Kan den svenska modellen fungera utan facklig verksamhet?

Hejsan, hejsan och hjärtligt välkomna till podden Förhandlarna och nu är det andra avsnittet för hösten, Malin. Ja, det är det och det börjar ju bli höst. Det börjar bli höst och en lång och, inte tuff vet jag inte, men en lång var av valrörelse var över här i helgen.

Olyligt spännande, är det fortfarande? Ja, verkligen. Det var ju, jag var faktiskt inbjuden på valvaka men kom inte iväg utan var hemma med tonåringen. Satt i soffan och först såg det ju ganska ljust ut och sen blev det ju ganska avslaget.

Ja, och idag när vi sänder här, det är tisdag, då imorgon vet man ju exakt när de här utlandsrösterna som alla pratar om är räknade. Det är ju olidligt jämnt måste man ju säga. Ja, och det var ju, man hade ju velat ha lite mera glapp, men man får väl säga att Liberalerna gjorde ju en enorm upphämtning de senaste veckorna och det är ju de som är mesta tappat är ju SD och Socialdemokraterna.

Ja, det är intressant. Och sen så, en annan sak som verkar gå ännu mer, det är ju det här könsröstandet. Kvinnor röstar mer till vänster och män längre och längre ut åt höger.

Det blir vad det innebär för oss, och det är ju inte bara i Sverige utan det är ju en världstendens liksom, men vad det innebär i längden, det är väldigt intressant. Ja, men oavsett hur det går nu väntar ju en spännande höst med regeringsbildningsförsök. Får vi se hur många veckor och hur många försök och hur lång tid det här tar.

Men sen är det nog på sin plats för många att utvärdera liksom års avtalrörelse, vad fungerade bra, vad fungerade mindre bra. Valrörelsen. Förlåt, valrörelsen. Jag sa fel liksom också i min hjärna.

Man är så inne i avtalsrörelse. Men du, vi ska ju inte prata om valet här, det här är ju förhandlarpodden även om den förhandlingen som de här partiledarna, för det är väl de som kör den primärt, ska genomdriva så är det ju intressant. Och någon gång kanske man skulle bjuda in någon av, jag vet inte vem det skulle vara, någon som är van vid politiska förhandlingar och vad är dynamiken där jämfört med det vi pular med.

Men vi ska ju inte prata om det idag utan vi ska zooma ut och prata lite om grundbulten i svenska modellen, det vill säga lokalt facklig verksamhet och förtroendemannalagen. Ja, men precis. Och det här tänkte jag på utifrån att förra veckan hade vi någonting som vi har varje år som vi kallar för arbetsplatsvecka i kommunal.

Och då är alltså under en hel vecka så är egentligen alla både anställda och förtroendevalda ute och träffar medlemmar, potentiella medlemmar och arbetsplatsombud ute på våra arbetsplatser. Mera, det gör vi ju hela tiden både nu och då, men nu är det liksom en kraftsamling där vi ägnar en hel vecka åt egentligen endast detta. Ja, och det är bra ur flera synpunkter eller aspekter.

Det ena är ju att vi träffar både medlemmar, potentiella medlemmar, man vill försöka rekrytera ombud och skyddsombud och det ska vi prata lite extra om lite senare. Men det är också, för min del så är det ju det avgörande egentligen att få reda på hur våra kollektivavtal används i praktiken. Ja, men precis.

Och att ha de här, som Tobias brukade säga, örat mot rälsen. Men just att höra hur ser problemen ut på arbetsplatsen? För att det finns problem på arbetsplatserna, det vet vi ju och det får vi till oss.

Men ofta när det kommer till dig och mig så kanske det kommer liksom i tredje, fjärde, femte hand. Men när man är ute och träffar direkt på arbetsplatserna, då får man ju veta exakt hur ser det här problemet ut i exakt den här verksamheten. Och det är ju då man kan börja lägga pusslet i huvudet på ett bättre sätt.

Vad skulle vi behöva förändra i våra kollektivavtal för att det här ska fungera bättre i praktiken? Ja, och för kommunals del så är ju våra arbetsplatsombud och sektionsföreträdare med navet i det här. Vi kommer ju aldrig kunna ha anställda eller ombudsmän eller jurister för den delen som kan kontrollera en halv miljon människors kollektivavtal.

