4.05 EGYPTEN: Gravskändarna (1969) & Seeking Haven for Mr. Rambo (2024)

Hej och välkomna till Demonpodden, podden där vi nu för tiden är ute på en resa jorden runt. Och denna gång har resan fört oss till Egypten. Jag heter Kalle Ferm och med mig som alltid har jag Olof Ekström, Fredrik Adolfsson, Björn Waller och äntligen återvänder vår kära vän Aaron Eriksson som ju inte varit med oss ute på dessa långa resor än så länge.

Jag fastnade i karantän. Nej, men alltså ni valde ju så kontroversiella länder, jag kunde bara inte gå ut och hylla Norge. Nej, det är många som känner problem med det, särskilt i OS-tider och så.

När det här avsnittet kommer ut... Till sommar-OS. Jag blir väldigt glad att ha dig tillbaka, Aaron. Du har varit saknad. Ja, men kul att vara tillbaka. Jag är väldigt nervös.

Jag minns inte alls hur det funkar. Jag fick använda dig som ett slagträ där på årslistan i alla fall, vilket var tacksamt. Ja, det var roligt. Ja, du hade lyssnat på det, Aaron, eller?

Jag lyssnade på det. Ni klarar er jättebra utan mig. Tackar, tackar. Ja, och som sagt, ikväll tar vi oss till Egypten där vi ska titta på två filmer föreslagna av min gode vän Fredrik Adolfsson.

Det handlar om Gravskändarna från 1969 av Shadi Abdel Salam och Seeking Haven from Mr. Rambo av Khaled Mansour från 2024. Så har jag vilket år Gravskändarna var, det kanske jag gjorde eller inte, det är 1969.

Det gjorde jag, då så. Då kan jag direkt... Det här går jättebra! Jag är inte alls ringrostig. Fredrik, vill du berätta lite om din jakt efter egyptiska filmer och hur du till slut landade på den handfull förslag som du la fram för oss andra?

Ja, det är en inte speciellt lång och komplicerad historia. Egypten är inget nödvändigtvis ett land som jag är vidare bekant med. Det är möjligt att jag har sett något därifrån på filmfestivalen, men inget som låg fast i minne.

Så det var väl bara att ge sig ut efter bästa listor och gå efter dem. Just de här stack ut. Först var det den andra, Seeking Haven from Mr. Rambo som lockade, som är en relativt ny film och håller bara två, tre år på nacken.

Vad sa vi, 2023 va? 2024 verkar ha varit 25 på de flesta festivaler, så ja. Båda de här filmerna verkar intressanta handlingsmässigt sett. Att de båda är hyllade, båda är väl emottagna och verkar visa på intressanta aspekter av ett egyptiskt liv.

Ja, men det här var en väldigt spännande dubbel måste jag säga. Som vi kom fram till här, som de har tenderat vara på vår resa än så länge. Efter att ha sett båda filmerna så känns det nog till och med som att de har lite mer gemensamt än vad jag först hade väntat mig.

Tematiskt eller visuellt och så vidare. Ja, nej men absolut. Det var en väldigt intressant inblick i egyptisk film. Något som i alla fall jag vill få erkänna att jag inte är sådär extremt välinvand med.

Hur ser det ut för er andra? Man har sett gott om filmer som liksom utspelar sig i Egypten. Men det är ju mest för att det är en sån här exotisk plats som Indiana Jones gillar att åka till och så vidare.

Ja, vi gillar ju alla gods of Egypt med Nikolaj Waldau. Och sen ett till efternamn. Ja, Nikolaj Coster-Waldau och den andra skurken. Precis. Så det var min bild av Egypten.

Nej, men jag var ju i Egypten för, vad var det, 16 år sedan ungefär på semester och gick runt bland gammal sten och var hänförd. Och har väl sen kollat någon enstaka egyptisk produktion om folk som går runt bland gammal sten. Ja, som utspelar sig förr i tiden, när stenen fortfarande var ny.

Men nej, jag hade inte mycket Egypten-filmkoll heller. De har inte gjort så många historiska filmer om sin, lite som vi inte har så många filmer om asagudarna. Nej, och det är ju speciellt, dels förståeligt och dels lite märkligt eftersom Egypten är ju liksom ett av de största filmländerna i Arabvärlden.

Liksom Egypten är det som... Eller i hela världen egentligen. Ja, men framförallt liksom att Egypten har blivit liksom standarden för både film och tv-produktion på arabiska.

Ja, det är sant. Och även språkligt då ju, att det blir ofta... Precis, så det jag har hört från arabisktalande vänner, det är liksom att alla talar, eller åtminstone begriper tre dialekter av arabiska.

Det är sin egen, det är den klassiska som du måste kunna för att kunna uttala Koranen, och så är det egyptiska, för alla begriper egyptiska därför att det är allt som går på tv. Men hit upp är det inte så väldigt många egyptiska filmer. Jag gissar att det är ungefär som med amerikansk film, att det allra mesta är liksom dusinproduktioner gjorda för massmarknaden, så att säga.

Vi har ju haft, i Sverige på sistone så har vi ju haft den här trilogin kring Eagles of the Republic och de där filmerna. Ja, jag tänker, det är ju till ett intressant mellan, ting som inte bara utspelas i Egypten utan ändå har, även om det är exilproduktioner har de ju ändå väldigt stark koppling till Egypten. Precis.

Med egyptiska skådespelare och så vidare, och crewmembers och så som ändå är inblandade i produktionen. Ja, men annars så, nej jag har också väldigt dålig koll. Jag gick igenom min Letterboxd-lista här så upptäckte jag att den enda film jag har loggat som sägs vara Egyptenproducerad, det är en dokumentär från 2020 om en utgrävning av hur en gammal farao-grav, vilket väl känns lite typiskt.

Lite passande för det här då, men det är en av två ska jag säga, den andra är min gissare, den tredje. Ja, just det. Olof, du som har gått på så mycket filmfestivaler i din tid, hur ser det ut för dig?

Jag skulle säga att jag ser egyptisk film ibland ändå. Alltså det är absolut inte säkert i relation till hur stor filmland det är. Men jag försöker hänga med lite vad som visas på filmfestivaler och kanske lite grann i populärfilmen från Egypten.

Alltså det har börjat gå lite populärfilm på bio i Stockholm från Egypten ibland. Jag har gått på ett par utspritt över de senaste åren, som ju oftast är ganska lättviktiga men småtrevliga komedier, lite som Björn var inne på. Någon egyptisk film om året ser jag väl säkert, men det är förmodligen inte jättemycket mer än så.

