Om Bengt Martin

Bengt Martin har också beskrivit liksom att de pratade om allt, tänker jag, om sina liv och allt hänt och allt annat också. Men att det var, att han var väldigt avundsjuk på henne. Och det här låter ju lite, det här är också en grej som med moderna öron som kan låta, alltså jag har lite svårt, det är lite svårt.

Men han berättar att hon, han var avundsjuk på henne för att för hennes tidiga sexualdebut. Hon var elva, då blev det lovskulden. Och han var ju bara, och att han skrev ungefär som att han hade två eller ett och ett halvt eller två år mer på jorden än vad han hade för han blev hon skulle, hon var typ tolv.

tretton. Och jag kände så här, som vuxen idag, då som tonåring, så jag vet inte, man har världsbild och så där. Så när jag syns idag så känner jag, hjälp, men fan tog hand om de här barnen lite grann utan att döma.

Ja, det gjorde ju ingen uppenbarligen eftersom båda dog tämligen olyckliga. God dag, ungdomar, ni lyssnar på Snedtänkt. Ni vet, podden som tar upp sådant som många andra poddar inte anser sig ha tid, råd och möjlighet att ta upp.

Mitt emot mig i studiotollarpan i Malmö sitter Hanna Höglund. Välkommen hit. Ja, men stort tack. Vem är du och vad gör du? Jag jobbar till vardags som kulturjournalist runtom i landet.

Och sen är jag också dramatiker och uppbölighetsstift och lite annat smått och gott. Kulturarbetare. Ja, verkligen. Jag kan sorten. Ja, precis, vi sitter här med ryggvärk liksom.

Jag har känt dem. Nu ska vi prata om Bengt Martin. Ja, det ska vi. Innan vi börjar berätta och förklara vem han var så kan jag ju ställa frågan, varför ska vi göra det?

Därför att det visade sig, första gången du och jag pratade så handlade samtalet om många olika saker, men så landade det plötsligt i Bengt Martin. Och det var det mest otippade jag hade upplevt den dagen. För att du kände till en högst obskyr novell av Bengt Martin som jag hade glömt namnet på och du kände till den.

Och då kände jag, herregud, då öppnades det små dammluckor i mitt inre och Bengt Martin släpptes ut igen. För att det finns, jag kände Bengt Martin lite grann på 90-talet när jag var tonåring. Så vi träffades aldrig, men vi brevväxlade litegrann och vi pratade och skrev på telefon och sådär.

Och jag har framförallt läst i princip nästan allt han har skrivit. För att han var författare i första hand. Ja. Slår man upp honom på Wikipedia så står han där också som skådespelare och det var han verksam som en smula på 50-talet.

Ja, som väldigt ung. Ja, precis. Han föddes 1933. Han är årsbarn med Jörn Donner, Birgitta Andersson och Yoko Ono. Ja, det är en rätt bra generation, tänker jag, att vara årsbarn med.

Ja, det funkar väl? Det funkar. Olof Buckert också, som är faktiskt i talande stund där i livet. Han föddes 1933 och den stora grejen, alltså varför finns det skäl att prata om Bengt Martin idag?

Det finns ju många säkert, men vad man verkligen har lyft fram är att han var den första öppet homosexuella svenska författaren. Precis, som den första som kom ut i offentligheten, kan man säga. Och det, sen har han glömts bort litegrann också.

Några böcker har getts ut igen, för att man har börjat inse, tänker jag, och inte minst kanske inom hbtq-världen, att det här finns ju rätt viktig historiebärare i Bengt Martin om svensk gayhistoria också. Ja, precis. På 2010-talet, säg 2017, läste jag på i min research, så fanns det något som hette Stockholm Läser.

Någon sorts råd tar fram, om de gör det årligen, en Stockholms-skildring, bortglömd eller känd, men som man på något vis ska försöka trumma upp ett intresse kring och ha lite bokcirklar kring och sådär. Och om det var 2017 så lyftes Bengt Martins sodomsäpplet fram som årets Stockholm Läser-bok. Jag förminner att jag stötte på någon första gången, i en ungdomsroman som hette Huset i Sibirien.

Och den hamnade nog på min radar för att den gavs ut i det som hette En bok för alla, billighetsböcker som på något vis var Soc-finansierat. Ja, man kunde köpa den på biblioteket också, för en tia. Mycket socialrealism och sådär, jättehärligt, underbara böcker.

Ja, det var ganska bred utgivning. Det var återutgivningar av diverse böcker, men den konspiratoriska läggen kan man kanske se att det är en viss slagsida åt sådana som Sven Wernström och Civ Wieberberg och Jan Fridegård. Alltså politiskt korrekt litteratur, kanske, tror jag man vågar påstå.

