Avsnitt 174: James Dean 1 - East of Eden (1955).

Ja, vad har du gått att säga för dig själv? Det är min son Cal. När du var i hans ålder, Will, föreställde jag mig att du tyckte det var rätt att låta din far veta innan du stannade hela natten eller åtminstone att erbjuda någon slags ursäkt när du kom hem.

Nå, tider förändras. Hej Micke. Hej Bengt. Hur är läget? Solen skiner nu i de sista skälvande sommardagarna innan september kommer med sitt mörker och sitt glåm.

Det märks på morgnarna liksom att nu är det snart slut på det roliga. Ja, jag går ju upp kvart i fyra, så då är det ju kolmörkt ute. Ja, det är ju det. Jag går ju upp lite senare och det är fortfarande mörkt då.

Det är ett ordentligt tecken på att vi går in i mörkare tider. Men vad är då bättre än att lyssna på en bra podd? Eller hur? Och titta på en bra film. Vad ska vi lyssna på då?

Det finns en som heter Drömfabriken som jag har hört mycket gott om. Jaha, men det låter ju spännande. Pratar de om film? Ja, emellanåt. Ja, vad kul. Man får gräva djupt bland...

Ja, då måste jag ju leta reda på den. Så fort som möjligt. Nej, men har det hänt något sen sist? Ja, vi har ju påbörjat något nytt. Ja, vi tänker ju inleda en ganska kort miniserie, skulle vi väl kan kalla det för, om James Dean.

Ja, han gjorde ju inte så många filmer under sin korta, intensiva karriär. Nej, han hade ju en del mindre roller innan han fick rollen i den film vi ska prata om idag. Och det är ju faktiskt den enda film han ser själv innan han dog.

Ja, så illa är det faktiskt. Om någon som lyssnar nu kanske inte har koll på det. Men vi ska väl börja från början med James Dean. Vi kan väl prata lite grann om hans bakgrund, hans uppväxt.

Ja, varför inte? Han föddes ju 1931 i Indiana. Marion, Indiana till och med. Hans pappa var ju tandtekniker, men han verkade inte trivas så mycket på jobbet. När James Dean var tre år gammal så slog han sig på att föda upp bullfrogs.

Ja, vad kul. Jättebra. Det gick ju inte så bra. Nej, det gick puff faktiskt. James Dean hade ju inga syskon heller. Han var ju enda barnet. Ja, han var ensambarn.

Hans mamma var ju väldigt nära honom, så att säga, när han växte upp. Man brukar ju säga att det var hon som inspirerade honom att utveckla de konstnärliga sidorna. Hon introducerade musik och litteratur för den lille James.

Men i och med att den här grododlingen inte gick så bra så behövde ju pappan ha ett nytt jobb. Och han fick ju ett jobb i Kalifornien. Så man flyttade dit hela familjen.

Och nu kunde det ha gått bra, men det gjorde ju inte det. Mamma blev ju dålig alltså när James var ungefär sju år, sex, sju år. Och det visade sig vara cancer och hon dog när James var nio år.

Och det var ju ett trauma som heter Duga. För då steppade pappan upp, eller hur, och tog sitt ansvar. Vad gjorde han då? Ja, han insåg att jag kan inte ta hand om den här ungen.

Jag skickar honom till några släktingar istället. Hej då! Ja, till Fairmount, Indiana. Och där fick han fortsätta växa upp hemma hos sin farbror och faster. Hortense och Marcus Winslow heter de, ifall någon undrar.

Och där gick han i skolan och gick high school där. Han var väldigt duktig i idrott. Han var duktig i att debattera saker. Han var så duktig så att hans lärare i engelska coachade honom.

Och han ställde till och med upp i delstatstävling för att hålla tal. Vilket gick väldigt bra tydligen. Han var ju också, som folk som kände honom då, har berättat, väldigt förtjust i fart.

Skulle gå undan. Ja, han fick ju en typ en moped av sin farbror som han körde omkring på överallt. Ja, så redan här så ser vi det här intresset för snabba maskiner helt enkelt.