Jag blev lite nyfiken på hur är den typiska lättviktiga egyptiska komedin? Vad skulle du likna den med svenska och amerikanska? Kanske lite mer svensk än amerikansk ändå.

Man får lite så där farsartat, lite Jönssonligan kan man känna ibland och lite så där. Jag kan känna lite varm glädje över den typen av humor. Så jag tror att den försöker vara amerikansk men blir lite mer skandinavisk ofta, i det jag har sett.

Spännande. Du kanske har heta tips på Ysen 3D såklart, men annars generellt sett, är du positivt inställd till det eller har du varit lite mer att man får gräva lite djupare efter guldkornen? Ja, alltså det får man nog ändå göra.

Det görs nog ganska mycket dusinfilmer i alla fall. Egyptisk tv skulle jag inte säga att jag har alls koll på, för det har väl ändå aldrig... De har inte vänt parabolantennen åt det hållet.

Nej, men det lär ju också vara en väldigt stor grej. Ja, men då så, då kommer vi in allihopa som relativt fräscha till det här området. Olof med lite mer erfarenhet kanske.

För Fredrik, om jag förstod dig rätt så hade ju inte du heller... Det lät som det när du beskrev din jakt på film, att det var inte som att du satt direkt på ett par klockrena klassiker som du visste att det här måste jag visa grabbarna. Nej, precis.

Som sagt, utöver det så finns det egentligen ingenting att tillägga över min erfarenhet. Nej. Nej, samma sak här egentligen. Jag har inte riktigt gjort någon undersökning sådär om det är någon annan film jag har sett som faktiskt är på Letterboxd som räknas som Egyptenproducerad.

Sen har man ju sett väldigt mycket film som utspelar sig i Egypten oavsett det är det faktiska Egypten eller liksom en snygg Hollywood-kuliss. Men det handlar ju oftast om produktion Nu när du är uppe i gasen Björn innan vi ger oss in, vill du ge dig på en liten kort sammanfattning av vad filmen faktiskt säger också går ut på? Det kan jag göra.

Onis är en ung man som tillhör en stam som bor uppe i bergen i mellersta Egypten. Hans far har precis dött och han och hans storebror får reda på att sättet hans far försörjt sig i alla år är att plundra gamla faraogravar och sälja dem bit för bit till en rik köpman som kommer förbi en gång om året. Onis bror blir asförbannad på detta och de andra gravplundrarna svarar med att mörda honom.

Nu står Onis här mellan å ena sidan sina andra bybor som bara vill att han ska hålla käften och fortsätta plundra de hemliga gravarna och ett gäng stadsbor från Kairo som är tillresta för att gräva upp all den här historien och lära sig någonting om den som ingen har ens tänkt på på tusentals år. Och då är frågan, vad gör Onis här? Qvadis, Onis.

Ja, det här var en jäkla resa som sagt, särskilt för mig som inte riktigt hade koll på historien förrän jag läste på den efter att ha sett filmen först. Så var det en sån här film som jag satt och verkligen bara tog in, vad ska man säga, stämningsmässigt i vad jag tycker är ett ganska otroligt foto och stämningsskapande och musik. Och sen så liksom rent handlingsmässigt plockade jag upp det jag plockade upp och lät resten sippa mig förbi.

Jag gillade att titta på den här filmen. Jag ska inte säga, jag är glad att jag har så mycket smarta och uppmärksamma vänner som ibland kan förklara för mig exakt vad det var som hände. Alltså för i början tyckte jag väl ändå att det var relativt rätt fram de här första 35 minuterna där vi liksom lär känna, förstår den här uppställningen av liksom arkeologer från huvudstaden mot ja, gravskändarna ute på landet som tjänar sina pengar på det här viset oavsett om det anses vara rätt eller inte och att det någonstans har blivit lite hyschhyschigt men ändå liksom the family business för då vi ska se att de här gravskändarna som Vanis och hans brorsa ger sig lag med är ju hans farbröder.

Ja, även om jag har förstått som att farbror ganska ofta är en term i vissa länder som liksom används bredare än så precis som kusin. Kusin kan vara alla i. De har bott i den här bergskedjan i åtminstone 500 år och det sägs att de aldrig lämnade, så jag tror att alla är farbröder till alla vid det här laget.

Men du har nog rätt Karl att det filmen kanske efter hand börjar ta lite lösare på det där med att faktiskt ha en rak historia att berätta. Det kan jag nog ha känt lite. Vi ser ju som vakt att det här var den tid när man hittade de här gravarna och jag såg ju att det stod based on där i början.

Det är ju alltid väldigt löst hur based on i vilken betydelse. Och när jag liksom såg, okej, det här är en oerhört poetisk film. Jag tror based on är ganska löst så att det fanns inte en faktisk Vanis som gjorde vad han gjorde.

Nej, men däremot de här två arkeologerna, de är faktiskt verkliga personer. Fast med andra namn, va? Nej, med samma namn faktiskt. Ja, då läste jag fel inantill.

Det klipper jag bort. Jag gillade här i början också att de här arkeologerna samlas i ett mörkt rum där de ser ut som Bondskurkar allesammans. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester.

Det är ju så roligt. Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen och undersöka det här och du ska göra det under industrisemestern för då tar de för givet att arkeologerna har semester. Det är ju så roligt.

Vi ska göra det värsta draget. Vi ska tvinga vår yngste medarbetare att ställa in sin semester. Det kommer de aldrig ana. Nej, men det är en fantastisk inledningsscen, tyckte jag.

Ja, precis. Och så bestämmer de att, ja, men du, Ahmed, du ska åka till den här dalen Uttryckte han viss oro för när han pratade om vi, att han anammat. Herregud, är de här två killarna väldigt lika varann eller är jag bara rasistisk just nu?

Men jag tror att... Vänta, vänta. Vilken scen pratar du om nu? Jag pratar fortfarande om gravskändarna, men när Oannes snurrar in sig här när han först kommer till templet efter att han har sett den här båten som anländer och så vidare så möter han ju en vitklädd man som han har en diskussion med och som dessutom, tycker jag, ser extremt mycket ut som han själv.

Ja, det har du väldigt mycket rätt i. Jag insåg att det här nog är medvetet just med koppling tillbaka för vid ett tillfälle ställer de sig och gör i stort sett, ni vet, den berömda personen av bilden där vad heter det, Bibbi och Liv i stort sett blir som kopior av varandra med det ena ansiktet åt i profil och det andra stirrande rätt in i kameran. Och här kommer väl då min dumma fråga om det här segmentet av filmen är det som för mig mest glider in i, om du så vill, någon form av surrealistisk hypnos där jag verkligen börjar fundera på sådana här saker.

