Vargolyckan på Kolmården

Det här är P3-dokumentär. Människor i tusentals under årens lopp ville komma och stifta närmare bekantskap med Kolmårdens vargar. Det var ju så likt Carolina, att hon tyckte om det här, att bygga upp en bra relation med de här små vargvalparna.

Det är så hemskt att det inte var det hon trodde att det var. Hon visar beteenden hos vargar som borde ha väckt frågor till och om djurparkens arbetssätt. Så jag gick och kollade i skrymslen om hon satt där och hade tagit skydd för att det regna.

Djurskötare dödade av vargar i Kolmården. Hon var ensam inne i varghägnet. Då kom det två poliser och direkt så förstod jag ju. Och det vet jag bara att jag skrek, jävla vargar.

Och sen så blev det ju som ett tecken alltihopa. Du lyssnar på P3-dokumentär om vargolyckan på Kolmården. Och det kommer väldigt ofta upp i mitt huvud att det här skulle inte fått hända.

Jag heter Ida Lundqvist. Alltså när jag kom hem till min kollega som har valparna så är de ju, alltså det blir ju det här klassiska. En dag när man har hundvalpar, de är i ett rum, kompostgaller, de är överallt.

Ja men piper och de liksom tultar runt där, brottas med varann, klättrar på en. Alltså till en början när de är inte jättestora liksom. De ser ut som, ja men det var ju som nio köttfärslimpor liksom.

2009 är det dags för Kolmårdens djurpark att ta hand om en ny kull med vargvalpar. Och det går ut en bred förfrågan i parken om vilka som är intresserade av att vara med. Det kändes ju lite surrealistiskt för att man skulle vara med från start liksom.

Och det var jättehäftigt och som en ära. Sofie Gej Skog är en av de drygt 20 personer som rekryteras. Den första tiden bor de små vargvalparna hemma hos en av djurvårdarna.

Och de nya guiderna, de åker dit för att etablera en bra relation och för att bli som föräldrarestalter åt dem. Då satt vi där inne liksom och bara, ja men myste. Alltså så.

Valparna är bara några dagar gamla och matas med nappflaska för att de ska präglas på människor. När de blir lite större ska de flytta till ett häng i djurparken och vanliga besökare ska få träffa vargarna på insidan av staketet tillsammans med guiderna. Upplevelsen kallas närkontakt varg och är en del i djurparkens ambition att ge en nyanserad bild av vargen.

Näsan, det var ju en sån grej. Alltså en sån bra tuggleksak liksom. Så där hade man ju lite så här små sår på näsan liksom. Men det är mysigt. En av Sofies nya kollegor heter Carolina och hon rekryteras från avdelningen för forskning och utbildning.

Hon var där ganska ofta. Hon blir den som får bäst relation till vargvalparna. Näst efter djurvårdaren som de bor hos. Hon tyckte det var jättemysigt och de var ju jättegoda och då var de ju små.

Gunilla är Carolinas mamma. Det var ju så likt Carolina att hon tyckte ju om det här. Att bygga upp en bra relation med de här små vargvalparna. Och entusiasm som hon alltid gjorde när det var något hon tyckte om.

Carolina blir vad personalen kallar för en morsa för vargarna. Ett substitut för vargmamman som de i vanliga fall skulle ha blivit präglade på. Och djuren tydde sig till henne.

Hon hade väldigt lätt för att bygga upp fina relationer med alla djur hon träffade. Och jag tyckte inte om det. Men Gunilla känner sig inte odelat positiv när hennes dotter berättar om sina nya arbetsuppgifter.

Men samtidigt så visste jag ju att jag kunde ju inte påverka. Hon ville ju detta. Jag var ju inte insatt i hur det gick till egentligen de sista åren. Och hur dåligt det hanterades med närkontakt varg.

Senare ska det visa sig att det finns brister i personalens säkerhet. Och för första gången kommer en vargolycka att tas upp i en rättssal. Men där och då, innanför kompostgallren hemma hos kollegan, är det ingen som verkar fundera över några risker.

När hon tog sig an den här uppgiften så litade jag på att Kolmårdens djurpark vet vad de gör. De hade ju hållit på med närkontakt varg sedan 80-talet. Det här programmet ska handla väldigt mycket om sådant som ni inte känner till om djur.

