4.03 PALESTINA: The Time That Remains (2009) & Salongen (2015)

Hej och välkomna till Demanpodden, podden där vi nu för tiden tar ett varv jorden runt i filmens tecken. Och vi har nu landat på vår andra destination, Palestina, där vi ska diskutera två filmer som handlar om, ja, landets utveckling under de senaste 75 åren, si sådär. Jag heter Kalle Ferm och med mig som alltid har jag mannen som är mest sannolik att sjunga Celine Dion på karaoke, Olof Ekström.

Tjena! Killen som har så mycket bulgur under sängen att polisen knackar på, Fredrik Adelsson. Det är jag! Och så han som endast har jobbat på bensinmacken och börjat dricka sprit, flippa ut och hälla fotogen över sig själv, Björn Waller.

Okej, nej men, ja, fan. Hej! Tack för fin presentation. Tack för en presentation. Tack för en slags presentation. Det där var ju alla exempel, inte nödvändigtvis på mina kära kamrater, utan på människor som vi möter i kvällens filmer.

Elia Suleimans The Time That Remains och bröderna Nassers Salongen, som är de två filmer som vi har valt att titta på och diskutera när vi ville ha lite exempel på film från Palestina, ett land som ju har diskuterats väldigt, väldigt mycket i världspolitiken de senaste åren. Vi tänkte väl inte så väldigt mycket beröra oss med just de senaste årens händelser, men det är väl oundvikligen så att vi kanske kommer in på det lite här och där, för landets utveckling är nära sammankopplat med vad som försiggår i de här filmerna och hur film från Palestina har sett ut och skapats. Jo, och vi vill säga det från första början, liksom att kommer man till den här podden och förväntar sig få djupblodande analyser av läget i Gaza så har man kanske klickat fel.

Det är inte så att vi inte vill ta ställning, det som sker är ett folkmord, etc. Det är en självklarhet, det borde aldrig fått hända, det borde aldrig, ja, etc. Men vi är här för att se vad man kan lära sig, inte av den dagliga rapporteringen, utan av filmer.

Jag tänker att om folk har sett en palestinsk film så är det väl i regel No Other Land som kom häromåret och fick en Oscar dessutom. Och det är en väldigt bra film och det är en viktig film, men någonstans så tänker vi att det måste kunna göras annat än dokumentärfilmer om ett land. Eller inte om ett land, men i ett land eller från ett land, därför att mycket av det som har gjorts från Palestina är gjort i exil också av uppenbara skäl.

Vi ska inte framställa oss som de stora vetarna vare sig om det politiska eller det filmiska, men vi vill i alla fall ge en inblick i det. Typ så. Typ så, och frågan som jag nu kommer slänga ut antar jag i början av var och ett av våra avsnitt här nu när vi åker jorden runt är väl just har ni några erfarenheter av film från det här landet, några speciella minnen och så vidare.

Och nu föreställer jag mig som så att det här ändå är ett lite mindre filmland än många andra. Sist kunde vi sitta och prata om våra upplevelser av norsk film som vi i alla fall hade haft ett par. Jag har inte supermånga erfarenheter av palestinsk film måste jag ärligt erkänna.

Jag såg No Other Land tidigare det här året. Jag såg Farha för några år sedan när den kom och blev väldigt uppmärksammad. Och sen är det nog inte så mycket mer innan de här två filmerna som vi ska snacka om här och nu ikväll.

Men om det är något jag vet mer av så är det ju att min käre vän Olof Ekström är mer bevandrad i film från jorden runt än vad jag är. Så har du några upplevelser du vill berätta om Olof? Jag brukar ju tycka att det är kul att söka upp filmer från små filmländer och sådär, så att det stämmer.

Men Palestina är ju inte ett lätt filmland, det är ju sant. Jag har nog sett bara några få också på lite olika filmfestivaler under åren. Varav en kanske jag tänker spara eventuellt till senare att prata om.

Det var inte Farha jag hade tänkt på i första hand, men eftersom du nämnde den så den har jag ju sett också. Fast inte helt nyligen, men det är en fin film minns jag det som. Och det är väl också en spännande skildring av framförallt det som hände 1948 va?

Det är det första kriget. Det som man märker av palestinsk film och det är ju det att det även det som inte är dokumentärt handlar nog väldigt mycket om Israel-Palestina-konflikten och om rätten att få bli en egen stat och sådär. Och även det som inte gör det uppenbart kommer ju inte ifrån att det präglar livet väldigt mycket.

Den ena av filmerna vi ska prata om idag har ju det mer i bakgrunden, men den har det ju ändå så att säga. Jag har nog inte fått någon annan bild. Nej, men då så.

Då går väl frågan vidare och jag får höra då. Björn eller Fredrik, har ni några tidigare upplevelser av palestinsk film som ni vill dela mer av? Jag kan ju bara flika in med att jag inte har det.

Jag har inte ens sett No Other Land tyvärr. Den har funnits på min radar, men det har inte blivit av. Jag har ju sprungit på filmfestivaler i ganska många år vid det här laget, så det är möjligt att jag har sett något, men ingenting som jag minns.

Vi vidare till Björn. Mer litteratur än film faktiskt. Jag läste en del romaner och etc. Men jag passade faktiskt på nu inför det här att se... Jag hade funderat på att spara den, men jag kan snacka om den nu direkt, därför att jag har något annat till senare.

Det fanns en palestinsk författare som heter Ghassan Kanfani som skrev flera romaner innan han dog på grund av israeliska bomber som råkade träffa bilen som bara han satt i. Eller inte bara han, jag tror det var några fler i, men den bara råkade träffa hans bil. Lustig slump det där.

Men det har gjorts flera filmer på hans romaner och den jag lyckades få tag på nu, de är inte helt lätta att få tag på med engelsk eller svensk textning, men det är då Tillbaka till Haifa från 1982 som man kan hitta på Youtube och som är ganska fri tolkning av romanen, men en väldigt intressant thriller. Återigen det här efterverkningarna från 1948 när israeliska mer eller mindre miliser, därför att den israeliska staten hade knappt ens hunnit formas, mer eller mindre utrymmer Haifa och vad som händer då med de som blir kvar och vad som finns kvar att rädda av det här. Vill inte gå in mer på det, därför att som sagt, boken och filmen är två väldigt olika varelser här med väldigt olika handlingar, men båda är klart värda att kolla in.