Såldes mycket på arbetsplatser via ombud och sådär. Men därför hittade jag boken Huset i Sibirien, som då är en ungdomsskildring och Sibirien syftade på Stockholms stadsdelen, inte det här stället dit Stalin skickar sina fiender. Och nästa gång jag stötte på honom, det var när jag som ung trillade över boken Kärlek 1, som alltså är en samling pornografisk litteratur som gavs ut 1965 på Forstbergs förlag, och där man då alltså värvade seriösare finkulturella författare.

I den här volymen är ju P.C. Jersil bland annat som bidragit med en novell. Och där fanns den här novellen som du och jag kommer att prata om när vi sågs förra gången.

Den heter Tessbis käran. Så Bengt Martin har ju funnits långt ut i periferin på min radar sen jag var tämligen ung. Sen har jag successivt förstått att han just var en hbtq-pionjär.

Men den här Tessbis käran som alltså är en pornografiskt syftande novell, den har ju inga uttalade homosexuella teman. Det är en trekant på två män och en kvinna, men de ligger mest och om min sexuella erfarenheter. Och sen börjar de leka lite med varann.

Det slutar, jag kan bara säga så vi kan få en bild av, alltså nu är vi på det sexliberala 60-talet. Ord hade en annan valör än nu. Pornografi hade en annan valör.

Och den här novellen, spoiler alert, de är ju på ett hotellrum och som har knackat på dörren. Deras lekar har varit för högljudda. Och så skriver jag att de hörde hur de främmande tassade bort igen med ilskna steg i labyrinten.

Och Lola återvände till oss. Hur skulle det vara med en liten våldtäkt? Lo hon. Men det får bli en jäkligt tyst liten våldtäkt i så fall. Vi skrattade och gjorde oss klara för nästa lek.

Det verkade ord med en annan valör 1965, åtminstone för Bengt Martin och hans gelikar. Jag måste få inflyka här att den här boken, när jag hade tagit mig igenom och betat av allting jag kunde hitta på Biblan och sådär och på antikvariat och sånt av Bengt Martin på andra halvan av 90-talet. Så fanns ju den här kärleksnovellen kvar.

Och jag tänkte att, för den var svår att ta på då. Och då, till slut blev det så att jag bodde i, jag växte upp i Örebro, så det var ju liksom 20 mil till Stockholm. Ganska långt och kändes.

Och så fick jag ta mig till Kungliga biblioteket i Stockholm och beställa fram den där och läsa den med lite gissar om jag minns själv rätt, så rodnande kinder. För jag satt och bläddrade i den där. Och blev liksom lite besviken på den då, för det var mest, det var så dålig stämning i hela novellen.

Det var, det är ju inte liksom lyckligt. Nu lät det här i och för sig som att de hade kanske lite kul där på slutet ändå. Men jag minns mest att det var saker och ting var lite jobbigt med det här sexlivet.

Ja, jag tror att det ganska mycket var jobbigt för Bengt Martin. Att det kanske mer eller mindre medvetet smög sig in i mycket av det han skrev. Den här serien, alltså Kärlek, det var alltså novellsamlingar.

Det gavs ut 14 sådana här antolog Varmt författare. Ja, jag tänkte bara, det finns fler som upplevt det. Vi talade till varandra över kön och över generationer. Ja, vi beskriver litegrann av litteraturens allra finaste sidor och kulturens finaste sidor.

Och sen så är det ju, det som var lite mystiskt med de här böckerna var att jag läste en utgåva som hette nog kanske till och med Sodomäpplet och nejlik i Ryssland. Jag tror det var så här, det kom nämligen lite olika utgåvor av den här boken när den blev rätt berömd då. Och då i den där utgåvan så var det lite knasig, som Bengt Martin själv påpekat, så var man ut Sodomäpplet och nejliken Halva nejlik i Ryssland.

I samma volym. Och det tog ett tag för att fatta att det inte var hela nejliken i Ryssland, utan bara halva. För att Sodomäpplet slutar väldigt dramatiskt och med ett självmordsförsök.

Och man vet inte, Joakim mår så dåligt, så hans första manliga kärlek har dumpat honom. Nick tror han heter, och han sätter på gasspisen hemma i Vasastan och tänder på. Och sen så tror jag att det kom, det sista repliken är någonting, Joakim, alltså det kommer någon.

Så man vet inte hur det ska sluta. Och jag tänker väl att man kanske tänkte att det här var ett ganska mörkt slut för de stackars ungdomarna som skulle läsa den här boken. Det kanske är farligt, så vi får lägga på nejliken i Ryssland på det.

