Avsnitt 302: Kontrollförlust

För fyra år sedan köpte jag min första bil. En då tre år gammal grön Volkswagen Passat. Att köpa en helt ny bil ville jag inte. Ni vet hur mycket de tappar i värde så fort man kör ut den från bilhandeln.

Här är då en bil med inte alltför många år på nacken. Inte ny men ändå inte gammal. Och där stod den. I den första bilhandeln jag var inne i. Enbart en ägare. En gammal dam som bara hade kört bilen till kyrkan på söndagarna.

Ja, ni vet försäljningssnacket. Men bilen var fräsch. Hade bara gått 2500 mil ungefär. Och priset rymdes i sparkapitalet. En provkörning och en timme senare var den min.

Den förra ägaren hade visst döpt bilen till Kermit. Förmodligen efter dess färg. Och varför ändra ett vinnande koncept? Kermit fick den fortsätta heta. Och det visade sig vara ett bra köp.

Den var precis lagom svag för mig. Om man är noga med att hålla hastighetsbegränsningarna behöver man inget vrålåk. Gubbkörning. Alla dagar i veckan. Vi kom väl överens, Kermit och jag.

Han fick bensin och blev tvättad med lagom intervall. Han tog mig dit jag ville utan konstigheter. En problemfri relation. Men så för en månad sedan hände något konstigt.

En morgon när jag var på väg till jobbet dog motorn. Bara sådär. Utan förvarning. Nästan full tank. Batteriet fulladdat. Inga lampor som förvarnade om något problem.

Kermit bara dog. Ni kan tänka er hur populärt det är när man ockuperar ena filen i stadens mest trafikerade rondell klockan 07.15. Precis när rusningstrafiken dragit igång.

Det var bara att dra igång varningsblinkersen och snabbt som sjutton ringa efter bärgare. Han kom efter den längsta kvart jag varit med om. Det blev en hel del tutande och ilskna blickar från mina medtrafikanter.

Ett under att det inte blev någon krock. Väl på verkstaden var Kermit på sitt bästa humör igen. Startade fint när reparatören undersökte. Inga som helst problem.

En timme och 1100 kronor senare kom domen. Bilen var i ett lysande skick. Muttrande var det bara för mig att åka till jobbet. Lite fattigare men på något sätt nöjd med att det inte var värre.

För två veckor sedan hände nästa grej. Jag hade precis stannat vid ett rödljus när en lågstadieklass gick över vägen. Bilen på tomgång. Radion på i bakgrunden. En helt vanlig onsdag.

Plötsligt började motorn varva. Inte bara lite utan som om den precis skulle ge sig av i ett rally. Samtidigt gav bilen ifrån sig ett ilsket tutande som för att rensa vägen från barn.

Och nog blev det fart på barnen. På några sekunder skingrades de som löv i vinden. Någon började visst att gråta. En sekund senare ryckte en av lärarna upp bildörren och började med en ilsken blick skälla på mig och undra vad fan jag höll på med.

Stammande försökte jag förklara att det inte var mitt fel utan att det måste vara något fel på bilen. Jag är inte helt säker på att han trodde på mig när han slängde igen dörren några ilskna minuter senare. Den här gången åkte jag inte till verkstaden.

Jag kunde ge mig på att svaret skulle bli samma som förra gången. Bilen går som ett urverk. Och så idag. Min plan var att åka upp till stugan nu i helgen för att umgås med släkten och fira mosters 60-årsdag.

Resan började bra. Kermit var sitt vanliga pålitliga jag. Men när man har kört några timmar kan det hända att naturen gör sig påmind. Att man måste sträcka på benen och uträtta vissa behov.

Och mycket lägligt. Bara några minuter efter att blåsan gjort sig påmind dök upp en sån där blåvit P-skylt precis efter kommungränsen till Skinskatteberg. Så det var bara att svänga in, stänga av motorn, ta ut nyckeln, kliva ur och låsa bilen.

Så brukar jag min vanatrogen alltid göra när jag kliver ur bilen, oavsett tillfälle. Så varför bryta vanan nu? Kliva iväg 20 meter ungefär till en trädunge för att lätta på trycket.

Inte en människa eller bil inom synhåll. Plötsligt hör jag hur bilen startar. Den börjar rulla. Det här kan inte hända. Bilen är låst och jag har nyckeln i vänsterfickan.

När Kermit kör förbi mig på någon meters håll saknar den in lite, blinkar med helljuset, tutar två gånger och drar sedan iväg med en rivstart i riktning Skinskatteberg. Så nu står jag alltså här, ensam och övergiven. Övergiven av en jävla bil.

Så om ni ser en grön Volkswagen Passat med regnummer JXJ437 i närheten av Skinskatteberg som lystrar till namnet Kermit kan ni väl höra av er så jag vet vart han har tagit vägen. Och vad jag säger till polisen och försäkringsbolaget när jag ska anmäla? Ja, vad ska jag anmäla?