Okej, ja men med det sagt så ska vi väl ge oss på kvällens filmer som då är Elias Suleimans The Time That Remains. Hade den en svensk titel av något slag som jag bara sumpade? Nej, det har jag nog inte heller sett i så fall.

Nej, som kom 2009 också, då bröderna Nassers salongen från 2016 vill jag säga, eller 2015, jag tror 2016. Denna Elias Suleiman som är regissör till den första filmen, för att vara komma från en så pass småskalig filmindustri verkar han någonstans vara dess stora stjärna. Samtidigt som vi ska se att när vi pratar om filmindustri så är det ju inte riktigt det man kanske föreställer sig när det gäller Palestina, utan jag vet att i alla fall hela salongen är ju filmad av mer skådespelare, dockregissörer som har sin bakgrund i Palestina, men den är liksom filmad i Jordanien.

Inte minst därför att det är en film som är kritisk mot det rådande styret i Palestina och jag vet inte riktigt hur det ser ut med Suleimans filmer, om de faktiskt har filmats på plats eller om de också är filmade på annan plats som föreställer det, ska föreställa Palestina. Det är väl inte ovanligt att de är inspelade i exil, kanske till och med i Europa ibland, men vill man få till något mer Mellanöstern-utseende kanske man filmar då i Jordanien eller Libanon eller något. Det tror jag är ganska vanligt.

Men just den här är tydligen delvis filmad i Israel eller Palestina, på båda sidor. Ja, precis, den är faktiskt filmad i Ramallah. Den är filmad i Ramallah, den ska utspela sig ju nästan helt i Nazareth.

Ja, precis. Sen tror jag inte att det är fullständigt filmat där kanske, han bor ju i Schweiz numera. Och jag vill gå in lite på det, det är kanske ingen som har sett någon annan film av denna Elia Suleiman, även I en idé, men det är ju också det här att familjen Suleiman är ju kristna.

Det är ju en ganska stor andel av arabiska palestinier som är kristna. Och särskilt i Nazaret. Precis, i Nazaret är det ungefär en tredjedel av den arabiska befolkningen.

Och Nazaret är ju än idag mer eller mindre den arabiska huvudstaden av staten Israel. Det är den storstad där araberna fortfarande är i majoritet, tror jag. Det finns ju en fantastiskt rolig bild när vi inser att en unge Elias jobb är att sälja Jesus-merch för turister.

Det blir ju att deras roll i det här är ju lite grann vid sidan av. De är mitt uppe i det, men de är inte nödvändigtvis aktiva. Striden gäller inte i första hand dem.

Även om den i allra högsta grad påverkar dem och de i allra högsta grad tar aktiv del i den. Så är det inte de som är huvudmålet för någon deras sida. Nej, precis.

Fredrik, hur kände du kring den här filmen? Hade du hört talas om den tidigare? Var du bekant med regissören? Eller rycktes vägen? Vi har gått igenom redan att du inte hade sett någon av hans andra filmer.

Vad hade du för upplevelse? Jag hade inte hört talas om filmen och jag hade inte hört talas om honom tidigare. Det tog en stund innan jag kom in i den. Jag tyckte åtminstone inledningsvis.

Huruvida det sen beror på att min egen dagsform eller att jag inte var beredd på filmen, eller whatever, eller om det är filmens fel, det vet jag inte. Men min upplevelse var att den här balansen, jag tyckte att den var väldigt snygg från början. Jag såg ju som sagt att den gav mig de här Anderssonska ribbarna, både Wess och Roy, väldigt tidigt.

Så jag gillade fotot från början. Men jag tyckte inte balansen mellan drama och humor eller det absurda att det fungerade riktigt från början förrän en bit in i filmen. Som sagt, sen om det beror på att det är lite vingligt i början eller att det tog tid för mig att vänja mig, det ska låta vara osagt.

Jag borde se om filmen, jag har tyvärr bara sett den en gång nu. Men jag känner absolut att jag vill se om den för att avgöra det här bättre. Men apropå det, är det inte lite mer av en, jag vet inte, någon slags actionfilm eller något i början?

Det tar en liten stund innan det här absurda sätter in på allvar, var min känsla. Nej men det är framförallt kände jag att det tar en stund innan vi inser vad det är filmen gör. Ja, det kanske är mer det då.

Ja, för att den börjar ju med ett par stycken riktigt spännande actionscener. Först då den här scenen där Elias Suleiman idag, den gamle Elias, eller gamle och gamle, men ja, äldre Elias Suleiman kommer tillbaka till Palestina igen och hamnar i en taxi som plötsligt kör vilse i dimman och inte kan hitta något land längre. Det är en fantastisk liten scen.

Och där vi sen direkt pang klipper tillbaka till 1948 och en liten... Den här soldaten som försöker springa mot kriget men inte riktigt vet vart det är. Nej, precis, den här irakiska soldaten som har kommit dit av solidaritet och inte hittar och alla liksom driver med honom och säger att men kriget är där borta.

Jaha, då springer jag dit. Ja, men det är redan avgjort, du kan springa åt andra hållet istället. Och sen den här scenen med bilen som ska föra borgmästaren upp för att ge sig och blir jagad av ett, får man förmoda, israeliskt skolflygplan hela vägen därför att de har inget flygvapen än.

Så de är ute i ett gammalt skolflygplan från tidigt 30-tal och försöker liksom knuffa honom av vägen. Och då känns det lite grann som att wow, vi har hamnat mitt i action här. Och det är först när borgmästaren sätter sig ner och vi får den här scenen där han liksom ska underteckna det här och fota av sig och alltihopa.

Så vi, vänta nu här, det här är nog inte en actionfilm. Nej, precis. Det finns något annat den gör, den beskriver en enorm tragedi. Det finns väldigt, väldigt mycket våld men den tar också liksom en liten, liten distans till det här som ändå hände för 60 år sedan med vad, hur kan vi beskriva det här?

Är det inte någonstans svårt att inte liksom tycka att det är lite småfånigt alltihopa? Det finns en, jag kommer inte ihåg exakt när den är men det är väl hyfsat tidigt som Är det soldater som går och sen kommer det fram en kvinna. De går på vänstra sidan av bilden och sen på högra sidan så kommer det in en kvinna som skäller ut soldaterna och sen blir hon skjuten.

