Förintelsen – ett brott i en klass för sig

I en dyster klass för sig i historien om mänsklig ondska står nazisternas folkmord på judar, romer och andra människor som de bedömde som så underlägsna att de inte hade rätt att leva. Förintelsen var ideologiskt förberedd ända sedan 1800-talet men realiserades först åren 1939–1945, parallellt med att andra världskriget svepte fram över Europa. Historien om det nazistiska folkmordet är mer vittförgrenad, och ännu grymmare, än de flesta är medvetna om.

Flera element sammanflöt – antisemitism, rasbiologi, socialdarwinism, revanschlust efter Versaillesfreden, syndabocksletande, diktatur – till en vidrig häxbrygd av hat, men det krävdes ett världskrig för att förvandla tanke till handling. Dessutom skilde sig det dödliga slutresultatet betydligt beroende på uppslutningen, både från myndigheter och från vanlig civilbefolkning, bakom nazisternas plan. I länder som Polen, Nederländerna, Kroatien och Grekland var mördandet kusligt effektivt, medan det inte alls var lika framgångsrikt i länder som Belgien, Albanien och Italien.

Även i Skandinavien var skillnaderna stora. Medan nästan alla danska judar räddades till säkerheten i Sverige drabbades de norska judarna av omfattande deportationer till kontinentens gaskamrar. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Förintelsen – hur kunde detta brott mot mänskligheten äga rum, och hur omfattande var katastrofen i de olika länder som axelmakterna kontrollerade?