Men det var ingen ungdomsbok. Den var väl ändå det? Jag tror inte den lanserades så, senade säkert. Den blev kanske det. Blivit, ja. Men den var nog inte tänkt som en ungdomlig målgrupp.

De böcker du nämner då, Sodomäpplet och Nejliken i Ryssland, det är del ett och två i en trilogi. Precis. Vad heter den tredje delen? Finnas till, och den har jag faktiskt med mig idag.

Den är ju himla fin också, för att det som händer sedan i Nejliken i Ryssland, det är att Joakim och Teffa faktiskt, en jättefin kille, som han faktiskt där får vinna riktig kärlek med förståelse av allt möjligt. Och inte minst att operaintresset. Det här föll stenhårt för, för att jag var så jävla ensam i Örebro med mitt operaintresse som tonåring.

Det fanns liksom ingen jag kunde snacka med det om. Operan var borgerlig, död konstform eller bara sjukt konstig och ointressant, liksom. Förutom då tyckte andra och inte, så jag försökte, och det kan jag återkomma till sen, försökte ha diskussioner om opera med Bengt Martin, men det gick sådär.

Men för att han skriver så lite om det här, att de ligger på varsin armars och lyssnar på opera tillsammans. Jätteromantiskt. Men i Nejliken i Ryssland så börjar det gå lite bra för Joakim äntligen.

Han mår bättre, han får en fysisk kärleksrelation och sen så var det förlaget i den upplagan jag läste att bara ge ut halva, en och en halv bok i Nejliken i Ryssland. Jag tänker mig att det måste ha varit en och en halv bok först och sen en och en halv bok. Ja, och det var lite konstigt.

För att då skrev Bengt själv i ett brev till mig sen att i den där upplagan så kom aldrig resten ut. Så att jag får hitta äldre upplagor för att läsa ikapp, liksom. Han visste inte vad det berodde på, eller hans teori var att förlagschefen där var H-bindestreck HAB, som han skrev.

Så att det var homofobi i övriga tiden, men han låg så till att så tänker jag, det kanske inte var sånt. Men jag hittade ju då, för jag hade inte tillgång till internet på den här tiden, så man fick liksom söka sig fram i arkiv och antikvariat på bibliotek och sånt där och hittade till slut då mig genom hela trilogin. Och då Näliken till som är sista delen.

Den är jättefint illustrerad också av Bengts dåvarande sambo, som hette Hans och han var skällradd konstnär. Så de började båda två ha ganska framgångsrika karriärer vid den här tidpunkten. Och då i den sista delen då åker Joakim och hans pojkvän ut i Europa efter, där utspelar sig på 40-talet, så det är efter andra världskriget.

Så det är ganska sådär, tyckte jag, drabbande skildringar av den efterkrigstiden. Det var mycket såhär krigsskadade människor, stympade människor som gick i Tyskland och han ser det där. Det är återkommande bilder som kommer fram i andra böcker också.

Att det är någon man som sitter utan ben i någon liten kärra liksom, och har som någon liten, det hänger som skinn. Alltså det finns ju väldigt mycket såhär kroppsliga, ganska ymniga kroppsliga beskrivningar i Alans böcker. Men att det också är då sådär som den här Joakim, precis som Bengt själv sen tänkte att han ville bli skådespelare och det ville han Joakim också bli.

Ja, anar man att de har självbiografisk bakgrund så anar man väl inte fel. Nej, sen så var Bengt alltid sådär att ja men det där är lite överdrivet också, jag har hittat på en massa. Och det finns andra erfarenheter som har kommit in i det, så att man ska inte ta allt för bara rakt av.

Man ska inte ta det som sanningar, men inspirerande att ta över true story. Vad är sodomäpplet? Ja, det vet faktiskt inte jag riktigt. Det låter lite konstigt begrepp att be om det, eller något vagt begrepp.

Alltså sodom och gomorra är ju två städer i Bibeln som går under på grund av sitt syndiga leverne. Gud låter dem gå under. Och begreppet sodomi har ju med sed och med kommit att betyda, som i vissa sammanhang homosexualitet.

Jag tror att det egentligen snarare skulle översättas perversion i största allmänhet. Alltså de levde syndigt. Vissa homofoba bibeltolkare, folk som är upphängda på just den samkönade kärleken, de har kopplat sodom väldigt tydligt till just homosexualitet.

Men jag tror att Bibelns författare, alltså the writer's room who gave us the greatest story ever told, de såg nog allt som inte var en man, kvinna och hymnens band som perversion. Just det, och då kommer den här frukten in här och äpplet. Men det finns väl också kopplingar till Bibeln va?

