Avsnitt 172: Fantastiska världar 6 - When Worlds Collide (1951).

Som huvudfigur som vi får följa genom filmen så har vi ju den så kallade hjälten Dave Randall. En sydafrikansk pilot, kurierpilot. Och han verkar ju vara lite av en dandy, så att säga.

Skojar du? Men han utvecklas ju under filmens gång. Ja, alltså hans entré är ju skitfånig. Ja, det är som en dålig Bond-film. Ja. Sämre! Hej Micke. Hej Bengt. Hur är läget?

Det är fint, det är fint. Sista skälvande dagarna innan semestern tar slut. Ja, det var ju en månad sedan ungefär. Ja, för dig ja. Men har det hänt något? Har du gjort något?

Inte mycket. Det är ju som jag sa, semester. Jag har sett en film, kan du tänka dig? Ovanligt. Jo. Tänk att du skulle säga det. Ja, jag blir så överraskad. Oja. Du får inte göra sådär mot mig.

Nej, jag ska låta dig bli... Ja, okej, jag har inte sett någon film. Nej. Och tack för oss. Vi vill bara påminna om att vi har en e-postadress. Nej, skämt åsido, det är klart att jag har sett en film.

Vad bra, jag hoppas att du har sett samma film som jag har tittat på då. Jag kan nästan garantera det. För idag så är det ju tänkt att vi ska avsluta sommarens science fiction-orgie med filmen When Worlds Collide från 1951 med den svenska titeln Flykten till rymden!

Det är ju en ganska bra svensk titel faktiskt. Ja. Det är ingen direktöversättning, eller är det det? Det är inte direkt. Men den funkar rätt bra med tanke på vad filmen handlar om.

Men nu ska vi återigen göra oss bekanta med en person som vi har pratat om tidigare. En kompis! Ja, till och med en pal. En pal, ja. En George Pal till och med. Mannen bakom världarnas krig, War of the Worlds från 1953.

Och den här filmen är ju alltså gjord innan den. Varför ska vi prata om den då? Vi tyckte att det var lite kul. Vi började ju med George Pal kan man säga och så slutade vi med George Pal.

Så det har varit en sorts liten sluten cirkel där på något sätt. Han gjorde ju en hel del kända science fiction-filmer. Ja, vi tycker ju om sådana där saker. Vi börjar i en ände och så kommer vi tillbaks till ungefär samma sak.

Men det här är ju också en film som går före i en viss specifik undersgenre kan man väl säga. Subgenre i science fiction-genren. Den som ficks historiskt på 70-talet.

Ja, och 90-talet också. Och det är ju katastroffilmer helt enkelt. Eller världens undergångsfilmer. Jag tänker ju på sådana filmer som till exempel Armageddon. Det är detta mästerverk.

Ja, den är ju en favorit. Jag minns ingenting av den. Inte ens Steve Buscemi är bra i den. Jo, han är väl bäst. Peter Storm är ganska rolig. Han är rolig, ja. Och sen vad har vi?

Vad heter den? Deep Impact. Ja, det var ju faktiskt en... Det skulle ha blivit en remake av den här filmen, men det utvecklades eller formerades till Deep Impact då.

Från början, ja. Var det så? Spielberg. Och sen har vi andra filmer som kom lite senare kanske. Vad heter den? 2012, va? 2012. Det påminner lite grann om den här måste jag säga.

Man kan väl säga att det är en föregångare av just den typen av spektakel. För det är väl det det är. Det är en spektakelfilm det här. Oja, det är det ju. Den är i Technicolor!

Ja, i allra högsta grad. I allra högsta grad. Men vi måste väl börja från början, som vanligt. Ja, jag tycker det. Och vad är förlagan till den här filmen då? Det är faktiskt en roman.

Egentligen, de skrev två. Nästan två blev det. En från 1933 som skrevs av Edwin Balmer och Philip Wiley med samma namn. When Worlds Collide. Och det blev ju en bestseller utan dess like.

