Kodsnack 718 - Vad en tittare upplever, med Olof Lindman

Videokvalitet spelar ingen roll överhuvudtaget. Fram tills det helt plötsligt är det enda som spelar roll. Detsamma gäller ljudkvaliteten. Hej och välkomna till Kodsnack.

Jag heter Fredrik, precis som vanligt, och det är sommar och varmt. Och jag har med mig Olof. Hej Olof. Hej. Kul att få vara här. Ja, jättekul. Vem är du och vad gör du?

Det vill jag ha svaret på den andra frågan. Ja, men det är precis. Vi har fått en bra titel. Nej, men jag är en video R&D-ingenjör eller forskningsutvecklingsingenjör på Sveriges Television och jobbar som produktägare i ett team som pysslar med i princip all videokodning, paketering och leverans av innehåll för distribution.

Och man kan väl säga att allting som inte är live går genom våra system. Jag brukar sammanfattningsvis säga att det är världens roligaste jobb och det blir mer och mer utmanande för varje år som går. Ja, bara där är det ju allting.

Så liksom allt man ser på SVT Play, till exempel, går igenom. Ja, precis. Allting som man ser på SVT Play, allting som man ser på SVT.se, som är SVT:s nyhetssajt, allt man ser på SVT Barn och egentligen allting som numera sänds i de klassiska linjära tv-kanalerna.

Allt det innehållet som inte sänds direkt, det processar vi och hanterar. Och det är väl ungefär storleksordningen 2000 individuella källfiler om dagen och ungefär en vecka värt av innehåll om man räknar ihop alla sekunder. Om dagen.

Om dagen, ja. Och SVT, framförallt SVT Play, men SVT också, blir ju liksom som en kombination mellan en klassisk nyhetstjänst och en streamingtjänst för underhållning och samhällsinformation. Så vi måste ju både klara av att leverera nyheter snabbt och klara av att leverera underhållning till så god kvalitet som möjligt för så lite data som möjligt.

Så det är två världar som möts och det är fantastiskt kul även om det bitvis är väldigt, väldigt svårt. Ja, alltså man kan ju försöka tänka, eller jag kan ju försöka tänka själv, ens vilken ände ska man börja i för att lyckas hålla ihop någonting? Ja, men SVT är skala.

Det är sån där seriös skala på allting, tänker jag. Ja, men det är ganska stort. Och det är klart att om man nu jämför med internationella streamingdrakar så är vi ju på det sättet inte jättejättestora.

För det är klart att jämfört med Amazon Prime eller Netflix eller HBO så är vi små. För vi finns bara i Sverige, i praktiken bara i Sverige. Men generellt, eller sades så här, i relation till hur många vi är som jobbar med det här så är det väldigt, väldigt stort.

Och det är ju någonting som har vuxit fram över ganska lång tid och behövt stöpas i ganska många olika former för att klara av olika nivåer av skala och egentligen olika nivåer av kravproduktion. Därför att SVT Play har varit någon slags catch-up-tjänst från början som funnits som en liten rolig idé på den här flugan internet. Och sen idag är det liksom SVT:s huvudsakliga kanal för att få ut sitt innehåll.

Och däremellan har man behövt ändra både attityd och ambitionsnivå. Och det tycker jag har vuxit fram ganska organiskt. Så på det sättet är det ju bra, men idag är det väldigt, väldigt stort.

Ja, men jag tänker det. Det måste ju vara så... Man tänker kvaliteten på upplevelsen man får som vanlig tv-tittare. Att den ens är i närheten av Netflix eller Amazon som inte bara kan kasta pengar utan kasta datacenter på problemen.

Precis. Det är så här, verkligen slå över sin egen vikt eller använda resurser på ett mycket, mycket effektivare sätt, tänker jag. Ja, och som sagt, egentligen utan att säga något ont om dem.

Jag tycker att de här streamingtjänsterna du nämnde är imponerande på sina sätt. Och de har massa utvecklare och ingenjörer som gör fantastiskt jobb. Men jag tycker att det är en rättvis bedömning.

SVT slår över för sin vikt, särskilt idag. För för ungefär åtta år sedan vågar jag påstå att vi låg efter i några avgörande områden. Speciellt tittarupplevelsen.

Där var vi på väg åt helt fel håll. Men numera vågar jag påstå att vi är bland de topp tre i Sverige när det kommer till tittarupplevelse för den bredden av innehåll vi har, tycker jag. Jag menar, de där stora drakarna, att vara på väg åt rätt håll i användarupplevelse är ju inte alltid deras starka sida.

Nej, och här ska man inte att vi kommer att återkomma till det många gånger. Jag skulle ju separera, och var ganska noga med att jag separerar användarupplevelsen av en tjänst från tittarupplevelsen när man tar till sig ett innehåll. Och de två kan vara olika bra.

Användarupplevelsen för mig är väldigt mycket att navigera i en applikation eller på en hemsida eller hitta det innehållet man vill ha eller ha funktioner kopplat till det. Och den måste också vara bra, för är den dålig, då lämnar man direkt. Men det är en ganska kort del.

