Avsnitt 331. Vi pratar Bonniers köp av Nextory och norska Amediastiftelsens köp av Aschehoug, dessutom svarar förläggaren på författares reaktioner avseende författare som kommer ut på fler förlag. Och så tittar vi på ett hjärndött marknadsföringstrix.

Välkomna till avsnitt 331 av Lärspodden med Christoffer Lind och mig, Lasse Winkler. Vi kör igång direkt. Och det är klart att vi måste ta den här affären där Nextory köps upp av Bonniers.

Blev du förvånad? Nej, det blev jag inte eftersom i Flagepodden så hörde jag att Lasse Winkler för ett par månader sedan berättade för oss att det fanns ett rykte om ett samgående och att det även förekom en köperskillning. Kommer du ihåg det?

Mm, jag kommer ihåg. Eftersom vet jag att affären var klar, vid det tillfället visste jag inte att affären redan var klar, men det var den. Var den. Alltså de hade kommit överens men de hade inte gått igenom organisationen.

Nej, men då kan inte du ha blivit förvånad heller. Nej, jag blev inte förvånad. Jag tror att ingen blev faktiskt. Nej, jag blev inte förvånad men besviken. Vi ska ta det strax.

Men vad vi vet idag det är att Bonniers köper Nextory men ingenting mer. Och det har att göra med att affären måste godkännas av Konkurrensverket. När den är klar, då kan vi gå in och ställa frågorna.

Och då är frågan innan vi kommer fram till själva reaktionen i branschen, vilka frågor är man egentligen intresserad av i branschen? Hur tänker du? Vilka frågor vet jag inte däremot.

Jag menar sådana här, kommer personalen att vara kvar? Kommer man att slå ihop dem? Ja, men de kan jag svara på redan. Självklart kommer man inte att ha två stycken varumärken.

Självklart kommer man inte att ha två organisationer utan Nextory kommer att sluta att finnas som tjänst. Bookbeat kommer att gå upp i Bookbeat. Det kanske av tekniska anledningar kanske det tar lite tid.

Det kanske är lättare i vissa länder än vad det är i andra länder där de inte är så stora. Men självklart så kommer man att ha en organisation och den kommer att heta Bookbeat. Sen hur plattformarna ska liksom, får plattformarna bli en, det vet jag inte riktigt.

Det kanske finns teknik hos Nextory som kan ersätta teknik hos Bookbeat och vice versa. Men man kommer ju inte att ha två stycken streamingtjänster. Nej, så tror jag att de flesta tänker och där blir det ju alltid så.

Och det är logiskt och det är rimligt och det är rätt att det köpande bolaget är det som blir kulturbärande. Det vill säga den princip som råder på Bookbeat, den kultur som råder på Bookbeat, den kommer att genomsyra det gamla Nextory. Och här ur förlagens synvinkel då så jobbar ju Bookbeat på ett annat sätt än Nextory.

Nextory har ju varit en oberoende kanal där vi upplever att man inte lyfter eller trycker ner förlag av förlagspolitiska skäl. Och här så kommer ju naturligtvis att Bookbeats Bonnier-vänliga algoritmer kommer ju att implementeras på Nextory. Och det är ju det som många är oroliga för, exempelvis Pelle Andersson har gett uttryck för det.

Jag tänker så här att du har troligen rätt. Jag är inte riktigt säker, det kan finnas strategiska skäl att under lång period ha kvar Nextory. Nextory är dessutom mycket bättre på e-böcker än vad Bookbeat är.

Nej men det jag inom parentes antydde när jag sa att det kan ju finnas tekniska saker hos Nextory som man kanske kan använda föross Bookbeat och vice versa. Men på sikt är det klart att man inte kommer att ha två streamingtjänster. Nej, men vi pratar om flera år.

Ja, absolut, det gör jag också. Men ge det några år och det är klart att det inte kommer att finnas Nextory kvar. Vad gäller personal och så här, allt som har dubbla funktioner kommer ju att försvinna.

Det är klart att man kan säga av med massor av Nextory-anställda. Vi får se, det är din take. Min take, det låter som att jag sitter och gissar. Det är ju självklarheter i den här typen av företagsaffärer.

