Om humor i mjuka pärmar

Fanns även idéen att bokhyllan och boken är kvinnlig humor. Nej, men den fanns på biblioteket. Ja, för den dök upp i mitt hem och då läste jag den. Och jag tror nog att de som gav ut boken ville göra nåt slags upplysningsgärning men jag tror att det hade motsatt effekt för då tänkte jag, det här är inte roligt alls, alltså är kvinnor inte roliga.

Ja, pratar vi om de som är snitt och de här som kom till 80-talet? Ja, något sånt va. De är lite så här stora vita, jag fick leta efter den även i min mors bokhylla, men den verkar ha liksom försvunnit.

Ja, det är ofta ett sorgbarn så där när man, när folk ska liksom samla ihop humor från förr. Jag vet det finns två män som är inriktade på lite nostalgi och sådär som gav ut en Lasse Åmodsson-samling för 15-20 år sedan. Och de beklagade sig lite grann i förordet att det var inte så kul som vi mindes det.

Det var väldigt tydlig brasklapp så här. Jag har sett ihop, han skrev jättejättemycket för tidningen Mad och en massa pocketböcker och så. Nu har vi försökt hitta de roligaste bitarna.

Och man hör att det är inte ens de tycker vi är så roliga. Hej, hej, hallå, ungdomar. Ni lyssnar på Snedtänkt, podden som tar upp sådant som poddar i allmänhet inte tar upp.

Mitt emot mig sitter Per Granqvist. Välkommen hit. Tack för det. Vem är du och vad gör du? Journalist är väl det ord som ofta har kastats efter mig. Men det är ingenting du själv sätter på visitkortet?

Det är väl det man får sätta på visitkortet, men jag har lite alla möjliga saker som handlar om att försöka förklara saker. Enkelt uttryckt. Ja, enkelt men också lite komplicerat uttryckt.

För när du säger så så låter det som att du är lärare. Jag tror att folkbildare har sagt att jag är i någon mån. Jag tycker det är väldigt roligt att försöka förstå någonting själv och sen försöka förklara det.

Men i vilka sammanhang gör du detta? Då är jag ute ofta i någon slags medial form. Jag driver en allmänbildningstjänst. Jag har jobbat i media och varit journalist och så i olika sammanhang.

Jag förstår. Jag vet att jag för mig att du är född 1976. Jag är född 1975. Detta är ganska viktigt tror jag att ta med sig i resten av vårt samtal. Vi ska prata om, har jag bestämt att det ska heta, om humor i mjuka pärmar eller om humor i pocketformat.

På väldigt papper. Precis, vi har suttit här och delgett varandra en sorts allmänt barndomsminne. Hur man som barn på 80-talet gick runt i någon sorts ständigt suktande efter skoj.

Jag var liksom en skämtjunkie. Jag behövde ha min dagliga dos vitsar och fniss. Då scannade man föräldrars bokhyllor och då hittade man. Man kunde också se redan på omslaget att det här ska vara kul.

Det var ett maner på omslaget. Det kunde vara tecknar Anders eller EVK eller kanske Per Olin i bästa fall. Som tydligt signalerade att det här är en rolig bok. Det är väl pappan ofta har vita pärmar.

Det är väl mycket det svartvita har att göra med trycktekniken, att det är dyrt att trycka färg. Men det är liksom så att det här är en skojig bok. Och jag som då växte upp med Kalanka.

Och då fanns det de här roliga historierna längst ner i Kalanka. Som de olika andra barn hade skickat in. Och på något sätt därifrån tar man då steget över till något som är roligt.

Eller man kanske försöker berätta det här för sin far, framförallt för den som hade humor hemma. Och då hänvisar han mig till några av den där hyllan där kan man läsa som är just något slags skoj. Just det, och där hittar man då som en viss sorts böcker som man kanske inte alltid tyckte var så kul.

Men man försökte på något vis plåga sig igenom eller knäcka koden. Jag tror också att det kanske inte är bokhylla egentligen, utan det kanske är på WC som vi sa hemma. Det är där de dyker upp.

Där bak, det fanns en liten hög. Precis, pappa som gulnade lite fortare än andra papper. Av diverse skäl. Men absolut, och det var som mjukpärmar. Det tänkte man ju inte på då, men när man nu har återuppväckt bekantskapen med en massa saker från då så ser man ju att det är väldigt skiftande ambitionsnivå.

Men det är någonting som gjorts i massupplagor. Den är alltid ganska låg, ambitionsnivån. Det kan vi diskutera, för det skulle jag egentligen inte hålla med om. För någonstans, vi har gjort fyra högar som är med böcker som i fallande just ambitionsnivå.

Och jag ska säga att den här högen, där finns mycket att lägga. Och där kan man inte minst lägga två personer som ofta dyker upp i den här podden. Jag tänker på herren Alf Svensson och Danielsson som på framförallt 60- och 70-talet skrev roliga böcker.

Och nu gavs de oftast inte ut i mjukpärm först, men de blev ju pocket och sen när Toren sålde ännu mycket mer i pocket. Ja, det är väl det man tar Dagisans bok. Den har jag knappt sett i hårdpärm, men jag har sett ett oändligt antal exemplar i just pocketen som är tummade.

Den kommer väl ut mycket senare och den kommit ut även i modern tid, men för mig är det väl så mycket pocket att när jag såg den första gången i hårdpärm så blev jag lite överraskad. Jag är inte säker på att jag har sett den i hårdpärm. Jag har en tidig upplaga, den kom 1963.