Ja det gör det ju. Är det det äpplet man tänker på? Är det par liksom? Ja, jag tänker att sodomäpplet är det äpple som delas ut i Sodom till skillnad från det som delas ut i Edens lustgård.

Så det ger dig ännu mer kunskap. Ett riktigt fruskeäpple. Ja det får man nog säga. Men då undrar man ju, nej liksom, där vet jag inte riktigt. Jo han blev kallad för nejlik, det är något smeknamn på Joakim kanske som hans pojkvän, att det är någon slags ömhetsbetygelse.

Ja, alltså musselag kopplar jag kanske inte så mycket till manliga genitalia. Men det var ju inte alldeles ovanligt vid tiden att man i homosexuella kretsar, alltså män, bögkretsar, att man kallar varann för kvinnonamn. Och motsvarande på den lesbiska sidan, jag vet, Kai Gullmar tog sig ett manligt namn och hon umgicks med Sara Leander och Ulla Billqvist.

Och Ulla Billqvist kallades för Olle och Sara Leander för kungen. Så det var ju samma, eller motsvarande sak. Jag tror det var mycket vanligt i gaykretsar att man hade kvinnliga smeknamn på varann.

Precis, Bengt sa någon gång också att det var hans egen sångröst, att han tyckte själv att han lät som Sara Leander, han hade en sån här barytonröst. Hur menar du, kontra allt med hennes stämläge? Precis, fast det här var det, ja.

Den här trilogin, alltså Sodomäpplet kommer 68 va? Mm, det stämmer. Och i anslutning till att den boken ges ut, det är inte hans debutroman, han hade skrivit några böcker tidigare.

Men då medverkar han också i ett mäktigt TV-program, det är ju en kanals tiden. Storfot. Ja, Lars Ulvenstam heter författaren. Minns du honom? Ja, alltså jag minns att jag, ja lite gr Ett ställe där man kan läsa lite om Bengt Martin är ett tjockt verk som heter Sympatins hemlighetsfulla makt.

Jag kommer inte ihåg vilket år den gavs ut. En stor koffertabel bok. Jag skulle gissa på cirka 1999 eller något sånt där. Men jag kan inte... Det låter rimligt. Och det är ett gäng homosexuella litteraturvetare, män, som på något vis skriver den manliga homosexualitetens i synnerhet kulturhistorier.

Alltså de går tillbaka till i den svenska historien. Och på något man säger, de outar folk som kanske aldrig kom ut ur garderoben under sin levnad. De skriver mycket om Karl Gerhard, om Gösta Ekman den äldre.

Och där är också ett kapitel om Bengt Martin och inte minst hans relation till Tully Selman. Då citerar de ju hans memoarer. De har också en bra titel, Jag ångrar ingenting.

Precis, den ligger här på bordet framför mig. Jag läste den här på typ ett och ett halvt dygn eller någonting. Den är ganska rejäl, en bok som jag inte kunde låta bli att skriva till honom.

Och jag tror, som jag har sett, det är i den här som han berättar om sitt möte med den storartade Tully Selman. Ja, precis. Och det är någonting, hon säger någonting om hans rumpa.

Jag kommer inte ihåg, åh vad det brinner i den stjärten. Jag har glömt det där citatet. Men då ska vi, lyssnarna har kanske noterat min förkärlek för Tully Selman.

Hon var en aktris, komediant, hon är väl född i slutet av 1800-talet, tidigt 1900-tal. Och var stor på operett- och revyscen. Hon är med på bild på baksidan också.

Ja, och hon, man kan se henne i till exempel filmen Blåjackor mot Nils Poppe och Anna-Lena Ericsson. Man kan i synnerhet se henne i sitt storartat, får man nog säga självporträtt, i Hasse Ekmans film Medan porten var stängd. Vet du vad jag skulle vilja göra min comeback i?

Nej. Jo, i en dans! Som den döende svanen. Jag skojar ju, men det var inte så töntigt gissat som du tror. I andra delen av dödsdansen av Araas Glimberg, om han råkar vara bekant.

Men snälla Nora. Ja, ja, ja. När man kom in i mina glansdagar, Sveriges enda komediant. Tror du inte att det här åren har betytt någonting för mig? När jag har suttit i min ensamhet.

Tänk att de har gjort det! Otrolig människa, som inte minst var väldigt känd och omtalad i branschen. Det gick väldigt många Tolly-anekdoter. Många decennier efter Tolly Selmans död, jag tror hon dör 1964, så har någon berättat för mig att alla Edvalianerna i inspelningspaus frågade, är det någon som har en riktigt god Tolly?

För det finns så oerhört många anekdoter om henne. Och där handlar det ofta om hennes aptit på sprit och i synnerhet karlar. Hon var väldigt frispråkig och väldigt pikant.