Utan det bygger på att vi har duktiga förtroendevalda som kan och förstår kollektivavtalet, orkar, vågar och kan stå upp för sin rätt och sina kompisars rätt. Så förra veckan var vi ute på massvisa verksamheter, räddningstjänsten, busstrafiken, äldreomsorgen, barnomsorgen, kommunala förvaltning, sotare och vi var runt egentligen. Så väldigt många medlemmar fick ett besök av en kommunal representant.

De själva är kommunalare. Ja, men precis. Och det är ju viktigt. Vi får ju väldigt mycket till oss. Vi får ju ett enormt utbyte av att vara ute. Men det är också någonting som jag tycker ändå att man slås av att det finns ju ett behov av att vi finns där ute och visar att vi stödjer dem.

Att vi finns där och stöttar upp. Och det som jag har fått till mig av många kolleger som var ute förra veckan var hur mycket svårare det har blivit att komma in på arbetsplatserna idag. Ja, precis.

Jag hör det ganska ofta att både sektionsföreträdare men också ombudsmän har svårt att komma in på arbetsplatserna. Och jag inser att jag är inte vem som helst. Men jag har ju aldrig blivit nekad själv när jag har varit ute.

Någon gång har någon förtroendevald sagt att den här enhetschefen är lite kinkig. Och då har jag oftast tänkt så här, men jag går in och hälsar på enhetschefen, presenterar mig och säger hur jag agerar på en arbetsplats och att jag inte ska störa. Och då har jag alltid fått komma in.

Och de är ju lite nervösare nu eftersom jag kommer också, såklart. Men det är ändå allvarligt det här att arbetsplatserna stängs. Vi är ju vana vid att anställda i facket och ombudsmän och förtroendevalda har tillträde till våra arbetsplatser.

Och vi har ju alltid kommunal och det är ingenting nytt. Vi är väldigt vaksamma om smittår och vi är många utbildade i de här yrkena som de vet precis hur vi ska agera för att inte oroa de äldre och så vidare. Och det där har vi kunnat i 30 år, utan den här tendensen att de inte vill att vi rör oss på arbetsplatserna och träffar medlemmar och potentiella medlemmar har kommit de senaste åren.

Så att paketera det som att det är smitto och integritet, men det har ju varit samma sak tidigare ska jag säga. Ja, precis. Och det är ju just den här känslan av ovilja att det skulle vara något farligt eller lite läskigt för arbetsmarknadsverksamhet att facket kommer och hälsar på för att ta temperaturen och kolla hur är det på den här arbetsplatsen.

Det är som att man inte riktigt vill bli påkommen. Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka sig, men det är verkligen en känsla att det är en skillnad i klimat. Att man inte är välkommen.

Ja, därför att det vi blir erbjudna oftast, och om jag ska ta de värsta exemplen, ni kan sätta er i källarlokalen där borta så hoppas vi att någon kommer förbi. Problemet är ju att människor inte kan komma förbi för att man hinner inte komma förbi för att det är så slimmat. Så att vi rör oss i lokalerna och pratar med medlemmar parallellt när de jobbar utan att störa dem, det har vi ju alltid gjort.

Men det är någonting nytt och jag kan ju bara tolka det precis som du, att man vill inte visa upp riktigt. Det finns en mer avig inställning, man är rädd att vi säkert ska hitta saker som inte är okej. Och det är en ganska farlig utveckling av flera skäl.

Dels att vi organiserar verksamheter som finansieras av oss gemensamt via skattsedeln oavsett om det är privat eller kommunal eller regional regi. Det andra är att tysta arbetsplatser är inga bra arbetsplatser. Precis, så det här tänkte vi att det kan vara värt faktiskt att djupdyka lite här i podden med tankar kring vad får det här för effekter i långa loppet och vad kan det bero på egentligen?

Ja, och jag kan säga så mycket att vi kommer återkomma i den här frågan ännu mer senare Så ser det ut, men också om man ser till den bara inom kommunal, den utvecklingen som har skett med allt mer privatiserad verksamhet, trots att det är finansierat av skattemedel. Det är ju en sån enormt större flora med fler intressen än vad det har funnits tidigare. Och då känns det nog ibland som att vissa av våra motparter har kanske inte själva den ideologi som man alltid skulle önska att en seriös part på svensk arbetsmarknad skulle ha.

Och där man tillsammans med facket behöver värna den svenska modellen för att den ska ha legitimitet att finnas kvar. Men precis som du säger, de verkar ju definitivt inte heller ha det i någon form av ideologisk överföring där man har ett samtal med sina medlemsföretag. För det ska man ju komma ihåg att de här är ju också föreningar.