Att en bil har stulit sig själv. Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner och det vi precis hörde var historien Biljävel skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josefsson. Ingen som sett kalla krigets satirklassiker Dr.

Strangelove kan glömma Peter Sellers rolltolkningar, inte minst av titelrollen Dr. Strangelove själv. En vanvettigt leende vetenskapsrådgivare med en misstänkt tysk brytning.

När atomkriget är oundvikligt föreslår han för presidenten, som förresten också spelas av Peter Sellers, att man ska skicka ner en grupp överlevare i underjorden som kan fortplanta sig så att mänskligheten består. Men är någonting lite oväntat som försvårar för vetenskapsrådgivaren Dr. Strangelove i hans framställan, nämligen hans högra hand som ständigt far upp i ofrivilliga spastiska Hitlerhälsningar och när han försöker hindra den svarar med att strypa honom själv.

Jag hälsar att eftersom varje man kommer att krävas att göra jättelika tjänster långsiktigt, så måste kvinnorna väljas för sina sexuella egenskaper som måste vara av en högst stimulerande natur. Jag måste bekänna att du har en otroligt bra idé där, doktor. Det här är vansinnigt gestaltat.

Först när jag tittar på det nu inför att sätta ihop det här avsnittet så upptäcker jag att skådespelaren Peter Bull, som spelade den sovjetiska ambassadören, inte kan hålla sig för skratt. Men mer än så är det kanske konstens mest kända representation av vad som i forskningen kallas Alien Hand-syndromet. 1908 fick den tyska neurologen Kurt Goldstein en ny patient.

Det var en 57-årig kvinna som hade ett besynnerligt problem. Hennes vänstra hand lydde inte order. Nej, det var värre än så. Den hade en helt egen agenda. Den pysslade med småsaker helt utom kvinnans kontroll.

Hade hon inte uppsikt över handen visste hon inte vad den gjorde. Den kunde till och med sträcka sig upp till kvinnans hals och fatta ett grepp om hennes strupe utan att kvinnan kunde göra någonting annat än att kämpa emot med sin andra hand. Det här var första gången det som senare kom att kallas Alien Hand-syndromet beskrevs i medicinsk litteratur.

Sedan dess har hundratals fall noterats i hela världen. Källan till problemet verkar vara ingrepp eller händelser där personers hjärnhalvor skilts åt från varandra och behandlingen är svår och inte alltid fruktbar. Det finns också en detalj i Alien Hand-syndromet som gör den extra tragisk.

Till skillnad från det besläktade Anarchic Hand-syndromet där patientens hand också löper amok betraktar den som drabbats av Alien Hand sin strejkande hand som inte riktigt en del av sig själv. Man tycker att handens verk är någon annans. Ens egen hand sviker en.

Det är det yttersta en medicinsk kontrollförlust man kan föreställa sig. Det är en sorts mardrömsversion av det vi hörde om inledningsvis i Björns berättelse om sin biljävel. Men det är bara en version av kontrollförlust.

Vi ska höra om ytterligare en i en berättelse om en tills nu mycket ok

förorenade vattendrag, något som inte heller kommer med i stadens reklamfilmer. I de gamla konstsilkesfabrikerna strax norr om stadskärnan. Nästan alla som kommer från Sjuhärad har drästare, fabriksarbetare, sömmerskor eller vävare i släkten.

Alltsammans arbeten inom textilbranschen. Torpare, stugsittare och andra sorters joner flyttade in till det blomstrande Borås i och med industrialiseringen. Senare kom arbetskraftsinvandringen och gav mer liv till stan.

Under pandemivåren fanns ett särskilt team på högskolan som arbetade med funktionskläder. Det var något projekt för att återanvända gammalt material och testa äldre metoder för att väva tyg till moderna atleter. Mannen som ledde projektet var lite av en lokalkändis.

En man av gammal Borås-släkt, ett efternamn man känner igen, men vi kan kalla honom Thomas. När vi hade kafferast brukade vi skratta åt tanken på att gammal ull och decennier gamla styrvbitar blev till högteknologiska tränings-tights. Men i hemlighet var jag ändå lite imponerad.

Och oavsett om vi fnissade åt det, i våra ögon ganska knäppa projektet, så var det ändå flera av oss städpersonalen som sa ja när forskarna behövde testpersoner. Vi fick lite ersättning för att bära prototyperna av tightsen ett visst antal timmar per dag. Textilforskarna försökte få fram ett par funktionsbyxor som motverkade trötthet, som gjorde att man orkade lite till.

Något som vi med våra fysiska arbetsuppgifter skulle kunna utvärdera. I materialet fanns även något slags biomekaniska trådar som i framtiden skulle kunna kopplas till en smartphone. Hur har jag ingen aning om?

