Avsnitt 303: Blicken i backspegeln

Länsväg 252 slingrar sig mellan gamla bruksorter i Västmanland. En olycksdrabbad sträcka med mörk historia. Den smala och krokiga vägen längs rullstensåsen har skördat många offer.

Framförallt ungdomar som kört för fort, fått sladd och kört rakt in i mötande lastbilar eller tallar. Det finns skrönor som berättar att deras vilsna själar fortfarande vandrar omkring där uppe på åsen. Jag var 19 år och körde hem från några gymnasievänner i min lilla vita masta.

Det var en snöig kväll, strax före jul. Vägen låg öde, snön föll tungt och pappas varning ekade i huvudet. Kör försiktigt Anna, den där vägen är farligare och svårare än du tror.

Jag brukade himla med ögonen men han sa det med en blick som inte gick att skämta bort. Jag har själv varit lastbilschaufför, när de där tunga ekipagen väl har fått upp farten på isiga vägar, ja då stannar de inte. Ända sedan jag var liten hade pappa berättat om övernaturliga händelser ute på landet.

Mytomspunna naturväsen som vättar och älvor blandades med ren skräck där avlidna ses stå i fönster och vinka till förbipasserande. Jag lyssnade alltid i en blandning av både spänning och fascination men visste samtidigt inte vad jag skulle tro. Allt som oftast avfärdade jag hans berättelser som just sådana berättelser.

Nu hade jag hur som helst tröttnat på att i nästan två mil ha kört så långsamt. Jag var trött, kall och ville hem till mamma och pappa för att hjälpa till i förberedelserna inför julafton. Med ungdomens självsäkerhet tryckte jag ner gaspedalen och fick upp farten ordentligt.

Dubbdäcken rev tak i den sandade snön på asfalten och det vita yrde i vinden framför glasrutan. Plötsligt kändes vägen mer ödslig än vad den hade gjort innan. Längs vägkanten pungenser reflekser i en rävskula ögon och jag blev glad över sällskapet.

Jag satte på radion för att komma i julstämning och skulle precis till att gasa för en brant kurva när pedalen inte tog. Jag testade att bromsa och det verkade fungera. Men när jag återigen satte foten på gaspedalen hände ingenting.

Bilen började snabbt tappa i fart. Till sist tryckte jag plattan i mattan. Här, mitt i ingenstans, i begynnande snöstorm ville jag inte bli fast. Men inget hände.

Det var som att någon eller något hindrade min bil från att köra för fort. Hastighetsmätaren var nere på 30 km i timmen. Då, plötsligt, kom det över mig en känsla av att vara iakttagen.

Men här fanns ju ingen. Gaspedalen fortsatte att kännas stum och snön piskade mot fönstren. Känslan avtog inte. Någon var här, med mig. Så, i backspegeln kunde jag för en sekund se en skepnad i form av en människa, en ung kille.

Jag stelnade till. Munnen öppnades och han verkade försöka forma ett ord. Jag vände mig snabbt om för att titta, men där fanns ingen. Baksätet var tomt. Och så föll ett vitt, starkt ljus över det.

Jag vände mig om och tittade ut genom framrutan och fyra stora strålkastare lyste upp i vintermörkret. Jag såg genast att det var en långtrader med släp som kom emot mig. Den körde fort i kurvan, rakt mot min del av körbanan.

Jag agerade blixtsnabbt och med nöd och näppe hann jag styra undan mastan ner i väggrenen medan lastbilen körde förbi med ett dån. Föraren verkade inte ens ha sett mig. Hjärtat slog snabbt och svetten bröt fram trots att det var iskallt i bilen.

Jag blev stående en stund med motorn på medan jag försökte samla tankarna. Om jag hade kört lika fort som innan så hade jag inte haft en chans. Försiktigt lade jag in en växel och tryckte ner gaspedalen.

Som om inget hade hänt så tog den och jag kunde med några rattrörelser styra bilen upp på vägen igen. När jag hade lämnat åsen och kommit ut på raksträckan kunde jag öka farten som om inget hade hänt. Chockad körde jag hem, parkerade och gick in till mamma och pappa som höll på att klä granen.

Jag tog en dusch, bytte om till pyjamas och hjälpte till med de sista kulorna. Pappa sjöng en liten trudelutt och jag försökte hänga med i refrängen men tankarna var på annat håll. Vem var det som hade suttit bak i bilen?

Vad hade han försökt säga? Hade jag sett i syne? Pappa bröt tystnaden. Hur gick resan hem? Tänk att jag oroar mig varenda gång du är ute och kör på den där vägen.