Är det här en diskussion han har med sig själv? Särskilt i och med den här nästan övertydliga klädseln av den rena i svart och den andra i vitt. Och också det att jag förmodligen bara missade vem annars den här andra killen skulle antydas vara.

Ja, men det var arkeologpraoen som jag kallade honom tidigare. Ja, precis. Det är nog inte en diskussion med sig själv, men däremot är det säkert så att det ska tänkas spegla dualiteten i den här konflikten som vi har pratat lite om med att ingen av sidorna har riktigt rätt och båda har fel och båda är typ samma.

Båda de två karaktärerna kommer att vara mystiskt blodigt slagna senare i filmen. Det var där jag någonstans också tänkte att det här är bokstavligen talat en spegelbild. De får samma skada vid samma tillfälle och vi ser var det ett slag.

Så då tänkte jag att det här kan inte vara bara jag som sitter och läser in en massa saker i det här. Nej, men det ska nog inte vara samma person bara för det. Det är nog mer något i stil med att alla lider av den här konflikten.

Genom att vi... Vad ska man säga? Det är väl det koloniala som kommer in här också. Alla tar skada om vi bara låter folk komma in utifrån och bestämma över oss hela tiden.

Och även då att du stoppar in den här dimensionen av de här smarta affärsmännen som ska tjäna. Morad som är en av mina favoritkaraktärer i hela filmen. Han som bara springer runt och glatt förklarar.

Det är ju liksom Benny i mumen är ju... Alltså Rachel Weisz i mumen är ju rakt av kalkerad på den här karaktären. Han som bara kommer in och förklarar. Ja, men självklart är jag fegis.

Ja, men jag är fegis. Are you a man or a mouse? Throw a piece of cheese down there and you'll find out. Där han kommer in och förklarar. Ja, men jag säljer mig till högstbjudande.

Absolut. Inget snack. Vad bjuder ni? Och liksom sätter upp en bordell inne i ruinerna. Och ska liksom vara den som ser till att spela bägge sidor mot varandra så länge han får pröjs.

Och det är alltså med lite den här vi ska göra att förleda Vannis. Han är den mörka ängeln. Och den här Vannis, jag vet inte vad det betyder men jag läste på Wikipedia att han är baserad på en femte dynasti farao.

Och jag vet inte, läste någon... Det läste jag också men jag förstod inte vad som avses med det, Oren. Men jag minns ju repliken när han, huvudarkeologen, först ser honom så klittrar på honom.

Och båda de här männen har väldigt striking utseende vilket du är hjälpsam när man tittar på film. Att ha vackra huvudpersoner tycker jag är viktigt. Så när deras blickar möts och arkeologen bara konstaterar Wow, han ser ut som en av de här stenstatyerna.

Kommer till liv. Det är ju någonting väldigt episkt över hela hans framtoning. Att Vannis skulle vara någon slags personifiering av någon dödad... Ja, han är ju någon slags personifiering av Egypten.

Då blir också slutet väldigt svårtytt, vilket kanske är poängen. Vannis ensam kan väl inte representera Egypten? Han är ju så abstrakt på något vis. Ja, och det finns ju en scen där när överköpmannen dyker upp, Aiol, och bara vill få sina grejer och kasta sina 30 silverpengar i sanden.

Och Vannis konfronterar honom och förklarar Du får aldrig mer köpa något av min stam. Och han mer eller mindre, vad fan är du och vem har gett dig lust? Jag tror nog dina farbröder kommer att fortsätta sälja till mig, ska du se.

Hans handlangare slår ner Vannis och så klipper vi till den här... Flera stycken såna här fantastiska, riktigt tredimensionella bilder i det här. Det är väldigt mycket med schakt och med höga ruiner och alltihopa.

Och här klipper vi då till ett foto precis rakt ovanifrån, från höger höjd. Jag vet inte riktigt hur, det måste ha varit en jäkla ton de byggde upp för att filma ner på honom. Där han liksom ligger utslagen och vaknar till liv alldeles intill Nilen som flyter förbi bara någon halvmeter ifrån honom.

Och det är flera stycken såna här fantastiskt snygga scener i den här filmen alltså. Även den här efteråt då, där han och Prao-eleven knatar runt i det här ruinerade templet. Och han liksom bara står och stirrar upp mot den här oändliga väggen av berättelser som han inte kan läsa.

Och vi sedan flippar runt kameran och de tittar ner på honom. Ja, precis. Ja, det är otroliga bilder i den här verken som sagt. Jag kanske är lite för dum för att plocka upp vad den här filmen handlar om, men jag tyckte ändå om att titta på den.

Du är inte dum, Kalle. Jag tror inte det är så mycket mer än så den handlar om. Det finns säkert några referenser till saker som man skulle begripa ifall man var uppvuxen i Egypten på 60-talet.

Men jag tror också att det är nog bara en så pass enkel handling, men den är poetiskt uttryckt. Vem av karaktärerna är det som symboliserar Nasser? I så fall då.

Ja, du. Det vet jag inte om man fick ha en karaktär i egyptisk film på 60-talet som symboliserade Nasser. Nej, det är förmodligen rätt svårt. Jag har ju ändå sett Iggles of Republic och de tar upp lite sådana teman.

Nej, men det här med att om vissa karaktärer symboliserar faraoner och så där som vi pratade om nyss. Det känns ju som, det kan finnas sådana lager också som är svårt att tränga in i utan att läsa på ännu mer, tror jag. Men jag tror inte att man fattar allting i den här filmen på en titt och utan att ha läst på en massa.

Men det var jäkligt mycket spännande grejer i den. Som sagt, trots att jag satt och tänkte att den var lite långsam. Så tror jag att det... Jag tänker mer och mer att det var helt rätt sätt att berätta den på.

Och som Aaron sa, det långsamma blir ju så långsamt påfrestande att det blir spännande till slut. Eller hur du sa det, inte exakt så. Men det är lite så jag tänker.

Jag vet inte, på något sätt lyckas det bli det. Jo, men jag håller med om det. För det sätts ju ändå upp en tydlig konflikt som får en payoff. Ja, och vad är egentligen...

Hur läser ni in det här? För jag blev lite förvånad över det. För när det känns som att det verkligen börjar bygga sig upp mot någonstans. Att Oannes måste göra något slags beslut om vilken sida han ställer sig på.

Om han vill gå ur den här konflikten. Då går jag ju ombord på båten. Då verkar det som att han på något sätt vill konfrontera de här arkeologerna som kommer från storstan.

