#5 SOMMARPODD: Årets Västerbottning

I 20 år har jag bott i Göteborg men nu har jag flyttat hem till min hembygd Brännland, en liten by utanför Umeå i Västerbotten. Den här poddserien handlar om min kamp för att få det jag både förtjänar och behöver. Priset Årets västerbottning 2025.

Känner du någon som har gjort något modigt, viktigt eller på annat sätt beundransvärt? En person som förtjänar att hyllas eller uppmärksammas? Nu börjar vi på VK med jobbet att hitta Årets västerbottning 2025.

Du lever ju inte fullt ut om du går omkring och är rädd för saker. Eller undviker att göra roliga saker för att en inbildad rädsla. Men den är ju inte inbildad, vi har ju kommit fram till det flera gånger under den här dagen.

Testa att börja jaga kanske. Gå till attack mot Västernorrlands län. Om jag då börjar med något riktigt, riktigt fittigt om Ö-vik. Ö-vik, vi gillar Ö-vik lite grann, men det är Sundsvall vi hatar mest.

Det här är den femte och sista delen i den här serien. Och som ni hör har jag tyvärr blivit pyttelite förkyld så här i slutet. Men ni vet, det blir ju ofta så när man jobbar väldigt, väldigt hårt.

Ni som har lyssnat de senaste fyra veckorna, ni har fått följa med på resan där jag på ett imponerande sätt har klarat av allt det som Jesper Nilsson sa att jag skulle göra. I avsnitt två och tre, ja då lärde P.A.

Olén mig att jaga. Ja, jag kan det nu. Det var ganska lätt faktiskt. Jag kunde som bara vara mig själv. Det vill säga, jag tjatade hål i huvudet på Per-Arne om olika sjukdomar man kan få.

Det var inga konstigheter alls faktiskt. I förra avsnittet avverkade jag också uppdrag nummer två. Att cancela Sundsvall. Ja, det var också lätt som en plätt. Nej, men jag mejlade runt lite och såg på det viset till att Sundsvall inom en mycket snar framtid kommer plockas bort från vägskyltarna längs E4.

Ja, hör ni ni ni? Jag är klar. Men som så ofta när man har åstadkommit något, kommit i mål, fått det där man hade bestämt sig för att få, oavsett om det är en tjej eller en chokladboll, ja då dröjer sig en tomhet kvar.

Frågan, vill jag verkligen ha det här? Eller vill jag bara vinna? Kan det studsa i min skalle som boll i ett flipperspel? Vill jag ens bli årets västerbottning? Eller har jag bara gett mig fan på att bli det?

Eftersom att jag är den som är mest förtjänt av det. För att ha en chans att få priset, och därmed fullborda Flashback Forevers åretshattrick, ja då flyttade jag från Göteborg och majerna som har varit mitt hem de senaste 20 åren. Jag tog mitt och min familjs pick och pack och återvände till det som var mitt hem de första 20 åren i mitt liv.

Brännland. Det fanns väldigt många skäl att flytta härifrån från början. Ja, det ska gudarna veta. Exempelvis var utbudet för ett kärlekstörstande garderobshomo lite för begränsat i min hemby.

Jag är dessutom släkt med alla här. Varenda en av dem. Det är i och för sig inget hinder när man är läbba, eftersom att man ändå inte kan göra ungar, men det är ändå någonting i minnesset som bär emot.

Att flytta in till Umeå, den närmsta och största stan i Västerbotten, flaggskeppet, ja det var aldrig något alternativ. Sedan jag var barn har jag på alla sätt som stått mig till buds avskytt Umeå. Men tycker inte du att det är bara dumheter?

Innerligt. Jag vill ju inte åka med farsan till stan, ens om jag fick blåbärsmjukglass på det då inte så tomma Rådhustorget. Nej, men vilken femåring säger nej till det?

Jo, en femåring med principer, ska jag berätta för er. Ni kanske tänker att Umeå säkert har blivit trevligare sedan jag flyttade härifrån tidigt 2000-tal. Men håll käften, svarar jag då.

Nej, men det har blivit värre. Umeå ser ut som en Picasso-målning. Men där Picasso kastade ögon på människoansikten på mofo har Umeå kastat random byggnader vilt omkring sig.