Och även den är ju i mjukpärmar. Kan det vara att jag har sett biblioteksexemplaren? Ja, det kan också vara så att jag tror att den trycktes många gånger om. Ja, det gjorde den helt säkert.

Men det är inte alldeles oväsentligt att när vi pratar Tage Danielsson så hade han en förläggare som är en av de mest legendariska svenska förläggarna som hette Per Gedin på den tiden. Han lever fortfarande i talande stund och heter numera Per Igedin. Och han brukar ibland utnämnas till den svenska pocketbokens fader.

Med all rätt tycker jag, måste jag säga. Ja, vidareutveckla. Men pocketboken dyker ju upp tidigt 60-tal. Det har funnits lite billiga böcker länge. Mycket av det här, alltså humorn ska man också säga, har vuxit fram ur någon slags teknik.

Nu kan man trycka billigt, man kan trycka stort, det finns olika sorters nya pressar som har kommit längs åren. Och när man tittar i humorhistorien är det ofta så att nu kan man trycka något lite billigt och då ska man trycka något som är lite roligt. Och sen så går det där hand i hand.

Sen så plötsligt kan man göra radio och då är det billigare och då har vissa skämtidningar för mig och radio och så blir det annat. Och så kommer tvn. Så det har varit en växelverkan.

Men det fanns en sån bildningsiver i bland annat svenska folkrörelserna. Arbetarrörelsen inte minst stack ut och gav ut mycket böcker. Det fanns någonting på 40-talet som hette Folkböcker.

Det var Folk i bild som gav ut. Hade förlagskretter. Och det funkade så att då köpte man köpa de böckerna på sin arbetsplats. Så man fick ut pengar kontant. Och den som delade ut pengarna hade också bortförsäljare av ett antal böcker.

Så att en del av pengarna stannade kvar på bordet. Och då sålde de liksom, vad tog de, 188 titlar om jag inte har tecknat rätt. Under början på 40-talet. Så där fanns det, vi ska sprida mycket böcker för att svenska folket ska verkligen vilja läsa.

Och sen när man då börjar betala ut pengar direkt till bankkonton då dör lite den liksom verksamheten. Men samtidigt har man då sett i England att det finns de här pingvinböckerna. Penguin Books.

Penguin Books som vi känner väldigt väl till. Och då vill man ge ut något liknande i Sverige. Och då var det den här Per I. Gedin som började ge ut. Men det var Bonniers som bara slutet av 50-talet, 57 om jag inte minns fel.

Aldus-serien fanns det och så fanns det något som hette Delfin-serien. Och då är En del av det amerikanska materialet, men jag ringde också mina kompisar från radio och tv. När han har bevisat sig som redaktör och nu fick han lite friare händer andra gången, kan man tänka sig.

Ja, precis. Och han skrev ju också, det finns ju väldigt många, om man nu som tittar på den sortens humorböcker som man kunde hitta i mjuka pärmar i vår barndoms bokhyllor, så stod det Lars Åke Månsson på väldigt många. Mycket var återutgivningen och mycket var saker där han på sin...

Kanske översatt, men förmodligen bara i princip som varit projektledare. Men där finns ju också de, jag sitter här med Lars Åke Månssons våra dumma vänner i naturen. Det är visserligen en delfinbok där och den är ju som en rolig bok på säkert dryga hundra sidor.

Men den är ju specialskriven. Det är inte en kollektion, inte en samling. Det är inte gamla texter som han ger ut på nytt, utan han ska skriva en rolig, lagom rolig i alla fall, bok om potentiella djur.

Det är en bok som heter Farliga djur och djur som inte finns. Av Lars Åberg. Nej, utan det är någon annan som har kommit, jag har glömt vem det är, som har gjort det.

Men det är, man kan också se att det var ett jävla kul ämne, har någon sagt, och så ryffar man på det. Kanske man har sett rubriken och så går man liksom loss på det. Ja, så man kan ju titta på, om vi pratar om de här roliga böckerna, det är ju som lite diffus, själva ämnet vi pratar om nu, som är roliga böcker i mjuka pärmar.

Det är det som är ämnet för samtalet. Men då kan man ju titta på, många av dem har ju någon sorts parodisk form, alltså de paroderar ju någon sorts, alltså det kan ju vara läroböcker eller som i det här fallet då, zoologiska böcker som man har haft olika förlag som man liksom leker eller driver med. Jag var inne från början på någon sorts, jag har gjort här fyra högar med, kategoriserat efter ambitionsnivå.

Jag bara får dra den. Jag tycker det är bra, det är en bra kategorisering här av de mjuka pärmarna. Alltså längst till vänster har jag lagt böcker utan ambitionsnivå alls.

De heter Världens roligaste skottis-tivor, eller livat på luckan. Det är en liten lumpare i stivor från hela Sverige. Och ja, den är från 74, så det är ju såklart ett par nakna kvinnor på omslaget.

Alltså där kan man titta i de här och så kan man faktiskt se att det... Om någon mot måndagen skulle då, och den passar ju också naturligtvis, en uniformskricka. Det ser man, det är ett lite mindre format.

Och skulle någon då tveka, ska jag ta med den till Lumpa-kompisarna, så har man då helt enkelt den där, man kan bli lite buttrad i den där damen på omslaget. Ja, och den är ju på alla sätt, man kan se på så många nivåer hur kommersiellt tänkandet bakom är. Livat på luckan är ju som gjord, och det finns en tydlig målgrupp i 19-åriga män.

