Rekordkuppen mot Gotabanken

Det här är P3-dokumentär. Vi ska börja med att rapportera om bankkuppen mot Gota-banken i Alby som kan vara den största bankkuppen i Sveriges historia. Bankfacken är upprutna, sen är det ett stort hål i taket av form av ett träklöver.

Och polisen har nu sagt att ligan kan ha kommit över ett rekordbyte i svensk kriminalhistoria. 30 miljoner, 7, 8, 9 i kontanter och resten i guld. Och det rullar ut rullar med tusenlappar.

Jag uppfattade att det var hundratusen i varje. Det är ju en klassisk riffig fikup. Nåt liknande gör ett väldigt smart inbrott utan att skada någon. Smyga in och smyga ut.

Det är alla bovars dröm. Du lyssnar på P3-dokumentären om rekordkuppen mot Gota-banken. Jag heter Martin Jönsson. Vi tyckte att what the hell, once in a lifetime.

Man sysslar ju med småbrott och då åker man väl fast förr eller senare på ändå. Om man åker fast för det här slipper man ju skämmas på anstalten och så där. Det är once in a lifetime, så vi chansar och kör på.

Stockholmsförorten Alby, 1992. I skuggan av höghusen, inte långt från tunnelbanestationen, finns ett inomhusköpcenter med optiker, frisersalong, restaurang och bank. För P3-dokumentär berättar nu Temo för första gången om den första augusti samma år.

Temo är då 33 år gammal och tidigare dömd vid flera tillfällen för bland annat häleri och grov stöld. Han ägnar sig åt vad han själv kallar offensiv recycling och han identifierar sig som yrkesstjuv. Här är Temo en idog man.

Då andra sover vakar han. Och när de andra vaknar, då äger Temo det de andra saknar. Det är en liten sån här kul grej, tycker jag. Det hela börjar med ett tips. När en bekant till Temo ringer upp för att diskutera en idé.

Det tipsaren berättar är att det finns en hemlig ingång till Alby centrum. En plåtlucka som leder in till ett utrymme mellan innertak och yttertak. Man fick gå kultryggad.

Man kan ju inte gå på takplattorna, utan man får gå på de här rören, luftrören. Bara några dagar tidigare har den hemliga luckan använts av andra tjuvar för att göra inbrott i en tobaksbutik i köpcentret. Mellan taken har inbrottstjuvarna upptäckt något intressant.

En betongplatta på sex gånger åtta meter, rakt ovanför Gota-bankens kontor. Då hade de passerat via taket, för då slapp man gå på ventilationsrummen. Då kunde man använda det takutrymmet och gå på.

Så då ringa han upp och fråga om vi kunde titta på det där. Så kom vi dit. Det här var tipset. Klockan närmar sig midnatt. Med sig har Temo en gammal barndomsvän, bilhandlaren Roberto.

Roberto är också dömd för brott, bland annat narkotikabrott och häleri. Han bor i en ombyggd sommarstuga tillsammans med sin fru och deras två barn. Ja, jag är hemma med barnen och frugan jobbar.

Så jag är hemmafapa kan man säga. Och jobbar till och från med bilar, gör i ordning och säljer. Vi är gamla skolkompisar. 9-10 går väl han och jag 12-13 när vi träffades första gången.

Mellan taken i Alby kryper Roberto över ventilationsrören. 11 meter in från öppningen i fasaden är han framme. Och då upptäcker han här, cementlådan som står. Då förstod jag att det är i bankvalvet.

Det som ovanifrån ser ut som ett betonggolv är i själva verket taket till Gota-bankens valv. När yrkesstjuven Temo kommer fram gör även han en upptäckt. De hade borrat ett hål på ett par centimeter i diameter, rakt igenom, för de hade dragit in nya kablar.

Men genom det hålet kunde man lysa med ficklampa så man såg ju boxarna där nere. Där är det ju, så nära. Sen kunde man mäta exakt hur tjockt valvet var, 50 centimeter.

Fan, det är ju nära, liksom då blir det påtagligare. Innan barndomskamraterna Temo och Roberto kryper in mellan taken har de brutit sig in i ett så kallat kopplingsskåp. De har dragit ur sladdar och kopplat ur telefon- och larmförbindelser till Alby centrum.

Tanken är att kunna spana in bankvalvet utan att larmet går. Men på väktarbolaget Securitas, som har till uppdrag att bevaka Gota-banken, upptäcker man att ledningarna är urkopplade. När klockan är strax efter tolv natten mellan lördag och söndag svänger en väktarbil från Securitas in mot Alby centrum.

Väktaren går in i banklokalen och när han passerar valvet hör han ljud. Han kommer senare att beskriva det som ljudet av hammarslag. På bankvalvstaket ovanför hans huvud, bara några meter längre bort, står Temo och Roberto.

