Avsnitt 301: Storebrors anteckningsblock

2011 började en serie mycket speciella texter dyka upp på 4Chans underforum X för diskussioner om det paranormala och övernaturliga. Det var en återkommande anonym användare som publicerade dem, som bara identifierade sig som LB, en förkortning för Little Brother, lillebror. De som hade då tur och råkade befinna sig inne på 4Chan varje gång han publicerade sig där förstod snart sammanhanget och började allt ivrigare vänta på nästa del i serien.

Enligt vad LB berättade hade han haft en 11 år äldre storebror som dött när LB själv var 17 år gammal. De bodde, lyckades läsarna lista ut baserat på ledtrådar och geografiska detaljer i de anonymiserade texterna, någonstans i Sydamerika, kanske Argentina. Vad storebrorsen hette berättade inte LB, men senare framkom det att hans namn varit Benjamin.

Benjamin hade inför sin familj, inklusive LB, framstått som något av en enstöring. En orakad, sängrökande slarver som helst hasade omkring i tofflor hemma vid och som man kunde ibland under tidiga morgnar stöta på i köket, kokandes kaffe och då inte för att han var morgonpigg. i skolan hade dock Benjamin utagerat en lite annorlunda personlighet.

Där hade hans säregna intressen och tillbakadragenhet paradoxalt nog framställt honom som spännande och intressant och till och med gett honom ledaregenskaper. LB hade efter sin storebrors död fått höra att storebror hade kunnat uppmuntra halva klassen att lägga ner själ och hjärta i helt meningslösa övningar av typen att gräva upp stora stenar på en byggarbetsplats under en rast. På stan var det som att han alltid intresserade sig för de minst viktiga människorna.

Dörrvakter, busschaufförer, tiggare och barn. Han hade haft ett speciellt, lite sökande öga för de som vanligtvis var osynliga. Benjamin hade också i skolan skaffat sig ett litet gäng av närmare vänner som han ofta umgicks med och som följde honom ända in genom åren på universitetet och fram till hans förtida död.

De hade alla varit lika honom, individualister, ibland nästan så att det skrämt LB. Och de hade förenats i sitt intresse för att titta på film, lyssna på musik och röka sig. I 15-årsåldern hade de börjat dricka men då sällan för att de var på någon fest.

Och allt det här hade man fått veta som läsare i den första texten LB publicerat på 4chan som också var en sorts ramberättelse till vad som skulle följa. LB hade skrivit Bortsett från en liten skivsamling och ett skrivbord fullproppat med pocketböcker hade Benji inte så mycket i sitt rum och vad han egentligen sysslade med de oräkneliga timmar han tillbringade där förstod jag aldrig riktigt. I tonåren blev jag egocentrisk och slutade bry mig men det var då jag ibland såg honom klottra i spiralblock.

Först trodde jag att han ritade, sedan att han skrev. Han visade mig aldrig något av blocken men jag kom å andra sidan aldrig på tanken att fråga om dem heller. Efter att Benji dött lämnade mina föräldrar hans rum precis som det hade varit.

Ungefär ett år senare hade jag kommit över hans död tillräckligt mycket för att då och då gå in i hans rum. Jag bläddrade i romaner och undersökte piratkopierade dvd-skivor köpta i kiosker runt om i stan och det var väl mitt sätt att i efterhand lära känna någon som alltid hållit fast vid tonårens hemlighetsfullhet och aldrig riktigt låtit mig eller någon annan i familjen komma honom nära. Hela tiden letade jag mer eller mindre medvetet efter de där spiralblocken han hade skrivit i.

Vad det än stod i dem skulle det kunna ge mig en bättre inblick i hans inre liv än något annat gissade jag. Annars skulle han väl inte ha vaktat på dem så svartsjukt. Så skrev LB och till slut hittade han anteckningsblocken under en lös golvplanka under sängen.

De var så dammiga och fuktskadade att ingen kunde ha rört dem sedan han själv lämnat dem där. Fyra spiralblock som var fullskrivna ända ut i marginalerna. Dessutom var lappar, skisser, tidningsurklipp och fotografier instoppade mellan sidorna.

