Avsnitt 173: Tre poddare diskuterar begreppet Hollywood.

Ja, kära Patreons, hej alla Patreons. Vi har inte riktigt hittat någon sån snärtig intro som ni har på de vanliga avsnitten. Det tar ju lång tid innan man har utarbetat en sån.

Det kräver ju en hel del kreativitet. Ja, precis. Men vi välkomnar er till avsnitt tre i ordningen. Mm. Tänk vad tiden går. Tänk vad tiden går, ja. Vi har inte riktigt hittat någon sån snärtig intro som ni har på de vanliga avsnitten.

Men vi välkomnar er till avsnitt tre i ordningen. Mm. Tänk vad tiden går. Tänk vad tiden går, ja. Vi har inte riktigt hittat någon sån snärtig intro som ni har på de vanliga avsnitten.

Men då är det ju Cecil B. DeMille. Cecil B. DeMille. Han är ju också regissör. Ja. Men om jag ska ta en sån här person som inte är direkt involverad i själva filmmakandet så är det ju...

Ja, det är han väl i och för sig, men... Men Wahlberg är ju ett sånt namn, tycker jag. Om man tänker liksom de som skapar guldåldern, som mejslar ut vad som blir Hollywood, så att säga.

Så tycker jag att Wahlberg måste ju nämnas, helt klart. Ja, absolut. Bland de första namnen. MGMs produktionschef. Han lyckas ju höja upp det på något sätt. Höja upp det till någon slags...

Konstart rent av. Ja, kanske konstart, men att det blir lite finare. Att film blir lite finare helt enkelt. Det är inte bara en paj i ansiktet, liksom. Att MGVs filmer blir lite finare.

Ja. Men hur mycket tycker ni, vad man kan diskutera när man alltid nämner vilka som är mest inflytelserika och betydelsefulla, så är det många gånger att man vill korta ner eller generalisera det väldigt mycket, medan jag kan tycka att många gånger handlar det om att det är rätt person i rätt tid. Alltså, om vi tar någon som Charlie Chaplin, som många tänker kanske att det är hur duktig och kreativ och vilken pionjär han än var, så är det fortfarande någonstans rätt person på rätt tid under rätt omständigheter.

Upplever ni att de här mogulerna, tror ni hur medvetna tror ni de var om vad de gjorde eller var det bara att de ville göra sitt eget tillvaro bättre och det blev något mycket mer inflytelserikt? De vill ju tjäna pengar. Ja, det är nog grunden.

Om vi tar den här generationen av judiska immigranter, skänk och Meyer och allt vad de nu heter. Warner är väl också judisk. Ja, precis. Så naturligtvis är det ju pengar.

De är ju entreprenörer ute i fingerspetsarna. Men sen så har de ju en otrolig kärlek för mediet, alltså för film som sådant. Så de är ju extremt viktiga. Och lite grann, alltså de olika bolagen nischar sig ju ganska väl också.

Att de blir väldigt bra på vissa saker. Som MGM under Louis B. Mayer, det är ju liksom familjeunderhållning och färgfilm så fort det bara går. Och Warner är ju mer liksom gangsterfilmer och lite skitiga westerns och sånt där.

Arcaio brukar de ju skämta om under kriget, att om det blir ett flyganfall, gå då genast till Arcaio. De har inte haft en hit på flera år. Men liksom hur mycket tror ni de såg?

För det är lätt att kolla tillbaks på 20th Century Fox nu eller Paramount eller vad det är när det är hundra år och säga att det var självklart att någon skulle bli så här stora eller det var liksom självklart att den här branschen skulle blomstra så småningom. Trodde ni de här tidiga pionjärerna såg det framför sig när de anlände till Amerika tidigt 1900-tal? Ja, att det var en bonansmarknad på något sätt.

Det fattade de ju, det var ju därför de var i den överhuvudtaget. Att den växte liksom. En del av dem hade ju exempelvis hört och sett en sån där Nickelodeon och insett här kan vi liksom göra mycket bättre och dra in mycket pengar.

Och sen ägde de plötsligt 48 Nickelodeons i 18 städer och sen fortsatte det bara. Ja, alltså produktionen går ju före konsten, så är det ju. Det är bara att tugga i sig det.