Genom betongen hör väktaren dova röster, särskilt en röst som pratar om att spränga. Väktaren skyndar sig ut och ber larmcentralen att tillkalla polis. Securitas larmcentral kontaktar också personal från banken som kommer och låser upp valvet.

Därinne står höga bankfacksskåp i rader längs väggarna. Men varken polis eller väktare upptäcker något misstänkt inne i bankvalvet och ingen av dem kontrollerar taket. Idén i huvud taget kommer dyka upp då mina kompisar Temo och Roberto kommer ner från Stockholm och säger att de har varit med om en jättehäftig grej där uppe.

Så de ville försöka få med mig upp och titta på det, men inte annat. Skåne dagen efter. I Helsingborg bor krögaren och fyrabarnspappan Mirre. Mirre är tekniskt kunnig och en erfaren brottsplanerare.

Han får nu besök av sina gamla vänner, bilhandlaren Roberto och yrkeskyven Temo. Dels är vi gamla kompisar och dels jobbar vi ihop och dels är han mer organiserad och strukturerad. Han är van vid att ta hand om familj och fyra ungar och organisera och sånt.

I det läget är han bättre disciplinerad och organiserad än vad jag är. Vi har bott nere i Helsingborg och då tar man med folk man litar på och sådana som man vet håller käften om det skulle hända något. Han har också kunskap om hur man tar sig igenom betong.

Tillsammans med Temo och Roberto har krögaren Mirre i flera år sysslat med så kallade bankboxdragningar. Inbrott i bankernas serviceboxar där företagare lämnar in pengar. Mirre är sedan tidigare dömd vid flera tillfällen för bland annat häleri och grov stöld.

Och av sina gamla kumpaner får han nu höra talas om planen. De tänker bryta sig in i Gotabankens bankvalv genom taket. Jag är ganska försiktigt så sådana här, det där går jag inte med på.

Jag var ju helt säker på att självkvastsvalvet hade upptäckts. Om en vakt hade hört en röst inne i banken att någon ska spränga så tänkte jag att självklart har man kollat igenom rummet. Så jag ville egentligen inte det, jag kände ju inte för det men då tänkte jag att jag kan följa med ner och titta.

Det är måndag förmiddag när Temo, Roberto och Mirre sätter sig i bilen för att köra de dryga 50 milen från Helsingborg till Stockholm. Redan samma kväll åker de till Alby. Så sa de här, vi får ta det lite lugnt så att det inte är en fälla, att det är någon som väntar på oss där uppe.

Då erbjöd sig Temo, nej men jag springer upp och kollar på en gång. Så han sprang upp och kollade, jodå, alla grejerna var kvar och de hade inte ens upptäckt plåten där de hade kommit in igenom. Och det var ändå ett stort plåt, man hade skruvat bort nästan en halv kvadratmeter plåt så de kunde krypa in i allt.

Det var kvar helt och hållet, så då följde jag med Temo in och tittade på det och kände på bankvalvstaket. Och så sa vi ja, vi kan väl prova i alla fall. Då var det så hela kom till, det var ju rena ramaturer.

En lyckad kupp skulle kunna ge miljoner

Så vi tog en av deras bilar som var fullt utrustad, och sen bara för säkerhets skull för vi visste inte var han skulle använda borrkillen. Så vi tog två av varje, två av varje, och det nyaste man kunde få och fylla en hel lastbil full och köra hem. Sen behövde vi lite kommunikationsutrustning, så tog vi en sån kommunikationsförsäljare, så vi fick lite sånt.

Åketaki sa polisradioapparater. Så det var en ganska hektisk vecka. För man delat på banken på måndag, klippt borrutrustning på tisdagen, radioutrustning på torsdagen.

Så vi gick bara på fredagkväll. Krögaren Mirre. Fredag den 7 augusti 1992, kuppens första dygn. I Barcelona i Spanien pågår sommar-OS och det svenska herrlandslaget i handboll laddar för final.

I centrala Stockholm ska den andra upplagan av vattenfestivalen starta. Kvällens höjdpunkt är Taiwans fyrverkeri, först ut i den internationella fyrverkeritävlingen. Omkring 300 000 personer besöker vattenfestivalen varje kväll och festivalen bevakas av ett stort antal poliser.

Knappt två mil därifrån, i förorten Alby. En vecka efter att de rekade på taket är yrkestjuven Temo och bilhandlaren Roberto tillbaka. Det är kväll, men fortfarande ljust ute när en skåpbil svänger in och stannar bredvid lastkajen i Alby centrum.