Olika pennor hade använts och vissa meningar hade skrivits med en handstil men strukits över och kommenterats med en helt annan. LB förstod först inte alls vad anteckningsblocken gick ut på eller handlade om och till en början vågade han knappt öppna dem i någon sorts andakt och respekt för Benjamin. När han väl öppnade dem skulle det innebära det sista steget han kunde ta mot sin döda storebror och det fanns en slutgiltighet i det som skrämde LB, skrev han.

Till slut, vid midnatten lördag, la han alla fyra anteckningsblock på sitt skrivbord och satte igång och läste dem. LB berättar Anteckningsblocken tycktes löst indelade i kapitel. Vissa daterade och andra inte.

Somliga tillskrivna en författare och andra anonymt skrivna. Det var den första stora upptäckten. Det hade inte bara varit Benji som skrivit i de där blocken. De olika handstilarna tillhörde en liten krets av skribenter som inkluderade honom och, vilket jag senare bekräftade, ett fåtal nära vänner.

De kom i alla möjliga former. Korta, långa, ibland bara listor. De följde en till synes godtycklig ordning med ett tätt nät av korsreferenser och kompletterande material som nog bara dess upphovsmän kunde förstå fullt ut.

En del var knappt läsbart. Saker beskrevs som hade hänt på 90-talet. Anekdoter från skolan och sedan universitetet. Allt utspelade det sig i vår stad. LB kände nu, skrev han, en blandning av förvirring, upphetsning och en skam.

Han var övertygad om att hans storebror inte hade velat att han skulle läsa dessa texter, men ändå kunde han inte hindra sig. Jag snokade i deceniegamla minnen ur människors liv av vilka somliga numera var döda, skrev han och fortsatte. Först hade det tett sig som något slags kollektiv klipphbok men allt eftersom började skrivandet framstå som alltmer ohälsosamt och desperat.

Spiralblocken hade legat orörda sedan Benjamin dött. LB gissade att storebrors död hade inneburit kompisgängets upplösning. Om det de hade skrivit om i spiralblocken var sant visste inte LB men han började alltså 2011 transkribera texterna han hittade och lägga ut dem på 4chan.

Sen spreds de i skärmdumpad form som samlarföremål bland de som följt dem när det begärt sig och berättelsen om spiralblocken började anta en något mytomspunnen form. Kompiskgänget som skrev i anteckningsböckerna gav dem ett smeknamn, fick LB så småningom veta. De kallade böckerna The Books of Sand.

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner och 2023 dök LB upp på nätet igen. Han hade då följt med in i sin tid och skaffat sig en Substack där han hade återpublicerat alla dessa gamla texter i putsat skick. Under åren som gått sedan jag först la ut de här texterna har jag tagit examen och gått igenom tre jobb och lika många relationer, skrev LB och fortsatte.

Jag har fått kontakt med några av de överlevande skribenterna i spiralblocken, inte alltid av egen vilja. Jag råkade ut för en olycka mycket lik den som dödade Benji och nyligen bestämde jag mig för att lägga ut resten av de här texterna. Och det är dessa historier vi ska höra i veckans avsnitt av Creepypodden.

Vi ska börja med en som Benjis kompis hade skrivit i en av spiralblocken, som var en av de första att få större spridning på 4chan. Dess författare signerade texten med namnet Franco och man får väl tänka att det var en i gänget runt Benji. Den har rubriken Barnen i Estanke och den läses av Ludvig Josefsson.

Det här är bara en liten grej som hände för några dagar sedan. Jag vet inte om det förtjänar att läggas till i boken, men kanske tycker ni åtminstone att det är lite intressant. Ni har säkert undrat över vad jag sysslat med sedan jag hoppade av.

Inget spännande är Ni vet, när en gatukatt äter en död duva på gatan, stannar upp för att titta på den, bedömer den och sen obrutet vänder sig ner i ätandet igen. Ungen som öppnat hade gått tillbaka igenom, stod nu i ett hörn tillsammans med den första pojken jag pratat med och tillsammans slet de upp paketet. Först då upptäckte jag det konstigaste med hela situationen.

