Om eftermälen

Om Robert Gustafsson är en smula vresig när han är och tankar, så blir det ju en berättelse. Om du är det, så tänker ju inte kunden på det. Men här kommer ju Robert Gustafsson in och föreståndaren har ju någon sån där, ja, men herregud, han som var så kul i Sunes sommar.

Och va? Han kom in och han drog inte ett enda skämt. Han hade ju inte ens kilt på sig. Nej, och då blev det ju en berättelse. Det blev det ju inte om random average guy kommer in och beter sig så som vi i allmänhet beter oss, nämligen lite otrevligt.

Snedtänkt. Snedtänkt. P1, Sveriges radio. Goddag, ungdomar. Ni lyssnar på Snedtänktpodden som tar upp sånt som andra poddar inte alltid tar upp. Under sommaren har vi haft en, får jag nog säga, bejublad specialserie som vi kallar Gamla trotjänare kommer tillbaka med under underrubriken Kalle Lind, Hakan, riktigt göra research.

Det här blev det sista. I nästa vecka så kommer det en ny trotjänare, eller en tidigare okänd röst. Men som säsongsfinal då, eller sommarfinal, så har vi bjudit in, och det här blev intressant, det här är ju om något en trotjänare.

Linus Kullin, välkommen in i podden. Tack så mycket. Du brukar ju ofta sitta utanför podden. Ja, det gör väl de allra flesta i och för sig, men jag förstår ju vad du menar.

Du är ju en del av podden Snedtänkts infrastruktur och ekosystem. Du är ju den som klipper. Ja, jag verkar utan att höras. Kan man kanske säga. Ja, precis. Och du gör ju massa saker som hörs, men ironiskt nog så ska du helst inte höras när du har gjort det.

Nej, precis. En bra klippare är väl den som inte märks. Vet du hur länge du har klippt den här podden? Jag tror det är ganska exakt fem år nu när jag sitter och spelar in det här.

Nej, det är för tokigt. Ja, det är halva poddens existens. Det är halva ditt liv. Det också. Men nu är du här för att dela med dig av din kunskap och dina funderingar.

Vad är det vi ska prata om? Vi ska prata om legacy, eller som man då på svenska kallar för eftermäle. Ja, och senast jag kollade i mitt pass så är jag svensk och därför så använder jag det svenska begreppet.

Ja, men absolut. Det kanske vi ska göra, men jag vill nog ändå hävda att legacy har blivit ett sådant begrepp eller ord som har ganska mycket letats in i svenska språket. Absolut, men vi har ju också ett begrepp som betyder exakt samma sak.

Ska vi säga eftermäle? Ja, alltså det kommer att stå i appen när man letar upp det här programmet. Sen vet ju både du och jag att många engelska begrepp gärna smyger sig in i talad svenska.

Och det har jag egentligen ingen synpunkt på. Men det tycker jag att vi ska prata om nu. Och vad menar du? Varför ska vi prata om det? Vad är tanken? Man kan ju mena det på olika sätt, höll jag på att säga.

Och så är det ju också. Men jag, när jag inte sitter här då, så jobbar jag som journalist. Och då har man ganska många tillfällen att fundera över det, tycker jag.

Över eftermälen? Över eftermälen. Om man skriver om personer som, dels om man skriver om personer som inte lever längre och man liksom blir, att det blir upp till mig då som journalist att i alla fall i den artikeln eller den texten berätta om dens liv.

Men också så vet jag ju själv när jag har skrivit. Då går man ju tillbaka och kollar andra tidningsartiklar och skriverier för att göra research då. Så att om jag själv skriver en artikel om en levande person så kommer ju den kanske liksom användas för den personens legacy.

Men utan att dra för stora växlar på min egen betydelse som journalist då. Men det har jag ändå fått mig att fundera på det här. Därför tycker jag att det har blivit väldigt intressant att tänka på liksom vad är en människas eftermäle och vad blir det och hur påverkas det av vad som händer under ens levnad och efter och kanske innan och sådär.