I bagageutrymmet sitter krögaren Mirre tillsammans med flera hundra kilo utrustning. Det var ju en liten gångstig som gick ganska nära där taket. Så vi körde ner med en stor vagn, med alla grejerna färdigt backade i bilen.

Vi stod i stora väskor och två personer fick vara uppe på taket. För det var jättemycket utrustning. Borren ville ha massa med vatten, så jag tror vi hade med oss fyra dunkar, femte liters dunkar.

För det behövdes vatten till borrutrustningen. Och alla de här empelarborrarna, storpelare på två och en halv meter i massivt hjärn. Så det är jättestora grejer.

Det var samlat kanske två, tre kubikmeter med grejer. Så kastade de bara ner, boxerade linan, så det var bara tillkrokar fast. Och så två man där uppe, det var borraren och Temo.

De bara hivade upp alltihopa på taket. Mirre och Roberto tar första vaktpasset. De intar varsin position, Mirre uppe på kullen utmed Albyvägen och Roberto vid bensinstationen.

De lyssnar på polisradion och tillsammans har de full uppsikt över in- och utvägarna till Alby centrum. Samtidigt in i köpcentret. Precis vid ingången finns en restaurang.

Det är kväll och fullt med gäster. Bara några tiotal meter från de ovetande restaurangbesökarna gömda under taket ligger 22-årige Mosam, borraren och Temo. Vi börjar släppa dit grejer och rigga upp.

Antingen måste vi vänta till klockan 10 tills centrumet stänger, eller 11 tills restaurangen stänger, kanske stängde 1. Hur mycket hörs det bort till restaurangen? Krögaren Mirre.

Så vi bestämde att vi offrade, så det var jag och Roberto. Vi offrade och sa att vi gick in i restaurangen. Så star vi ett bord som är så nära inåt centrum som möjligt, som med andra ord, så nära banken som möjligt.

Kör igång, kör igång, sa vi till de där uppe. De skulle köra borrmaskinen en minut. Det var ett litet, litet brummande ljud, men det ljudet försvann i all musik och alla fläktar.

Så vi sa, inga problem, kör på. Så kunde vi även köra när restaurangen öppet. Så går det bara snyggt ut och ställer sig på sina platser igen och börjar bevaka. Uppe på taket är den stora borrmaskinen fäst med bultar i betongen.

Under optimala förutsättningar ska det gå att borra ett hål på ungefär en halvtimme. De fem gärningsmännen hoppas vara klara innan natten är slut. Men kuppen kommer i själva verket att pågå hela helgen.

Ingjutet i valvtaket ligger dubbla lager armeringsjärn och borrningen drar ut på tiden. Då får man ju sakta farten lite när det kommer hjärn. Sen ser man på vattnet där.

När vattnet är ljust så är det cement, man kan pressa. Sen när vattnet blir lite mörkare så är det hjärnspån och sånt, då får man sänka farten. Så man kan inte hålla på och fibbla därinne.

För det är så lätt att det går fel. Och det vore ju synd när man väl har ett sånt gyllene tillfälle. Och lite nervöst är det ju, måste man ju säga. Det är inte helt skönt att vara stå där och borra på en bank och veta att när som helst kommer det värsta pådraget.

Jag tror inte vi hade borrat mer än kanske 10 minuter eller 20 minuter eller något sånt som meddelade Roberto. Åh nej, lillebror kommer och lillebror var ju vår benämning för vaktbolag. Alltså det första var man helt säker på, nu är det kört, nu är det kört.

Så man tänkte att man skulle börja packa ihop och dra därifrån. Jag åker dit, stannar bilen utanför. Jag låser upp bakluckan, tar ut hunden. Och jag vet att jag noterar att det finns någon person där i närheten som nästan jag tycker iakttar mig.

Men det kopplade jag inte ihop med det här larmet på det sättet, inte just då i alla fall. Göran Barth är väktare och jobbar på Securitas. Han är vid tiden 30 år gammal och tillhör en specialavdelning inom företaget, ett slags elitstyrka av väktare med särskilt hög kompetens.

Ja, vi har lite extra utbildning och är väl då uttagna av de som man tyckte var bäst lämpade för den här typen av arbetsuppgifterna. Kunna ta egna initiativ, kunna klara av de problemen som kan uppstå och så vidare. Och jag låser upp och går in i bankkontoret.

Och jag går väl fram till larmanläggningen och tittar vad det är som har utlöst. Och det är väl då kontakter i valvet. På displayen på larmanläggningen ser Göran Barth att det är tre larmsektioner som har lösts ut i valvet.

Det är så kallade vibrationslarm inställda på att reagera på ljud, särskilt ljudet från en borrmaskin. Men själva valvet där kundernas bankfack finns är ett utrymme dit Göran Barth som väktare inte har tillträde. Det är låst och det har vi inte någon möjlighet att öppna.

