736. Stå upp, stå ut, stå kvar

AI is for gameshows, not your business. Workday is the enterprise AI platform for HR, finance, and IT. With AI grounded in your context to get work done and done right.

It's a new Workday. Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong. TCM and Criterion joined forces for The Plot Thickens Stanley. This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager, first inspired by a camera gifted to him by his father, to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules.

Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy, including Katarina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine, and many more. Available starting now, wherever you get your podcasts. You're listening to Perfect Day.

Why are you so eager? I wanted to talk to you. Me too! I wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk. And then I started to worry that you would be like, what?

Do you want to talk about something? No. I was just going to say, I wanted to talk to you. I also wrote that I wanted to talk, so I said that it would be so fun to talk.

And then I got worried that you were going to be like, what? Do you want to talk about something? No. I was just going to say, I wanted to talk to you. I also wrote that I wanted to talk, so I said that it would be so fun to talk.

And then I got worried that you were going to be like, what? Do you want to talk about something? No. I was just going to say, I wanted to talk to you. No, but I was going to talk to you.

I also wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk. And then I got worried that you were going to be like, what? Do you want to talk about something?

No, but I just wanted to talk to you. No, I just wanted to talk to you. I also wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk. And then I got worried that you were going to be like, what?

Do you want to talk about something? No, I just wanted to talk to you. No, but I just wanted to talk to you. I also wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk.

And then I got worried that you were going to be like, what? Do you want to talk about something? No, I just wanted to talk to you. No, I just wanted to talk to you.

I also wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk. And then I got worried that you were going to be like, what? Do you want to talk about something?

No, I just wanted to talk to you. No, I just wanted to talk to you. I also wrote to you this morning. I was like, it would be so fun to talk. And then I got worried that you were going to be like, what?

Do you want to talk about something? No, I just wanted to talk to you. Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong. CCM and Criterion joined forces for The Plot Thickens Stanley.

This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager, first inspired by a camera gifted to him by his father, to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules. Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy, including Caterina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine, and many more. Available starting now, wherever you get your podcasts.

Du lyssnar på podd från Perfect Day. Varför är det så ivrig? Jag vill bara snacka med dig. Jag också! Jag skrev ju det till dig imorse. Jag bara, det ska bli så kul att snacka.

Och så blev jag så här orolig att du skulle vara så här, Vadå, vill du prata om något? Alltså för att det blev så här fel. Du fattar ju precis vad jag menar. Ja, jag fattar precis vad du menar.

För jag ringde dig häromdagen och då svarade Heidi. Hon bara, Amanda ligger här på ett bord. Hon kan inte prata med mig. Jag bara, nähe, okej. Men säg bara, jag ville bara snacka, sa jag då, så att hon kan ringa sen.

Ja, jag låg på ett bord faktiskt. Jag gjorde verkligen det. Jag låg på ett bord. Jag har fortfarande jätteont i ryggen faktiskt, om jag ska vara ärlig. För att jag låg på ett bord i typ fem timmar.

Nej, men alltså, på olika sätt. Först låg jag och svankade i två timmar och sen låg jag tvärtom i två timmar. Nej, men alltså, jag låg verkligen på ett träbord. Vad gjorde du för?

Knullade. Först låg jag och svankade. Det är till dina nya fans, vad heter det? All fans. Nej, jag kommer aldrig ihåg vad det heter. Nej, men alltså, jag gjorde en fotografering.

Och det var verkligen... Men alltså, det här är ganska kul, för jag ska nästan berätta från början, för att när jag har ett nytt sätt att ta mig an min psykiska hälsa, som verkar funka. Alltså, jag har bara två exempel hittills.

Men jag ska berätta om den, för då kommer jag komma fram till det här senare i timmen. Nej, men det började med att jag var ju på Gotland. Alltså, det här är exempel nummer ett.

Och höll ju på med min bok. Och det jag gjorde var ju att det är ett första utkast som jag har skrivit. Det jag gjorde mest de här dagarna var att redigera det och stryka en tredjedel av boken, för det var så jävla dålig.

Jo, men så kan det vara. Och därmed då, på fredagen, innan familjen skulle komma, det var min dag för att jag skulle skapa nytt. Men det kom inte en enda ny tanke.

Alltså, jag var så här, hur har jag någonsin kunnat hitta på något? Alltså, det var tomt. Ja, men du flaggade ju lite för det, för att du kände så här att du ville bara göra andra saker, men att det skulle liksom...