Åtminstone på SVT är det en ganska kort del av den totala tiden du spenderar. 99% av tiden spenderar man förhoppningsvis på att faktiskt titta på innehåll. Och då är det viktigt att bild- och ljudkvalitet är bra, att innehållet är bra, uppenbarligen, eller att du gillar innehållet i alla fall.

Och att kompatibiliteten är bra. Just det, där kommer ni in ganska mycket. Ja, jag brukar säga det att i någon sån här jätte-sammanfattning så brukar jag säga att det finns en ingenjörsjangel när det kommer till, åtminstone videokodning, som är det vi pysslar mest med.

Som är att man kan få två av tre. Man kan få kvalitet, man kan få låg datamängd och man kan få låg komplexitet, eller snabb hastighet för att processa filer, men man kan bara välja två av dem. Och sen i verkligheten så är de fyra, för det är också kompatibilitet.

Och mycket av det arbetet vi gör är kopplat till att få video och ljud att spela på allsköns olika devices och kombinationer av enheter, operativsystem, specifika hårdvarukonfigurationer. Är man en kommersiell streamingtjänst, då kan man ju med fördel välja. Säg till exempel att generation 2 Chromecast är skit i.

Det är för få användare. Medan vi i egenskapen public service måste täcka ett mycket större spektrum, för vi ska försöka nå så mycket människor som möjligt. Det finns ett egenvärde i det.

Just det. Och det är jättekul som ingenjörsutmaning. Och den blir också svårare för varje år som går. Men det finns få saker som är så frustrerande som att få det att funka på den mest obskyra devicen som ändå kring 2000 människor i en viss stad små köpa eller behålla.

När det har gått så länge borde det ha flyttat ifrån kritaperioden värt om hårdvara. Just det. Sluta med krita-streaming. Ja, jag blir upprörd. Finns det någon sån?

Har ni någon tydlig lista på de här grejerna måste vi stödja och hur länge man stödjer dem? Här borde det korrekta svaret vara självklart. Som ett seriöst public service bolag har vi såklart gjort en.

Vi har gjort vårt due diligence, lagt ner energi på att lista inte bara vilka devices vi ska stödja, utan också vilken version av operativsystemet som man måste ha uppdaterat till för att vi ska stödja det och under vilka förutsättningar och för vilket innehåll. Så gör de flesta seriösa stora public service bolag. Det gör inte vi.

Ingen har vågat ta i den pucken. Ja, okej, nu är jag lite orättvis. Det har börjat vara människor på företaget som gräver i det. Men historiskt så var det snarare att vi försöker stödja allt.

Det var spelkonsoler valde vi tidigt att inte stödja. Men det var mer juridiska skäl och att konsoltillverkarna ställde helt orimliga krav än att det var en teknisk begränsning. Men nej, det finns ingen sån lista.

Det borde finnas en sån lista. Vårt jobb hade varit förvaskat mycket enklare om det fanns en sån. Jo, det kan jag tänka mig. Samtidigt så kan jag också tänka att i praktiken är stödet kanske bredare och djupare av att man gör så här än om man hade satt en kommitté på att job Och SVT, jag ska inte säga exakt hur mycket, men vi dundrar ut hundratals, vi streamar ju, distribuerar ju hundratals år värt av innehåll varje dag.

Det är väldigt mycket tittning på det här och det ska ju ut liksom, det här ska distribueras ut på CDN och det ska caches. Och då gäller det ju att försöka hålla ner bitraten. Det är liksom en av de stora utmaningarna.

Och så ska man göra det utan att det liksom påverkar videokvaliteten för mycket. Och fortfarande går att spela överallt. Och det här är ju liksom, det är en del, en liten del av det SVT gör, men det är ju liksom det jag har varit mest fokuserad på de här senaste åtta åren eller vad det har varit.

Och där har det hänt jätte, jättemycket. Alltså om man jämför, om man plockar videofiler, jag brukar göra det som ett experiment ibland med mina kolleger, om jag plockar videofiler så som de såg ut, så som SVT distribuerade dem 2018 och visar dem, då är det få av mina kolleger som tror att jag driver. De har svårt att se att det såg dåligt var det ju inte.

Och det är dels därför att man har blivit bättre, men det är också en intressant trend jag har sett, det är liksom att standarden som tittare har generellt för vad som är godkänt kvalitet, den har ju successivt förskjutits. Så vad man tillåter och accepterar som okej kvalitet och framförallt vilken typ av innehåll som man accepterar viss kvalitet för, det har förskjutits. Ja, för det har jag varit nyfiken på, hur mycket folk bryr sig.

Ja, okej, alltså vi kommer komma in på hottext. Jag säger det här redan nu, så liksom har du och lyssnarna det klart för sig. Alltså jag är ju en, jag är ju en person med ganska stark åsikt i den här branschen, och bitvis med lite kontroversiella åsikter.