Jag har inte sagt vad jag tänker, men jag behöver inte säga det därför att jag håller med dig. Men när man då frågar runt bland svenska förlag så är ju den genomgående reaktionen besvikelse. Av samma orsak som du säger, en oberoende kanal försvinner.

Den enda oberoende kanalen, man kan säga att Spotify och Audible är oberoende såtillvida att de inte ägs av svenska förlag. Men där är en annan konstruktion bakom som kan vara jobbig. Men den enda direkt oberoende aktören som finns på de svenska marknaderna.

Så spelar det nog ingen roll för de här förlagen om den inte är störst, utan bara det faktum att det finns utrymme för den. En del som Pelle Andersson som varit ute på sociala medier och andra medier är ju väldigt tydliga med att det här är kapitalismen. Det är baksidan av kapitalismen, monopolsträvanden som gör att det blir så här, det blir bara ett par stycken kvar.

En del andra är bara uppgivna, andra blir förbannade. Men det är ingen, ingen som har sagt att det här är bra. Och när jag har ställt frågan, men vad är alternativet?

Ja, då ser de inget alternativ, för de flesta inser ju IS. Nextory var i så dåligt skick ekonomiskt så de behövde säljas. Alternativet var ju konkurs. Jag måste ändå ändå nyansera mig för att jag sa till Dagens Industri att affären är logisk.

Den är Industriellt logisk och kanske fanns det även streamingtjänst för mycket i Sverige. Jag förstår ju att affären görs. Jag tror att den är nödvändig. Men det betyder ju inte att man också kan tycka att det är tråkigt att en kanal försvinner.

När de flesta tycker alltså att det är tråkigt, så är det ju. Men de flesta ser också att det inte hade kunnat fortsätta som det var. Så det är en liten komplex fråga när man tittar på den.

Men ett förlag var mer intressant än de andra. De hade ett mer europeiskt perspektiv och såg då kanske tvärtemot att det här var en bra affär. Efter det här så kommer vi i slutet av avsnittet att ha en intervju med Håkan Rudels när han går igenom läget på de olika förlagen.

Och där tar han upp den här affären ur ett europeiskt perspektiv tror jag man kan säga. På så sätt är det ju en intressant aspekt och absolut BookBeat är ju en bättre aktör för alla än Audible exempelvis. Absolut, det är en intressant reflektion och aspekt.

Men Finland där vi är verksamma så är det inte alls bra. Jag kan inte marknadsandelarna exakt, men BookBeat är i Finland betydligt större än vad Storytel är i Sverige. Och där får man ju en enormt stark ställning om myndigheterna där godkänner det här köpet.

Så där kan jag bara se negativa saker. I Norge däremot så kan det bli intressant för där är ju Nextory i alla fall hos oss betydligt mycket större än BookBeat. Men både Nextory och BookBeat är ju tjänster som inte är, alltså de är fria på det sättet att de är öppna för alla.

De är inte som Fabel och Storytel slutna system för två oligopol-liknande monoliter. Utan där tror jag liksom att ett lite större Nextory och BookBeat kan få en roll för ett friare Norge. Tanken bakom det här att tycka att det var en bra affär ur ett europeiskt perspektiv är att BookBeat blir starkare.

De blir en tydligare konkurrent till både Spotify och Audible. Det enda som liksom talar lite emot det är att Nextory utanför Norden, de är så små så det gör ingen större skillnad. Vi får se.

Nej men då, vi får se. Men vi får se hur utvecklingen blir. Ja men de är små. I Nederländerna finns det lite verksamhet, i Frankrike finns det lite verksamhet, men den är så otroligt liten.

Tyskland finns lite verksamhet, den har inte lyft. Det gör ingen större skillnad. BookBeat kanske stärks, varumärkesmässigt, men det är liksom ingen skillnad. De är så små i de länderna så man kan inte tala om att det stärker BookBeat.