Okej. När han var klar med high school så flyttade han ju till pappan och sin styvmor i Kalifornien. För han skulle ju läsa på college. Ja, och där började han ju studera teater.

Ja, först så började han faktiskt med juridikstudier. Det gick ju inget bra. Det gick inget bra, där hoppade han av. Och sen så började han på UCLA och läste drama.

Och då blev pappa sur. Ja, det surnade rejält där. Han hade ju till och med sagt att vi pratar inte med varann längre. Han kallade det för, vad ska man säga på svenska, okommunikationsvänlig antagonist.

Vad är det? Ja, det betyder att pappan tyckte illa om honom men sa ingenting. Han brydde sig inte om att tala om att han tyckte illa om honom. Ja, så han förlorade sin mor tidigt.

Han har en pappa som egentligen inte vill veta av honom på något sätt. Han ville definitivt inte veta av att han skulle bli en teatermänniska. Nej, det var väl det som fick bägaren att rinna över på något sätt.

Men han hoppade av den utbildningen också och försökte få lite roller och så där i Hollywood. Där träffade han ju någon snubbe som tipsade honom om att du kanske borde åka till New York. Det är ju där det händer, det är ju där allting sker.

Så han tar ju sitt pick och pack och drar till New York. I sin CV har han ju typ, ja jag var med i en Pepsi-reklam och stod i bakgrunden. Men han kämpar sig fram där i New York.

Småroller, tv och även en del små filmroller faktiskt. Och sen så... Han var ju med i en film med Humphrey Bogart faktiskt. Ja, det stämmer. Deadline USA, det är en ganska bra film faktiskt.

Den tror jag inte jag har sett. Nej, jag har sett den. Men bland annat så deltar han ju i undervisningen på Actors Studio. Under Lee Strasberg. Ja, och det är ju någonting som är revolutionerande för honom.

Där utvecklar han ju sin skådespelartalang helt enkelt. Nej, men den pedagogik eller den skådespelarteknik som han lär ut på Actors Studio är ju det vi kallar för metodskådespeleri. Och det är ju någonting som är helt nytt.

Istället för att träna sig att stå på en scen, att kunna sina repliker, att leverera dem i rätt tid och röra sig enligt anvisningar så skulle man liksom hitta sin karaktär innan. Man skulle liksom gestalta karaktären och använda sitt eget bagage och sitt eget liv och därigenom ge rollen mer liv, känsla och kraft. Det betyder ju faktiskt att Charles Laughton var metodskådis.

Han är ju lite av en metodskådis utan att ha varit gått Actors Studio. Jag har inte hittat rollen. Vänta en vecka. Nu har jag hittat den! Som vi nämnt tidigare. Ja, men det stämmer.

Men det var ju en tid som var väldigt omvälvande för James Dean helt enkelt. Han skrev ju hem om det och var jätteimponerad av att han kommit in. Det var det bästa som kan hända en skådespelare att komma in där.

Och jag är yngst som har kommit in där. Ja, och det var ju där som det var hetaste. Är det någonting som definierar 50-talet inom film och skådespeleri i USA så är det ju just Actors Studio.

Det är ju centralpunkten på något sätt. Och det är ju där som Marlon Brando gick och James Whitmore. En massa väldigt duktiga. Karl Molden. Många väldigt duktiga skådisar.

Eli Wallach. Eli Wallach, ja. Och Marilyn Monroe faktiskt. Ja. Fast hon gjorde det i efterhand. Ja, men hon var ju väldigt inne i det. Ja, det kan man ju lugnt säga.

Det har vi också nämnt. Men hans självförtroende som skådespelare ökade ju väldigt mycket på grund av Actors Studio. Ja, han gjorde ju som du sa en hel del småroller i tv bland annat.

Men han fortsatte ju fortfarande också på teatern på Broadway. Och där fick han ju faktiskt ganska bra press emellanåt för roller som han gjorde. Och en utav dem var ju någon pjäs som hette The Immoralist.

