734. Högsäsong för prestationsångest

Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong. CCM and Criterion joined forces for The Plot Thickens Stanley. This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager, first inspired by a camera gifted to him by his father, to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules.

Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy, including Katharina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine, and many more. Available starting now, wherever you get your podcasts. Your call has been forwarded to an automatic voice message system.

A missed call doesn't feel like anything. No red flag, no notification screaming at you. It just disappears into your call log. And 9 times out of 10, that was someone ready to hand you money.

That's why today's episode is brought to you by QO, spelled Q-U-O, the business phone system built so you never miss a call. Here's what I like about it. All your calls, texts, and voicemails live in one place, so anyone on your team can pick up a conversation, see the full history, and respond fast.

No more, wait, who talked to this customer last? And if you're worried about after-hours leads slipping through, QO's optional built-in AI agent can answer questions and even book appointments while your team's offline. It's the number one rated business phone system on G2, and over 90,000 businesses already trust it to stay reachable.

Money is on the line. Always say hello with QO. Try QO for free, plus get 20% off your first six months when you go to qo.com slash tech. That's Q-U-O.com slash tech.

Det känns som att det är så mycket som har hänt dig. Nej, men Amanda, alltså jag... Nej, jag vet inte knappt hur jag ska börja. Alltså, jag är som en levande meme.

Alltså, skämt. Ett skämt. Ett stort jävla skämt. Men också... Nej, men det är så... Jag sitter här liksom med stygn i munnen och har dragit ut en jävla tand igår.

Ja. Lever på blåbärssoppa, typ. Så. Mm. Ja, och det visste jag inte... Alltså, grejen är så här, jag hade ju sagt att jag ville dra ut en tand, men jag visste inte att de skulle göra det liksom på en gång.

Du hade glömt bort. Nej, jag... Ja, fast jag tänkte så här, först kolla, för hon var lite så här, men först kollar vi och sen vi måste ha nya röntgenbilder och bla, bla, bla, så här.

Så jag tänkte att det kanske var nästa besök. Ja, det vill man ju alltid. Man vill ju ha skjuta upp det som är så jobbigt. Ja, och du vet ju också att, så här, jag i min psykiska sjukdom, alltså jag har...

Tandläkaren har varit på så långt ner... Alltså, jag har inte varit hos tandläkaren på två år. Nej, vi har ju pratat mycket om det här. Och jag har ju också skickat olika sms till dig ibland och bara Boka nu, tandläkare.

För att jag vet hur jobbigt det är för dig. Ja, men vet, det är så trögt så att det är liksom helt sinnessjukt. Men sist du skickade det till mig så bokade jag ju och nu sitter jag här utan tänder.

Förlåt. Nej, det var jag inte. Ja, men det var det. Sen är det så här... Jag har också fyra styg i munnen, jag vill bara säga det. Men sen i torsdags... Du vinner.

Du vinner. Men nu har jag gjort det här mycket, så jag har börjat bli van. Och det är därför jag också har försökt tvinga dig. Grejen var att det blödde på ett otroligt sätt.

Det gör det alltid. Det blöder väldigt mycket. Ja, jag vet. Det blöder väldigt mycket. Och sen var det ju så att jag har ju såna kvävningsreflexer. Så de ska sätta in bomull där för att liksom trycka till.

Du vet, jag bara ville kräkas hela tiden. Men du, äter du så här omega-3 och sånt? Nej. Nej, men för att jag äter väldigt mycket mediciner, alltså överlag. Och då kan hon blöda.

Men jag tycker att du alltid har blött mycket. Ja, men jag blöder alltid mycket. Jag är väl en sån. Jag är väl blödersjuka också. Men det är ingenting att snacka om.

Parerat att ingen har diagnostiserat mig. Men i alla fall, den här veckan var så här... Jag visste att den här veckan var mycket. För att det var liksom tusen olika saker och jag liksom hoppade på hästen med massa saker.

Men idag är det torsdag, så då kan vi ju då börja med måndag. Var lite så här... Och grejen är så här, jag håller ju på att KBTa mig också på ett sätt. Eller du vet, jag tänker ju så här, jag är så frisk och sen så vet jag inte om jag håller hela vägen.

Men måndag var jättebra, då var jag i ateljén. Men sen började det på tisdagen då. För grejen är också så här, imorgon då när det är fredag, då ska Residence komma hit och göra ett porträtt på mig.