Det gick som en serie i sex delar i något som hette Blue Book Magazine. Innan det blev romaniserat så att säga. Och det roliga är att i den så heter astronomen som gör upptäckten vi kommer till Sven Bronson.

Och är svensk. Väldigt svenskt efternamn. Och i boken så heter ju, det är ju två planeter i boken. De heter ju Bronson Alpha och Bronson Beta. Ja. Men det är ju kul att det finns en svensk koppling till det här projektet.

Ja, den slängde de ju ut när de gjorde film. Ja, det var lite synd tycker jag. Det hade ju varit roligt. Men ganska tidigt så får ju Hollywood upp ögonen för den här romanen då.

Ja, det är ju en gammal bekant som från början hade tänkt redan 1934 köpte han väl rättigheterna tror jag. Alltså en person verksam i Hollywood som tycker om stora spektakel. Gärna där saker och ting går sönder och faller på folk.

Och de talar, annars hade det varit von Stroheim. Ja, men den vi tänker på är ju naturligtvis Cecil B. DeMille. I must have killed more men than Cecil B. DeMille.

Men han gjorde väl aldrig film av det här materialet? Däremot så är han ju faktiskt fast okrediterad producent till den här filmen vi ska prata om. Han hade ju på lut flera gånger från 1935 till 1951.

Men av någon anledning så valde han andra projekt. Delvis kan det ju haft med andra världskriget att göra, budgetrestriktioner. Inte helt omöjligt. Men 1951 så tyckte man ju då att möjligheterna att visualisera de här sakerna ändå fanns då.

Man kan ju nämna också att Pal hade ju producerat en film som hette Monraketen året innan som hade en väldig succé. Och det ville ju då Paramount hoppa på tåget. Redan 1949 hade ju George Pal köpt rättigheterna, filmrättigheterna från de här två romanerna.

Och 1950 sa de alltså att den skulle göras och distribueras av Paramount. För han hade gjort en deal att göra tre filmer för dem. Men det var bara den här filmen.

De andra två gjordes aldrig. Så vi har alltså George Pal som producent och sen så finns ju då Cecil B. DeMille. I must have killed more men than Cecil B. DeMille.

Med som medproducent, typ. Som den store nestorn i bakgrunden så att säga. Den grå eminensen. Men som vanligt så är ju George Pal kreativ producent. Han är ju inte regissör.

Så man behöver ju en regissör då. Ja, och från början hade han tänkt ta Irving Pichel. För han hade gjort filmen The Great Rupert för honom, för Pal. Och gjorde dessutom filmen Destination Moon också.

Ja, men han gav ju upp efter en vecka typ. Vad hände då då? Ja, det blev ju alltså Rudolf Maté som steg in. Och det är ju inte vem som helst. Verkligen inte vem som helst.

Han började ju sin karriär i Europa som kameraman. Och på 20-talet var han ju en av de mest eftertraktade kameramännen i branschen. Ja, bland annat så arbetade han tillsammans med Carl Theodor Dreyer.

Vampyr. Ja, och Joan of Arc. Filmen har han också fotat. Och sen så jobbade han ju som assistent till Carl Freund. En kul grej med de där filmerna som han jobbade för Dreyer.

Så vid ett tillfälle så hade det blivit lite suddigt på filmen. Det hade läckt in ljus i kameran av misstag. Och Dreyer tyckte att det var jättebra. Så han ville återskapa det.

Och då började han med det här tricket att hålla gasbindor framför linsen. Ja, det blir lite suddigt. Vackert. Ja, men det är ju när de här gryningsscenerna tror jag i Vampyr.

När hjälten går längs floden och blir jagad av sin egen spegelbild. Det är en fantastiskt bra film. Men den hör inte hemma i den här podden. Så den hoppar vi vidare med nu, helt enkelt.