Alltså de som 270-talet tvingades göra sin värnplikt. Och 74 och 73 kommer en tv-serie som heter Någonstans i Sverige, där Janne Carlsson blir loffe med svenska folket, ska vi säga hans rollkaraktär Heta Loffe. Jag borde egentligen inte säga det, men jag är skraj.

Det finns ingenting att vara rädd för. Inte förutom vi ger. Men man kunde fanimej tro det ibland. Jag menar inte det, jag menar... Ja, du är rädd för vad som händer om det där hemma.

Nej! Ja, vadå? Det verkar stå oeniga om det, men jag är rädd att det ska bli krig och att jag ska få magen uppskjuten så tarmarna rinner ut. Det verkar som att inte någon annan har tänkt på det.

Vad jävla fantasier du har. Om man kan notera att i alla de här loffehistorierna som heter huvudpersonen loffe, i den här pocketboken som kommer åter efter. Loffe ramlade hem på söndagsmorgonen till en av sina brudar.

Älskade loffe, var har du varit hela natten? Jag har väntat sedan igår kväll. Men titta, du har ju läppstift på skjortan. Skjortan? Ja, men den hade jag ju inte ens på mig.

Sådär, genomsnittsliv, genomsnittlig kvalitet på den. Och vi förutsätter naturligtvis att Janne Loffe Carlsson inte varit inblandad i det här överhuvudtaget. Nej, det tror jag inte.

Men här är ju små illustrationer. Jag tror inte illustratörerna är krediterade. Men han har ju mustasch, den här rekriten som heter loffe. Du har en tid att ta den, han har nog sett filmen.

Alltså alla som bodde i Sverige såg ju Någonstans i Sverige när den gick 1973. Så det fanns ju ingen, alla visste ju vad loffe signalerade vid tiden. Ja, men då har vi som kategorin, vi som är ganska ohämmad och ganska snabbt hoprafsat.

Och det är ingen som gör anspråk på att jag har hittat på de här historierna. Det finns ingen författare, det finns ingen auteur, utan det här är hopkafsat. Men sen så i nästa hög, då är vi mer på en sån sorts cash-in.

Även här kan vi hitta rena samlingar av kända historier. Här hittar vi till exempel Hage Geigers Hage spästar golfhistorier. Men skillnaden är ju att här finns det en kändis.

Här finns det en etablerad person som har gett sin välsignelse. Som kanske ibland till och med varit inblandad. Det är många gånger, jag kan sätta pengar på att de inte varit där.

Jag vet väl att Hage var i alla fall var inblandad i, eftersom omslaget visar Hage Geiger med en keps med golfillustrationer på plus en golfboll i munnen. Och en pegg i örat. Det är viktigt med detaljerna här.

För utan en pegg är det inte riktigt lika roligt. Men det är ju, alltså det har varit ett mäktigt och besittert och omtyckt tv-program som heter Jubel i busken. Man liten pojke som kom in till sin mamma och sa Mottan kan motan till mig varför jag är ledsen.

Jag har inte tid att prata med dig, tala med din pappa istället. Vad fan kan motan till mig varför jag är ledsen? Jag har inte tid att prata med dig, det där är bara bagateller.

Tala med någon annan. Så kommer han ut i trapporna som möter han brevbäraren och säger Goddag, fader brevbäraren. Kan fader brevbäraren till mig varför jag är ledsen?

Tyst författen, tala lite till fästen. Det här är ju samma sak här. Det är ju tv-favoritens stenåker, ser högst allra bästa historia. Äkta, kollo, oddarvättsarnas hundra i topp.

Och det är ju sida upp och sida ner med gamla vitsar. Exakt samma vitsar många gånger som du läste längst ner i kalanka-tidningen. Eller som Aftonbladets trumslagarpojkarnas sidor eller på Lilla Fridolf-tidningens Toffelhjälteklubben.

Den som sen bytte namn till Skämda skämt när ordet Toffelhjälte inte längre var i svang i Lilla Fridolf-fallet någon gång på 90-talet. Det här är ju saker som någon har satt sitt namn på och ritat sitt ansikte på men som fortfarande består av hopsamlat material. Det är det som är kategori två på din ambitionssteppar.

Replikerna av den på sin tid mycket kände journalisten och kursören Gitz Olsson har samlat ihop roliga repliker av och om och till kända människor. Och sen är det så många anekdoter då, Gustav VI Adolf eller Axel Engdahl, gamle revykungen i Göteborg. Eller Tommy Engstrand, sportkommentatorn.

Eller Pekka Langer. Alltså saker, roliga historier om de här. Roliga historier om Birgit Nilsson, operasångaren. Birgit Nilssons glada svar till en amerikansk tv-journalist som frågade henne Hur känns det att vara världens största sångerska?

Ensamt. Och sen så hittar vi här också skäggets bästa matisar. Skäggen var ju sex män som 1963 orsakade lite skandal i tvn. Bland annat nämnde Lasse Åmongsson, nämnde Beppe Wolgers, men framförallt Åke Sö Av föräldrarna har tidigare ingenting utgivits.

Det var ju lite kul att man skriver det. Så det är mycket i det här som signalerar att det är skoj. Det här är roligt och den kostar 12,50. Det är tryckt på själva omslaget och den är då från 68.

Jag slänger in en till i den här. Det här kanske egentligen skulle hamna till den allra första låga ambitiösa kategorin. Men den heter Skämt och oförskämt om kändisar.

Åke Lind berättar och Börje Dork tecknar. Man tar upp den för att de framförallt Börje Dork eller eventuellt Dorge var en ganska etablerad flyhänt tecknare. I min värld är han mest känd för att han gjorde Nacka skoglund-serie i tidningen som gavs ut i tre exemplar.