Bara som ett exempel, så heter det att hon vid något tillfälle hade bjudit in till en supé sex par. Och så tittar hon ut över bordet och säger, ja, här har Mollen haft sina ägg i alla korgar utom en. Då sitter Mollen, vadå?

Hennes namn på sig själv. Och så kan man ju tänka sig att den middagen blev lite spänd då, att många var tvungna att möta varandras blickar. Och det var säkert dessutom sant.

Det finns en annan historia om att hon tar hem en kar och nästa dag så frågar hennes bekanta, hur var han, hur var han? Nej, det vet inte Mollen, för då åt Mollen apelsin. Det finns också en anekdot om att hon står och läser en anslagstavla och vet man vad som står på anslagstavlan?

Georg Rydberg, kände premiäraktör. Han smyger upp bakom henne och lite på prank lägger sin lem i hennes händer. Hon står med händerna på ryggen. Och utan att titta bak så säger Tolle Selman, men Georg, jag trodde du var på turné.

Alltså den här sortens historier har liksom traderats i generationer i en synnerhet stockholmsk teater- och filmvärld. Och hon var nog ett stycke människa. Både Karl Gerhard och Hasse Ekman har skrivit väldigt varmt och fascinerat om henne.

Men hon hade ju då också en smak för alkohol som väl gjorde att hon redan i slutet på 40-talet, hon är inte jättegammal, men börjar få lite rykte om sig att hon är lite svår. Hon kommer inte alltid ihåg sina repliker. Och sådär.

Alltså hon blir en sån där, ja vi kanske kan ha henne i en liten biroll för gamla vänskaps skull och så. Men hon var lite krävande redan från början. Men i kombination med att hon inte riktigt levererar så blir hon...

Hon blir inte så uppringd helt enkelt. Och Bengt Martin beskriver ju en situation där det fanns en kvinna som hette Britta von Horn. Ytterligare ett fascinerande namn, det finns ett neddankt om henne.

Grundade en av Sveriges första fria teatergrupper ihop med bland annat Vilhelm Moberg, sen blev de ovänner för att det blev Vilhelm Moberg med folk. Och Britta von Horn, hon driver någonting som heter Kammarteatern, där värvar hon då Tolle Selman, som då är 50 plus och Bengt Martin som då är 20 plus. De två ska spela det gifta paret i Dödsdansen 2.

Och det är ju redan från början ett märkligt projekt. För att slänga in ytterligare ett intressant namn, regissör till det här, det är Per Edström. Hans syster Ingrid var ju chef för SVT's, eller TV2's barnavdelning på 70-talet.

Har såklart gästat den här podden. Deras bror Lars gör ju bland annat Professor Kalkyls röst i Thomas Bolds med Tintin-inspelning. Ja, men just det, såklart. Jag tänker att det är lite typiskt Bengt, om vi ska återvända till honom, att ha ganska mycket just kvinnliga vänner som han ofta skriver om och som verkar i den här branschen.

Margit Carlqvist är ytterligare en sån person som han stod väldigt nära. Sonja Åkesson naturligtvis, som vi kan komma till senare. Han droppar gärna alla de här namnen också, speciellt i sin självbiografi.

Sen kommer han ju in på filmens bana lite kort. Vi kommer till filmen, men jag vill bara, för jag var kanske inte riktigt färdig med min långa, långa harang här. Men det Bengt Martin skriver i sina memoarer och som citeras i det här portalverket Sympatins hemlighetsfulla makt, det är om då när han får möta den legendaromiserade Tolle Selman när de två ska repetera Strindbergs väldigt ospelade pjäs Dödsdansen 2.

Och Bengt Martin, han kanske till och med bara är 19, han har nog kanske inte riktigt kommit ut, kanske inte ens för sig själv. Men Tolle Selman, som i det skrivande, hon är då känd som Fikusannas drottning. Och hon ser omedelbart vad det är hon har.

Och han inledningsvis retar honom lite grann med lite förförisk. Hon skulle tycka att han kunde tända hennes cigaretter, bjuda på lite drinkar och sådär. Och han blev väldigt nervös och tänker, hoppas hon inte vill mer än så här.

Men efter en stund så avslöjar hon, hon har vetat hela tiden, hon ser omedelbart när han kliver in i rummet vem han är. Och han känner sig, som jag läser det, väldigt sedd av henne. Här är en sån som förstår oss som inte är som de flesta.

Det är en ganska fin och väldigt burlesk scen där hon också klappar honom i änden och säger, oh vad det brinner i den stjärten. Och sen är han med också i film. Ja, precis.