Det var inget tv-program på tvn. Det var inte myrornas krig, men samtidigt inte heller någonting igenkännligt. Mörkt och grynigt som en dålig hemvideoinspelning.

Under hela besöket, långt innan jag såg tvns skärm, hade jag hört dess ljud i bakgrunden och fastän jag har försökt minnas vad jag hörde, om det var dialog eller musik, är minnesbilderna för dimmiga. Det är verkligen underligt. Hela den här situationen kan bara ha varit i några sekunder innan dörren slog igen i ansiktet på mig, fast jag inte såg någon som kunde ha stängt den.

Jag stod kvar förstenad där på stället i några ögonblick, för förvirrad för att veta vad jag skulle göra. Sen vände jag om och började småspringa därifrån. Från huset hörde jag skrik och jubel.

Under bussresan hem spelade jag upp händelsen i huvudet och ångrade att jag inte tittat i paketet eller behållit det. När jag kom tillbaka frågade pappa om jag levererat det och jag nickade. Han gav mig en blick som om han väntade sig följdfrågor, men något sa mig att jag skulle låta bli.

Jag gick bara upp till mitt rum, satte på musik och la mig på sängen. Jag antar att ni efter att ha läst det här kommer att insistera på att jag ska grilla pappan, men jag ber er, den här enda gången, att låta mig slippa gräva i saken. Vi har inte kommit så bra överens på sistone.

Egentligen är det enda skälet till att jag skriver ner det här att jag känner på mig att jag snart kommer att glömma det. Det hela var som en dröm på det sättet. Ju mer jag vrider och vänder på händelsen i huvudet, desto färre detaljer kan jag minnas.

Jag är hyfsat säker på att min beskrivning ovan mestadels är korrekt, men snart kommer det vara omöjligt att skilja fantasi från verklighet. Och ja, ni har ju adressen om ni vill åka dit och se själva. Personligen tänker jag hålla mig långt från det där huset.

Vi hörde barnen i Estancke, uppläst av Ludvig Josefsson. Redan här börjar man förstå vad det är som utmärker texterna i dessa märkliga anteckningsblock. En ung vuxens minnesbilder från tillvaron i detta främmande land där inte bara vädret, geografin, kulturen och sedvänjorna är annorlunda utan också tydligen förutsättningarna för vad som är möjligt.

Här kan ett medelklasshus i en välmående villaförort gömma en gåtfull samling barn som obekymrat kontrollerar sin tillvaro själv i den skriande frånvaron av vuxna. Vad kan inte mer då hända? Även rena barndomsminnen förekommer i anteckningsblocken.

Härnäst ska vi höra ett sådant som hade skrivits ner i anteckningsblocken av någon som använde signaturen Tati. Historien kallades kort och gott Gången och den läses av Petra Werner. Det första riktigt konstiga som hänt mig står redan i böckerna.

Det andra riktigt konstiga som hänt mig i min hemlighet. Men det tredje eller fjärde riktigt konstiga som hänt mig inträffade hemma hos Alex. Skolan hade slutat och det var den där riktigt heta sommaren ni minns.

Den som de vuxna diskuterade i evigheter och droppade olika namn de hört på nyheterna för att verka belästa. La Nina, Humboldströmmen, störtfloder och värmekupoler. Vi bodde i Colinas vid det laget men hettan var precis lika outhärdlig där som i Barranco.

Jag vet inte om ni minns att jag bodde nära Plaza Sol. Fast på den tiden då det bara fanns en bio och en Miranda. Jag tror inte mina föräldrar hade varit förberedda på att behöva fly i Barranco hals över huvudet.

Och nu fick vi ta alla de besvärliga konsekvenserna. Ett tag bodde vi alla i en kvav liten tvåa på andra våningen med parkettgolv och galler för fönstren. Tack och lov hade mina föräldrar under åren vi levt på landet låtit mig löpa fritt hela dagarna.

Och nu var det för sent att förbjuda mig. De skickade mig ofta för att köpa ägg, mjölk eller bröd. Och då stannade jag alltid till vid kiosken för att köpa klistermärken till mitt album.