Vi kom överens om att det skulle komma till dig, men det gjorde inte det. Nej, inte då. Och sen så var jag liksom, jag blev mer och mer frustrerad och arg, på dåligt humör, och jag liksom bara började växa, som ett mörker in i mig, som jag bara, tur att ingen är i min närhet i samma rum just nu.

Och sen så bestämde jag mig för att jag skiter i allt det här, jag skiter i bok överhuvudtaget, jag åker och handlar. Jag åker till Läbro. För det är inspirerande.

Och sen så satte jag på en låt i bilen. En låt som jag också har lyssnat på väldigt mycket i förra året när jag började skriva boken, när jag var frustrerad över hela livet. Så lyssnade jag mycket på den här låten.

Men skitsamma, det handlar inte om den låten. Det handlar om att jag började då skrika ut den här låten i bilen, på hög volym. Och sen Hanna, jag gjorde ljud som var...

Alltså jag var helt galen. Jag gjorde liksom... Skrek för full... Alltså Hanna, jag var så här... Hade någon haft hört, hade det varit så här... Men du behövde skrika ut saker?

Ja, och ibland då sjunga med i låttexmen mellan det. Då bara skrek jag på full hals. Alltså det var helt... Och så går jag in på Läbro och handlar. Kommer ut igen.

Bilen på vägen tillbaka kommer jag på typ fyra nya kapitelscener. Nej. Jo. Det bara släppte. Gud vilken bra skrikmetodik den. Ja, men framförallt så var det att jag släppte ut.

Alltså man är så van att man har någon form av självhat på ett eller annat sätt. Så man är så van att stänga den inne, för den är ännu värre. Den är ju så skamlig också, alltså den känslan.

Alltså man pyser ju bara, för man kan inte hålla inne allt. Men man vill ju bara hålla i sig för att det inte... Ja, men du fattar. Och sen då, till nummer två. Situation nummer två var ju den här dagen när du ringde.

När jag låg på bordet. Och då var det att jag hade rest hem med tre barn på Gotlandsbåten. Och jag vet inte, hem från Gotland med Gotlandsbåten. Det kan ta så lång tid.

Tar 15 timmar, för att det känns som det. Men också med barn, för att de är så uttråkade. Så att man liksom hamnar ju i deras tristess på något sätt. Spela kort.

Så tråkigt. Nej, men det är ju som att mellanlanda på flygplatsen Maldiverna. Jag vet inte, det drar ut energi. Åka till Gotland. Inte alls. Det tar för mig... Nej, men då går pulsen Nej, men nu skämtar du.

Nej. Varför har du inte... När kom du på det här? Nej, men alltså, jag kom på det där tillfälliga gester. Det kommer till mig. Men det skulle komma en jätteduktig tatuerare till en butik i söndags.

Står det Teddy? Ja. Teddy, Itsy och Maxi står det. Nej, men då har jag kommit på så här, för att jag har ju, ja men, över 20 tatueringar, så. Och oftast har jag tatuerat mig, antingen för att jag behöver ny energi, så väldigt adhd-aktigt, så.

Men också för att markera olika saker i mitt liv. Mm. Ja. Så till exempel när jag skilde mig så tatuerade jag Lita på mitt liv, står det på min arm. Jag har ju också så här att det står Kraft.

Alltså när jag var i någon period där det var, allt var bara svinjobbigt och så vidare. Och sen när jag fått barn så har jag tatuerat deras namn och så vidare. Och så kände jag så här att, det som jag, jag har tatuerat en bild av min egen keramikblomma.

Mm. För att... Det är ditt signum liksom, i det här som du har haft. Ja, det är liksom mitt signum. Och det är också så här att den har ju vuxit fram under två år.

Liksom, jag har sett i blommor på alla möjliga olika saker. Och de, grejen är att jag vet inte vad jag ska kalla blomman, för det är ju inte så här, ja, det är en ros eller det är en pion. Utan det är verkligen min blomma, men man ser att det är den sorten, Hanna-sorten.

Mm. Det är den. Och den säger mycket om, alltså för mig är den känslor mer än form. Förstår du vad jag menar? Den har ju inte en exakt form av en... Det är en vildblomma, det är en vildblomma som är ett väsen mer, förstår du?

Ja. Eller hur? Det bor poesi i den, det bor sorg i den, det bor också liksom, blomma är ju också så här, nya saker. Alltså så här, det är något som växer och så vidare.