Men flera av de här hade ju faktiskt en känsla för det här. Det här är jävligt bra. Det här är kvalitet. Det här är vad folk vill ha. Ja, men det här är kvalitet.

Det är både och liksom. Ta en sån som Carl Lemle till exempel. Eller till och med Louis B. Mayer. Alltså de åkte ju över till Europa för det var ju där filmkonsten utvecklades snabbast under 10-20-talet egentligen.

Hollywood tar ju in all den kunskapen. Och de hittar ju talanger. De importerar ju talanger till Hollywood för att de har pengar som de har genererat mest på skit egentligen.

Men på grund av det så får vi också otroliga filmer av otroliga regissörer som omger sig med otroligt duktiga fotografer som också importerades. Och skådespelare. Så i jakten på pengarna så får vi ju även konsten så att säga.

Det är absolut inte tvärtom. Det är ju inte konsten som skapar pengarna utan det är pengarna som skapar konsten i det här fallet. Så vi ska vara glada för det faktiskt.

För det dyker ju upp namn inom de olika disciplinerna i den här branschen. Kameramän som redan på Griffiths dagar han som Billy Bitzer. Och jag satt och tänkte på det när man pratade om viktiga personer som har hjälpt till att skapa Hollywood till vad den var under guldåldern.

Det är ju olika personer för olika saker. Och jag snöar liksom in på en favoritgrej som jag tycker om. Och det är det här med Action, Second Unit och det som sedermera blev stuntarbete och liknande.

Och då är det ju namn som Yakima Kanut. Precis, Enos Ed Kanut, känd Yakima. Döpt efter någon stad i Washington där han inte ens kom ifrån. Någon som skriver att han är den mest kända killen som inte kommer från Yakima County.

För han var ju en sån där bronkorridare och vann en massa världsmästerskap och grejer i tonåren. Och sen var han 17-18 år och framåt. Och hamnade så småningom i filmen och gjorde en massa serials och en del stuntjobb.

Och på 30-talet så vart han ju bekant med John Wayne. Och de två utvecklar ju tillsammans det moderna sättet att filma slagsmål på. Som fortfarande används idag.

För tidigare var det ju så att ska det vara ett råkurr, ja in och slåss, vi filmar. Och de förväntas att man skulle få sig ett par smällar i käften helt enkelt. Men de kom ju på att det behöver vi ju inte göra.

Om jag ställer kameran här och står där, då kan du missa mig med en halv meter och det syns inte. Då kan man liksom koreografera reaktionerna och träna in så att man ramlar precis som man vill göra. Och det ser jättebra ut, även om någon råkar träffa dig på hakspetsen och du snubblar omkull.

Det är det som är så roligt tycker jag med Hollywood. Det är därför jag tycker det är så intressant. Fram till 1935 ungefär så är ju allting de gör nytt. Varje gång de gör någonting så är det nytt.

De får experimentera sig fram. Och då blir det ju svårt att ta fram exakta personer som är så där otroligt viktiga. När det egentligen handlar om nästan som en organism.

Det är en massa olika talanger och discipliner som samverkar. Men jag håller med dig Micke. Det är väldigt många som aldrig kommer att bli speciellt omtalade. Är man väldigt intresserad av stuntmäns historia så är det ju ett väldigt litet område.

Lätt nischat, jag ber om ursäkt för det. Nej men då är ju Jacky McCano superviktig. Ja, han fick ju en Oscar 65 eller 67 för att han hade hjälpt till att skapa det som innan kanske inte hade ett namn.

Stuntwork. Ta till exempel, vad skulle Citizen Kane vara utan Greg Toland till exempel? Var det en annan film? Om man ändå kollar på modern film. Nu kanske vi kommer tillbaka till regissörer eller producenter.

Men sättet som det görs idag och hur man regisserar, är det någons fingeravtryck som ni tycker är extra tydliga? Många pekar ju på Citizen Kane som en sån film där det finns mycket tekniker som användes där som man kan härleda till. Alltså filmer som influerar och personer som influerar efterkommande så att säga.