Tyvärr var de rätt fula. Den nya vävtekniken och de blandade återvunna materialen såg ut som papier-mâché gjort av förskolebarn. Och tyget var strävt på ett underligt sätt.

Inte som ylle utan mer som ojämn väderbiten hud, som skinn. Thomas lanserade projektet med en pressträff och en snygg powerpoint. Men det blev såklart inte särskilt mycket av det mitt i covid-19-tiden.

Vi som skulle testa byxorna var också inbjudna. Jag gick dit med en kollega eftersom de utlovade gratis smörgåsar. Vi satt på klassiska stoppade konferensrumsstolar med två leviga säten mellan varje person.

Tänk på smittspridningen! Även om man visste varför kändes det lite tomt. Det var dessutom en av de större salarna. Där det säkert stått någon enorm maskin här inne en gång i tiden.

Högt i tak, stora fönster, pelare efter pelare. Det ekade en aning medan Thomas pratade på om de fantastiska byxorna. Jag var beredd på att strimla till i stolen i väntan på lunchmackan.

Men snart sa han något som väckte mitt intresse. Det kanske redan har framgått att jag gillar lokalhistoria. Och det visade sig att de hade baserat mönstret i väven på ett historiskt fenomen som jag alltid tyckt varit spännande.

Det handlar om en slags labyrinter som finns på några olika håll i regionen. Inte sådana där romantiska häcklabyrinter. Nej, det rör sig om en sorts stensättning.

Låga eller halvhöga stenar som bildar ett cirkelmönster bestående av två virvlar. En smal stig mellan stenarna leder inåt mitten och sedan vidare in i labyrinten. Det liknar nästan en svamp från ovan.

Ingen vet exakt vad som var poängen med de där labyrinterna. Det var troligen någon sorts trollcirklar. Gamla platser för lek och riter. Att gå igenom en sån labyrint kallas att gå trojaborg.

Och det var dessa virvlar som stått för inspirationen för styrningen på byxorna. Jag lyssnade uppmärksamt på föreläsningen och var nästan lite förväntansfull när jag väl fick tightsen. Men de första timmarna med byxorna på ångrade jag flera gånger att jag hade tackat ja.

De klia, det var en otäck känsla mot huden. Eftersom jag bara var timvikarie och behövde dryga ut lönen bestämde jag mig för att stå ut. På något vis lyckades jag väl gå in dem, för tre dagar senare på bussen på väg hem insåg jag att jag till och med hade glömt att byta till mina vanliga jeans.

Jag måste ha sett knäpp ut där jag stod vid busshållplatsen och huttrade i duggregnet. Bussen var lyckligtvis tom. Folk höll sig för sig själva. Alla var rädda för minsta lilla nysning eller harkling.

Det känns konstigt att tänka tillbaka på nu när vi vet mer. Men då, under de där första darrande månaderna av pandemin, då visste vi ju ingenting. Räckte de någon suckade tungt.

Hur långt kunde viruset spridas i ett enda andetag? Jag hade dessutom bråttom hem den kvällen. På förmiddagen, innan mitt pass, hade jag nämligen fastnat i arkiven och funnit något spännande.

Den arbetskar vid namn Simon, som tros ha gett namn till hela området där jag nu 200 år senare gick runt och tömde papperskorgar, kanske faktiskt var en avlägsen släkting. Han som gett namn till den hållplats där jag nyss klev på. Det är nog magiskt när historien och nuet plötsligt överlappar på det sättet.

Platser får sina namn av så många märkliga anledningar. Varför namngav man ett sumpigt område intill en å efter en man som bara bodde där i knappt 15 år? Ett namn som fastnar lever vidare genom industrialisering, guldår, tekokris och vidare som högskola.

Simon gjorde sig odödlig på det viset. Sådär satt jag och dagdrömde medan bussen stod still en stund. Tåget mot Herrljunga passerade och bommarna låg nere, så bussen kunde inte fortsätta färden in mot stan än.

En ung tjej gick på. Jag lade märke till henne direkt. Inte för att jag kände henne, utan för att hon också bar de fula prototypbyxorna. Skönt, då slapp jag skämmas.

Hon var säkert en av de studenter som jobbade med projektet. Nog för att jag var generad över att gå runt i det där konstiga tyget med kringliga styrn och dålig passform. Men det måste ändå ha varit mycket värre för henne.

Textilstudenterna har ofta en mer, hur ska jag säga, genomtänkt klädstil. Mot hennes stora svarta konstnärligt draperade sjok av tyg kring överkroppen såg tightsen än mer malplacerad ut. Bussen skakade när vi väl körde in på Alegatan.

Tjejen satt en liten bit bort, snett framför mig, och tittade ut genom den smutsiga rutan och hade stora hörlurar på sig. Hon måste ha lyssnat på något bra, för hon nickade i takt, trummade med händerna mot benen. Inget konstigt med det heller, men hennes min fick mig att reagera.