1975 innan Nacka dog. Men med det och återigen, precis som när Gitz-boken jag nämnde så är det ju en massa kändisanekdoter. Fast illustrerade då med vid tidens, med ett vid tidningens känt manér.

Vill du nämna Williams förlag att jag tycker också, att man kör en idé så kör man några nummer. Det finns tidningen, tidskriften Plopp som kom 1975, ditt födelseår. En svensk hämtidning, utgivning av det där, det där sagt var Williams förlag.

Det kom ut fem nummer 1975-1976. Mycket bilder med ljudeffekter, därav namnet. Och det var Sergio Aragonés som hade tecknat och det är en slags spinoff. Och du kan ju fan gissa vem som alltså då var redaktör för det här hela.

Ja precis, Sergio Aragonés var ju knuten till den amerikanska MAD-redaktionen. Han var snabbtecknare på MAD. Så om man har någon bild av hur tidningens svenska MAD såg ut så minns man kanske de här marginalroligheterna som fanns överallt som löpte längs med sidorna.

Det var Sergio Aragonés. Han var känd för att han var så snabb att han gjorde inte ens blyertsillustrationer, han tecknade direkt med bläck. Alltså fruktansvärt påtande.

Han ritade så mycket att han fick inte plats i MAD så det blev en massa spinoff-tidningar. Och det är precis, då gjorde Williams ett försök att ge ut även det med Lazó Månsen som författare. Man kör man fem nummer och sen bara skiter i det så tog vi nästa.

Ja det sålde rimligtvis inte så mycket som man hade hoppats. Allt det där är ju testballonger man skickar ut. Men sen ska man nog också komma ihåg att i det här fallet Plopp, det finns ju också ett amerikanskt material som man hade köpt in.

Det finns redan här, vad ska vi göra med detta material? Ska vi se om vi ger ut en tidning, en periodisk tidskrift? Ska vi se om det funkar? Vi tar tillbaka till antropologierna, det är ju det man kanske egentligen skulle hamna till, den allra första låga ambitiösa kategorin.

Men jag vill ändå säga att detta är kategori tre, för här har jag lagt kåserisamlingar. Här har vi Kardemumma och Grönköpings veckoblad några stycken. Men det hade jag också kunnat lägga in, såklart.

Eller Giz Sol som jag redan nämnde. Det vill säga folk som skrev regelbundet kåserier i olika, framförallt dagsmen, men även veckotidningar. Och som vid årets slut, eller i Kardemummans fall, vid anslutning till fars dag, samlade det här i årets Kardemumma.

Årets samling, det vill säga det är ju saker som han har skrivit, alltså han har ju knackat ner varje enskilt år själv. Till skillnad från när Åke Söderqvist samlade ihop fräckisar. Alltså Kardemumma har ju formulerat varje ord, men han har ju inte specialskrivit en bok, utan han har tömt sin egen byrålåda och sen satt en slagkraftig rubrik som till exempel Kardemummas bästa blandning.

Det står med ett helt gäng som har samma titel också, men lite olika... Ja, men vissa gjorde ju så att man hade bara årets. Medan till exempel Cellor, alltså Olle Karle som var en ordlekarens mästare, han excelerade ju i fyndiga titlar.

Där den kanske mest berömda är en hög repor till höger repor. Som ju också är väldigt mycket en varudeklaration. Lasse Å Månsen, som vi redan nämnt, han hade ju som sagt tidsskriften Hjälp.

Han gav också ut pocketar som hette Den lilla hjälparen. Minst två, säkert fler. Och då är det ju the best of magasinet Hjälp. Som står det på förslagsbladet, eller till och med på omslaget.

Säger så många vänsterknäck av Lasse Å Månsen. Alltså det finns någonting i det tonfallet att det här är ingenting. Det här är inte ambitiöst. Det här är saker jag har skrivit sedan tidigare och som jag nu har paketerat på nytt.

Och man gör till och med en grej av att det är ett vänsterhandsarbete. Jag tänker att när man återvänder till de där och jag har samlat plommat också, man ska ju skapa content av grejer för att få ut hela tiden liksom. Det finns ju en idé om att med influenser, de ska ju göra saker för att kunna göra innehåll av det.

Men han skriver ju om allting, om allt möjligt. Ja, fast han skrev också väldigt mycket om sitt liv. Och det gjorde många av de här kåserarna skrev mycket om sin familj.

Många familjemedlemmar blev ju så att säga allom välbekanta. Vad skriver vi om Carl, som så småningom själv blev kåsör under namnet Carl Zeta. Till exempel. Man kan ju också se att det där är ju ingenting som kom med sociala medier utan folk har flitigt utnyttjat nära och kära för att få just content.

Ja, Sello skrev om sina fem barn som var en tydlig källa. Precis, jag har säkert citerat den här podden tidigare. Men i revyn Håll igång på Berns 63 så gör Hans Alfredsson en monolog där han berättar om att han var inne på en tidningsredaktion och i ett hörn stod tidningens kåsör och slog sina barn med en käpp för att få dem att säga någonting roligt.

Inne på tidningens tv-redaktion satt en liten kvisslig man och försökte pussla ihop två kärringar till en tittarstorm. I ett annat hörn av rummet satt en gammal man och klippte vitsar ur Dalademokrater. Och i rummet innanför satt tidningens kåsör och slog sina barn med en käpp för att få dem att säga någonting roligt.

Så det var ju redan då någonting som en iakttagelse att så här gör kåsörer. Jag kommer inte riktigt likadant som du, jag kommer ihåg alla namn. Men det är liksom karaktärer som återkommer, man lär sig.

