4.04 UKRAINA: Jorden (1930) & My Thoughts Are Silent (2019)

Spela du in, min vän, min vän. Hej och välkomna till Demon-podden, podden där vi nu tänkt tar ett varv jorden runt. Jag heter Kalle Ferm och med mig som alltid har jag mannen som aldrig delar sitt livsyr med andra, Olof Ekström.

Mannen som kissade i kylaren till publikens jubel, Fredrik Adolfsson. Det finns ju inga bevis. Jag menar, hej. Och mannen som aldrig bör stå på en fotboll för att stå någon på käften, Björn Waller.

Hej. Och vi är här ikväll, jag lät inte Olof säga hej, jag var för in vid min egen monolog. Perfekt presentation av oss alla tror jag. Och vi är här ikväll för att tala om två filmer från Ukraina för att avsluta vår lilla öppningssträcka av den här nya säsongen där vi har talat om länder som av en eller annan anledning varit lite på agendan.

Ni vet hur svårt de har i Norge. Och filmerna vi här får tala om ikväll är Aleksandr Dovzjenkos Jorden från 1930 och Antonio Luchich's My Thoughts are Silent. Jag vet inte om den hade en svensk titel, men Mina tankar är tysta antar jag.

Kanske jag bara kommer kalla den för att det känns lite mindre klumpigt. Den har nog aldrig visats i Sverige. Jag kunde inte se om den hade haft någon festivalvisning.

Jag kunde inte hitta något om det i alla fall. Jag har för mig, men jag kanske bara hittade på det här, eller om AI sa det till mig och jag tog det för sant. Jag tror att den hade legat på Netflix ett tag, men det kanske bara är mellan mig och Netflix.

Nej, men det kan jag ha missat. Jag kommer kalla den för Mina tankar är tysta. Det är en ganska spännande dubbel som spannar 90 år av Ukrainsk filmhistoria. Annars kanske det inte är ett land återigen, liksom Norge, som inte har några demonregissörer om man så vill, som tydligt markerar landet.

De har absolut ett par filmer som man har hört talas om här och där. Jag vet att en av filmerna som vi diskuterade lite om vi skulle täcka är Shadows of Our Ancestors, som är en mytisk film, men det finns väl en del diskussion om i hur stor utsträckning den är en ukrainsk film eller en sovjetisk film. En diskussion som vi säkert kommer behöva ha lite här under kvällen ändå.

Men ja hörrni, gubbar, vad har ni för relation till Ukraina som filmland? Ingen som helst. Ett ärligt svar som jag nästan kan skriva under på också tror jag, med något enstaka undantag här och där.

Jag ska säga att jag aldrig har sett någon film från Ukraina, men jag har inte något minne av det i alla fall. Det är väl mest att man har sett ett antal olika filmer med Milla Jovovich och Milla Kunis. Det är ju liksom amerikanska ukrainare har gjort en del väsen av sig.

Vill man verkligen hårdra det så kan man ju hävda att Dyllan är amerikansk ukrainare också. I så fall är ju min hur mycket jag utsatte mig för ukrainsk kultur helt enorm om uppfattningen helt plötsligt. Sen har vi väl, vi kommer ju prata om sovjettiden och Ukraina har väl vad jag förstår ändå haft en, de hade väl en viss filmindustri under sovjettiden som då kanske, som kanske ganska levande filmindustri till och med.

Och som väl inte, som i vissa avseenden åtminstone har skildrat Ukraina. Det var väl inte helt lätt att få skildra det som var liksom väldigt tydligt separatistiskt eller lokalt nationalistiskt. Men det har väl, det har ju ändå gjort filmer i alla fall.

Jo men precis, du hade ju regissörer som Jurij Ijenko och den vi precis nämnde då, Sergej Parajanov. Och ett antal andra liksom, för det är ju ändå så liksom, även under sovjettiden så hade ju Ukraina en stor del av de gamla kulturstäderna så att säga. Och naturligtvis försiggick det ju filmskapande där också.

Men annars så är det ju det här problemet att Ukraina fram till 1990 inte har varit självständigt. Och om vissa får som de vill kommer att återgå till detta. Vilket gör att det blir väldigt svårt att bena ut vad är ukrainskt och vad är det inte.

Speciellt när just själva begreppet ukrainskt så pass länge bara var den här färgen av rysk officiellt. Både vad gäller det officiella sovjetiska och ryska ståndpunkten, men också hur omvärlden såg på det. Och även det här väldigt problematiska med det att det är inte alla ukrainare som har setts som ukrainare eller alla ryssar från rysktalande ukrainare som har setts som ukrainare eller velat se sig som ukrainare och så vidare.

Vi kan ju ta en sån som Bulgakov till exempel, författaren som ju född i Ukraina men alltid såg sig som rysk. Därför att han levde inte i en tid där det fanns ett självständigt Ukraina mer än några månader. Och det blir väldigt komplicerat att reda ut vad är en exakt ukrainsk film etc.

under den här tiden. Och därför är jag så glad att vi valde just jorden för att representera sovjettiden. Därför att det är ju en film som i så väldigt hög grad tacklar den här, försöker hitta någon form av ukrainsk identitet under det sovjetiska paraplyet.

Det andra alternativet vi talade en del om, just om man skulle vilja ha något från den tysta eran, var ju Tiga Vertovs entusiasm som ju bokstavligt talat bär under titeln Donbass symfonin. Vilket ju hade varit så fint och passande, jag har faktiskt aldrig sett den filmen, men det känns som att jorden talar väldigt väl till just de här frågorna om Ukraina respektive Ryssland och var gränsen bör dras, kan man kanske säga lite markant. Och vi behöver återigen understryka lite grann här att vi gör inte anspråk på att vara den slutgiltiga experterna på ukrainsk kultur eller identitet eller sovjetisk eller rysk och så vidare.

Det finns folk som kan det här bättre än vi, vi är amatörer, men vi står upp för rätten att vara glada amatörer. Men om vi nu ska spekulera lite, för nu har ju ändå Ukraina varit självständigt i 35 år i alla fall. Vad ser man några skillnader idag i det lilla vi vet om ukrainsk film mot annan film från före detta sovjet?

Det finns ju några stycken länder som ändå producerar en del film, förutom Ryssland då förstås, så finns ju... Jag tänker väldigt mycket på Tjeckerna och polackerna, tänker jag på när jag tänker mycket på film, utmärkande film från sovjettiden och så där, vilket vi kanske får anledning att tala om senare i den här säsongen. Det gjordes ju även inom sovjet så gjordes det ju en del film i Estland och även i Lettland tror jag, och kanske lite i Georgien typ, har väl funnits lite filmkultur.

Men om man tänker tillbaka till sovjettiden, men även liksom under självständighetstiden, är det väl de länderna som typ producerar film. Estland och Georgien gör ju det i alla fall i viss mån. Ja, just det.