Så att liksom man får ta, som alltid, som många gissar misstänker jag, man får ju ta mycket av mina åsikter här med en nypa salt. Men sanningen är att videokvalitet spelar ingen roll överhuvudtaget, fram tills det helt plötsligt är det enda som spelar roll. Detsamma gäller ljudkvalitet.

När videokvaliteten är väldigt, väldigt bra, då tänker man inte på den. Alltså då har man ju fullt upp att ta till sig innehållet. När den blir dålig, då har man helt plötsligt svårt att ta till sig innehållet.

Och det där är en liksom, det är som en klippa av sands. Det är inte en särskilt granulär skala tycker jag, utan det är okej, det är okej, det är okej, det är okej, och sedan är det katastrof. Och det finns en trend i branschen nu, framförallt bland de som har jobbat i den länge, att, eller en trend, ja jo men jo, det finns, det är man gärna vill tycka att videokvalitet inte spelar så stor roll, att det är en ganska liten del.

Och därför att det är ju oftast förenat med kostnader och det är dessutom förenat med att man måste vara tekniskt ganska noggrann. Vi har ju lyxen att vi gör storskaliga subjektiva användartester. Alltså statistiskt analyserade kvantitativa tester då.

Och liksom, jag brukar säga att videokvalitet för mig, det är den subjektivt upplevda visuella kvaliteten på en video som spelar. Och här är liksom noga då, därför att dels är liksom den subjektiva komponenten det enda som spelar roll. Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om vad en eventuell objektiv metric säger, jag bryr mig bara om vad en tittare upplever.

Och sedan ska videon spela, den ska inte vara still med frame by frame comparisons. För det är nästan alla undersökningar som görs visar liksom, kolla den här framen blev snyggare här. Och liksom, det är väldigt, och det finns så mycket saker.

Vi kan gå ner i så många kanininnehåll här, men det kan liksom vara så att de framen som jämförs är av olika typ. Det ena är ju liksom en intra prediction frame och det andra är en, en p-frame som liksom ska jämföra mellan frames. Och helt plötsligt så jämför man inte bara äpplen och päron, man jämför liksom äpplen och båtmotorer.

Och så har man hittat, så har man hittat någonting som man själv reagerar väldigt starkt på. Medan liksom, det man egentligen jämför kanske är ett trick som i rörelse är till för att se bra ut, snarare än att det ser. Men hur den är då?

Vi gör ju de här subjektiva användartesterna och i dem så kan vi se ett antal saker väldigt, väldigt tydligt. För det första är människor väldigt, väldigt bra på att uppleva skillnaden mellan medioker och bra videokvalitet. De ser skillnaden.

Och för andra så är det en ganska dramatisk skillnad mellan människor som är kanske 35 och yngre, och de som är äldre än 35. Och när man börjar komma upp i åldern liksom 55 och uppåt, då börjar det spela väldigt liten roll. Medan, och det här kan bero på många olika saker.

Det är nog inte bara att äldre människor ser sämre, utan det är nog också att återigen standarden för vad man är van vid, alltså vad man tycker är okej kvalitet, den är väldigt olika, tror jag. Ja, hur länge man har, vad var vi, en CRT-tv? Exakt!

Liksom noll upplösning när man ser klipp från den för tiden. Precis, precis. Och sen, vi har liksom, vi har labbat med väldigt mycket olika saker. Och innan jag berättar vad vi har labbat med kan man väl kanske konstatera, bara lite kort gå igenom hur testet görs, för att det kan ju vara.

De här subjektiva användartesterna vi gör, de är ju liksom till för att testa vad tittare ser och vad de upplever på den deviceen de normalt skulle kunna använda. Historiskt när man gör videokvalitetstester, liksom i forskningsinstitut och sådär, då tenderar man att sätta upp en perfekt, en miljö med perfect viewing conditions. Så man liksom sitter med en exceptionellt bra tv-skärm oftast, man sitter på rätt avstånd från den skärmen, man släcker ner och dimrar ner ambienta ljusnivån, så att det liksom ska passa.

Och sen har man ett väldigt, väldigt väl utvalt innehåll, och så kan man liksom påvisa den hypotesen som man hade redan från början. Då tar man in grupper tills man till slut når det resultatet man vill ha, och sen så visar man, titta vad bra det blev. Och det är liksom, det är inte så användbart för oss, utan vi vill ju veta, vi vill ju veta liksom, när våra tittare tittar på sin enhet, hur är deras upplevelse då?

Och det bästa sättet vi har kommit på att göra det här, det är att i princip sätta upp en självrekryterande liten grön knapp som dyker upp på SVT Play som säger typ, hej, vill du vara med och förbättra videokvaliteten på SVT Play? Och så om man vill det så ser man ja, och då tas man till en specifik sida som heter Kvalitetskollen. Och där så presenteras man då med en, med en dubbelblind AB-test där man liksom för en rad videos då, man får side-by-side då, så kan man få en av två varianter.

