett halvår gammal.

Alltså myten om det unga paret med barnvagnen som var ute och gick i Vasaparken när de hörde tumult från Odenplan och gick dit. Såg uppståndelsen kring filminspelningen, du vet när helikoptern ska krascha. Att de var statister alltså, med barnvagnen.

Ändå har jag aldrig lyckats urskilja oss i folkmassan. Men hoppet lever. Och the million dollar question då är Varför känns det så livsviktigt i alla de här exemplen som jag har nämnt?

Vad är det man tänker att det ska ge? Varför är det så viktigt att se sig själv där? Ja, det fattar jag inte riktigt. Vad skulle hända om du hittade dig själv på en Corny freeze frame så ser du barnvagnen.

Ja, varför är det så viktigt? Är det ett bevis för att det faktiskt har hänt eller ett bevis på att man faktiskt har levt? Eller ett svar på frågan, vem är man egentligen?

En fråga som ju återkommer i livet, kanske särskilt mitt i sommaren. Man passerar en spegel och rycker till och undrar, vem är det där? Man känner inte riktigt igen sig på gott och ont.

Röd och brun i olika fläckar i ansiktet. Alltså vissa ytor som är brända, lite utslag till och med av solen. Håret har någon konstig färg. 50% själväckel, men också en spännande flört med tanken att tänk om man skulle stanna i det här tillståndet.

Stanna i dåen? Ja, det går ju inte, men tanken flimrar förbi att låta skägget växa, att fortsätta vara den här personen utanför samhället. Eller om man ska säga, som man är i mitten av juli.

Som tar en vodka cranberry till nattliga fotbollsmatcher och skriker för sig själv i natten när någon missar en straff. Sen vaknar vi 12 och irrar ute i solen utan någon plan riktigt. Vem är jag?

Det kanske man aldrig riktigt vet, men bara så här mitt i sommar så knakar ju myten i fogarna verkligen. Den här myten man har byggt upp om vem man är. Jag kan stå framför bokhyllan och läsa på bokryggarna när jag ska leta efter någonting att läsa i bastun och bli förvirrad.

Vems hylla är det här? Vems bokhylla är det här? Jag vet inte om det är årstiden eller om det är åldern. Jag tror att jag håller på att omvärdera mig själv. Jag tänkte ganska långt upp i livet att jag var ung och lovande.

Apropå en myt man skriver om sig själv. Jag skulle säga framtid ganska nyligen. Kan du känna igen dig i det? Ja, verkligen. Framtida alldeles nyligen, ja. Det tar tid att vänja sig vid tanken på att man inte är ung och lovande för att det var en så stor del av ens identitet.

Det är först nu som det börjar landa lite. När vi skulle flyga till Sverige nu för några veckor sedan så fann jag mig själv hålla i en bok som heter Late Bloomers. Jag köpte den på JFK när vi skulle flyga.

Jag hade aldrig köpt en bok som heter Late Bloomers för fem år sedan när jag var ung och lovande. Nu köpte jag den. Fan, vad sorgligt. Hoppfullt. Late Bloomers av Rich Karlgaard.

Jag läste den häromdagen i solstolen. Ganska intressant bok apropå att omdefiniera vem är man. Alltså en bok om folk som har kämpat ett helt liv och det har gått okej.

Kanske inte jättejättebra, men det har gått okej. Men sen i 50- eller 55- eller 60-årsålder så snubblar de över något som gör att de katapulteras upp. Du vet Jackson Pollock.

Han har målat hela livet och det har gått okej. Han är liksom habil. Men så en dag så råkar han spilla färg på en duk. Det droppar och stänker och han stannar upp.

Och låter det spilla ännu mer. Och så blir han världsberömd. Eller ett annat exempel från boken Ray Kroc. Ringer det någon klocka? Nej. Han var en 52-årig man i Chicago på 50-talet.

Försäljare av milkshake-maskiner. Och det Som också är mer trovärdig än en del som tidningarna har rapporterat om. Det är att det handlar om en förväxling. För lyssna på slutet igen.

Det finns en grej, en detalj där som är väldigt intressant. Lyssna. Men sen fick man ju höra att busschaufförerna var ofta samma. Och jag tyckte jag hörde att det stämde.

Vadå menar du? Vad är förväxlingen? Det var oftast samma. Så den har åkt tre gånger? Ja, det antyder ju att det handlar om en annan taxi. Gubbens taxi hittade bondgården till fots.

Och det är väl lite roligt att han gick samma stig tillbaka som de hade använt när de besökte bondgården. Men oftast samma antyder ju många resor. Och då är det här såklart en annan taxi som chaufförerna har sett.