Och så kände jag så här att, även om inte jag liksom är klar, så vill jag inte dö. Förstår du vad jag menar? Alltså om jag ska vara lite allvarlig. Om man tar för ett år sedan, så mådde jag ju fortfarande så fruktansvärt dåligt.

Ja. Jag, alltså, när jag säger att jag vill dö så var det, men jag visste inte riktigt vad jag levde för, så kan man säga, förutom sina barn. Och liksom ett, ett väldigt starkt minne av att, att liksom, jag har ett liv som väntar, eller jag vet hur man lever och är glad, men jag är inte det liksom.

Men jag måste bara säga en sak till, för det finns ju en sak såklart som alltid finns, jag lever för mina barn. Men du var, mådde också så pass dåligt, att en stor del av också varför du mådde dåligt var för att du tyckte inte att du heller var liksom, räckte till för dina barn eller var bra för, alltså. Nej, men jag var i det här totalt farliga att så här, när man tänker så här, de kanske kommer att ha det bättre utan mig.

Och det är ju det som är det farligaste läget, liksom i, liksom suicid och liksom sådana saker när man tänker att, det blir bättre utan mig. Alltså när man är övertygad om det, liksom, så. Men, och då kände jag så här.

Och det är ju inte samma, för jag behöver bara säga att, det är ju inte samma sak som att du planerade hur du skulle ta ditt liv. Nej, absolut inte. Utan det var ju bara hur du mådde, hur du kände inför livet.

Alltså att det inte, du hittar inte vad, eller hur? Nej, jag hittade liksom inte, jag kunde inte hitta lyckan, glädjen. Och det är också så här, och jag förstår ju nu vilken, vilken chock det var för alla nära mig.

För jag har alltid varit väldigt, tyckt att det var väldigt kul att leva. Och ta mig an saker och hitta på nya saker. Om det inte är roligt så hittar jag på något kul.

Alltså så här, jag har alltid liksom haft det i mina egna händer på något sätt, så. Framförallt så är det svårt för oss anhöriga, eller de anhöriga, liksom att, att man måste vara så väldigt också försiktig för att, det är i det tillståndet du var, du var ju skör. Alltså väldigt, väldigt skör.

Så det är ju inte som alla andra gånger som någon mår lite så här. Ryck upp dig! Nej, eller bara, men nu tycker jag att vi gör så här. För jag vet, det finns ingen energi för det, att göra så där.

Nej, det läskiga är ju att jag minns ju inte förra sommaren. Och då tänker jag så här hur hjärnan gör. För när jag kom till Gotland så var det ju så här, jag visste inte var jag hade lagt kuddarna.

Jag hittade saker i lådor som jag hade organiserat. Jag bara, åh gud, det här. Alltså så här, när minnet verkligen är borta, och då tänker jag så här, det är ju för att hjärnan är så här, det här kapitlet lägger vi oss, lägger vi någon annanstans tills hon är redo att tänka på det.

Och det kan ju jag nu, tänka på det. Alltså så. Men det jag vill säga mer om den här tatueringen och den här blomman, så är, blir det ju en symbol för, för nu har jag så mycket liv och lust och vill leva så mycket och har så mycket nya idéer och grejer.

Liksom, så. Att jag känner att liksom, det är en markering för, jag känner som att den där blomman var med mig som någon form av så här liv och att den blir en symbol för mig att nu blommar jag. Den blommade hela tiden, den fanns där, men jag var inte riktigt med den, men liksom att nu är den.

Jag gjorde den liksom till min, på något sätt, så. Ja, men också, och du får inte glömma att du skapade den. Alltså utan att du tänkte på det så har du ju, det är ju, att vägen tillbaka är ju bara din, din liksom kraft.

Alltså även om du ser på det, alltså förra sommaren, som att du var, liksom hela den här tiden, så har du ju, den där blomman har du ju, har du ju, gjort helt själv. Så att under ytan så hade ju du en kraft. Ja.

Och det får man inte glömma, nej men precis, och sen är det ju också enormt för mig att, vad jag hittade i botten, alltså att jag hittade allt det här skapandet som, Nej men du vet, jag var på bokförlaget häromdagen och så bara, ja men vi ska ha ett releasekalas ska jag ha. Och det är ju otroligt att jag tänker den tanken överhuvudtaget. Men då var jag så här, jag bara, jag målar en inbjudan.

Alltså förstår du att det är så här. Nej men gud. Nej men alltså, det är så sjukt hur nära jag är nu, jag målar en inbjudan till, alltså från innan när jag var så här, rev ut någonting i någon tidning för att jag tyckte det var fint.