Man bekantar om att ha sina bestämda uppfattningar om saker och ting. Ja, och Grönköping har också sin egen poet, Alfred Westerlund, som skriver högtalaren, PK-alen och gärna hittar på språket transpiranto. Sen dyker så småningom också hemkonsulinnan Ada Åssons hus i gård upp i persongaleriet.

Och det var ofta en man som hette Zetter Bremberg som så småningom blev redaktör för själva tidningen Grönköpings veckoblad som då, eftersom det här var en skojtidning, gavs ut en gång i månaden. Den existerar ju i talande stund och är skriven på någon slags gammeldags kanslisvenska. Och idag är det ju lite grann humor att man skriver om Trump och Putin på någon sorts bisatshet, annudatumal svenska.

Men då såg det ju ut så i tidningarna, så det var ju bara att de kanske la till en bisats till och gjorde det ytterligare lite krångligare. Så idag är det ju ganska stort glapp mellan Grönköping och verkligheten. Ja, precis, från början var det nog inte det där.

När man läser andra skämtidningar från den tiden så skriver ju alla på samma sätt. Så då var det nog programmet för nya tidningar, den presterade, som han noterat var gudsfruktan, nykterhet och sedlighet utan fanatiska överdrifter. Alltså berättar man förväntar sig att det var en skojig stad som sammanfattade din stad på något sätt.

Ja, precis, och som nog också speglade livet för väldigt många svenskar, det vill säga småstadslivet. Det var ju, hörs ju på ordet, små städer, men det var ju ändå städer där folk fanns. Ja, köpningar och Vad som störesviktiga tonen var på 50-60-talen, då gav de ju också årligen ut i mjuka pärmar på Norstedts förlag en sån samling av årets roligaste grejer.

Ja, det var faktiskt Hasse som började med tidigt var han igång och började skriva de där och höll i de där. Han hade en årsbok som hette Lövfisken som kom tidigt. Vi pratar alltså om Hasse Zetterström.

Precis, och här var det då den tredje, alltså den nästan befästaste nivån av humor i mjuka pärmar. Här är det minsta högen, men det är den mest ambitiösa. Vi kan säga att detta är hämtat huvudsakligen i ditt bibliotek.

Ja, precis. Det är verkligen inte representativt. Det är statistiskt giltigt. Men här hittar vi en bok som heter Svensk skämtlexikon, Sveriges första humorkatekesi för hela familjen, författad av Gottfrid Grafström, en av landets mest anlitade radio- och tv-skribenter.

140 sidor roliga skämt och glada definitioner. Allt detta läser jag på framsidan, på omslagssidan, så att alla vet vad de har framför sig. Teckningar av Lasse Åberg.

Det har säkert skrivit med tanke på att man skulle kunna få en överblick när man står med en varukorg full med andra saker på Domus. Precis, den är från 1972 och det här är en bok, hela boken är skriven så att säga. Nu har jag satt mig ner, nu ska jag skriva en bok.

Jag ska inte samla ihop saker som jag redan har skrivit, eller värre, om man så vill, som andra har skrivit. Jag ska inte vara som Bert Karlsson och samla ihop mina roligaste fräckisar, eller som skäggen, eller som Martin Timell, utan allt det här ska vara en hand. Men det är fortfarande en humorbok i mjuka pärmar som är gjord för att lägga i högen på toaletten.

Och sen är den skriven som ett lexikon, med olika uppslagsord. Hemlighet hittar vi på H. Ett, intressant sak som man berättar för en person i taget. Två, något man ser återlärt, men inte får säga till någon.

Tre, sak som alla vet om, men som lokalpressen inte törs trycka. En ganska träffande definition. Historiker, inget framtidsyrke. Oerhört skoj. Kort, ord som blir kortare om man lägger till tre bokstäver.

Just så. Hjärngymnastik. För att nämna en annan titel som ju så flugtas fanns. Just det. Men det finns ju de här makabriska lottradarna också som finns i det här.

Alltså det där är ju lite kvickristiskt och här tänker man ju till och här vill man ju någonting. Ja, som lundensare, eller som är ofrivillig, eller som eventuell, som någon som ibland får epitetet lundensare klistrat på sig, så associerar jag till urakademins ordbok. Urakademin är ju ett illustrs sällskap i Lund som sitter och vitsar tillsammans.

Och de ger ju ut just böcker med olika definitioner, nydefinitioner av ord och så. Själva formen är ju då parodisk. Man använder ordboken i det här fallet som en sorts förlagare.

Men man hittar på nya skämt, skämt specialgjorda för den här boken. Här är faktiskt inom hårda pärmar, som jag också hittar i mina samlingar. Jag tyckte det var roligt att nämna Hans Dahlman.

Det är Lelleprinter. Exakt. Mer känd som Lelleprinter. Fortfarande inte känd dessvärre tror jag hos... Jag minns inte statistiskt, men det kan nog ta där referensen, men utanför detta, denna studio är kanske det svårare.

Ja, precis. På håret var ju radions motsvarighet till helt apropå på 80-talet. Det var ett statyrprogram i nyhetsform där då och då Lelleprinter läste telegram. Nyheterna i sammandrag.

Det blir inget nytt jättesjukhus i Örebro. Det beslut kommunfullmäktige idag sedan man konstaterat att det inte finns några jättar i länet. Statens begåvningsanstalt meddelar att Gud har benådat tre nya talanger inför vårsäsongen.