Den omoraliske kanske på svenska. Där han spelar någon form av homosexuell nordafrikansk pojke. Ja, det var ju i samband med den föreställningen som regissören Elia Kazan fick upp ögonen för honom helt enkelt.

Och det var då han blev aktuell för castingprocessen till

Från filmatiseringen så mycket som möjligt. Jag tror jag nämnde att en sambo hälsade på i studion. Att Kazan körde sitt race för han litade fullt ut på honom. Ja, det enda som Kazan gjorde för att hålla Steinbeck i alla fall informerad, det var ju att han skrev till honom typ en gång i veckan under hela inspelningsprocessen och rapporterade hur arbetet framskred och hur det gick.

En annan intressant detalj med den här filmen är ju castingprocessen. Det var ju inte helt självklart att det skulle bli James Dean. Absolut inte, han var ju inte känd på det sättet.

Nej, så från början så pratade man ju om Marlon Brando. Och Montgomery Clift. Ja, som brödraparet i filmen. Ett gammalt brödrapar. Ja, de var ju över 30 båda två vid den här laget.

Och man behövde ju någon som var yngre helt enkelt. Jag har ju sett en castingfilm med James Dean och Paul Newman som brödrar. Ja, det är bra. Den finns kvar. Där står ju James Dean och fibblar med en kniv.

Ja, han håller på att kasta något upp och ner så här. Vad är det du har? Ja, det är en fel kniv. Men det är inte med i filmen. Nej, nej. Men det är rätt typiskt James Dean att försöka stjäla scenen på något sätt.

Ja, ja, herregud. Göra någonting som ingen förstår liksom. Han har väl tittat på George Raft och hans mynt. Jag läste någonstans också att även Anthony Perkins hade provspelat för rollen.

Ja, han skulle ju ha passat. Ja, jag tror det. Det hade funkat bra. Jag tror han nästan skulle passa bättre än James Dean i den här rollen. Ja, James Dean är nästan lite för inbunden emellanåt.

Och lite för mycket over the top. Men det är bara vad jag tycker. Men i alla fall, till slut så blev det James Dean. Och som brodern i filmen då, eller tvillingbrodern rättare sagt, så blev det ju en kille som hette Richard Davalos.

Mm, det var hans första film där. Hans debut. Det var ju faktiskt Paul Osborne, manusförfattaren, som tipsade Kazan om James Dean. Han hade sett honom i en pjäs på teatern de höll på att jobba med.

Och de tittar på honom och han var väl inte så imponerad av honom som skådespelare, men han sa att det var något. Det var något hos den där killen som slog an en sträng när det gäller hur jag vill att den här killen ska vara. Cal, som han heter i filmen.

Ja, och efter att de hade haft det mötet så frågar ju James Dean Har du lust att hänga med på min motorcykel? Och han begick misstaget att säga ja. Han tyckte ju om fart som vi nämnde.

Och efter det var han ju ganska säker på att ja, men han har någonting den där snubben. Skicka honom till Steinbeck också. För han ville ju ha Steinbecks välsignelse liksom.

Det är ju en väldigt viktig roll helt enkelt. Och vad sa då Steinbeck? Ja, han sa ja, jag gillar inte den där James Dean. Men han skulle ju bli en jäkligt bra Cal, som figuren heter då i filmen.

Ja, men han är ju som han. Han är ju både trulig och inbunden. Så de var ju överens kan man säga. Ja, så saken var biff. Så saken var biff. Men det behövs ju flera skådisar då.

Då har vi brödraparet, men vi behöver en far också. Ja, och då vänder vi oss till den gamla skolan. Ja, de som kan sina repliker. Ja, de som tycker att metodskoleri, det är bara bjäss.

Det är bara larv. Modern strunt. Och det var Raymold Massi. Ja, han är ju väldigt bra i den här rollen alltså. Jag tycker det är riktigt, riktigt bra. Mannen som spelade Lincoln fem gånger.