Vi hade ju nycklar till ytterdörrarna så att säga. Så det var dit vi, så långt man kom. Tillsammans med sin hund söker Göran Barth igenom banklokalen. Han går igenom de allmänna utrymmena och de där bankpersonalen jobbar.

Han kontrollerar städskåp och till och med toaletterna. Utanför det låsta bankvalvet lägger han örat mot dörren. Det är det man kan göra, lyssna vid valvdörren. Om man hade hört något ljud så hade man ju naturligtvis reagerat på det.

Men det hörs ju ingenting, inte som jag kan uppfatta. Hunden är lös där inne och han markerar ju ingenting som jag kan se. Det är ju ett ordinärt bankkontor så det finns inte så mycket utrymme.

Det finns väl kanske några kontor och något lunchrum och så vidare. Men det är ju intakt allting. Väktaren Göran Barth kontaktar Securitas larmcentral för att meddela att banken är tom.

Varför flera larmsektioner inuti valvet har lös ut är en gåta. Det kan jag inte förklara. Men att det var i valvet var det ingen tvekan om. Securitas larmcentral gör nu bedömningen att larmet är trasigt.

Göran Barth föreslår att larmcentralen ska ringa till bankens kontaktperson som kan komma och låsa upp valvet för kontroll. Men av sin arbetsledare får han till svar att bankens tjänstemän inte vill bli störda nattetid. Jag tyckte ju alltid att när det gällde just typ som banker och såna här, då ska man ringa till.

Men det var ju inte så att man skulle det till vissa då. Det finns ju de som blir galna om man ringde och störde dem. Fan ska jag bli väckt på nätterna för? Och då avslutade jag väl med att säga att ja, då lämnar jag här då.

Jag tänkte nog

Efter den andra släcker ner butik efter butik i Alby centrum. Det var jag som upptäckte det, för jag stod ju på slänten. Motorcykel och såg ner mot centrumet. Nej, vad gör ni?

Hela banken slockna. Bankomaten och alltihopa slocknade. De antog att det är någon banksladdarna och kortslutet där så att hela banken slocknat totalt. Vi har bland annat släckt en spelbutik och halva konsum har vi släckt.

70-80% av centrumet var helt släckt. Men då packade vi på varann för vår våning när vi kom dit på lördagkväll och började tidigt. Oj, alla de här farorna som var släckta, de var hur tända som helst på lördagen.

Jo, vi har haft en mycket snäll vaktmästare som varit uppe på dagen och bytt alla säkringar. Klockan är 03:27 natten mellan lördag och söndag. Ute börjar det ljusna.

Uppe på valvtaket är ett hål helt färdigt och det andra snart klart. Då kommer nästa överraskning när den stora borrkronan skär av en röd kabel som är begraven inuti betongen. Så det borrar och så tar vi.

Oh, nu är det knas, nu är det knas. De kallar mig för nollan, vi har alltid siffror på varandra så vi behöver säga namnen. Åh nollan, det blir jätteförvånad för det borrar en röst.

Panikröst. Nu blir det knas, nu blir det knas. Ja, vad händer nu då? Det har hänt grejer hela tiden. Oj, jag har dragit brandlarmet. Så vi ställde oss i slänten och man började se brandbilarna börja komma ner.

En efter en. Sex eller sju hela brandbilar kom. Alltså det är helt undra. Och en befälsbil. Nu hittar de det, nu är det kört. Det är jävla skit, så här långt han vet.

Men när de inte såg någonting då gjorde de ingenting. Huxflux åkte den ena bilen efter den andra och ingen är kvar. Då var det bara att sknalla ner och fortsätta.

Det som är konstigt är däremot att de aldrig blandade in polisen. Det tyckte jag var konstigt. Inte någon gång på hela tiden var det ett enda ljud i polisradion plus att de kom inte ner.

Efter att brandkåren lämnat Alby fortsätter Gotabankens larm att gå. Men på Securities larmcentral, som nu har bedömt larmet som defekt, väljer man att inte skicka ut väktare på vad man tror är felaktiga larm. Det kommer senare att konstateras att banken i praktiken står helt obevakad.

Väktaren Göran Barth. Tanken är nog att det är något tekniskt fel, larmet har fått fnatt. Man ser att det har gått inbrottslarm, men det har det gjort hela tiden så det bekymrar man sig inte om.

Ett sådant larm som det var här ska man naturligtvis ta på allvar. Det var väl det jag tyckte. Men det var inte någon som tänkte på att det här skulle kunna hända.

Tyvärr. Det är söndag, kuppens tredje dygn. På dagtid är Alby centrum fullt av folk. Torghandlare säljer grönsaker och människor passerar på väg till och från tunnelbanan.