Ja. Och de är under påslag, de har ju förklätt sig. De har förklätt sig och ser ut som palestinska soldater. Det är därför hon tror att hon hejar på dem, men de är från andra sidan.

Och det här att de tar med sig från den här liksom när borgmästaren av Nazaret har undertecknat den här kapitulationen så tar han med sig sina närmaste män och de ska tillsammans ner till Nazarets centrum. Men så fort bilen stannar så hoppar alla palestinierna ur och kastar av sig sina keffier och sina uniformer och försvinner ut i olivlundarna. För de vill inte vara med om det här.

Varpå de israeliska soldaterna drar på sig deras keffier och tågar vid sidan av de officiella israeliska soldaterna in så att de ska se ut som att de är tillsammans. Och när då den här kvinnan kommer fram och skäller ut dem så är det en av israelerna som bara avrättar henne. Det är en väldigt, väldigt svart komedi, den låter oss aldrig glömma att det är på allvar.

Den scenen är ju verkligen chockerande där i början. Men samtidigt så kan den inte låta bli att skaka lite grann på huvudet åt alltihopa. För som sagt, den scenen, för mig så kändes det som att den tänkte ge något mer humoristiskt intryck än vad det var.

För scenerna som du nämner Björn tidigare, de där enstaka scenerna, de tyckte jag var skitbra allihopa, fantastiska. Men bland annat den scen eller visst bara helheten av början kändes liksom, ja men lite inte helt, vad är ordet jag söker, men inte helt stabil, inte helt liksom, den var lite för osäker. Nej, men sen när det väl har gått ett tag, liksom när filmen som jag känner har hittat sin röst har hittat en mer identitet, då blir den allbets och i slutändan, i slutet av filmen, älskar den.

Men det tog ett tag innan jag kom in i den. Det är svårt att någonstans hitta den här, vad ska vi kalla det, lite sträva humorn, lite bittra humorn i den första sekvensen som så mycket är en ren krigsfilm någonstans. Där allt det här måste byggas mot våld och det blir på något sätt, jag tyckte om det, men det stämmer nog även för mig att filmen inte helt och hållet klickar förrän vi kommer in i den andra sekvensen som då istället var förmodligen min favoritsekvens om jag behöver välja, den här andra sekvensen där vi möter unge Elia i skolan i en ljus skola med en skolkör och så vidare.

Ja, det är ju en arabisk skola som ska vara mönsterskolan för hur araberna ska integreras för att använda ett modernt svenskt ord, i den israeliska staten. Du ska ta den första generationen, den född på israelisk mark, och se till att de blir goda israeliska medborgare. Så de tvingas ju följa en israelisk skolplan och sjunga patriotiska israeliska sånger och sådär, men de är nog araber.

Men det ska ju sägas, om det verkar som att vi ibland är lite osäkra över vad som faktiskt har hänt i den här filmen, så ska man ju säga att det är ju inte en film som är överdrivet noga med att förklara saker och ting. Man får verkligen tänka efter rätt många gånger, tycker jag. Vad hände nu egentligen?

Vad gör den här personen här? Även det där som vi pratade om nyss, när soldaterna kastade kläderna och de andra soldaterna klädde på sig, tog mig en stund att fatta vad det var som egentligen hände. Det är en intressant historia av de historiska händelserna, men den är inte överdrivet pedagogisk.

Nej. Och det är säkert en hel del självklarheter för en palestinsk publik som vi helt enkelt är lite för svenska för att plocka med grannfrun och hon som är så totalt blind att hon tror att hon ser alla på tv tillsammans med kung Hussein om och om igen också. Vilket kanske också förklarar varför linserna inte smakar så gott.

Ja, var det samma granne? Det var det kanske. Jag vet inte. Jag tolkade det så, men jag är inte helt säker. Kan det mycket väl ha varit, men det var nog som du sagt en sak som inte var så tydligt, men det är inte helt omöjligt.

Jag tänker att det kopplas ihop att man inte är så bra på att laga mat när man inte ser någonting längre. Ja, det där har jag varit med om själv. Ja, men det var det.

Det var väl samma namn. Jo, men jag tror det var det. Jag tror det var samma namn. Även att jag minns vad namnet var, så har man samma namn på karaktären. Men Olof, du får mig också.

Jag kan ju inte ta mig igenom hela det här avsnittet utan att nämna din och min gemensamma favorit Abbas Kiarostami som jag tycker på ett liknande sätt ofta har kanske en mer drama liksom procentuellt i sina filmer, men gärna också får in både den här underfundiga någonstans liksom beteendehumorn och den här känslan av att allt han gjorde var politiska filmer utan att nödvändigtvis uttryckligen vara politiska filmer. Det är sant. Det finns en parallell där.

Filmerna i sig på något sätt är politiska oavsett vad de handlar om. Just det här med att vara marinerad av detta i generationer. Det är väldigt svårt för oss som har vuxit upp i Sverige att ens föreställa sig.

Man blir chockerad när man ser det i nyhetsklipp eller på sociala medier och så vidare. Men det är sådana här grejer som får en att tänka till runt det också. Just det här bildliga berättandet runt det.

Det finns också en sån här scen här som jag nu bara antar. Jag vet inte, men om vi antar att det är gjort helt utan specialeffekter för det här känns som den typen av film som är gjord helt utan specialeffekter. Så är det verkligen otrolig bildsnitt där han står och tar på sig jackan in i sovrummet med fönstret öppet i bakgrunden och precis i detta fönster börjar fyrverkerier dyka upp.

Jag tänker, hur fan tajmar man? Jag tänker rent filmtekniskt, hur man tajmar fyrverkerierna att vid rätt tillfälle smälla så att de landar mitt i centrum av bilden någonstans. Det är säkert något filmfusk, men vem vet?

Det är otroligt imponerande på ett otroligt stil i bild i sig. Sen började jag även tänka bortom det till hur fan gjorde man det där? Det finns en scen i Michael Manns Manhunter, kanske inte den filmen man trodde jag skulle referera till här, där William Peterson får filma stora genombrottsinsikter som vad fan heter William Peterson i Manhunter?

Fredrik, du vet ju det här. Samma karaktär. Will Graham. Jag tänkte säga Gil Grissom, men det var inte riktigt då. Ja, men precis när Will Graham när det bokstavligt talat går upp ett ljus för honom så ska hissen i skyskrapan bakom honom liksom bokstavligt talat gå upp så det syns i bakgrunden att det bokstavligt talat blir skyskrapan.