I SVTs program Café Norrköping från 1983 syns programledaren framför vargarnas hängn när arbetet med att nappa upp och socialisera vargar är ganska nytt. Vi ska till exempel utreda vargen, är han farlig eller snäll? Jag kan redan avslöja, han är snäll egentligen.

I varje fall mot oss människor. Ja, det där att man överhuvudtaget tog upp det i media kan möjligen bero på att det var ändå lite nytt det här att vargar kunde vara vänliga varg. Olof Liberg är docent i viltekologi.

Tidigare har han varit koordinator för vargforskning i Skandinavien. Även i ganska breda lager uppfattade man varg som farlig bland vanligt folk. Så det var säkert sensationellt att man kunde till och med gå in till vargar i ett häng.

Ska vi ta och flytta oss över till varganläggningen nu? För det tycker jag är spännande. Vargen är betydligt snällare än sitt rykte, det påstår jag. Det här är starten på ett nytt sätt att arbeta med vargar.

Skötaren i tv-programmet från 80-talet ser ingen anledning att vara rädd. Ingen är rädd för vargen här, heter det ju i visan. Ska man vara det? Jag var rädd alldeles nyss.

Nej, det ska man inte. De har aldrig visat någonting mot människor. Och människor är ju inte deras naturliga byte, så de har ingen anledning heller. Vi har ju fått in med det här från eviga barn att vargar är farliga.

Visste du det också tidigare? Hade du den uppfattningen? Ja, när jag var liten så var jag faktiskt rädd för vargar också. Men det har jag lärt mig nu när jag har hållit på med dem.

Jag har läst rätt mycket om det. Känner de dig väl? Ja, det gör de. Så de är inget rädda för mig. Det är väl nära på så de behandlar mig som medlemmar i flocken.

Vad har du för social ställning i flocken? Ja, jag är högst. Är du högst? Det var under en kort period skedde en ganska stark vändning i attityder i västvärlden.

Och då åkte vargen med av det, så att säga va. I århundraden har vargen varit ett problem. Särskilt för folk på landsbygden som fått sina boskapsdjur rivna och sin försörjning förstörd.

Jag skulle säga att på ett decennium så vände det helt och hållet från att vara ett hatad djävulsobjekt till att nästan bli ett helgon. Så det gick lite långt åt andra hållet, som det ofta gör. Pennan slår så slår det ofta hårt.

Människor i tusentals under årens lopp ville komma och stifta närmare bekantskap med Kolmårdens vargar under reglerade former, givetvis med ett pedagogiskt budskap också. Mats Hagrén är zoologisk chef på Kolmårdens djurpark när den nya kullen med vargvalpar nappas upp 2009. Och det gäller ju faktiskt även sådana som var skeptiska eller till och med fientligt inställda till vargen och dess förekomst i Sverige.

När Sofie och Carolina börjar jobba med vargarna finns det ingen annan djurpark i Sverige som bjuder in besökare såsom Kolmården gör. Alltså det gör ganska mycket för människor när man någonstans får ta på djur. Det märker man liksom oavsett vilka djur det är.

Det blir nästan som att man har fått annat band eller man skapar liksom, ja, det blir något annat liksom. Massor av kändisar kommer hit och Zlatan och kungen är bara några av de VIP-gäster som poserat omgivna av nyfikna vargar. Många tusen besökare per år släpps in till de två olika vargflockarna i grupper med max 15 personer åt gången.

Och vargarna, de ville oftast hälsa på gästerna. Alltså de flesta gångerna så kom ju de och mötte liksom vi grinden. Och ett

-och guida in besökare på 90-talet. Guidernas egen säkerhet var sällan någonting som de ens diskuterade. Det kunde komma på möten att vad händer om någon får en gren i skallen eller någon av oss svimmar?

Det var på den nivån. Jag kan inte erinra mig någon som någonsin har sagt- -att det var farligt för oss att jobba ensam och vistas ensamma med vargarna- -för vargarna kan attackera oss. De bästa dagarna var egentligen när det hade börjat bli vår- -och då satt man ju för att hängnet var ju runt ett berg, kan man säga.