Är det någorlunda tydligt vad jag far efter? Jag vet inte, jag zonade ut för en stund sedan. Men jag förutsätter att vi främst kommer att titta på exempel från kultur- och underhållningsvärlden.

Ja, det är där jag rör mig när jag skriver oftast. Och det är också där som den här podden rör sig oftast. Så det är väl rimligt. För att det är ju så här, när en person går bort framförallt, då har ju inte den någon makt längre över att bestämma över sitt eftermäle.

Och där tycker jag det är väldigt intressant vad som kan hända med vårt kollektiva minne av en person eller en grupp eller ett fenomen när det ju blir upp till andra. Både då personer som skriver om det, men också andra kanske då intervjupersoner som får återberätta det här i nya intervjuer om den döda person. Det är väl kanske mest det som det kommer att handla om.

Ja, just det. Men frågan är hur mycket vi styr över detta medan vi lever. Något mer? Ja, precis. Jag tror vi åtminstone kan vara överens om det, att vi har en viss inverkan.

Och i synnerhet om vi nu återvänder, om vi håller oss till kultur- och mediesfären så har ju sociala medier de senaste 20-25 åren gett kulturutövarna ännu mer makt över sin berättelse. Man kan ju välja att bara kommunicera med omvärlden med Instagram och Blue Sky. Jag nämnde nu några olika sociala medier som jag kan.

Snapchat kan man kanske också kommunicera med, Youtube. Men hur som helst, eftersom man inte måste vara beroende av journalister på samma sätt som man var i tiden dessförinnan. Ja, det har jag själv fått erfara, att intervjupersoner faktiskt får svara så på intervjufrågan.

Nej, jag har ju mina egna kanaler. Så då har man en viss makt över vad omvärlden kan veta om en. Och kanske då också tycka om en medan man lever. Men från det ögonblicket som förmulttningsprocessen påbörjas, då spelar det inte så stor roll vad ska man ta livet av sig för när man inte får det snacka efteråt.

Men det kan vi alla veta, att från det ögonblicket som vi inte längre finns, då styr vi inte heller över vår historia. Nej, om man inte till exempel lämnar efter sig en självbiografi som ska publiceras först efter sin död. Mark Levengood gör ju detta.

Ja, just det, som intervjuar folk som ska dö. Ja, precis. Det har bara hunnit göras ett program med Lasse Berghagen va? Ja, bara släppas ett program. Så det kanske har spelat in fler.

Jag förutsätter att Mark Levengood har intervjuat alla. Jag är inte med, det kan jag säga. Nej, inte mig heller. Men jag tänker kanske från och med att man fyller 65 kanske över som gamla folkspel, 63 pensionärsålder, då kommer Mark Levengood och bjuder in en till studio och så får man prata helt fritt och så är det som dealen att det här kommer omvärlden inte att få se förrän efter din död.

Precis. Det är ju lite som att skriva eller prata ett testamente. Ja, det blir det ju. Där det inte handlar om att fördela mina tillgångar utan mer om att just försöka ha någon sorts kontroll över eftermälet.

Ja, kära Lasse, det här kontraktet, här står det då att du är medveten om att programmet går efter din bortgång. Vi har tre kameror. Ja. Var och en av dem är kopplad till en kameraman.

Ja. Men han är utanför rummet och han får utgående bild, men han får inte ljud. För att de enda som vet vad som sägs här är du och jag och co-producenten och så småningom klipparen som klippar materialet.

För detta för att garantera att allt du säger beläggs med tystnadsplikt fram tills programmet går. Spännande. Och jag hade velat börja det här med att prata om Gösta Ekman.

För jag tycker han är ett bra exempel av flera anledningar. Ska jag punkta upp de tre anledningarna nu och så kan vi ta det i tur och ordning. Dels tycker jag han är ett intressant exempel på, nu pratar vi om Gösta Ekman, den yngre ska sägas.