Det finns den stora filmen om Bengt Martin, jag vet inte om vi finns som djup tycker jag inte. Den heter Farlig frihet och kom ut på DVD för kanske 15 år sedan kan man tänka. Jag läser in hans namn.

Arne Ragneborn heter regissören. Han var sin tids Micke Persbrandt eller Torgny Finkel. Men han var ju känd både som geni och som besvärlig. Ja, precis. I den här filmen Farlig frihet, det finns en, förlåt för att jag tappar tråden, det finns en sån härlig Moralism, att så här går det om man är på glid.

Så här går det om man dricker sprit och kör bil. Och ägnar sig åt homosex och annat sex. Ja, precis. Men det är ju också alldeles uppenbart att sättet som att få visa upp det här, allt detta spektakulära.

Just det, Ingjald gill mig igen. Anna Håk som blev jättetighta vänner från att han flyttade tillbaka till Stockholm från sitt lilla Knäcktorp. Och det var för att han flyttade tillbaka till Stockholm var för att det här torpet blev mer och mer intäckt mellan villabebyggelse.

Så de ville ju bo lite själva och känna att de verkligen bodde på landet. Det byggdes till och med en kiosk. Och Bengt Martin var så upprörd över den här kiosken.

Han gillade inte kiosker. Och det här att man skulle kunna köpa en korv och tidning. Nej, tack. Det finns till och med en dikt som han vill att barnen kommer till kiosken som är inte en bra kiosk liksom.

Men han flyttade tillbaka till Stockholm. Vi har talat om just det som är kioskfobi. Det är nog en symbol, tror jag, kiosken, för det här riktigt trista, nabbsamhället.

Jag tänker att han var en lite grönare vågen människa innan grönare vågen blev så intensiv. Han ville stoppa sin egen korv. Kanske det. Men han flyttade tillbaka till Stockholm och in i ett hus.

Nu tappar jag av efternamnet. Inger Valö. Ja, tack. Det är Inger Valös lägenhet på Rådmansgatan. Alltså Per Valös andra hustru, författare och journalist. Precis.

Hon säger så här, Bengt, jag ska bli av med min lägenhet. Jag ska flytta till en annan lägenhet. Jag vill inte betala dubbelhyra. Kan du och han komma och ta över den?

Så då flyttar de dit i ett nybyggt 60-talsbrutalistiskt hus. Så det är ju rätt stor kontrast. Och där, när Bengt beskriver det, så när de kommer in i lägenheten och så sitter Sonja Åkesson där och väntar på dem och säger, jag ingår i möblemanget.

Och på den vägen är det. Sen så blir de väldigt goda vänner. Han har skrivit hans biografi. Ja, precis. En av hans kanske mest kända böcker tror jag faktiskt, eller en av de mer populära.

Den kom han dit 1984. Orimligt. Eller kommer den 81? Lite osäker på åren där. Jag har inte den här... Han ska också gå ut en brev. Samma samling då Emellan som heter Visias.

Ja den kom först. Om den först kanske. 75 ser det ut som. Sonja Åkesson fortfarande är liv. Hon dör 77. Just det. Någonting som är lite ovanligt med Bengt Martin är det att han han syfattarskap och kanske också dikter, han var rik och så där, kommer ju alltid liksom i skuggan litteraturhistoriskt av Sonja Åkessons lyrik.

Hon anses liksom vara den liksom den främre av de två. Man skrev om varum. Och där han liksom, till skillnad från ett antal andra författare, han intar en typisk kan man säga killig roll i den kulturella litteraturhistorien, som annars alltid är kvinnor som gärna blir fört alltid med en snubbe.

Men här är det lite tvärtom, jag tycker det är väldigt intressant. Men så därför kan jag känna att man kan drömma sig prata som Sonja Åkesson när man faktiskt vill prata om Bengt Martin och lyfta hans grej. För att återigen, det hon brukar ta över.

Ja men det har vi pratat en stund tänker jag om Bengt Martin, så vi kan bara, som relationen mellan de två är ju ganska intressant. Sonja Åkesson, den ledsna poetissan från Gotland. Vad heter det, Botte, det var ett roligt namn, varifrån de kommer från hennes far var barnvakt.

Hon kallar sig gärna för barnvaktens jenta i sina dikter. Men Sonja Åkesson, hon har ju inte skrivit så väldigt mycket som är rent gotländskt eller har gotländsk anknytning. Det finns några dikter som är placerade i geografin på Gotland.

Någon i Butler där hon är född och par i Yngve på några ställen, men inte mycket. I en dikt som heter Självporträtt så skriver hon om sig själv. Barnvaktens jenta hade ingen själ, hade bara hjärta, galla, nerver och ett fräknigt tryne.