Hon log brett, lite för brett för att sitta sådär själv. Det var som om ansiktet hade spruckit på henne. Men det märkligaste var att när jag själv tittade ner på mina knän insåg jag att jag undermedvetet verkade hålla samma takt som tjejen.

Jag vippade på underbenet på det där sättet som alltid fick ens dryga till klasskompisar på högstadiet att säga, är du sexuellt frustrerad eller? Jag följde mitt ben med blicken och vidare bort mot henne och vi rörde oss i exakt samma rytm. Det gjorde mig obekväm, så jag blev lättad när hon hoppade av på Södra torget.

Nu i efterhand tänker jag på det som det första tecknet, ett omen. Fler hjärntecken följde åtminstone känns det så nu. Benet som ständigt ville vippa ackompanjerades snart av ryckningar i ögonlocket och ett dovt hummande öronsus.

Det var en tid med mycket oro över sjukdomen och världsläget och jag skyllde min ständiga rastlöshet på det även om tankarna på att det skulle kunna vara en märklig bieffekt av covid fortfarande plågade mig. Jag var ju städare så det verkade rimligt att jag skulle åka på viruset när som helst. Några dagar senare skulle jag och de andra testpersonerna besöka projektsalen för att se hur materialet hade slitits hittills.

Hela Simonsland ligger tätt in på Viskan. Flera byggnader är till och med

stod jag strax utanför entrédörren. Hade tänkt ta min lunch ute. En så enkel, naturlig sak att göra. Ta lite frisk luft. Ljudet från bilarna som körde förbi över Kungsleden ett stenkast bort var nästan sövande.

Om man blundade lät det som vågor. Solskenet värmde, byxorna kliade. Den rasklösa känslan stegrade sig i kroppen. Det kliade för mycket. Jag behövde skugga att vara i fred.

Jag gick ner i byggnadens katakomber istället. Ner i det svala. Jag vet inte varför. Det var inget medvetet beslut. Det bara hände. Det kom inifrån. En krypande känsla av oundviklighet som när man inser att man snart måste nysa.

Jag tyckte vanligtvis inte om att vara där nere men känslan var en slags skräckblandad förtjusning. Källarplanet städades bara varannan vecka och vi brukade få det undanstökat så fort det gick. Det gula ljuset, de många metalldörrarna och det låga taket skapade en klaustrofobisk känsla trots att det var ett stort utrymme.

Kanske berodde det på vetskapen om att källaren låg i jämnhöjd med viskan eller kanske till och med strax under den. Det är något lite hissnande med att befinna sig under jord och vatten. Och nu stod jag där, frivilligt.

Det märkliga var att det var fler där. En större folksamling än jag sett på mycket länge. Studenter, städerskor, några administratörer och fler och fler anslöt. Alla bar tajtsen.

Ingen sa något. Sen började någon klappa med handen åt sidorna av låret. Det var en dov, ganska långsam rytm. En som inte gick att stå emot. Jag började svaja. Jag kände också takten.

Den fanns även inom mig. Jag höjde generat blicken, ville inte att de andra skulle tycka att jag betedde mig konstigt men kunde samtidigt inte hindra fötterna från att börja stampa. Det som fick känslan att gå från förvirrad genans till ren skräck var när jag såg att de andra gjorde precis likadant.

De böjde på knäna i de fula tajtsen liksom sökte efter rytmen och fann den. Att börja röra sig var som att ge efter. En lättnad, en suck. Åtminstone till en början.

Det var lite som när man har en låt på hjärnan. Jag har hört att den sortens melodier som fastnar är de som inte har ett tydligt slut. När den sista tonen liksom direkt leder vidare till början igen.

Det var något lika tvångsmässigt med den här takten men melodin verkade istället komma inifrån mina ben. Den fanns inuti själva skelettet eller nervsystemet, jag vet inte. Någonstans djupt inombords men samtidigt överallt.

När jag var liten läste jag gärna böcker om oförklarliga historiska saker. Olösta gåtor och paranormala fenomen. Jag brukade läsa dem på skolbiblioteket. Mina föräldrar tyckte att jag blev för rädd av dem så de lät mig aldrig låna hem dem.

Men jag smygläste ändå om människor som självantände, åt metall eller kunde sväva. Eller om danssjuka. När en grupp människor plötsligt började dansa och inte kunde sluta.

Just det fenomenet tyckte jag aldrig var särskilt intressant eftersom det lät alldeles för osannolikt. Men i den stunden väcktes minnet till liv. Danssjuka. Dansmani.

Oförklarlig masspsykos. Jag förstod, men det var som om jag befann mig bakom en glasruta och bara iaktog det som hände på avstånd. Jag kunde inte påverka det. Jag både såg och kände hur dansen gick som i vågor.