Och Michael Mann bara, ja, vi behöver inte tajma någon, det stod ju hissen i skyskrapan i bakgrunden precis när William Peterson behöver se ut. Bara han tänker väldigt hårt. Och jag tänker hur man tajmar sådana saker.

Det är alltid så otroligt fascinerande på tiden innan dataspecialeffekter. Brandbilen i One Small It Feeling. Ja, precis. Ja, det är den är ju rätt imponerande faktiskt.

Otroligt där. Och sen, alltså det slutar ju som sådana här filmer ganska ofta gör. Att jag antar att vi ska tänka att det är här han är nu när han gör filmen. Hans mamma går bort.

Hans pappa går bort redan i det tidigare segmentet. Hans mamma blir sämre nu, hon har diabetes som hon missköter genom att smyga och äta glass på nätterna. Vilket jag tycker kan vara en förunnat.

Och han har vad jag antar är en drömsekvens om att ha hoppats av hopp över muren. Den scenen som jag sitter och funderar lite över, vad är det han försöker säga med det här? Om det handlar om, vad ska vi säga, att till och med liksom ockupanter blir trötta till slut.

Är ju den här när en bil med israelisk militär stannar utanför ett disco och försöker liksom ropa åt alla därinne. Hörni, det är utegångsförbud nu! Nu måste ni sluta festa!

Och så ingen slutar dansa. Och de ropade två, tre gånger. Och till slut så orkar de inte ropa längre utan sitter bara och nickar med till musiken. De börjar ropa det i takt till musiken.

De är mer eller mindre toastar över discon att det är utegångsförbud. Det är utegångsförbud. Alla medborgare måste hem. Det är utegångsförbud. Ja, det är ju hela den fjärde segmentet egentligen.

Det är ju den här absurda vardagen. Ja, men i detta fjärde segment då är ju fascinerande det här att här blir det ju bokstavligen en självbiografi i att här kommer regissören in och spelar sig själv. Återigen vippar av Yafar Panahi i No Bears liksom.

Men som sagt, återigen som det vore ju kul att veta om Elias Zuliman är en väldigt tystlåten man i verkligheten också. I den här filmen säger han bokstavligt talat inte ett jota. Nej, och jag tycker just apropå det här med den här stillastående kameran så i fjärde segmentet där han spelar sig själv så är det väldigt många scener där han bara står stilla och tittar på saker och ting.

Absolut, han är med och han skakar händer med gamla kompisar och blir smått misshandlad av dem. Han hjälper mamma med olika saker och så vidare. Men väldigt ofta bara stannar han upp och bara tittar och ser ut som Vad fan?

Vad är det som händer här? Vi har ju liksom den här helt otroliga scenen med killen som bara ska gå ut med soporna. Och utanför hans dörr står det en israelisk stridsvagn.

Och i takt med att han går från sin port bort till soptunnan så följer kanontornet efter honom. Och sen börjar han gå tillbaka och kanontornet svänger tillbaka och så ringer hans telefon och han stannar upp och börjar snacka med en kompis och kanontornet bara följer honom en millimeter ditåt, en millimeter ditåt. Tills han går in igen och då kör tanken vidare.

Det är en fantastiskt rolig scen. Det är ju en liten sketch i sig själv. Ja, det säger egentligen lika mycket som väldigt många mobilfilmade verk. Vi ska inte liksom säga att en spelfilm är starkare än verkligheten.

Men det lyfter fram det på ett annat sätt. Det är ett historieberättande här som det är en sån bildmetafor som är så oerhörd. Och även det i den här scenen strax innan där vi liksom återigen har en demonstration.

Han sitter på ett hotellrum i Ramallah och utanför så hör han liksom vanliga ungdomsgäng som kastar sten och de vanliga soldaterna som skjuter tillbaka. Och så plötsligt bara tystnade så hör man ett gnissel och han tittar ut. Då är den kvinnan som håller på att gå med en barnvagn rakt igenom och bägge grupperna bara stannat upp och väntar på att hon ska gå förbi.

Ja, ibland måste man bara gå ut med barnvagnen i svängen när barnet inte vill sova. Kan man inte bry sig om att det är krig utanför? Momo pågående konflikt med den här ungen behöver fan röstas just nu.

Så är det ju. Jag tänker på det, jag håller precis på att läsa en bok av en österrikisk iransk författare. Den heter Unfäden iberall av Nava Ebrahimi. En av huvudpersonerna i den är en afghansk flykting som har kommit till Nordtyskland.

Och en dag så blir han påkörd av en cykel. Och han blir så upprörd över det här våldet som han inte hade förväntat sig i Tyskland. Och han håller hela tiden på att ställa sig för.

Men vänta nu här, du kommer från Kabul. Är verkligen att bli påkörd av en cykel det värsta som någonsin har hänt? Nej, det är det inte. Hemma i Kabul hade jag varit glad om det hade varit det värsta som hänt mig någon dag.

Men så varför är det så mycket värre nu? Därför att man blir van vid det våldet man är omgiven av varje dag. Så just det här att vara marinerad av detta i Och det är liksom alla är så djupt inne i det här nu sedan generationer, så det finns ingen som ens kan göra någonting åt det.

Nej, och då är det den här liksom erkännandet också av att det är alltid så lätt att se på en ockuperande makt som att alla de där borta är onda, men det är den här filmen visar både med de här poliserna och de tidigare som bara Vad gör ni grabbar? Fiskar? Har ni ID-korten?

Ja, såklart. De är också bara jävla privatpersoner som råkar ha det här jobbiga, tråkiga jobbet att typ köra runt i nazaret på kvällarna och köra läget här till människor som står och lever sitt liv någonstans. Det är inte onda människor i sig, det är staten som är ond.

Ja, precis. Jo, de här soldaterna som anstränger sig verkligen inte för att vara jävliga eller för att göra något extra. Det är bara, okej, det är disco här, vi måste stanna och säga till dem.

Ja, nu har vi gjort det. Vad ska vi göra nu då? Nej, vi sitter och dansar lite i bilen. Men sen att han då slutar det här att han sitter på sjukhusets rastgård där mamma precis har gått bort och ser folk som går förbi och ser liksom att det är någon gigantisk kille i handfängsel som drar runt på sin militärpolis.