Eller vid låsmedeln eller tanten som sålde hyvlad is och som jag ansatte med oändliga storögda frågor om deras jobb. Kvarteret var litet och sömnigt men jag blev snabbt kompis med barnen som bodde där. Till exempel Alex.

Kanske har ni glömt honom? Han gick i vår skola tills han var tolv, tretton år men stack inte ut särskilt mycket. Vi stötte ofta på varann medan vi cyklade runt och gjorde ärenden åt våra föräldrar.

Jag minns att han blev retad på grund av ryktet att hans föräldrar tvingats låna pengar till terminsavgiften. Men hans pappa ägde faktiskt ett hyreshus där han också drev klinik i kvarteret. Och hela tredje våningen av huset var familjens bostad.

Så de var väl egentligen rikare än vi då. De bodde på andra sidan Plaza från oss ett. Och det hände när jag skulle gå hem till honom för första gången. Då hade vi setts ute på gatorna tillräckligt många gånger för att bli vänner.

Eftersom vi dock aldrig låtsades om att vi kände varann i skolan så kände jag att jag kunde överösa honom med mina skräckhistorier utan att det riktigt skulle få några konsekvenser. Och han verkade inte ha något emot det även om han ofta bleknade. Den här gången hade han sagt att det fanns någonting i hans hus som han ville visa mig.

Så jag traskade de typ åtta kvarteren bort till hans hus och fick syn på den lilla nedgångna kliniken där en kvinna satt och fläktade sig vid receptionsdisken. Och Alex kom springande nerför trappan för att möta mig i entrén. Han hade på sin gamla Thundercats t-shirt tror jag det var, slitna jeans och smutsiga vita cardboard-skor.

En trappa upp träffade jag hans mamma och hans morföräldrar som bodde med dem och som var så gamla att de krympt till ett par dockliknande knyten som kunde plockas upp och sättas ner i vilken dammig fåtölj i huset som helst där de inte var i vägen. Hans morfar var loj och barnslig medan hans mormor var dyster och vaksam. En gång berättade hon en grej om mina drömmar som jag aldrig kunnat glömma.

Men det är en annan historia. Något sa mig hur som helst att jag var den allra första flickan som kom för att besöka Alex vilket hans mamma försökte att inte låtsas om. Men i efterhand är det uppenbart att hon knappt kunde dölja sin upprymdhet.

Jag antar att hon trodde att vi var ihop eller snart skulle bli det. Jag tyckte alltid att det var förfärligt hur de hetsade oss alla oss barn att leka pojkvän och flickvän i den åldern. Men hon var åtminstone inte påflugen.

Det fina med situationen var att Alex familj behandlade mig som en drottning medan det mindre bra var att vi aldrig lyckades vara för oss själva och oövervakade i mer än 20 minuter. Jag visste inte om det verkligen fanns något att se i det där huset eller om det hela hade varit ett knep av Alex för att locka mig hem till honom för att leka. Tillfället uppstod åtminstone aldrig att smyga iväg och titta närmare på det.

Under veckorna som följde hade vi flera lekträffar vilket mina föräldrar knappt hade någon aning om eftersom de hade vant sig vid att jag var borta hela dagarna. Det enda jag sa till dem var att jag skulle äta lunch hos Alex vilket var sant. Och något problem var det aldrig eftersom hans mamma var generös och aldrig nekade mig något.

Det var en ren lyx i jämförelse med den torftiga dieten hemma bestående av bönor och grytor. Ibland kändes det som om Alex mamma spelade teater för mig. Hon ställde nästan aldrig några frågor om mig eller Jag kände en klaustrofobisk torrka i halsen.

Alex fortsatte. Andra säger att han som förut bodde här murade in sitt barn här när han upptäckte att han inte var den riktiga pappan. Jag ville fråga vad han hade hört om de här historierna, men istället följde jag ljuset från hans flackande tändare som förtrollad.

Jag försökte se bilden på väggen och misslyckades. Jag frågade tankspritt, berättade dina morföräldrar det här för dig? Det var en ren gissning, men han stelnade till och skulle precis säga något när han fjonglade med handen och tappade tändaren.