Men sen så försvinner han liksom mer. Han dyker upp igen precis på slutet, men han är sen frånvarande när vi sen på slutet går in i gravarna. Med arkeologerna. Vannis har gjort det i val.

Det är väl han som avslöjar var gravarna finns för Kairoborna. Han gör det valet att jag sviker min stam för jag vill bevara det här för eftervärlden eller vad nu hans skäl Gjort rätt för För mina förfäder på något vis. Han känner, han vill bara sjunka ner i sanden och aldrig Han försvinner bort längs Nilen helt enkelt.

Så det är ju väldigt mångbottnat. Som Nilen. Nej, jag tyckte det var väldigt känslosamt. För det händer ju, det är inte en mastodont utbyggd handling och allting är lite schablonartat och det går väldigt långsamt med att Satcho storbölade på slutet också.

Så jag vet inte, någonting träffade mig rätt i känslorna, Som man säger. Ja, det var en jävla spännande upplevelse tyckte jag med. Och även, som sagt, även om jag som sagt hade ibland här och där hade lite svårt att hänga med i svängarna utan mer försökt ta in den som en visserligen också stämningsmässig upplevelse någonstans.

Så jag blev lite förvånad typ när vi ser, eftersom vi har sett att One's brorsa blir mördad typ minut 32 och sen så inser man typ minut 70 att Ah, han visste inte om det förrän nu. Eller något sånt. Ja, precis.

Jag hade typ nästan glömt bort det. Jag hade bara antagit att orsaken till att han hade gått omkring och grubblat och varit så deppig sedan dess var på grund av det här. Men sen insåg jag att nej, det var bara det resten av allting som är jobbigt.

Han var inte ens medveten om det. Det var bara hans liv var en lögn som gjorde honom lite bekymrad. Ja, precis. Ja, och sen kom det snarare som den sista skjutsen ombord på båten.

Har vi några avslutande tankar om gravskändarna innan vi tar en liten krispaus? Jag visst ligger inne lite på det tidigare, men för att fylla på när Aaron och Olof framförallt kanske pratar om just de här bitarna med långsamhet och med handling. Jag tyckte det var, och det låter som att vissa av er var inne på lite den här linjen också, att även om jag tyckte att det var lite för långsamt mellan, jag tyckte väl att, alltså jag har ingenting mot långsamma filmer, men inte nödvändigtvis att det fanns tillräckligt med handling för att fylla ut längden eller för att motivera långsamheten i sig.

Vilket hade varit ett stort problem om filmen inte hade varit just så poetisk. För det finns någonstans i de stunderna som filmen hade kunnat förlora mig så gör den inte det just för att den här visuella eller de poetiska aspekterna, det poetiska berättandet funkar så pass bra. Vilket gör att jag också, jag ska väl erkänna att jag kunde kanske förlora uppmärksamheten ibland, men det är mer mig problem.

Jag tyckte aldrig att filmen blev tråkig, utan den höll ändå sitt tempo uppe, men det var inte det kanske det tempo som jag är van vid, den typen av tempo som jag vanligtvis eftersöker i kanske, eller som jag eftersöker i en thriller till exempel. Utan det var just att i den här visuella, i det poetiska, där hittar den tempo, där hittar den det som för berättelsen framåt, det som gör att, ja, återigen blev jag inte känslomässigt berörd på samma sätt, men jag blev absolut liksom, den drog in mig tack vare de bitarna. På ett sätt som jag kanske inte heller var riktigt beredd på, men som jag uppskattade väldigt mycket.

Men tänker du kanske, för en sak som slog mig nu är att den kanske inte bara är långsam, utan den kanske är lite ryckig också i sitt tempo, är den det? Alltså att den... Ja, men det kan, ja, det ligger något i det.

Så det kanske inte bara är långsamheten egentligen, utan den... Den har ett, ibland kan det kännas som att den har ett tempo som lever i sitt eget universum på något vis. Och då var det lite det tempot som någonstans fick mig in på den felaktiga att jag började läsa filmen alldeles för, vad ska vi säga, alldeles för icke-bildligt där i den andra akten, där jag bara antog att han gick omkring och pratade med massa hjärnspöken innan jag insåg att nej, det är faktiskt riktiga personer som han hade riktiga diskussioner med, vilket gjorde att då kände jag, okej, jag skulle behöva ta ett varv med den här.

Ja, men det är ju nästan, det är ju så allegoriskt på något vis att det nästan lika gärna kunde varit hjärnspöken, även om jag inte tror det var det. Och nu har vi lovsjungit det visuella, vi måste säga någonting om soundtrack-arbetet också. Dels vinden i öknen och sen de här blåsinstrumenten, som ni som kan blåsinstrument kanske vet vilket blåsinstrument det är, men det låter ju fantastiskt i alla fall.

Nej, det tänkte jag nog inte på att kolla upp, men... Nej, men jag slog sig av det därför att jag såg i förtexten att det var någon från den italienska filmindustrin som hade gjort musiken där. Mario Nascimbene heter han.

Och det är liksom det man väntar sig av arabisktalande film, är väl lite mer sån här skrällig arabiskt pop eller mer orkestral, men det här var ju liksom nästan kubriskt. Det är nästan inte ett melodiskt soundtrack, utan det är mer allmänna stämningsljud. Ja, men precis.

Det är otroligt stämningsskapande det där också, särskilt i hela den här första, som sagt, nu måste jag omfundera mycket om den här filmen, men väldigt mycket av mina favoritdelar hände ändå i just den här första gravskändningssekvensen tycker jag alltså otrolig, när de här bröderna som tar ner, när Wanes vägrar gå ner ens i graven och där hans bror som följer med ner, men då får insikten kring vad det är som hela, vad ska vi säga, familjebusinessen har gått ut på. Hela den sekvensen tyckte jag var fullkomligt fenomenal verkligen, just i det här stämningsskapande mellan ljudbilden och den fotografiska bilden. Nej, så otroligt filmskapande.

Lite sorgset nästan någonstans att om det är som du sa Aaron, att det är hans enda film, den här regissören. Det känns som en förlust. Han sände spelfilmen i alla fall va?

Jag vet inte om någon av hans kortfilmer var spelfilmer eller om det bara var dokumentärer det också. Jag tror det var åtminstone mest dokumentärt. Hans huvudjobb var ju tydligen scenograf, och det märks ju.

Om den här första scenen som Kalle nämnde nu, så det som hamrar in tematiken är ju lite att de springer från hans pappa, från Wanes pappas begravning går de in i den andra, ja, inte graven, men skott som graven. Så de går från grav till grav, och det är liksom vilket arv ska du vara sann mot? Bra skit!