Vi har ju haft fem delar tror jag, fem avsn Det finns en någon där ni tycker att de här exemplifierar någonstans guldålderns typ av skådespel. Alltså det som jag tycker egentligen representerar guldåldern mest, det är ju de här skådespelarna som har en väldigt bred repertoar. Alltså en bred uppsättning av förmågor som kan vara med i en gangsterfilm eller en musikal.

Du tänker på James Cagney? Ja, bland annat. Gene Kelly, James Cagney. Alltså de kunde ju vara med i vad som helst och gjorde alltid ett fantastiskt bra jobb. Oftast i alla fall.

Inte alltid kanske, men oftast. Men om vi nu kanske tar oss lite på ett sidospår här, men kommer återigen tillbaks till hur min generation någonstans tenderar att se på guldålden som någonting mycket mer statiskt och opersonligt skådespel. Alltså det är mer fyrkantigt kan man tycka.

Mer yta än innehåll. Ja, precis. Och det är ju en kritik som folk i min roll, alltså vänner till mig. Gärna, jag behöver inte nödvändigtvis hålla med, men det finns ju klart en distinkt skillnad mellan skådespelet på 40-talet och modernt skådespel.

Jo, det är ju en annan tid. Det var ju det jag skulle komma till. Hur skulle ni argumentera eller försvara den kritiken att skådespelet på ren fulsvenska skulle folk i min ålder se att det var sämre skådespel för på grund av detta?

En sak som hände då var ju att tvn kom. Och svaret från filmbranschen var ju då att det skulle vara större, vilket betyder att du får inte de där intima skådespelerierna. Jag menar, ta en grej som den här Todd AO eller Cinerama, då var det ju knappt att du kunde ha närbilder på folk, för att det var så stort allting.

Och då vart det ju kanske lite mer yta än innehåll. Fast det handlade ju också om ämnena som de gjorde film på i Todd AO. Det var gärna tio budord och sådana saker.

Det är ju svårt att få något spännande spel. Nej men ett problem är ju bolagen. Ett problem är ju fabriken, så att säga. Att vi ska leverera en viss produkt och det gör ju att man typecastar skådespelare.

Ta Tyrone Power till exempel. Han blev ju extremt typecastad. Eller Errol Flynn. Så det vi har är ju det vi har. Det är ju inte det som skulle kunna ha varit. Hade Errol Flynn lyckats träffa någon vettig regissör som hade utmanat honom så hade vi kanske sett sidor av honom som skådespelare som inte finns på grund av att det var ingen som ville ha det helt enkelt.

Ja, jag förstår det helt. Men med det sagt tycker ni att, vad ska man säga, sen kommer ju någonstans den här nya Hollywood på 60-talet. För er som är så, och mig själv, som är så fascinerade av mer guldåldern.

Tycker ni ändå att det var dags för nya Hollywood att ta vid vid det skiftet som det hände? Ja, Hollywood var ju slut. Det var ju oundvikligt. Det var ju bara bra.

Hollywood var ju ett koloss på lerfötter. Och det behövdes ju någon slags återskapande av hela filmindustrin på något sätt. Men det blev ju en väldigt stor omkullkastning.

Det var ju verkligen nästan två olika världar som skapades. Det finns inte jättemycket kvar av guldålden som den såg ut under sina glanstagare och kontra hur den ser ut i 80-talet. Så det var väldigt stor omkullkastning.

Det finns ju egentligen ingenting. Det är väl mer i betraktarens öga eller vad folk vill se, så att säga. Det som är kvar är väl röda mattan vid Oscarsgalan. Det är väl ungefär där som är kvar, tror jag.

Det var ju så förr, när det var det som vi kallar för fabriken, att allting var ju väldigt toppstyrt. Och det var väldigt inhägnat vad alla gjorde. Och då visste man liksom vad produkten skulle bli.

Och funkar det igår, då funkar det idag. Folk gick och köpte biljetter till den här filmen. Vi gör den likadan. Och sen när det inte funkar längre, ja då kanske man hittar på något annat.

Men alltså en regissör är ju inte bara någon som gör som producenten säger. Han säger, ja du ska stå där och så ska du skjuta honom. Jag filmar. Utan en regissör som är bra, han har ju idéer, visuella idéer, som han vill översätta.

Och det fick de ju inte alltid göra när vi hade regissör. Det fanns ju ingen tid oftast heller. Nej, jag menar, ta en snubbe som Erik von Stroheim. Han hade ju idéer och hade en fullständig brist på respekt för det som hette pengar och budget.