Född 1939, död 2017. Känd som papphammar, fickan, Picasso som han är i svenska ordkretsen, men också för Vad säger man? En människa med alla hans fel och brister, så att säga.

Och Claes var ganska öppen med att tro hans liv också i boken att Gösta var inte så lätt att intervjua. Han pratade mycket, men han kanske inte alltid svarade på de frågor som ställdes. Och Gösta var också tydlig när han läste texterna att här är det jättebra, men det handlar inte om mig.

Så att han på något vis... Det fanns ett sorts avståndstagande och det var inte... Kom inte här och tro att jag kommer att ge dig automatiskt två tummar upp bara för att du skriver om mig.

Nej, just det. Så att bilden av honom medan han levde kanske inte var som en tjusig, sprallfarbror som alltid vallade till lags. Men det här är ju subjektivt då, men jag tycker ändå att sedan han gick bort så har det blivit lite mer fritt fram för folk att komma fram i intervjuer att säga att nej, men Gösta, det kommer att bli...

Det kommer att bli svårt att göra den här filmen, så nu får jag lite välja att fortsätta vara kompis med Gösta eller regissera den här filmen för att han insåg att det kommer inte sluta bra liksom. Mm. Något man kan säga att han alltid har varit.

Ja, han var ju, som han tyckte om att säga, kändis redan som spermie. Han var ju en epokid. Och alltid väldigt medveten om det. Ja, precis. Han fick på något vis...

Hans far, Hasse Ekmans, var ju en uppburen filmstjärneregissör och mediekändis. Gösta fick inte så mycket del av det under sin absoluta barndom för då flyttade hans mamma Ineta Wrangel till Limhamn. Och där var det absolut inte något som gjorde att vi fick att förinkö att du råkade vara son till Hasse Ekman, tvärtom.

Ja, precis. Då kanske det bara låg honom i fatet. Ja, precis. så växte upp med en viss ambivalens gentemot hela kändismaskineriet. Så mår det väl vara honom ursäktat.

Ja, men ska vi gå vidare? Ja, vi kan gå vidare om detta var exempel Gösta Ekman. Ett av dem då, för sen kommer vi in på hans samarbete med Svenska Ord. Och där kan man märka ganska tydligt att han gärna lyfter fram sin roll i det samarbetet.

Och framförallt då sen, dels att Tage gick bort, men också att Hasse blev gammal, trött och inte så sugen på att dra samma gamla anekdoter igen i varje intervju. Och då var liksom Gösta Ekman Han ställde gärna upp och så kunde han då medvetet eller inte, men då blir det ju hans perspektiv på saker och hans narrativ. Och då blev Gösta Ekmans del i arbetet större än om någon annan hade berättat om det.

Så kan man säga. Men det tror jag verkligen. Om man lyssnar igenom till exempel Staffan Melins och Staffan Tjejs lysande radioserie The svenska ordstory, där de kronologiskt går igenom just The svenska ordstory från sen 50-tal till i Tage Stöds, i alla fall, 85.

Så är ju Gösta ganska närvarande. Ja. Alltså han var ju med, inblandad i väldigt många produktioner från 63 till och i 20 år framåt. Ja, precis. Med all rätt så är han ju en stor del av den radioserien.

Ja, som du säger, kommer du ihåg vilket år den serien gjordes? 2002 till 2003, det är ju 36 delar va? Ja, just det. Så att den höll på länge. Och man hör att Hasse är så lagom intresserad, som du säger, att än en gång berätta, ja vi och Tage vi möttes på radio, det var 56 och medan man nästan också hör då att Gösta tar sin chans.

Ja, alltså lite så tycker jag att man kan tolka det i alla fall. Ja, alltså för han vill ju då påpeka, har fört till protokoll att jag var inte bara en marionettdocka. Jag var med på idéstadiet till många projekt, och Picassos äventyr i synnerhet.