Det är bara en tidsfråga innan fler mister livet. Då slog det mig. Skepnaden i baksätet hade sagt varsågod. Jag kände en ilning längs ryggraden. Pappa fortsatte.

252an är livsfarlig alltså. Jag kan inte förstå hur man kunde bygga vägen längs en gammal rullstensås. Speciellt inte i de där ödsliga trakterna. Där uppe på höjden finns ju ingen som kan hjälpa till om det händer något.

Nu är det över 20 år sedan den där ödesdigra kvällen. Jag har sedan länge slutat skratta åt pappas historier. Nu lyssnar jag. Och jag kör aldrig för fort på 252an.

När en människa har blivit huvudlös så är hon död. Det var detta. Det vill lyssna på Creepypodden med mig, Jack Werner. Och det vi inledde med att höra var en historia som en lyssnare som heter Ida har skickat in.

Uppläst av Petra Werner. Länsväg 252 i Västmanland. Den börjar strax norr om Kvicksund och slutar söder om Surahammar. En sträcka som bara är drygt två mil lång fågelvägen.

Men som Ida själv är inne på är tungt trafikerad av långtradarna mellan Mälardalen och Bergslagen. Här har olyckorna genom åren varit många, inte minst viltolyckorna. En räddande ängel är verkligen något att vara tacksam för på 252an.

Kanske är det just den allestädes närvarande ovissheten om vad som väntar en resande längs vägen som ligger till grund för den stora och brokiga flora av berättelser som omger bilkörning. Även om det blivit mindre farligt och oförutsägbart och dessutom långt mindre tidskrävande att resa idag än bara för hundra år sedan är berättelserna lika många. Och vissa återfinns runt om hela världen.

Till exempel den om spökliftaren. I slutet av 1930-talet undersökte de två mytologistudenterna Richard Beardsley och Rosalie Hanke en historia de hört under tiden på University of California i Berkeley. Där var det en ung man som körde i Berkeley sent en kväll när han fick syn på en välklädd ung kvinna stående i ett gathörn.

Han frågade om han kunde ge henne skjuts hem och hon klev in i baksätet och nämnde en adress. När mannen stannade vid adressen kvinnan gett vände han sig om bara för att upptäcka att baksätet var tomt. Han tittade sig förvirlat omkring men kunde inte se några spår av henne och till slut klev han ur bilen och gick upp och plingade på vid huset kvinnan angett som mål.

En man öppnade och blev förfärad när han hörde vad som hade hänt. Den unga kvinnan bilisten beskrev såg precis ut som mannens fästmö som dött i en bilolycka i just det gathörn där hon hade stått. Richard Beardsley och Rosalie Hanke var nyfikna på om denna berättelse kunde gå tillbaka på en äkta händelse men fann ingen som stämde överens med beskrivningen.

Emellertid upptäckte de en hel uppsjö med liknande historier i stora delar av USA. När de 1942 publicerade en artikel om sina fynd hade de hört nästan 80 varianter som de delat in i fyra kategorier. Den första, A, är liftare som ger föraren en adress och utifrån adressen förstår föraren sedan att liftaren var ett spöke.

Den andra, B, där liftaren är människor som förut spår kommande katastrofer eller stora histor När det inte kom något mer så tittade jag frågande på henne. Och sen? Jag förklarar sen när du kommer tillbaka.

Det blir bäst så. Sen reste hon sig och utan ett ord försvann hon iväg ut i korridoren. Kvar satt jag som ett frågetecken och stirrade efter henne. En timme senare satt jag i bussen ute på linje 288 mot ett litet samhälle som kallas Sköping.

Just den här linjen går bakvägen mot Sköping via smala och kurviga vägar längs böljande åkrar som ibland får den att köra under 50 kilometer i timmen. Normalt sett hamnar man alltid lite efter på den här linjen, men det gör oftast inget, då den är ganska lugn när det kommer till passagerare. Ibland kan man köra en hel linje utan att en själ kliver på eller syns till.

När jag så småningom närmade mig den hållplats min kollega pekat ut saktade jag in. Just den här hållplatsen låg verkligen mitt ute i ingenstans. Närmsta gård låg minst två kilometer bort och vägen var ungefär lika smal som en normalstor gång- och cykelbana.

Hållplatsskylten stod bredvid en smal och dåligt underhållen grusväg som drog iväg mot ett större skogsparti. Jag tyckte mig se en samling byggnader mellan träden. På skylten stod det Kulla gård.