Vi försjönktes i fullständigt mörker. Jag blev desorienterad och började treva omkring med händerna, först efter väggarna och sedan efter Alex. När jag hörde ett stigande muller som tycktes genljuda i hela husets väggar och på några sekunder hade det eskalerat till en jordbävning, en kakofoni av ljud som om vårfloden slagit till mot huset och hotade att slita det från sin grund.

Egentligen tror jag inte att väggarna skakade, men det kändes så och de blev oförklarligt varmare och ljuden var så överväldigande höga att det enda jag kunde tänka mig var att någon sorts katastrof höll på att inträffa. Jag tappade fattningen helt, förtvivlat gråtande och skrikande dök jag ner på alla fyra och kröp tillbaka mot stegen, den här gången med en Alex bakom mig. I min desperation tappade jag greppet och höll på att falla handlöst ner i källaren.

Men jag lyckades få tag på stegen och tumlade som en docka ner för den samtidigt som jag hörde Alex klättra ner med snabba steg, knäpptyst, kanske chockad. När vi kom ut, blöta av pölarna i gången, täckta av damm och smuts, hade jordbävningen avtagit. Alex mamma fångade oss vid dörren ut ur suterrängvåningen.

Hon verkade knappt lägga märke till mig. Jag fick sitta på en stol i vardagsrummet medan hon låste in sig med Alex i badrummet för en grundlig inspektion av en dusch. Allra först fick han ett par örfilar, hörde jag, och jag väntade förskräckt utan att veta vad jag skulle ta mig till.

Jag försökte lyssna igenom badrumsdörren, men duschen dränkte allt ljud. Från hallen kunde jag se in i vardagsrummet där Alex morfar satt och solade. Han log åt mitt håll, fast jag tror inte att han visste att jag var där.

Sen öppnades dörren och Alex mamma tilltalade mig tveksamt. Äntligen hade hon väl kunnat skicka hem mig som jag var och lämna problemet till mina föräldrar. Men av någon anledning drog hon in mig i badrummet och tio minuter senare kom vi ut igen, tvättad och fräsch, iförd en lånad pyjamas.

Hon sa inte ett ord medan hon tvättade mig. När jag kom ut såg jag att Alex satt ihopkrupen i en stor soffa, tystkikandes fram under handduken över huvudet. Så småningom verkade hans mamma samla sina tankar och sa till mig i förtroende att hon förbjöd ett honom att någonsin gå in där och att det var därför hon hade blivit så besviken.

Hon kunde inte förstå att han inte bara varit olydig utan också dragit med sig mig. Tydligen hade det varit rena turen att vi båda kommit ut helskinnade därifrån och nu skulle hon se till att luckan i väggen låstes och förseglades så att något liknande aldrig mer skulle kunna hända. Hon tyckte inte att jag skulle berätta om det här till mina föräldrar, för de skulle bara bli oroliga, vilket jag antar var en illa dold vädjan om min tystnad.

Hon behövde inte oroa sig. Jag hade ingen avsikt att berätta om det här för någon. När mina kläder var torra så klädde jag på mig och gick hem utan att ha bytt mer än tre ord med Alex.

Vår vänskap ebbade ut helt av sig själv efter det och jag gick aldrig hem till honom igen. Dessutom tror jag att Alex fick utegångsförbud resten av den sommaren för jag såg honom inte cykla omkring på gatorna efteråt. När vi började skolan igen gick vi i olika klasser och utöver ett tillfälle när vi spelade fotboll på skolgården så uppstod aldrig ens tillfälle att prata.

Det är egentligen inte svårare än att vi var barn, något konstigt hände och vi blev rädda. När han bytte skola hade jag redan flyttat från kolinas och då tappade vi kontakten. Någon sa att han också flyttade något år senare.

Det säger sig självt att det inte kan ha varit någon riktig jordbävning. Alex mamma skyllde ljuden på en sopbil som kört förbi utanför. Det får man tro vad man vill om.