Rikskatteverket har fastställt existensmaximum till 126 000 kronor per gång. Televerket i Ånge manland meddelar att tv-sändningarna där har förbjudits. Lotsdirektören i västra distriktet meddelar att han hädanefter kommer att lotsas om det regnar.

Lelleprinter hette i civila Hans Hasse Dahlman. Även Stefan Grutin som vi minns från i panelen från Snacka om nyheter med Ställström var ju en av på håret redaktionsmedlemmarna. Den här boken som jag sitter med heter Politiskt korrekta och andra moderna sagor.

En utgivning på Wahlströms, alltså B. Wahlströms. Ett inte ett av våra mest respekterade förlag. Och det här är ju då, alltså här var Hans Dahlman ute och skrivit i syfte att vara rolig.

I syfte att underhålla, skriva en skojig bok som han skrivit i en sorts moderna, då så kallat, vi idag skulle kanske säga woke-varianter av Snövit eller Hans och Greta och Rödluvan och så. Den är från 1998. Man har också faktiskt beställt illustrationer av Christina Alvren.

Man är många kände igen kanske framförallt från Aftonbladets gycken-vignett. Just det, just som det där får man känna igen nu. Ja, men hon tecknade väldigt mycket, tecknade, eller får jag säga bertböckerna, det gjorde hon inte.

Hon hette Sonja Herbelin kanske. Men det var verkligen en anlitad illustratör vid tiden. Men här har vi, i den här kategorin, alltså nyskrivna böcker gjorda för att vara kul.

Det var där vi började alltihop, där finns ju också Hasse Alfredsson, så tar vi Danielssons bokproduktion. Det var inte saker de samlade ihop, utan det var ju saker de skrev speciellt för. En av de böckerna jag hittade då var ju den här lilla boken om att bränna lövriskvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården.

Den kom 63 pocket. 61 kom den. Det är Hasse Alfredssons debutroman, eller debutbok. Det kom den direkt i pocket, eller kom den? Jag har aldrig sett den i något annat än pocket.

Jag tror att pocket är härute, eller jag tror att det är originalupplager. Ja, jag hade skrivit 63, men då är det nog att jag har en senare upplaga helt enkelt. Det är antagligen den enklare förklaringen, och han skrev också när jag har en som heter Ernst Semmelmans minnen.

Som kom 62. Och det är ju roligare böcker. Och som är skrivna, alltså du har en man på Bonnier som heter William Ines, alltså Daniel Jort eller Per Daniel Jort som var förläggare på förlagsvet som alltså har hört kände från Lund, kan du inte skriva en rolig bok?

Jo, den har jag redan gjort för att jag hade så tråkigt när jag var på turné. Så kommer den här boken till. Och den försa du nämnde då, en liten bok om konsten att bränna lövriskvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården.

Ja, precis. Det finns ju humor redan i titeln på förslutsbladet om man öppnar boken så ser man att redan där börjar humorn. Och det är också mycket humor även på baksidan, för där är massa recensionscitat av HA och av signaturen Hasse.

Vad skoj då, är skoj nu. Och väldigt tidigt så är det en blank sida som man kan använda för att tända den där elden i hörnet. Ja, precis. Alltså han hade inte så högt tålamod om hans böcker är ganska tunna på 60-talet.

Det här är ju också någonting med själva formen, alltså det är återigen handboksparodin. Och det går ju tillbaka i Hassefelt till samma icke-inte oviktigt person som heter Axel Wallengren som skrev under signaturen Falstaff Komma Fakir. Men han är ju rolig på många sätt.

Det var också en av de där böckerna jag hade. Vi går med dina högar och vi går och bläddrar här i min barndoms bokhylla. För den där var ju, när man tar sig an den när man inte kan referensen är den ju helt konstig och obegriplig naturligtvis.

Men den är också kul. Vi pratar alltså om Falstaff Fakirs böcker, alltså de som heter En vasen egen gentleman och En vasen egen professor. Och det är liksom, vi diskuter Det är inte så himla långt efter som han börjar skriva, men han sitter ju i Amerika och beskriver om denna gamla världen i sitt hemland för han var lite manusförfattare och han skrev för Vanity Fair och hamnade i Hollywood så småningom.

Men det hade jag liksom inte tänkt på innan eftersom han ju fanns, det kom ju på något sätt böcker och man förstod ju på något sätt att han var levande, att han var visserligen 50 år sedan, men Man började skriva serier på något sätt om samma samtid även om det är en annan slags värld han skriver om. Ja, hans böcker stannar kvar i samma tid och i samma plats, alltså vi befinner oss ju på ett tågavstånd eller bilavstånd från London, det är någon slags gods vi föreställer oss olika herdar runt omkring och sedan är det människor som har oerhört mycket pengar och som aldrig behöver bekymra sig så mycket för pengar som går runt och är väldigt vittra i bok efter bok efter bok. Man kan ta vilken som helst av dem, ungefär lika roliga allihop.

På det viset, om inte på så många andra, så påminner det här honom om en annan svensk humorförfattare, det vill säga Fritz Räcknäs som piraten, som också alltid i alla sina historier när de än är skrivna så utspelar de sig i, får vi tänka oss någon sorts 1890-tal. Allt som oftast, inte alltid, men oftast på den delen av Skåne som heter Österlen. Alltså det här är spelplatsen för någon sorts dåtid, det kan inte riktigt vara.

Det är absolut inte nu nu, men det är heller inte det nu då piraten skriver det. Han lever fram till 72, då är det 30-talet i dåren debuterar och sen blir det allt glesare mellan utgåvorna för han hade andra intressen. Ja, men det är så här när man läser om de här figurerna så är det uppenbart att det blir den skånska traditionen har jag alltid tänkt.