Och så slutar vi med Stayin' Alive. För på något vis är det det som är poängen, liksom. En dag till, en dag till. Ja, men också här att, jag vet inte riktigt hur den här filmen ska tänkas sluta, alltså de här sista segmenten ska vara.

Och jag är ju, det är ju här som sagt, inte expert på något sätt. Men jag menar, vi befinner oss ju ändå någonstans i, jag läser det som strax innan liksom det totala Hamas-övertagandet som väl är liksom 2006. Men också som sagt, om man tänker på de här killarna är klädda, hur vi läser deras klädsel så är ju det här som också kommer upp i nästa film vi ska prata om, om liksom en ordentlig förekomst av om man så vill ungdomsgäng och någon slags maffiaverksamhet någonstans.

Vilket ju deras klädsel antyder, de här killarna som vi slutar på, som sista bilden ger va. Och det är här någonstans jag kände att här skulle jag bara ha velat ta mig tiden att läsa på lite mer om precis, vad ska vi säga, utöver ockupationen, de interna strömningarna i hur har det sett ut omkring den här tiden, 2006 till 2016 i Palestina. De andra samhällsproblemen utöver Israel.

För det är ju något som båda filmerna refererar till ganska tydligt, och som jag inte kan påstå att jag har någon stor koll på. Jag vet att Hamas vann ett val 2006 och sen tillät de inte att det skulle vara några fler val. Det är liksom så bra koll jag har på det ungefär.

Är det någon annan som har, jag vet inte Björn om du har läst något eller sådär, för bilden man får av de här filmerna är ju att det finns en utbredd ungdomskriminalitet även utöver den mer politiska motståndsrörelsen. Nu har jag inte läst på så mycket så att jag kan säga mycket om det, men det är väl ganska naturligt egentligen. Lever du i ett laglöst värld, så varför ska du vara den duktiga pojken som går den hårda vägen och börjar tjäna tillbaka studielånen vid 35 års ålder när du kan börja tjäna pengar direkt vid 15 års ålder?

För återigen, tjata på en död häst, Guds stad, se den innan man börjar diskutera saker om hårdare straff för barn. Ja, en jäkla dunderfilm måste jag säga. Jag var otroligt förtjust i den.

Det tog mig också kanske en del av det här första segmentet att helt klicka in i den ganska speciella stämningen. Men jag uppskattade den direkt från början och nu vill jag nästan se om den och då tror jag att jag skulle uppskatta de här tidiga delarna ännu mer. Särskilt när jag förstår att det inte var två olika personer utan samma person.

Jag tänker att just den här scenen i början också, som mer eller mindre sammanfattar det här. Vi står i en dimma. Vilket land är vi? Vi vet inte. När kan vi köra vidare?

Vi vet inte. Vad finns framför oss? Vi vet inte. Vad finns bakom oss? Det kan vi inte se längre. Vi bara sitter här tillsammans. Ja, men precis. Så man blir ju sugen på att se att det är framförallt tre andra filmer som jag kan se här.

Det var två av dem som Olof nämnde där i början. Eller fyra andra filmer verkar det vara som han har gjort som anses vara riktiga filmer och inte typ kortfilmer eller segment i sådana här novellfilmer och annat. Det var i den intervjven Shun Introductions och det var nog en argument.

Det är nog någon slags kortfilm förresten. Och sen It Must Be Heaven, eller om jag ser här. Ja, och det blev jag väldigt nyfiken på att kolla upp nu. Jo, verkligen.

Så det finns i alla fall tre hela riktiga långfilmer till också av den här regissören som alla verkar vara mer eller mindre sevärda av det jag kan läsa mig till just här och nu. Ja, från The Time That Remains hoppar vi sex år framåt i tiden till 2015 och Tarshan och Arabnazers salongen, eller Degradé, som alltså är en fransk titel i originalen som det verkar. Därför att den handlar om frisyrer.

Precis. Ja, det är det titeln betyder. Ja, graderingar på hår men även på andra saker. Även billigt talat då. Ja, vi ska säga att de heter inte faktiskt Tarshan och Arab.

De heter Ahmed och Mohammed, vilket är betydligt mer vanliga palestinska namn. Men de är ju filmskapare, gubbe vars. Ja, de har artistnamn. Ja, just det. Tarshan och Arab.

Ja, det är lite kul att de heter Tarshan Naser. Ja, precis. Men som artistnamn tycker jag att det buggar på att ha Sam och Tarshan Naser. De kom ju lite i ropet här, vill jag säga, under, jag tror det var i samband med Cannes-festivalen i år, med sin Once Upon a Time in Gaza.

Som ska vara något så ovanligt som en palestinsk actionkomedi. Och som vi fick en del uppmärksamhet i Cannes tidigare i år. Och det kan möjligt vara så att det var i samband med det som även deras tidigare filmer, inklusive då salongen från 2015, fick lite mer uppmärksamhet och landade på vår radar.

Och som väldigt intressant film, och framförallt skulle jag vilja säga en film som, lite som du var inne på Olof, man tänker någonstans att ett land som Palestina ska skapa filmer lite i stil med den väldigt bra också sevärda Farha. Men som ju är en film som liksom någonstans spelar in i vad man kanske precis tror att det ska vara, att det är ett brutalt drama om hur kriget drabbar oskyldiga som liksom är ganska tung att se på. Och varken The Time That Remains eller denna salongen är ju egentligen precis det, utan snarare har vi med två mörka och samhällskritiska, men likväl komedier någonstans att göra.

Men medan The Time That Remains sträckte sig över matematik nästan 60 år, så sträcker sig väl salongen över precis så lång som den är, vilket i klippningen jag såg i alla fall var 75 minuter. För det är ju en film, såvitt jag kan se, som utspelar sig i realtid. Är det det?

Jag tänkte att det ändå var en eftermiddagkväll. Jag tyckte det var några klipp också, att det var eftermiddagkväll. Några timmar, men det är inte jättemycket. Nej, det är ju helt klart samma dag, eller kväll.

Jag utgår i det här att det ska vara realtid mest utifrån hur jävla lång tid det tar för de här kvinnorna att få håret gjort. Jo, det är inte så lätt när strömmen går hela tiden och folk skjuter på gatan utanför och någons pojkvän vill ta in sitt lejon och någon ska föda barn. Just det här att det tar så pass lång tid som kanske framförallt som bruden som faktiskt kommer väldigt långt i sin hår- och make-up.

