Avsnitt 330. Vi funderar på om det som händer inom ljudboksutgivningen just nu är en tillgång eller ett kommande sänke, och tar debatten om Anne Franks censurerade dagbok ett varv till. Dessutom synar vi Storytels tredje incitamentprogram och minns kvinnan som startade världens största läskampanj.

Välkomna till vloggspodden 330, även kallat 330 med Lasse Winkler och med mig, Kristoffer Lind. Nu har jag en grej som jag har funderat på att jag skulle tala om i podden, så jag tänkte att nej, jag gör inte det, det blir inget bra och folk är så känsliga för den här frågan och alla tycker att jag har fel. Men sen har jag känt att en av poängerna med podden är ju att jag är pinsam och att jag faktiskt gräver där jag står.

Det vill säga, berätta vad vi på förlaget faktiskt tycker och tänker och funderar på i vissa frågor. Eller hur? Då har du ju helt rätt i, det har ju varit, tror jag, de mest intressanta eller mest lyssnade på delarna i poddens historia.

Ja, alltså jag vet inte, men om jag bara taktiserade och höll inne med sådant som jag vet kanske inte faller i god jord så skulle ju podden bli ganska ointressant. Det är ju för lyssnarna av podden ingen hemlighet att det pågår lite grann av ett ljudbokskrig i Sverige. Det har startats digitala imprint, Norstedt startade Norstedt Spektra för ett och ett halvt år sedan, eller vad det nu är.

Forum har startat Forum Studios, Bonnier har startat Book och utöver detta så finns det ju redan massor av förlag som har en ganska omfattande digital utgivning bara. Exempelvis Jullendal Astral och Bokfabriken, Linda Company med flera. Nu sa du som har ljudutgivning bara, sa du.

Ja, vad jag menar med det är att man har, alltså de här imprinten som jag nämnde, de är ju uttalade digitala imprint, det vill säga uttalad digital utgivning. Den typen av utgivning finns ju redan på exempelvis Bokfabriken och Lind. Inte så mycket på Bonnier och Norstedt, även om de också börjar med det.

Och allting syftar ju till att man jagar ljudboksintäkterna, för det är där som tillväxten har funnits och fortfarande finns, även om den har blivit väldigt liten. Det har ju blivit lite av ett krig om ljudboksförfattarna, vilket ju är lite kul eftersom ljudboksförfattarna av vissa har ansetts vara liksom inte lika fina som pappersboksförfattarna. Det är ju då framförallt de här nya imprinten som jagar de redan befintliga förlagens ljudboksförfattare.

Och vet du hur det brukar gå till? Ingen aning. Det brukar gå till så här att det mejlar en förläggare från något av de här förlagen och så skriver förläggaren Åh, vi har läst dina böcker och vi älskar dem och vi vet att du tycker om Lind & Company och att det är ett jättebra förlag.

Men om du någon gång vill testa något nytt så har vi en idé som vi tror skulle vara perfekt för dig. Och vad brukar hända då? Då brukar de ju liksom tacka nej, men nu har de ju fått napp här på några Lind-författare.

Jag vet förstås inte om det har gått till precis så som jag beskrev, det är bara ett exempel på hur det brukar eller kan gå till. De här förläggarna som mejlar så där, de är ju liksom lika ärliga, lika raffinerade, lika liksom upptränade som säljare av elabonnemang ungefär. Nej, men det är ju så, det är ju så falskt.

Det är klart att de ibland kanske har tänkt ut någon idé liksom, men de skickar ju det där mejlet till tio andra samtidigt. Man har ju bara identifierat sådant som man ser, ja men det där funkar hyfsat som ljud, så det där skulle vi kunna ha på vår lista. Men vad händer då på förlaget i en sådan situation?

Här har ju alla förläggare en väldigt liksom pragmatisk och klok inställning. Jag är den som är mest irriterad, men alla förläggarna här har en väldigt klok och bra inställning och vi vet också att många av de här författarna är väldigt produktiva. Även om de inte kanske tror att gräset alltid är grönare på andra sidan, kan man vilja testa att samarbeta med någon annan och testa en ny förläggare och så vidare.

Och författarna är ju inte livrädda och de står inte med mössan i handen, de behöver inte vara trogna i all evighet och så vidare. Men, och det är det här som jag liksom då vill ta upp, fast jag då är lite pinsam. Det är klart att vi inte är glada och det är klart att det blir stökigt.