Nej men Hanna vadå? Inbjudan? Du kunde inte träffa en enda människa. Nej, jag vet. Och så att det ligger ju så mycket så här. Alltså förstår du? Nej, jag har ju inte träffat en enda människa på flera år.

Nej. Och jag gör fortfarande, men jag träffar ju liksom, så, men jag träffar, alltså så här. Men man behöver ju inte träffa så mycket människor. Men det är klart, man ska gå på en fest och då, men det kunde du ju inte heller.

Men jag menar, klipp till, gör en inbjudan till min releasefest. Exakt. Boken finns att förbeställa signerad nu. Och Hanna går omkring med marknadsföringen på armen.

Exakt. Så om ni ser henne. Nej men och det kan man väl säga så här, boken handlar ju om mitt tillfrisknande, jättemycket. Men den resan är ju med i boken, liksom så.

Så att det finns ju där, och det kanske därför jag också tänker på det, liksom mycket, att det finns inget facit, men det finns, liksom jag skriver om det och jag skriver också om hur jag fann mitt skapande i det, så. Ja, men det är ju så lustigt för att när jag sa att jag skrek ut den här, alltså för ett år sedan, jag var inte där du var, men jag var väldigt frustrerad över livet. Alltså vem blev jag, vem var jag, vad Om man ville peppa upp livet och vara så här, jag ska gå på en fest.

Då gick man ju dit och köpte en grön glitterögonskugga typ. Glöm aldrig när vår lilla syster Amelia provade den och hon fick utslag runt hela ögonbrynet. Vi mobbade henne lite grann.

Men alltså jag funderar på om du och jag ska gå in där. För memory lane. Stå där och dofta, titta på. Jag tror att det kan väckas så mycket till liv. För det där var starkt.

Men alltså jag hade ju en bästis också, Christina Kullenberg, som jobbade i Face-butiken. Hon var ju också make-up-artist. Men du vet, jag minns hur man skulle sota ögonen och alltihopa.

Och när allt det där kom och det var liksom... De var så bra på penslar också. De hade ju skitbra penslar. Kommer du ihåg dem? Ja, jag kommer ihåg alla. Jag kommer ihåg alla necessärerna.

Jag kommer ihåg exakt vad allt står. Ja, ja, ja. Då låg det i Sturegallerian. Ja. Det var sånt mys att gå dit, så att det var liksom helt otroligt. Läppstiften. Ja, matta skulle vi ha då.

Matta, mörka läppstift tyckte man var väldigt snyggt. Men burkarna med det där som stod upp, så att man kunde ta på... Nej, jag vet inte. Jag hade också rabatt. Va?

Ja, men när jag jobbade på Veckorevyn. Så det kändes så fruktansvärt lyxigt. Kommer du ihåg? Kommer du ihåg när jag var din assistent? Min make-up-assistent? Eller på Veckorevyn?

Nej, vet du vad? Nej, nej, nej. Antagligen var det så här. Jag tror att jag minns rätt nu. Att jag antagligen typ låg hemma och grät för något. Hade väl gjort det i veckor.

Kände väl inte mening med livet. Och du bara, ryck upp dig. Och då hade du... Du var programledare och hade väldigt mycket att göra. Ja. Du bara, jag behöver hjälp.

Du kan vara min assistent. Vi hade inga pengar. Vi grät ju alltid för pengar. Det var ju då vi blev väldigt ledsna. Ja, ja, ja. Och då var det... Jag var det här kanske i några veckor.

Jag kommer egentligen bara ihåg en uppgift jag hade. Och det var att gå och köpa ett par skor. Ett par kängor till dig. Som var fel storlek. Och så lämnade jag tillbaka dem.

Och så råkade jag göra av med de pengarna också. Nej, råkade. Men du vet man hade... Jag tänkte väl att jag skulle betala. Det var typ 2,5. Va? Ja, det var några Frye-boots eller någon sån här...

Ja, ja, ja, ja. Vadå, du gjorde av med mina skopengar? Ja, jag gjorde det. Du skyldde mig alltså? Nej, och sen så efter ett tag så ringde jag dig då. Kanske efter någon vecka och grät.

Igen då. För jag hade ju gjort av med pengarna. Och då sa du, men det är okej, du får det här som din lön för den här månaden. Eller vad det var. Och sen var jag inte det igen.