Ja, verkligen. Ja, vilken spännande diskussion det blev. Jag visste direkt när jag hade sett den här filmen att herregud vilken tur jag har att jag inte bara sitter och ser den här i min ensamhet, utan att jag snart kommer få dra nytta av alla mina smarta vänner som kan berätta för mig om allt jag missade i den här väldigt speciella filmen.

Ja, men toppen! Ska vi ta en liten paus och så återkommer vi om en stund med Seeking Heaven for Mr. Rambo. Åh ja! Ja, och då är vi tillbaka för avsnittets andra del där vi ska diskutera Khaled Mansours Seeking Heaven for Mr.

Rambo. En ganska ny film som inte har haft någon form av officiell premiär vad jag kunnat se i Sverige, annat än möjligen någon filmfestival, utan som istället var en sån film som dök upp på en hel del filmfestivaler under förra året. Ja, den har ju fått streamingpremiär i Sverige i antingen sent i december eller under januari tror jag.

Oj, då tycker jag att vi räknar som en av årets filmer och så får vi kanske få läge att diskutera den i januari igen, vem vet. Om inte annat så ligger den ju på Letterboxds egen streamingtjänst. Coolt!

Just ja, det gör den. Har de också en streamingtjänst nu, herregud. De har en streamingtjänst nu, som jag är... En hyrvideotjänst. Men vad bra, en tjänst till. Det var vad vi behövde.

Ja, just i det här fallet så ger det ju faktiskt folk en chans att se den här filmen som vi ska diskutera nu. Och ja, Fredrik, vad var det som gjorde att du drogs till just den här tror du, av de potentiella kandidaterna? För det var ett intressant fynd, en film som jag i alla fall helt hade missat att den existerade fram tills du förde den på tal.

Ja, det var ju precis likad Det är inte för en olyckshändelse för det som händer är ju snarare att hunden gör precis det han förväntas göra, tycker jag. Jag ska vara helt ärlig, jag skulle säga att jag hade Wikipedia-sidan framför mig och den nämner olyckshändelse. Eller den använder ordet olyckshändelse och jag kunde inte komma på ett bättre ord.

Men jag håller med dig, jag håller med dig, det är ingen olyckshändelse. Det är ju en högs medveten... Men då har också vi ett uppdrag att lösa. Vi måste hitta ett bättre ord att skriva på Wikipedia-sidan.

Ja, precis. Jag skulle vilja uttrycka det så här, bara för att gå tillbaka till temat, nämligen att Karim is the one who draws first blood. Jo, precis, det är det ju verkligen.

I flera avseenden, det är han som försöker sparka ut dem från deras lägenhet där de har bott i minst tre decennier. Det är ju bland det första vi får veta och sen dessutom i den faktiska situationen så är han ju väldigt våldsam. Han börjar mukka gräl.

Ja, han börjar mukka gräl, han är instigatorn. Och det är lite oklart om han har den juridiska rätten på sin sida eller inte. Det kanske han har, kanske inte. Mamman verkar ju inte tycka att han har det eftersom hon har anlitat en advokat och så vidare.

Jo, och vi kan ju också konstatera att apropå den här olyckshändelsen då, att det här är vad som hade hänt ifall John Wicks hund hade varit lite mer kompetent. Det är ju liksom, nu hade John Wick en hund som försökte ge sig in i en strid den inte riktigt var mäktig och då gick den filmen som det gick. I det här fallet så är Rambo fan så mycket mer kompetent än vad Daisy är i John Wick.

Och då går filmen på ett annat sätt. För att tala klartext alltså, det som händer är att efter att vi har haft den här setupen så kommer Hassan hem från sitt jobb med sin hund en kväll. Herr Karim vill spela Joe Pesci och du ska respektera mig.

Tror du jag är på skämt eller? Du ska fan visa respekt här. Varpå det blir fighting, varpå Rambo biter här Karim i kuken. Och vi sa ju också Rambo alltså är namn på hunden.

Han är ju inte faktiskt spelad av Sylvester Stallone, även om det hade varit en intressant film. Nej men Hassan däremot är väl en stor fan, man ser filmaffischer på hans väggar. Jag tänkte lite på det vad det här kan bero på, jag insåg att Rambo är ju en av få filmhjältar från 80-talet som faktiskt aldrig slogs mot människor från Mellanöstern.

Det han gjorde var att han hjälpte, som filmen säger i slutet, de nobla krigarna av Mujahideen mot ryssarna. Vilket jag tänker kanske spelar in lite här. Jag ska säga att jag gick in med lite fel vibbar i den här filmen.

Jag förstod ju snabbt att jag hade haft fel, men jag trodde att titeln var Seeking Heaven for Mr. Rambo. Vilket gav mig känslan av att Hassan skulle vilja försöka göra sig av med Rambo på något sätt.

Men jag förstod visserligen snart att det inte var så, men det var ändå några ögonblick i början där jag var lite frågande. Får man ta hunden med sig in i himlen? Det är ju en fin betraktelse den här filmen över de oönskade konsekvenserna som ibland kommer när man ska skydda den man älskar.

Och det drabbar ju både Rambo och Hassan här. Verkligen. Ja, det blir inte lätt för någon av dem. Jag förstod ju någonstans att den här Mr. Rambo skulle vara en hund utifrån vad jag bara hade läst på snabbt om filmen, men jag kanske inte visste att det skulle vara riktigt det här fokuset på det här förhållandet.

Vilket faktiskt lägger den i en fin tradition av hundfilmer som vi redan har diskuterat en del i den här podden efter vårt Lassie och Cujo-avsnitt. Rambo står väl på någon slags linje precis mellan Lassie och Cujo känner jag. Han kan vara våldsam när det behövs, men för det mesta är han ganska hjälpsam och snäll av sig.

Det jag framförallt påminner om väldigt mycket tror jag, Fredrik får rätta mig om jag har fel, men jag tänker att den har väldigt stora likheter med Black Dog. Även om jag personligen gillade, jag skulle nog ändå säga att jag gillade Rambo rätt mycket bättre. Men de har en del beröringspunkter tycker jag.

I det här, lite hur de är uppbyggda och så, men också att det är väldigt mycket fokus på det, på husse-hund-relationen och att det är till andra relationer i filmen, lite får spegla sig i det. Nej, men absolut. Jag tyckte bättre om Black Dog än vad du gjorde, det gjorde jag.

Men jag tycker också att Mr. Rambo är en bättre film. Samtidigt som jag absolut gjorde samma paralleller som du. Det är alltså Black Dog, den kinesiska filmen som kom förra året eller?