Så jag stannade till, trots att jag låg cirka fyra minuter efter tidtabellen, öppnade dörren där fram och tittade nyfiket ut. Inte en själ så långt ögat nådde. Inte heller kunde jag se någon komma på grusvägen.

Jag hade trott att jag kanske skulle stanna för att vänta in någon som alltid kom sent till bussen, men den teorin verkade nu inte särskilt trolig då ingen stressad passagerare verkade komma rusande längs grusvägen. Ny som jag var så ville jag dock inte riskera något och bli utskälld för att ha gjort fel, så jag stod kvar i en minut innan jag gav upp och min blick sökte sig ner mot knappen för att stänga dörren. Precis när jag skulle stänga dörren och köra vidare hörde jag tydligt hur en fot satte ner på golvet framför förarplatsen och sedan hur biljettmaskinen registrerade ett giltigt resekort.

Jag hoppade till och tittade upp, bara för att finna att det var lika tomt där som det var för en sekund sedan. Jag trodde att jag hade hört fel, men när jag sedan hörde hur ytterligare tydliga fotsteg rörde sig bak genom bussen så insåg jag att jag inte längre var ensam. Du förstår, för fram till ett par år sedan så var det en gammal man som bodde på Kulla gård.

Varje dag vid samma tid och oavsett väder och vind så skulle han åka med till Sköping för att besöka sin dotter som bodde där. Det spelade ingen roll hur sena vi var eller hur tidiga vi var, han stod alltid där och väntade på bussen, som ett brev på posten. Min kollega höll sin stadiga och omtänksamma blick fast vid mig där jag satt med en filt kring mina axlar.

Jag hade visst varit kripvit när jag kommit tillbaka från turen, som jag dessutom avbrutit när jag kommit till Sköping, trots att jag enligt körschemat skulle fortsätta mot Valla. Men så en dag var han inte där. Det var jag som körde just den dagen.

Och eftersom vi visste att han alltid åkte med bussen vid denna tidpunkt blev jag faktiskt lite orolig. Så jag väntade, längre än vad jag egentligen borde ha gjort. När det gått nästan en halvtimme så ringde trafikledningen och undrade milt sagt vad tusan jag höll på med.

Jag berättade som det var och bad dem ringa polisen. Först var de ovilliga att göra det, men efter lite övertalning så ringde de. Hade han... Jag gav henne en frågande blick.

Jo, han hade tyvärr gått bort. Somnat i sin säng och inte vaknat igen. Inget dramatiskt alls. Så då trodde vi att det kapitlet i den linjens historia var över. Men det var det förstås inte.

Frågan kändes överflödig, för svaret visste jag ju redan. Nej, det var det såklart inte. Jag upptäckte det genom en ren slump. Jag låg för tidigt på den linjen en dag och stannade av gammal vana vid Kulla gård, trots att det ingen stod där, för att vänta in tiden.

Av ren invandreflex öppnade jag dörren och innan jag kom på mig att jag skulle stänga den pep biljettmaskinen till och jag hörde vana steg gå genom bussen. Hon log svagt och klappade mig tröstande på axeln när hon såg mitt ansikte blekna igen. Som jag sa till dig när du började här.

Allt kan hända när man kör buss. Vi hörde Kulla gård, inskickad av lyssnaren Carl, uppläst av Ludvig Josefsson. I vår tid, när resandet är en odramatisk vardaglighet så till den grad att den till och med fått den mer grådaskiga namnet pendling, finns fortfarande laddningen kvar i den här sortens berättelser.

Det är på sätt och vis omöjligt att tänka sig att något vi gör så ofta, alltså färdas med bussar, tunnelbanor och tåg, inte ska rista in spår efter oss i eftervärlden. Och ibland tycks det vara nästan personligt inristade spår. Det ska vi höra mer om i nästa historia som är inskickad av lyssnaren Christoffer och som läses av Fred Andersson.

Hej Creepypodden! När jag och min sambo låg och lyssnade på avsnitt 280 en kväll när vi skulle sova, blev jag påmind om en upplevelse som jag hade när jag var 18 år gammal. Jag kommer från en liten by som ligger mellan två större städer i de södra delarna av Mellersta Sverige.

Jag gick i högstadiet och gymnasiet i en av städerna. När jag var 13-14 år gammal fick grannbyn en tågstation så jag kunde ta pendeltåget för att ta mig till skolan. Ungefär samtidigt började jag lyssna mer på alternativ musik och speciellt punk.