Han fick kontrakt med Fox. Ja. 1935 flyttande till Hollywood. Några år senare så var det Goldwyn som valde honom att ersätta Gregg Toland som huvudkameraman i sin studio.

För Gregg Toland var ju 1939 när kriget drog igång. Ja, ersatte man Gregg Toland med någon så måste ju den vara väldigt duktig, tänker jag. Ja, eller om man vänder på det.

Om man ersätter Gregg Toland, då är man inte kattskit. Han fick faktiskt, han blev nominerad för bästa kameraman fem år på rad. Nej, men han arbetade ju för Hitchcock till exempel i Utomrikiskorrespondenten.

Han fotade Gilda. Och Den här med vulkanen som får utbrott. Den scenen har ju använts i flera filmer. Flera av George Pals filmer till och med. Ja, bland annat i Tidsmaskinen från 1960.

Och det är ju ganska vanligt. Den typen av scener används ju ofta flera gånger av ett bolag. Eftersom de var väldigt dyra att göra. Men all cred till specialeffektskillarna.

Ja, de fick ju som jag nämnde en heders-Oscar som sitt jobb. Ja, välförtjänt tycker jag. Okej, men då är vi väl klara med de som är bakom kameran. Då är det väl dags att prata lite skådisar då.

Som huvudfigur som vi får följa genom filmen så har vi ju den så kallade hjälten. Dave Randall, en sydafrikansk pilot, kurirpilot. Och han verkar ju vara lite av en dandy, så att säga.

Skojar du? Men han utvecklas ju under filmens gång. Ja, alltså hans entré är ju skitfånig. Det är som en dålig Bond-film. Ja. Sämre! Ja, sämre. Jag sa ju det, en dålig.

En väldigt dålig Bond-film. Nej, alltså eftersom det var första scenen så tänkte man, vad är det här? Ja, jag tänkte också så. Men som du säger, han växer i rollen.

Ja, han utvecklas. Karaktären utvecklas ordentligt till att han blir en avgörande karaktär för att saker och ting ska gå i lås på något vis. Och vem är det som spelar då den här piloten?

Ja, först hade de tänkt att de skulle ha Douglas Fairbanks Jr. Ja, men han sa nej. Ja, det hade varit intressant faktiskt. Var inte han lite för gammal då? Ja, jo, i och för sig.

Hade det varit på 30-talet hade det nog funkat, men nu är det 20 år senare. Då hade han sin historisk tid. Men det blev en viss Richard Derr, med reservation för uttalet.

Mest känd för att han är väldigt lik... Ja, han ser ut som Danny Kaye i den här filmen. Han är så fruktansvärt lik honom, till och med hårfärgen, så det satt man och haka upp sig på.

Det är ju Danny Kaye. Nej, det är inte Danny Kaye. Nej, men han fick väl aldrig någon större roll. Det här är väl den största filmrollen han har haft, tror jag. Ja, alltså han kom från teatern från Broadway.

Och han var ju mest karaktärsskådis i filmer. Och det här är ju hans egentliga enda huvudroll, tror jag. Någon mer huvudroll. Och sen var det en del tv-jobb. Och sen så har vi ju forskaren som är en drivande karaktär, kan man ju kalla honom för.

Det är han som får saker och ting att hända. Doctor Cole Hendron. Det är också en teaterskådis. Larry Keating heter han. Han är duktig, tycker jag. Han är mest känd för sin roll från The Great George Burns & Gracie Allen Show på tv.

Ja, han hade en tv-karriär, så att säga. Han var väl typ så här 56-57 år eller någonting sådär när den här filmen gjordes. Och i slutet av inspelningen så kollapsar ju...

I sin sista scen så kollapsar han i första tagningen. Så det blev inte så bra, så de fick skaka liv i honom igen då. Och så sa han, blev det bra? Nej. Ja, men då kör vi igen.

Så det ska ju vara en väldigt dramatisk scen. Det är ju egentligen hans dödsscen. Ja, kan man säga. Och kanske världens dödsscen då. Och han ser ju lite skakad ut.