Ja, precis. Inte Led Zeppelin-låten. Nej, det är kanske man kan koppla till också förstås. Men framförallt den kinesiska filmen, ja. Ja, precis. Och det ska väl göras tydligt här också att trots att vi pratar om både John Wick och Rambo väldigt mycket här så är det här alltså inte främst en actionfilm.

Det finns stunder där den ges in i ett och annat slagsmål. Men huvudsakligen är det här ändå ganska, vad ska vi säga, jordnära drama någonstans som ibland glider lite på ett fint sätt åt sentimentalitet. Men det är inte huvudsakligen någon slags actionbonanza.

Nej, men visst, men jag gillar liksom hur snabbt filmen går från det här. Vi etablerat det här karamet, Aschle. Det blir den här väldigt dramatiska scenen där han försöker bryta sig in för att hämnas och de sedan sätter sig med det här byrådet och kommer fram till att ja, men du måste lämna över hunden till honom.

Hundar får inte hålla på och attackera människor. Så kan vi inte ha det. Vilket är en inte helt orimlig reaktion ändå får man ju säga. Även om, som sagt, den gjorde ju för att försvara honom så ja.

I det här fallet var det verkligen ett tydligt försvarsskäl till det då. Varpå nu alltså Hassan måste ge sig ut och hitta någonstans att göra av hunden i den här miljonstaden Kairo. Där hunden kan vara trygg.

Och jag älskar det här liksom, de här små scenerna som bara är han och hunden som reser runt i Kairo och vi får se liksom både liksom finkvarteren och industrikvarter och alltihopa. Och att han sätter på Rambo en liten hjälm där han sitter i sidovagnen. Vad skulle den lilla hjälmen?

Han är så jävla söt, Rambo är en tophund. Ja, alltså hade jag inte, nu minns jag inte i vilket avsnitt det var, men hade jag inte redan för ett tag sedan sagt Perolins hundhotellet som gissade den tredje så hade det fan varit den bra. Likt så här, den är lite mer så där coolung betraktelser om hur det är att vara hund.

Men jag satt flera gånger och tänkte på hundhotellet. Ja, men så det låter ju som ganska positiva vibbar på den här överlag. Jag var också väldigt positivt överraskad måste jag säga.

Det finns ju, jag har ju liksom sett ett antal filmer någonstans lite i den här genren. Alltså som ibland riskerar att glida lite för mycket åt misärporr eller lite för mycket åt att man vet vart det är på väg redan från början. Och här och där kanske den här har lite sådana tendenser, men jag tycker den får ihop mixen ganska fint ändå.

Och som sagt, det hjälper ju alltid att bygga det. Det blir ju någonting automatiskt sympatiskt i en person som bara försöker göra det bästa för sin hund, såklart. Och särskilt när hunden är en så pass duktig bove som Rambo är.

Så jag var ganska förtjust i det här. Jag vet inte, vad säger ni andra? Aron, har du några tankar? Den kanske nådde inte upp till gravskändarna från dina personliga intressen.

Men om du tänker så här, Aron, tänk om det var en katt. Ja, tänk om det var en katt. Ja, då hade ju mamma fått bli vräkt. Nej, det var en trevlig liten film helt enkelt.

Så ja, inte några, inte så att det spelar någon roll om den är giltig för årsbästa-listan heller inte, men trevligt att ha sett den. Det är väl ungefär mitt omdöme om kvaliteten. Men det är ju många fina scener när han letar sig framåt.

Och apropå det här att skydda den man gillar, han Och det var väldigt hemskt. Och tack och lov att Rambo överlevde, kände jag. Ja, verkligen. Ja, jag trodde det skulle bli...

Jag blev lite rädd att de verkligen skulle bli John Wick där de sista 15 minuterna, liksom, att vi var på väg, och det var tack och lov lite mer nyanserat än så. Nej, ja, men det blir också å andra sidan det här att då måste han ge upp. Därför att han kan inte hålla Rambo säker.

Och han ber Asma ringa till sin fästman, och fästmannen hittar en kompis som vill adoptera en hund, bara det att hon ska åka till Kanada. Så Rambo kommer att utvandra han också. Och jag gillar det här någonstans, för det är också lite stick i stäv med hur den mest traditionella varianten av den här historien skulle kunna vara, att Asmas fästman väl möter honom.

En riktigt trevlig snubbe. Alltså det vanligaste hade ju varit att hon hade haft en riktigt skitstövel till fästman som vi hade kunnat heja på att det ska bli de två till slut, och så vidare och så vidare. För de har ju onekligen ett ögonblick när det ser ut som att hon kanske ska välja Hassan framför sin karl, innan vi har träffat honom ska vi säga.

Men nej, det visade sig att han var den schysstaste snubben av allihop och verkligen kunde hjälpa Rambo. Det var ju en jättebra tvist, för jag satt också och tänkte på det, att han skulle vara värsta skitstöveln, och att vi, om det nu inte blev hon och Hassan, så att vi åtminstone skulle vilja det, men han visade sig vara värsta, bästa pappan och omtänksam och glöm inte ta på dig säkerhetsbältet, typ. Även om man förstår att det var svårt för Asmat att stå emot när vi fick se Hassan utan tröja.

Ja, herregud, en stilig herre. Han fixade ju läskmaskinerna också. Det var ett lyckat förhållande. Utöver den här skjutningsscenen, det andra som överraskade mig väldigt är ju att det här är en julfilm.

Ja, de har julgran och grejer! Betyder det att de är kristna då, kanske? Nej, men jul är relativt internationellt vid det här laget. The war on Christmas has been won.

Om inte annat finns det gott om turister i Kairo. Ja, det är hemmaseten som hon har granen. Nej, det är på kaféet. Ja, så är det. Ja, det är nog. Det finns väl gott om kristna i Egypten för all del, även om det är en minoritet.

Men det gör det ju. Men det var någonting där, hej, julgran, det sitter en tomte på väggen. Apropå chockerande ögonblick från dagens Egypten. Och jag vill också lyfta fram, just efter det här att vi har haft den här hundskjutningen och han har liksom kört...

De har begravt de här två småhundarna och Hassan får sova över i en sal som tydligen används som moské vid tillfällen, för det är liksom fullt med koranspråk på väggarna. Antar jag, kalligrafin ser ut som det. Det kanske bara är klotter på arabiska, jag vet inte.

Men det ser ut som att vara en lokal som används vid högtidliga tillfällen i alla fall. Och det är den här scenen där han liksom håller på och är alldeles förtvivlad över att han vet inte vad han ska göra och han sjunker ihop under den här... Och vi får nästan exakt samma scen som i föregående filmen.