Han var ju djupt religiös, precis som fadern i filmen är djupt religiös. Så det passade ju bra. Han tyckte inte om James Dean. Nej, och han tycker ju inte om Cal som fadern då, liksom i filmen.

Så det passade ju väldigt bra. Och någon som hjälpte till att skapa ännu mer friktion, det var ju Elia Kazan. Ja, klassiskt. Klassiskt manipulativt regissörsbeteende.

Så han var jätteduktig på att få dem att vara väldigt irriterade på varandra. Han peppade ju James Dean att liksom fortsätta att... Provocera. Exakt, provocera. Och det James Dean gjorde i många scener, det var ju att han lämnade manus och gjorde saker som inte var inövade.

Han gjorde aldrig en scen likadan som den tidigare. Ja, då har vi fadern, så behöver vi en mor som befinner sig på annan ort. Det var Jo Van Fleet som också var en teaterskådis, det var också hennes debut som filmskådespelerska.

Och det var ju en väldigt bra debut eftersom hon faktiskt fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Hennes enda nominering, hennes enda Oscar. Och filmens enda Oscar också.

Men hon gör också ett väldigt bra jobb, tycker jag. Ja, fast i boken är hon tydligen ännu mer otrevlig och nästan som historiens skurk. Och det tycker jag är ganska bra att de har tonat ner lite grann.

Hon är ju ganska, ska vi säga, man märker att det finns ett hat, liksom. Ett hat mot hennes gamla liv, på något vis. Samtidigt så finns det en otrolig sorg i henne på något vis, att hon har liksom mist kontakten med sina barn, framförallt.

Det var det pris som fick betalas. Det finns ju fler väldigt duktiga och roliga skådisar i filmen. Jag tänker, vi tar upp två stycken. Ja, den första du tänker på är naturligtvis Burl Ives som polisen, sheriffen.

Som vi har pratat om tidigare i podden, framförallt i avsnittet om Big Country när vi pratar om mastodontfilmer. Otroligt duktig skådis. Jag tycker han är jättebra.

Han är ju egentligen sångare i grunden. Ja, visst, han hade ju gjort många hitar. Och sen har vi ju en favorit, framförallt för dig, och det är ju Timothy Carey.

Ja, han är ju helt galen. En av de mest galna skådespelare som Hollywood producerade. Men han är ju alltid minnesvärd att se i de filmer han är med i. Han var faktiskt så bizarr under inspelningen att Elia Kazan faktiskt blev fysiskt mot honom.

Han griper. Och det hade han aldrig gjort någonsin. Han var ju egentligen pacifist. Och sen är det en annan kul grej med Timothy Carey, och vad är det i den här filmen?

Ja, han hade ju en väldigt utpräglad New York- eller Brooklyn-dialekt. Och det där passade ju inte när det skulle vara i Kalifornien. Så de dubbade hans röst. De bytte däcker gör hans röst.

Ja, de får repliker som han har då. Ja, det är en väldigt liten roll faktiskt. Jag tänker på Nick Kravat som gjorde sådana här äventyrsfilmer med Burt Lancaster.

Han fick ju alltid spela stum för han hade ett sån otrolig... Det funkar inte i 1700-talsdrama. Sen har vi ju en ganska viktig roll, nämligen pojkarnas, ska man säga, brödernas kärleksintresse.

Ja, det är ju Cals bror Aaron som är ihop med Abra. Abra Bacon. Det är också ett namn. Att minnas. Vem spelar henne? Ja, det är Julie Harris. Också ett bra val. Mycket bra.

Hon var ju lite äldre än vad de var under inspelningen. Jäkälmhorner hade ju invändningar mot hennes ålder. Tyckte hon var för gammal, men Elia Kazan stod på sig.

Ja, jag tycker hon funkar jättebra. Ja, historien visar att han hade rätt. Ja, helt klart. Det som är kul med henne är att hon var ju inte metodskådespelare heller.