Men Kalle, är det den nya ukrainska filmen, det du har sett som du tänker på, omminner om Tjeckien och Polen, eller vad tänkte du säga? Jag undrade vad jag tänkte, för det var väl lite mer vilka av vad ska vi säga, staterna under sovjet som jag hade en markant egen filmkultur, och då tänker jag främst på Tjeckerna, jag tänker främst på tjeckiska och polska regissörer skulle jag vilja säga, i första rummet under den eran, där det som jag nästan brukar prata om som den tjeckiska nya vågen under 60-talet, som vi säkert kommer att ha anledning att komma fram till. Jag tror vi har pratat nu i tre säsonger brak om att vi måste täcka Tusen sjöar någon gång vid något läge.

Så vad heter det? Vi har säkert anledning att återkomma dit. Jag tänker ju ändå att det har alltid funnits en väldigt stark filmtradition i det gamla Sovjetområdet, så att säga.

Det var ju liksom, det här var ju liksom en industrialisering som skedde väldigt fort samtidigt som filmindustrin exploderade på 10-20-talet. Och de såg ju väldigt fort nytta, Sovjetmakterna såg ju väldigt fort nyttan av film som propagandakanal, vilket ju märks i jorden också. Men du hade ju också en väldig massa filmskapare som såg en möjlighet att uttrycka sig på ett helt nytt sätt här.

Och det har ju gått igen igen egentligen genom hela sovjetiska tiden utom vissa tidsåldrar när det var fullständigt om Rakt upp och ner en propagandafilm enbart handlar mycket om det… Vad handlar det om egentligen? Om liksom... Vill du att jag går in och bara kör en ren synopsis på filmen?

Ja, vi kan ta det. Olof gick direkt in i en väldigt bra diskussion, men gör en synopsis då, Björn, så... Ja, vi befinner oss i Ukraina under slutet av 20-talet. Lenins stora nya ekonomiska politik har avskaffats av Stalin och nu ska jordbruket kollektiviseras.

Allt ska moderniseras, allt ska göras tillsammans i sann bolsjevistisk anda. Detta tas inte emot väl av storbönderna i trakten och även de äldre bönderna är lite mer skeptiska till Ska vi verkligen ändra på allting vi någonsin har gjort? Men den unge Vasil, han minsann, han är en sann kommunistisk hjälte.

Han ska köra traktor, han ska riva upp alltihopa och det gör han jättebra ända tills han blir ihjälskjuten. Och vem var det som gjorde det och vad betyder det här för det framtida jordbruket? Och inte minst, vad betyder det för livet i den här lilla byn och de människor som ska fortsätta leva här?

Ja, en jättebra sammanfattning som ärligt talat klargjorde lite för mig också, precis vad sjutton det är. Det är en sån här film som jag ser den här så sitter jag där och så uppskattar jag bildspråket och så tänker jag Gud, det där var häftigt och det tyckte jag om. Och så tänkte jag Åh, vad glad jag är att jag har Björn och Olof som kan förklara för mig vad fan det är som faktiskt pågår.

Jag känner ungefär samma sak alltså. Det är ju inte en film som bryr sig jättemycket om sin handling kanske, men det finns ju någon slags handling ändå, tror jag. Men sen är frågan om det är, ja, det är väl lite för syns skull.

Ja, tematiskt är ju just han grundhandlingen här i att den sätter upp den här konflikten och känslan som jag får är väl att det här var säkert, som ni pekar på, übertydlig propaganda vid tidpunkten som skulle vara så här att visa på det. Men var inte rädda för det nya jordbruket som kommer med sina traktorer som styrs av liksom staten. Men det som faktiskt presenteras när man ser den nu utan liksom i den tidsandan är ju en mer mångbottnad historia om att de hade ju förmodligenvis i viss mån rätt för att vara rädda för det här och jag tycker att den sidan återspeglas också.

Ja, men det kan jag tänka mig. Den är inte riktigt så propaganda som jag tror att de skulle vilja att den var vid tillfället kan jag tänka mig. Nej, men jag tror ju säkert därför ledarna var skeptiska även då när filmen var ny.

Därför att ja, vi ser traktorn rulla in som ett löfte om en ny framtid men det är en ganska osäker och sårbar framtid för den bryter ihop direkt den där traktorn. Och någon kanske behöver kissa i kylen för första gången. Exakt, för att starta igång den där traktorn eller framtiden då igen så måste man verkligen gå tillbaka till biologiska basics och kissa i den.

Ja men precis, det är ju det här, som sagt, det här är ju liksom en del av en trilogi han gjorde som brukar kallas för den ukrainska trilogin. Som då är Svenigora från 1928 och Arsenal från 1929 och sedan den här från 1930 då. Och alla de här tre filmerna är ju egentligen, de är formellt sett propagandafilmer.

Det vill säga de lyfter fram revolutionens rättfärdighet och bolsjevismens överlägsenhet och arbetarklassens oberhörliga rätt att ta sin plats. Men samtidigt så ligger alla tre filmerna också så väldigt mycket i det här poetiska. Och han lyckas på något vis fånga något evigt i dem.

Jag menar, den här öppnar ju så fantastiskt vackert med de här sädessfälten som vajar i vinden och frukterna som blommar på träden och allt det här. Och man får känslan av att människan är så liten i det här. Och ett enskilt liv är så litet i det och därför kanske desto viktigare.

Men också att, vad betyder revolution egentligen? Omväldvning? Nej, det betyder full cirkel. Jaha, okej. Revolv, någonting går runt. Som Circle of Life. Precis! Och det är ju det filmen så väldigt mycket spelar på just det här.

Att allting går vidare, allting blir någonting nytt. Och du har det här liksom att visst, vi gör en revolution och saker kommer att förändra sig men fortfarande ska vetet in, fortfarande ska marken växa, fortfarande ska regnet falla. Och det blir liksom att, visst revolutionen är viktig och han får fram programpunkterna men han sätter det i en kontext som gör att den känns nästan lite, är det verkligen det viktigaste som existerar?

För att fråga, Björn, har du eller någon, för den delen Olof kanske, sett de här andra delarna av trilogin? För jag har tänkt se Arsenal i många år, men jag har inte sett, jag har inte hunnit se vare sig den eller den första som jag nog har visat att den ens existerar. Jag tror inte jag har sett någon av dem.

Finns de bevarade båda två? Ja, jag satt faktiskt och såg dem nu i eftermiddags. Ja, trevligt. Så de finns båda två på Youtube i ett antal olika utgåvor. Man får leta lite grann tills man hittar en med begriplig undertext och musik, men de finns.

Och jag skulle väl säga, framförallt Arsenal är absolut värd att se. Inte så att den här Svedigora är dålig så, men den är väldigt poetisk kan man säga så. Den är inte linjär för fem öre.