Om man liksom kommer ut på tre förlag samtidigt så blir man ju inte kanske prioriterad på någon av de här förlagen till slut. För författare som är väldigt produktiva ser också ganska svårt för vår planering, för böckerna krockar, inläsarna krockar. Det är också väldigt svårt att ta ett strategiskt grepp om ett författarskap, vilket oftast brukar vara sådant som författarna vill att man ska göra.

Alltså tänka lite mer strategiskt, du kanske ska skriva lite mer det där, kanske lite mindre det där. Men det här är det nya, så det är ju bara för oss att anpassa sig. Det jag gör nu det är väl bara att förklara hur vi på förlaget ser på det och vi tycker att det är ganska jobbigt.

Jag tänker så här, om jag hade en författare, nu sitter inte jag på förlag, nu behöver inte jag spela allan här eller spela Genele. Om jag hade en författare som jag har jobbat med och lagt ihop på i görs så hade jag sagt, gå du, gå du till det förlaget, här kommer du inte ut mer. Men så gör inte ni.

Nej, vi gör inte så för att vi vet att författarna, eller vi vet inte, men vi tror och vi hoppas att författarna har en välvillig inställning till oss. Att de faktiskt tycker att det är kul att testa lite nya förlag och kasta ut lite krokar och att de känner sig, de tycker att det här är roligt. Det är en alltför rigid hållning.

Men känslomässigt så skulle man ju nästan ibland vilja säga så. Sen undrar ju jag också hur författarna kan, alltså jag brukar säga lite skämtsamt att alla förlag är ungefär lika dåliga. Och det är naturligtvis inte sant för det finns sämre förlag och bättre förlag.

Men konkret för enskilda författare så handlar det väldigt mycket om att hitta rätt, att ha en förläggare man samarbetar bra med. Sen kan det också vara förlagets position på marknaden. Ibland kan det vara ett förlag som är väldigt bra på ljud eller väldigt bra på papper eller väldigt bra på en viss typ av fackböcker eller barnböcker eller vad det nu kan vara.

Så det är klart att man kan hamna rätt och man kan hamna fel. Man kan också hamna fel fast man är på rätt förlag, för det funkar inte med förläggaren eller man har hamnat mellan stolarna eller så där. Men jag kan bli förvånad när man, Lind är inte dåliga på ljud.

Och jag kan bli förvånad när man kastar sig över nya imprint och gärna flera. För jag undrar lite grann, tänker man att det ska gå bättre där? Men jag kanske är naiv, det kanske verkligen är så att de är missnöjda hos oss.

Så det är så svårt det här. Det går liksom inte att säga hur man ska göra. Vi vet inte hur man ska göra. Och jag är bara öppen om att vi tycker att det är ganska jobbigt.

Och vi är ju ett av de få förlag som inte missionerar. Vi går inte ut och säger till folket att Bonnier är dåliga. Vi brukar säga att alla förlag är ungefär lika dåliga, men vi är ganska bra på det vi gör.

Men om du nu har en författare som man har tre böcker redan inbokade hos er. Här jobbar vi också lite olika. Vi har liksom ingen policy eller regel kring någonting, utan allt är väl beroende på vem det är som är förläggare och vem det är som är författare.

Men idag så har det blivit bland de här ljudboksförfattarna särskilt så har det blivit en hög status att skriva så många avtal som möjligt. Helst kan man varje gång man skriver avtal lägga ut det på sociala medier och ju fler avtal desto bättre. Vi har ju väldigt många avtal på oskrivna böcker med författare som sedan skriver avtal på andra slag.

Men det är också en ny värld. Jag tycker det låter som att man kan inte säga till författare, ni är fria att göra vad ni vill. Man kan också säga till författare, hur korkade är ni egentligen?

Ja, men jag är försiktig av goda skäl för att jag vet att de här författarna vill väl och de vill bara nå ut med sina böcker och de vill bara skriva och de vill bara ha framgång. Jag försöker verkligen inte, jag försöker bara förklara för hur vi ser på det och hur Rent konkret? Du har talat om det allmänt, men rent konkret?

Nej, men man får ju luta sig tillbaka och fundera över, jaha, när kan vi ge ut den här? Hur funkar det? Hur gör vi då? Vilka avtal har vi på gång? Hur ser vi på vårt samarbete?

Vad är viktigt? Vad ska vi satsa på? Men är det inte också så att om ni marknadsför en författare och den författaren kommer ut på ett annat förlag nästan samtidigt, vad händer då?