När han då står under den här höga, höga väggen med skrift på som inte betyder någonting för honom. Det tyckte jag var en lustig slump att de här två filmerna verkar ha en hyllning till den filmen där. Ja, det var ganska häftigt faktiskt.

Jag tänkte inte på det i stunden, men nu när du säger det. Ja, verkligen. Jag tänkte passa på att knippa in just med parallellen mellan de båda filmerna. Eller att jag kände att det fanns någon tematisk grej.

Så var det väl kanske framförallt i bildspråket och kamerarbetet och den typen av... Inte att det var exakt samma sak, men det fanns... Eller inte lika poetiskt.

Men jag tyckte nog att även här så fanns det ganska ofta en poesi i bildspråket. Som gjorde att jag drog lite paralleller. Att det kändes... Jag förstår att de här kommer från samma land.

Att det här kommer från samma filmtradition. Typ. Nej, men det är ju det som är det fascinerande med det här projektet. Att kunna se även mellan två väldigt olika filmer från väldigt olika årtionden.

Och olika filmiska traditioner. Att kunna se vad vi som kommer utifrån kan plocka upp som gemensamma beröringspunkter. Och som Björn säger, just den där bilden är ju talande samman.

Nästan så att jag sätter mig nu och börjar leta skärmdumpar. För jag tänker att det kan vi använda när vi vill lägga upp något om det här avsnittet. I diverse sociala medier.

Men det var ju faktiskt en höjdad scen. Är det inte så att han har kört henne till en kyrkogård? Eller är det något skumt ställe i alla fall? Typ, har du kört mig ända hit, långt utanför stan.

För att försöka göra, Gud vet vad, med en blödande snopp. Ja, det som stack ut för mig för den scenen var väl just... För vi pratade ju en del tidigare om just det här med hans fokus på hunden.

Visst, även han bryr sig om mamman, även om han bryr sig om sin lägenhet och så vidare. Så var hans fokus på att sätta hunden i säkerhet. Att hitta den här haven för Rambo.

Det är det som i scenen där de... Han som lite sätter igång de här liksom... Hans behov av att rädda hunden. I den scenen så är han ju liksom... Han gör som Karim säger.

Han lyder karen. Det blir uppenbart att han inte vill det, men han gör det. För att hålla freden har det fallit allt lugnt. Men så fort hunden faktiskt är i säkerhet, så fort han har hittat haven.

Då går han till verkstaden, då sätter han eld på bilen. Då är det dags för att... När han har slutat bry sig, då kan han fokusera sig på något annat. Och det tyckte jag var en intressant parallell.

På scenerna utanför verkstaden. Ja, men också att det får inte vara filmens slut. Slutet är inte den här machomans urladdningen. Utan slutet är den här jättefina lilla scenen.

Där han och mamman sitter på en kulle ovanför Kairo medan solen går upp. För de är hemlösa nu. Och lyssnar på hans telefon på pappa. Och så zoomar kameran ut och de är omgivna av lössdrivande hundar.

Just det, det var det allra sista. Jag tyckte det var en av sakerna som gav filmen ett riktigt värde också. För det är ju, som många av filmerna i den här mallen försöker i alla fall sluta på någon slags ljusning.

Någon slags tank om att det här kommer att ordna upp sig till slut. Det finns en väg framåt. Och det här är ju ovanligt mörkt och deprimerande för att vara ett slut på den här typen av film.

Det verkar bara sluta med att vi bor här nu liksom. De har varandra och inte så mycket mer. Det är mörkt, men inte deprimerande. Ja, och han har hittat något sätt att försonas med sin pappa.

Men visst, det är inte jätteuppåt. Det är det ju inte. Det är inte jätteuppåt, men det är ändå fint. Ja, precis. Som demonpaden. Ja, men toppen hörni. Har vi något mer vi vill säga om Mr.

Rambo? Förutom att han är en väldigt snäll pojke. Innan vi vill avsluta och knyta ihop säcken. Ja, Fredrik. Jag tänkte en sak till som jag har antecknat, som jag tänkte på när jag såg filmen.

Och det är just hur Karim, och hur vi får följa honom som i en separat storyline på ett sätt. Eller vi får följa honom på ett sätt som kändes lite, inte helt väntat för en antagonist av den typen. Inte bara i scenen med flickvännen, utan flera gånger.

Och det utan att göra honom mer sympatisk. Det gör honom mer... För det är väl kanske lite det jag hade väntat mig när vi väl fick mer scener med honom. Så kanske jag hade väntat mig att det var ett försök att göra honom lite mer sympatisk.

Att nyansera... bilden av honom och hans attityd. Men det gör inte det, det gör han kanske lite mer mänsklig. Det ger honom lite mer karaktär, men han blir inte mer sympatisk.

Vilket jag tyckte var väldigt intressant. Jaha hörni, med det sagt om kvällens två filmer har det väl blivit dags att knyta ihop säcken genom att leka den där lilla leken vi brukar leka som heter... Ja, detta är alltså gissa den tredje segmentet där vi var och en väljer ytterligare en film som vi tycker passar bra in med filmerna vi har diskuterat här ikväll.

Och ja, vem känner sig manad att börja? Aron, du har ju inte varit här på så länge och inte gjort det här på ett tag. Känner du dig... Kommer du laddad nu med ett riktigt bra val?

Jag tänker att jag går tillbaka till mina grundsättningar och väljer en Cronenberg. Ja, men du ser. Som utspelar sig i Egypten. Om det vore så väl, Olof. Men jag tänkte, det här med familjeband, historia och julfilm, så blir det Eastern Promises.

Ja, toppen. Det här, vilken familjetradition eller tradition överlag man ska följa. Och jag tänkte på Vincent Kassell där i slutet på Eastern Promises. Ska jag dränka ett barn eller inte?

Det är för mig en stark bild av den tematiken. Och det är mycket möjligt att jag har dubbelbullat den med någonting annat någon gång i tiden. Men vi har ju så många avsnitt.

Så om du, kära lyssnare, minns detta, skriv ett mail. Jag vill jobba långsamt på en lista över alla våra val på det här. Men det måste jag verkligen ta för mig när jag inte har någonting alls annat för mig.

Och så lägger jag till typ två, tre avsnitt åt gången. Jag är inte ens igenom Bergman-avsnitten än. Jag håller med Aron om att det är ganska svårt att hålla reda på.

Jag har säkert också dubbelbullat någon gång. Eller kvadrupel, trippel, kvad... Hur många dubbelbullar blir det då? Hur många bullar är det i kvadrupel-bullar? Det känns ändå som att du har motiverat ditt val väl, Aron.