Mirre, Temo, Mossam och borraren håller sig gömda under dygnets ljusa timmar. Bilhandlaren Roberto tillbringar dagen med sin fru och deras två barn i centrala Stockholm. De åker ut med båten, besöker Vattenfestivalen och tittar på fyrverkerierna.

Alby centrum kvarten över elva på söndagkvällen. Borraren och vaktmästaren Mossam håller vakt på utsidan. Temo, Mirre och Roberto är tillbaka på taket. Borrningen är klar och med hjälp av den stora borrpelaren firar de sig ner genom det halvmeterdjupa, treklöveformade hålet och in i bankvalvet.

Man ser ett bankfack och de här skåpen. Typ värdeskåp som har ett omklädningsrum kan man säga. Så kör vi och kollar hur man skulle få upp de här skåpen. Varje sånt här värdefack var ungefär som att öppna ett kassaskåp.

Man vet ju inte vad som finns i det. Det kan finnas mycket, det kan finnas lite. Vi öppnade dem i soloxordning först, de största, sen de mellersta. Och sen sådär rulliga.

De är ganska sega i sig och ju mindre luckorna är, desto segare var de. För det var varmt där nere och man blev trött. De åkte och hade en skjorta på mig redan när jag kom ner i valvet.

Först det jag fick göra för tio minuter var att bara rätta upp alla knappar, för den var ju helt dyngsur. Dammigt och mörkt och trångt och jävligt. Träningsvärk i armarna och vi blev helt sega efter ett tag.

Så det tog längre och längre tid att öppna dem. De här förbannade luckorna. Inne i bankvalvet finns 943 bankfack, ordnade i rader längs väggarna och i mitten av valvet.

Inuti valvet finns också två rörelsedetektorer som registrerar åtminstone tio larm. Men ingen kontrollerar larmen och Temo, Roberto och Mirre kan jobba på ostört. Vi kom på ett jättebra system, att man bara tar ut dem till hälften, lutar ner dem, skakar ner alltihopa och sen tar man bara själva sedlar och det lösa guldet.

Inga tyger och ingenting sånt, för det blir så fruktansvärt mycket plats. Det är guld och det är kvitton, papper, kontrakt. Sen är det smycken. Obligationer, aktier, nycklar.

Och sen pengar. Totalt uppskattas stöldgodset vara värt omkring 30 miljoner kronor. Sju, åtta, nio i kontanter och resten i guld. Ett av de här bankfacken som vi öppnade, jag kommer ihåg det, drog ut lådan och rullade ner.

Och det rullar ut, rullar med tusenlappar med gummiband runt omkring. Då fattar man att det var hundratusen i den rullen. Och en till, och en till, och en till, och en till.

Så jag vet att ett fack, jag har räknat dem inte helt exakt, men det var nog elva, tolv stycken minst rullar med tusenlappar. Jag uppfattade att det var hundratusen i varje. Klockan närmar sig fyra natten mellan söndag och måndag.

Om bara några timmar ska arbetsveckan börja och Alby centrum öppna för allmänheten. Snart är det fan måndag morgon, de öppnar ju banken liksom. När som helst. Där fick vi tajma lite bättre, hoppa ut precis innan ruschen kommer.

Men då sa vi, då tittade vi på varandra, jag och Temo och Roberto, vi var helt slut, totalt slut. Äh, vi skiter i det då. Då hade vi gjort lite mer än hälften av bankfacken.

Då kunde vi vågat min lilla bagg som jag höll på att fylla då, då var inte den fylld. Och var och annan gång när man öppnade ett bankfack, oj, buntar visste obligationer. Och det skulle vi absolut inte ha med oss.

Så då lade jag bara upp det på bankfacken, så att de bara, de sticker ut sådär, det bara tänker, nej, det här ser inte bra ut. Och så lutade jag mig i baksätet, åh, antagligen somna fort som sörra, för man har jobbat hela helgen. Och vakna upp och blåljusen.

Och det bara blinkar, nej, nej, vad har hänt, vad har hänt? När klockan är 01.40 natten mellan måndag och tisdag blir den stora Cadillacen stoppad av polisen utanför småländska Tranaryd.

Så kommer det fram en polis på varje sida, hej grabbar, hur var det här då? Så tankarna börjar snurra på en gång. Vad är det polisen alltid gör? Det är väl alltid det med bagageluckan.

Det har gått mindre än ett dygn sedan kuppen avslutades och bak i bilen ligger Mirres del av stöldgodset. Sjömanen frågade, vad är det nu? Jag har kört fort. Nej, nej, nej, förstår ni inget skatteplapp.