Men så fick han ju enorma resultat tills de slutligen satte stopp för honom. Han skulle kanske ha funkat bättre på 60-talet. Han var ju en väldigt egensinnig återtör på något sätt.

En maverick. Lite som Michael Cimino ungefär. Ja, ungefär. Heaven's Gate och Bröllopsmarschen. Ja, det var ungefär samma grej. Det är ju som den där Spitting Image-parodin på Oscarsgalan när man ser, hemma hos Tbilborg, han vadar i pengar.

Det är pengar överallt. Och sen knackade det på dörren, mer pengar. Åh nej, vad ska jag göra av alla pengar? Så kommer det en stor atlantångare utanför fönstret.

Vad är det där för någonting? Ja, det är din taxi. Vem har beställt den? Ja, Michael Cimino. Nu vet jag vad jag ska göra av alla mina pengar jag inte vill ha. Heaven's Gate 2.

Jag kom faktiskt att tänka på en ganska god diskussion jag hade för en kompis inte så länge sedan, som är väldigt intresserad av Wes Andersons filmerna. Han har ju ett visst kultförselskap, kanske. Ja, jag älskar ju Wes Andersons filmer.

Och han är ju en sån typisk person som, det är ju det återkommande skådisar. Han använder sig av samma liga. Och någonstans därifrån så kom vi in på den liksom, vad är den gyllene generationen någonstans i Hollywoods historia?

Jag gick direkt till de här som är födda på mitten av 30-talet, som kanske sen blev nya Hollywood, alltså Dustin Hoffman, Jack Nicholson, Clint Eastwood, Gene Hackman, Morgan Freeman, som liksom väldigt duktiga skådisar som alla är födda inom typ fem års tid. Och sen så finns det den här ligan som sen blev stora på 40-talet, bland annat med Errol Flynn och Katharine Hepburn. Sen finns det de äldre, alltså stumfilms, som är födda i slutet av 1800-talet.

Sen finns det de som är födda, som sen blir som populärast på kanske 50-60-talet. Har ni någon sån generation som ni tycker verkligen sticker ut för er? Gyllene generation inom guldåldern?

Jag får väl lov att säga då, Errol Flynn, eftersom jag är väldigt förtjust i den genren av filmer, alltså äventyrsfilmer, riktiga rejäla äventyrsfilmer. Svarsbackers, kanske man kan säga. Och även westerngenren på den tiden.

Jag gillar ju tonen i de filmerna. Då Technicolor var Technicolor. Och då är vi ju i slutet av 30, början av 40. Ja, 40-50 då man ska ta med färgfilmerna. Bengt, har du någon?

Ja, men jag är nog mer inne på din tanke, Adam. Alltså jag älskar ju de här som kommer fram i slutet på 50, början på 60-talet. Hela den generationen liksom. Men de hänger ju inte ihop så himla mycket med guldålden egentligen.

Nej, det är också en sån diskussion man kan ha. Var drar man gränsen för... Jag skulle vilja säga att de står för det nya, helt enkelt. Är Paul Newman och Marlon Brando guldålden för er?

Nej, nej. Nej, det tycker jag inte. Så de som är födda där mitten på 20 någonstans, det är kanske där gränsen dras. Jag älskar ju liksom, jag tycker jättemycket om den här första generationen i Hollywood.

Både komiker och actionhjältar och alltihop där. För det är ju de som skapar Hollywood helt enkelt. Pionjärer. Bokstavligt talat. Det är ju de första som flyttar dit.

Och de är, dels är de otroligt kreativa. Otroligt kreativa. De måste ha haft väldigt roligt. De måste ha skrattat varenda dag de gick till jobbet, tror jag. Mycket tack vare allt kokain då naturligtvis.

Men jag tror att de hade det väldigt roligt. Det var liksom som en vuxendagis på något Saker i färgfilmen, för den har ju betytt, det är ju liksom lite grann där man på något tänker Hollywood, de här stora filmerna som Borta med vinden och Trollkaren från Oz till exempel och Singing in the Rain. Och även de där storfilmsformaten som kom.