Men det finns ju då en riktig förklaring att han mådde inte så bra helt enkelt. Sen har ju han en dotter i filmen, Joyce Hendron, som spelas av Barbara Rush. Jättebra, tycker jag.

Ja, hon är himla duktig. Ja, hon är skitbra. Det som jag tycker är roligast är att hon är inte någon sån här vanlig 1950-tals-tjej. Hon är ingen scream queen. Nej, hon är rationell och så gott som i alla fall.

Det är fortfarande 50-tal och hon måste ju bli kär och sådana där saker. Men hon är väldigt självständig. Karaktären är väldigt självständig. Och hon gör det jävligt bra, tycker jag.

Men hon fick ju erbjudande om den här rollen tre dagar innan inspelningen skulle börja. Snabba puckar. Ja, det gäller ju flera av de här skådisarna. Det är likadant nästa skådis som vi kanske ska prata om.

Det är ju han som spelar den här miljonären eller miljardären. På den tiden var det väl miljonär, kanske då. Som ska finansiera större delen av ett projekt i filmen.

Sydney Stanton. Man kan väl kalla honom för filmens skurk. Verkligen. Och han spelas av vem då? John Hoyt. Och han fick ju reda på sin roll också typ en dag innan eller någonting sånt.

Han visste ju ingenting. Han var med åtta dagar under inspelningen. Så hans scener som är utspridda över hela filmens handling fick han köra in. Ja, olika tider, olika...

Det var ingen kontinuitet i att försöka gestalta en karaktärs utveckling eller någonting. Men han utvecklas ju inte alls. Nej, nej. Men det är ändå liksom mycket känslor i den rollen.

Ja. Och jag tycker han är jättebra. Ja, han har det vi kallar gravitas. En sån här kille som kan... Han går in, gör sin grej och det blir bra. Ja, men det är väl de viktigaste karaktärerna i filmen och viktigaste skådisarna.

Det finns några till, men vi kan väl nöja oss med de här. Vi har ju också... Det här är bara sånt som vi tycker är intressant. Och det är att Stuart Whitman, det här är hans första filmroll som statist i princip.

Ja. Men man kan ju komma ihåg att det här är inte en skådisfilm. Det här är ju ett spektakel, så skådisarna kommer ju i andra hand. Och man kan väl säga att filmen saknar ju något sånt här karaktärsutvecklande djup.

Filmen utspelar sig under nästan ett års tid. Och vi får liksom nedslag under den här tiden bara. Så det märks ju lite grann. Vissa saker går väldigt fort. Andra undrar man, ja, hur ska det här bli då?

Men i centrum så står ju liksom planeten jordens överlevnad helt enkelt. Det är där som är i centrum. Och då känns det som att det är dags att vi börjar prata om filmen då och handling.

Och då tänker jag, vi kan väl diskutera oss igenom det hela. Men var börjar vi någonstans då i filmen? Var börjar handlingen? Ja, först har vi det här. Då de citerar från Bibeln när Gud säger att han har sett så mycket elände så att nu ska jag förstöra jorden.

Och Noah ska bygga sin ark. Det är lite det den här filmen handlar om. Ja, så det finns ju liksom en, kallar man för parabel mellan Bibeln och det här. Ja, det är lite Cecil B.

DeMille-vibbar. Ja, jag kan ju tänka mig att det var Cecil B. DeMille som ville ha med det. Eller kanske satte man dit det för att Joseph Breen på Censurbyrån skulle bli glad.

Ja, det här är fin familjeunderhållning. Ja, för man pratar ju inte så mycket om Gud sen i filmen. Nej, nej, inte alls. Ingenting. Men vår historia börjar alltså i Sydafrika vid ett observatorium.

Någon har upptäckt någonting som är på väg mot jorden och räknat ut att det här kan gå åt helvete. Eller att det kommer att gå åt helvete. Ja, men han vill ju naturligtvis få det bekräftat från riktiga duktiga människor.