Så då satt man där eller låg ner på berget när solen hade kommit- -och sen fullt med vargar runt omkring så kunde man bara ligga där och chilla. Mats Höggren säger att det handlar om ett ömsesidigt förtroende- -mellan djuren och människorna. Jag själv tyckte att det var så värdefullt och viktigt att ha ensamtid med vargarna.

För att om jag hade en bra relation med vargarna när jag var ensam- -så var det också en viktig förutsättning för att jag i nästa steg skulle ta med andra människor- -in till de här vargarna. Att jag var så trygg med dem och de så trygga med mig. En polisutredning som görs senare visar att andra parker runt om i världen- -inte tillåter personalen att jobba ensamma i hägnen- -eftersom socialiserade vargar bedöms som potentiellt farliga predatorer.

Kolmården har en annan uppfattning och den baserar de i första hand- -på sin 30-åriga erfarenhet. Men det kommer att visa sig att de har fel. Om man är som många av de här guiderna som jobbade i det här varghägnet- -ganska unga.

Carolinas lillasyster Matilda. Man lyssnar ju och lär av sina äldre kollegor. Om någon säger att det är ingen fara, det här har vi gjort i 30 år- -och det har aldrig varit några problem.

Det är inte farligt att gå in ensam i det här hägnet. Det är klart att man tror på det. Men sen var det ju mycket som hände där efter två år eller däromkring. Det var rörigt i våran grupp rent personalmässigt.

Det var säkert då som djuren började sortera ut vissa personer. Flockens flocken är den största man haft på Kolmården- -och det är från början en stor grupp med guider som jobbar med dem. Det är ganska många, de är ganska unga och majoriteten av dem har inte jobbat som vargguider tidigare.

Anders Wallberg är kriminalinspektör i Norrköping. Han sitter framför datorn och bläddrar i olycksrapporter från varghägnen. Det som framgick också var att ett flertal av dem haft lite problem att få kontakt med vargarna.

Av olika skäl. Vargarna visade ointresse och kom inte fram till dem när de går in och ska umgås med dem. Eftersom det inte är någon större idé att guida om vargarna springer iväg och gömmer sig- -är det många i personalen som slutar.

Men vissa av dem slutar för att vargarna kör ut dem genom att morra eller visa tänderna. Det är en markering som betyder att personerna inte är välkomna in igen. Och i maj 2011 händer något som man inte upplevt förut.

Just den här tjejen hade problem med att vargarna inte kom fram till henne. Tjejen, som vi kan kalla för Alice, ska gå in till flocken för att stärka bandet som deras ledare. De provar ju olika.

De är målinriktade, väldigt engagerade de här. Det var en uppgift som skulle lösas. Det hon gör den här dagen är att hon tar på sig privata kläder. Man spekulerade i om det på något sätt kunde ha med arbetskläderna att göra.

Så då tänkte de att då provar man det. Alice har skrivit en incidentrapport om det som utspelar sig. Det här är en inläsning av den. Då gick hon upp i privata kläder.

Grå munktröja utan blixtlås, luvan nedstoppad och ganska tighta bruna jeansleggings. Vita gympaskor. Hon går upp och noterar att två av dem är väldigt ivriga och har något konstigt i blicken.

Skjutnassar och smackar efter händerna direkt. Jag ryter i, får inte tag i honom, men han ryggar och krumpar. Sen rör de sig upp mot den här höjden som de kallar för berget.

Där sätter hon sig på en sten. Sen är det en varg som nosar henne i nacken och lyckas få tag i hennes hår. Jag kastar bak armarna, får tag i skinnet runt halsen.

Lyckas hänga kvar en stund, morrar. Tror att jag lyckades hålla i några sekunder innan han kom loss. Då blir hon liggande av den där situationen. Alla vargar ställer upp runt mig.

De såg till att göra så att jag inte hade någon sida fri. Hon ritar till och med en liten skiss i sin tillbudsrapport- -att de befinner sig med 180 graders mellanrum, så att hon hela tiden inte kan se båda två samtidigt. Hon börjar skrika och göra utfall mot dem.

Sen kommer hon ut och får reda på att de här fordonen som har distraherat dig- -är det folk som är ute och letar efter vem det är som skriker. Hennes skrik där inne gör att situationen slutar som den gör, förmodligen. Det är klart att man blir chockad.