Den har bland annat en tio minuters lång sekvens med vikingaspöken. Av någon anledning. Men Arsenal är en väldigt slående film också, men jag tycker det är verkligen att han bygger upp till den här.

För det är jorden som är mästerverket här. Och det var ju som du var inne på där också, Olof. Tyvärr den som mer eller mindre, den dödade inte hans karriär, men den fick verkligen Stalin att snäppa med piskan och säga Nu ordnar du dig för fan i ledet.

Och sen gjorde han duktiga propagandafilmer resten av sin karriär. Jag tror han gjorde några lite mer intressanta filmer under Khrushchev, men sen så dog han väldigt kort efter Stalins död också, så han hann inte få ut så mycket av det. Nej, han gjorde inte så jättemycket efter Stalin.

Nej, jag hade sett den här någon gång förut för länge sedan, 15-20 år sedan, någonting så här. Och jag måste ju ärligt säga att allt, ja men liksom vi var inne på va, jag kunde ju inte ha återberättat historien över vad som hände, men bilderna hade satt sig. Framförallt hela den här sekvensen med traktorn ska in och de här första skördarna som liksom är väldigt någon slags balans mellan det här poetiska tidiga liksom lugna bildspelet av de svajande fälten och frukten som hopar sig till nästan den här liksom actionklippningen när traktorn kommer in ut på fälten och helt plötsligt skyndar på liksom, ja men hela livet i någon mån va.

Allt det här, just det här som ställs att ställs i motsats till det som den här gubben som dör i första scenen säger. Att han har spenderat hela sitt liv på de här fälten och aldrig liksom så mycket ens funderat över om det skulle, alltså inte funderat så mycket över förändring i någon mån utan livet var det var. Man gick upp och gjorde det man skulle på fälten och sen gick man och la sig igen och till slut dog man.

Även om det tog en 70-80 år. Någonstans. Och att han nästan dör som en avslutning på den här gamla eran bara liksom till synes några dagar, även om jag menar filmen är inte så tydlig i sitt berättande, men strax innan traktorn rullar in och markerar den nya öppningen.

Och en av de här fascinerande scenerna som jag tänkte på just i det här om du vet att som nästan på det att kännas mer som satir än propaganda är ju den här scenen. Inte bara att de ska rulla in traktorn i byn som ett tecken på den nya tiden utan det att de har konstant telefonkontakt tillbaka till baserna som säger Hur långt har traktorn kommit? Är den framme?

Och de behöver liksom ljuga och säga Ja, den är framme, de har sett den. Allt går skitbra. Ingenting har någonsin gått så bra. Ja, just det. Det sitter i någon partifunktionär och ska kontrollera varje minut av hur den här utrull bild av det här var vad de som något demokratiskt lagda som förmodligen röstade på Kennedy men som ändå var liksom den äldre generationen som hade växt upp under depressionen och andra världskriget tyckte och tänkte om den här senaste vågen av revolution under 60-talet någonstans med alla nya konstigheter som ungdomarna kom på men som de ändå försökte backa upp.

Jag tycker att den filmen är inte helt lyckad som en film i sig men helt perfekt som liksom här, så här tyckte liksom de gamla äldre centristerna precis här och då. Och lite som så kan jag också se den här filmen någonstans att det är en sån exakt tids, liksom sätta ner foten i marken och säga att så här tyckte och tänkte och såg det ut precis här och då någonstans va. Och vilket jag tycker är värdefullt.

Och sen kan liksom inte den här typen av dokument åldras perfekt i den mån eftersom de inte naturligtvis eftersom de liksom inte vet vad som skulle komma någonstans. Så naturligtvis är det så att politiskt är det väldigt svårt att hitta på någonting som liksom var skapat som sovjetpropaganda och säga att ja det hållras lite sisådär helt politiskt. Nej men man kan ändå få ut någonting positivt av det också.

Jag tycker det är otroligt värdefullt som som ett tecken på precis hur såg människor på saker precis där och då. Fredrik Adolfsson, vi har inte hört så mycket från dig. Vad har du att tänka kring Dovchenko och jorden här?

Och Ukraina för den delen om du är mer in på det. Och varför var din favoritscen när de kissade i traktorn? Alltså jag har ju själv kissat i många traktorer i mina dagar så jag kände en väldigt närhet till just den sekvensen.

Det är ju en vanlig ungdomssyssla i Alvesta och Ljungby, det är det ju. Ja, precis. Nej, problemet med att diskutera filmen ur de här vinklarna är att jag själv inte har jättebra koll på den här delen av historien.

Det gör ju också att filmen bitvis kändes lite förvirrande som jag tror du också var inne på. Att det kanske gjorde det lite svårare att hänga med i vissa sekvenser eller veta och förstå. Förstå kopplingen till den vardagen på ett sätt som uppenbarligen var viktigt för filmen.

Men det gjorde det inte till en dålig upplevelse, tvärtom. Dels för att jag någonstans förstod att det här är en film för sin tid i allra högsta grad. Så det väcker ett visst intresse att se människor agera på det sätt de gjorde.

Men framförallt är det ju också en jävligt snygg film. Så trots att jag kanske inte riktigt gjorde de här kopplingarna till verkligheten, till politiken eller till hur det varit att leva i samhället på den tiden så var jag ständigt indragen i filmen. Det var inte så att jag slets ur filmen, men jag var ständigt indragen i det.

Just för att den är så snygg, den är klippt på ett sätt, på ett effektivt sätt. Så att jag bara följde med så att jag ändå kände mig engagerad i det som hände. Samma sak med musiken som jag tror är hyfsat nyskriven.

Musik kan ju skilja sig mellan kopior och det här kan ju hända att vi har... Jaja, men jag tror att det stod under eftertexten att den är skriven 1997. Så det är en ganska sen, men det är ju...

Jag tror ni kan det jag menar, att vi kan ha sett fyra olika musiker här därför att jag... Ja, så kan det vara. Vi har inte enats oss inte direkt om någon specifik version här.

Nej, nej, absolut. Och det ska kanske tydligt att den versionen som jag såg att den också är en del... Vad jag menade och vad jag tänkte säga var att jag kan ju inte säga någonting om originalupplevelsen i musiken men den musiken som jag fick till i alla fall, det var ju också en del av helhetsupplevelsen även om inte filmskaparen i det fallet hade koll på, har hört musiken.

Nej, men så jag var väldigt, väldigt förtjust i den bara som en ren konstnärlig upplevelse. Ja, men det är ju en oerhört vacker film alltså. Det finns ju nästan ingen annan jag kan tänka på runt den här tiden.