Men än märkligare är det som jag först i efterhand försökt få ihop och misslyckats med, nämligen själva utrymmet. Jag har gått förbi den där byggnaden många gånger av olika skäl och det är liksom orimligt att det skulle kunna få plats vare sig i väggarna eller golven är så breda eller höga att gången skulle kunna rymmas någonstans. Och den verkade ju inte ens ha något syfte.

Jag har, utan att avslöja särskilt många detaljer, frågat min pappas kompis som jobbar i byggbranschen och han håller med. Luckan bara stod nog för att barn steg inuti väggen och gången som lindade sig runt huset. Jag fattar inte.

Men jag fick aldrig chansen att undersöka saken. Jag tror att jag såg Alex mormor på Miranda ett par gånger innan vi flyttade men varje gång hon såg mig vände hon genast bort blicken, som om hon inte ville att vi skulle lägga märke till henne. Vi hörde Gången, skriven av signaturen Tati och uppläst av Petra Berner.

Visst är det ett lite speciellt sinnestillstånd man inträder när man tar del av dessa berättelser? Gator och adresser man inte känner till, platser som är nya för en. För den utomstående är det kanske väntat att vad som helst ska kunna hända här men de som drabbades av dessa händelser verkar ändå reagera med en sorts rutinerad förfäran, som om de ännu inte riktigt hittat ett sätt att hantera att de lever i ett gränsland mellan naturligt och övernaturligt.

Andra historier är dock mer igenkännliga även för en läsare i Sverige. Den vi ska höra nu är skriven av Benji själv och titeln kan ses lite som en triggervarning för den som inte vill lyssna på sånt här. Hundmördaren läses av Ludvig Josefsson.

Ni minns säkert de särskilt uppmärksammade och fruktade brottslingar som genom åren hamnat i nyheterna. Till exempel skruvmejselgalningen, en taxichaufför som angrep kvinnliga passagerare med en skruvmejsel och som aldrig greps. Andra blev närmast mytiska, som djävulen i Sanblas som förförde kvinnor på nattklubbar i stadsdelen och som det ryktades om faktiskt var djävulen själv.

Hundmördaren var något liknande i sitt nämnda. Det måste ha utspelat sig kring 1993. Tati vet det exakta året. Vid den tiden började döda hundar hitta sig i Barankong.

De flesta hade blivit strypta, men senare tog gärningsmannen till mer makabra metoder, som att slå ihjäl dem med en spade han lämnade efter sig. Mest uppmärksamhet fick naturligtvis de husdjur som hittades döda i folks hem medan de herrelösa hundar som han dödade och frigiftade aldrig nådde rubrikerna. Kanske bör man egentligen inte heller tillskriva alla de där fallen en och samma gärningsman.

Kommunen hade en satsning på att rensa gatorna på lösa hundar just då och på vissa gator finns det grannar som ryktas ha förgiftat sina grannars störande hundar. Men hundmördaren väckte medialt intresse på allvar när han började breda ut sig utanför Barankong. Husdjur började hittas döda över hela stan, alla offer för liknande våld.

De var av alla raser och storlekar och ibland flera stycken på ett och samma ställe. Gärningsmannens motiv var ett fullständigt mysterium. Eftersom dåden var så slumpmässiga var mannen förmodligen sinnessjuk.

Än värre var den gnagande oron att galningen, som tydligen inte drog sig för att göra inbrott, skulle byta Diskuterar många konspirationsteoretiker det där på samma sätt som andra klassiker som portaltunneln i Terranova, familjen Nunez docka och den svarta sedanen på Panamautervägen. Ja, ni vet att jag älskar sånt. Vad gäller sändningarna har jag förgäves försökt leta fram en inspelning av någon av dem.

Alejo lät så tvärsäker på att han hade sett den i ett Youtube-klipp med 90-tals-tv från Latinamerika, men jag hittade det aldrig. Efter att ha frågat runt har jag blivit varse att jag inte är den förste som letat, men fortfarande är sändningarna ett mysterium. Det jag fortfarande grunnar över, utifrån mitt undflyende minne av sändningen, är vem som kunde ha spelat in den.