Man kan få liksom AB-varianten eller omvänd ordning, man kan få B- och A-varianten, eller så får man A-A-varianten eller B-B-varianten, och de här spelas liksom side-by-side. Och det enda du ska säga är om du föredrar någon av dem. Och då brukar vi testa för så få parametrar som möjligt åt gången.

Alltså typ, man kanske bara testar upplösning, eller man kanske bara testar chroma-subsampling, eller man kanske bara testar vad det nu kan vara. Man testar någon enskild grej. Och så låter man 3-5 tusen människor göra det här testet.

Och då liksom, så kan man, då kan man ta ut lite data om vad de har suttit på för typ av skärm, och lite grann vad de har suttit på för typ av enhet, och vad de har svarat, men liksom på grund av GDPR så tar vi ju inte ut, ja vi brukar fråga dem om ålder också, men vi tar liksom inte ut någon mer data utan det är det. Och sen så gör man då ett ANOVA-test på det här, och så undersöker man ifall skillnaden inom grupper är större än skillnaden mellan grupper. Och eftersom att man har de här två kontrollgrupperna då så kan vi ju se, för i första steget då, pålodningen så försvann all mättnad av färg, det vet man inte.

Nej, precis. Ett normalt snabbt och jättestort tack till alla som stöttar oss på Coffee. Du kan också bli en av dessa fantastiska människor genom att surfa in på kobin.

fi.com-kodsnack och slänga iväg antingen en engångssumma eller ett månatligt stöd. Stöder du oss på nivån kaffedrickare för 5 euro eller mer i månaden så får du ett gäng trevliga klistermärken direkt till brevlådan.

Ja, om du ger oss dina adresser också förstås. Stöder du oss på nivån barista för 10 euro eller mer i månaden får du dessutom ett tack precis här. Tusen tack till Filipsalo, William Utbult, Andreas Grönlund, Tom Wenderström, Hestben, Hans-Martin Duringhof, Brother, Anders Legell, Josef Landberg, Kalle, Thomas Skäre, Joel Rangmo, Svante Richter, Michelle, Ingo och Tobbe Lundberg.

Alla ni som stöttar oss oavsett nivå eller engångsstöd hjälper till att göra podden möjlig och ju fler ni blir desto möjligare blir podden att göra. Ibland har vi sponsorer, känner du någon som borde sponsra så hör av dig till dem och till oss. Men det är ert stöd som gör att vi börjar kunna täcka våra kostnader varje månad och det är häftigt.

Vill du stöda oss på andra sätt så går det naturligtvis utmärkt att recensera podden i din poddspelare. Sätta betyg eller en stjärna oavsett om det är Spotify, Apples podcast-app eller någon helt annan app. Eller berätta helt enkelt om ett avsnitt för någon som du tror skulle gilla podden.

Men kom ihåg, du är en fantastisk person oavsett om du stöttar oss eller ej. Man kan väl säga att om man ska köra en, nu vet jag inte hur insatt publiken är generellt, men om man ska köra en liten kort one-on-one av hur videokodning och streaming sätts upp så kan man säga att det fungerar så här att normalt har man någon form av arkiv där man har källfiler. Det är inte alltid fallet, men oftast har man det för typiska program.

De här källfilerna lagras i ett format som kallas mesaninformat. Mesanin betyder ett ord som betyder ett mellanformat, ett steg på vägen-format. Idén där är att det är ett videoformat som inte innehåller riktigt lika mycket information som de råa videofilerna som man spelade in för att redigera ett innehåll.

Men de innehåller tillräckligt mycket information för att bearbetas vidare vid något annat tillfälle och tillräckligt mycket information för att kunna generera bra distributionskopior. Videor, när man spelar in med en kamera så har man typiskt en sensor som tar emot ljus. Och det här ljuset konverteras enligt ett processorchip över till röda, gröna och blå färgvärden, typiskt är det dubbelt, om man har fyra stycken pixlar i ett bayermönster så har man dubbelt så mycket gröna som man har blå och röda.

Och det har mycket att göra med att vi visuellt, att den största delen av vårt mänskliga visuella system är för grön färg. Och sen är vi exceptionellt mycket bättre på att se skillnad i ljus än vad vi är på att se skillnad i färg, vilket man nyttjar i videokompression jättemycket. Men spelar man in i en kamera och sen så processas det oftast till ett hyfsat, beroende på kamera, ett hyfsat förlustfritt videoformat och då använder man en videokodec.

Och en kodec är en sammanställning av encoder-decoder, det är en mjukvaruimplementation eller en hårdvaruimplementation för att packa videon i en bitström som är kompatibel med en decoding-standard. Nästan alla videokodecs, med några undantag, är definierade för hur de ska avkodas snarare än hur de ska kodas. Man får komprimera dem hur man vill, bara man kan dekoda dem.