Helt utan någon slags tanke på att de ska höra ihop. Umeå påminner om när jag skulle möblera min första fiktiva lägenhet under kursen Att klara sig själv som jag gick i gymnasiet. För att jag tänkte att det skulle vara en enkel väg till ett MVG.

Jag fick tyvärr bara godkänt. Kanske för att inredningen i min lägenhet var ett axplock av olika saker som jag hade hittat. Lite grus, några tobaksklan och en enorm tv som jag hade klippt ut från Onoffs reklamblad.

Varför har du ingen toalett? frågade min lärare. Nej, men jag har folköl istället, svarade jag och pekade på långburken som tornar upp sig från pappret som ett bondigt Burj Khalifa.

Så ser Umeå ut. Som att en tonåring som i första hand vill vara rolig och i sista hand rimlig har fått friheten att skapa vad den tror är en stad. Här i Umeå har det tidigare blandats låga 60-talshus i tegel med de fåtal gamla trähus som klarade sig undan branden 1888.

Historien om när Umeå brann 1888 borde verkligen gripa tag i en. Skaka om en ordentligt. Särskilt när man är uppvuxen i stan och har varit tvungen att läsa Boken om Umeå i skolan.

Det där med att man planterar en massa björkar för att stoppa framtida bränder och att Umeå därför kallas Björkarnas stad. Ja, det borde ju väcka någonting hos en. Men det enda som händer när man hör om branden är att man börjar tänka på Boken om Umeå och hur den med stor framgång tog död på ens nyfunna läslust eftersom att den inte var Bert och Badbrudarna.

Den mixen, de gamla trähusen och de låga 60-talskåkarna Ja, den är det fan inget fel på ska jag säga er. Den är trivsam. Stadsplanerna skulle ha stannat där. Men det gjorde de inte.

Nej, istället introducerar de ett tredje element. Någon slags nyrik, mångvåningslustasignerad Balticgruppen. Umeå är alltså likt, verkade som, men också förändrat.

Staden har en ny skyline, ett begrepp som hade framkallat gapskratt om man tillämpat det på Umeå på 80-talet eftersom det i centrum bara fanns ett enda hus på mer än tre, fyra våningar då. Och så finns det så många hotell att ja, när jag utklassar mina småbarn i Monopol bleknar i jämförelse. Hur kan det finnas så många hotell?

Vill Umeå också lära barnen läxa om livet och kapitalismen, precis som jag i Monopol? Ja, det är faktiskt den enda förklaringen, för det är stört omöjligt att det finns tillräckligt besöksunderlag för att motivera så jävla många hotell. Umeås största problem, ja det är att det ser ut som att det inte finns någon som står med taktpinnen eller har någon slags sammanhållen vision.

På vissa ställen är det obegripligt trångt, medan det på andra ställen är ångestfyllt öppet. Står man på rådhustorget en solig dag, ja då har man en känsla av att man ser hela vägen över till Vasa. Varför är det så in i helvete tomt?

Är det för att ingen ska stjäla fokus från MeToo-pyroman eller är det någon slags minnesmärke över frasses? Eller vill man att de som har köpt 15 miljoners lägenheterna ovanpå Utopia-gallerien ska ha en minimalistisk utsikt att njuta av? Ja, fan vet.

Klart är i alla fall att torg behöver grejer på sig om det inte passerar tillräckligt med folk för att fylla det med kroppar. Och så är det ju väven då. Kulturhuset.

Ja, vi ska faktiskt inte gå in på det för tanken på väven får mitt blodtryck att stiga så pass att det finns risk att jag inte överlever tills de nominerade till årets västerbott

som har hand om sju sjukstugor i sex kommuner. På nätter finns det bara en i ett område som är lika stort som Västra Götaland. PostNord stänger sina kontor i Åsele, Dorotea och Sorsele från och med första maj.

Det här är ett exempel på hur statens närvaro i glesbygden minskar. De dåliga nyheterna de kommer nu slag i slag här i Bastuträsk. Först fick man beskedet att kommunen tänker lägga ner skolan på grund av utflyttning och att det föds för få barn.

Och nu överväger den lokala handlaren att ge upp. Nio mil enkelväg, det väntar barn i Ammernäs om skolan där läggs ner. Ja, för att sammanfatta. Umeå får mig att vilja spruta senap i röven på mig själv och springa till skogs.