Men sen är det svårt att hitta några spår av Gotland i hennes övriga diktning. Hon kom så småningom till Stockholm och var ju den stora representanten för den så kallade nyenkla poesin. Hon skrev politiskt, självbiografiskt och på en sorts språk som var tillgängligt.

Hon var en läst poet. Ja, det är det som är så coolt. Det är någon slags folklig modernism på något sätt, tänker jag. Ja, hon var också ute mycket och läste själv.

Hon var en annan som verkligen växte upp i hennes skugga var ju Stina Lugn. Som ju sen blev väldigt stor. Som var liksom en fangirl. Ja, det var hon verkligen. Hon flyttade till och med in i Sonja Åkessons kollektiv med Jarl Hammarberg och Åkesson.

Eller Jarl och Martin Montt som han hette på Esperanto. Det är ju ett väldigt roligt, det finns en fantastisk, eftersom det blev som ett litet, jag har varit på förnedringsspinnoff-intervissa av Sonja Åkesson när jag hade läst allt jag kunde komma över av Bengt Martin. Och då fick jag att de spelade upp någon sån här prata eller dikt som Sonja Åkesson och Jarl Hammarberg Åkesson gjorde för radio.

Där de gjorde det liksom absurdistisk dialogdikt. Och de pratade om sånt här, vill du ha gräddigt te? Nej, jag tyckte det här var så roligt. Men vi har vi pratat en stund tänker jag om Bengt Martin, så vi kan bara, som relationen mellan de två är ju ganska intressant.

Sonja Åkesson, den ledsna poetissan från Gotland. Ja, från, vad heter det, Burt, Butte, ett roligt namn, varifrån hon kommer. Hennes far var barnvakt, hon kallar sig gärna för barnvaktens jenta i sina dikter.

Men Sonja Åkesson, hon har ju inte skrivit så väldigt mycket som är gotländskt eller har gotländsk anknytning. Det finns några dikter som är placerade i geografin på Gotland. Någon i Butler där hon är född och par i Yngve på några ställen.

Men inte är det mycket inte. I en dikt som heter Självporträtt så skriver hon om sig själv. Barnvaktens jenta hade ingen själ, hade bara hjärta, galla, nerver och ett fräknigt tryne.

Men sen är det svårt att hitta några spår av Gotland i hennes övriga diktning. Hon kom så småningom till Stockholm och var ju den stora representanter för den så kallade nyenkla poesin. Hon skrev politiskt, självbiografiskt och på ett språk som på något vis var tillgängligt.

Hon var en läst poet. Ja, det är det som är så coolt. Det är liksom någon slags folklig modernism på något sätt, tänker jag. Ja, hon var också ute mycket och läste själv.

En annan som verkligen växte upp i hennes skugga var ju Stina Lugn. Som sen blev väldigt stor. Som var liksom en fangirl, kan man säga. Ja, det var hon verkligen.

Hon flyttade till och med in i Sonja Åkessons kollektiv. Precis. Men Jarl Hammarberg Åkesson. Eller Jarl och Martin Montt som han hette på Esperanto. På Esperanto, ja.

Och så. Det är ju ett väldigt roligt, det finns en fantastisk... Eftersom det blev som ett litet, jag var ute på förnedringsspinnoff-intresse av Sonja Åkesson när jag hade läst allt jag kunde komma över av Bengt Martin.

Och då fick jag att de spelade upp någon sån här prata eller dikt som Sonja Åkesson och Jarl Hammarberg Åkesson gjorde för radio. Där de gjorde det liksom absurdistisk dialogdikt. Och de pratade om sånt här, vill du ha gräddigt te?

Och jag tyckte det här var så roligt. Kim, macka, ostbapa, usti, ah, mmm. Gisile, hm. Dina, ostslade, Dina, eke, umm. Macka, agunkar, kakotet. Mia, hästersep. Mia, banan, Tota.

Men att vi pratar om Sonja Åkesson är alltså dels för att hon och Bengt Martin var nära vänner och de gav ut den här brevväxlingen. Och han skrev faktiskt hennes biografi. Det minns jag när Åsa Moberg gästade den här podden för att prata just om redan nämnda Britta von Horn.

Att hon, när den kom, att det var så omvälvande att en man skrivit en biografi om en kvinna. Ja, precis. Ja, men det är ju sådär. Och det var ytterst ovanligt vid tiden.

Jag tror inte du hittar så många exempel idag heller, men 1984 var det en ovanlig viol. Men vi kan lämna Sonja Åkesson med detta. Vad har vi mer vi behöver säga om Bengt Martin?