Så det spelar man in i en kamera och sen så skickar man in det där i en redigeringssvit och sen så redigerar man det. Och när man är klar då packar man det i ett mellanformat som är liksom, där man har gjort viss uppsampling oftast, man har liksom slängt lite information, men det är fortfarande hög bitrate och lätt att plocka ner och bearbeta vidare. Och det sparar man i ett arkiv.

Och det brukar vi referera till som källfiler. Om du tar ett program så ligger det arkiverat så. Och då vill man gärna att det där arkivet ska ha, i princip alla filer ska vara på samma format.

För att för ditt nätverk kan man om 20 år ha en decoder för att plocka allt innehåll. Det här har SVT historiskt varit olika bra på kan vi väl säga. I perioder fantastiska, i perioder helt hopplösa.

Ja då har det funnits massa olika format som de har. Ja just det, eftersom att den tekniken har rört på sig. Så man har haft digital video och man har haft DVCPRO och man har haft DNXHD.

Det har varit en rad olika kodekformater och alla barn har sin tid på något sätt. Ja förstås. Och det här gör ju att om man sitter på några Europas största videoarkiv och sen så vill man plocka upp någonting som är väldigt gammalt, då får man vara beredd på både det ena och det andra i form av avsaknad metadata, omärkliga format.

Det är ju liksom kopplat till vilken group of pictures storlek man har valt och vilken ljudkodec man använde för de har såklart olika samplarates allihopa. Men det segmenterar man upp och hela idén där är att istället för att du ska ladda ner en hel videofil, alltså en klassisk progressive download, så ska du ladda ner segmenten och så är det. Så det gör man.

Och sen när det där är klart, då laddas det upp på CDN och sen så måste deviceer kunna tolka det här genom något som kallas för manifestfiler. Det är i princip textdokument som säger att det här är de videor och ljudkvaliteter som finns och det här är de ljud och videovarianterna som finns. För oftast har vi ju också tillgänglighetsvarianter, man har liksom ett syntolkat hörslingt, och man har ett teckentolkat videospår och man kan ha tydligare tal som är en tillgänglighetstjänst som vi byggde för ett par år sedan som förstärker ljudet eller förstärker dialogen i ljudet.

Och de två teknologierna som vi använder för det här kallas för MPEG-DASH och HLS, där man kan säga att HLS är Apple och MPEG-DASH är allt annat. Och det är jättekul för att så här, en del då, när vi gör det här, det är att, jag nämnde för länge sedan nu då, strax så nämnde jag att de flesta företag en gång i tiden kodade all video likadant och att Netflix började göra content och göra kodning. Vi gör någonting mittemellan, vi gör genrebaserad kodning.

Vi har liksom inte on-prem-resurser för att göra hundra varianter av varje video och sedan se vilka segment det är som ska ha vilken kvalitet, utan vi gör, vi delar upp det här per genre, så vi har liksom en profil för nyhetsklipp och en för dramaprogram och en för vanliga program. Jag tror att vi har 68 aktiva produktionsprofiler för olika innehåll. Ja, för många.

Ja, det är väl, det har blivit det. Men en del av det är ju också för internt bruk, alltså inte för distribution, utan för att hjälpa till med postproduktion. Men det gör ju då att då kan vi ändå ha viss, vi kan liksom hantera innehåll, dra in innehåll som har väldigt, väldigt hög kvalitativa källfiler in.

De kan få liksom lite mer kärlek i distribution ut och nyhetsklipp som måste komma ut snabbt, de kan kodas väldigt, väldigt fort. Just det, precis. Ja, det är den aspekten också.

Ja, det är det där att vissa grejer man, jag tror att om, nu är de ju inte här och kan försvara sig, men om utvecklarna i teamet som jag sitter i hade liksom fått påpeka vad de gör egentligen, alltså vad de jobbar med, då skulle de ju inte i första hand prata om att de sitter och skruvar på videokvalitet, eftersom att det är väldigt mycket det jag gör. De är duktiga på videokvalitet också, men det är liksom inte det. Utan de skulle prata om att det de jobbar med är ett stort videoprocessningssystem som ska ta källfiler från alla möjliga hörn av det här företaget och processa dem där man måste se till att hantera concurrency och köer sådant att nyhetsklipp alltid kan komma ut så fort som möjligt och en parallell chunk-encoding, eller lite lokalt med två timmar.

Och profiler, jag nämnde ju att det var flera olika profiler för videokodning. De väljs också, ordningen på dem väljs också. Efter att säga det är någonting som måste utvecklas väldigt fort, då kodas det till en lägre kvalitet snabbare.

Alltid med hög kompatibilitet så det går att spela överallt, men olika fort och till olika bitrate. Ja, precis, det är jättet tråkigt att den kommer ut. Du kan skälla på det här på en device.

Ja, exakt. Sitt på webbsidan. Det här är en nyhetsdevice. Ja, men och det där är ju liksom, för vår del är det ju så att förinspelat innehåll, för hela företaget, en standardisering för hur vi ska ta emot och producera innehåll.