Jag började klä mig alternativt och färga håret. Kort efter att jag börjat ta pendeln så minns jag att jag såg en man som då kanske var i sena 20- eller tidiga 30-årsåldern med rakat huvud och som bar kängor och skinnjacka. Han lade märke till hur jag var klädd och gav alltid en gillande nick eller tummen upp när vi sågs.

Men vi pratade aldrig och det var mer som en tyst vänskap mellan oss. Det här pågick i ungefär 3-4 år men sedan slutade han åka samma tåg som mig på morgonen. Jag reagerade inte mer på det än att tycka det var tråkigt och tänkte att han kanske fått ett nytt jobb.

Kanske ett halvår senare såg jag honom genom ett tågfönster när det rullade in på stationen. Men när jag hade gått på så var han borta. Jag trodde först att jag tagit fel men så hände det igen nästa gång tåget kom in på stationen.

Hans plats var återigen tom när jag väl kom in på tåget. Detta upprepade sig gång på gång under tiden som följde. Ibland satt det faktiskt någon helt annan på den stol där jag sett honom.

Men jag såg alltid bara igenom fönstret. Jag blev van vid det. När det hade pågått i ungefär ett år slutade synerna lika tvärt som de hade börjat. Jag tog studenten lite mer än ett år efter jag hade slutat att se honom.

Jag flyttade till en stad i en helt annan del av landet för att studera. Men vände hem igen efter några år. Sedan träffade jag en tjej från grannstaden på en fest och idag är vi sambos.

Vi två hade alltså legat och lyssnat på avsnitt 280 tillsammans. Och då berättade jag om mannen med skinnjackan på tåget för henne. Jag märkte att hennes blick hade blivit konstig.

Ja, faktiskt hade de blivit helt stel. Jag frågade hur det var fatt men hon reste sig, klev ur sängen och ut i hallen. När hon kom tillbaka efter någon minut hade hon sin plånbok med sig.

Och hon såg väldigt ledsen, sorgsen, både i kroppsspråk och blick. Hon frågade mig om jag mindes att hon hade berättat att hennes pappa gick bort när hon var 16 år. Vilket jag såklart gjorde även om det förvirrade mig att hon tog upp det just nu.

Så öppnade hon sin plånbok, tog ut en bild, tittade på den och kysste den innan hon gav den till mig. Min magkänsla sa det att I sådana ögonblick fattar man väl inte riktigt sina beslut helt medvetet men jag hann tänka något om att det inte var min bil och att jag därför inte ville köra ner den i diket. Innan smällen hinner jag bara tänka, nu smäller det, kommer min kompis att dö?

Jag gör inte ett enda ljud utan kramar bara greppet om ratten hårdare och spänner armarna för att kanske kunna hålla kvar bilen på vägen efter kollisionen. Sen kör jag in i det stora trädet eller busken som står mitt på vägen och hela vindrutan blir totalt kritvit. Det känns som en evighet och jag känner att bilen fortfarande färdas i hög hastighet men jag förstår inte om vi fortfarande är kvar på vägen eller inte och varför inte hörs någon smäll.

Varför rycker det inte till våldsamt i kroppen? Varför ser jag ingenting? Lever vi ens? Det jag reagerade på minns jag i efterhand var att det vita ljuset var jämnt fördelat över hela vindrutan men att jag inte blev det minsta bländad.

Det kändes som om någon kastade ett stort, lätt täcke över bilen fast istället för att det blev svart så blev det vitt. När det vita på vindrutan äntligen försvann så var vi tack och lov fortfarande kvar på vägen men vi hade färdats en bit och den korta tunneln var nu en liten bit bakom oss. Jag kollade direkt i backspegeln men det fanns ingenting bakom bilen och det var lika kolsvart ute som det var innan.

Min kompis bröt den chockade tystnaden genom att skrika, vad fan var det där? Han vred hastigt runt överkroppen för att stirra ut genom bakrutan på bilen. Chockat frågade jag, såg du också det där?

Vi beskrev vad vi sett för varann och det stämde överens, vi hade sett exakt samma sak. När vi äntligen kom av motorvägen stannade vi för att se om det hade hänt något med bilen, vilket det inte hade gjort. Jag vet att det kan uppstå en kortare bländning i rutan då man precis kör in i en tunnel om gatlyktorna ovanför tunneln bländar en men den här tunneln saknade belysning och det kunde inte ha fortsatt vara vitt så länge.

Något liknande det här har jag aldrig varit med om förut eller hört talas om. Vi hörde något på vägen, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Petra Werder. UFO-fenomenet är inte ensamt om att vara en traditionsdominant i vår tid.