Det är väl klart att det här inte är sant, vi ska inte låta sanningen stå i vägen för att det är en god historia. Det finns någonting, vi destillerar detta till vad som är trevligt. När vi läste den så tänkte jag också på, jag läste om den nu, så det ska vi ju säga att att läsa om humor från den här hyllan ska man göra då med antropologiskt eller historikers perspektiv.

Man kan säga att detta var alltså roligt, man ska inte förvänta sig några enorma askrav, men de finns där ofta på fel ställen och smakar billiga vitsar. Jag tycker alltid när jag läser sånt där så vet jag inte riktigt, är det jag som skrattar nu eller är det tioåriga Per som skrattar nu? Det var en väldigt väsentlig fråga i sammanhanget.

Nej, det blev kanske att det spelar roll på så sätt att då har man förhoppningsvis kvar den där tioåringen inom sig och inte tryckt ner den i detta. Ja, och det viktiga är ju att du skrattar. Jag tror att med tiden kanske det gick lite på rutin, även om jag tror att jag får verkligen en bild av att Richard Fuchs har suttit med glädje vid skrivmaskinen varje gång för han har ju egentligen aldrig behövt för sitt uppehälle.

Han har haft en läkarpraktik eller som en läkartjänst. Och dessutom så måste han ju nästan ha blivit ekonomiskt oberoende med bok ett, utan han sätter sig där för att det är lustfyllt för honom. Sen kan man nog se att han, det här var jag inte på mig väldigt mycket om skämtet i förra boken, men han skriver inte bara utifrån läkares perspektiv, utan han skriver framförallt inte bara utifrån läkarpraktikerns perspektiv har han skrivit.

Just många handboksparodier. Det är inte minst fel handbok, unga flykter kom 1979. Visste ni trevliga hur man vinner framgång om motsatta könet 1980. Och det kommer ungefär en bok om året fram till i rundaslängar 95-96, någonting sånt där.

Han skrev då korsörer i Svenskan, han skrev på Korsör Expressen, han skrev i Hänt i veckan. Han tecknade då även av överkämpt teckningarna Doktor Truls som gick i allers i 20 års tid. Han är uppenbarligen tecknare också.

Han fick barndomsdrömmen besannad. Han fick sannoliken den besannad. Och det är också den här hypotetiska humorn. I följande situation, alltså ganska tillknixlat och krystat, då är detta en väldigt rolig replik.

Det är rent konstruktivt, spännande. Han ägnar oerhört mycket möda, baxar med olika komponenterna till sina ställen. Och då är det här jättekul. Så det är väldigt krystat, men om man tar den premissen så är det liksom roligt.

Och jag tänker på när jag, ska jag säga en sak här nu, det är att boken var så framgångsrik också att den gav upphov till en tv-serie med samma namn på Sveriges Television 1979. Gösta Bernad, Carl-Wilor Sjöblom och Hasse Alfredsson som ju var väldigt heta namn från Casinogänget som samtidigt firade triumf på intima nöbels i Stockholm. Jag har hört en siffra att det var 4 miljoner tittare.

Doktor Mols. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men doktorn kommer inte att tro på mig. Jo, visst kommer jag att tro, ni verkar så förtroendegivande. Vi sett oss först får vi höra nu.

Jag vet inte om jag kan berätta. Visst kan ni, visst kan ni. Får vi höra på era bekymmer nu. Ni verkar lite chockad tycker jag. Ja, men kommer doktorn också att bli när doktorn får höra?

Inte läkare får aldrig bli chockad, får jag höra nu. Jag har svårt min telefon. Vad sa ni? Doktor blev chockad! Menar ni med lur och allt? Ja, sladderlåser jag älskar spaghetti.

Alltså det här är ju på komiker, där finns också en koppling som jag tänkte på nu när jag läste om den där, och det är ju till en annan gammal komiker, humorist, nämligen Jerome K. Jerome. Hans fantastiska bok Tre män i en båt inleds ju med att han har gått till British Library och så läser han igenom alla olika sjukdomar han kan ha.

Och han har ju alla sjukdomar i olika grad, utom vatten i knäna. Och det gjorde honom något nedstämd. Och detta säger jag för att det är roligt, men också för att det gjordes ju en serie på Tre män i en båt.

Känner du till detta? SVT. En svensk televisering. En svensk televisering. Nej, detta var mig obekant. Den tv-serie baserad på romanen delvis animerad visades på SVT 1972 med Ernst Hugo Järgård i rollerna.

Och han spelar då mot, han gör någon slags monolog och så gör han pappdockor, animerade av Åke Arlenhill. Jaha. Jag minns en gång när jag gick till British Museum för att slå upp en sjukdom som jag just hade fått en släng av.

Jag vet inte vad det var, men hur snuvar tror jag. Ja, och jag minns att jag läste naturligtvis det jag hade kommit dit för att läsa. Och sen så där, nåt sånt, helt giltigt, så vände jag bladet för att bläddra vidare.

Och jag kom, jag var och läste om sjukdomar i allmänhet. Jag har glömt vilken sjukdom det var som jag först fördjupade mig i, men det var en hemsk, förhärjande farsort, minns jag. Men innan jag hade hunnit halvvägs genom förelöpande symptom, så stod det klart för mig att jag led av den här hemska sjukdomen.

Vi behöver väl för helvete också nämna Mark Twain, som är väldigt viktig. Influens, han är ju känd för Tom Sawyer och Huckleberry Finn, som vill komma på. Vill ha det till 1880-talet kanske.