Och då tar de och anlitar en pilot. Och det är då den vi nämnde förut, David Randall. Och han ska landa med sitt plan och sitter alltså i cockpit med en blondin i knät.

Hon hånglar med en blondin. Ja, och sitter och hånglar när han ska landa. Det är så fånigt så det finns inte. Och den tjejen får vi aldrig se mer. Nej, hon försvinner ur handlingen.

Och han kommer då in och får då sitt uppdrag och han har sagt att han ska få betalt för det där. Det är ju det han är ute efter. Han är bara ute efter pengar. Ja, för han säger ju det när han kommer in där.

Ja, men jag skulle ju få betalt för det här när han har fått väskan. Han får inte titta i väskan, den är låst. De låser den i hans hand. Ja, du får betalt när du landar i USA.

Ja, det hoppas jag verkligen. Ja, det spelar ingen roll, säger den där forskaren. Pengar spelar snart ingen roll. Det är Det är om typ 40 personer. Typ. Så de gör ett lotteri.

Alla får gå fram och plocka en låda för damer, en låda för herrar, ett nummer. Och sen säger de att dagen då vi ska åka kommer de vi lottar, de nummer vi lottar ut att hamna på listor. Så då får de se om de kommer med eller inte.

Och när Stanton, han är ju ett praktausle. Men han är ju också kanske mer realistisk än vad många av de andra är i det här forskarlaget, så att säga. Han tänker ju att vi måste köpa in vapen så att vi kan skydda byggnadsplatsen och basen.

Ja, han frågar ju rent ut alltså. Vad har du planerat för när paniken sätter in? Det har jag inte tänkt på. Ni lever i rymden, jag lever i verkliga livet. I djungelns lag.

Så han levererar ju vapen till det här stället. Det är lite så här Chekhov-gun över hela. Eftersom han har gjort det och det visas i filmen så kommer det att användas.

Det är klart. Men sen vår hjälte som vi sa, han har också en arge. Han är ju med och designar, hjälper till med raketen och kollar att allt fungerar. Men samtidigt så känner han att jag kommer, för han är ju garanterad en plats.

De har ju vikt en plats åt honom. Men den vill han ju inte ha. Nej, han tycker ju inte att han har så mycket att komma med. Han säger till doktor Hendron att jag vill inte följa med.

Jag är inte värdig, jag kan inte tillföra någonting. Det har jag aldrig gjort. Men doktorn menar på att min dotter är ju förtjust i dig. Ja, men om inte jag hade varit här hade hon gift sig med sin pojkvän Tony Drake.

Så han menar ju på det att han säger ju att han gick fram och tog en lott för att vara med i lotteristället. Det är fejken för då säger de nej, du tog ingen lott. Vi har sex platser vikta och vi har fortfarande sex platser vikta.

Alltså tog du ingen lott. Ja, men vadå? Jag förlorade ingen på det här. Det är en chans på 600. Jag kanske har tur. Så låt mig göra det här nu. Det är på tiden att jag erbjuder någonting för det här projektet.

Jag kommer bara att ta plats, vikt och syre. Låt mig göra det här. Well look, doctor, I, I've wrestled with this thing for weeks. I, I can give you a dozen reasons why I shouldn't go.

Can you give me one good reason to include me? She wants you, Dave. And Tony will be there. She, they would have been married if I hadn't come into the picture. Anyhow, why worry?

Maybe I, maybe I drew a lucky number. You didn't take any number from that box. I had the exact number of disks in it. One for every man and woman except the six people I named.

If you had taken a number, we would have been one short. The drawing is over. You can't open a new one or issue new numbers without starting a revolution among the lucky winners.

I won't be needed. I never have been. Anyhow, I didn't give up much by not drawing. What's, what's one chance in 600? Leaving me will save fuel. Let it stay that way.