Tvärtom. Ja, men hon blev ju väldigt förtjust i James Dean under inspelningen. Jag vet inte hur förtjust hon blev, men på något vis var hon en av de få som kunde hålla ordning på honom.

Ja, som förstod honom till och med, kan man säga. Ja, och det är ju precis samma roll som hon har i filmen. Det är rätt intressant faktiskt. Och bakom kameran så har vi ju då producenten slash regissören Elia Kazan.

Och han är ju värd flera avsnitt, bara han så att säga. Och det finns ju mycket runt omkring honom, både positivt och negativt. Så det sparar vi till några andra avsnitt, tänker jag.

Ja, herregud. Det finns mycket att prata om där. Där man kanske behöver veta är

Han blir utsliten därifrån och han ropar jag vill bara prata med dig, hjälp, mor, säger han och så drar han iväg. Ja! Hej, Tex! Get him out of there! I wanna talk to you!

You gotta talk to me! Talk to me, please! Nej! Åh, pappan försöker väl ta av uddar av det och säger jag uppskattar tanken min son, men vill du ge mig något, ge mig någonting fint som din bror gjorde, precis vad han skulle säga va?

Smart gubbe det. Så Cal han springer därifrån. Och då kommer ju brorsan ut och säger att håll dig borta från Abra, för under filmens gång så har Abra närmat sig Cal.

Ja, det är ju flera såna scener med nöjesfält bland annat. Och då blir Cal jättearg och i den här affekten då så talar han ju om för Aaron att mamman inte alls är död, utan att hon bor i grannstaden och lever i allra högsta välmåga. Han tar ju dit Aaron.

Jag vill att du ska följa med mig någonstans. Varför då? Jo, då får du se någonting. Jag tror du kommer att bli intresserad. Sen knackar han på hos mamman och hon är ju glad att se Cal.

Åh, hej Cal, säger hon. Då drar han fram Aaron i ljuset. Här är dina andra son Aaron. Hälsa på din mamma så knuffar han in honom och stänger dörren och sticker därifrån.

Och vad gör Aaron när han får reda på det där så småningom? Ja, men han super ner sig totalt och går och anmäler sig frivilligt i kriget. Så pappan och Cal får reda på det, att han sitter på ett tåg till armén.

Full som en kastrull. Precis innan tåget ska gå. De lyckas ta sig ner till stationen och Aaron han är helt väck. Han kör huvudet genom rutan i vagnen på tåget. Och bara skrattar.

Och då får ju pappan, när tåget går iväg, så får pappan någon form av slaganfall eller vad det nu är för någonting och ramlar ihop. Och sen blir ju han sängliggande helt enkelt och helt väck. Och filmen slutar med att pappan lyckas viska till Cal att man ska sparka den tokiga sköterskan som någon har anställt för att ta hand om honom.

Och att han vill att det är Cal som ska ta hand om honom. Ingen annan. Så det blir ju någon slags försoning där i slutet. Det slutar där. Det är väldigt öppet slut på allting.

Samtidigt som hela frågan om det här med att få kärlek från sin förälder ändå får någon form av lösning på slutet. Ja, det var väl det. Jo, det var den filmen. Men är det några speciella scener sådär som du tycker är, som står ut så att säga, i filmen?

Ja, man känner igen sig lite i det där att man vill bli uppskattad av sina föräldrar. För det är ju det han vill. Han vill att pappan ska tycka att det han gör är bra.

Ja, det är ju väldigt existentiella frågor liksom som filmen tar upp. Ja, och det finns en scen där de håller på att lasta det där tåget, men det är salladen du pratar om. Och då håller Cal på att snickra ihop en liten träställning och i den lägger han något som ser ut som en liten ruschkana för att de lättare ska kunna rulla av det från vagnarna som kommer från fältet ner på bordet där de sorterar den.

Det går fortare än att bära de där salsusarna. Ja, ett tag. Och pappan ser det och, har du byggt den här? Ja, men det var ju jättebra. Man ser ju Cal, han skiner ju upp som ett flipperspel.