Och Västerbottens inland, ja det är så eftertraktat att det knappt går att ha ett värdigt liv där. Är då Västerbotten verkligen en plats som jag vill regera över som årets västerbottning? Ja, det är det.

Nej, men det vill jag verkligen. Mest för att jag älskar att få pris. Ja, men jag blir jätteglad av det. Och jag älskar också att regera. Dessutom. Dessutom så ligger i Umeå kommun på behörigt avstånd från Umeå som är så fult och det riktiga inlandet som det inte går att bo i.

Ja, där ligger Brännland. Den enda platsen på jorden förutom majerna som jag känner mig hemma i. Här känner jag nästan alla. Jag är som sagt släkt med nästan alla.

Här måste man alltid vara påklädd för rätt vad det är så står det någon i köket som vill ha kaffe. Ibland händer det innan man ens har vaknat så man måste sova med kläderna på också. Här har min pappa vuxit upp.

Och hans pappa. Och hans pappa. Min farsa, han bor på samma prättmark som alla gamla förfäder. Huset han och mamma bor i, det har han själv varit med och byggt när han var barn.

Efter att den gamla släktgården möglade samman. På baksidan av huset samsas min farfars raka snickarsliklinjer med min pappas och hans brors slingriga, rörliga, levande barnalinjer. Det är ju ingen av er som lyssnar som bryr sig särskilt mycket om det.

Men jag bryr mig å andra sidan väldigt mycket om det. Och det här, det är faktiskt min podd. När man famlar efter någon jävla identitet, när man går omkring och undrar över vem fan man är, ja men då är det tacksamt att ha en lång släkthistoria på en och samma plats.

Ja, för då kan man ta sig själv, den arma klippdockan till människa som man är och bara vika fast i historia på pappkroppen. Man kan måla ladan som farfar har byggt, rensa sly från samma jordbruksmark som ens förfäder. Ja, de hade förvisso kor och det hade varit väldigt bra att ha.

För jag ska säga er att det blir väldigt mycket sly. Jag har ju bott på en annan plats än i byn i 20 år. I majerna i Göteborg. Och det är klart att det inte är helt enkelt att komma tillbaka.

Det tar tid att vänja sig vid hur det är att bo på en plats där så få andra bor. Där det inte finns old town eller Mariaplans bokhandel. Man hinner glömma hur det är.

Häromdagen ringde mamma mig för att berätta att hon hade hört på byn att jag hade tvättat bilen. Ja, snacke har börjat gå. Sånt brukar aldrig hända i majerna. Ibland ringer hon också för att berätta att det var en okänd bil som var vänd på deras gårdsplan.

Jag får ett regnummer som jag givetvis kollar upp på en gång för jag vill fan också veta vem det kan ha varit. Ja, ni hör. Det händer inte så mycket här. Men vi är å andra sidan väldigt bra på att ta tillvara på och blåsa upp de små sakerna.

Det är en konstform. Och sen kan det ju ta tid att komma in i gemenskapen igen. Ja, det kan vara svårt, trots att man är släkt med alla. Men i förrgår, då var jag och drack en slätkopp hos grannen och då fångade jag en fluga i näven.

Skakade den i den knutna handen och kastade den i golvet så att den dog. Knallfall. Precis som farsan alltid gör. Och då sa grannen, nu, nu är du Brännlandsbo igen.

Så ja, på grund av Brännland vill jag fan regera över Västerbotten. Precis som Emma Knickare vill regera över Halland på grund av Rolfstorp. Ja, jag ska ha det där jävla priset.

Och det var därför bara att packa ihop mig och återigen bege mig till Västerbottens kurirens kontor i Umeå och redovisa hur otroligt väl jag har slutfört uppdragen som Jesper Nilsson gav mig i januari. Det var ju ett tag sedan vi sågs. Ja, jag minns inte när det var, men resuméerna...

Du känner igen mig? Ja. Det var i vecka två, så precis i början av året. Det har gått nästan ett halvår. Jag har haft väldigt mycket att göra, ska jag säga. Du fick ju en del läxor.

Väldigt mycket läxor. Kommer du ihåg exakt vad det var du sa till mig att göra? Nej, men jag tycker inte att det var inte så stor grej för mig att du var här. Jag träffar väldigt många människor.