Hon var jätte-skärrad och vi satt och pratade om det utomhus- -utanför bondens lantgård satt vi i ett gäng. Vi pratade om händelsen. Det var många i arbetsgruppen som ville kunna gå in själva.

De tyckte att det var viktigt att ha relation med djuren. Jag förstod det på Carolina som att det var den uppfattningen hon hade på något sätt. Carolina berättar för sin lillasyster Matilda om det som har hänt.

Det var varghjarnas beslut att markera mot den här guiden att hon inte var välkommen mer. Men hon hade heller inte uppfattat det som att det var en farlig situation. Och så här i efterhand borde hon ju ha gjort det.

Redan samma dag var Alice tillbaks inne hos vargarna- -tillsammans med kollegan som nappat upp dem för att försöka få relationen med djuren att funka. Det säger Mats Höggren. Jag vet att det gjordes flera ansatser och försök och att hon var med.

Men till slut bestämde hon sig för att... Eller hon och C. Det var väl ett ömsesidigt beslut att hon inte skulle jobba med vargarna mer. Hela den här verksamheten byggde på en känsla av trygghet och tillit.

Så det var ett annorlunda tillbud. Trots att det inte uppstod blodvite kändes allvarliga- -för att det var en ny sorts händelse som jag tror ingen som jobbade där kände till sen tidigare. Den typen av beteenden från vargflocken.

Några dagar senare hålls ett möte med den så kallade vargrgruppen. Då pratar man om det som Alice varit med om och fattar ett beslut- -som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Att vi givetvis skulle vara ännu mer alerta och observanta på vargarnas beteende.

Då gjordes den samlade bedömningen att vi nog kunde jobba vidare i alla fall. Kriminalinspektör Anders Wallberg kommer senare att hålla förhör med Alice. Det hon upplever och som kanske gör mig mest beklämd är att hon upplever- -att hon inte blir tagen på allvar av sina kolleger och chefer.

Utan man ser det här mer som att det är någonting som hon har gjort galet. Man fortsatte gå in ensam och man fortsatte gå in utan radioapparat. Mellan 500 000 och 600 000 besökare kommer till Kolmården varje år- -för att titta på djuren och roa sig i nöjesparken.

Kolmården är vinstdrivande och ägs sedan 2001 av koncernen Parks and Resorts- -där bland annat Gröna Lund och Skarasommarland ingår. Närkontakt varg är en populär upplevelse- -och man har betydligt fler guidningar nu än på 90-talet. Man har 15 personer i en grupp av människor som man inte vet hur de kommer att reagera.

Människor som kan bete sig på jättemånga olika sätt. Sofia Geiskog är en av guiderna. Då har vissa individer av djur som inte känns riktigt som att man kan lita på dem.

Eller att man inte riktigt vet vad man kan vänta sig av dem. Att det kunde kännas jobbigt vissa gånger. Ingenting har ändrats i rutinerna efter det att Alice blivit hotad och utkörd av vargarna.

Då kommer en varg fram och biter henne avsiktligt från andra hållet så illa att hon behöver söka vård. Och det är inte första gången. Ett år tidigare fick hon en hörntand i tummen när hon skulle tillrättavisa en varg.

Den gången var inte vargen aggressiv, men Sofie tycker ändå att det känns obehagligt att vara ensam med djuren. Jag var ju gravid så det var mycket... Någonstans är det klart att man har en självbevarelsedrift.

Jag kände mig inte bekväm med det. Nu har det inträffat så pass många saker att man kallar till ett möte i ett försök att styra upp situationen. I kallelsen står det att varje guidning inte är en exakt vetenskap och att mötet sker på vargarnas villkor.

Det står att spänningen ger närkontakt varg till en spetsprodukt och att det ligger i sakens natur att upplevelsen inte är helt förutsägbar. När jag tittar på det här så reagerar jag på att man har jobbat med de här djuren och på det här sättet i 30 år, men det är först nu som man börjar titta på, på allvar börjar titta på säkerhetstänket. Men arbetet med guidernas säkerhet hinner bara påbörjas.

På en hårddisk finns skalet till en arbetsmiljöstruktur med mallar och rubriker, men nästan alla sidorna är tomma. Hon tyckte ju om vargarna. Hon hade ju känt de här vargarna sedan de var små.