Vilket är så kul. Jättekul. Jätte, jättekul. Men vilket har gjort att jag också har fixat mycket med lägenheten. Och det har varit så bra mål för mig för att verkligen göra det fint.

Och de ville ju såklart, för jag har gjort i ordning min lilla veranda. Jag har ju en glasveranda. Mm, den är jättefin. Som att den är liksom min ateljé. Då kan jag hålla med saker där.

Så fint. Det är bara det att liksom... Nej, men jag då... Ja, men tisdag då, då var det så här... Först så gjorde jag en sminkvideo med Ola M. Och bara det har inte jag heller gjort.

Det är jättebra hörde jag. För jag är liksom inte riktigt klar. Ja, precis. Och jag... Alltså nya mascaran. Nej, det är... Vi behöver inte prata så mycket om den.

Nya eyelinern. Hanna, jag har liksom... Förlåt, men jag har ju en helt ny... Alltså ett helt nytt utseende. Mer än här... Blicken har blivit ännu mera blick. Mer än nya mascaran och eyelinern fyra liksom...

Ja, men skitsamma. Ja, men då gör det i alla fall det. Och så tänkte jag så här, det är lika bra att jag passar på nu när jag har sminkat mig att jag gör massa saker.

Men först gjorde jag det och jag har inte gjort det för att jag har liksom inte varit redo. Så då gjorde jag det. Det gick såklart jättebra och produkterna är ju fantastiska och alltihopa.

Sen den dagen så skulle jag också lägga ut min bok på förlansering. Eller nej, förbokning heter det. Just det. Ja, men man förbokar och då får man ju så här den signerad och så har jag gjort en jättefin print som man också då kommer få.

Men det var ju liksom pirrigt. Och grejen är så här, det var bra att du skrev till mig så här... Ja, men det är inte först en film som det verkligen gäller. För jag känner mig också, alltså jag fick sån prestation i det där och bara var så här...

Nej, ingen kommer boka och det kommer inte vara... Men jag tror också Hanna, jag måste bara säga det, att det är också lite så här... Vi har gjort det här några gånger förut.

Alltså släppt böcker och på massa olika sätt. Och det har varit pirrigt och så där. Men det har också varit ganska många stunder där det har varit så här... Väldigt mycket prestation inblandat och det är någon som ska få en pengar.

Ja, men för alla blir så besvikna på oss. För de tror ju alltid att så fort vi visar oss, då ska det liksom säljas och hända grejer och liksom så. Men det är ju världens svåraste sak att sälja saker.

Och då är det som att de som har gett oss uppdraget blir besvikna. För de har någon tro att det ska vara på något annat sätt. Förstår du vad jag menar? Och de har ju också blivit besvikna.

Och då, så jag tror att det sitter så starkt i mig att så här... Som att det bara är fel, man bara förlåt. Förlåt att det inte är på etta på topplistan. Alltså förlåt, du vet så här att man liksom börjar...

Nej men att sälja en bok, det är alltså som att sälja... Alltså som att... Alltså vad det nu än är för någonting, men det är ju... Det är så här, här har du min själ, vill du betala för den?

Och det blir så här... Nej, det var ingen som ville ha min själ. Förstår du vad jag menar? Det blir inte bara... Det blir också typ Förstår du? Det förstår jag, Amanda.

För att grejen är så här, stadsrätten med alla yttre grejer som som läggs på i det, den är för fan inte sund. Nej, om man inte är van. Jag har ju varit på väg nästan att flytta till landet.

Alltså det är den här, men jag har ju bestämt mig för att aldrig någonsin kolla på ett hus om det inte är i november. Nej, precis. Men jag tycker att jag känner att den här veckan är, jag är lite starkare.

Alltså det är, jag har liksom, jag har i alla fall nu förstått hur det fungerar typ. Ja, men jag kan säga att det var den här veckan som, alltså för att jag har liksom åtaganden både, för mig så är det ju egentligen, för jag går ju till min ateljé varje dag, vilket är ju väldigt, väldigt härligt. Men det är liksom de här yttre åtagandena som som ju tar på mig ordentligt.

Alltså så här. Nej, men jag kan säga vad som tar jättemycket annat som jag som jag verkligen förstår. För det är det som alltid gör att jag, alltså det, det har jag väldigt svårt med.