Det är liksom de här stora tyska och amerikanska några stycken, Murnau och gänget som håller på med den här oerhörda bildpoesin men sättet han frikopplar, du har ju det här arbetsmontaget i mitten där. Där då farsan kommer med och börjar skratta åt allt det här nya lite grann när han märker hur hela byn plötsligt arbetar som en enda stor maskin istället för att alla sköter sin egen lilla plätt. Och även det här när liksom det bitvis går över till att bli helt abstrakt, det här och bara liksom visa delar av maskiner som rör sig.

Det är så fantastiskt vackert. Och sen även den här scenen där vi följer Vasil när han liksom är på väg hem efter att ha träffat sin flickvän och han går längs bygatan och så plötsligt börjar han dansa. Och han i fem minuter bara stampar han fram längs den här liksom dammiga vägen med ett stort moln omkring sig och dansar.

Och det är liksom att han var en människa också, det betydde någonting. Ja, vilken rulle! Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här typen av film, men...

Hur många rullar ger du till den här, då? Ja, exakt. Ett hantverk. Men det är en fascinerande film. Du tyckte jag förra gången jag såg den också och ännu mer nu.

Och absolut en sån film som får mervärde i och med att man har sådana här diskussioner i samband med den. Än när man bara satt själv hemma på sin kammare och såg den. Ska vi ta en liten paus och återkomma med den mer nutida filmen?

Yes. Ja, hörrni. Då återgår vi här till ukrainsk film och hoppar si sådär 90 år framåt i tiden till Antonij Lukic, Mina tankar är trista, som jag tänker kalla den, från 2019.

En film som enligt Olof kanske aldrig gick upp på svensk bio. Det kan mycket väl stämma. Jag vill säga att jag har sett att den har funnits tillgänglig på Netflix i ett antal länder, men vågar inte svära på att det var så här i Sverige.

Jag vet inte hur säkert det är, men den har ju ingen offentlig svensk datum på IMDb till exempel. Vill man se den nu får man hyra den på en ukrainsk hyrfilmssajt. Ja, vi ska passa på att nämna Takflix, som jag och Björn satt och googlade oss fram till när vi såg i november.

Som ju är alltså en ukrainsk VOD-tjänst där det inte påstås att förtjänsterna går till att stödja Ukrainas sida i kriget. Eller i alla fall... De säger väl att 50% går till att göra ny ukrainsk film, skriver de någonstans, av deras förtjänst.

Jag tror ni kan det där, att vi kan ha sett fyra olika musiker här, därför att jag tror... Ja, absolut. Vi har ju inte enats oss direkt om någon specifik version.

Nej, nej, absolut. Och det ska kanske tydligt att den version som jag såg, att den också är en del. Vad jag menade och vad jag tänkte säga var att jag kan ju inte säga någonting om originalupplevelsen i musiken, men den musiken som jag fick till i alla fall, det var ju också en del av helhetsupplevelsen.

Även om inte filmskaparen i det här fallet hade koll på att ha hört musiken. Nej, men så jag var väldigt, väldigt förtjust i den bara som en ren konstnärlig upplevelse, vet jag. Ja, men det är ju en oerhört vacker film alltså.

Det finns ju nästan ingen annan jag kan tänka på runt den här tiden. Det är liksom de här stora tyska och amerikanska några stycken, Murnau och gänget, som håller på med den här oerhörda bildpoesin. Men sättet han frikopplar, du har ju det här arbetsmontaget i mitten där, där då farsan kommer med och börjar skratta åt allt det här nya lite grann när han märker hur hela byn plötsligt arbetar som en enda stor maskin istället för att alla sköter sin egen lilla plät.

Och även det här när det bitvis går över till att bli helt abstrakt, det här, att bara liksom visa delar av maskiner som rör sig. Det är så fantastiskt vackert. Och sen även den här scenen där vi följer Vasil när han liksom är på väg hem efter att ha träffat sin flickvän och han går längs byg Så det kanske inte är kriget nödvändigtvis.

Ja, vi fortsätter att bygga nya ukrainska bomber. Jag testade också den för den här filmen och det verkar ju ha ett väldigt bra utbud av just ukrainsk film och den är tillgänglig i Sverige, den vådtjänsten. Även utan VPN och sånt.

Ja, och den använder betaltjänster som får den att verka pålitlig också. Ja, och det ska jag säga, det var inte bara att den har ett bra utbud av ukrainsk film, utan att den har bara ukrainsk film eller film om Ukraina. Så den är helt fokuserad på Ukraina i sitt utbud.

Och ganska rimliga priser också en film. Nu låter det som en ren reklamplats här, men det kan jag väl känna. Det är inte sponsrade av T-klicks. Nej, vi är inte sponsrade, men vi kan ju åtminstone lyfta fram det här att om man tycker att 95 verkar dyrt för att hyra en film i två dagar, så ska jag säga att 95 ukrainska pengar är ungefär 21 kronor.

Så det är billigare än att hyra via SF Anytime. Ta tillvara på växelkursen. Ja, nej, men intressant. Och spännande film, Björn. Jag vill säga att det var du som hade grävt fram den här filmen som jag inte alls hade hört talas om innan.

Hur landar du på just den här? Nej, det var mest att jag satt och klickade runt på diverse listor över de bästa ukrainska filmerna de senaste 20 åren. Just för att komma bort från det här att bara titta på gamla sovjetisk film.

Och den här verkade liksom från affischen till synopsisen till alltihopa, till diverse recensioner jag läste av den, verkade liksom, ja, men det här kan ju vara... Jag ville gärna hitta en film som inte handlade om kriget mot Ryssland, specifikt. Det finns ett antal sådana filmer som har gjorts de senaste tio åren också, ända sedan invasionen av Krim 2016.

Och jag menar, givetvis att man ska, jag säger inte att man inte ska göra film om det, men det vore trevligt att se någonting som handlade om vardagen också. Ja, exakt. Och även vardagen som ju onekligen alltid kommer präglas lite av det här, även i den här filmen som utspelar sig lite några år innan, den större invasionen påbörjades, så förekommer det ju onekligen i kanterna, så att säga.

Har du något exempel på filmen där... Ja, men framförallt mot slutet här såklart, vilket driver sig även när han ska ta in mot den rumänska gränsen, så blir det ju såklart att det finns en hel, vad ska vi säga, del av befolkningen som är väldigt upptagen med att vara liksom aktivt militariserad, och liksom upptränad till vaktpersonal, men även de här, ja vi kommer ju dit, men de som man åker bil med där på slutet. Får jag flika in?

Jag kollade nämligen upp, vi pratade ju om vad som var liksom speciellt med just den här gräsanden. Och den beskrivs också som att den har en sång som får svenska mäns hjärta att brista. Till skillnad från alla ankor som bara så här...

Så kan den här faktiskt sjunga. Då kan man ju fråga om man ska spela in den och ingen har sett den. Är det bara propaganda, eller är det verkligen så? Jo, men precis.