Jag var regiassistent på Släpp fångarna loss, det var jag. Jag var medregissör för Fröken Flegmas mustasch. Jag regisserade 88-revyn, etc. Vi svenska ord om jag får säga, vi är äldre än Monty Python-gänget faktiskt.

Tage och jag pratade mycket om den där innan vi, vi säger jag fräckt, gjorde den filmen för jag var medregissör i den filmen och pratade också med Tage mycket om det manuset. Det var ett projekt som vi jobbade mycket med tillsammans. Jag var så att säga regissör där, i denna lysande, en av de bästa tycker jag, produktionerna som alltså Tage gjorde.

Alltså det här är ju bara fakta i målet. Ingen skulle säga emot honom. Ingen skulle komma in och säga, nej men så var det inte alls, för det står ju i eftertexterna.

Men de kanske inte alla läser så noggrant. Nej, så därför nämner jag det en gång till för säkerhets skull. Ja, precis. Om man lyssnar så tycker man att man hör att han liksom by the way, och det är inte riktigt by the way utan det här är faktiskt någonting som är angeläget för honom att vi ska komma ihåg.

Ja, man kan höra honom säga så här, ja då gjorde ju de, eller jag menar vi, lite sådana saker också. Att han liksom också kom på sig själv ibland och säger, men det här kan jag också trycka in Gösta Ekman en gång till i historien. Ja, alltså vi har ju båda grävt i olika projekt i det här och då har jag också hört människor i Hasse-staget som Göstas närhet säga att det fanns ju någon sorts olycklig kärlek mellan Gösta och Hasse Tage.

Alltså för mig då, uppvuxen med de här, det är klart att det gör lite ont när man anar eller förstår att det var inte en okomplicerad kärlekshistoria, för det var nog först och främst en kärlekshistoria, ska vi komma ihåg. Ja, precis, man har ju hört historier om att Gösta ville speciellt bli en del av Hasse och Tage, eller Svenska Ord eller vad man nu vill kalla det begreppet då. Ja, och Hasse och Tage var väldigt noga med, nej men vi är tre personer, vi är styrelsedirektör, eller styrelseled...

Vad de nu kallar sig. Ja, direktör Alfredsson, disponent Danielsson och sekreterare Mona Haskel. Och sen byter Hasse och Tage roll vartannat år. Just det. Alltså det här så har det varit sedan vi grundades i oktober 61 och så är det fram till att Hasse upplöses och bolaget i samband med Tage Stöds oktober 85.

Och du får jättegärna vara med Gösta och vi lyssnar på dina idéer och vi respekterar dem, men du får inte vara med i bolaget, lär de ju ha sagt då. Ja, precis, och det innebär ju också att det är vi som bestämmer vad bolaget ska göra. Och det här är nog särskilt aktuellt i samband med att de gör Picassos äventyr, år 77-78, och där är Gösta Ekman oerhört central.

Alltså både på idéstadiet, frågar du Gösta Ekman, det är svårt att göra det, men frågade du Gösta Ekman så var ju egentligen hela idén hans. Han har alltså hade både sommarhus på Österlen Tummelilla, och de under bilresa upp till Stockholm så sitter han och Hasse och bollar och kommer fram till att det hade inte varit roligt att göra en biografifilm, en förljugen biografifilm om någon. Ja, det här, alltså vi har ju båda grävt i olika projekt i det här och då har jag också hört människor i Hasses Tage, som Göstas närhet säga att det fanns ju någon sorts olycklig kärlek mellan Gösta och Hasse Tage.

Alltså för mig då, uppvuxen med de här, det är klart att det gör lite ont när man anar eller förstår att det var inte en okomplicerad kärleksrelation. För det var nog först och främst en kärlekshistoria, ska vi komma ihåg. Ja, precis, man har ju hört historier om att Gösta ville speciellt bli en del av Hasse och Tage, eller Svenska Ord, eller vad man nu vill kalla det begreppet då.