Och det är när mitt hem ska visas upp för, alltså i någonting, alltså någon som jag inte känner ska komma hem till mitt hem. Eller det ska tas någon bild, eller jag ska göra någonting. Det ska hända någonting i mitt hem som inte har med vänner att göra eller familj.

Då är det som att jag ska skära upp mitt hjärtbröstkorg och den ska vara liksom städad. Alltså jag vet inte, men det där är en... Och jag förstår, att du skulle göra det här med recen, alltså att det ska vara plåtning.

Ja, men jag är inte klar. Det är imorgon det ska ske. Alltså idag är ju... Nej, men jag har hållit på som att... Alltså jag dödstädar. Mm. Man är ju så glad efteråt, för att efteråt kan man vara jätteglad.

Ja. Och det är det jag har varit glad för ju hela tiden, för att jag är ju bestämd för att göra i ordning mitt hem. Och då tänker jag så här, alltså för nu blir det så fint.

Alltså jag har till och med tagit in min, alltså eftermiddag kommer min, alltså Jenny som är inredare och som har formgett hela min bok. Och som, för att jag är så här, jag behöver ett yttre öga typ, för att jag kan liksom inte säga... Nu ska de ju också göra ett porträtt av mig som liksom konstnär och så.

Och det är skitnervöst, för är det någon tidning som man liksom, det är wowigt att vara i, så är det ju Residence liksom. Ja, såklart. Finns inte så många andra ställen förutom Homes & Garden.

Nej, det kommer, det kommer. Men tänk om Homes & Garden skulle komma? Nej, men alltså, jag vet inte vad jag skulle må då, Amanda. Ja, alltså det är ju, det blir så roligt, för att jag går ju alltså, jag går ju och, alltså jag har ju en, eftersom det är vår, den tidningen är vår idol kan man säga.

Den och Tättler är ju någonting som vi ser upp till, det kan man säga. Och sen så Vogue på alla ställen. Ja, ja, ja. Men Vogue är ju liksom, det är ju, det är ju allas.

Men den tidningen så är det ju så här att liksom, den känns ju så väldigt, väldigt långt borta. Alltså det är verkligen England. Alltså man vet knappt vilka det är.

Det är en helt ny värld som är liksom fjärran. Ja. Liksom over there, eller hur? Och, ja, alltså i Vogue så vet man ju mycket mer om människorna som syns där och är och verkar där.

Det här är mycket smalare på något vis. Och när jag då går omkring i min trädgård på Gotland och sliter och sliter och sliter och tänker ju, jag vill att det här ska vara mitt liv, men det kan inte vara mitt liv för det är fortfarande bara min hobby. Och det är, man kan inte hålla på med någonting, alltså i så många timmar tills, alltså ett visst timtal då måste det växlas om till intäkt.

Ja. Ja. För annars, vem kan vara ledig? Ja, men det var ju som jag med keramiken. Alltså, jag var tvungen att göra det till en business. Och då hittade jag på olika saker som gör, som rättfärdiga mitt beteende.

Jag hittar mycket på att när Alex bok ska släppas i vår i England, då kan han göra PR i såna här tidningar i den här trädgården om den är tillräckligt fin. För att engelsmännen älskar trädgård. Alltså, sånt där går jag och hittar på.

Men Amanda, det där är världens bästa tidning. Men sådär har ju du och jag alltid gjort. Alltså grejen är så här, när jag håller på med keramiken så tänker jag alltid.

Det sjuka är att jag tänker på Nationalmuseet. Ja, för där har de keramiksamling samtida. Alltså jag har läst det någonstans. Jag har typ inte varit där, men så.

Men förstår du så här, jag kan inte göra något eller skapa någonting om inte jag sätter upp ett, alltså målet är ju inte viktigt, men det är så här, som att, alltså det är som hemmet också. Jag tror inte man ska leva så, lite som vårt paparazziting. Att det är så här, att man ska göra sitt hem som att Hümmergarden ska komma när som helst.

Mm, mm. Förstår du, att det liksom är... Eller att när jag gör en stil som jag ska ha, då måste jag ju tänka, alltså för det har också varit väldigt bra för mig att tänka så här, jag ska ju nu liksom måste synas mycket mer, och då måste jag liksom shoppa min garderob till allt det här som ska göras, liksom så.