Som tillhör någon passagerare som åker den här bussen ofta. Men jag fattar. Folk vill inte att man dödar en bra historia. Men hur mycket tid har du lagt ner på det här?

Jag har bett honom ta med mer dynamit än vad som krävs. Oj. Ja, för jag vill att det ska bli en spektakulär... Jag vill att det ska bli något spektakulärt. Men det låter ju som att det skulle kunna flyga mopeddelar åt alla möjliga håll.

Ja, men det är därför jag har en pyrotekniker på plats. Det är väldigt kontrollerat. Jaha, han är där. Okej, okej, bra. Ja, han har hus. Så hur långt bort från verandan sker liksom explosionen?

Det måste väl han helt enkelt avgöra. Jag vill inte att det ska vara någon som är sparad för någons liv, förstås. Nej, men det är ju nästan så att man kan skita i det om det sker från liksom 200 meters håll.

Ja, du menar att... Det kan man ju lika gärna bara spränga dynamit, menar jag. Man vill ju se mopeden blown to bits. Vill du också det? Ja, visst. Ja, men jag tänker att, du vet, på 80 meters håll ute på ängen...

Finns det inte en risk i allt det här då? Att du som har varit en unbreakable hela livet släpper loss ganska starka och mörka krafter? Att du blir en breakable, en, vad heter det, Samuel L.

Jackson-karaktär? Ja, att jag blir någon som snappar nu. Från och med nu så exploderar du dagligen. Ja, men lite som min pappa, som alltid blev... Han exploderade ju 15 gånger per dag.

Vem? Min pappa. Ja, hur mådde du i det? Nej, jag var ju rädd från honom, alltså de gångerna. Man var ju rädd för hans utbrott, förstås. Men jag tror att han mådde bättre.

Nej, men the million dollar question är ju om dina barn idag, trots att du inte exploderar, ändå känner av ditt mörka kraftfält. Det tror jag att de måste göra. Ja, men då haltar ju i sådana fall parallellen till Unbreakable, för att...

Eller finns det i Bruce Willis en latent breakable, nej? Ja, men han är ju väldigt skör också och fylld av kval. Ja, jo, visst. Han har ju råångest. Ja. Han undrar ju vad är hans plats i livet.

Alltså, apropå det som du sa. Han förstår ju att han är unbreakable rätt sent, när han är runt 50. Kan det vara så att den här Sören i skogås någonstans innerst inne vet att hela Sverige är besatta av en nyhet som egentligen bygger på ett missförstånd, en förväxling?

Ja, eller en lögn. En medveten lögn i värsta fall. Ja, just det. Då kanske man borde ändå tänka tanken, eller i alla fall överväga att... Att slänga in taxen då?

Ja, att man spränger hunden också. Men hur skulle han gå med på det, menar du? Ja, men i och för sig är han ju nyhetskåt. Taxi sprängde i luften. Han är mer i de här radiointervjuerna.

Nu spränger jag taxen. Han kan inte hålla på och åka buss till höger och vänster. Nej, det går inte. Det är nog nu. Så jag tar honom till Gotland. Det är en mopedsprängning som är på gång.

Men vänta, han riskerar ju att bli liksom hatad av hela landet som nu har förälskat sig i pigelin. Men han skulle då mena att det är för stressigt för mig att ha en hund som åker buss till höger och vänster för att knulla. Nej, att ljuga.

Det är för stressigt att ljuga. Jaha, men det kan jag inte säga utåt. Ska inte han... Är inte det vackert i så fall om man comes clean? Alltså han säger att det här har hänt, det här har jag gjort.

Ja, han spränger sig själv, menar du? Som självbestraffning. Med hunden då? Det här lär ju inte din pyrotekniker gå med på. Han får rusa ut från någon buske då, något buskage.

Ja, precis, så att pyroteknikern ser inte vad som händer. Du gör en deal med Sören. Men kommer vi verkligen njuta av det? Det är ju ganska makabert. Ja, men är det inte en potentiell film för Felix Hänggren?

Att han ser att det här är ju en berättelse. Hundraåringen som sprang ut ur ett buskage och sprängde sig och taxen i luften. Ja, men han är ju inte hundra, va? Robert Gustafsson får trä på sig den där vita peruken än en gång.

Ja, så att vi får sitta hela kvällen i något start för ett nytt äventyr för Hänggren. Det här är bra. Det är så sjukt att vi gör det. Om och om igen. Och nästa vecka gör vi det.

Vi ses nästa vecka.