Pappa tycker jag har gjort något bra. Lite senare kommer det några på häst och vagn och frågar, har du sett till våran kolränna? Det är någon som har stulit våran kolränna.

Nej, det var det tyvärr, jag har inte sett något. Och sen kommer Aaron dit och säger till pappan, vad är det där för någonting? Det är något som Cal byggde, det går fortare att jobba.

Ja, det ser ut som en kolränna som går därifrån. Och då, Cal! Kom hit! Hey, dad, what's that? That's that something Cal rigged up. It's a good idea. Looks like a coal chute.

Coal chute? Cal, what makes you think you just have the right to come and take something like this? You probably lost those men their jobs. Now you take it back.

Så då var inte det bra heller. Nej. Det var en ingenjör, så det slutade surt. Men det är ju snygg scen. Himla snygg scen. Jag gillar den där typen av scener också.

Där är mycket folk och det gör sig bra på vidfilm. Ja, när de ser det där tåget och lastas. Då ser man ju tåget sticka iväg på sidan. Sen har du de här enorma ängarna, eller vad man ska kalla det för, åkrarna med odlingar.

Och alltså längst bak så går det folk och jobbar. Snacka om att bygga ut hela vidfilmen. Ja, jättesnyggt. Och där ser man ju också värdet i att spela in på plats, så att säga.

Inte i någon hangar på Warners område. Kameraavdelningen i studion på Warner Bros hade ju sagt till Elia Casan att nu är det ju cinemascope, du kan inte gå närmare än kanske 2,5 meter. Inga närbilder, det går inte.

Och det var ju fel sak att säga till Elia Casan. Du kan inte. Så han och kameramannen Ted McCord, som vi pratade om förut, de jobbade med att se hur nära kan vi gå?

Hur mycket kan vi pressa det här systemet? Så i vissa scener är det ju faktiskt så att kanterna på saker och ting är lite böjda så här. Och sen var det även Ted McCord som sa att vi kan faktiskt tilta kameran i sidled också.

Så vissa scener blir sneda för att få lite mer spänning i dem. Speciellt då de här scenerna när Cal och hans far argumenterar mot varandra. Ja, nästan alla inomhusscener där de håller på och grälar är ju lite tiltade.

Ja, och det är ganska effektivt ändå. Jo, men det är väldigt mycket så. Ja, det är väldigt mycket just på de scenerna. Men jag fastnar för de här vidfilmscenerna liksom, av fält.

Det finns ju en jättefin scen när han besöker det här bönfältet. När han blir jätteglad över hur bönorna växer. Han ligger ner på marken och tittar på dem. Han gör en dans runt på fältet.

Det är faktiskt jättesnyggt. Och likadant den här scenen när tåget är lastat med all sallad och det är världens fest. Det är orkestrar, det är allt möjligt. Det är ungefär som att presidenten skulle komma till stan eller någonting sånt där.

Och så åker tåget iväg. Och då är det ett hus i mitten av bilden kan man säga. Och tåget börjar till vänster och sen åker iväg. Och sen panorerar kameran till höger om huset.

Och då ser man hur det försvinner bortåt på en jättestor slätt. Och där är berg i bakgrunden. Otroligt vacker bild. Ja, där åker hela hans framtid iväg. Ja, alla förhoppningar.

Vi nämnde ju förut att James Dean var metodskådis. Och då ska vi ha en scen då han och Abra är uppe i ett pariserhjul. Och hur förberedde han sig för att det skulle vara så obehagligt som möjligt den där scenen?

För det är en väldigt laddad scen. Ja, han förberedde sig genom att vägra gå och kissa hela dagen innan scenen. För att han skulle vara jättekissnödig när han satt där uppe.

Men här märker man ju också att Elia Kazan är en metodmänniska. Modeller? Nej! Nej, nej, nej. Och vadå? Sitta i en studio och backprojection och sånt där. Nej, nej, nej.