Ännu lever äldre historier kvar som tycks spelas upp om och om igen trots att så många år gått. En sån ska vi få höra om nu, inskickad av lyssnaren Victor och uppläst av Fred Andersson. Jag skriver till er för att berätta om en händelse som inträffade för ett par år sedan.

Fem för att vara exakt. Jag vänder mig till er då jag måste dela med mig av detta och förhoppningsvis kan det här vara rätt forum för min upplevelse. Historien jag vill berätta är än idag det konstigaste jag varit med om.

Jag kan fortfarande inte riktigt förklara den känslan av obehag som väcktes inom mig och mina vänner den där natten. Det var en mörk kväll i oktober under tiden då jag gick på gymnasiet. Jag hade bestämt mig för att åka ner till min gamla hemstad Visby för att tillbringa höstlovet där.

Väl nere på ön träffade jag alla mina gamla kompisar och vi gjorde allt från att gå på sunkiga hemmafester till att bara vara hemma och kolla på skräckfilm. Det senare har varit sysselsättningar just den här kvällen. Jag och fyra vänner hade den här kvällen bestämt oss för att bara vara hemma och se några riktiga slasherfilmer.

Efter ett antal filmer och timmar började vi diskutera de där olika platserna på Gotland som sägs vara hemsökta. Det var till exempel det övergivna barnhemmet i den lilla socknen Kyllaj som ska vara taktativt under andra världskriget och som då tog emot ensamkommande flyktingbarn från Estland. Barnhemmet sägs vara hemsökt och visst väcker det en otäck känsla i kroppen när det står vid uppfarten med en stor blyertspenna nerkörd i marken bredvid dig med texten Tere Tulemast – välkommen på estniska – skrivet på sig.

Idag är barnhemmet uppköpt och har renoverats till ett sommarhus. Vill någon kan vilja bo där övergår faktiskt mitt förstånd. En annan historia som vi kom in på var det som spritts om den gamla avrättningsplatsen Galgberget utanför Visby.

Under medeltiden ska Galgberget ha uppförts på en höjd väl synligt på långt håll för att inge respekt hos analkande fartyg. Där avrättades människor genom hängning och man lät dem hänga kvar för att avskräcka andra från att begå brott. Här ska det krylla av ensamma själar som aldrig kunnat komma till ro.

Inget av detta lät tillräckligt intressant för att övertyga fem tonåringar att ta på sig vinterkläderna och ge sig ut i mörkret. Efter en lång stund kom vi in på historien om Martebojuset, ett ljusfenomen här på ön som saknar förklaring. Vi hade alla fått höra talas om det som barn, men aldrig sett det själv eller riktigt förstått vad det egentligen skulle vara.

Jag hade alltid tolkat det som att det var ett ljusfenomen som uppstod om du stod placerad på en specifik plats och blickade ut över fjärran. Men det visade sig vara en version bland många. Det tog ingen lång stund innan vi alla satt med mobilskärmarna i ansiktet frenetiskt googlande för att försöka ta reda på exakt vad det här skulle gå att se.

Till slut trodde vi oss ha hittat en adress som var rätt och vi bestämde oss för att vi skulle dit. Bilresan från Visby till Martebo är inte särskilt lång, bara en kvart-tjugo minuter. Jag satt i mitten sätet bak i bilen och min kompis, låt oss kalla honom Jesper, körde.

Bilresan tog nästan en timme då vi hela tiden hamnade fel ute på Gotlands landsvägar. Men efter mycket om och men hittade vi till slut rätt och svängde av från den glest belysta landsvägen och in på en smal väg vid en stor åker. Efter några minuter kom vi fram till en stor bondgård som man skulle runda för att sedan ta vänster på en ännu smalare väg över en åker.

Vägen över åkern var full av hål och gropar och gjorde att hela bilen skakade. Jesper som körde var tvungen att krypa köra för att inte ha sönder underredet på sin bil. Vägen var cirka 800 meter lång och de sista 100 metrarna bestod av en allé med höga träd på var deras sida.

När vi väl hade passerat allén så kom vi in på en annan åker omringad av skog och här tog vägen bara stopp. Vi var framme vid Martebo myr. Vi stod stilla en lång stund tills vi kom överens om att vi skulle svänga av från vägen och köra upp och ställa oss i ett av hörnen på den närliggande åkern.

Sakta gjort, Jesper startade bilen, svängde av, körde upp och ställde sig i hörnet på åkerns långsida. För att få en bild av var exakt på åkern vi var placerade så kan ni tänka er att åkern är formad som en stående rektangel. Vägen in på åkern är i mitten på rektangels nedersta kortsida.