Ibland långsammare, vajande och sen ökade tempot tills jag inte kunde fästa blicken längre. De frenetiska snabba passagerna var långa. Jag fick håll och det verkde av mjölksyra i musklerna.

Jag var så andfådd att halsen sved, men det gick inte att sluta. I de något lugnare faserna kunde jag skratta högt, panikslaget, åt det absurda i situationen. Då och då försökte jag fånga de andras uppmärksamhet, möta de skrämda blickarna och blodsprängda ögonvitorna.

Vissa log brett, andra verkade knappt närvarande. Ingen av oss kunde tala. Det hårda underlaget var skoningslöst. Jag kände blodet rinna mellan mina tår och såg hur även de andra lämnade blodröda märken efter sig.

En av administratörerna, en äldre kvinna som jag visste hade hjärtproblem, föll ihop redan den första eftermiddagen och reste sig inte mer. Precis som Thomas. Det var en fruktansvärd upplevelse, utan tvekan det värsta som hänt mig, men jag kan inte säga att det inte fanns stunder som var upplyftande eller att melodin inte var medryckande.

Det var eufori, smärta, total hänförelse och ett rent helvete på samma gång. Vi var i ett annat tillstånd, någon slags extas. Jag trodde att kroppen skulle falla samman, men den bara fortsatte.

Dans i cirklar, runt och tillbaka igen. Muskler krampade och jag hörde ben som krossade omkring mig. Jag såg allt fler falla ihop. Det verkade pågå i en evighet.

Jag har fått veta i efterhand att det var tre dygn, men det kunde lika gärna ha varit tre minuter eller tre år. Vi befann oss bortom tiden. Och vi var inte ensamma där.

Efter ett tag var jag från märklig känsla av att vi gled in i varann. Att vi var som en enda varelse, ett väsen som dansade i takt, andades i takt, att vi rörde oss som en. Kanske delade vi mer än så.

Jag stötte på tankar som inte var mina egna, minnen som inte var mina flimrade förbi. Det som skrämde mig mest var känslan av att det fanns någon mer där. Någon som höll i taktpinnen.

Någon i utkanten av synfältet, men det kan lika gärna ha varit en hallucination vid det laget. Det kändes som om det skulle pågå för alltid, men sen var det plötsligt slut ändå. Någon öppnade en av källardörrarna.

Någon hittade oss och allt stannade upp. Tystnaden var på riktigt öronbedövande, nästan plågsam. Vi låg i högar, hopsjunkna, utspridda. Några kräktes, andra låg livlösa.

Jag föll ner på knä. Spår av blod och andra kroppsvätskor hade målat betonggolvet i olika nyanser. Rött, gult, grönt, brunt. I ett kort ögonblick tänkte jag att det var vackert, som melerade, psykedeliska virvlar.

När jag hade blinkat bort några tårar såg jag att det faktiskt bildade något slags mönster. Streck som löpte intill varandra i svepande halvcirklar. Förvirrad tänkte jag att det såg ut som en målad trojaborg.

Sen blev allt svart. Allt det här skedde under pandemivåren 2020, annars hade det säkert blivit mycket större och mer omtalat. Det enda de visade på nyheterna de där åren var ju dödssiffror, inslag om bristen på munskydd.

Något sånt här, något oförklarligt, bröt faktiskt inte ens igenom bruset. Lika bra det. Dödsfallen blev bara ett par till i mängden. Kanske var det någon på en myndighet någonstans, eller en insiktsfull person på kommunen, som insåg att det inte var bra om det där kom ut.

Vad det där nu än var. Jag blev sjukskriven. Det är jag än. Jag har ältat alla möjliga förklaringar till det som skedde. Har sökt svaren i arkiven som jag brukar.

Varför började vi dansa? Ingick Simon i ett oheligt avtal med något uråldrigt därintill åt för att få namnge platsen och på så vis leva för evigt? Förde sjömannen med sig något från Västindien till sitt hus?

Ett väsen eller kunskapen om någon ritual? Var det något i det förgiftade vattnet i viskan som fick oss att tappa fattningen? Var det en del av forskargruppens projekt?

Fjärrstyrde de byxorna från håll för att se hur länge vi klarade oss? Var det rent av en märklig bieffekt av en mycket lokal variant av covid-19? Eller en cocktail av allt ovanstående?

Jag vet inte. Det här hade säkert blivit en bättre historia om jag hade ett svar. Ja, då kanske jag

Långt från närmsta permanenta boende, långt från mina föräldrars krav och från mediabrus och Facebook-skryt. Jag tog ledigt en vecka i början av mars och begav mig norrut. Först med flyg till Umeå och sedan med en bil som jag lånat av en barndomskamrat som bodde ett par mil utanför stan.

Snön låg fortfarande djup, men solljuset hade ändå lyckats vrida vintern till tidig vår. När jag kom fram till stugan såg det ut precis som vanligt. Jag tog ett djupt andetag och försökte landa i lugnet och tystnaden.