Men skrev ju många humoristiska och roliga noveller och så där. Och var ju ett väldigt inflytelserik både i den anglo-saxiska men också den svenska traditionen. Det finns ju några sådana där som det ofta refereras till bland folk som vill skriva lite.

Man kan ju också lite grann stå upparnas företrädare, för han brände rätt mycket pengar på det han fick in från sina böcker och var tvungen att åka runt och föreläsa har jag lärt mig. Så därför han är liksom kul i tal, han är inte fullt så kul i skrift tycker jag. Det är ju svårt att veta hur kul han var i tal, för det finns väl inte riktigt.

Det är liksom det som är kopplingen till att det finns en Mark Twain-pris. Han räknas ju Huckleberry Finns äventyr som en av de stora romanerna. Och han använder ju lite grann humorn med barnets perspektiv.

Ja, alltså det tycker jag är ganska påtagligt ändå att han har liksom en rolighetsblick på sättet att se det komiska i situationen även när vi förstår att han har något som är mänskligt tragiskt. Huckleberry Finn, liksom svenska avläggaren Tom Bitt, det är ju någon sorts tragiskt proletariatfigur. Driver en tonårspojke som driver omkring.

Så idag hade vi ju liksom gjort en SOS-anmälan, men Mark Twain han skrev ju som en rolig roman om hans äventyrliga flickt på Mississippifloden tillsammans med slaven Jim. Mindre känt med Mark Twain är han tyckte lika känd för vad att han bodde i Jönköping tre månader 1898. Botade sig mot epilepsi.

Nej, men det, hade jag varit Jönköpingsbo hade jag inte pratat om något annat. Verkligen. Då hade jag pratat om att klippt in Mark Twain i var och varannan mening.

Detta var en utveckling för ämnet som vi kan lätt bli med. Men vi hade då Rickard Fuchs där och han är för övrigt inte bror till Marie-Louise Fuchs, det är Jari Ekman. Nej, han är heller inte bror till Leslie Fuchs som var ihop med Gure Sjöman på 90-talet.

Det var flera Fuchs än jag tittade, men jag tänkte att eftersom du är rätt förtjust i att se folk hänga och tänkte, här kanske man kan komma med någon, bidra med någonting, och det kunde jag se inte, det var en dead end. Men jag kunde se att han är inte det. Ja, men vadå?

Fick vi svar på detta? Marie-Louise Fuchs, numera Ekman, innan dess Lia Bergenstrale, innan dess DG. Hon var ju dotter till Walter Fuchs som var reklamchef på några olika Stockholms teatrar.

Får jag ta det dock en man iropet. Men det verkar finnas flera Fuchs. Jag tänker mig att det är olika, de måste vara släkt. Om det är tyskar så är de åtminstone släkt.

Jag tycker vi har väl ringat in lite lagom här, de här bottnarna dina. Ja, precis. Vi utgick ju någonstans ifrån vår barndoms respektive bokhyllor och toalettgolv.

Som 70-talister i ständig jakt på skattkickar så fick man ju hålla till godo med massa saker som en talspasskrivna för oss, som var skrivna för våra föräldrar eller far och svärfars föräldrar många gånger. Och precis när jag slutade med det så kom jag också med någonting som jag tycker borde hör hemma här, men som var ungdomligt. Det var också en ding-ding-värld.

Men jag hävdar att den här hyllan tar slut med en ding-ding-värld på 90-talet, kanske till och med lite tidigare. Det är också någonstans då vi har de här, det brukar också ofta finnas Norge-skämten. Ja, du vi nämnde inte dem.

Som återigen som 70-talister så minns vi ju bägge norsk hydros intåg på den svenska olje- marknaden. Och i dess omedelbara kölvatten så kom ett antal samlingar med Norge-skämt. De finns mycket.

Det jag tror mest att ta med mig, och faktiskt till denna dag nästan tänka på varje gång jag ser en ekorre är då den påstådda översättningen Tallfjant. Just det, men det fanns... Vi googlade upp där jag har illustratören, men jag ser ju verkligen manerat framför mig det här.

Jag vet inte hur många böcker, så många titlar som gavs ut, men jag gissar att det var åtminstone sex stycken. Illustratören hette Bengt Goud. Hans dotter Erika Goud har jag också restat när jag bodde uppehåll för länge sedan och pratat om just reklam och så.

Han var en PR-legendar. Och de här böckerna, de var ju vida spridda. De spreds på marknaden. Man tankade tjugo liter och så fick man den. Man fick med en samling, antingen med roliga norska ord, krokodil, pansartack, pistollmannen, metallgutten, banan, gulgeböj.

Ja, det var alltid de första på något sätt. WC, brus förtölj. Alltså det här sitter ju i centrala nervsystemet. Allt detta har man ju dock lärt sig i en ganska utsatt position när man suttit bakom en dörr med hasp på.

Ja, ja, men det... Det är där böckerna är. Det man tar till sig tillsammans med sina egna avföringsångor. Det sitter i för livet. Det finns ingen ställe jag har lärt mig så mycket på som på hemlighuset.

Nej, men så var det ju. Det var ju mjuka pärmar. Det fanns ju någonting i själva boken som sa att det här är ingenting vi är rädda om. Det här är någonting som...

Det gör inte så jävla mycket om det kommer en annan pissfläck. Och du kan man ju nämna att på 90-talet så gav ju... Det stod också på läste det vi ska... Ja, men de låg ju ofta bredvid solen och slängde.

Nej, men på 90-talet gav