Marknadsföringen blir väl lite sämre då, tror du? Du sätter ju fingret på det som egentligen är det stora irritationsmomentet, det är ju att när det är författare som vi har jobbat upp och som ligger på en hyfsad nivå och som sen kastar ut lite krokar till andra förlag, det är ju väldigt irriterande, men det är ju så som det är. Sen är det ju med digitala backlistor och så, att du aktiverar ju dem även när du kommer på andra slags.

Så att det är ju något nytt också. Det här är ju också något som är, jag brukar ju säga att man inte ska tänka papper, inte tänka digitalt, utan att man ska tänka bok. Den här rörligheten och framförallt den här produktiviteten är ju något som är inte möjligt i papper.

Och med pappersutgivning så följer oftast ett lite större investeringsengagemang från förlagets sida och där hade det här varit naturligtvis oacceptabelt. Det hade inte gått liksom att försöka strategiskt jobba med ett författarskap samtidigt som det kommer ut på tre olika andra förlag. I digitalt är det ju lite lättare, men det stör ju också.

Ja, alltså vi ska inte göra en större grej av det här än vad det är. Än så länge är det bara krusningar på ytan. Jag kanske måste inse att det här är den nya världen, men det är ju sådant som vi tänker på en del på förlaget och det är ju det som den här podden lite grann ska vara.

En inifrånblick, hur vi tänker. Jag vill verkligen säga det, att jag sitter ju inte här och läxar upp folket, men jag bara berättar hur jag upplever det. Det är ju än så länge också bara krusningar på ytan, rent ekonomiskt.

Så jag ska säga en sak till bara. Men jag kan ändå, efter mina 27 år i branschen, så kan jag ändå med en viss sorg känna att när rörligheten blir bara större och större, så blir också relationen författare och förlag, författare och förläggare, ytterligare ytterligare. Om ingenting längre är långsiktigt, om ingenting längre är ett samarbete man går in i och verkligen försöker göra det bästa av, då tappar ju, tycker jag, lite grann branschens inre charm, sin vänlighet, sin...

Ja, nu blir jag nostalgisk, men jag tycker att det är en väldigt tråkig utveckling. Vi har ju följt den här historien Modernista och Anne Frank-böckerna, får man väl säga. Och vi hade ju en intervju med Svante Weibler om det för någon vecka sedan.

Och sen har ju historien fortsatt. Den har fortsatt i SVT, Svenska Bokhandel och DN, som alla har försökt göra en uppföljning. Och även vi då. Och från det vi har sagt tidigare så kan man bara säga att SVT fick ju tag i Anne Frank-fonden i Nederländerna och ansvariga agenter och beskrev sedan en situation där de båda uttryckte att de uppfattade Modernistas utgivning av en tidigare då mer begränsad version av Anne Franks dagbok som olaglig och hänvisade till upphovsrätten.

Jag undrar lite grann hur de resonerar Modernista och fonden och var skillnaderna ligger där. För att det finns nämligen inga skillnader i EU-lagstiftningen och svensk lagstiftning, utan det är 70-årsregeln som gäller i båda dessa fall. Om man räknar då 70 år från Anne Franks död så skulle det här verket vara fritt 2016.

Public domain 2016. Och här tror jag att fonden då hävdar att eftersom det är flera upphovsmän så utgår man från när den senaste upphovsmannen dog. Och även om Anne Frank dog 1945 i Bergen-Belsen så dog pappan Otto Frank 1980 och därifrån man ska räkna, om man räknar honom som en del av upphovsmannen.

Och eftersom han har gjort så pass mycket, han har redigerat boken, han har strukit ner så kan man då argumentera för det och då har fonden rätt och Modernista fel. Men annars har Modernista som huvudprincip rätt. Sen finns det, har jag lyckats googla mig fram till, en äldre nederländsk lag som säger att om man ger ut en bok post scriptum, alltså efter en författares död, så ska man räkna från den personens död.

Och räknar man på så sätt så gäller rättigheterna också fortfarande. Så att det är en inte helt glasklar juridisk situation som de vill få det till. Ja, jag vet faktiskt inte, men vi lär väl få se om de tar det vidare till domstol och då lär det bli avgjort.

Men hur som helst så fortsatte frågan att rulla. Alla sökte ju då Modernistas förlagschef Kristoffer Andersson och även vi sökte honom. Och han valde att svara något oväntat.

Han brukar ju inte svara när det är kritik mot Modernista, men nu gjorde han det. Och han sa då att det handlade om att vi anklagas för att ha gjort något kriminellt, alltså bryta mot lagen. Då går jag i svaromål.