Gunilla är Carolinas mamma. Hon uttryckte ju aldrig att hon kände någon rädsla. Carolina har inga problem med vargarna och hon lyckas alltid locka fram alla vargar när hon guidar.

Ibland var det nästan så att vi andra bara försvann, för att de var jättefokuserade på henne. På ett positivt sätt liksom. En och en halv månad efter mötet om guidernas säkerhet jobbar Sofie och Carolina helg tillsammans.

Sofies relation till vargarna är inte så bra, men Carolina är deras morsa och med henne vågar Sofie gå in. Det var ju så små signaler att de var på väg att dra lite i en kamerare. Så var det verkligen en blick och de bara, oj, nej.

Men inte då att de var rädda för henne, inte så jag menar, utan att ömsesidig respekt. På lördagen matar de vargarna vid elva-tiden med ett stort ben som alla utom en är med och delar på. Den åttonde vargen är lägst i rang och har inte fått vara med på ett tag.

Så Carolina går upp och ger honom en egen bit. När de går ut antecknar Carolina med bläckpenna i vargblocket att ledarvargen blivit rädd för hennes gummistövlar och att hackkycklingen inte kommit fram och hälsat. Det blir den sista anteckningen som görs i vargblocket.

Nästa dag är söndag den 17 juni 2012. Då har Carolina känt sig krasslig ett tag. Den åttonde juni ringde hon till jobbet och sa att hon kommer inte. Men sen har jag fått berättat för mig att hon googlade sina egna symptom och kom fram till att hon förmodligen hade fått kristallsjuka.

Det som kallas kristallsjuka orsakas av att små kalkkristaller i innerörat har lossnat. Man kan känna sig väldigt yr när man vrider på huvudet på vissa sätt. När jag fick reda på det så var det inte mer med det så åkte hon till arbetet sen och kom senare.

Anders Wallberg på polisen i Norrköping har noggrant gått igenom vad som ledde fram till det som ska hända några dagar senare. Det som jag reagerar på i utredningen är nog hennes hälsa för att det kommer fler saker här. Den nionde så ringer hon hem och vill bli hämtad.

Hon ringer hem till sin sambo och mår illa helt enkelt. Men sen ändrar hon sig och vill stanna kvar för då ska det nämligen komma kändisbesök och klappa vargar. Det är Michael Persbrandt som ska komma för att hämta inspiration till rollen som Björn i filmserien The Hobbit.

Och att Carolina haft yrsel och dålig balans bekräftas av hennes sambo. Han berättar också att hon har varit stressad den sista tiden. På söndagsmorgonen har hon varit trött och börjat gråta för att hon tappat vattenkokaren i golvet.

Kanske var hon tröttare än vanligt för att hon suttit uppe och kollat på fotbolls-EM. Klockan nio så vet jag att Carolina pratar med en kollega som heter Sofie. De står då ganska nära varghägnet vid ett stall.

Det är dåligt väder så Sofie står där ute och krattar rundan vid en brunn för att det ska rinna. Och det spöregnade och hon hade regnkläder på sig och hade de kläderna hon skulle ha bytt om sen. Hon skulle till solskolan och hade dem i en påse.

Och hon var så här att hon kommer ju inte vara där särskilt länge eftersom det regnade så himla mycket. Så då var hon nej men jag kollar till dem och kollar morgonkollen på hägnet. Så att det är helt liksom.

Och så gick hon upp och så gick jag ner och käkade frukost. Och sen så vet jag att någon gång där omkring vid nio-tiden, inte exakt men då ringer Carolinas chef och söker henne på telefon men får inget svar. Men det är ingenting som någon reagerar över.

Är man upptagen så har man lagt ifrån sig telefonen eller skruvat ner volymen eller svarar inte på grund av arbetsuppgifterna. Så det är ingen som reflekterar över att hon inte svarar då. Carolina har ansvar för att bemanna solskolan som finns inne i djurparken.

Och där ska hon vara klockan tio. Men Carolina dyker inte upp så kollegan ringer istället till Sofie. Och frågade liksom om jag var med Caro för att hon hade inte kommit till solskolan.