För jag tänker mig lite att det är liksom, det går i linje med det ni sa precis, eller det ni påpekade precis om det kanadensiska företaget som pratar om att kossor och så vidare, från Kanada att de har en annan typ av djur. Och det går ju absolut i även gräsanden. Och jag tror det var lite det jag tog på Olof när jag sa det här att det liksom lever lite i skuggan av kriget.

Att bara alla de här referenserna till liksom syndafloden ligger runt hörnet för Ukraina. Jag inser det nu också när jag tänker på det. Precis, så kan jag inte vara säker på att det var just det de tänkte på.

Nej, men just det här med djurens mentalitet tycker jag var en ganska stark grej faktiskt, det där som Björn tog upp nu. Jag har gått och tänkt på den här repliken ganska mycket. Ja, men som sagt, på jakt efter denna gräsand så behöver jag då åka, nu glömmer jag bort vad området heter, men det här området i Ukraina närmast Rumänien, inte Karpaterna.

Transkarpatien. Transkarpatien, ja precis. Och då stad som Fredrik precis sa liksom, Rachiv i västra Ukraina. Ja, precis. Där har vi då möts av en person som vi ganska snabbt inser är hans mamma när hon kör upp i en, vad ska vi säga, egen variant av en taxi med Spice Girls, We Were Forever på radion.

Och en, om vi säger så här, en helt annan attityd till livet till synes än vad hennes son har. Det är väl lite någonstans, en tradition på vägen av en kliché till det här att söner till mammor med för mycket personlighet får för lite personlighet, höll jag på att säga. Ja, deras relation och samspel mellan dem är ju fascinerande.

Och det är väldigt roligt den lilla stunden innan vi inser att det är hans mamma. Eftersom det inte sägs rakt ut med en gång. Nej, man undrar lite om det är som har dykt upp här och man bara fick, hade väldigt tur eller otur med taxichauffis eller vad det är som pågår.

Och noterar ni hur hon hade dekorerat instrumentpanelen i bilen? Det är Jesus. Jesus, Jungfru Maria och Victoria Beckham, tror jag. Makes perfect sense. Precis, som sagt, spelande Spice Girls och det här, alltså jag tyckte filmen var charmig i sin början, men det är väl lite att man tänker att det är intressant alltid att få de här, vad ska vi kalla, alltså varianterna på amerikanska trender.

För vi vet ju att hela världen över tittar alla på amerikanska filmer, så är det bara. Visst är det onekligen att jag har lite svårt att komma ifrån att det här sitter en ung ukrainsk regissör och har tittat på Garden State lite för många gånger på en hyrd DVD liksom. Och vill göra sin variant av det.

Men det här blir mer spännande, skulle jag säga ändå. Framförallt i det här samspelet med mamman, som intressant nog känns lite som att det borde vara, som att det är hela filmen, men förmodligen bara är, vad ska vi säga, den mittersta biten. Mamma är ju inte med i början och hon är inte med i slutet, men hon är väldigt central här i mitten av filmen.

Och det är väl ändå den delen som jag kanske har allra kärast, just för att jag tycker att det här samspelet verkligen livar upp hela filmen. Men det är väl också en annan tyngd, för jag hade väl kunnat, jag läste om den här filmen, eller när jag liksom stötte på den först nu under sökningarna, så beskrevs den någonstans med bakgrunden av kriget, eller med bakgrunden av de här händelserna. Och det fanns absolut en stund i filmen som jag kanske blev lite, alltså jag vet inte om besviken är rätt ord, men jag hade väntat mig kanske tydligare drag av konflikten i historien.

Men... Vad jag sen till slut landade i var väl ändå just att de här grejerna, om du säger att liksom att ytligt sett så har de här dragen en viss typ av amerikansk film till exempel, men den växer dels i händelsen mot slutet som är väldigt tydliga liksom motivdraget av det som händer där i regionen men också i relationen mellan honom och hans mamma och hur det ändå känns liksom, det känns inte så, vad ska man säga, västerländskt utan det känns ju mer dem eller det landet eller de området ska säga att det känns mer unikt, if that makes sense. Att det gör att filmen växer.

Jo, och jag tycker också att det finns ju en väldigt östeuropeisk känsla i just det här. Jag tänkte flera gånger på Radiojudes filmer, inte minst The Spectrum of the End of the World, just det här liksom, vad gör man när ens bästa dröm kan få vara att kanske få komma till ett västland och jobba som praktikant där liksom. Det här att du är outsourcningens outsourcing-outsourcing-outsourcing.

Hur länge ska jag leverans och liksom så långt bort från alla och den här vetskapen att om du lyckas komma iväg så kommer du aldrig träffa din familj igen. Du kommer aldrig komma hem igen. Nej, och här är det ju dessutom så att den här chansen att kanske, kanske få komma till Kanada och jobba som praktikant, även om hans mamma vill gärna lyfta fram att ja, han ska snart åka till Kanada och sådär.

Men det är ju så vansinnigt långsökt, om man bara tänker på det i två sekunder, att han någonsin ska hitta den här anden som enligt filmen framställer det, typ så senast någon såg den var på en expedition på 50-talet typ. Nej, jag älskar den här scenen där han ligger och liksom X-Files över och lägger fotona med varann när han inser att han är den första som kommer på precis var den här anden ska finnas någonstans. Anden, Anden.

Det är nästan känns som en alla presidenters män-thriller i tre sekunder. Ja, det överdrivs ju säkert i filmen, men det är ju, det är ändå, det är ju kul hur de gör det. Att det, för det är ju också som att den här anden brukade leva i den här sjön i gränslandet och till och med sjön är liksom försvunnen.

Det finns ingen sjö längre, det är bara ett jävla träsk där. Så att inte ens sjön går att hitta och hur ska han ens, hur ska han hitta en försvunnen and i en sjö som inte finns längre? Och sen tycker jag väldigt mycket om ändå det här förhållandet som han och hans mamma har, liksom det här sättet de försöker hitta sätt att kommunicera med varandra och försöka hitta, hon försöker hitta något sätt att göra saker med honom som gör att de kan vara tillsammans på något vis.

Och man får ju också veta att hon har ju liksom blivit solovårad av någon italienare och så vidare så att hon har inga pengar kvar och hon har ingen förhoppning om att få träffa någon igen, etc. och är väldigt desperat att hålla honom kvar hos sig. Men jag älskar till exempel det här när de har varit på lokala poolen och fotograferat av varandra därför att han har kameror nu för tiden.

Och hon säger det här liksom, men titta på bilderna vi har tagit av varandra. Är det verkligen så här vi ser varandra? Ja, precis, jag älskar den här scenen. Och sen efteråt när hon klagar liksom över att han tycker det är så tråkigt att ta bilder, ja men när jag var ung och snygg hade vi inga kameror och nu när vi har bra kameror och jag är gammal och ful, ta bilden!