Jag hade varit tvungen att stanna bilen en halv kilometer innan infarten till stugan eftersom det inte plogades hela vägen fram. Efter att ha pulsat ett bra tag genom snön var jag framme. Jag stod en stund på höjden där stugan ligger och blickade ut över den jämnfrusna tjärnen, ut över den mörka och täta granskogen.

En svag sol syntes genom en disig, grå himmel. Långt bort syntes en tunn rökpelare. Jag var i alla fall nästan helt ensam. Efter att ha packat en korg med ved i den lilla vedboden begav jag mig mot stugan.

Nyckeln gick lätt i, men jag fick kämpa lite med att få upp dörren. Stugan var gammal och hade börjat luta vilket gjorde dörrar och fönster svåröppnade. Jag tände genast en brasa i kaminen och la mig i en väska på en av de två sängarna.

Jag kallar dem sängar, men de är snarare två enkla britsar med skumgummimadrasser på. Stugan är liten och inredningen enkel. Den hade stått här uppe vid tjärnen i ungefär 120 år om man kunde lita på morfars minne.

Ibland hade han berättat saker för mig som jag senare fått veta inte riktigt stämde. Utöver de två sängarna och kaminen fanns det ett litet bord med två stolar, en hylla med gamla böcker och slöjdade prydnadssaker, en ryamatta och ett litet pantry utan vare sig spis eller kylskåp. Ingen hade brytt sig om att dra el ut hit och kaffe kokade man på den lilla spisplattan på kaminen.

Just kaffe var något som jag kände ett starkt behov av efter den långa resan så jag fyllde den sotiga kaffepannan med vatten från en av dunkarna jag haft med mig och hällde i ett par rågade skopor med kokkaffe. Snart puttrade i pannan och doften spred sig i stugan. Jag hade låtit bli att underrätta mina föräldrar om att jag planerade att åka ut hit.

Vår relation hade inte varit helt utan friktion den senaste tiden och jag ville inte att pappa skulle komma och störa. Det här skulle vara min chans att slappna av på riktigt. De första två dagarna förflöt som planerat.

Jag pimplade och lyckades dra upp några små öringar. Jag vandrade i den djupa snön i stigarna där älgarna brukade gå och jag satt på kvällarna och njöt mest av att lyssna på brasans sprakande. Det fanns ingen täckning här ute så jag hade telefonen avstängd så mycket som möjligt, förutom när jag ville ta något foto eller lyssna på någon nedladdad podcast.

Jag umgicks med mina egna tankar och läste en av böckerna jag haft med mig. Detta var terapi. Vem behöver psykologer? Den tredje dagen för min vistelse gick jag ut för att ta ner lite ved.

Eftersom det inte fanns någon motorsåg så utrustade jag mig med en större såg för kapning och en yxa. Jag sågade ner ett par mindre björkar och kvistade dem. En liten gran fick möta sin skapare den också.

Den växte lite för nära stugans enda fönster och det var lika bra att ta ner den innan den blev ett problem. Jag släpade stockarna till huggkuben vid vedboden, kapade dem till lagom längd och började klyva veden. Det kändes bra att anstränga sig fysiskt och trots att det var minusgrader blev jag så pass varm att jag till slut stod och högg veden i bara arbetsbyxor och t-shirt.

Jag arbetade i tystnad och jag njöt. Jag kanske hade börjat tänka för mycket på annat än den arbetsuppgift jag åtagit mig för plötsligt så slant jag med yxan i ett hugg vars bana slutade rakt ner i min vänstra fot. Jag svor högt och drog snabbt av mig vinterstövlen för att se hur illa skadan var.

Det kan vara svårt att avgöra eftersom smärtan ibland inte kommer förrän några sekunder i efterhand. Som tur var hade yxans ägg bara tagit sig igenom stöveln och min fot var helt oskadd. Dessvärre hade jag nu ett stort hål i stöveln och jag hade inga andra skor med mig.

Jag högg färdigt den ved som låg närmast huggkuben och gick sedan in för att se om jag kunde täta min trasiga stövel på något sätt. Efter att ha gjort det bästa av situationen med lite fyrtio år gammalt superlim och en bit av en vaxduk tänkte jag att jag lika gärna kunde stanna inne resten av kvällen och började laga lite enkel kvällsmat. Korv och potatis.

Medan potatisen fräste i stekpannan hällde jag upp ett glas whisky av den finare sorten. Jag hade tagit med mig två flaskor. En så kallad bryggswhisky och en ganska dyr 18-årig single malt.

Kvällen förlöpte så händelselöst som jag tänkt mig. Och jag gick och la mig ganska tidigt. När jag vaknade nästa morgon klev jag i stövlarna och gick direkt ut till dasset som stod bredvid vedboden.