Så att man kan väl lite kaxigt säga att videokodningen för distribution har kvalitetsmässigt kommit så långt nu att det som är den huvudsakliga källan till att få förbättrad upplevelse skulle vara om vi fick bättre källfiler. Bristen just nu är liksom arkivmaterialet som kommer in. Jag skulle inte säga att det är dåligt, men det är designat för en annan tid.

Återigen, standarden för vad man tycker är okej kvalitet har förskjutits. Och det gör att vi behöver också hänga med i en tid, liksom när de här andra drakarna existerar som ställer helt andra krav på produktionsbolag. Så måste vi liksom hänga med i att ändra våra leveransspecar, kan man säga.

Och eftersom att videokodning, framförallt på streamingnivå storskaligt, det är en... Det som är den totala potentialen av tittarupplevelsen, det är som en lång kedja där den svagaste länken avgör hur bra det blir i slutändan. Och liksom, de är beroende seriellt av varann, så att om man spelar in med en potatis i början, då blir det ingen bra distribution.

Det spelar ingen roll hur hög bitrate man har. Så därför är det så här, då gör vi ett stort standardiseringsarbete för att ändra saker som bitvis inte har flyttat på sig sedan 2006. Därför att linjär-tv-marknaden har inte ändrats speciellt mycket sedan dess.

Så vissa grejer sedan 2006, vissa grejer sedan 2009, men egentligen ingenting som inte ändrats sedan 2013. Och det är stort, därför att det gör ju att man dels måste våga ta en massa risk, dels koppla till saker som man tror kommer att funka, men sen så verkligheten blir ju liksom alltid visionens revisor och så visar det sig att man hade så himla bra idé och så gick inte det. Och sen så måste människor lära sig att jobba på nya sätt och det är alltid jobbigt.

Och sen måste man lägga ner system som sedan länge och sättet att arbeta som sedan länge var ganska dåligt, men som är det som man har kunnat och det man litar på. Och de här tekniska specifikationerna om man är intresserad finns öppna på vår business-site. Så jag tror att vi är på version 2.

8 av hur man ska leverera innehåll, vanlig programinnehåll till oss. Och det är flera produktionsbolag som har börjat göra det här. Och det vi introducerar är nya kvalitativa förbättrade upplevelser.

SVT introducerar HDR, SVT introducerar UHD som är högsta upplösningar. Och vi introducerar också rumspatiellt ljud. Sånt som många andra streamingtjänster har haft i många, många år, men som vi kanske har haft i bara några år.

Och det är en utmaning och det är jättekul. Den andra stora grejen är mycket mer teknisk och den är kopplad till den. Vi håller på i det här arbetet och det blir nu, inte så många dagar, mitt i sommaren, så kommer vi att sända vårt första program som har HDR10+-teknik som är liksom en variant av Samsungs variant av dynamisk HDR.

Och det har det varit jättemycket jobb kring. Det ska bli jättekul att se framförallt hur tittarfördelningen ser ut. För idag så sänder den HDR-revision vi har på SVT Dolby Vision, som är en specifik profil 5.

Fantastisk teknik på många olika sätt. Men den når mellan 11 och 15% av våra tittare. Nej, vi brukar säga att det måste nå mer än 8% för att vara värt arbetet. Okej, så det ligger över gränsen.

Precis, exakt. Och det har ju mycket att göra med att det är specifika enheter som klarar av att spela den här typen av innehåll. Så det ser väldigt bra ut, men det når inte så många som vi skulle vilja.

Och introducerar man en till HDR-form i det här fallet HDR10+, då har den en bakåtkompatibel variant som heter HDR10. Och med de två tillsammans då, då får man en något sämre tittarupplevelse. Det är förut en hottech, men det står jag för.

Man får en sämre tittarupplevelse, för den bär inte Creative Intent på samma sätt men vi når kanske 35% enheter till. Så förhoppningen är att vi ska börja närma oss 50% totalt HDR för de program som har HDR, vilket inte är jättemånga. Men det är liksom 5-6 stycken om året, just nu, eller 8 kanske.

Då ska fler människor kunna ta till sig en HDR-upplevelse. Så det kommer fortfarande vara rangordnat så. Kan du spela Dolby Vision så får du den. Men kan du inte göra det så spelar du HDR10+.

Och kan du inte det så spelar du HDR10. Och kan du inte det så får du SDR. Ja, men det är klart. Det är ju sånt man borde tänka på lite ofta, kanske. Ja, men det är ju så.

Spelarteamet ändrar ju sin spelare, liksom. Och de kan ju ändra sin spelare så det fungerar jättebra med modern video, men det funkar ju inte alls med hur vi kodade video för tre år sedan. Och då ändrar de ju inte det för att de tyckte det var lite kul att göra en ändring, utan de ändrar ju det för att de vill förbättra någonting.

Ja, men det är klart. Det finns alltid saker kvar att göra. Det kan man väl lugnt säga. Är det någon speciell grej som är högt på utmaningslistan just nu? Ja, det är det.