Tack, Olof. Ja, då går vi vidare till Olof Ekström. Ja, jag tror att jag... Det här är inte min bull, men för några år sedan så fick jag med en egyptisk film på någon av våra årsbästalistor som heter Feathers.

Som jag tycker väldigt mycket om. Och jag tänkte kanske faktiskt rekommendera en annan film av samma regissör som heter... Han heter Omar Sohairy och har gjort en kortfilm som jag tycker väldigt mycket om.

Den är från 2014 och har den lite krångliga titeln av The Aftermath of the Inauguration of the Public Toilet at Kilometer 375. Underbart. Som väl beskriver handlingen väldigt väl och också inte alls.

Det är en filmatisering av en tjecknovell som jag är lite osäker på den svenska titeln, men den engelska är något i stil med The Death of a Government Clerk. Och det handlar om... Som titeln antyder så handlar det om invigningen av någon slags highway-reststopp med en ny public toilet som där en underhuggare till den chefen som ska inviga toaletten gör ett stort misstag.

Det vill säga han minns jag knappt exakt vad det är han gör, men han nyser väl eller hostar eller något mitt när chefen ska säga någonting viktigt. Och det är alltså ett väldigt litet misstag, men det är så här, nästa dag han går till jobbet så märker han att något är lite off och chefen vill inte prata om det och han känner att jag måste be om ursäkt för det här och chefen vill inte ta emot honom. Och han blir mer och mer osäker på att är chefen för arg för att överhuvudtaget prata med mig?

Var det så hemskt? Bryr han sig inte om mig överhuvudtaget? Vet han inte vem han är? Vilket är värst? Och vilket av det än är är ju hemskt. Och han gör mer och mer ansatser till att få be om ursäkt ordentligt, kanske till och med offentligt.

Och allt blir bara värre och värre och han skämmer ut sig själv än mer och mer och chefen också. Och det är väldigt ryskt, men det är också väldigt skandinaviskt på något sätt. Det är väldigt mycket Roy Andersson över hur den här filmen är komponerad.

Och mycket existentiell oro och att inte bli sedd. Och jag tror att den här historien passar väldigt bra in i vad jag uppfattar som en väldigt stark hierarkisk och patriarkal struktur som då finns hos egyptiska tjänstemän, tänker jag mig. Så framställer filmen det i alla fall.

Och ja, ganska lätt på dialogen också. Det handlar väldigt mycket om att folk står väldigt mycket och stirrar på varandra i den här filmen. Men en väldigt intressant liten film.

Vad spännande. Fredrik Karlsson. Ja, titeln har redan nämnts därför att Olof hade den oskärvda sätt att nämna den redan tidigare. Mitt val är förra året, svensk premiär förra året, kinesiska film Black Dog.

Som utspelar sig i Kina inför OS i Peking 2008, om jag läste rätt. Och vi får följa en man som heter Lang som återvänder till sin hemstad efter att ha suttit i fängelse ett tag. Och för att tjäna lite stålar så tar han jobb för att rensa, eller få undan alla herrlösa hundar som springer runt och får rensa staden från dem inför OS.

Och under det jobbet så blir han kompis med en just svart hund. Och tillsammans ser de sig ut på en personlig resa. Bitvis i en motorcykel med sidovagn som vi också ser i den här filmen.

Så om inte hund och människa var en tillräckligt stark koppling så är även deras valda fordon det. Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den. Den är liksom också lite åt det långsamma hållet.

Men den ger en liksom en, ja, den känns hyfsat poetisk. Den ger en liksom en fin samtida skildring av Kina. Det är inget sant skildring av den perioden, av den liksom staden, av de människorna som finns där och vad de gör under de omständigheterna.

Jag skrev i min lättvorskslektion att det var en historia om de som är lämnade kvar, vare sig de är människor eller djur. Jättevärmande, ibland riktigt rolig och alltid vacker att titta på. Jag tyckte också den var kanske lite lång speciellt mot slutet, men överlag som sagt var en vacker, varm och väldigt sevärd film som har en del gemensamt med dagens andra film.

Toppen. Black Dog, 2024. Om den var lite lång, en sak som vi inte nämnde om gravskändarna, vi pratade mycket om dess långsamma tempo. Det var nog tur att den höll sig inom hundra minuter, annars hade det långsamma tempot kanske blivit lite stel till rumpan.

Hur lång var den då förresten? De var nästan exakt hundra minuter båda de här filmerna vi pratade om ikväll. Jaha, Björn Waller. Jag nämnde ju förut att jag tänkte nämna en annan egyptisk film.

Nu har vi haft så mycket bra diskussioner så jag tänker fråga av den faktiskt. Jag ska bara kort nämna vilken film det var. Det var ju då Fangs av Mohammad Shebel från 1991, som alltså är en egyptisk remake av Rocky Horror Picture Show.

Som är precis så bisarr som man tänker sig att det skulle vara. Men efter all diskussion vi hade nu så kom jag fram till att just en film som å ena sidan adresserar det här med liksom, ja men vart har vårt, vad är vårt land egentligen? Vad är idén om vårt land nu egentligen?

Och det här med vänskapen mellan människa och hund så måste jag ju säga Kelly Reichards Wendy & Lucy. Åh herre min Gud, mitt hjärta. Som jag tycker, även om jag gillar Seeking Haven från Mr.

Rambo så hela tiden någonting som gnager i att det här är en lite, lite lösare och lite snällare version av Wendy & Lucy. Som är en av de absolut sorgligaste filmer om en människa och hennes hund som någonsin har gjorts. Och då ska vi säga direkt ut att det är ingen hund som dör i filmen.

Men det är just det här Michelle Williams spelar ena huvudrollen och Kelly Reichards egen hund Lucy spelar den andra huvudrollen om två vänner som är på drift genom ett USA som inte riktigt vet vart det är på väg längre och vad som händer när precis allting pajar för dem. Och det är en film som alla borde se någon gång. Och lika gärna nu.

Ja, det är sant. Underbar film. Jag för min del gick på det enkla spåret och gjorde helt enkelt så här att jag kände att det var lite lätt pinsamt hur lite egyptisk film jag hade sett innan jag gick in Och så blir det musik även denna vecka, som jag har förstått.

Det ska det bli. Precis. Om brittisk imperialism och om historier med stort patos som slutar i fullständigt misslyckande längs Nilen. Så det blir ju Night Boat to Cairo av Madness.

Fantastiskt. Roligt att ni ville hänga med oss på den här resan till Egypten och dess filmer. Och häng med oss nästa gång när vi besöker Australien. Ha det så bra så länge.

Vi hörs snart igen. Hej då! Hej då! Salaam. Bye bye!