And doctor, I, I hope you won't say anything to Joyce. Good night. De pratar ju jättemycket om det här med bränslet. Att det är nere på liksom halvkilon vikt som de ska klara sig till den här planeten.

Ja, de ska först starta, då går det mesta. Och sen ska de ju då gå med tillsammans med planeten i rymden. Då behövs inget bränsle. Men sen ska de ju landa, då måste vi använda bränsle också.

Och det säger ju den där Stanton också att ni måste ju, ni har för många människor. Släng av några stycken. Och det är ju en kille som kommer in och lämnar sin för att hans tjej fick inte följa med.

Då bestämmer han för att stanna, så han lägger tillbaka sitt nummer. Och då säger ju Stanton, titta, en borta, jättebra. Han väger säkert 85 kilo, det är ju jättebra.

Men då kommer ju hans assistent slash slav som håller på och knuffar runt honom i rullstolen in och tar den där brickan. Och det visar sig att han hatar ju Stanton. Han hatar att jobba åt honom.

Det är ju ganska förståeligt. Ja, han behandlar honom som en gris. Som något som katten släpper in. Sen tar han fram en pistol och säger, den här ska jag ha. Och vad händer då?

Ja, då tar ju Stanton fram en pistol och skjuter honom helt enkelt. Han tar inte ens fram den, han skjuter honom genom filten och i knät. Och sen så, då kommer ju den här, då är det ju dags liksom.

Zero hour är här och det blir ju, först märks det som typ en jordbävning, eller hur? Ja, det är ju när den där första planeten passerar förbi jorden. Och de sitter och väntar på, ska det bli någonting?

Och så börjar det ju skaka överallt. Och det är ett ganska maffigt montage där. Ja, det är väldigt bra. Då får man ju se liksom vulkaner som får utbrott. Man får se floder som svämmar över.

Och en bro som rasar, det känner vi igen. Ja, det är från klockan klenta. Jajamän. De har till och med tagit in någonting från en gammal svartvit film från 38, jag minns inte vad den hette, som de har kolorerat och lagt in lite grann.

Okej. Det är lite häftigt faktiskt. Och sen, den kanske maffigaste scenen är ju från Times Square i New York. Där byggde man ju upp och projicerade film på miniatyren som man hade byggt upp.

Som föreställde de byggnaderna. Och det var exakt liksom perspektivmässigt då. Och sen lät man vatten då komma över hela det här bygget då. De höll ju på att dränka hela besättningen som höll på att spela in.

Ja, det är rejält. Speciellt i början får man ju se. Och sen kommer det ju vatten från vänster, en rejäl flodvåg. Och de hade ju inte tänkt på att det måste rinna ut någonstans.

Så de kunde ju bara göra det en gång. Och det var ju risk för att det skulle nå elektricitet och sådana här saker. Det är inte bra. Men de klarar sig. Och det behövdes bara en tagning.

Vad är tur det. Och då är det ju massa människor som är liksom strandsatta överallt och som har överlevt det här. Det kommer ju in meddelanden, SOS, som de hör då.

Och då försöker ju de här människorna på den här basen då hjälpa folk. De packar sådana här nödpaket och grejer och sjukvårdsmaterial och grejer. Och bland annat ska ju den här fetmannen till vår hjältinna och vår pilot då.

Rivalerna. Rivalerna, kärleksrivalerna. De sätter sig i en helikopter och flyger iväg med en massa sådana här paket till nödställda. Och då får man se en scen där de dumpar de här paketen på någon liten ö som har blivit då efter den här katastrofen med vatten överallt.

Och sen om man är på väg tillbaka så passerar de ju ett hus. Man ser hustaket så att säga. Och fastbunden vid skorstenen så är det en liten pojke som de ser. Så de går ju ner med helikoptern.

Och då är det ju vår hjälte David Randall som hoppar ner på taket och tar loss den här pojken då och lyfter upp honom i helikoptern. Och sen drar rivalen iväg med pojken i helikoptern och lämnar honom på taket. Det var ju ganska väntat egentligen när man såg den scenen.