Arbetsorganisationerna är också föreningar som består av medlemmar. Men den diskussionen och det bemyndigande och det ansvar som man bär som arbetsorganisation för att den svenska modellen ska finnas kvar, det undrar man ju ibland om de har. Nej, men därför att i grunden så har de väl, ska jag säga, några av dem en annan syn egentligen på den svenska modellen.

Det vill säga att man ska avreglera, eller det lät ju konstigt ord, eller egentligen är det inte konstigt ord, men byråkratiskt. Man vill individualisera hela våra kollektivavtal, det vill säga att allting ska kunna förhandlas mellan medarbetare, medlem och chefen lokalt. Och då är det ju inte längre ett kollektivavtal, utan då är det ju individuella avtal.

Och så skapar man bara ett ramverk för det. Och det är väl det, jag kan inte tolka dem, och då blir ju det lokala facket ett hinder på det målet, att allting, att det centrala kollektivavtalet ska bara vara guidelines för vad man kan göra individuellt. Och det är klart, då är ju både det centrala kollektivavtalet och det lokala facket ett hinder för det.

Jag kan bara, och det vet vi att det är deras yttersta mål nå av det. Ja, och det är där som det blir så, det blir lite svårt att få ihop den här bilden, för de vill ju inte ha starka regleringar i någon centrala kollektivavtal som ger centrala facket makt. Precis som du är inne på så vill de ju allra helst att allting ska gå att göra upp mellan chef och medarbetare, det vill säga att allt ska vara dispositivt ner till att man kan göra enskilda överenskommelser.

Men om det nu inte går, då är de ju ändå inne på med oss ganska ofta, att ja, men det ska i alla fall gå att göra avvikelser i lokalt kollektivavtal, men om man nu ska kunna göra det och branschanpassade eller verksamhetsspecifika överenskommelser, då kräver ju det faktiskt att det också finns lokala fackliga företrädare att göra sådana överenskommelser med. Ja, precis. Nej, men så att de pratar lite med dubbeltunga och det är klart att, jag ska dra en parallell till några av arbetsgivarna som lyssnar.

Om vi skulle dra igång kommunal aktivism om revolution så skulle ni inte bli glada. Då skulle vi bli uppkallade till er och ni skulle ifrågasätta vad vi håller på med och varför vi inte accepterade cementkompromissen och så vidare. Men jag ska inte dra det så långt, men att försvara även om det är en 120 år gammal kompromiss så är det ju den som egentligen vi lever på fortsatt.

Och jag tror att arbetsgivarna behöver fundera på, för att det som kommer ske det är att vi kommer få mer radikala krafter i fackföreningsrörelsen. Och det var ju det vi lovade 1906 att vi skulle hålla borta mot att de accepterade att vi fick organisera oss. Och det är klart att om vi har problem att organisera oss för att de motarbetar det, då kommer ju de revolutionära krafterna i fackföreningsrörelsen sakta men säkert att växa sig starkare.

När det sker, det vet man inte. Att det sker, jag garanterar. Ja, och det vet vi ju att det finns LO-förbund där det här är en större diskussion redan idag. Och det får ju framtiden utvisa, lite beroende på hur våran omvärld agerar, hur det här kommer te sig.

Men om man går tillbaka lite i liksom kommunals perspektiv så tycker jag ändå, utan att vi ska få det här till ett poddavsnitt om privatiserad välfärd där skattepengarna hamnar i fickor på rika bolagsägare, så tycker jag ändå att man måste våga ta upp aspekten hur problematiskt det här blir utifrån att i princip all den verksamheten som ju då är inom de områdena som kommunal organiserar finansieras ju av skattepengar. Ja, men jag ska säga att det har gått så långt tystnadskulturen inom framförallt de privatiserade verksamheterna så att vi har till och med problem i våra delegationer att de ska berätta hur det är. Ja, därför att jag träffade en delegation för avtalsrörelsen.

Det tog oss en dag att få dem att berätta hur det verkligen var, därför att de var så oroliga för att arbetsgivarna bakvägen skulle kunna spåra att de sitter i vår delegation, vilken arbetsplats de är på och därmed åka ut för trakasseri. Det är på en nivå. När det gick upp för mig då förstår jag så här Shit, tystnadskulturen har till och med letat sig in så långt in så att det är i våra högsta beslutande organ när vi ska teckna ihop kollektivavtal.