Men när det gäller frågor om vad man tycker om vår utgivning eller har synpunkter på den, det bryr vi oss inte om. Och då går vi aldrig i polemik, oavsett om det gäller åsikter eller reaktioner när de ger ut sina äldre versioner av klassiker samtidigt som det finns nya översättningar av verken hos andra förlag. Där var han väldigt tydlig.

Där var jag förvånad. Han skiter fullständigt i om andra förlag ger ut en ny version med nyöversättning. Och i slutändan sa han, hur det än är med det här så är det upp till bokhandeln att bestämma vilka böcker de tar in.

Och det har han ju rätt i. Akademibokhandeln som ju har tagit in Modernistas pocketversion och sålt den har ju nu när händelseutvecklingen blivit genant för flera inblandade förlag och bokhandlare tagit kontakt med Norstedts och bett dem ge ut en pocketversion av den kompletta utgåvan som Norstedts ger ut så att de kan fasa ut Modernistas version. Vad jag vet så har Norstedts egentligen inte svarat ännu riktigt på det.

Men jag pratade med Norstedt och som resonemanget går i förlaget så vill man helst fortsätta trycka boken i stor pocketformat vilket ger bättre marginaler och sedan övergå till pocket när den försäljningen planar ut. Ungefär så som alla förlag resonerar med sin utgivning i olika format. Men för mig handlar det här i botten om något helt annat också.

För just Anne Franks dagbok har en moralisk slagskugga som är lång, väldigt lång ska jag vilja säga. Just den boken gör man inte våld på. Där har Svante Weiler rätt.

Man ger inte ut en gammal, icke-aktuell och begränsad upplaga bara för att man kan och vill tjäna pengar. Och bokhandeln ska inte sälja den av samma skäl. Nu har det skett och för mig är det där fokus ska ligga.

För mig så saknar Modernista helt uppenbarligen den sortens moral. Här finns pengar att tjäna så man skiter i konsekvenserna. Eller man gör det så länge man tror att de inte blir för stora.

Och för att lägga till då så tycker jag att ägarna Pietro Maglio och Lasse Sund gått rejält vilse här. De framstår nu som karikatyrer på den sortens människor de föraktade i sin ungdom. Och de tror ju uppenbarligen att det bästa är att inte kommentera något om de inte tvingas.

I och med att man struntar i omvärldens synpunkter. Men det gör man ju bara tills det blir för många reaktioner. Så det är väl det vi får se. Akademibokhandeln och eventuellt andra bokhandlare ska också lyftas upp tycker jag.

För sin medvetna försäljning av en gammal ofullständig version av Anne Franks dagbok. Man har ju köpt in den av det enkla skälet att man vill ha en version av boken till ett billigare pris. Ett pris som lockar de som tycker att storpocketversionen är för dyr.

Men här, precis här, går Akademibokhandeln bort sig tycker jag. Här borde man bli duktigt kritiserad. De borde vara så kunniga, inlästa på en så här stor klassisk titel.

då kommer ju den här första utgåvan som var kraftigt redigerad och inte fullständig, där då Otto Frank har tagit bort kritik mot mamman och hennes känslor för den här pojken hon tvingade till det här rummet. Då kommer ju den kunna komma ut i land efter land efter land efter land, samtidigt som den fullständiga då kanske hamnar i skymundan. Så det är ju en väldigt viktig fråga för de här stiftelsen.

Det är sant, men jag tror att det är inte många länder man skulle våga ge ut en utgåva med risk för att bli så bortgjord offentligt och så kritiserad att man skulle få problem som förlag faktiskt. Du har rätt, det syns inte i Nederländerna eller något av de europeiska länderna där förintelsen ju hade en annan närvaro. Det skulle svärta ner det förlaget för mycket.

Nej, jag tycker att modernister i det här fallet har gått så långt så att de ska tvingas dra tillbaka den utgåvan och erkänna att de gjort fel. Men det ska nog mycket till för att ett sådant förlag ska göra det. De har ju aldrig gjort det förut.

Och de har ju bortsett många gånger i hela sådana här saker, men än inte lika våldsamt som här. Men sen, en grej som det finns ett svart hål i, det är ju bokhandelns förhållningssätt till den här typen av böcker. Och hela all bokhandel.

Spontant skulle jag vilja att bokhandeln utbildar sina anställda så de kan säga till en köpare, du vet väl att du köper en 70 år gammal översättning som gör din läsupplevelse lite jobbig. Eller du vet väl att det finns en ny översättning, ett alternativ till den här boken du nu köper. Men det är ju lite svårt att säga om man har kampanjat till just den boken.