Nej, men alltså, jag tycker bara så, det är liksom humorn. Den psykiska ohälsan som går hand i hand med en rolig, gallig, svart humor. Och drastiskhet, liksom, i språket också.

Men också hur, jag tänker hur han var som person. Den bilden, det jag fick liksom se av honom eller höra av honom. Jag vet att hon ringde någon gång hem och då var det min mamma som svarade i telefon.

Och så pratade med henne ganska lång stund, frustrerande för mig, för jag ville ju prata med honom. Men sen så var han så här, när jag tog över luren så var han så här, har jag pratat med din mamma en lång stund? Vilken underbar människa!

Och jag var så här, fan, jag vill ju att han ska tycka att jag är en underbar människa, men så gillar min mamma så mycket. Ja, han tyckte väl att det var bra att jag hade en snäll mamma. Och sen så hennes kommentar efter var, alltså jag tror att han var lite dragen, men jag tänkte att det är möjligt att han var det.

Men jag kunde liksom inte läsa av det eller förstå det som den tonåring jag var. Så jag har ingen aning, men han berättade en gång att han hade varit på en teaterpremiär med den sambo han hade sedan i livet, resten av livet. Och så hade det kommit fram någon bekant i vimlet där, och det här var på, ja men det kanske var på 90-talet då, eller något sånt där.

Och då hade ju liksom den här AIDS-vågen peakat och han hade, efter att han varit ganska överviktig ett tag så hade han fått diabetes och så där. Så man skötte med tabletter och så, han behövde inte ta sprutor och så där. Men då hade han fått ner en del i vikt.

Och då kom det fram någon då, den här kvinnan i vimlet och sa, Bengt Martin, har du AIDS? För att han hade gått ner så mycket i vikt och Trött och kanske rentav sjuklig. Allt det där tror jag.

Och också lite besviken tror jag på att han hade gått. Han hade ju fattalön. Dagens låt var ju på något vis ett obegripligt lyxliv. Han var statligt betald. Men där hade han blivit av med den då för att han gick i pension.

Och det var han rätt sur på. Men jag minns då att jag tänkte att det här är lite över min mognadsnivå. Jag vet inte hur jag kan hantera det här. Och det var en väldig sorg faktiskt.

Han dog alltså 2010. Och då var han, om jag gör min matematik rätt, 77 år gammal. Det är en bra ålder ändå för ett ganska hårt liv, tänker jag. Och han var periodvis tämligen läs- och periodvis kanske tämligen förbisedd.

Om man ska läsa Bengt Martin är det då Sodomzepelot man ska börja med. Ja, men det är en bra början tycker jag. Det är lite av en, kanske lite bortglömd, men ändå lite av en klassiker av en anledning.

Sen så finns det några diktsamlingar. Och där tycker jag att de är också rätt kul. För de är ju den här tiden av Sonny Åkerssons poesi. Men det finns en kort dikt som jag nu undrar om den är med i den diktsamlingen som heter Det onda löper, kanske.

Som är en treradig som är fan, den tänker jag ofta på. Som går nåt i stil med Gick upp, såg hur det var, la mig där. Det är kanske det perfekta slutordet för ett samtal, oavsett vad samtalet handlar om.

Men kanske i synnerhet över vad jag har pratat om författaren Bengt Martin. Författaren och hbtq-pionjären Bengt Martin. Det är kanske så vi främst minns honom. Men vill man se hur han såg ut och hur han talade i 20-årsåldern så finns alltså också filmen Farlig frihet.

Hanna Höglund, stort tack för att du tog dig tid. Ja, det var det lilla. Vet du vad det lilla var? Nej, jag har faktiskt ingen aning. Jag gick förbi en studio som någon sa att jag ville komma in och prata lite om Bengt Martin.

Och jag bara, det var länge sedan, vad trevligt. Ja, det hängde ett LP-omslag med Jan Tholra, Per-Eriksson, den gamle pianisten på dörren. Och då tänkte jag, där vill jag se vad som döljer sig på insidan.

Podden heter Snedtänkt och gör som jag säger, så är det. Om det har dånat lite så ber vi om ursäkt, men det är alltså inte vårt fel, utan det är några bygggubbar som härjar här i närområdet. Bengt Martin skulle garanterat kunna skriva ett ganska ångestfyllt poem om det här dånet.

Det hade nog kunnat orsaka mycket mörka tankar, tror jag. Podden clips av Linus Kullin och mixas av Andi Lundgren. Vet du vad vi ska prata om när vi återkommer om en vecka?

Nej, ingen aning, vad spännande. Vad är det för något? Ja, det är något. Programutsändningen presenterades av Hallelin Kulturarbetare. AB