Men jag gillar tanken. Argumentet faller lite på att de är så små. Noterat. Men vi lär få följa upp det här så småningom. Ska vi gå vidare? Ja vi går vidare. Men det där säger han ju för att han vill legitimera affären.

Såklart. Det här inslaget som vi då kommer att handla om, veckans andra stora nyhet sett med svenska ögon, nämligen att Askehåg har fått en ny ägare. Och det har vi ju pratat om så många gånger så vi måste ju följa upp det.

Även om vi blir sist så måste vi ju följa upp det i podden. Precis. Vi visste att Bonier var väldigt intresserade och vi tyckte båda att Bonier skulle vara en bra ägare.

Vi visste att politiken var intresserade men hade dragit sig ur på grund av att köpeskillingen var för hög. Och då återstod det ju inte så jättemånga så det var väl inte egentligen otroligt förvånande, men jag tycker att det var lite tråkigt. Vad tycker du?

Jag tycker att det är helt fel och jag tror att ägarna bestär sig själva i svansen om man ska säga. De la ihop allting och sa att budet måste gälla alltihop. Och därmed så hade de ju liksom satt en scen eller satt villkoren som gjorde att de här förlagsgrupperna som var intresserade överhuvudtaget inte kunde närma sig för det var för mycket jobb och för mycket saker som de inte ville ha med i ett sådant köp.

Och då ökade priset. Jag tror precis att det var så man gjorde. Men tror du att man gjorde det för att det var bekvämt eller för att det var det som man fick ut mest pengar för eller för att det var det som gjorde att en norsk stiftelse blev den självklara köparen?

Alltså jag tror de två första. Det var bekvämt och man fick ut mest pengar tror jag på det sättet. Men det skadar nog förlaget i långa ändan för att det var fel beslut.

Man skulle ha slått isär det och man skulle ha hittat den bästa ägaren till förlaget. Nu hittar man den bekvämaste ägaren. Jag fick ju några samtal från norska tidningar och då sa jag det att jag tror att det är helt fel ägare.

Jag tror att de inte har tillräcklig know-how för att förstå det som gör boken unik. Alltså de är ju ett medieföretag men boken kräver ju en större omtanke på flera plan än vad medieföretag klarar av att göra. Så jag tror att man har bitit sig i svansen där.

Och jag vet inte hur du tänker på det men om man tittar på den här kultureliten i Norge som till varje pris vill ha en norsk ägare så tycker jag att det är patetiskt. Jag tänker så här, istället för att tänka varje pris norsk, norsk, norsk så skulle man tänka hur analyserar vi situationen? Jo, vi har ett väldigt viktigt, kulturellt väldigt viktigt förlag.

En stor del av den norska bokhistorien finns i det förlaget. Det måste vi vårda. Vi måste vårda den norska historien, den norska kulturen. Men det är frågan om inte Bonniers politiken eller danska Gyllendals hade varit en bättre garant för det.

Jag menar, du vet ju att Kapplindamm ser alla som en garant för detta. Och Kapplindamm är ju inte ett norskt förlag, det är ju ett danskt förlag. Jo, men jag är helt enig med dig.

Jag tror du har helt rätt. Det är klart att det är bättre att ha ett bokförlagsägande till ett bokförlag. Men det är klart att det kan ju bli bra ändå. Men apropå det här med att debatten har varit sådan att man har uttalat sagt att man inte vill ha en dansk eller en svensk ägare med ganska patriotiska talanden.

Men tror du inte det också har bidragit till att Aske Hage tycker att det här är en ganska bekväm lösning? Man får bra betalt, man säljer allt i ett svep och man slipper debatten om att man säljer ut en kulturklenod till danskare. Är det så så tror jag att man har gjort förlaget en björntjänst.

För hur de än ser på det idag så har det gått neråt, neråt, neråt och neråt. Och till slut så säljer ägarna för de hittar ingen väg ut. Och kommer en ny ägare, vad ska en ny ägare göra?

Jo, de ska göra en analys. De ska titta, har rätt folk i ledningen som orkar rensa? För de måste ju rensa både bland personal och utgivningen. De måste ställa sig frågan, vad händer på marknaden?