Nej, nej, nej, nej, jag är på framsätet. Den är precis nyköpt, den är precis nyköpt bilen. Jag har kvittot här och sånt där. Jag vet inte riktigt varför det kom sig, men de gl

Längsta, längsta halvtimmen i hela mitt liv. I polishuset i Fittja går utredningen framåt. Det står nu klart att det finns en koppling mellan de båda inbrotten i Södertälje och kuppen mot Gota-banken.

Men när det gäller gärningsmännen är bevisläget dåligt. De har inte lämnat några personliga spår efter sig och istället blir polisen hänvisad till tips. Kriminalinspektör Torsten Alm.

Tips spretar ju alltid i början. Hur många människor som helst ringer in och säger att det är den och den. Vi hade ju en tipscentral, så vi hade halva våran spaningsavdelning satt och tog emot tips.

Men vi fick inget mer, vi hittade inte något gods ifrån själva Gota så mycket. Vi hade helt dåligt med att göra. Dagarna går utan resultat. Under tiden växer frustrationen bland de drabbade bankfackskunderna.

I miljonprogramsområdet Alby är en hög andel av de boende födda utomlands. Guld och kontanter är det enda många har lyckats få med sig på flykten till Sverige. Livsbesparingar som de förvarat i Gota-bankens valv.

Tidningen Aftonbladet åker till Alby och intervjuar oroliga bankfacksinnehavare. Det är vi föräldrar som sparade guld åt våra barn, berättar en kock med bakgrund i Turkiet. Jag hade guld för 130 000 kronor i mitt fack, säger en man som jobbar som montör.

Aftonbladet intervjuar också bankdirektören som lovar att alla ska få ersättning. Några veckor senare gör polisen ett genombrott. Kriminalinspektörerna Torsten Alm och Ulf Seldea tar kontakt med en gammal bekant i den kriminella världen.

Serien är en av våra tipsare som berättar om brottet för oss. Han som vi kallade för Hålet var det väl. Han visste hur det här hade gått till. Då ledde det till en person som sprang runt i Alby.

Han hade tidigare gjort inbrott. En liten småtjuv, det är en som heter Mossan. Då får vi låna en lägenhet i Alby mitt emot där han bor. Vi börjar spana på honom från den här lägenheten.

Vad vi ser så köper han mopeder och åker runt på. Han leker på gården. Vi tror att det är totalt fel. Det är så professionellt borrat och det verkar så professionellt gjort.

Det var inte hans kaliber på brott, tyckte jag. Men sen vart det så många tips mot Mossa, att han skulle ha med det här att göra. Vi var tvungna att agera, titta på honom och se, kan han ha med det här att göra?

Vi plockar väl in honom och vi talar om att vi håller på att utreda Gota-banken. Vi frågar honom, vad vet du om det här inbrottet? Han svarar, ja det vet jag väldigt mycket om.

Jag gör ju på RAS av stolen. Han har ju kunnat sagt, nej jag har ingen aning eller någonting sådant. Men säga att han vet mycket om det, då blir han ju intressant i utredningen.

En husrannsakan genomförs hemma hos vaktmästaren Mossan. Och i en papperskorg hittar polisen en sönderreven lapp. Det är en kopia på en så kallad följesedel som försvunnit vid ett inbrott på en telefirma i Södertälje.

I ett annat utrymme hemma hos Mossan hittas en polisscanner och två komradioapparater. Också stulna i Södertälje i början av augusti. Mossan förnekar brott men blir häktad och placeras så småningom på Kronobergshäktet i Stockholm.

En söndag, en knapp månad senare, ringer en vårdare på Kronobergshäktet till Stockholms polisens kriminaljour. I den cell där Mossan sitter har vårdaren upptäckt ett meddelande på väggen. Här satt mannen som utförde en av de största bankkupparna som någonsin hänt i Sveriges historia.

Nämligen kuppen mot Gota-banken i Alby där man borrade sig in i valvet genom taket. Och i ett duschrum på häktet, på en dörrkarm, finns ytterligare ett meddelande. Mossan vänder sig direkt till borraren och Roberto och nämner dem vid namn.

Till borraren och Roberto från Mossan. Blånekka hela tiden. Säg inget. Vi känner inte varann. Kriminalinspektör Ulf Zeldé. Och Roberto, honom har jag haft med att göra tidigare, så jag vet att han hade nog kunnat samla ihop folk som gjorde det här.

Bilhandlaren Robertos namn är ett av de som redan finns med bland polisens tips. Och tack vare Mossans meddelanden på häktet riktas nu strålkastarljuset i än högre grad mot Roberto. Polisen genomför en husrannsakan och i ett uthus som han delar med sin granne görs flera intressanta fynd.