Utan jag hyr in ett riktigt pariserhjul. Och sen så fixar vi en kran så vi kan få upp kameran i samma höjd som James Dean och Julie Harris. Vi måste ju ha den riktiga känslan av att sitta högst upp i ett pariserhjul som har fastnat.

Men jag tycker inte att det hade spelat någon roll för de är så nära dem i den där vagnen så man ser ju ingenting av bakgrunden. Nej, fast det känns ju. Nej, jag håller inte med.

Jag tycker inte det. Julia Harris tyckte det var fruktansvärt. Ja, hon gillar ju inte höjder. Många av de som var stat

gör den bryter samman totalt. Hans far vägrar att ta emot pengarna och han börjar ju gråta. I manuset stod det att han skulle bara vända sig om och storma ut. Men istället så kvider han, vänder sig om och så går han fram och lägger armarna om Raymond Massey, sin far då, och kramar honom.

Och Raymond Massey var ju helt oförberedd på det här. Han kan bara stå och säga, Kal, Kal! Men det blir ju skitbra. Ja, jag tycker det blir faktiskt väldigt starkt.

Han var ju väldigt jobbig på inspelningen. Först hade de ju satt ihop de här två som spelade bröder i samma rum. De fick dela rum. Inte så bra. Det gick inte, för det blev likadant där som i filmen, på något vis.

I slutet när alla är kasern flyttar in bland deras omklädningsrum och bor i en egen trailer för att hålla koll på dem. Det gick ju rykten om att Elia Kazan inte tyckte om James Dean. Han har själv sagt att det stämmer inte.

Hur kan man inte tycka om en kille som kan göra de här grejerna på scen eller på filmen? Däremot, när James Dean var mer och mer, vad ska man säga, lite mer som en filmstjärna. Det kanske är fel uttryck, men hans status var ju lite högre då.

Då började han plötsligt bli lite, kunde vara ganska taskig mot andra människor. Då satte ju Kazan ner foten och läste lusen av honom. Så han försökte hålla honom i schacken då.

Men det var ju många som har berättat om, de kunde ju hitta honom ibland sittandes någonstans och typ gråta mellan scener, mellan tagningar. Ja, han grät ju när de hade en sån här rap-party när det var slut. Då gick de här och knackade på och fick inget svar.

Knackade på igen och då hörde de, vad är det, någon som, då kom han upp och dörren alldeles söndergråten. Vad är det med dig? Ja, det är slut. Det är slut nu. Det är lite tragiskt.

Han gick inte på premiären heller. Nej, det är rätt intressant faktiskt. Det var ju en otroligt stor premiär. Det var ju ett event för att få ihop pengar till Actor's Studio.

Det var ju tv-sänt. Det finns ju till och med på Youtube man kan kolla. Massa kändisar som är med, som Usha Retz, alltså vaktmästare, tar in folk i publiken. Ja, Marilyn Monroe till exempel.

Eva Marie Saint var med. Hon var ju med i Storstadshamn. Så det var otroligt mycket kända människor som var på premiären. Sen dröjde det några månader innan den gick upp över hela landet.

Och som vi sa i början av avsnittet så var ju det här den enda film som James Dean såg själv av alla de tre filmer som han hann göra. Ja, det var väl det. Ja, jag tror det.

Nu har vi varit Öster om Eden i en timme. Och nästa vecka så ska vi titta närmare på hans andra film. Som regisserades av Elia Kazans kompis Nicholas Ray. Men då passar det väl bra att vi påminner alla kära lyssnare om att vi har en e-postadress där ni kan nå oss.

Och den lyder såsom följer. dromfabriken.podd.com Och naturligtvis finns vi även på sociala medier, både på Facebook och Instagram. Så följ oss gärna där och gilla oss.

Och är ni extra snälla så kan ni recensera och betygsätta både podden och avsnittet där ni lyssnar. Om det är sagt så vill jag tacka alla som har lyssnat på just det här avsnittet. Tack ska ni ha!

Och så vill jag ju naturligtvis tacka dig, Cal. Och jag vill tacka dig, Abra. Och då återstår endast att säga adjö!