Kan de det? Och uppenbarligen så har ju inte Askahags organisation klarat av det riktigt med tanke på hur det har sett ut. Så jag tror att de kommer att få jättesvårt att göra rätt analys och hitta rätt organisation och bli en konkurrent på allvar igen.

Jag tror det kommer att ta tid i så fall. Väldigt lång tid. Ja, vi får se. Sen får vi önska dem lycka till. Ja, det gör man ju i vilket fall. Det får man göra i vilket fall, men jag tror att ägarna har gjort sig själva en björntjänst, eller förlaget en björntjänst när man gjorde så här.

Sen vet vi ju inte heller i pris, så man måste ju vara väldigt viktig. Jag menar nu var det över 60 aktieägare som Askahag hade eller någonting sånt. Och då blir det ju väldigt små poster per aktieägare.

Och det är klart att då blir ju ändå priset ganska avgörande. Jag tror ju att man ändå säljer till den som betalar bäst. Tror du inte det? Jo, det tror jag. Jag tror det.

Det är inte heller säkert att det gynnar förlagsgruppen. Nej, nej, men det är väl ganska vanligt att en säljare gärna gör så. Jag skulle vilja se en djupare analys i norska media, en djupare reflektion över vad det är som händer nu.

Och det tror jag faktiskt kommer att komma. Vet du vad köperskillningen slutade på? Ingen aning, men jag skulle tro att den är någonstans i närheten av vad Bonniers betalade för Nextory.

I de trakterna. Och det är? Runt en miljard, mellan en miljard och en halv miljard. Jag vet faktiskt inte, men du vet avtalet eller rätt sagt försäljningen idag ligger ju villan på Drammenvägen.

Bara den är värd lätt mycket. Ja, men vad ska den i det köpet göra? Den kunde man väl sålt, men kanske inte kunde få ut så mycket pengar för den på ett annat sätt.

Sen har du då bokhandeln, sen har du deras andel i strömningstjänsten, deras andel i strömningstjänsten Fabel, Norli bokhandel, förlaget plus oktober, men inte juridikutgivningen. Det och fastigheten i centrala Oslo. Varför ingår inte juridikutgivningen?

Men behåller man den eller säljer man den separat? Jag tror man säljer den separat. Och sen fastigheten i centrala Oslo, den behåller man. Och så får förlaget hyra in sig där så man har kvar lite.

Ja, men nu har vi i alla fall fått veta vem som har köpt det här. Det har varit en ganska långdragen process. Det här var troligen om det hade varit förlagsgruppen som hade köpt det.

Men du som följer norsk media och norska förlagsbranschen, vad säger folk där? Det är ju idag det har hänt, så när vi spelar in detta så jag vet ju inte riktigt vad de säger, men de är inte helt okritiska. De tittar ju på A-media till exempel och reflekterar att det är en rätt hård ägare.

När de pratar om att de vill stötta lokala medier så är det inte riktigt, riktigt så. Det uppfattas alltid överallt i Norge, utan det är ju också så att de renodlar, de kanske inte de bästa omhändertagena om lokala medier. Så vi får se vad som kommer att hända.

Jag tror att de kommer att ögonen på sig och de kommer nog inte att få så lång smekmånad. De nya ägarna, det tror jag inte. Och det är ju intressant, för då kanske det blir intressanta diskussioner.

Ja, det får vi se. Jag hoppas på det. Okej. Det blev en vällsensreaktion på titutspel, eller vad man ska kalla det, i förra avsnittet av Förlagspodden. Verkligen, det är nog det mest kontroversiella som någon har sagt i Förlagspodden någonsin.

Nämligen? Nej, men jag talade om den här nya rörligheten och att den ställer till det för oss på förlagsidan. Och det har varit väldigt starka och många reaktioner på det.

Hur reagerade du? Nej, men jag förstod ju att det var ett, kanske liksom, inte skulle falla i god jord. Och jag förstod väl också att jag delvis skulle missförstås.

Men jag förstod kanske inte riktigt att folk skulle bli så otroligt upprörda. Det har ju varit massor av kommentarer och jag har fått väldigt många mejl och meddelanden. Och det har också varit många sådana här diskussionsgrupper på Facebook som har diskuterat.