Betongrester skickas på kriminalteknisk undersökning och visar sig vara av samma sort som betongen i valvet. Och bland annat en borrmaskin, en plastslang och en elkabel kommer från Södertälje borrteknik. Och då fick vi lite mer bäring på att det var på Södertälje borrteknik de stal all borrutrustning som användes vid det stora brottet.

Det ser nu ut att finnas en klar koppling mellan Roberto och de båda inbrotten i Södertälje som i sin tur har koppling till kuppen mot Gota-banken. Roberto häktas i sin frånvaro och kriminalinspektör Torsten Alm får i uppdrag att bege sig till hans ombyggda sommarstuga i sydvästra Stockholm. När vi ska gripa honom så är inte han där utan han blir efterlyst.

Han är på rymmen för oss. För att vi ska få tag på honom så följer vi helt enkelt efter hans fru och barn. Ser vad de åker för de ska träffa honom. Och då hamnar vi till slut ute i Björknäs.

På den tiden brukade vi alltid om man kunde lyssna i brevlådan om man hör något helt enkelt. Så jag smyger upp efter och sätter mig och lyssnar i brevlådan. Öppnar den lite grann för att höra.

Och då i något läge så säger frun då, jag vet inte vad jag ska, någonting så här, jag vet inte vad jag ska tro. Jag har ju sett honom med en hög guld och diamanter på vårt köksbord, säger hon. Efter tre veckor på flykt grips Roberto en höstdag 1992 och förs till häktet.

Förutom Roberto och vaktmästaren Mossan häktas också den man som vi kallar för borraren. Men trots tre personer i häkte så är polisens utredningsläge dåligt. Det blir mer och mer desperat, inte desperat men mer prekärt för oss för att vi förväntar oss att få tekniska resultat, alltså fingeravtrycken och sånt där.

Men det kommer ingenting. Vi hade hur många tips som helst som sa att de här har gjort brotten eller så sa de att ja ni har tagit rätt personer. Men vi fick inget mer.

Jag är övertygad om att vi var på rätt spår. Men bevisläget är ju svagt. Vi har ju ingen teknisk bevisning. Så ju längre tiden gick desto mer kände vi att det här börjar glida oss ur händerna.

Vi kom inte in i mål. DNA fanns inte på den tiden. Och då blev det ju till slut att åklagaren sa att jag kan inte ha de häktade längre, jag släpper dem. Jag kom in i utredningen vid årsskiftet 92-93 och vi bestämde oss för att det här skulle vi inte ge upp utan fortsätta driva så långt vi bara kunde.

Med de misstänkta gärningsmännen på fri fot går utredningen in i sin andra fas. Ny förundersökningsledare blir åklagare Ronny Jakobsson. Ett sånt här brott ska man göra allt vad man kan göra för att lösa.

Vi pratar om ett halvtusen personer som har blivit av med besparingar, dokument. De som har gjort det börjar självklart också få känna av hur samhället ser på den här typen av grov brottslighet. För det är ju det det handlar om helt enkelt.

Mycket grov brottslighet. Ronny Jakobsson och hans nya utredningsteam går igenom alla ledtrådar på nytt. Men fortfarande är tipsen och fynden bara att betrakta som indicier.

Och det saknas konkreta bevis som binder de misstänkta till kuppen. Det fanns ju alltså inga spår av gärningsmännen kring valvet, vare sig på valvtaket eller i själva bankvalvet. Det fanns inga vittnesiakttagelser.

Det var ju i så mått ett

det där vapnet, och så fick han komma ner då, så kunde vi konstatera att det var det som hade försvunnit. Vapnet visade sig vara en pistol av märket Browning, stulen ur bankfack nummer 776, tillhörande Yvonne och Assar Åkerman. Det jag minns egentligen som sitter kvar på näthinnan, det var känslan när vi kom in i bankvalvet.

Det var så vidrigt. Det var som, jag kan tänka mig att nästan som när man kommer i en krigshärjad stad och så ser man allting bara ligger på marken. Det var bara en enda geggamoja alltihopa och bland det här låg det ju, det låg kvar smycken och det var nycklar.

Ja, det var allt möjligt och så tillsammans med det här som de hade borrat igenom cement och så vidare. Det var väldigt obehagligt. Yvonne och hennes man får ersättning från försäkringsbolaget, men armbandet och halskedjan med inflätat människohår och de andra smyckena kommer de aldrig få tillbaka.

Det kändes ju tråkigt att bli av med. Mest var det nog bara att, kunde vi drabbas av det här? Någon slags, jaha, varför det? Så satt de då inför rätta i Huddinge idag, de tre män som misstänks ha begått landets hittills största bankkupp.

Bland annat har juveler från bankstölden hittats hos en av männen. Obligationer och pistol som stals kan bindas till de misstänkta. Den 10 januari 1995 inleds rättegången i Huddinge tingsrätt mot Mosam, Temo och Roberto.