Ja, och det kan man ju förstå. Det är väl ganska typisk filmgrej sådär. Men han vänder ju. Han får ju dåligt samvete och inser att nej, den där hyvenskillen han ska med.

Ja, så han vänder och så plockar upp honom igen och så diskuterar de. Ja, jag tänkte faktiskt, men jag ångrade mig. För en minut. I thought maybe now was that later you wished.

I gave it a passing thought. De har ju väldigt bra kontakt. De pratar ju väldigt bra med varandra. Men alltså, jag skulle vilja prata lite grann om den scenen med helikoptern och taket.

Alltså, det är ju en tagning och det är ju inget fejk. Det är ju på riktigt. Det är en riktig helikopter. Det är han skådisen, vad jag tycker i alla fall, som hoppar ner på taket, tar upp ungen, stoppar in honom i helikoptern och sen så blir han räddad.

Allting är en tag bra tempo i filmen. Jag tycker att det är ganska intressanta karaktärer för att vara så ytliga karaktärer på något sätt. Det är bra skådisar som gör de här grejerna.

Och sen så tycker jag det är kul att det handlar ju, vad ska man säga, det handlar ju liksom rätt mycket om det här. Jaha, men hur ställer man sig när man ställs inför en sån här otroligt avgörande situation? Hur beter man sig?

Det här med Stanton och doktor Hendren. Det är ju faktiskt, det har vi ju inte nämnt, men precis innan de ska gå ombord, och då har ju de här andra som inte följer med, de gör ju upplopp. De har ju hämtat de där vapnen som Stanton hade köpt.

Och ska nu ta sina platser, så de är ju på väg in. Och då går ju doktor Hendron med Stanton i rullstolen och ska stå framför rampen. Och Stanton, ja, kör in mig då!

Upp på rampen med dig! Upp med dig för tusan, de kommer ju! Då tar han och går vidare med honom och så går han fram till någon spak på märket som man drar i och då går luckan och rampen upp igen.

Så den gode doktor Hendron offrar sig själv. Ja, det har han ju tänkt hela tiden. Ja, och så tar han med sig Stanton. Nu säger han någonting i stil med att, ja, nu tjänar vi de där kilorna vi behövde för att klara resan.

Och då är det väl rätt snyggt, för det sista Stanton gör är att han reser sig från den här stolen och försöker ta några staplande steg. Och sen får man inte se dem mer. Det får mig osökt att tänka på Dr.

Strangelove. I can walk! My Führer, I can walk! Att doktor Märkvärdigschliebe reser sig upp precis när jorden går under och skriker sina berömda sista ord. My Führer, I can walk!

I have a plan! My Führer, I can walk! Jag tror nog att Kubrick har sett den här filmen. Jag tror det också faktiskt. Jag har inget bevis för det, men det är väldigt likt.

Nej, men jag tycker att den här är rolig att se. Även om det handlar om jordens undergång. Det är kul att se den här, ja, jorden ska gå under. Ja, men vi bygger väl en raket då?

Och sticker. Den mentaliteten på något sätt. Det är väldigt 50-talsaktigt på något sätt. Ingenting omöjligt med den amerikanska industrialismen och kapitalismen.

Sen finns det ju en massa saker som är väldigt sunkiga och väldigt amerikanskt 50-tal på något sätt. Moralmässigt och sådär. Hur många människor av annan etnisk ursprung såg du bland de som hade valts ut att föra mänskligheten vidare?

Det är rätt intressant, för det är ju en scen då de delar på männen och kvinnorna, de som kommer dit, som är evakuerade. Det har ju inte att göra med flykten i och för sig. Där finns det ju en del av afroamerikansk härkomst i bägge lägren.