Alltså det är en intervju hit och ett kort hit, eller bara ta bilder. Alltså så här. Och när man gör det, för det är också det att det är så här att göra sig fin och se till att det är fint hela tiden.

Man mår väldigt bra av det. Ja, och det blir inte så personligt, utan man spelar ju en roll. Alltså det blir ju ett yrke, den leken. Alltså därför så kan man också behöva man, alltså så är det, det är tillåtet att jag håller på så här.

Annars skulle man ju typ vara en knasboll som gjorde det utan att, alltså förstår du, utan att det har någon funktion. Jo, men jag blev också, för jag var med, eller jag ska vara med i en panelsamtal om rebelliskt entreprenörskap eller något sånt där. Och då var det en förintervju.

Anna Hedenmo ringde. Jag kan bara sitta, usch. Nej, men då sa jag just det där att Österberg pratade om liksom massa olika saker. Men just det här att, som jag tänker på att du och jag alltid, men som jag tror att alla människor behöver som inte har en chef.

För det är som att man har en låtsaschef. Om det är den där balla tidningen som ska komma, eller om det är, alltså så här, förstår du att, för att om man inte har det, då är man ju som att man är en galning på något sätt. Jag säger det, knasboll.

Ja. Och därför så tror jag att det är så viktigt. Som att jag inte vore knasboll och tror att det ska, om sin garder ska komma. Alltså Farma alltid sa, älsklingar, snart ringer Hollywood.

Alltså så. Och då tänker jag så här att det är bara att tänka att snart ringer de här. Samtidigt som jag också måste säga, för att herregud vad jag har tänkt på det på mycket, just med att vara i, att våga säga saker högt och vad som kommer till en då.

För att det, jag har verkligen sett liksom vissa saker som jag har så här funderat över, men så uttalat högt fast jag inte riktigt vetat var det ska. Och så helt plötsligt börjar det komma till mig och forma någonting. Och det är så fruktansvärt häftigt, tycker jag.

Alltså just det här med att säga, om man vill flytta till ett hus, säger vi, eller man vill ha en lägenhet, eller man liksom så här. Och så börjar man forma den. För det är så här, de kommer ringa när som helst och bara, här är det.

Liksom så. Alla kommer ringa. Smsa, eller chatta, eller jag kommer snappa när som helst. Nej, men just det här att så här, för jag ser så himla mycket bevis på det just nu, både för mig själv men också för andra.

Saker som man har gjort om man inte riktigt vetat vart man är på väg. Och sen Jo, det tror jag. Nej, men förstår du vad jag menar? Om de som jag träffade, de är väl så här...

Alltså typ att jag hade smugit in... Jag vet, sån känsla får jag. Men det är också läskigt att gå ensam. Jätte. Alltså vad du var duktig då. Visst var det? Alltså för det är ju...

Alltid min skräck. Jag grejar att jag beundrar människor som kan gå ensamma på saker. Hur... Alltså jag tycker verkligen liksom så här, det är wow när man liksom kan göra det.

För att jag... Jag gick ju med Ringskog och Tone. Så jag gick inte helt själv. Men de är ju... De hör ju hemma där. Men det är ju du och Samantha. Ja, ja, ja. Men grejen är så här, glöm inte nu, apropå det vi pratade om alldeles nyss.

Att vi har pratat om dig och kulturen väldigt mycket. Vi satte det som ett mål. Och just det här att du skulle liksom göra de sakerna och så vidare. Alltså så. Det var ju också fashion.

Men det är roligt det här med att jag har alltid... Det som vi har pratat med mig om mycket, eller mycket, men alltså som vi har lekt typ i ett helt liv. Det är ju att jag ska ha olika klänningar på mig.

Eller hur? Ja. Som ingen annan har, för man har inte dem ute i vanliga livet. Nej. Och sen så hade jag liksom turen att vara i någon slags överklass när jag blev äldre.

Så att jag kunde gå på såna här frackbröllop liksom. Så då var det också klänningar och så här. Men nu, alltså på tal om manifestering. Så är det ju som att jag, nu ska jag ju gå på olika filmfestivaler, Hanna.