Det är rätt sjukt. Ja, men det är verkligen skrämmande, för det är ju vi möter ju ändå också rejäla exempel där man som fackligt förtroendevald utsätts för olika typer av repressalier där man skräms till tystnad. Och i det då, att inte arbetsgivarna ser att det faktiskt är deras ansvar också att säkerställa att den här svenska modellen lever kvar.

Och för att vi ska ha en fungerande svensk modell så bygger ju den på starka fack och starka arbetsorganisationer som på jämbördigt sätt kan förhandla fram villkoren på svensk arbetsmarknad. Men genom att decimera och säkerställa att människor inte vågar ta på sig fackliga uppdrag så krossar man ju modellen. Ja, jag ska säga att jag har tagit upp det här med en del bolag och de blir provocerade och på gränsen till, jag ska inte säga aggressiva, men de blir väldigt provocerade.

Och så säger de så här, men Johan, kolla våra nöjdmedarbetarindex, hur fantastiskt det är. Vi har jättebra resultat, folk är jätteglada. Problemet är när man kommer ner till medlemmarna och de vågar erkänna och fråga dem, hur fyller ni de där?

Jo, då går det till så här att de går ju då att bryta ner vilket modellen är, att den arbetsplatsen jag tror är minst tre anställda, då bryter man ner på den arbetsplatsen. Om den visar på dåligt betyg i X, Y, Z-fråga, fast man är då helt, ingen vet vem som har svarat vad, så får den enheten repressalier. Och då riskerar man att den enheten får sämre löneutveckling eller att chefen blir skitsur för dens chef blir skitsur.

Och därmed så är även de här nöjd medarbetarundersökningarna som där syftet är att hitta fel och brister i ett företag eller en organisation också dopade. Det finns alltså en tystnadskultur bakvägen även i dem. Och det trodde jag inte heller, alltså hur långt det har gått så inte ens den typen av metoder funkar längre.

Och jag ska säga att efter arbetsplatsveckan förra veckan, nu ska jag inte säga vilka arbetsplatser vi var ute på för att de har lovat de här medlemmarna, för de är så jävla rädda. Men jag är i chock. Jag är i chock.

Ja, och det är ju liksom, det är ju lätt att tänka att vi sitter här och bara pratar om att det är villkoren på arbetsplatsen som ska bevaras. Men man måste ju också höja blicken ett steg till för när den här tystnadskulturen breder ut sig så går ju inte det bara ut över arbetstagarna, utan det går ju ut över patienter, över brukare, över barnen inom omsorgen och alla andra, tillika våra skattebetalare. För det är ju skattepengarna som finansierar den här verksamheten som ska användas på ett ansvarsfullt sätt och inte hamna som vinst i fickor.

Och då är det så att vi har ju pratat lite, eller mycket nu, om 1906 och decemberkompromissen. Men på 70-talet fick vi ju också förstärkt lagstiftning i det att arbetsgivarorganisationerna centralt istället för att sucka och stöna när vi kommer och säger att vi vill ha lite fackligt inflytande och tråkiga kommentarer om att vi är tråkiga och jobbiga fackliga företrädare och de administrativa hinder. Så då kan de väl prata upp modellen lite.

Ja, men precis. Att faktiskt stå upp för att de är en viktig och bärande del för att systemet ska fungera. För alternativet är lagstiftning. Ja, och ser man då om arbetsgivarorganisationerna gör det här och har det här som ett naturligt angreppssätt eller hur man pratar om facket med bolagen så kommer såklart bolagen ha en mera positiv inställning till våra lokala fackliga ombud på arbetsplatserna som därigenom kommer ha bättre förutsättningar att också företräda modellen.

Vet du vad jag kom på? Nej, berätta. Alltså, nu går jag utanför. Jag kom på hur arbetsgivarorganisationerna skulle kunna promota det här. De skulle kunna utlysa tävling.

Hur många förtroendevalda har man utifrån hur många anställda man har per bolag? Den som har flest vinner. Ja, då jävlar. Då visar man att man tycker det är viktigt och att man lyfter det som något positivt.

Så det ska bli spännande om vilken arbetsgivarförening som är först ut att kora bästa bolag i lokal facklig verksamhet. Det kommer vi nog få vänta på. Tror du det?