Och då kände jag ju så här bara, nej men när man känner att det är någonting liksom. Så då säger jag till min kollega att liksom, nej men jag går upp till vargarna. Det första hon gör är att hon kollar i loggboken som de kallar för vargblocket.

Och det finns ingen notering där, det borde ha funnits. Och det tyder på att Carolina inte har gått ut från varghägnet. Då hade inte jag gått in själv innan. Det hade varit den tid som jag inte hade velat gå in själv.

Sofie är gravid i femte månaden och tvekar en stund. Men dörren är inte låst och Carolina saknas så hon bestämmer sig för att gå in. Jag tänkte på det då när jag kom in att en av vargarna som har varit låg i rang har legat och tryckt in buskar de senaste dagarna.

Men han stod liksom bland de andra. Så han var den första jag såg. Och då tänkte jag, jaha, att han har vågat sig fram då liksom. Men då gick jag, då tog jag till vänster så gick jag varvet några lite längre bort där man hörde de peep och man kände sig orolig och sådär.

Sofie ser inte namnbrickan och pennan som ligger precis innanför den. Hon ser inte heller de släpspår som leder bort till höger från entrén eftersom hon går åt andra hållet. Så jag gick och kollade i liksom, ja men, skrymslen där liksom om hon typ satt där och hade tagit skydd och sådär för att det regnade.

När jag så gick jag runt, hitta, undrar vad det var, regnbyxor eller regnjacka, jag kommer inte ihåg. Och min, alltså det jag tänkte, jag slängde över det över staketet och jag vet egentligen inte, jag tänkte nog liksom så här, nej men de ska inte hålla på och dra i där liksom och springa runt med hennes regnkläder. Och jag tänkte så här, men gud, varför har hon liksom tagit av sig regnbyxorna för?

Så jag kastade över det över staketet och sen så typ 50 meter framför så låg liksom, ja men, regnjackan då. Alltså hon ser inga skador på regnkläderna, så hon får ju inte någon tanke om att det är vargarna som har dragit av kläderna då. Men sen när vi tittar på regnstället efteråt så är det väldigt mycket skador och rymmärken och bitmärken i det.

Så för mig är det uppenbart att det är vargarna som har dragit av kläderna, men det uppfattar inte Sofie då. Och sen så hade jag ju nästan gått liksom hela, hela varvet. Så jag kom till sista hörnet om man säger av hägnet.

30 meter från entrén bakom en höjd ligger Carolina på marken. Men Sofie förstår först inte

Personalen som går in bildar en mänsklig kedja för att söka avhängnet. Precis vid entrén hittar de Carolinas namnskylt och pennan. Det är troligen där som någonting har hänt på väg in eller ut.

Därifrån ser de också de spår som leder till platsen där hon hittades. Carolinas lillasyster Matilda är på sitt jobb och ska precis gå på lunch. Och då var det någon av mina kolleger som sitter och läser på Aftonbladet tror jag det är.

Och det har kommit en flash om att det har hänt en olycka i Kolmårdens varghägn. Och han läser där högt och då är min första tanke att jag får inte vara själv. Jag har ringt dina chefer och det kommer komma någon att ta hand om dig.

Och då säger Linus, Carolina lever inte längre. Jag var här hemma och jag hade mina två barnbarn. Och min son och svärdotter var här för att hämta barnen jag hade haft dem över natten.

Och då kom det två poliser och direkt så förstod jag ju att någonting har hänt. Så jag rusade till dörren och frågade vad är det? Och då frågade de, är du Carolinas mamma?

Och då vet jag bara att jag skrek, jävla vargar. Och sen blev det ju som ett tecken alltihopa. När väl min moster och morbror kom så var det som att jag förstod att jag skulle, nu ska jag åka hem till mamma och undra hur hon mår.

Och då var det som att jag inte ville det. För varje steg blev på något sätt en bekräftelse på att det var sant. Och att möta mamma skulle på något sätt bli den absoluta bekräftelsen på att det faktiskt hade hänt.

Man lever ju i ett trauma. Det är ju som en bubbla alltihopa. Man fattar ju inte. Och sen var det ju så mycket, det gick ju bara en halvtimma så började ju tidningarna att ringa.