Och en annan sak som är intressant för att gå tillbaka till jorden här igen och just den här, vad ska vi säga, sovjetiska kampen mot kyrkans övermakt någonstans så är ju den här till synes omöjliga kampen mot det här att nu i det Ukraina som levde under Sovjet i vad det blir liksom 70 år, så heter det bor ändå den här mamman nu 25-35 år senare och är liksom kraftigt kristen till den grad att de sitter där och firar någon religiös högtid som de inte riktigt har koll på vad det är de förväntas göra riktigt, men de ska fan med fira den ändå. Får man klippa gräset på den här dagen? Nej, jag vet inte riktigt, jag tror kanske det, men du ska inte starta bilen eller hur fan det är.

Man får inte bli arg på Maria Beboelsens dag. Vad står det? Jag sa det precis. Nej, så det är ju det här att på något sätt så kristendomen uppenbarligen kunde ju inte drivas ur Ukraina.

Jag kommer komma lite relationen mellan sovjetstaten och kyrkan även sen i min gissar den tredje. Men det måste ju liksom, det är ju inte som att det försvann i 70 år och sen på något sätt magiskt återuppstod, även om det vore väldigt kristet av det. Men utan det är såklart att det liksom låg undan i det fördolda hela tiden därunder och i någon mån antar jag blev accepterat.

Jag är inte inläst på precis hur kristendomen faktiskt liksom återinförs, efterföljdes under sovjetperioden, men jag gissar att även sovjetmakten måste ha gett lite efter och tillåtit en del. Det finns väldigt, väldigt mycket skrivet om det, men det är komplext och man får tänka på att Sovjet var inte någonting som var en sak från 1917 till 1991 heller. Det var väldigt många olika variationer av väldigt många olika väder och frysväder och alltihopa.

Och sen ska vi ju hålla reda på också att den ukrainska kyrkan är inte nödvändigtvis samma som den ryska kyrkan heller. Så det är för mycket att packa in i den här podden kanske. Men det är spännande att läsa på faktiskt.

När jorden slutar med att nu har arbetarna drivit kyrkan ur Ukraina så börjar den här filmen med att kyrkan är i allra högsta grad kvar hos även våra taxichaufförer i Ukraina. Det har nog kanske hänt en del saker på de där 90 åren. Varsågod att lyssna mer i vår systerpodd Eleon på film som jag antar att A har redan har startat.

Den borde ju nästan heta Dämonpodden den också. Fast med E då. Bara för att ta en grej till just innan vi lämnar morsa bakom oss på ett litet hotell här så har hon också den här repliken just som att återigen för att återkoppla till jorden.

En av de sakerna som slår mig hela tiden i jorden är just det här liksom hur han klipper fram och tillbaka mellan djur och människor. Och inte minst hur han filmar djuren alltid liksom nerifrån och upp. De här gigantiska hästarna och korna som tar upp hela himlen.

Och här så kommer hon då in på det här just kossor när de åkte runt och spelat in djur i några dagar. Att jag har alltid beundrat kossor för det att de bryr sig inte om någonting. Om de ser ett flygplan flyger över så tittar de inte upp.

Jag vet inte ens om de kan titta upp. De bara idisslar vidare. Och just det här att det verkar, det är egentligen en ganska hemsk sak att tänka. Men liksom tänk om man slapp bry sig om världen överhuvudtaget.

Om man bara kunde stå på en äng och idissla och inte bry sig om vad som hände. Hur mycket lättare livet skulle vara. Och det kommer ju sedan tillbaka då i slutet här.

Men ja. För sen som sagt han åker ju ut till det här kärrret då. Lyckas på något vis prata sig förbi den här militärpatrullen trots att han inte kan förklara för dem.

Vad är det för en pinne du har? Är det en bom? Och de liksom direkt osäkra, en vapen något? Han är ju så hopplös där. Istället för att bara försöka förklara något så att de förstår så ska han börja berätta detaljerna i att Ja, det är liksom ett skinn som är överdraget på en liten mackapär.

Och sen ska han försöka berätta hur det tekniskt fungerar. Istället för att bara säga att han är där för att spela in ljud. Jag vill inte säga något om hopplösheten hos vissa ungdomar idag.

Jag förstår att det är en pressad situation. Men som lärare som har en del att göra med unga män så den här scenen talade till mig. Men så hur som helst, han hittar det här sjön som numera är ett kärr.

Han kommer uppskattningsvis tre steg ut i kärrret. Innan han gör ett ägget är löst. Ja, precis. Det här skämtet som har gått runt bland många de senaste tio åren.

Från att jag stod på barnfilmer när jag var liten så trodde jag att Nej, tillverkade billigt i Ukraina med de sista infångade exemplaren av en utrotningshotad art, tänkte jag. Nej, vad gäller slutet så tänker jag, jag gjorde inte kopplingen till länderna, det ska jag villigt erkänna. Men däremot så kände jag nog mer en uppgivenhet i honom där i kyrkan.

Alltså inte att han fann någon tro ens på platsen eller något sånt där, eller att det där var någonting upplyftande, utan att mer just den här uppgivenheten att han liksom, ja men att ge upp, att han kommer inte liksom försöka sig som jaga sina drömmar igen, utan han har accepterat sin lott i liksom i samhället och livet och liksom, och hans mor och relationen där liksom. Ja. Det är en downer av en ending helt enkelt.

Och blir säkert slängad in i militären om sisådär två år, kan vi tänka oss. Ja, nej alltså, jag uppskattade verkligen den här som sagt. Det var en variant på en film som jag, liksom av en modell som jag ganska länge varit ganska trött på, men den hittade verkligen sina egna vägar igenom den här banan till att bli något lite eget och något lite speciellt.

Så det var en jätterolig upplevelse måste jag säga. En film som jag aldrig ens hört talas om innan Björn letade upp den. Jag tyckte väldigt mycket om den i slutändan.

Jag håller med, det var en väldigt bra bekantskap. Har vi några tankar om det här introt? Vi pratade aldrig någonting om den här introssekvensen som är överdubbad.

Åtminstone när man såg den på takflix var den ju överdubbad. Jag tror inte tanken, ja det var nog i alla versioner. Det utspelar sig i Ungern på 1500-talet så alla talar ungerska men de är överdubbade på ukrainska som det går till på ukrainsk tv.

Ja, det där är väl en vanlig sak i många länder i Östeuropa att man inte textar utan man överdubbar. Så det är inte säkert att den har visats så i andra länder. Jo, jag tror det.

Jag tror att det är en del av att man jobbar med ljud också. Ja, så kan det förstås vara. Nej, men den var lite... Om man tänker... Den var lite svårplacerad den scenen, vad som var poängen med den.