Mirre och borraren går helt fria. Temo fälls bara för häleri, men både Mosam och Roberto döms för grov stöld. Hovrätten bestämmer straffet för Mosam till sex år och för Roberto till fem och ett halvt års fängelse.

Det känns ju surt, men det är ingenting som man blir bitter för. Don't do the crime if you don't do the time. Man får ju stå för det. Man vet vad man har gjort, man vet vad man är sen på.

Sen hade jag otur. Shit happens, bara för att en sitter behöver ju inte alla sitta. Bästa hade ju varit om ingen hade åkt fast av allihopa, men nu blev det bara två av allihopa.

I värsta fall hade det varit alla av allihopa, så gott att vara överraskad. Står exakt i lagboken hur mycket man får om man gör vad. Temo döms till en månads fängelse.

Enligt honom var det en kombination av tur och skicklighet som gjorde att kuppen överhuvudtaget kunde genomföras. Skickligheten består i att vi vet vad vi ska göra, hur vi ska göra det, fixa utrustning till det och göra det. Det är skickligheten.

Men det är inte våran skicklighet som har gjort att vi klarar oss. Det är ju snarare Securitas klantighet som tillåter oss att klara det. Sju år efter Gota-bankskuppen, i december 1999, ligger ärendet inför domstol på nytt.

Den här gången är det försäkringsbolaget Vasa som har stämt Securitas för att ha brustit i sin bevakning. Hovrätten konstaterar att Securitas har uppträtt nonchalant och grovt vårdslöst och att Securitas agerande är den direkta orsaken till att kuppen kunnat genomföras. Hovrätten dömer Securitas att betala nästan 21 miljoner kronor i skadestånd.

Två tredjedelar av de drygt 30 miljoner som försvann vid Gota-bankskuppen i form av pengar, guld och juveler. Men förutom obligationerna, pistolen och de upphittade smyckena har själva stöldgodset aldrig återfunnits. Yrkesstyven Temo lever upp sin del av bytet på bara några år.

Och sen till slut så rinner det iväg till 35-50 papp i månaden bara på fasta avgifter. Tre, fyra, fem år tog det väl kanske. Ångrar du dig? Naturligtvis inte. Det går ju inte att försvara fel.

Då felar man igen. Man kan inte försvara det man har gjort. Men det sitter ändå en yrkesstolthet djup där inne att man lyckades, att man fan hade bollen nog att göra det.

For a once in a lifetime, det går inte att komma ifrån. Om jag skulle göra det igen? Ja, utan tvekan. Tyvärr alltså. Twice in a lifetime. Jag kommer till svenska pengar, då var det väl runt 7,5-8 miljoner.

Trögaren, Mirre. Jag kommer ihåg att vi lite över en halv miljon på skalla fick vi svenska pengar, men så var det ju en och en halv miljon nästan i obligationer. Guldet var väl ungefär, jag kommer ihåg att jag sålde iväg mitt guld sen kilovis.

Jag tror det kom upp till nästan 20-22 kilo. Vad känner du inför din egen skuld? Du har ändå stulit de här sakerna från människor. Ja, grejen är att jag har alltid tänkt som så.

Det är därför jag har valt just den typen av brottslighet. Att man inte hotar någon, man skadar inte någon. Jag har alltid tänkt som så att kan vi göra ett brott och tjäna pengar på det och ingen släpper det tar.

Så länge ingen släpper det tar, man gör ingen illa. Då är det acceptabelt, jag skulle ursäkta mig. I min värld kan det vara acceptabelt. Bilhandlaren Roberto gräver ner sin del av bytet i skogen.

Men när han kommer ut från fängelset har gömstället förvandlats. Jag gömmer den, och när jag kom ut så är det en byggarbetsplats. Det finns ingenting kvar. Det är mina grejer, det har varit någon annan som gjorde sig de.

Någon glad byggarbetare, jag vet inte vad som har hänt egentligen med vad grejerna tog vägen. Du har ingenting kvar? Nej. Fallet var att jag blev bankrutt och ännu fattigare än vad jag var innan jag åkte in.

Så frugan lämnade mig och jag blev av med min familj. Så jag säger, ibland finns det ansvarbart nackdelar. Det käraste är ju inte pengar och sånt, utan det är familjen.

Du har hört P3-dokumentär om rekordkuppen mot Gota-banken. Jag heter Martin Jönsson. Producent Rosa Fernandez, slutmix Ludvig Jansson. Arkivmaterialet kommer från Sveriges Radio och Sveriges Televisions nyhetssändningar.

På våra sociala medier hittar du mer material från programmen och kan ställa frågor direkt till oss. Vi heter P3-dokumentär överallt. Programmet är gjort 2018.