Det var bara cirka 15 meter att gå men under natten hade det blivit ordentligt kallt så jag tog på mig mitt vinterställ och pulsade dit för att uträtta mina behov. Lagningen tycktes hålla men det var något som kändes konstigt i foten ändå. När jag återvände in i stugvärmen tog jag av mig stövlarna och inspekterade min lagning.

Den såg helt okej ut och invändigt var det inga konstigheter. Jag ställde ner stövlarna och råkade i förbigfarten titta på min fot. Jag har frusit till. Lilltån på min vänstra fot var borta.

Jag fingrade frenetiskt där den borde ha suttit och försökte panikartat förstå vad som hänt. Yxan hade ju inte träffat foten och den hade träffat mitt på stöveln, inte vid lilltån. Vad som skrämde mig ännu mer var att det inte fanns något sår, inget blod, inte ens något märke.

Det var som att den aldrig suttit där. Tankarna rusade i mitt huvud. Vad fan var det som hänt? Hade jag förfryssit tån? Det kändes osannolikt, då borde jag ha märkt det och det skulle ändå synas där den suttit.

Jag letade ändå snabbt igenom fotändan av sängen och skrattade osäkert åt mig själv. Förväntade jag mig verkligen att den skulle ligga där? Jag hittade inga spår av min tå.

Kunde jag ringa någon? Nej, det fanns ingen täckning. Hade jag verkligen förlorat min tå? Ja, min vänstra fot hade bara fyra tår. Jag vickade på dem och på tårna på höger fot och de kändes helt normala.

Jag försökte komma på om det var något jag glömt, om jag hade fått en släng av morfars demens eller om jag bara förträngt ett minne. Hade jag blivit av med min tå tidigare? Jag försökte komma på om jag varit med om någon annan olycka med vedhuggning eller något liknande, men alla minnen körde ihop sig.

Jag ryckte åt mig mina tabletter av de lugnande från väskan och svalde dem med en klunk whisky direkt från flaskan. Vad i helvete var det som pågick? Efter att ha suttit och försökt samla tankarna en stund bestämde jag mig för att jag var tvungen att åka in till stan.

Antingen till akuten eller till min barndomskompis för att försöka lugna ner mig. Det var något som var fel, väldigt fel. Jag rufsade ihop mina saker och slängde ner dem i väskan.

Jag gick ut i den bitande kylan och följde mina spår tillbaka till bilen. Jag skrapade av hela framrutan och en tillräckligt stor del av den bakre. När jag satte mig i bilen och vred om nyckeln startade den inte.

Jag försökte igen och igen, men inget hände. Batteriet måste ha frusit, tänkte jag och

tabletterna och spriten gjorde nog sitt till. Medan jag satt där med flaskan i handen och väntade på att värmen i stugan skulle ta sig och att batteriet skulle tina, stannade jag upp i mina tankar. Det var så tyst, helt tyst.

Vanligtvis hör man ändå vinden vina utanför stugan eller någon hackspett i fjärran. Men inte ens brasa gav ifrån sig några ljud. Jag ryckte till i en rysning. Det hade ännu inte blivit särskilt varmt i stugan, trots mitt enträgna eldande.

Så jag staplade fram till den svarta järnkaminen för att peta in några pinnar till. Jag öppnade luckan och sträckte mig efter ett vedträd, men fumlade och tappade den stickiga vedklabben på golvet. Jag kände mig lite snurrig, men den värsta paniken hade lagt sig, så jag tänkte inte så mycket på det, utan försökte åter plocka upp vedträt.

Det gick inte. På min högra hand hade nu tummen försvunnit. Jag satt stilla och såg på handen. Min tumme var borta. Bägge övre lederna var helt försvunna och där de suttit var nu en helt slät stump.

Tårarna började rinna ner över mina kinder, men jag var helt tyst. Det skulle bara bli värre. Jag visste det. Jag kände på bilbatteriet. Det var fortfarande fruset.

Med min vänstra hand fyllde jag kaminen till bredden med ved och lyfte sedan med bägge händerna upp batteriet på kaminens spisplatta. Nu var det bråttom. Jag visste inte vad som höll på att hända med mig, men jag visste att jag inte hade tiden på min sida.

Jag hällde den ljumma skvätten kaffe som var kvar i pannan över batteriet. Det fräste till när det rann ner över spisplattan. Vad kunde jag mer värma med? Jag fyllde kaffepannan med vatten och ställde bredvid batteriet.

Sen la jag händerna över batteriet tills händerna frös så att det gjorde ont. Jag la mig med bröstet över batteriet tills det blev samma resultat där. Efter att jag värmt händerna i armhålorna, ett knep som morfar lärt mig när jag var liten, såg jag att resten av fingrarna på höger hand nu också saknades.

Paniken ökade. Jag tog på mig ytterkläderna, trampade i stövlarna utan att ta på mig strumporna och hällde nu det varma vattnet över bilbatteriet. Batteriet var fortfarande kallt, men jag var tvungen att göra ett försök.