Och det är ganska många saker. Nu är vi i semestertider, så jag har ju hunnit börja stänga av hjärnan. Förlåt. Nej, nej, nej, det här är jättekul. Jag behöver inte be om ursäkt.

Jag ska försöka att välja topp tre. Framförallt två stora saker som är utmaning just nu. SVT håller på inför någonting som lite buzzword-salladaktigt heter Videopaket.

Och det är egentligen för förinspelat innehåll, för hela företaget. En standardisering för hur vi ska ta emot och producera innehåll. Så man kan väl lite kaxigt säga att videokodningen för distribution har kvalitetsmässigt kommit så långt nu att det som är den huvudsakliga källan till att få förbättrad upplevelse skulle vara om vi fick bättre källfiler.

Bristen just nu är att arkivmaterialet som kommer in, jag skulle inte säga att det är dåligt, men det är designat för en annan tid. Återigen, standarden för vad man tycker är okej kvalitet har förskjutits. Och det gör att vi behöver också hänga med i en tid när de här andra drakarna existerar som ställer helt andra krav på produktionsbolag.

Så måste vi hänga med i att ändra våra leveransspecar, kan man säga. Och eftersom att videokodning framförallt på streamingnivå storskaligt det är som den totala potentialen av tittarupplevelsen. Det är som en lång kedja där den svagaste länken avgör hur bra det blir i slutändan.

Och liksom, det är beroende seriellt av varann. Så att om man spelar in med en potatis i början, då blir det ingen bra distribution. Så det spelar ingen roll hur hög bitrate man har.

Och därför så gör vi ett stort standardiseringsarbete för att ändra saker som bitvis inte har flyttat på sig sedan 2006. Därför att linjär-tv-marknaden har inte ändrats speciellt mycket sedan dess. Vissa grejer sedan 2006, vissa grejer sedan 2009, men egentligen ingenting som inte ändrats sedan 2013.

Och det är stort, därför att det gör ju att man dels måste våga ta en massa risk, dels koppla till saker som man tror kommer att funka, men sen så verkligheten blir ju liksom alltid visionens revisorer och så visar det sig att man hade så himla bra idé och så gick inte det. Och sen så måste människor lära sig att jobba på nya sätt och det är Det är för övrigt, förlåt, men jag nämnde tidigare det här med att många antaganden och hypoteser jag gör visar sig vara fel. Och det är på samma sätt när jag har idéer, kommer till utvecklarna med idéer om saker vi ska bygga, så brukar det vara så att ungefär var nionde idé fungerar jättebra.

Ja, det är bra snitt ändå. Ja, de är olika nivåer av misslyckanden sådär. Men när det kom till HDR, en sak som lovades ganska tidigt i den här HDR-världen är att olika, inte bara Dolby och Samsung, utan andra företag också, kommer den här tekniken.

Det var att man påstod att man med hjälp av deras speciella såsar och algoritmer skulle kunna ta en HDR-grade och göra en jättejättesnyggestrier-grade av den. Så du skulle alltid kunna få folda ner ditt höga dynamiska omfång till någonting som passar i standard dynamic range. När jag läste det där och jag tog till mig hur de tänkte att det där skulle fungera, då tänkte jag, det här kommer aldrig gå.

Det kommer ju sluta med att man måste ju två grades, så det kommer bli så jobbigt. Och jag får ju bara erkänna att där hade jag helt fel. Det fungerar superbra. Det blir inte exakt likadant som när koloristerna gör en STR-grade, men det blir tillräckligt likt för att de ska känna att jag behöver inte göra om det här.

Fascinerande. Samma gäller för spatialt ljud. När man jobbar med kanaluppsättningar som också har en höjdled, inte bara surround, så gör man en fold-down till stereo eller 5.

1, 7.1.4 eller någonting. Då upplever de att den här mixen blir inte exakt så som jag skulle ha gjort den, men den blir tillräckligt bra. Och det där har ju liksom varit en lifesaver, för att i en värld av begränsade resurser då helt plötsligt så kan man göra en master i det största formatet med mest rattar och knobs.

Och så kan man från den då, i vår automation, generera alla de olika mellanstegen som krävs för att kunna distribuera det här till alla användare. Eller till ställen. Och det ser ut så här.

De två, det är den andra stora grejen som är top of mind. Och den tredje, och det har ingenting med utveckling att göra, men det har att göra med företaget. Det är att vi genomgår en ganska stor omorganisation just nu.

SVT är liksom i ett... Vi går från att vara en beställarorganisation till en produktorganisation och gör om jättemycket. Ny teknisk ledning slår ihop det som historiskt har varit SVT i, alltså de som har gjort SVT Play, med det som har varit en lite bredare infrastruktur och it-utvecklingsavdelningen och sådär.

Så det är också väldigt stor utmaning och kul. Ja, det kommer att göras på bra sätt. Ja. Vill du ha en dråplig anekdot? Jag vet inte hur mycket tid du har. Vill du ha en dråplig anekdot?