Det är ingenting man fixar på en timme och en kvart. Det är sant. Nu har vi nästan redan i bara den lilla diskussionen hunnit gå igenom vad den här filmen faktiskt handlar om.

Ja, då var vi klara då. Och med den kommentaren, Olof, har du köpt dig själv en genväg till att vara den som behöver sammanfatta salongen? Åh nej, salongen utspelar sig på en beauty-parlor, en skönhetssalong någonstans i Gaza.

Där ett antal kvinnor Det ser ut som Natasha Lyonne. Hon sitter och försöker locka alla andra att knarka ihop med henne. Precis, du har den här unga bruden och hennes två, hennes mamma och hennes svärmor och lilla syster.

Och så har du den här äldre frånskilda kvinnan som försöker bli uppiffad för att gå på en dejt och hoppas att livet inte är slut här. Och det här lilla desperationen, när hon har det här lilla korta meningsutbytet med den här unga bruden som sitter bredvid henne och liksom, hur gammal är du? Jag är faktiskt 27, hur gammal är du?

Och hon liksom, vad gissar du? 47 kanske? Och hon svarar ingenting där därför att hon är uppenbart äldre än det. Men hon ser jävligt nöjd ut över visningen. Men det är liksom så många sådana små utbyten som jag tycker är väldigt, det är välgjort alltihopa och det är fantastiska små karaktärsprojekt, porträtt.

Karaktärsprojekt, jag vet inte vad det skulle vara för någonting. Men som sagt, någonstans där så känns det som att det är svårt att beskriva vad som händer i filmen för det händer inte sådär, det är liksom kvinnor pratar med varandra i 80 minuter medan världen går åt helvete utanför och sen så plötsligt så brakar allting löst och sen i sista sekunderna så tas det ut på gatan utanför. Och se den här pojkvännen och hans återövade lejon som ligger och dör på samma lastbilsflak med ett antal kulor i sig.

Den har ju också lite det här som Anna som är en av de få människorna i världen som inte gillar den här filmen. Hon skulle kalla för Rashomon-syndromet som är att när vi inte vet hur vi ska avsluta en film så föder de en bebis. Det kanske inte är det mest subtila manusögonblicket med att en dör så föds en annan.

Du beskrev just liksom In the Ghetto. Ja, men det här barnet kommer då återfödas med själen av antingen en gangster eller ett lejon om vi ska tro på normal filmmagi. Man vet, vi vet inte vilket.

Gangsterpojkvännen i fråga som vi säger som ju typ är den enda som fått namn, vilket är lite typiskt, är spelad av Tarshan Nasser. Ja, är det Tarshan? Så det är regissören, en av de två regissörerna, brorsorna där.

Så jag undrade, de är ju enäggstvillingar och de ser ut som det också, så jag undrade vilken av de två det var. Ja, jag är enig i det här, så är det Tarshan som är ute på gatan med sitt lejon. Jag vet inte, det är lite svårdiskuterad film den här.

Den är ju som sagt mest intressant, tycker jag, som någon slags bild av Palestina som skiljer sig lite från den man blir matad hela tiden via nyheter och sociala medier och annat. Och just visar på det här som man glömmer bort någonstans, vardagen i aktiva krigszoner som kanske just nu, nu kommer inte jag ihåg riktigt hur våldsam konflikten var 2014-15, men den har alltid varit mer eller mindre våldsam. Jag tycker att det här var en utmärkt kombination av filmer, därför att jag gillar också salongen som nästan som en femte del av The Time That Remains.

Absolut, jag håller med. Ja, att det skulle kunna vara en fortsättning på Time That Remains. Ja, på många sätt tycker jag det, för vi får se, det är liksom nästa steg i utvecklingen, det är nästa steg i Palestinas historia.

Alltså Time That Remains slutar ju med den här bilden av de tre, vad ska vi kalla dem, småkriminella grabbarna på bänken på sjukhuset. Och nästa gång vi startar upp salongen så möter vi direkt den här kriminella killen. bara för att visa på just det här som jag i alla fall inte hade så bra koll på just hur vanligt det är med den typen av, vad ska vi kalla det för, gangsterverksamhet i Palestina.

Tydligt även samhällsutveckling som har växt fram under de här senaste, ja, sedan millennieskiftet eller något sånt, om döm av de här filmerna. Ja, och det kanske ändå gör det till en lite unik film utifrån vad vi då vet om palestinsk film. Men att den väldigt tydligt vill visa hur det här vardagslivet måste få gå vidare, men hur svårt det också är och hur det kanske inte är prio ett att fundera på storpolitik varje dag, liksom.

Det verkar, det verkar orkar man eller fyller någon funktion att göra det. Nej, och jag tycker, även om inte salongen är alls lika liksom, eller på något sätt absurd på det sättet som The Time That Remains här, så tycker jag, även om de där, många av de här vardagliga liksom ögonblicken i salongen, skapar lite en sorts absurditet som går igenom liksom förra filmen och den här filmen. Som liksom knyter ihop dem.

Just det här med det här liksom, bara en del av allt det här att, av det vardagliga att liksom leva ett vardagligt liv under de ganska speciella omständigheterna som det trots allt är. Ja men toppen, har vi något mer, några fler tankar om salongen? En lite mer, en lite svårare film att gå igenom scen för scen på det viset med tanke på att det är som sagt ett ganska tajt kammarspel.

Har vi några fler liksom favoritögonblick eller sådant där som förekommer? Jag har redan nämnt att min favorit är som sagt varenda gång som den mer frisläppta kompisen försöker retas med sin mer rättsrogna polare så tycker jag att det är väldigt bra, väldigt bra dynamik dem emellan. Som sagt det finns en del fantastiska små dialogutbyten här liksom.

Det är någon som anmärker apropå livet under occupation liksom eller mitt i en krigszon att när elen är av sover vi, när elen är på tittar vi på såpor. Och även det här när hon kvinnan som sitter bredvid de här gnabbandes som inte verkar känna någon där, men kommer in eller mer och mer. Liksom berättar att hon är frånskild.