Där folk ofta kommenterar det jag sa, utan det verkar inte som att de har lyssnat på podden, utan de bara... Vad tänker du på då? Jag hade faktiskt ett ärligt uppsåt, och det var liksom inte att säga att författare är dumma och de ska sitta still i båten och lyssna på mig och göra som jag säger.

Mitt ärliga uppsåt var att faktiskt försöka förklara dels hur pressade vi är av konkurrenssituationen och hur vilka praktiska problem som kan uppstå. Och jag misslyckades med det uppenbarligen för att folk verkar inte ha tagit det till sig, men det var lite grann min tanke. Jag upplever också att jag förstår ju också att med digitaliseringen, med den ökade utgivningstakten så ökar rörligheten och alla verkar ha tolkat det som att jag säger att alla författare ska alltid komma ut på samma förlag.

Det har jag verkligen inte sagt. Och att det finns många exempel på att förlag kanske tackar nej till titlar som man inte kanske passar in hos oss, eller inte tror på att går man vidare. Det som jag försökte beskriva, som jag ändå upplevde som något nytt, det är situationen där ett förlag bygger upp ett författarskap som sedan går ganska bra och där sedan författaren utkommer på väldigt många andra förlag och där vi inte får vara med i diskussionen eller bli erbjudna boken eller någonting sådant.

Och att det är något som har ökat. Det finns ju också saker som har framkommit här där jag måste säga att jag förstår författarna. En synpunkt som jag förstår, det är ju några har sagt att man vill inte lägga alla ägg i samma korg.

Skriver man 15-20 böcker om året så kanske man vill ha flera ben att stå på. Det kan också vara så att man inte vill vara förknuten till en förläggare, kanske om den blir sjuk och sådär. Och det är ju ett argument jag förstår.

Så det är inte det att jag inte förstår författarnas perspektiv överhuvudtaget, utan det var mer att jag ville lyfta fram hur vi ser på saken också. Det var ju en författare i alla fall minst som reagerade på det jag sa. Jag sa, men låt han gå då, släpp dem då.

Och kände sig attackerad utifrån det att jag skulle ha pratat och Lind & Companys vägnar. Den författaren måste ju totalt ha missförstått dynamiken mellan oss två. Jag är ju fri.

Det finns ingen anledning i världen för mig att prata och Lind & Companys vägnar. Många gånger när jag säger sådana saker är ju för att få reaktion från dig också. Ja, jag tycker ju att det är en av de saker som, eller jag vet inte om podden är värd att lyssna på, för vi pratar ju med varandra, men det är en av de saker som är kul med dig att vi faktiskt inte alltid tycker lika och att du inte alltid ofta uttrycker dig lite tillspetsat och sådär.

Men jag får ju ofta skit för saker som du säger, så det tycker jag inte är något konstigt. Det tycker jag. Jag kan ta skiten själv. Men folk lyssnar som de lyssnar ibland.

Det jag reagerar på utifrån icke-Lind & Company-perspektiv, utan från journalisten i mig, det är ju när folk reagerar, men inte verkar ha lyssnat på vad vi har sagt, utan som så ofta så är man full av sin egen konflikt och så tänker man utifrån det perspektivet och lyssnar kanske inte in nyanserna. Nej, man läser in sina egna, absolut. Det var ju en författare som direkt kom och som fick jättemycket hurrarop som sa att vi författare har inga fasta ersättningar, medan alla andra i branschen har fasta ersättningar.

Det jag reagerade på först då, det var ju det bristande perspektivet. Har de hört talas om småförlag? Har de hört talas om frilansande redaktörer, frilansande överhuvudtaget på småförlag?

De jobbar ju ofta gratis, ofta utan ersättning. Den kommentaren är det många som har haft, att på förlagen så sitter redaktörer och förlägger med sina fasta höga månadslöner, medan författarna har det tufft för att skyra ofta. Och då måste man liksom bugga i och kasta ut många krokar och sådär.