Resa runt i höst. Ja, men jag vet! Och jag behöver klänningar. Amanda, och det är det enda, för där kan vi ju säga så här, för det är ju så roligt, för när vi hade Days of Grace så var det så här, jag älskade ju det och alltihopa.

Men det var ju du som, jag är ju mycket mer för det visuella än att sitta och knåpa liksom från början. Säger jag som sitter och gör krukor från lerklumpar. Men grejen är så här att, för jag har ju tagit på mig jobbet som din stylist.

Och grejen är att det här är ju liksom, det här upptar väldigt mycket tid hos mig. Jag shoppar ju åt dig hela tiden. Alltså så här, och jag shoppar också åt alla andra.

Det vet ju. Nej, men nu kan man ju köpa. Jag säljer ju finnorsaker på Hanna Widell ateljér. Ja, men nu har jag öppnat upp min hemsida. Alltså jag har snott någonting.

Okej, apropå Lost Us. Jag har ju en hemsida som heter Hanna Widell ateljér. Punkt SE eller kom? Jag ska kolla. Punkt kom. Jag är international. Ja. Vet du vem som snodde då på en gång?

För att jag blev så inspirerad. För att här är Mace. De har låtit en ung konstnär göra alla deras kategorier. Måla. Så nu har jag målat mina kategorier. Kan du gå in på min hemsida?

Jag ska gå in nu. Jag är här framför datorn. Ge mig ett ögonblick. Jag håller på att jobba med den här som tusan. Men Gud, det är klart att du är utbränd. Oj, jag kom in här nu.

Oj, vad fint Hanna. Eller hur? Nationalmuseum på en gång. Se att jag gjort ett porträtt på mig själv också. Var det roligt? Jo, det var jättekul. Men då kan du gå in där på vintage till exempel.

Ja, nu gör jag det. Där är en klänning också. Och där förstår du... Sold out, sold out. Jag vet, det går snabbt. Man måste vara snabb. Ja, men det är både prylar och kläder.

Gud, jag kommer köpa. Snälla, jag kommer köpa allt där. Jaja, jag ringer dig också innan. Men sen så kan du gå in, eller så går du in på Other Handmaids. Där ligger mina tokfiltar och saker som jag har stickat själv.

Nej men vänta, jag har ju helt galen här nu. Mina whimsy blankets och ceramics och bla bla bla. Så jag håller på att skapa det här. Alltså apropå leka, ett litet universum för mig själv.

Men gud, vad fint. Är det inte fint där? Det är jätte, jättefint. Och har du sett mina posters då? Ja, jag är inne här och klickar. Se posters. Klicka på den, för den är mina drama queens.

För det här är ju alla tanter som vi älskar. Och sen så har jag gjort en samlings där det står drama queens. Ja, jag ser det. Men just det här att, nej men alltså jag har så roligt.

Jag har så roligt. Det är det samtidigt, att jag har så roligt samtidigt som det är så mycket. Alltså jag vill göra så mycket saker och det är ju det som är. Men just de här dramaqueensen är ju, jag tycker ju jag älskar tanter som har tagit, alltså för det är ju så här.

Du ser ju, det är någon som, det är en rödhårig till exempel. Hon har ju haft så här rött hår sedan hon var ung. Därför måste hon ha jättegrön klänning. Ja, och fortfarande ha sådär, det är bara det att det är risigt.

Och sen ser du så här, du vet så här, liksom där man har fastnat i någonting fast man liksom är. Och man ser också så här, den där älskar grönt, eller den där älskar, alltså du vet när man ser någon på stan, det är ju dem. Jag vet, vi älskar dem.

Alltså de där underbara människorna. Nog om detta. Men det jag skulle säga i alla fall med det här med att jag nu måste gå och hitta så mycket olika kläder, outfits och klänningar och så där.

Så läste jag en massa olika magasin och så hittade jag Susie Caves nya märke. Okej, vad heter det då? Ja, det är ju det jag ska säga, för jag skiter nästan i vad det är för någonting.

För jag tror inte att det går att köpa, för det kostar 50 000 för varje grej och det är bara uppsydda grejer. Men märke, alltså vad det heter, det var det jag blev så pirrig av. För hon hade ju, hon är ju gift med Nick Cave och hade ju det här märket Vampires Wife.

Ja. Som var ju skitsnygga klänningar. Ja. Som tyvärr inte då finns längre för att hon, nej, det blev nog fel. Alltså jag vet inte varför. Ja, och nu har hon då äntligen startat ett nytt märke.