Ja, det är ju de här milstolparna på något sätt i utvecklingen, tekniska utvecklingen. Och där har jag oftast lite svårt för, när du säger Borta med vinden och de här riktigt stora, stora klassikerna, att det finns sådana här lite mer flummiga bitar som alltid kommer upp när man är ute på olika forum, typ såhär, Hajen är uppfann, eller Steven Spielberg uppfann Blockbustern, eller något sådant. Och då är jag lite såhär, men en Blockbuster är för det första en definitionsfråga i min värld.

Hur kan du uppfinna någonting som du inte går att ta på? Men jag tror när de säger Blockbuster i förhållande till Hajen så menar de ju den här filmen som tar allt intresse på något sätt. Överhuvudtaget, den tar över hela diskussionen på något vis.

Och det kommer merchandise. Jag skulle vilja säga att Stjärnornas krig är en vattendelare utan dess like, om vi ska prata om det. Men då kan du ju ta till exempel Musse Pigg.

Ja, precis, det är det jag ville komma till. Som ett fenomen. Ja, precis, det finns ju tidigare fenomen än Star Wars. Snövit när den kom, vilka vågor på vattnet det blev över hela världen.

Och det var ju typ första gången, eller det går ännu längre tillbaka, tar Charlie Chaplin. Charlie Chaplin när han var som störst under första världskriget där, det kunde ju gå var som helst, alla visste vem Charlie Chaplin var. Det kunde vara i Afrika någon jävla by någonstans.

Naturligtvis var det någon som gick omkring med en käpp och med bena rakt ut. Lät det så? Man kan ju se sådana här bilder från soldater under första världskriget där de går omkring och imiterar Charlie Chaplin.

Alla visste vem det var och det fanns merchandise överallt. Man kunde köpa knappar, man kunde köpa bilder, små dockor, allt möjligt. Charlie Chaplin var ju med i en lookalike-tävling.

Han kom ju trea. Och det gjordes ju hur många kopior som helst på film. Till och med, vad heter han? Stan Laurel spelade ju in. Och även, vad heter han med handen?

Harold Lloyd. Harold Lloyd var ju också en Charlie Chaplin-kopia under en tid. Men Chaplin själv var ju också influerad av exempelvis Max Lindel. Men han var ju från Europa, han var ju fransman.

Så det går ju i steg. Men precis som du säger, att det fanns personer, Musse Pigg också då, som blev ett begrepp. Som du sa, man kan se siluetten av Musse Pigg, man vet exakt vem det är.

Om jag tog upp siluetten av Clark Gable kanske inte alla skulle veta, vem är det där? Om man inte tog öronen förstås. Fred Astaire skulle nog funka i sådana fall.

Det händer ju någonting med Hollywood när man börjar ge ut de här tidningarna, de här fotoplay och allt vad de heter. För de sprids över hela världen. Det kommer på olika språk och de har olika namn och sådär, men det är samma material ungefär.

Man matar in hela den här stjärnkulten på något sätt. Det blir ju ett världsfenomen, eller vad man ska säga. Det är rätt häftigt egentligen. Och de som skapar det här, det är ju de här under 20-talet.

Det är ju framförallt Douglas Fairbanks och Mary Pickford och alla i den generationen. De kallar det ju för American Royalties. Jag kan tycka att den mystiken som byggdes upp kring tidiga Hollywood, det kan man ju fastslå att den kommer aldrig återskapas.

Nej, men det är mycket där som Hollywood har levt på länge. Ja, precis. Men den har ju suddats ut med åren och det är väl lite så. Den finns väl knappt kvar egentligen.

Men det är ju någonting som gör, eller skapar en ändlös fascination från min sida. Att det finns så mycket att gräva i och det är som de här mytomspunna stugan livetfigurerna som jag dras till i alla fall. Det är verkligen en annan tids epok.

Ja, men ofta när man läser film till exempel på universitet och sådär, då börjar man ju i auteur-begreppet på något sätt, tror jag. Många har sina favoritregissörer och man pratar om en regissörs olika visioner, sätt att göra film och så vidare. Jag tror jag har sagt det innan att när jag läste filmhistoria på universitetet då hette den första kursen Citizen Kane.