Det är väl egentligen en annan fråga, en annan aspekt av relationen förlag och författare. Men om jag ska kommentera den så är det ju inte så att man tjänar mer. Om man ger ut 20 böcker om året så är det ju inte så att man tjänar mer om de kommer ut på tre olika förlag än att de kommer ut på ett förlag.

Det var någon som skrev att alla ersättningar är ungefär lika dåliga. Det var lite roligt formulerat. Så är det, så att det behöver inte generera fler intäkter, utan det är inte det som det här handlar om.

Och många som har sagt också att någon som skrev att om ni vill att författarna inte ska byta förlag då får ni väl anställa dem. Och det är ju en rätt korkad kommentar. Vilka författare vill bli anställda?

Men om vi ska tala om den ekonomiska aspekten så finns det ju författare som tjänar mycket och det finns författare som tjänar lite. Men vi har ju aldrig någonsin på Lind & Company haft så många författare som lever på att skriva och som tjänar väldigt bra på det. Det är ganska många.

Om vi skulle erbjuda dem en fast förlägga tjänst, alltså en lön som en förläggare har, så skulle det få gå ner betydligt i inkomster. Jag kan ju inte liksom... Folk får ju tycka och tänka vad de vill.

Folk får tycka och tänka vad de vill, men det var inte det som var grejen riktigt. Ja, vi ska inte älta det här. Vi ska inte sitta och recensera kommentarer på nätet.

Men jag vill bara återigen säga att jag tycker att det har varit intressant med de mothugg som jag har fått faktiskt, på riktigt. Jag har haft en del bra kommunikation med en del författare. Jag säger inte att det finns ett rätt eller fel eller att det finns en regelbok för vett och etikett, men jag har ändå bara försökt lyfta fram förlagets position och synpunkt.

Och jag förstår att det inte faller alltid i rätt jord, men några kanske har förstått lite mer hur vi tänker och det var bara min tanke. Då vill jag ändå tillföra att ditt förlagsperspektiv är ditt förlagsperspektiv. Andra förlag, mindre förlag, är mer utsatta i sådant här läge.

De får bara bygga och tacka när de författare säger att nu har jag lagt lite böcker där borta och där borta. Småförlag har ju inte den chansen som du har att kunna hantera en sån fråga. De är bara glada att de får lov att vara med.

Så är det, men jag skulle nog säga att Lind & Company är ganska utsatta i den meningen att den här rekryteringsverksamheten riktas ju väldigt mycket mot våra författare och vi var väldigt tidigt ute med att bygga upp digitala listor och nu ska då alla förlag ha digitala listor och då är det väldigt lätt att man rekryterar från oss. Vi har varit väldigt duktiga på att anta många debutanter också. Vi är ju så pass stora så vi har ju inga ekonomiska problem med att några författare lämnar oss.

På så sätt är vi ju superstabila. Men vi är ju känsliga för att folk tar våra författare och det var också flera som har sagt att det är ju inte konstigare än att man jobbar två år här och sen så jobbar man två år där. Och det går inte riktigt att jämföra därför ett förlag består av sina författare.

Ett förlags värde består i de författare man har och lyckas attrahera och de rättighetskataloger man bygger upp. Man tappar ju värde när författarna lämnar eller älskar ut böcker för någon annan. Självklart ska inte författaren behöva tänka på det så att säga.

Det är inte författarens ansvar liksom. Men för oss så blir det ändå konkret så här, okej nu har vi inte dem. Hur ska vi tänka då? Den ekonomiska aspekten finns ju.

Vi släpper över. Nu tar vi de mest smågrejerna. Ja, alltså vi rapporterade ju i samband med att Spotify lanserades i Sverige så rapporterade vi om att det var väldigt mycket såna här fusklänkar som låg ute under olika böcker.

Istället för själva ljudboken så kunde det vara en länk till en annan sajt där man kunde ladda ner den eller en podd eller någonting sånt som hade tagit boken illegalt och klippt upp den. Och det här är ett superproblem för oss och vi brukar skicka de här länkarna till Spotify som inte heller naturligtvis vill ha dem och tycker att det är sk