Filmen jag minns verkade inspelad på natten, men jag hörde bara talas om hundkadaver som hittades på morgnarna. Vi hörde Hundmördaren av Benji uppläst av Ludvig Josefsson. En berättelse av ett slag som tyvärr upprepats på sitt sätt på även våra breddgrader, som om det vore en påminnelse om att det gränsöverskridande inte är isolerat till vissa länder eller platser utan finns överallt.

Avslutningsvis ska vi få höra en av de lite längre berättelserna som återfinns i de här mystiska spiralblocken. Det är återigen Tati som skriver och historien kallar hon Blandbandsbrytarna på Miranda, där Miranda tydligen är namnet på en dagligvaruhandelskedja i det här landet. Historien läses av Petra Werner.

Den morgon bestämde Emma och jag oss för att skolka. Det var ovanligt. Emma tog sina betyg på rätt stort allvar. Kanske är det enda hon egentligen brydde sig om på riktigt.

Eller så var hon bara rädd för sina föräldrar. Vi hängde hur som helst kvar hemma hos mig den morgonen. Mina föräldrar var bortresta på sin andra smekmånad, så det här måste ha varit 1997.

Vi tittade på oändligt långa tv-shop-inslag och repriser av frågesportprogram och vi pratade om allt möjligt. Jag umgicks egentligen inte så mycket med Emma utanför vårt gäng. Jag antar att hon stod Danica närmare.

Jag ville fråga om hennes pappa, men det kändes lite för privat. Det var redan mitt på dagen när vi bestämde oss för att gå ut och äta lunch. Emma ville byta om från skoluniformen och jag lånade henne några kläder som inte precis var hennes stil, som ni kan tänka er.

Vi gick ner till det lilla kinesiska stället mitt emot Gallery Blue, bakom Miranda. Maten var usel förresten. Efteråt behövde Emma gå på toaletten, så vi gick in på Miranda och jag väntade utanför och tittade på tidningarna.

En stund senare hörde jag ett brak inifrån toaletterna, som om något tungt fallit i golvet och sedan ett skrapande ljud. Jag gick inte in direkt, för jag visste att Emma inte var den typen av tjej som man gick på toa tillsammans med. Men hon kom ut, alldeles uppjagad, och sa att jag måste komma in, för jag kunde aldrig tro vad hon hittat.

Det var kul att se henne så till sig, hon som alltid varit så behärskad. Men av uppsynen att döma var det som om hon hade träffat jultomten, så jag följde med. Det första jag lade märke till var en svart plastlåda som låg på kakelgolvet.

Det var en sån där hållare för toapapper som man drar ut i remsor. Jag kunde se att den suttit på toalettens vägg, men nu fallit av, och att ett hål blottats bakom den. Hålet var bara aningen större än min knytnäve och det såg gammalt ut, som om det hade slagits in av en olyckshändelse någon gång och senare täckts över.

Man kunde skymta lite isolering därinne, inte särskilt djupt. Tydligen hade Emma hört ett skrapande ljud bakom toapappershållaren och i ett ögonblick av vad jag skulle vilja kalla otypisk spontanitet bestämt sig för att slita av den och se efter. Och där inne i hålet hade det legat något.

Ett svart kassettband med en liten handskriven etikett. I utbyte. På den tiden använde alla fortfarande kassettband eftersom importerade cd-skivor var så dyra. Det här var ett billigt band av det slag man kunde använda för att spela in musik från radion.

Emma ville prompt spela upp kassettbandet och själv ville jag ju bara inte hänga kvar på toaletten längre. Så vi kom överens om att gå tillbaka hem till mig och lyssna där. Det slutade med att vi satte oss i min pappas bil eftersom dess stereo var den bästa i huset.

Jag minns känslan av att ha hamnat i en betydligt märkligare situation än jag hade väntat mig när jag gick med på att hänga med Emma. Vi satt där i bilens framsäte och trummade med fingrarna på instrumentbrädan medan bandet spolade tillbaka och började spela. Kassettinspelningar har aldrig varit av den bästa ljudkvaliteten och den här var dessutom skadad, förmodligen av slitage och fukt.