Ja, precis. Men ingen kan ju säga att, om vi ska hårdra det helt, ingen kan ju säga att Orson Welles är ett bra exempel på Hollywood. Det går ju inte. Då är man ju ute och cyklar.

Ja, men det är det man pekar på, inflytandet. Men det är ju franska intellektuella som ser jättemycket amerikansk film eftersom de har haft ett världskrig och de har varit ockuperade i flera år. Och de har inte sett någon amerikansk film mellan 1940 och 1946 ungefär.

Helt plötsligt så kommer det in jättemycket amerikansk film. Allt som de har missat får de se under slutet av 40-talet, början på 50-talet. Och så börjar de att skriva och de kan se en massa saker, hur det har utvecklats och så vidare.

Och då kan de, tycker de sig, se då Vissa regissörer utmärker sig mer än andra. Som John Ford till exempel, eller Orson Welles. Eller vad ska vi ta mer för några?

Har vi några mer bra exempel? Ja, Capra naturligtvis. Men de är ju inte så många, eller hur? Det är också en sak. Hur många regissörer var det som arbetade i Hollywood under 30-40-tal?

Det är ju hundratals. Så de här är ju liksom undantagen från regeln egentligen. De stora elefanterna. Ja, det var ju vissa. John Huston också. Några regissörer som kämpade för sina filmer mer än andra.

Och en del som fick sin vilja igenom. Och sen så handlar det ju om importörer också, som Alfred Hitchcock till exempel. Som mer eller mindre hade som ett måste att han skulle ha kontroll över sina filmer.

Jag läste någonstans om Hitchcock att han hade ett stort kontrollbehov. Men allting, det var innan han gjorde själva filmen. När han sen kom till filminspelningen så hade han sådant kontroll på allting.

Att han typ nästan bara satt och sov. Det var ju tråkigt för honom. Han tyckte det var skittråkigt att själva filma. Ja, eller var du färdig där, Bengt? Nej, men det jag ville säga var väl ändå att vi idag kanske närmar oss Hollywood på fel sätt, på något sätt.

Om ni förstår vad jag menar. Om man närmar sig Hollywood via auteur-begreppet och hela den generationen av regissörer som växer fram ur auteur-begreppet. Alltså alla de här 60-talsgenerationen som Scorsese och alla de här.

Då blir det lite svårt att förstå att det är en industri. Menar du att det är en fel bild av vad Hollywood är för dig? Ja, jag tror att man kanske avfärdar mycket och nedtolkar eller vantolkar vissa saker, på något sätt.

Jag tycker det är nästan enklare att se Hollywood från det andra hållet. Att det är en industri, att det är entreprenörer. Men att konsten kommer ur det, på något vis.

Och att den här företagsandan ändå faktiskt stimulerar också den här kreativiteten. Samtidigt som den tar död på den. Det är väldigt dubbelt, på något vis. Jo, men det har ju varit så även under guldåldern att du har, man kan kalla det för fabriksdelen, det löpande bandet.

Jag brukar ju säga Marvel. Det är ju liksom att de gör samma sak hela tiden med samma gubbar och det är producenterna som vräker in pengar för det vill folk se. Och sen till slut så tycker man att det är så tråkigt så det finns inte.

Och sen har du de andra som, exempelvis Wes Anderson jag nämnde då, som kommer ut och gör egna filmer, egensinniga filmer. Det fanns ju även på den tiden. Att de fick lov att göra kanske en budskapsfilm.

Till och med Louis B. Mayer har ju gjort det att, ja, studion går så bra nu så vi har råd att göra en liten experimentell film. Och så kommer det fram några lite guldkorn som kanske nödvändigtvis inte spelar in så mycket pengar, men som ändå fick sin plats i filmhistorien.

Men ta ett intressant exempel tycker jag på det här, vad ska vi kalla det för, kollisionen mellan skapande och industri, väldigt viktig. Där kanske man kan, apropå censuren, att innan sökte jag fråga om det fanns någon specifik person som gjort avtryck på dagens filmindustri tydligt. De här som bryter barriärerna under guldåldern, alltså Sidney Poitier och afroamerikanska, det fanns ju innan också, men framförallt de som slår stort, att där finns ju mycket att ta på.