Jag lyfte ut batteriet på den skottade förstubron och gjorde en sista insats för att ge det lite värme. Urinet skvalade ner över batteriet och bildade ett moln av kondens i den kalla luften. Temperaturen hade gått ner ännu mer sedan jag var ute sist.

Jag tog på mig handskarna och lyfte upp batteriet. Jag halvsprang, ojämnt, haltande, ut på stigen som ledde till bilen. Jag tappade balansen ett par gånger och föll omkull, men tog mig upp och fortsatte.

Jag ville inte tänka på hur mina fötter nu såg ut. När jag kom fram till bilen satte jag ner batteriet på sin plats och med vänster hand fäste jag kablarna, drog åt dem snabbt med skiftnyckel och fällde med en smäll ner huven. Jag hade tagit av mig handskarna för att komma åt ordentligt och jag lämnade dem i snön där de låg.

Med vänster hand tog jag upp bilnycklarna ur fickan och gick runt bilen till förarsätet. Precis när jag skulle öppna dörren tappade jag nycklarna. Eller ja, jag hade inte tappat dem.

De föll. De föll från den plats där min vänstra hand förut suttit. Jag skrek i förtvivlan. Om och om igen skrek jag högt, men mina skrik försvann i den täta skogen som omgärdade vägen, stugan och den lilla tjärnen.

Med min vänstra fingerlösa hand och min högra stump fick jag efter några försök upp bildörren, lyfte upp nycklarna från snön de låg i och försökte frenetiskt få in bilnyckeln i tändlåset. Jag kämpade i säkert 15 minuter innan jag till slut fick in den och det klickade till. Genom att trycka in nyckelns kant i min kvarvarande handflata kunde jag vrida om nyckeln och startmotorn hostade till, men inte mer.

Efter femte försöket gav motorn inte ett ljud ifrån sig. Vid det här laget var mitt vänstra ben helt borta och mitt högra ben saknades nerför knät. Stövlarna hade fallit åt sidan och byxbenen låg toma över sätet.

Det gick fortare nu. Vad som än hände hände i allt snabbare takt. Jag skrek igen. Jag slog på byxorna med mina stumpar där benen nyss varit. Jag slog så hårt jag kunde på mitt högra lår, över bröstet och i ansiktet.

Jag slog så hårt att min läpp sprack och näsan började blöda. Jag kunde fortfarande känna de kroppsdelar jag ännu hade kvar och det var nästan en lättnad att känna det varma blodet rinna ner över hakan. När mina stumpar försvunnit slutade jag slå.

Jag hade inget kvar att slå med. Jag stirrade på min högra överarm medan jag långsamt såg den krympa och försvinna innanför jackärmen. Till slut låg bägge armar slaka längs med kroppen.

Jag blickade in mot stigen till stugan. Där hade det hunnit bli mörkt nu och skogens svärta hade helt svällt både stigen och den lilla vägen som ledde hit. Jag låg hoppsjunken på bilens förarsäte.

Jag hade skrikit mig hes i vad som kändes som timmar. Jag hade skrikit på hjälp. Jag hade skrikit i ren och skär ångest och nu hade jag inget kvar. Ingen röst. Inga alternativ.

Jag tänkte på min familj, på Sabina och på mina vänner. Jag skulle aldrig få se dem igen. Mina föräldrar skulle leta efter mig och ringa efter polis. Men det skulle vara för sent.

Det var redan för sent. Mina vänner i Stockholm skulle fråga efter mig men sen glömma bort mig. Någon annan skulle ta min plats på företaget och efter några år skulle det vara som om jag aldrig ens existerat.

Mitt huvud vilade nu på den nedre delen av sätet. Jag kunde se ut genom den öppna bildörren. Jag såg snön, en siluett av grantoppar och stjärnorna på himlen. Hela min kropp var borta nu.

Jag visste det. Jag kunde inte vrida på huvudet. Kunde inte röra mig en millimeter. Hela min kropp var försvunnen. Mina armar, mina ben, mitt hjärta och mina lungor.

Jag kunde lika gärna sluta andas. Jag kan lika gärna sluta andas. Vi har hört stugvärmen skriven av lyssnaren Felix och uppläst av Ludvig Josefsson. Därmed har detta avsnitt av Creepypodden kommit till punkt.

Vad som händer nu står helt utanför min kontroll. Kanske lyssnar ni om det här avsnittet. Kanske lyssnar ni aldrig mer på en sekund av podden. Allt jag vet är att vi återvänder om två veckor igen.

Även det, den trofasta regelbundenheten, en form av kontrollförlust. Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josefsson som också gör musiken.

Mejla oss gärna era egna historier eller tips på andras på creepypodden.se Och om du vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Och som vanligt, tack för att ni har lyssnat.