Jaha, var han inte en duktig muslim? Jo, han bad hela tiden. Det var det enda han gjorde, han bara bad och bad. Var han imam? Nej. Tolkade han Koranen fel då? Säkert.

Jag gillar också det här bildradiet som såklart händer, nämligen att de får ändå vad ska vi säga, trender och nyheter från omvärlden men det tar lite längre tid. Så när den yngsta tjejen i salongen frågar, är det en ny modetidning? Så bara, ja den är från i år.

Det är liksom det här gamla skämtet om att Spice Girls kom till Skövde 2006. The 80s didn't come to Canada until 1996. Jag skulle just säga det exakt så. En fin film som för mig saknade precis som sagt den här exsista lilla uppväxlingen för att bli något riktigt speciellt, men en film som jag är väldigt glad över att ha sett.

Och jag blir väldigt nyfiken på vad nu den här Once upon a time in Gaza är för något. De har även gjort någon film däremellan. Gaza Mon Amour. Ja, som väl verkar vara även den med Hema Abbas och kanske nu med facit i hand ännu lite mer uppskattad.

Vi får se om Once upon a time in Gaza dyker upp där vi kan nå den helt enkelt. Kanske finns läge att prata om den lite senare i den här podden. Hej, Kalle här med ett litet meddelande från framtiden.

Ni som är trogna demonlyssnare kommer ganska snart att märka att det här avsnittet spelades in ett litet tag innan den årslista över år 2025 som ni kanske redan har lyssnat på. Ja, men toppen. Ska vi ta och runda av det här med den här leken som vi gillar att kalla Gissade den tredje?

Ja, det här är gissade den tredje segmentet där vi var och en väljer en film eller någonting annat som vi tycker passar väl in med de två filmer som vi precis har diskuterat. Vem känner sig manad att börja ikväll? Vi tar det till Olof Ekström.

Jag kan börja. Jag har ju en som jag haft lust att prata om. Man får nog ändå kalla det för en ganska lättsam komedi. Ännu mycket mer än salongen skulle jag säga.

Och det är en film som heter Tel Aviv on Fire. Vilket låter mycket mer våldsamt än vad det är. Och det är nog faktiskt en palestinsk-israelisk samproduktion och säkert en del europeiska pengar i det också.

Den känns väldigt palestinsk. Den är regisserad av en snubbe som heter Sameh Zoabi som är israelisk-palestinier. Jag tror att han är från Naseret faktiskt som vi har pratat en del om.

Fast numera verksam mest i USA. Ja, hur ska du beskriva den här filmen? Temat i filmen är nog mycket att är det överhuvudtaget möjligt att berätta en neutral historia om en pågående konflikt utan att man gör någon upprörd?

Den här filmen försöker göra det genom att den handlar om produktionen av en palestinsk tv-såpa som försöker vara just neutral i någon mening för den blir populär både bland palestinier och israeler och båda publikerna anklagar tv-serien för att vara partisk åt andra hållet men ingen kan riktigt sluta titta på den. Filmen utspelar sig i nutid. Tv-såpan utspelar sig kring 1967 strax innan det kriget som skulle bryta ut då.

När jag säger att den är lättsam så tänker jag väl att den adresserar lite grann de större mer seriösa problemen i Israel-Palestina-konflikten men den går väl inte riktigt in och engagerar sig med dem. Men det tänker jag är inte heller att man ska kräva att varje palestinsk film gör. Huvudpersonen är en manusförfattare kallar han sig.

Han är egentligen någon slags allt-i-allo som har fått jobb på den här palestinska tv-såpan som spelas in i Palestina. Han bor dock i Israel och det är egentligen där han har fått jobbet för att ingen annan på produktionen kan någon hebreiska så han har fått jobb som någon slags språkkonsult slash allt-i-allo. Han lyckas ganska snart kort in i det här jobbet göra bort sig genom att när han är på väg hem han måste ju då passera genom den här checkpointsen två gånger om dagen för att åka över gränsen.

Han begår misstaget att fråga någon av soldaterna om råd kring hur man på hebreiska skulle uttrycka att en tjej är ett bombnedslag. Och eftersom det då är ett kodord som soldaterna har lärt sig att snappa upp så blir han intagen på förhör. Han försöker blåsa upp sin betydelse genom att säga att jag är typ huvudförfattare på den här tv-såpan som alla gillar.

Som tur var så visade det sig att officeren som ska förhöra honom kanske inte så mycket själv men hans fru är i alla fall ett stort fan av tv-såpan och det uppstår någon slags symbios mellan de här två där den israeliska officeren visst han har ju makt att utöva den lite brutalt vid några tillfällen men det är också som att de här båda personerna inser att de kan utnyttja varandra för att palestinien utnyttjar också märker att den här snubben, den här officeren, han vet ju hur man skriver manus! Han har ju koll här på saker. Det här kan jag ju utnyttja för att stiga i rankerna på tv-såpan vilket han också gör.

Filmen följer mycket spelet mellan de här två. Och det är också en väldigt rolig skildring av hur den här tv-såpan spelas in. Hur allting är på något sätt väldigt slumpmässigt.

Ja, det är liksom, de måste producera ett avsnitt dag för dag och de styrs ganska mycket av vad har tittarna varit upprörda över eller gillat från gårdagen. Vilken storyline ska vi fortsätta på? Och så.

Det kanske på sätt och vis är en film som bitvis kanske den lider av att den är lite för lättsam. Det kanske inte riktigt som att den lyckas säga någonting men det är ändå en väldigt underhållande historia, tycker jag. Ja, var det Tel Aviv on Fire?

Ja. Då finns den på Cineasterna. Ja, men toppen. Ja, men jättespännande måste jag få säga. Kul att du hade kommit något annat tips där än bara Fara och No Other Land som väl verkar vara de två palestinska filmerna som har slagit igenom störst de senaste åren.

Nu kommer vi säkert bara därför att Björn eller Fredrik rekommenderar någon av dem vilket inte alls är dåligt. Så passar hon på att åka hem till Palestina för att hälsa på systern och se hur läget är där och blir snabbt shanghajad till att Men du, vi håller faktiskt på att sätta upp Hamlet här på Västbanken, vill du vara med? Och det här att försöka spela en pjäs som handlar om att främmande makt står inför dörren och vi måste bestämma vem som ska styra oss och om vi ska försöka slå oss samman eller om vi ska låta gamla hämndbegär ta över i det här läget med ett gäng hoprafsade skådisar från väldigt olika sammanhang och alltihopa.