Det kan vara kul att få in någonstans. Absolut. Den har ingenting att göra med någonting av det jag har pratat om tidigare, men den är väldigt, väldigt kul. Därför att om man är lite insatt i mjukvaruutveckling så kan man skratta gott åt det här.

Det har gått tio år nu, så nu kan vi se det här som preskriberat. De som gjorde det här behöver inte längre skämmas. För tio år sedan i ett helt annat liv så jobbade jag med tv-produktion snarare än mjukvaruutveckling.

Och då var jag med och jobbade på Eurovision i Stockholm 2016. Vilket var en... Ja, jag tycker att Eurovision som program är, eller så här, nu ska jag uttrycka mig diplomatiskt, det är inte min typ av program.

Jag tycker inte det är jättekul. Men som tv-produktion är det helt fantastiskt. Alltså, det är otroligt häftigt att få jobba på. Och 2016 när Sverige var värdland så gjorde man om poängsystemet i Eurovision.

Så att man delade upp, precis som i Melodifestivalen, att poäng delades ut både av jury och av televotes. Och att de skulle ha ungefär lika mycket vikt. Och sen hade man liksom det här systemet med 1-8 poäng och 10 och 12, och sådär.

Och då utvecklade en liten grupp smarta människor det nya grafiksystemet som vi skulle köra. Det var mycket teknik som var nytt. Det var liksom autoklippning via en liten Apple, en liten dator, och det var massor med autostyrningar som vi provade på.

Men en av dem var då ett grafiksystem. Och det här grafiksystemet skulle ju då rita upp poängen som de olika länderna fick i de olika stadierna. Det gick jättebra i första semifinalen.

Det gick jättebra i andra semifinalen. Jag sitter alltså i vad som kallas en OB-buss, som är liksom sändningsbussen för det här. Och i samma rum som jag sitter så sitter de här två killarna som sköter det här grafiksystemet.

Och sen om jag minns rätt, så är det så att efter televotingen i finalen, Fredrik från redigeringen här, Olof kom tillbaka och insåg att det var inte helt rätt på tiden. Det här var inte under själva livesändningen av finalen, utan under sista genrepet inför finalen några timmar innan sändning. Så förtäckade noll poäng.

Och då kraschade grafiksystemet. För någonstans i den koden som de hade skrivit så skedde en division by zero. Och de hade inte tänkt sig att någon någonsin skulle få noll poäng av röster.

Ingen av dem, vi hade testat det här i veckor innan sändning. Och ingen hade kommit på att testa att ett land skulle kunna få noll poäng. Så det som händer då, det är att, nu blir det väldigt mycket specifika, men i en sån här OB-buss, på den tiden och även nu, så sitter det en person som är ansvarig för att sköta bildmixningen.

Och här ska man då ha klart för sig att nu sitter ju den personen bara på standby. Och sen är det automation som ska skicka ut allt det här. Den killen som satt och gjorde det, som var makalöst på många sätt, han hinner alltså på en mikrossekund se i preview-skärmen innan den går ut i programbild att någonting är trasigt med grafiken.

Den ser ju ut som en zoddad bild. Så han avbryter den och tar över och börjar köra manuellt. Och sen redaktören som sitter längst bak, han hinner ju också se vad som håller på att hända.

Han säger till Petra Mede som då är programledare att så här, du måste ge oss två minuter. Och det här, för de som inte har jobbat med tv-produktion, det här programmet är så stört manusstyrt. Alltså på sekunden manusstyrt.

Så att vi bryter ju allting nu för att vi får inte ut tjeckiens siffror. Och de här killarna får rusa ut och hitta felet, kompilera om och ladda upp och köra programmet. Och det hann de.

De två minuterna är de dennes bara två minuter. De här minuterna växer ju mer och mer varje år som går. Det var absolut tryckt stämning. Det är 200 miljoner tittare, det är final och grafiken pajar.

Men de lyckades hitta felet, de lyckades fixa det och de lyckades köra det och ingen tittare märkte någonting. Det är imponerande. Dels de under press fixade det.

Men det är också att man har en programledare som är så pass skicklig att de med en klackspark får, de har ingen aning om vad som är fel. Man har spelat veckor med att träna för det här. Och nu får man bara introducera två minuter av prat.

Ja, precis. Jag antar att det finns klipp på det här som man kan gå in och titta på. Jag kommer inte ihåg exakt tidpunkt, men är man nyfiken så går det här att hitta.

Och jag vågar påstå, nu är jag kaxig igen då, även om man har kunskap om det här, jag vågar påstå att man inte kan hitta när det här händer. Att man inte kan se det. Fantastiskt.

Dråplig anekdot helt orelaterad till någonting av det vi har pratat om, men jag tänker att den är lite kul. Ja, men det är ju så här, som du sa, otroligt utvecklar identifierar sig med problem som händer och fixa. Och det kan vara olika mycket press kring det också.

Ja, det var svårt för dem att förklara hur det här felet hade kunnat missats. Ja, men det är också en sån där klassiker. Det är ju så ofta så här, varför