Jag tänkte att poängen med den är väl den här handelsmannen som ska sälja en relik som har påstås vara Jesus mjölktänder till några munkar och han kan inte ta fram den ur relikskrinet för då kommer ju syret att förstöra den. Så då måste du helt enkelt lita på att den är där och sättet de kan lita på det är att röra vid den med långfingret gärna därför att det här är en lite svårtviken film och sedan vänta och se om det händer något mirakel. Och det är väl det som är hela poängen, liksom vänta och se om det händer ett mirakel därför att det är det enda han...

Han gör inget. Påminner mig nästan lite om de här två parablerna från Coen-bröderna, Serious Man, som säger allting och ingenting, den i början och den i mitten. Särskilt då med tanke på tandkopplingen och att vi sen kopplar tillbaka direkt till Vadim Sten där han behöver...

Orsaken till att han behöver ge sig på det här jobbet till att börja med är ju att han är så lång att han har alldeles för speciell även tandutveckling så det är svindyrt för honom att liksom ersätta sina tänder om de behöver dras ut för att han har några tandproblem. Så att allting som så mycket annat börjar med ekonomisk panik på grund av tandproblem. Så när jag alltid fick måt tänka tillbaka till A Serious Man och hela historien där om The Goy's Teeth.

Man känner väl starkt med honom när de där gränspoliserna slår ut en av hans tänder på slutet efter allt han har gått igenom. Ja, det var hemskt. Ja, just det tänkte jag inte ens på det.

Och det är väl också något med fjädrarna som blåser vill jag säga i början där av den här historien i början, prologen. Att vi även där slutar på dunen av isen finns då några änder som blåser i vinden där de sitter de här handelsmännen och diskuterar Jesus mjölktänder. Ja, nej, alltså toppenbrulle.

Båda de här väldigt intressanta filmer. Väldigt intressant bild. Alltså särskilt på några punkter faktiskt kunde koppla dem till varandra så att de till synes tycks otroligt olika både liksom i genre och i tid och i allting sådär.

Men att det är det som jag tycker är så spännande med de här nya projektet vi gett oss ut på att se vad som liksom, hur filmer med 90 år emellan kan tala till varandra på vissa plan just genom den här vad vi nu ska kalla det, nationella identiteten eller liksom kulturen. Men fint. Då rör vi oss vidare till vår nästa punkt som är den lilla leken vi leker som vi kallar för Gissa den tredje.

Där Gissa den tredje är alltså segmentet där vi var och en får rekommendera någonting annat. Oftast en film, men det kan även vara till exempel en serietidning eller en tv-serie eller vem vet vad som vi på något sätt kopplar till de här två filmerna som vi diskuterat här ikväll. Och vem tänker jag ska få börja?

Olof Ekström, vad har du att komma med? Okej, nej men jag kan nog rekommendera någon annan ukrainsk film tror jag. Kanske till exempel Pamfir. Från 2022. Av ett, jag vet inte om jag kan uttala regissörens namn, men Dimitro Sokoljotjkov.

Någonting sånt. Det är någon slags kriminaldrama. Det är en före detta smugglare som heter Pamfir som jag tror betyder, Jag tror namnet betyder typ sten eller berg eller något sånt på ukrainska.

Så han är liksom stenhård både i namn och karaktär och också på det där tredje sättet som ni kanske tänker på. Och han har varit borta i många år och jobbat i EU på något slags semillegalt sätt för att försöka få ihop pengar till ett nytt hus och ett nytt liv för familjen och har precis kommit tillbaka hem. Ger sin fru lite kärlek och sen så ska han försöka få, ja, lägga lite tid på att göra sin son till en man innan han drar iväg igen.

Men sonen är inte så intresserad av det. Han har saknat sin pappa i alla de här sju eller åtta åren som pappan har varit borta utan att komma hem en enda helg. Så att han bestämmer sig för att bränna ner kyrkan där pappans papper och pass förvaras för tillfället för att av någon märklig anledning så behöver han få något slags godkännande av den lokala prästen för att kunna förnya sitt pass som jag inte riktigt förstod.

Men så är det i alla fall. Sonen bränner ner kyrkan som tyvärr visar sig bara vara hydd av kyrkan från den lokala maffian. Vilket sätter pappa i en jävla skithög av problem.

Det känns som att vi har gått tillbaka till corenbröderna flera gånger här. Ja, inte helt. Jo, det är nog lite coren-vibbar faktiskt. Jag tror man kan nog göra sådana paralleller.

Nej, men Pamir har ju då en lång historia bakom sig som smugglare och måste gå tillbaka till han ser väl det som sin enda möjlighet att ordna upp den här situationen och få ihop de här pengarna som han plötsligt har blivit skyldig för sin sons räkning och måste då dessutom dölja det för sin fru som var den som tvingade honom att lämna det kriminella livet bakom sig för länge sedan av orsaker som är lite oklara, men som kommer visa sig så småningom. Något av det roligaste tror jag med den här filmen är hela den här settingen på något som är en mörk och korrupt stad som är fast i någon slags mix av dels någon medeltida pagan-grejer för att det utspelar sig i mitten av någon medeltidsfestival. De är på något sätt fast i det sovjetiska litegrann fast ändå med det här neoliberala och hela någon slags ny religiositet med pingstkyrkväckelse och grejer.

Och det finns väldigt mycket slitningar mellan den här moderniteten och paganismen. Det är liksom jättefel att vara kriminell korrupt smugglare men alla med makt är ju också fruktansvärt korrupta. Det finns inget sätt att göra rätt och allting är bara fel.

Och så fort han väljer att göra det här valet att bli kriminell igen, Pamir, så går ju allting bara mer och mer åt helvete i den här filmen. Och Till möten med människor som beundrar vilka roll Gud har att fylla i deras krig eller bara vardagsbekymmer och som försöker kämpa med detta och se om han kan ha något att säga om det samtidigt som han målar sina Jesus-målningar om och om igen. Och framförallt den sista timmen av den här filmen.

Det är en film som verkligen är uppdelad i åtta kapitel som alla är som liksom små historier där andra spelar en roll. Men den sista timmen är en sån här magnifik sekvens som bara visar på enorma arbetet, det mänskliga fysiska arbetet som krävdes för att gjuta en sån här gigantisk kyrkklocka liksom på 1600-talet långt innan vi hade moderna tekniker och moderna serva. En kyrkklocka som inte skulle bara vara stor och fungerande utan dessutom liksom vacker och värdig av Gud.

Och att det liksom typ ofta gick åt människoliv för att skapa saker som var menade att liksom fylla det allsmäktiga. Och hur då någon som, som André Rublev som ska liksom bevara Gud för alla de efterlevande i som bild liksom behöver mötas av den här insikten att ja men här liksom bokstavligt talat sliter sig människor till döds bara för att skapa något till en Gud som jag just nu inte är så jävla säker på ens finns där ute. Det är tillsammans med typ det sjunde inseglet och kanske en eller två andra min favoritdiskussion om han där ute och om han ens sitter där ute och förmodligen gör han inte det och så va fan håller vi egentligen på med i filmhistorien och den av Tarkovskijs verk som funkar allra, allra bäst för mig.