Och det är en så fascinerande roman, just det här att de spelar den mest välkända pjäsen i västvärlden och alla kan den och alla har sin egen bild av den och den har ett fast schema och vi vet hur det slutar, alla dör i slutet. Och sättet de försöker navigera det här, vad fan har Hamlet att säga palestinier år 2015? Vad kan vi säga?

Vad finns att göra och vad finns inte att säga? Vad finns inte att göra? Ska vi göra det på engelska eller på arabiska eller på hebreiska? Ska vi ha faktiska scenografier eller ska vi bara stå mitt i en ruin och spela den?

Ska vi faktiskt ha separata personer som spelar vålnaden och konungen eller ska vi ha separata personer som spelar Ophelia och Gertrud och så vidare och så vidare. Samtidigt som hon då försöker navigera, vad innebär det för mig som kristen britt att stå mitt i, kan jag ta åt mig den här konflikten? Har jag en roll att spela i det här eller kommer jag bara som rik västerlänning och glassar ovanpå?

Jag har passet, jag kan sticka hem vilken dag som helst. Vad är liksom min roll i allt det här? Och det är en så väldigt smart roman med så väldigt många nivåer i sig.

Och ja, vill verkligen rekommendera den. Ja men toppen! Jag för min del då tänkte rekommendera en film som är en jättebra film som jag såg från i år och som är en sån här som jag tänker att brukar alltid ramla precis av våra årstopplistor där jag gärna hade sett den långt ner om jag hade gjort den alldeles för mig själv.

Kanske jag får omnämna extranumren, men risken är tyvärr stor att den inte får plats på själva listan. Så jag vill prata lite om Matthew Rankins Universal Language som precis som The Time That Remains är en ganska bitter komedi som har tittat på minst en Andersson innan han gjorde dem. Och som någonstans först i början av filmen blev det nästan lite så här, herregud vänta vart kommer den härifrån ideologiskt?

För först verkar det nästan som att den leker väldigt mycket med den här tanken, den här fascistiska tankebilden om folkutbytet. Att vi som liksom vita västerlänningar håller på att bytas ut av alla dessa invandrare från andra ställen i världen och någonstans föreställer sig en alternativ verklighet där Quebec och Iran i stort sett har blivit ett land. Men sen landar det i, vore det så jävla illa då?

Ja, de som är sina rötter i Iran tycker att det är jävligt kallt såklart. Och menyerna på Tim Hortons är ju på persiska nu för tiden. Men den liksom bara fortsätter oss i det här och det är liksom någonstans det är platsen, det är inte handlingen utan i det får vi sedan en sån här triptyk av småhandlingar.

Några skolbarn hittar en hundradollar-sedel, eller om det nu är dollar, förusen gjut ner i isen och försöker lista ut hur man får ut en sedel ur ett stort isblock innan någon annan kommer och snor åt sig den. Samtidigt som en man tar en jobbig bussresa för att försöka återförenas med sina föräldrar och i den tredje historien så visar en man runt oss i de här miljonprojekten med nya persiska namn och berättar inte klassiska sådana här vad heter det, tourguide stories utan mer, ja på den här vad heter det, busshållplatsen glömde en man sin plånbok på bänken där 1987 och den har stått där och väntat sedan dess på att någon ska komma och hämta den. Jag tyckte det var en enormt skärmig film, så fort som jag förstod att den faktiskt hade hjärtat på rätta stället.

Den har, en av de roligaste scener jag sett i år är ett samtal i lunchrummet på jobbet som får all sin humor bara från hur den är klippt. Och jag kan inte riktigt förklara det bättre än så, man måste nästan se det, men man kan säga att de klipper på varenda replik vilket skapar en redigeringsrytm som jag aldrig riktigt har upplevt förut och får in en massa humor bara i bildspråk och klipprytm och det är väldigt innovativt på ett roligt sätt. Den har också en ung pojke som har dedikerat sitt liv till Groucho Marx och det kände jag att jag ville ha år 2025.

Ja, jag har hört väldigt bra saker om den också, jag ser fram emot att se den. Ja, du är säker på att den inte kommer med på årslistan nu då Kalle? Du pratar så varmt om den.

Det kan mycket väl hända och vem vet, jag kanske rekommenderar den så varmt för er att någon av er får med den på listan. Just nu som jag ligger i så har jag svårt att se att jag skulle få plats med den bland mina val, men vem vet, det här kanske bara var en strategi. Ja, exakt.

Jag har hört talas om den, men jag har inte sett den än. Matthew Rankin's Universal Language, jag tyckte det var en riktigt liten pärla. Är den mestadels på farsi då?

Jag skulle nog säga att den är jämna delar persiska och franska och säkert lite engelska därin. Nu var det ett halvår, nio månader sedan jag såg den, så jag kommer inte riktigt ihåg. Den är nog främst på persiska skulle jag säga.

Jamen toppen, då avslutar vi här för ikväll. Nästa gång, så som var tidigare utlovat, ska vår resa ta oss vidare till Ukraina. Av alla de länder som genomgår horribla konflikter för tillfället så är det det andra mest uppmärksammade kan man väl bara säga.

Vi ska inte hålla på att mäta mänskligt lidande mot varandra på en topplista. Men vi kommer ta oss en titt på den ukrainska filmen. Närmare exakt kommer vi diskutera Alexander Dovchenkos Jorden från 1930 och så ett lite nyare ukrainskt filmtillskott.

Antonijo Lukic My Thoughts Are Silent från 2019. Så ja, det är sådär 90 år som skiljer de två filmerna som vi ska diskutera nästa gång. Vi anser även filmer skapade i den ukrainska regionen av Sovjet vara ukrainska filmer.

För enligt vissa uppstod Ukraina som Finland först magiskt 1989, men det är inte bilden som vi delar. Tack för nu och med oss ikväll. Björn, vad är det för musik som ska skapas?

Vi kör helt enkelt favoritmusikern. Hans synpunkter om Israel-Palestina har inte alltid varit de bästa, men det är fina med bra låtskrivare att man kan använda deras egna ord för att argumentera med dem. Tack för att ni var med oss ikväll och kom tillbaka nästa gång när vi ska prata om filmer från Ukraina.

Hej då! Hej då!