Nej, sen fick du sparken. Men det var ändå snäll stora syster. Ja, jag var väl typ 19. Ja. Du gick ju ut och festade. Köpte en klänning. Levde hallabaloo. Ja, men det gjorde jag väl.

Det gjorde man ju så fort man hade pengar. Man tänkte väl att det där tar jag sen. Ja, ja, ja. Absolut, absolut. Och det gör man ju på något sätt. Ja. Får jag rasa nu?

Ja, ja, ja, ja. Nu ska vi inte vi prata lite politik. Jo, men det... Det är ju fan val på söndag. Först vill jag rasa. Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong.

CCM and Criterion joined forces for The Plot Thickens Stanley. This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager first inspired by a camera gifted to him by his father to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules. Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy including Catarina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine and many more.

Available starting now wherever you get your podcasts. This is for game shows, not your business. Workday is the enterprise AI platform for HR, finance and IT with AI grounded in your context to get work done and done right.

It's a new Workday. Nej, men alltså jag fick skicka till mig från en... Det finns ett Instagramkonto som heter Gritty Galore. Har du sett det någon gång? Nej, nej.

I alla fall. Det var en... Det var ett klipp på mig. Alltså Gritty Galore, de lägger ut jättesmarta och roliga saker liksom så. Vad är det, humor eller? Nej, men de är liksom Vogue.

Så att det är liksom... Jag tror så här Vogue. Nej, Vogue. De är liksom Vogue, de la ut mig. Så du ljuger? Nej, det var ett klipp från att jag är med i... Jag tror det var det här debattprogrammet som heter Svart eller vitt hette det väl va?

På 90-talet. Just det. Jag är 19 år. Så. Och så himla gullig. Jag hittar inte klippet, men jag ska skicka... Nu går jag in här på Gritty Galore. Ja, men jag kunde inte hitta klippet, för det låg...

Jag vet inte var det låg någonstans. Det kanske var en sån här story. Men jag ska skicka en bild. Det roliga är ju också att... Jag ser så himla mycket ut, typ som...

Jag gör det nu. Fast jag är gammal. Här. Mikrofonen på stan och noll filter. Svart eller vitt, 99-95. Jag är 20 år. Har du skickat det här till mig nu? Jag har bara skickat en bild på mig själv.

Så ska jag berätta vad det var. Nej, men Gud vad gullig! Du är underbar. Gud vad snygg du var. Kort hår har jag. Jättesnygg. Mörka läppar. Du vet, det där är ju face.

Jag har bara face-smink. Jag har varit på face. Det som är så jävla sjukt är att det har tagit mig och två andra kurviga modeller. Plastighetsmodeller. Gått ut på stan och låtit killar säga ifrån om de tycker att vi är snygga eller inte.

Nej. Alltså, nu pratar vi så här 90-talet när allt skulle vara så här... Det skulle ju vara så fritt. Jag bara säger så här, det var inte bättre förr, om man säger så.

Nej, nej, nej. Och det är om de säger, tycker om vi är tjocka eller smala tjejer. Och vad är det för typ av killar? Alltså det är random guys. Typ, ja, random guys.

Det är inga kändisar. Nej, det är inga kändisar, utan det är liksom så här, vad tycker du om de här tjejerna? Och vissa bilder på oss. Men gud. Sen ska vi liksom stå till svars för det.

Och sen ska vi berätta vad vi tycker är snyggt på killar. Men gud. Och jag bara, ja men jag vill gärna ha en kul och smart och liksom... Kuk. En bestod kuk, jävligt snygg med rutor på magen.

Det ville de väl typ att man skulle säga bara. Det är så killar pratar. Om jag hade sagt typ så, hade de sagt så här, ja men vadå, tror du att du som är tjock kan liksom tro att du ska få en sån kille när du...

Eller vad skulle de med det här ämnet till? Förstår du? Alltså jag bara känner så här, jag är ju... Och det är ändå svart eller vitt. Var inte det ett seriöst debattprogram?

Jo, på TV4 med Lydia Capolicio och han... Ja, just det. Tack Ataro. Ja, jag kommer ihåg vad han hette. Ja, i alla fall. Och det är så jäv... För jag förstår ju exakt vad redaktionen har gjort för att vad de vill ha för debatt typ i studion.

Men jag tycker att det är så fruktansvärt... Alltså när frågar man folk så här, vad tycker ni om de här tjejerna? Det är så sjukt. Men det blir också så här, det som är bra med såna här klipp, alltså för att rasa, det är ju liksom...