Vi svängde av vänster och passerade precis det vänstra nedre hörnet av rektangeln. Bilen stod alltså parkerad på långsidan av den vänstra delen av rektangeln med bakluckan precis till det nedersta hörnet av den rektangulära åkern. För att komma ut från åkern behövde jag alltså backa runt hörnet för att sedan backa tillbaka på den stig som vi kom ifrån.

Här blev vi stående en lång stund. Bilen fylldes av imma medan vi alla satt och pratade i mun på varandra. När en timme hade passerat började vi söka historier om Martebo-ljuset.

Och där satt vi i mörkret och läste upp historia efter historia. Historien om fadern Knut Stare som satt ensam hemma på myren tillsammans med sin son när soldater kom till torpet och ville ha mat och dryck. Fadern gjorde som soldaterna bad honom och serverade mat och dryck.

Det skålade tillsammans och Knut blev till slut full och somnade. När han sedan vaknade var huset tomt. Soldaterna var borta och med sig hade de tagit hans son. Full och ensam begav sig fadern Knut Stare ut för att leta efter sin som en mörkklädd man blev synlig i ljuset från strålkastarna.

Hans gängliga gestalt kastade långa skuggor när han med en resväska i handen skyndade fram över den gropiga asfaltsplanen. Han ökade steglängden när jag närmade mig, nästan småsprang och viftade med den fria armen. Min första tanke var att veja och fortsätta ut på vägen, men när jag såg att han saknade jacka fick jag dåligt samvete och saknade in.

Regnet strilade över hans kortklippta hår, droppade från den slätrakade hakan och ner över skjortbröstet. Jag stannade och vevade ner sidorutan. Han tog några steg närmare och hukade sig en aning.

I skenet från kupébelysningen såg jag ett utmärglat ansikte med smal, rak näsa och tunna läppar. Ögonen var isblå, blicken vaket utforskande men på samma gång nervös. Samtidigt som han såg härjad ut var det något barnsligt över honom som gjorde det svårt att bestämma hans ålder.

Min gissning var någonstans runt fyrtiofem. Han presenterade sig som Egil med en röst som var tunn och späd, nästan feminin. Hans fråga om det fanns möjlighet att åka med söderut fick mig att fundera en kort stund.

Att ha en främmande man i bilen nästan hela vägen hem kunde bli jobbigt, men att neka honom nu när jag inte bara stannat utan också pratat med honom skulle vara oschysst. Jag erbjöd honom lift och han nickade några gånger, uppenbart lättad. Han lutade sig fram och granskade mig ingående, lät blicken svepa över bilens insida och tog en noggrann titt i baksätet.

Innan han klev in kastade han en blick bakåt i riktning mot grillen och macken. Väl på plats satt han tyst med blicken rakt fram och händerna knäppta i knät. Jag svängde ut på vägen och ökade farten.

Vi åkte några kilometer. Det kompakta mörkret utanför strålkastarnas ljuskon och regnet som smattrade mot vindrutan slog an ett mollakord inom mig. Egils totala tystnad gjorde mig besvärad och jag kände mig allt mer tvungen att få igång ett samtal.

Jaha, är du från trakten? Han skakade på huvudet och pressade fram ett lågmält nej. Så vad har fört dig upp hit? Jag tog för en kort stund blicken från den regnvåta vägen för att snegla på min medpassagerare.

Han ryckte till, nästan som om jag väckt honom ur en yttlig slummer och såg på mig med en underlig blick. Jag har besökt en vän, svarade han efter en kort tvekan. Men nu måste jag hem.

Han strök högerhanden över vänsterhandens knogar, som om han masserade dem. Jag vände uppmärksamheten mot vägen, men såg i ögonvrån hur han knappt märkbart började gunga fram och tillbaka i sätet och hur hans läppar rörde sig utan att det kom något ljud. Gnidandet över knogarna blev allt mer intensivt.

Vi avverkade ett par mil och jag gjorde ännu några försök att få igång ett samtal, men lessnade när han bara gav svävande och korthuggna svar. När det taktfasta gungandet fram och tillbaka började ackompanjeras av sporadiska kvitanden kom obehaget krypande. Jag kände instinktivt att något inte tog rätt till, att han inte bara hade ont utan kanske var allvarligt sjuk.

Hur är det med dig? Är du åksjuk? Dryckte till i hans kropp, en hastig och spasmisk rörelse som fick det att suga till i min mage. Han vände sig mot mig och såg på mig med glansiga ögon.