Man ska ju inte kampanja. Bokhandeln ska göra en värdering av böcker när man köper in och detta kommer bli skitviktigt och stort i framtiden. För du kommer se AI-slop, som det kallas, alltså AI-skit i slutet i bok.

Så de måste börja titta på böckerna. Då har du en poäng i att kurering är ju allt viktigare och där tyckte jag även Svante Wälsson något klokt. Det är ju att en bokhandel tackar nej till oändligt mycket fler böcker än vad man tackar ja till.

Det blir väldigt spännande att följa det här, inte minst i juridiskt. Ja, det blir det. Men just det här att bokhandeln måste bli mycket, mycket starkare när de kurerar att titta på innehållet i böcker.

För vi kommer få se så mycket skit. Och då är det också en annan fråga, en sista grej jag har. Hur är det om jag som kund kommer med Anne Franks första bok och säger Jag visste inte att ni sålde en gammal utgåva som inte är komplett när det finns en utgåva som är komplett.

Jag vill byta den här, jag vill lämna tillbaka den här. Kan man det då? Och om man får en bok som är så AI-slarvigt redigerad så att AI-översättningarna syns och blir störande, kan man lämna tillbaka den till bokhandeln?

Alltså jag tror inte att bokhandeln vet det för det har inte skett så mycket ännu. Nej, men det är ju en fråga. Men sen en mer komplicerande fråga det är ju, bokhandeln kanske inte hade en aning om det här.

Men i fallet med Anne Frank så vet ju bokhandeln detta. Ja, men de har uppenbarligen inte struktur för att hantera sådana här frågor. Det bör de nog skaffa sig, tror jag.

Alltså det är ju enkelt, enkelt är det inte, det är jobbigt. Men man kan ju ha ett månadsbrev där man går igenom med vissa saker i utgivningen som kan bli komplicerade. Så utbildar man sina medarbetare just på den här boken.

Men nu tycker jag att du drar iväg lite. Det är inte så himla lätt att ha koll på all utgivning som kommer. Och det finns ganska mycket som bokhandeln måste hålla koll på utöver sådana här saker.

Så det är inte så lätt liksom. Kanske vi ska lämna det här nu. Ja, det gör vi. Jag såg att Storytel har beslutat att köpa tillbaka B-aktier för maximalt 300 miljoner kronor.

Aktier som de sedan ska använda för ett incitamentprogram för olika ledningspersoner i företaget. Och det där vet jag retar dig normalt. Ja, jag tycker alltid att det retar mig när sådana här överdrivna bonuspaket till ledningen och vd som inte sipprar ner i personalen.

Och jag tyckte 300 miljoner lät fullständigt absurt. Så jag skickade det här till en person jag känner som har väldigt bra koll på sådana här saker. Och så frågade jag henne, är det här rimligt eller är det orimligt?

Och jag fick tillbaks fyra A4-sidor genomgångar av Storytels samtliga bonusprogram. Och det är väldigt komplicerat. Men jag kan sammanfattningsvis säga vad den här personen sa.

Och det är att nej, det här är i sin helhet inte orimligt givet ett bolag med den här omsättningen på börsen. Men här finns en del saker som är intressant. Storytel har haft ett antal olika program, bonusprogram.

Och det första bonusprogrammet, nu ska vi se här i mina papper. Det första var 2019 till 2021. Och det bonusprogrammet var baserat på att aktiekursen skulle stå i ett visst nivå.

Och eftersom aktiekursen sen havererade totalt så blev hela det bonusprogrammet helt värdelöst. Så att ingen av dem som fick tilldelningar av optioner i det programmet fick några pengar. Sen kom ett nytt program 2022-2023 och det är alltså under EQT-tiden.

Det svängde åt andra hållet. Här var det väldigt generöst. Men här finns det en grej som sticker ut. Johannes Larser som då var vd för den amerikanska mannen. Han hade ett optionsprogram som var 24 gånger bättre än alla andras.

Han har fortfarande aktier att casha hem till ett värde som idag är värt 33,8 miljoner kronor. Det är inte samma sak som att han får ut 33,8 miljoner kronor för att 16-månaderssnittet måste klara 89,50. Så slutgiltigt utfallar han nu inte fastställt.