Så här, det som är bra med de här kontorna och såna här klipp det är ju att man förstår vilket håll vinden har blåst. Och vad vi har lärt oss och vad vi inte har lärt oss. Alltså jag menar, det är ju de här...

Det här klippet till exempel när vi... Det roligaste klippet som finns när vi när kvinnorna, liksom våra barn, allt. Medmänniskorna. Ja, så är det bara. Och vi kommer inte undan.

För nu är det också så här, jordklotet larmar och vi måste göra rätt val. Så är det. Så är det verkligen. Jordklotet är utbränt. Den vill inte leva längre. Nej, men Hanna, vet du vad?

Pissar man på naturen som vi har gjort och trott att vi kan bestämma över den och hålla på så här, vi vet inte vilka krafter kan jag säga. Då kommer vi vara så här, jaha, vi trodde att vi var rädda för Putin. Det är ingenting.

Vi har gjort bort oss, kan jag säga. Ja, det har vi verkligen gjort. Vi har verkligen varit ignoranta, arroganta och gjort bort oss. Som svin har vi varit mot naturen.

Svin. Usch. Skäms, säger jag. Usch. Ja, verkligen. Men jag har i alla fall odlat många träd i sommar. Det är jättebra. Vi tar hand om vinar och har jättemånga blommor.

Det har vi också. Odlar så mycket. Men vet du vad jag också känner? Som jag är faktiskt stolt över mig själv. För att jag kan typ inte gå in i vanliga, alltså fast fashion-butiker längre.

Nej. Nej, men det är ju, det kommer ju med. Allting. Vi behöver liksom inte något nytt. Det finns så mycket gammalt som vi kan ta hand om. Ja, men jag tror att om alla människor fick, alltså det var lag på att vi var tvungna att odla en liten plätt själva som vi måste äta ifrån, typ.

Då skulle vi börja skärpa till oss. Alltså vi skulle behöva för allt. Om man bor i en lägenhet med asfalt runt omkring och inte ens ser ett träd, det går inte, så smarta är inte vi så vi kan koppla det, koppla sen på liksom några tankar till att vi borde värna om miljön.

Alltså förstår du? Nej. Vem skulle, man skulle ju kunna ha såna här, på varje bakgård, odpalkragar. Ja. Kom igen, odla. Ja! För då skulle det ju se, det är ju det som händer då.

Men då börjar det tänka, men gud, ska jag kanske, kanske jag ska, det är bättre att köpa vintage och det, alltså, då börjar ju människans system gå åt rätt håll. Ja, men för det är ju det, någonstans är det ju faktiskt så att när man börjar med, jag håller ju på väldigt mycket med vintage överlag, för att jag tycker också att det är så fruktansvärt kul. För att där, det finns såna här skatter i mode och inredning och alltihopa.

Men när man börjar med det och det beteendet blir så naturligt, då blir, då liksom så här, märker man hur hjärnan börjar göra de där nya spåren som gör att man tänker liksom på massa olika sätt. Andra val. Alltså nu ska jag ju faktiskt flyga till det här bröllopet i Berlin.

Men jag kan säga en sak. Av det här tredagarsbröllopet, och det här har ju bara hänt av sig självt, jag har bara köpt vintage. Så bra. Jag har inte köpt ett enda nytt, nyproducerat plagg.

Nej men alltså det är sådana saker som händer och det är också så här att ge och ta i alla de där sakerna hela tiden. Men till exempel så här, det finns, alltså man pratar om liksom, till exempel att det är brist på böcker i alla skolor. Men vet du hur mycket böcker det finns?

Och historierna är historierna, de går inte ur tid. Nej. Och det kostar inget. Jag har jättemycket böcker hemma. Det börjar bli lite. Ja men alltså så här, jag bara tänker så här att historier ska berättas och det ska komma nya böcker.

Men när man pratar om att det finns brist av böcker, då blir jag så här, vet ni inte vad som finns där ute? Ja. Alltså du vet, jag blir, ja, ja. Man blir tokig. Nog om detta, men hörni, jag bara säger det, gör ett val som känns bra i hela kroppen.

Så är det. Så är det. Även om man måste gå ifrån det man alltid har varit eller trott på eller tro på i andra frågor. Det viktiga är nu att vi Ja. Står upp. Står upp, stå ut, stå kvar.

Så är det. Och inte faller för tjafseriet. Nej. Bra Hanna. Gå och rösta. Ja, framförallt det. Ja, det är skitviktigt. Bra. Hej då. Hej då. Hej, hej.