Jag mår bra, sa han och pressade fram ett leende. Ansiktet var blekt och pannan glänste av små svettdroppar. Men kan du stanna till någonstans? Han frustade till som om han upplevde stark smärta och jag kände en pust av hans andedräkt som luktade stekt lök och något surt.

Visst, jag kan stanna. En välbekant ljusstark skylt längre fram fick mig att utbrista. Där, på macken. Jag svängde av från landsvägen och styrde in under taket vid pumparna.

Egil satt uppsträckt och stirrade rakt fram med tom blick. Mumlade gång på gång något jag inte uppfattade. Det enda ord jag kunde urskilja lätt som sår. Jag skulle precis tilltala honom när han rycktes ur sin trans, slet i dörrhandtaget och snabbt tog sig ur bilen.

Skuffen öppnades och slogs igen och jag såg hur Egil försvann in i macken, delvis skymd bakom en av pumparna. Jag svalde hårt och strök handen över ansiktet. Önskade att jag följt min första instinkt och kört förbi honom när jag haft chansen.

Jag tog upp mobilen. Skulle jag ringa sjukvårdsupplysningen eller 112? Några sekunder av tvekan förflöt innan jag la tillbaka den i fickan. Jag klev ur bilen och spanade mot macken, men kunde inte se någon röra sig där inne.

Snart var han tillbaka. Du kan åka nu, sa han och torkade händerna med något som såg ut som en våtservett innan han kastade den på golvet vid sina fötter. Han lutade huvudet mot nackstödet.

Jag tyckte att han såg ut att må bättre än innan vi stannade. Ögonen var slutna, andningen lugnare. Jag gjorde en ansats och frågade hur han mådde, men hejdade mig när han plötsligt vred huvudet mot mig och öppnade ögonen.

Blicken var stadig, nästan genomträngande. Nu kan du åka. Jag tryckte ner gasen så hastigt att bilen spann loss på den våta asfalten och sekunder senare var vi ute på landsvägen igen.

Ursäkta mig, sa Egil när vi kommit upp i fart. Han harklade sig och återfick den späda rösten. Jag blir lite ur balans när jag inte får min medicin. Jag har lite problem med tarmen, om man säger så.

Mår du bättre nu, då? Mycket bättre, tack. Han nickade och log ett leende som såg riktigt genuint ut. Vi passerade Kristinehamn och började färden längs Vänern. Jag slog på radion och stannade på nyheterna i P4.

Egil, som verkade dåsig efter stoppet, sträckte plötsligt upp sig med ett ryck och började gnida handflatorna mot de mörkbruna byxorna. Har du lust att byta till P2, tror du? Innan jag hann göra något hade han tryckt in sökknappen och bytt nyhetsuppläsarens röst mot stråkmusik.

Jag bestämde mig för att låta honom få som han ville. Trots att fiolgnisslet förvärrade min huvudvärk verkade det ha en lugnande inverkan på honom. Jag kunde i ögonvrån se hur han stirrade på mig.

Munnen rörde sig som om han pratade, men utan att det kom andra ljud än tunga andedag, stundtals visslande och pipande. Varje gång stirrandet blev för besvärande och jag vände mig mot honom var han snabb att vrida bort huvudet mot vägen. Vi hade passerat ett mindre samhälle och var åter ute i mörk skog när jag hörde han mumlade något.

Jag höll andan och ansträngde mig för att urskilja orden i meningen han gång på gång upprepade. Vad säger du? Hävde jag ur mig när jag ledsnade på hans mässande.

Jag ångrade mig i samma stund när jag hörde barskheten i min egen röst. Egil vred huvudet mot mig med några ryckiga rörelser, sen hela kroppen och tog stöd med högerhanden mot instrumentbrädan. Det svaga ljuset från instrumenten fick hans smala ansikte att se åldrat och rynkigt ut.

Han lutade sig långsamt fram mot mig. När han kommit så nära att det började kännas påträngande stannade han upp några sekunder för att sen luta sig ännu längre fram. Den som sår ska skörda, väste han och en pust av sur stinkande andedräkt sökte sig upp i mina näsborrar.

Vet du hur det känns att bara så hela tiden? Jag lutade mig åt sidan i ett försök att komma undan. Så, så, så och så, malde han och tryckte sig allt närmare. Bilen skakade till när hjulen gled ut mot väggrenen och gr De säger att jag inte får skörda.