Ja, och Hasse och Tage var väldigt noga med, nej men vi är tre personer. Vi är styrelsedirektör, eller styrelseled... Vad de nu kallar sig. Ja, direktör Alfredsson, disponent Danielsson och sekreterare Mona Haskell.

Och sen byter Hasse och Tage roll vartannat år. Just det. Alltså det här så har det varit sedan vi grundades i oktober 61 och så är det fram till att H Så redan den idén är Gösta inblandad i.

Och sen är han ju förutsätts krediterad för väldigt många idéer, men som manusförfattare och som regissör. Kanske var det i anslutning till det här som han faktiskt ställde den rätta frågan. Kan inte jag få vara med i bolaget?

Och fick ju då ett nej. Och sen kan man se att sen dröjer det innan Gösta anrolleras igen. Året efter gör Gösta Tage under dubbelöken där Gösta inte är inblandad.

Nej, fast inte heller någon annan skådespelare ska kanske sägas. Nej, men det är också den första svensk produktionen som Gösta är med i gänget där Gösta inte på något vis är inblandad. Gösta är regissör till 88.

Ja, precis. Samtidigt, så fort någon gör en film efter det, alltså Tage Soppor, då är ju Gösta med. Men inte i huvudroll, vilket han har nästan uteslutande varit under hela 70-talet i både Hasse och Tage och Hasse och Tages filmer.

Nej, just det. Sen kan man å andra sidan säga att det finns ingen huvudroll i soppor. Gösta får ganska mycket airtime. Men 1982 så samlas de igen, eller då kallar de på Gösta igen.

Ja, då gör de en scenföreställning med fler skådespelare än bara de själva. Ja, men det är ju Gösta och Lena Nyman. Ganska liten krets av Gösta. Då fanns det nog spänningar.

Ja, där finns väl lite teorier om att dels att Gösta krånglar med garaget och ska prompt förhandla upp det. Ja, han har rätt mycket mer betalt än Lena Nyman har jag sett i budgeten. Och där är ju också alla fyra scenskådespelare, regissörer, som Tage och Lena Ekstedtsson.

Precis. Och nu kanske jag hittar på det här bara för att vi pratar om det, men jag vill nästan minnas att Gösta hade det som krav. Ja. Att om jag ska vara med nu så ska det vara.

Så brukar jag säga ungefär att Gösta får man ändå inte tyst på, så det var ju orättvist om inte Lena fick vara med. Ja, okej. Men då kan det också läggas till att i biografin Jag vill ju vara fri om Lena Nyman av Annika Persson.

Precis, där är ju Gösta intervjuad. Och där tror jag många har reagerat på att han är lite snål mot Lena Nyman. Det får man verkligen säga att han är. Han är ganska tydlig med att hon kanske inte reflekterar lika mycket som jag.

Så återigen så vill han gärna lyfta fram sin roll i framgångsmaskineriet Svenska Ord. Och det är väl begripligt. Det var ju jättestor, den rollen. Ja. Vad vi beskriver är väl en sorts ambivalens, alltså där vi vill ha med dig och vi gillar dig och vi, titta här nu, höjer vi din lön.

Men å andra sidan så, ja, men är det inte jag som, är det inte tack vare mig i ganska hög grad som det här går bra? Det finns någon historia, jag kommer inte ihåg vem som berättat den, men att Gösta säger till Tage Danielsson, ni har ju ändå mig att tacka för ganska mycket. Varpå Tage svarar, ja, men det har väl också oss att tacka för ganska mycket.

Ja. Och det så var det ju. Och det där är, när jag fick span på den här historien i samband med att jag skrev en biografi om Gösta, någonstans som ändå utforskade det här som jag uppfattade triangeldramat, som någon har beskrivit det lite grann som att Gösta och Hasse slogs om Tages gunst.

Just det. Båda hade honom som någon slags fadersfigur. Ja, precis. Alla de här, det är ju lite lustigt, både Hasse och Gösta var storebröder, men båda som sökte uppenbarligen någon sorts storebror i Tage.