Djurskötare dödad av vargar i Kolmården. Hon var ensam inne i varghägnet. Rapportsreportrar intervjuar Mats Höggren, som är den som får möta media i egenskap av zoologisk chef.

Det är svårt att spekulera i nuläget vad det var som gick snett. Vargar är stora, potentiellt kraftfulla rovdjur. Och de här vargarna som vi har från de här guidningsändamålen har ju nappats upp och blivit socialiserade med människor sedan de var små valpar.

Så för oss är det här oerhört egendomligt och vi är bara förvirrade i nuläget. Vad var det egentligen som hände inne i hägnet den där regniga söndagen? Trådar startas på Flashback.

Spekulationer och teorier om vad som kan ha orsakat olyckan florerar. Det fanns inga kameror och inga vittnen. Bara vargarna vet. En kollega berättade i förhör att vargarna efter den dagen inte har velat närma sig platsen där Carolina hittades.

Ledarvargen stannar upp med svansen mellan benen. De andra piper och blir oroliga som om något traumatiskt har inträffat där, säger hon. En teori är att hon blev utmanad av hackkycklingen om ledarrollen i flocken.

Den bygger på att olyckan hände direkt innanför dörren och att Carolina kände sig krasslig vilket hade kunnat bidra till att en varg skulle passa på att stiga i rang. Men personalen tror att man hade fått signaler på om något sådant hade varit på väg att hända. Och det var ingenting som någon hade noterat med just Carolina.

För hennes relation med vargarna och hennes omdöme och kompetens, både det mer tillämpade praktiska och teoretiska kunskaper, var ju omvittnat välrenommerade. Hon bedömdes ju vara den som kanske hade allra bäst kontakt med de här vargarna och det gör ju händelsen ännu mer obegriplig. Men senare ska expertvittnen uttala sig om att det inte är någon garanti att vargarna inte angriper den som har nappat upp dem.

Dagen efter olyckan meddelar djurparken att de stoppar all närkontakt mellan människor och vargar framöver, både för gäster och personal. Vad är det för lådor du har här? Ja, det är min.

Jag har samlat allt. Här ska vi se. Här har jag ett brev som jag har skrivit till Jan Roy. Jan Roy var dåvarande koncernchef för Parks and Resorts som äger Kolmården.

Och Carolinas mamma vill ha svar. Jag hade ju mina frågor här till honom. Varför gick personalen in ensamma i varghägnet? Vem hade beslutat det och på vilka grunder?

Vilka riskbedömningar hade gjorts? Jag hade ju mina tankar och detta var ju då två, tre månader efter att det hade hänt. Och jag visste ju att det hade skett incidenter.

Här har jag fått ett svar då. Där han berömmer Carolina för att hon var en uppskattad medarbetare på Kolmården. Och det som inte fick ske skedde och därför avbryts all närkontakt med varg omedelbart.

Och eftersom olyckan hände kan man med sorg i hjärtat konstatera att den riskbedömning som gjorts av chefer, ledare, anställda och skyddsombud under 30 år med varg och 17 år med närkontakt varg på Kolmården varit felaktig. Det skriver Jan Roy till mig då. Och han uttryckte i telefon att han tyckte då att de underskattat riskerna med varghanteringen.

Frågan är vem som har ansvar för att olyckan har kunnat ske. Det tar tid att utreda och kriminalinspektör Anders Wallberg jobbar i tre och ett halvt år med att kartlägga arbetsmiljön och de brister som har funnits. Men när det kommer till vargarnas beteende är Kolmården de som kan socialiserade vargar bäst i hela Sverige.

Och då inser jag ju då att vi måste börja titta utomlands. Så vi började där och begärde internationell rättshjälp från USA. Han ringer in två personer från Wolf Park i Indiana i USA som hållit på med socialiserade vargar sedan 70-talet.

De började jobba ensamma också men de gick ifrån det för att de upptäckte att det var farligt. De drog slutsatsen av sina tillbud och olyckor att det här är ett arbetssätt som är farligt. Så då började de här situationerna på ett helt annat sätt.

Åklagaren säger att de vänt på vartenda sandkorn. Det har till exempel varit väldigt besvärligt att reda ut vem som delegerat ansvaret för arbetsmiljön på Kolmården och till vem. Men i januari 2016 väcks åtal både mot Kolmårdens djurpark och mot den som utredningen kommit fram till är ansvarig.