Vet du vad det heter? Nej. Weddings and Funerals. Nej, men alltså jag älskar. Hur kul? And, jag måste googla här direkt. And Funerals. Det är så kul att ha med Funerals i, alltså förstår du?

Där, okej. Ja, följer direkt. Hon är så dramatisk också. Jätte. Alltså det är verkligen, åh. Och så ska jag se här nu. Här pratar hon då om, det är klart att hon får vara med i Financial Review, det vill jag också vara.

Nej, men du vet alla såna här tidningar. Det har jag också. Jag gör ju väldigt mycket för How to Spend It. Ja. Alltså i min hjärna. Jag gör ju otroligt mycket för dem.

Det är lite av en... Du är med varje söndag, eller? Ja, ja, ja. Nej men alltså det är alltid någonting. Alltså en fråga eller så stort reportage, alltså det är olika saker.

Mm. Ja, det är för svårt för mig. Varför har hon... Där, där, där. Nu, nu, nu, nu. De är helt otroliga. Väldigt dramatiska. Men det älskar jag. Och hon har då en affär.

En affär i, som man kan, alltså jag vet inte om man kan beställa, men man går dit och så syr de upp liksom. Så finns det 25 klänningar tror jag. Ja, 25 stycken. De har bara gjort några stycken av varje och sen så kan man då göra.

Hur ser du? Ser du, Hanna? Men vet du, jag tycker också det är så inspirerande. Han har ju såklart någonting helt extra. Och han har ju också Nick Cave alltså, som har varit ihop med Kylie Minogue.

Alltså, det är ju bland det ballaste jag vet, folk som vågar vara ihop med, alltså för han är ju ful. Ja. Och sen tror jag att han är helt underbar. Såklart. Men jag tänker att liksom, det har varit så mycket så här hunkar och hit och dit och liksom bla bla bla.

Jag tycker att nästa grej är att man ska liksom leta efter fula med otrolig personlighet. Och våga det. Det är Det är så många olika, men det första nu är Zürich.

Två dagar. Har du får du då så här klädsel? Nej, det får jag inte. Och tror du Alex överhuvudtaget vill ge mig en enda detalj om något schema eller vad vi ska göra eller någonting.

Jag får ju jag googlar ju själv. Ja, är det så här? Har din lunch där och din sy? Du måste ju veta exakt liksom olika occasions för dina. Är det wedding eller är det funeral?

Jag vill veta. Ja, det är därför det behöver bli med go both way liksom. Så att det är så här dinner and fastig. För du måste ju veta om det är gala gala. Ja, men det är ju en sån här kväll med röd matta eller grön matta.

De har den längsta gröna mattan. Och då måste du matcha den. Men det är bra att veta. Det är inte alls som snippåsgrönt. Nej, det är inte. Ja, precis. Det är värre med rött.

Mycket värre. Mycket värre. Det blir, ja, precis. Rött är ju inte så. Det är bättre med grön matta. Men nej, jag måste ju, för allting som är så där finklätt är ju så svårt eftersom att antingen så blir man tärna.

Det vill jag aldrig bli. Nej. Det är min värsta tärnklänning. Det är därför du måste jobba vintage Amanda och very special, alltså som Susie. Susie, jag vet. Jag ska vara Susie Cave.

Ja, och sen måste du ha liksom, apropå att vi pratar om att packa saker, så måste ju du också bli expert på vad du har liksom skor, bla bla bla. Alltså, Seesaw. Nej, men alltså, oj, oj, oj.

Jag håller på att explodera i min hjärna nu. Hörni, älsklingar, tack för att jag fick dela med mig lite av mina memes. Mina livsfins. Följ med mig med en kamera.

Jag gör det. Fånga henne på gatan. Övergångsstörning. Jag vill veta, kanske du krossar ett fönster eller bara har lite bajs. Och särskilt förbokad din bok. Vad heter den?

Den heter Genom dina händer, vägen till din kreativa kraft. Bra. Google and buy. Den finns på Adlibris. Ja, jo, jo, jo, men det är ju så här Adlibris and books and blah.

Alltså beroende på vilket språk ni vill ha. Exakt. Älsklingar, dröm stort. Ja, puss! Undertextning.nu