Han slog sina knutna händer mot tinningarna gång på gång. Att jag bara får så och så och så. Slagen blev allt våldsammare. Snälla Egil, sluta med det där. Vad är det du pratar om?

Goda tankar, goda ord sprida glädje på vår jord, trallade han och gav sig själv en örfil när han var klar. Det är detta de säger att jag ska så. Vi körde förbi en skylt mot södra Ryd.

Vi närmade oss målet med stormsteg. Jag plockade diskret fram mobilen och slog numret jag velat slå hela kvällen. Ett par signaler gick fram. Jag tittade i innerspegeln och såg blåljus långt bakom oss.

En operatör svarade och jag framförde mitt ärende. Egil ryckte till och stirrade på mig med uppspärrade ögon. Munnen öppnades, hakan darrade. Han såg på mig med sårad blick och knäppte loss sitt eget säkerhetsbälte.

I innerspegeln kom det blinkande ljuset närmare för varje sekund. Utan förvarning kastade han ut armen och slog mig i ansiktet med öppen hand. Innan jag fått tillbaka fattningen hade han slitit telefonen ur min hand, öppnat dörren och slängt ut den.

Vad i helvete gör du? skrek jag medan jag försökte parera en begynnande sladd. Med blottade tänder kastade han sig mot mig. Hans smala fingrar borrade sig in i min hals med överraskande kraft.

Bilen krängde när han pressade hela sin kropp mot mig. Skörda! skrek han så att spottet yrde. Jag bromsade så kraftigt att han kastades mot instrumentpanelen. Genom bruset i öronen hörde jag det skärande ljudet av polissirener.

Det starka blåljuset fladdrade framför mina rinnande ögon när en polisbil susade förbi och la sig i filen framför mig. Egil kastades emot mig ännu en gång när jag svängde ut mot vägrenen. Jag stannade med en tvärnit, höll honom på armlängds avstånd, parerade hans slag medan jag fumlade med bältet och sedan dörrhandtaget.

Jag tog mig ur bilen och staplade några steg bort. Det var blåljus överallt. Regnet piskade den mörka körbanan. Starka armar grep tag i mig och pressade ner mig mot vägen.

Poliserna skrek. Jag kände den kalla asfalten mot kinden. Någonstans ovanför mig hörde jag hur Egil pressade ur sig ett utdraget, nästan djuriskt skrik som fick iskyla att fara ner för min svettvåta rygg.

Jag har inte så många skarpa minnen från gripandet. Det mesta från den natten är ett töcken. Kanske är det hjärnan sätt att skydda mig. Egil greps och häktades och sitter nu bakom låsta dörrar igen.

Den här gången på en rättspsykiatrisk avdelning i södra Sverige. Innan jag plockade upp honom hade han lyckats rymma från den anstalt där han tillbringat de senaste 17 åren. Han hade brutit sig in hos en pensionerad lärare som han strypt med en klädlina.

Iförd lärarens kostym tog han sig till macken för att hitta skjuts. Polisen hittade Egils resväska i bakluckan på min bil. Förutom en stor mängd blodiga knivar och en hammare fann de något så udda som en sädesskära full med hans fingeravtryck.

På bensinstationen där jag stannat för att låta honom gå på toaletten hittades stationsbiträdet i städskrubben, knivhuggen upprepade gånger i bröst och mage. Det var genom övervakningskamerorna där som de kunnat spåra min bil. Något jag kanske aldrig kommer att få veta är vem det var som svängde in bakom min bil på den där rastplatsen utanför Skövde.

Kanske lyssnar du som körde den bilen på det här någon gång. Om du gör det vill jag framföra ett stort tack. Du är förmodligen min räddande ängel. Det har gått ett tag nu och jag har gjort mitt bästa för att lägga allt bakom mig.

Jag sover ju ganska bra numera. Men det finns nätter då jag vaknar blöt av svett efter att ha drömt om stenen. Hur den svävar bakom mig, skälver ovanför mitt huvud.

Den kantiga skifferstenen från rastplatsen. Den som med största sannolikhet var ämnad för mig. Vi har hört såningsmannen skriven av Daniel Hansander och uppläst av Ludvig Josefsson.

Därmed accelererar vi och låtsas inte om den mörka siluetten som står i regnet utanför vindrutan och styr istället mot hemmet och värmen. Men om två veckor hörs vi igen och ger oss ut på vägarna tillsammans för fler listare och berättelser finns att upptäcka. Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner.

Creepypodden produceras av Ludvig Josefsson som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier eller tips på andras på creepypodden.snabela.sr.se Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden.

Och som vanligt, tack för att ni har lyssnat.