På ljudet lät det som om att dess innehåll spelats över två eller tre gånger redan. I bakgrunden hördes andra ogenkännliga röster av de tidigare inspelningarna. Vad gällde den nyaste inspelningen så var den egentligen inte konstig.

Det var ett blandband med psykedelisk 60-talsmusik. Jag kände igen Sweet Generis och Tangerine Dream och Beatles förstås. Det fanns andra band men varken Emma eller jag var några stora fans av den genren.

Vi lyssnade inte igenom alltihop just då, det var inget märkvärdigt. Till middag värmde vi rester medan vi tittade på en thriller på tv. Jag minns inte titeln. Samtidigt diskuterade vi kassetten.

Emma menade att eftersom bandet var märkt i utbyte förväntades vi lämna tillbaka något till hålet. Någon fanns som med jämna mellanrum kollade efter svar. Det verkade långsökt.

Jag föreslog att det kanske var ett socialt experiment av någon universitetsstudent. Men Emma insisterade på att det var ett desperat försök att kommunicera. Jag tyckte nog att hon projicerade sin egen ångest men jag lät henne övertala mig.

Den kvällen gick vi tillbaka till Miranda med ett av mina egna kassettband som jag hade spelat in genom åren. Eller rättare sagt låtit spela in på Gallery Blue för jag har aldrig varit bra på teknik. Emma gick in på toaletten och stack in bandet bakom behållaren som hon sedan noga satte tillbaka.

Jag vet inte om det är viktigt men det var ett blandband med grunge och alternativ musik från den tiden. Särskilt minns jag några spår med El Aire. Men ingenting vi hade en avsikt med att lämna eller som innehöll något djupare budskap.

Vi hade skrivit tack på bandets etikett och när vi gick därifrån skrattade vi åt hela grejen. Senare på natten träffade vi de andra men vi tog inte upp det. Att hålla det hemligt hade inte varit ett uttalat beslut men kanske tyckte vi om att ha den hemligheten gemensamt.

Nästa dag möttes vi på väg till skolan och bestämde oss nästan direkt för att skolka igen. Emma ville titta efter ett nytt band på Miranda. Vi pratade oavbrutet medan vi gick igenom parken och under vattentornet där vi stannade för en cigarett.

Men jag övertygade henne om att vi borde vänta åtminstone till nästa vecka. Det verkade osannolikt att den som låg bakom det hela skulle gå tillbaka varenda kväll. Emma gav till slut med sig och vi tillbringade resten av dagen tillsammans.

Senare den veckan minns jag att Franco frågade ut oss om våra mystiska dagar ihop. Men ingen annan verkade ta någon särskild notis. Benji var djupt in i sin grej vid den tiden och Alejo var upptagen med sin kampsport.

Det var liksom en period av lågintensivt umgänge mellan oss vilket innebar att Emma och jag hade tiden att hinna ikapp i vår egen relation. Vi tittade på tv och pratade om våra liv och skvallrade om mer killar. Jag tog försiktigt upp hennes familjesituation.

Allt jag visste var att hennes pappa var skyldig vissa människor mycket pengar. Men ända sedan Emma bytte till vår skola 1992, var det 92? Jag är inte säker. Så hade hon varit lite av ett mysterium.

Jag kunde räkna upp 20 andra länder som hennes familj kunde ha flyttat till istället för hit. Men vad hon berättade för mig om sin familj får stanna mellan oss. Det var ingenting sj Vi hörde Petra Werner läsa blandbandsbytarna på Miranda av signaturen Tati.

Och därmed har vi nått slutet av den här veckans avsnitt av Creepypodden. Men det finns historier kvar att upptäcka i samlingen som kallas Booksoft Sand. Dels förde LB en blogg redan under den tiden då han också publicerade historierna på 4chan.

Och dels har han på senare år börjat återpublicera texterna på en Substack. Sök på Booksoft Sand så hittar ni länkarna och säg till om ni vill att vi ska berätta fler av de här historierna. Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner.

Creepypodden produceras av Ludvig Josefsson som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier eller tips på andras på creepypodden.snabbsur.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden.

Och som vanligt, tack för att ni har lyssnat.