Men ser du som en utmaning nu som lyssnar där ute och vi kommer inte ge upp vårt arbete i att säkerställa den lokala fackliga makten, utan det här är ju frågor som vi kommer återkomma till både i avtalsförhandlingar och i andra sammanhang. För vi tror och tycker att det är en viktig del av den grundläggande svenska modellen. Men hösten går snabbt och det har varit val här i söndags som vi inledde med.

Nu har vi pratat lite om våra lokala fackligt förtroendevalda och hur viktiga de är, eller avgörande ska jag säga, för att modellen ska funka på lång sikt. Men nu ska vi sätta punkt för dagens utblick. Lite vad som händer i höst.

Vi har haft val nu, men vi är ju i fullt förberedelsearbete för avtalsrörelsen 27. Jajamän, och det är ju intensiva diskussioner inom LO med en kommande samordning. Vi har ju som vi har pratat om innan, våran uppstartskonferens med alla avtalsdelegationer efter november.

Och då när de är utsedda och kommer börja träffas så är det ju att snickra fram avtalskrav som ju sedan också fastställs av förbundsstyrelsen innan vi börjar växla yrkanden. Precis, alltså när vi bygger upp våra... Vi har ju, precis som du sa, vi har en LO-samordning som vi ska fundera på hur den ska se ut och om vi vill ingå i den.

Och sen har vi medlemmarnas avtalsförslag, men sen har också kommunalen ett antal kongressbeslut som vi också försöker omsätta i avtalsstrategier. Så alla de här tre delarna bygger då det vi sedan lämnar över till våra motparter. Och de första motparter vi kommer lämna över yrkanden till är Sveriges kommuner och regioner och det sker veckan innan jul ska de få komma hit och få lite julklappar av oss.

Det blir kul. Och sen drar det igång. Men vi förhandlar ju också parallellt här i höst. Vi SKR, Sveriges kommuner och regioner och Soborna företag begärde förhandling med oss fack om pension, omställning och försäkringar.

Jag tror den förhandlingsframställan kom i maj, april-maj. I slutet av april. Vi berättade ju lite om det här i förra avsnittet på podden. Ja, och då har vi ju snabbt samlat ihop yrkanden som de har inte sagt upp avtalet så att det rullar på.

Men de ville begära förhandling. Så vi har haft en process med våran Sveriges kommuner och regiondelegation och Soborna-delegation om vad vi vill förändra i försäkringar, pension, omställning. Och sen gör ju motparten det.

Och nu är vi i full igång med de förhandlingarna. Målet är att de ska vara klara i mitten på november i god tid innan avtalsrörelsen. Men sen så förhandlar vi parallellt med samma frågor fast via LO med Svenskt Näringsliv.

Precis. Och det där har ju varit en lång följetong flera år tillbaka som vi nämnde i förra avsnittet. Men tidsplanen är ju ungefär densamma. Vissa saker ska vara på plats här i slutet på november.

Ja, utan, jag önskar jag kunde säga så här, det var kommunals plan att vi skulle förhandla för alla medlemmar samtidigt i de här frågorna. Men jag kan inte ta åt mig den äran. Men det blev så och det blev väl väldigt bra.

Det innebär att alla, så gott som kyrkans medlemmar och något till, inte förnya pension, omställning och försäkringsavtal här i mitten på november. Så det blev, och parallellt då så förbereder vi oss för förhandlingar då för avtal 27. Så att en höst som egentligen skulle bara bestå av förberedelsearbete för avtalsrörelsen blev nu också förhandlingsarbete.

Ja, det blev en intensiv förhandlingshöst även i år. Ja, vad ska man ha tråkigt? Finns det en höstledig? Nej, men vi drar väl igång och förhandlar lite. Så vi kommer ha mycket att berätta om här i kommande avsnitt.

Och så arbetet med arbetstidsförkortning pågår ju för fullt. Så vi kommer vi återkomma till hur kommunals tankar ser ut kring det, men det blir ett annat avsnitt. Visst gör, då ska vi prata lite extra mycket om arbetstidsförkortning.

Det har vi gjort på många avsnitt, men nu ska vi mer brodera ut kommunals egna tankar runt det här. Precis. Det blir spännande. Det blir spännande. Så alla som är nyfikna på det, lyssna på nästa avsnitt.

Till dess tycker jag vi säger tack för idag. Tack för att ni har lyssnat och vi hörs snart igen. Det gör vi. Ha det bra. Hej då!