Men Sidney Poitier slår ju för att någon låter honom slå. Så är det ju. Jag ser så här, där återigen, jag är inte helt hur den delen av Hollywood utvecklas, alltså man har ju mycket afroamerikaner i mindre roller under en längre period.

Men utvecklas det i takt med att medborgarrättsrörelsen, för han slår ju på 60-talet. Ja, men det är ju en spegling, alltså Hollywood är ju en spegling av det amerikanska samhället. Hur det utvecklas hela tiden.

Det är ju fortfarande, jag menar Hollywood, Oscars so white, för några år sedan. Ja, det är ju jättespännande alltså. Och vem är det som skapar censuren? Ja, men det är ju filmindustrin själva som gör det.

Det är ju självcensur. Tror ni det var, vem är det, vad censuren något bra för Hollywood under tiden det var? För jag menar, det var ju inte lika sexualiserat som det är idag.

Det var inte lika brett med vilka som var välkomna. Tror ni det gjorde gott för Hollywood för den tiden att det var censurerat? Alltså var det en nödvändig funktion?

Eller var det bara ren rasism som aldrig skulle ägt rum? Det var ju ekonomin som styrde den här självcensuren. Det kom ju sådana här Legion of Decency som slog ner mot filmerna och de tappade tittarsiffror.

Då måste vi göra någonting. Och då samlades de faktiskt för första gången på länge tillsammans och tillsatte vingmuttern Will Hayes för att styra det där. Det är ju ett skämt egentligen.

Och sen kom ju han Joseph Breen efter Hayes. Men det är ju industrin själva som inför censuren för att staten eller delstaterna inte ska införa censurregler. Allting handlar ju om att få så mycket biljetter sålda som möjligt till biograferna.

Så det är klart att det är hämmande för vad filmerna kan handla om och vilka ämnen filmerna kan prata om. Och det är mycket där tror jag som man idag, som en tittare idag reagerar på. Det är ju den här censurbitarna, att man inte kan tala om saker rakt ut.

Det kunde man ju innan Hayes. Ja, det kan göra att en film kan kännas betydligt mer daterad än den skulle behöva vara, bara för att det är så konstlat många saker. Och det påverkar ju skådespeleriet också.

Hur människor agerar mot varandra, så att säga. Det blir lite konstlat. Men det är ju en spegling av den tiden. Och det är ju mycket möjligt att vi är på väg in i något liknande idag.

Med tanke på hur det ser ut i USA och så vidare. Amerikansk film idag kan ju, att man slutar ta upp vissa ämnen och så vidare. Det är ju ganska spännande område tycker jag.

Ja, att se Hollywood som en typ av spegel av samtiden. Där finns mycket att utforska. Ja, men det är ju det. Jag tycker det är jättespännande. Vi håller ju på att prata om rättegångsdraman just nu.

Och där kan man ju se det här. Avsnittet som vi har gjort alldeles nyligen så tar vi upp filmen To Kill a Mockingbird. Skuggor över söder. Ja, där handlingen utspelar sig 1932.

Men filmen kom ju 1962. Och det är ju båda de här tidsrymderna som liksom jobbar med varandra på något sätt. Med medborgarrättsrörelsen i ena änden. Och det totalsegregerade södern i andra änden.

Det är jättespännande. Ja, jag håller med. Jag tycker också det är väldigt... Och jag tycker nästan vi borde... Det finns saker vi har pratat om idag som förtjänar ett helt eget avsnitt.

Mm, helt klart. Och det kommer vi förhoppningsvis också att göra. Men för det här avsnittet som började med att prata om inflytelserika personer. Och tyckte vi täckte lite annat också.

Ja, precis. Total analys av amerikansk film under 100 år. Betyder det att vi inte kan göra några fler avsnitt nu? Nu är vi klara då. Nu är vi klara med det här. Ja, men då åker jag hem nu då.

Nej, men det var ju väldigt kul. Och återigen, vi får tacka alla lyssnare som är med oss på Patreon. Det uppskattar vi väldigt mycket. Ja, tack till alla lyssnare på Patreon.

Och sen får jag väl vara med på ett ikoniskt adjö, känner jag. Det blir jättebra. Ska jag köra? Tar du tonvikt? Ja, men då har vi kommit till den punkten. Då är det endast återstår att säga adjö!