Men i de där 40 som sitter i stolarna i rymdraketen, där var det inget sånt. Nej, utan alla de här som då genetiska för mänskligheten framåt på en annan planet, då kommer allihop från samma by på Irland. I princip, ja.

Ja, så det är lite konstigt, tycker jag. Men ganska typiskt Hollywood 50-tal. Tyvärr. Och sen finns det ju den här grejen med att den här doktor Hendren, han är ju humanisten på något sätt.

Samtidigt som han är vetenskapsmannen så är han ju humanisten också, som ska då styra det här projektet på något altruistiskt sätt. Han har väldigt idealistiska finansiärer, och sen så möts han av den här superkapitalisten Stanton då, hans inställning till saker och ting, och säger emot naturligtvis. När de har vapnen och säger den där idealisten att vi ska inte använda det, det blir ingen panik här.

Och då läser han ju lusen av av Stanton. Du fattar ju ingenting. Jag har levt i den verkliga världen. Du kommer att med nöje använda de här vapnen för att säkerställa din egen överlevnad.

Ja, men den här Hendren, han är ju lika korrupt han ju, på något sätt. Ja, han viker ju en plats för den killen som hans dotter är kär i. Ja, kan vi inte böja reglerna lite extra, säger de till honom.

Hon vill ju ha dig. Ja, så det är ju lite konstigt, tror jag. Men förutom de sakerna så tycker jag att den är väldigt underhållande. Spänningen hålls uppe. Man känner igen upplägget i filmen.

Det är ju kopierat i alla de här katastroffilmerna. Först är det någon som ser någonting eller upptäcker någonting. Så är det ingen som tror honom. Nej, sen ska det utredas.

Och till slut så är det en sanning. Och så övergår det i någon annan utveckling. Och sen så händer själva katastrofen. Och sen kanske det blir någonting efter. Och så är det alltid någon av de goda som offrar sig i en fin scen också.

Det är ju alltid så. Det är ju här det kommer ifrån. Så alla de här filmerna som görs på 70, 80, 90-talet och ända fram idag, de har ju liksom kopierat det här upplägget rakt av.

Ja, men George Pell var bland de första. Ja, jag tyckte det var jättekul att se dem faktiskt. Ja, men då tycker jag att vi är klara med When Worlds Collide från 1951.

Det är vi verkligen. Vi är också klara med sommarens science fiction-filmer. Det är vi också. Vi kanske återkommer nästa sommar med fler. Eller kanske skräckfilmer.

Vi får se. Det finns många saker att välja på. Spännande, spännande. Ja, men då är det väl dags att påminna alla kära lyssnare om att vi har en e-postadress där ni kan nå oss och det vill vi.

Och den lyder såsom följer. Dromfabriken.podd at outlook.com Och naturligtvis finns vi även på sociala medier både på Facebook och Instagram. Så följ oss gärna där och gilla oss.

Vi blir extra glada om ni recenserar och betygsätter både det här avsnittet och podden i stort där ni lyssnar. Och med det sagt så vill jag tacka alla som har lyssnat på just det här avsnittet. Tack ska ni ha!

Och naturligtvis så vill jag även tacka dig, även om det bär mig emot, min käre Stanton. Ja, jag får väl tacka dig då, idealistjävel. Och avslutningsvis så säger vi adjö!

A representative of the government will warn the people tomorrow. Provisions will be made to evacuate them to mountain locations. But provisions have you made to protect us when the panic starts?

I haven't thought about it. I have. Paris! Yes, sir? Bring in those boxes. I brought enough rifles to stop a small army. There won't be any panic in this camp. Stop theorizing.

Once the havoc is over, every mother's son remaining alive will try to get here and climb aboard our ship. People are more civilized than that. You don't know anything about living.

You don't know what your civilized people will do to cling to life. I do, because I know I'd cling if I had to kill to do it. And so will you. We're the lucky ones.

The handful with the chance to reach another world. And we'll use those guns. You'll use them, doctor, to keep your only chance to stay alive. Thank you.