Jag förstår. Men du kanske kan påminna mig? Jag kan påminna dig. Så här lät det. Nu börjar jaga kanske. Gå till attack mot Västernorrlands län. Om jag då börjar med något riktigt, riktigt fittigt om Ö-vik.

Ö-vik, vi gillar Ö-vik lite grann. Men det är Sundsvall vi hatar mest. Mm, så det var ju de två då kan man säga. Det tycker jag var bra tips av mig själv. Ja, det var väldigt bra tips av dig själv.

Det var det Jesper. Frågan är om han känns lika nöjd över nästa sak han sa. Och om jag gjorde de här uppdragen, kommer du ihåg vad som skulle hända då? Lovade jag någonting eller sa jag bara att vi kanske skulle kunna fundera på att ha ditt namn i åtanke inför nästa års nominering?

Vi kan väl ta och lyssna på hur det lät. Om du skulle kunna göra en attack, cancela, bli canceld, då lyfter vi dig. Men det beror ju på hur grov attack har du gjort.

För jag har ju inte sett någon tidningsrubrik här än. Relativisering, relativisering och relativisering. Vet ni, jag hade på känn att det skulle bli så här. Att han skulle försöka komma ur sina löften, sina ord.

Trist för Jesper Nilsson att jag alltid kom så väl förberedd bara. Har du någonting du vill lägga till innan vi går till själva redovisningen av mina uppdrag? Nej, men jag har stora förhoppningar på att du har lyssnat på mig och försökt förbättra dig.

För det är ju inte bara på grund av nomineringsgrejen utan det är väl också för din egen skull att du ska känna dig hemma här efter alla år borta. Ja, alltså det är ju mest nomineringen. Ja, men vi får väl se vad du har gjort oss där då.

Ja, precis. Först och främst så har jag då jagat med lössdrivande hund. Ett kulturarv. Ja, verkligen. Det lät så här. Ja, nu har hon nog hittat, men det verkar inte vilja stanna.

Vi får se. Nu har hon hittat en älg. Har hon det? Ja. Men gud, vad duktig hon är. Ja, hon är superduktig, men det är trist om den inte vill stå. Vi fick ju tyvärr ingen älg då.

Men man kan ju fråga sig om det finns någonting mer västerbottniskt än att jaga och komma hem tomhänt. Precis, det var det jag ville komma till också. Det där är ju riktig jakt du har varit på.

Ja, så vi är överens där. Ja, där hade du faktiskt pluspoäng. Jag jagar ju en del själv och det slutar ju aldrig med att man skjuter någonting. Så det är ju en stor del av det.

Det verkade ju ha lärt dig då. Ja, fan vad najs. Ja, det där får man ju säga var förvånande. Hörni, jag fick bekräftelse av VK Media. Men de tycker att jag har gjort någonting bra.

Vem behöver kärlek och en familj när man kan få sånt här? Ja, vi fick då inte aldrig älgen till att stå. Men jag lär

Jag vet inte, har du något mer att övertyga mig med? Nej, det här var faktiskt allt. Jag vill återkomma till det här löftet som du ändå gav mig. Jag minns inte, kan jag få höra det igen?

Det var ju först då... Om du skulle göra en attack, vi cancel, då lyfter vi dig. Det sa du. Sen höll du på att tjata om fem, tio år framåt. Det kanske du minns under intervjun.

Men så sa du någonting precis där på slutet som ändå är relevant. Du är välkommen tillbaka, men... Om fem, tio år. Om ni kan få till en kampanj igen. Det ska jag nog kunna ordna.

Jaha, jojo. Ja, jag känner att det här är AI-inspelat kanske. Kan det här vara en AI-röst av mig själv? Ja, ja, du går den vägen. Kanske, men samtidigt vill jag säga att det arbete du har gjort, jag tror vi kan stryka fem år av de här tio.

Du sa fem till tio år. Ja, okej, okej. Vi kan stryka, kanske komma tillbaka om två år. Två! För om vi ska vara helt ärliga så finns ju fortfarande kvar som stad.

Det är folk som bodar, skyltarna är kvar. Du har ingen jägarexamen, du har inte dödat djur, eller hur? För jag kan inte komma nu och bara ge dig nya grejer, för du har ändå kämpat de här månaderna.