Men allt talar i nuläget för att han kommer få det här. Så av de här 300 miljonerna så går 13% till Johannes Larser. Men enligt den här personen så har det här programmet blivit bättre och bättre, mer rimligt.

2025-2026 mognar systemet. Det är fler variabler än bara aktiekursen som ska uppnås för att i Larsers fall vara uteslutande fokus på aktiekursen. Bodil Eriksson Torp har i dagens aktiekurs optioner som är värda 11,6 miljoner kronor.

Och det är då fullt försvarbart för en vd i ett börsbolag av den här storleken. Och avslutningsvis så skriver den här personen att det är som sagt ganska rimligt i sin helhet men med ett enda undantag och det är Johannes Larsers bonus som var mycket aggressiv. Och där hon skulle sätta en röd penna bredvid den här posten.

Och det finns en liten paradox här. Storytels mest generösa program skapades när bolaget var som svagast. Dagens betydligt starkare Storytel har istället fått mer disciplinerade bonusprogram.

Och det är precis den utveckling man vill se i bolagsstyrning. Okej, I rest my case. Jag har inget att tillföra. Men det var så det gick med din irritation då helt enkelt.

Du lugnade ner dig. Jag hade fel. Det var rimligt tydligen. Det lät väldigt mycket. Det finns ju en sak som vi inte kan undvika. Låt oss prata om Dolly Parton. Alltså, vi ska vara korta, men reaktionerna på hennes död de går bortom allt jag kunnat föreställa mig.

Jag visste ju att det skulle bli massiva hyllningar när hon dog. Men så här stora, omfattande hyllningar har jag aldrig sett någon gång. Och det sker över stora delar av världen.

Min första tanke var ju den att Gud, det här är verkligen hopp. När man ser hur människor reagerar och varför de reagerar. Och hon lär ha gjort mer för att läsrörelsefrämjande projekt än någon annan person i USAs historia tydligen.

Det är det jag ville prata lite om. Hyllningar finns det gott om. Men för mig bygger det på hennes karaktär. Vem hon var, vad hon stod för och vad hon sa. Och det ser man.

Om vi skiter i musiken och affärerna och bara kort tittar på boksatningen så lyser ju den just av det. Hon sa det att i grunden så handlar den satsningen om hennes egen erfarenhet. Och att människor måste få som kallas Imagination Library startade 1995.

Och då var det alla nyfödda barn i hennes kommun eller i området där hon bodde i Kentucky som skulle få en bok i månaden tills de fyllde fem år, vilket då blir 60 böcker. Ja, det är ganska mycket. Ja.

Men hon utvecklade idén som bygger på att man hittar samarbetspartner, alltså kommuner, skolor, välgörenhetsgrupper och liknande, som går in, anmäler barn och som betalar i dagens penningvärde cirka 30 kronor per bok. Och det här biblioteket driver organisationen bakom, sluter avtal, väljer böcker och så. Och det handlar ju som de flesta kanske i förlagsbranschen förstår om specialutgåvor som tas fram i samarbete med särskilda förlag.

Ofta är det Penguin. Både i USA och Storbritannien är det Penguin. Jag antar att det är de andra engelskspråkiga länderna också. Du kan ju tänka dig att de får beställning på en titel och sen går den ut till en eller två miljoner upplagor.

Men i alla fall, det där började där och sen inkluderar hon hela USA, sedan Kanada, Storbritannien, Australien och Irland. Och tittar man bara på några siffror så 1995 skickade man ut 1700 böcker i månaden. 2003 var man uppe i en miljon böcker i månaden.

Och nu efter 31 år skulle jag tro att man är uppe i ett par miljoner böcker i månaden. Och det växer hela tiden. Det är helt otroligt. Jag tittade på deras hemsida och där hade de en del siffror den 26 augusti och de har skickat ut mer än 332 miljoner böcker till mer än 3 miljoner barn.

Helt sanslöst mycket böcker. Jag hade ingen aning om det här. Nej, och hon har ju sagt det då att hon tycker att det är en viktig del av det hela att barnen får en bok hem i brevlådan där de har sitt namn på.

Det är ett paket till dig. Du får öppna det. Du uppmärksammas. Du syns. Ja, det här måste vara världens största bokklubb. Och det är ju så enkelt tänkt och så enkelt så att ingen kan tycka illa om det.

Ingen. Ja, det var värt att lyfta. Alla andra lyfter musiken och hennes karaktär, men vi kan lyfta bokklubben. Det var allt för avsnitt 330. Vi hörs om en vecka.

Det gör vi. Hej, hej. Hej.