Och jord ska ju sägas mitt under, i Ryssland mitt under Sovjetunionen tror jag 1965. Så den talar ganska mycket till allt det här som vi har pratat om här ikväll. Olof är en film som du har stött på, jag tänker att den Nej det är, den har jag inte sett men det låter ju, det låter ju, har jag talats om den en del såklart.

Den är ju som en jävla mastodontrulle som man måste, den är ju tror jag bra exakt 3 timmar så man måste ju liksom vara berett inställd innan man tar sig an den. Men jag gjorde, jag har gjort det faktiskt två gånger tror jag nu i mitt liv men med 25 års mellanrum och jag gjorde det igen här för några förra, för två år sedan. Och det låter ju extra intressant om man kan dra lite paralleller till sjunde inseglet.

Ja jo men det skulle jag säga för ja, nej men alltså diskussionen om vad säger är ju inte helt olika de som Max har med döden i den filmen. Ja, nu då Fredrik? Ja, för att jag såg båda de här filmerna idag så jag har inte funderat så mycket på den tredje.

Utan jag fick upp liksom ett par ganska långsökta kopplingar tills jag under de här diskussionerna kom på en serietidning som ligger liksom närmare i linje med allt det här. Tyvärr så kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad serietidningen heter. Så jag går tillbaka till min långsökta koppling och jag går på ljud.

Jag går på ljud eftersom det känns ganska fint eftersom naturligtvis i vår andra film så är ju ljud och inspelningar en viktig del. Fullt tillåtet tänker jag. Ja, och i den första filmen är det ju en stumfilm så därifrån har jag nog, så jag känner att det finns en viss logisk koppling.

Jag kan även passa in den här under underskattade filmer eller undersedda filmer och europeiska filmer. Så det är många kopplingar. Men framförallt fokuserar jag på ljudet och tänker ta tillfället i akt att tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer faktiskt.

Och det är den svenska filmen Sound of Noise från 2010. Ja, vänta vad fan är det för någonting? Just det! Det är en helt fantastisk. Jag tror den baseras på, om jag inte missminns fel så baseras den på en kortfilm som kom tidigare.

Och den handlar om en grupp musiker som bestämmer sig för att begå terrorism, begå brott med terrorister. Det är sex anarkistiska trummare som beslutar sig för att begå terroristbrott mot staden. Men vänta nu, för jag får bara fråga Fredrik, är det en långfilmsversion av den här fantastiska kortfilmen Music for one apartment and six burglars?

Ja, exakt! Den kortfilmen har jag sett, men jag har helt missat att det finns en långfilm på det konceptet. Det är en fantastisk långfilm. Oj, vad spännande! Berätta mer!

Ja, men de här filmerna som jag åker ner till Ryssby och har filmhelger med kompisgänget där vi har vissa teman. Så var det här en sån här film som ingen av de andra, var är vi nu? Vi är fem-sex alltsammans, runt fem personer alltsammans.

Ingen av de andra hade sett den. Jag tror någon kanske Niklas hade hört talas om den. Alla var väldigt förtjusta i den. Så det är inte bara jag, folk som ser den gillade den, men alldeles för få människor vet om den.

Det är ett jättebra tips! Ja, en andra liten lek för ikvällen. Vi har inte bestämt nu när vi ska ge oss ut i världen i säsongen som vi hittills har kallat jorden runt på 80 filmer.

Exakt vilka länder vi ska besöka. Så jag tänkte att vi gör helt enkelt en liten lottning här. Och bestämmer dels vilka länder vi hittills ska besöka och vem som får huvudansvaret för att komma på två roliga filmer från dessa länder som får representera landet i fråga i våra avsnitt.

Så jag kommer använda den lysande sidan återigen random.org som jag använde senast när vi lekte vår lek i slutet av säsong 3 för att dels ta fram en lista på våra namn och dels en lista på tänkbara länder. Det ska ju då sägas att jag har inte lagt in en lista med alla länder i hela världen.

Det visade sig att Burkina Faso har inte tillräckligt av en filmindustri för att skapa ett intressant avsnitt till exempel. Utan jag har utgått från de sisålda 65 länder som i alla fall verkar ha haft en någorlunda omfattande filmindustri så att det inte blir ett väldigt svårt. Ska jag trycka på knappen och se vad vi kommer fram till?

Ja! Fredrik Adolfsson, enligt lottningen här ska du få välja filmer inför vårt nästa avsnitt och de filmerna ska vara från Egypten. Alright! Det är ett land med en stor filmindustri.

Det är bitkul. Burkina Faso har ju ändå 170 filmer på Letterboxd. Jag gick med lite fler än så som min gräns. Men vad heter det? Efter det så måste jag väl säga att jag faktiskt drog vinstlotten litegrann.

För efter det enligt min lottning här ska jag, Kalle, få välja två filmer från Australien. Där har vi lite gott om saker att välja av. Junga Einstein, Junga Einstein, Junga Einstein!

Det är den här jävla filmen, vad heter det? Det finns en film som jag vet att alla australiensare har som verkar vara typ deras sällskapsresan som jag undrar om man borde passa på att se. Som alla australiensare och ingen annan kan citera.

Den australiensiska sällskapsresan är väl Wolf Creek, va? Ja, säkert. Wolf Creek 2 möjligen. För vad du sa så Björn kan jag meddela dig att du därefter ska få komma på två filmer från Rumänien.

Så då är det ju i närheten av det vi faktiskt. Victor har han klarat. Det här kan nog vara intressant. Ja, också Olof då, vårt fjärde avsnitt nu. Ja, men alltså ja då.

Ja, du ska, ni blir lite uppdelade över världen i alla fall mellan de här fyra avsnitten även om Rumänien nu var ganska nära där vi var ikväll. Men du ska få ta oss till Sydamerika och Uruguay. Yes!

Från Egypten, Australien, Rumänien och Uruguay är våra fyra kommande avsnitt. UIS är gay. UIS är gay. Uruguay är ju inte ett av de lättaste sydamerikanska länderna, men det kan nog bli kul.

Ja, någonting kan du säkert gräva fram ur dina filmfestivalgömmor. Såg inte jag en uruguayansk film ganska nyligen? Ja, men spännande framtid framför oss. Ja, vi kan ju som sagt, vi får väl hjälpas åt.

Absolut, absolut. Och ja, tack för att ni var med här ikväll och pratade om filmer från Ukraina. Och musiken för denna vecka kommer naturligtvis, om ni inte redan har gissat det från diskussionen som fördes förut, vara vår variant av Spice Girls Viva Forever.

Ha det så bra så hörs vi i Sverige. Hej då! Live forever. Live forever.