Jag kommer ihåg när jag blev uppringd av polisen och delgiven misstanke. Det var ju lite egendomligt för det fanns ju en slags gemenskap för oss som ändå hade varit med på plats om den här tragedin, att försöka sörja och stötta varandra tillsammans. Men då när man flyttas ur den gemenskapen till de anklagades bänk så har man tappat den tillhörigheten.

Men den känslan hade jag. Man blir väldigt ensam. Här är dagens eko kvart i fem. Kolmårdens djurpark åtalas för djurskötares död. Vi hör kammaråklagare Jan Olof Andersson.

Bolaget och den ansvariga personen har brutit mot arbetsmiljölagen och skapat en osäker arbetsplats, en väldigt riskfylld arbetsplats. Och det som är särskilt försvårande är att det har funnits en lång rad tillbud innan den här olyckan. Både Kolmårdens djurpark och Mats Höggren nekar till brottet eftersom de anser att det i grunden handlar om att det inte fanns någon anledning för djurparken att tro att vargarna var farliga.

I över 30 år har personal umgåtts med socialiserade vargar och många av de incidenter som åklagaren anser borde ha fungerat som varningstecken såg man som lekfullt beteende. Jag kunde inte riktigt förstå förrän jag satt med vid rättegången hur illa det var ställt med arbetsmiljöfrågorna på Kolmårdens djurpark. Rättegången pågår i 18 dagar.

Varje dag sitter Carolinas sambo och hennes mamma med och lyssnar. Det har funnits tillbudsrapportering med ett stort antal tillbud där det finns exempel på att gäster har skadats och att personal har känt sig hotade. Andra dokument visar att flera incidenter som inte tagits upp som tillbud har inträffat.

De visar beteenden hos vargar som borde ha väckt frågor till och om djurparkens arbetssätt. Kolmårdens dj

Efter så arbetar vi med djuren med barriär emellan, det vill säga att allt vi gör med djuren gör vi utifrån hägnet. Och det leder i sin tur att de här hägnen är inte anpassade till att introducera nya unga vargar. Och med det sätter Kolmården punkt för arbetet med att visa och folkbilda om vargen som man gjort sedan 1974.

När öppnade du de här lådorna? Inte så ofta nu. Det smärtar så varje gång jag öppnar dem. Så de får ligga med locket på. Jag har börjat nu att sortera fotografier och jag har haft ett album liggande med röda pärmar, för rött var Carolinas favoritfärg, där jag ska sätta in foton som ett minnesalbum.

Men det har gått sex år och jag har inte orkat göra det. Men nu har jag plockat fram det och nu ska jag börja sortera korten. Så jag hoppas att det kan bli. Under begravningen hade vi bildspel, så det är de fotona som jag ska sätta in i albumet.

Det här kortet har jag alltid framme på Carolina, där hon sitter på en elefant. Jag går ju förbi det många gånger varje dag. Och jag tänder ett ljus dagligen. Och då ser jag min glada Carolina med sina älskade elefanter.

Och när jag ser henne sitta där och vara glad, det känns så orättvist att hon inte skulle få vara med oss längre. Att hon inte skulle få fortsätta att jobba med det hon tyckte om. Det känns orättvist.

Jag blir arg också. Jag kan känna en ilska, att det här skulle inte få hända. Vi har fått lära oss att leva med sorgen och smärtan och framförallt saknaden som aldrig går över.

Den är precis lika stark idag. Och jag känner väl att jag kan göra saker, försöka göra saker som jag gläder mig. Och jag kan skratta, men ett bit i mitt hjärta gråter alltid.

Och kommer nog alltid att göra. Carolina's tre syskon har gjort varsin tatuering. Det är en liten elefant som är ritad i ett streck. Och Daniel och Linus har också varsin varg.

Så hon är med. Du har hört P3-dokumentär om vargolyckan på Kolmården med mig, Ida Lundqvist. Producent var Rosa Fernandez och slutmixen gjordes av Neima Shams. Programmet är gjort 2018.

På våra sociala medier hittar du mer material och kan ställa frågor direkt till oss. Vi heter P3-dokumentär på alla plattformar.