Men det känns som om du hade tagit ett liv. Tagit ett liv, liksom. Ja, jag behöver inte säga det här till er som lyssnar. Men innan så sa han ju faktiskt att jag hade varit på en riktig jakt och att nästan all jakt går ut på att aldrig skjuta någon älg.

Det är inkonsekvent. Från VK Media. Här börjar jag bli agiterad. På riktigt. Trots att du har sett allting som jag har gjort så kommer du fortsätta. Du knorrar alltså fortfarande.

Ja, jag vet inte vad jag ska göra här. Jag är så imponerad över ditt arbete och så vidare. Men jag känner inte att jag sitter och pratar med en västerbottning fortfarande.

Det är väl lite det, liksom. Jag hade det här på känn när jag kom hit att det skulle bli så här. Men då tänkte jag bara berätta för dig. Du kanske undrar vad serien kommer heta.

Det kommer heta Årets västerbottning 2026. Okej, okej. Då frågar jag dig, Jesper, vad tror du kommer hända när man googlar på Årets västerbottning 2026? Du är så labil och manipulativ.

Det är därför du inte får bära vapen, tror jag. Det här är en attack på VK, inte på Sundsvall. Det kan ju bli sant. Och det tror jag skulle kunna vara bättre för er.

Att det inte blir någon slags splittring i sökresultaten. För då kommer ni framstå som labila och manipulativa. Det vill vi inte. Det här måste jag nästan ta upp med styrelsen.

Men då undrar jag också lite så här, om jag ska gå till dem och hålla på och surra. Är ditt arbete slut nu? Eller du har skickat in det här yttrandet till Trafikverket.

Kommer du att kämpa vidare med det här? Kommer du att försöka döda någonting innan vi börjar den här nomineringsprocessen? Jag hade ju... Jag är väldigt trött. Det vet vi sedan innan.

Jag skulle verkligen behöva få lite ledigt nu. För det här har verkligen sugit musten ur mig. Det kan du säga till styrelsen. Jag kan förstå det. Ditt jobb, liksom åka ner till Göteborg och spela in lite poddar och sådär.

Det är jävligt tufft. Om man tittar på den som vann tidigare, den här sjuksköterskan som jobbade livet ur sig. Det här måste ju vara helt hemskt, det du har gjort.

Men det är ju klipskt och lurigt, det du har hållit på med här. Som en västerbottning ska vara. Mycket klipsk, mycket lurig. Mycket lurig och manipulativ och labil.

Det är ju du. Jag pratar med styrelsen. Jättebra. Men jag tror liksom fyra år. Fyra år, tredelade djur. Och i alla fall någon förort till Sundsvall ska vara borta.

När du säger borta, Jesper, vad... Kan du försöka få stängt birsten? Vet du vad? Jag hade verkligen velat göra det. Jag tror inte jag har någon energi kvar. Du är alltså trött kvinna.

Har någon någonsin jobbat så här hårt för att få det här priset? Väldigt många har gjort det faktiskt. Men det känns ändå som, genom våra samtal och de här två samtalen, det känns ändå som att vi har hittat varandra lite grann.

Mycket tack vare jag faktiskt, skulle jag säga. Att vi har mötts i det här hatet för Sundsvall. Och den här kärleken till att döda också på något sätt. Du är ju inte där än, men snart.

Därför föreslår jag ändå att vi kan försöka vara vänner utan löften om att du kommer få ut någonting av det. Jag har inga eftersända vänner. Nej, jag kan förstå det faktiskt.

Ja, jag förstår om ni som lyssnar tycker att det här är ett nederlag. Att Jesper erbjöd mig vänskap istället för pris. Och absolut, det är ett hånfullt tröstpris.

Dessutom, hur skulle det se ut egentligen om nomineringskandidater hade privata relationer med juryn? Men det här är inget nederlag. VK Media kan gott försöka att inte placera mig på listan för 2026.

Till priset av en folkstorm. Det kommer gås man ur huset. Varenda Umebo kommer göra sin röst hörd. För ingen människa som har lyssnat på den här produktionen kan ha undgått hur oerhört välförtjänt av ett pris jag är.

Vad än Västerbottens kuriren säger så är jag Årets västerbottning 2026.