Ja, och båda, Tage var ju något äldre, han var född 28 och Hasse 31. Men kanske framförallt var mycket mognare på vissa sätt. Ja, alltså, Hasse och Gösta var nog emellanåt två röda poler.

Två väldigt energiska, ivrigt pratande, idésprutande, uppmärksamhetkrävande, eller uppmärksamhetstörstande. Och medan Tage då var någon sorts magister, producent, lugn, trygg, men också den som alldeles uppenbart gav sitt godkännande. Han sa den där idén var bra, den tar vi.

Det är liksom det slutgiltiga bossen innan något kom med. Ja, alltså ett dödsslag. Och på vilket sätt påverkar detta ett eftermälde? Det här är eftermälet, alltså i någon mån svenska ords eftermäle.

Det satte folk framför tvn på Göta Lejon på Bernds i biosalongen och tänkte, det där är en enda stor, glad, komplikationsfri familj. Men i efterhand så anar vi att det kanske fanns kommunikationsbrist även i den familjen. Ja, kanske det, eller att de i alla fall tänkte Gud vad Hasse och Tage är bra, som hittat på allt det här.

Och då kommer Gösta Ekman och säger Ja, det var de, men jag hittade också minsann på massa grejer här. Och det här då för in på den tredje punkten på underkategorin Gösta Ekman. Och det är ju när han går bort och liksom Jönssonligan upphöjs till kult och något stort.

Då är det ju en framgångssaga som andra då vill vara med och ta, eller lyfta fram sin betydelse för att det blev så bra eller så framgångsrikt som det blev. Ja, och det där kompliceras ju av att Jönssonligan ju inte var hans skapelse. Nej.

Åtminstone bara till dels. För det har vi pratat om förutom den här podden, Jönssonligan är ju en dansk skapelse av Erik Berling och Henning Bes, som förmodligen snott det mesta från Frankrike. Ja, och som en filmproducent som heter Ingmar Eive köpte optionsrättigheterna till att göra en svensk version av.

Ja, och där återigen Mats Arena har sagt att han hade sett Olssonbanden redan på 70-talet och hade en idé om att göra det med Magnus och Brasse innan Gösta Ekmans namn dök upp. Kjella Mats Arena och detta har han sagt i efterhand. Ja, sen är det någon produktionsledare som heter Lennart Norberg som också sagt att det var jag som träffade min kollega i Köpenhamn som visade mig Olssonbanden och då tog jag med det till Sverige och visade det för någon.

Om man nu tycker så här, det sägs att det är en kreativitetskris i svensk film. Den här filmen Jönssonligan har ni ju knyckt från Danmark, eller hur? Ja, det är klart att du kan säga knyckt, jag tycker det är ett dumt uttryck.

Man knycker i och för sig inte populära komedier från andra länder om man spelar det på scen. Det är ovanligt att man kanske gör det i filmsammanhang. Numera har amerikanerna börjat göra en massa remakes på gamla succéer.

Så att knycka vet jag inte riktigt om det är... Delaktigt. Ja, det är lite taskigt, men jag antar utmaningen. Personligen har jag alltid varit för hellre många billiga filmer än få dyra till exempel.

Och nu har jag inte sagt någonting om Ingmar Bergman och Filminstitutet och sådär, men jag tror på många. Ju fler filmer desto bättre. Och allt det här kan stämma parallellt, men Gösta Ekman har ju sen också varit väldigt noga med att jag spelar inte Egon Olsson utan jag spelar Charles Ingemar Jönsson och honom har jag tagit fram så här, så här och så här.

Hur ser Sicken som figur? Sicken som figur, ja... Jag försökte göra Sicken ungefär 1,73 lång, lite tunnhårig, lite röd kring ögonen ibland och framförallt sexig.

Redan från början med Jönssonligan är alla väldigt noga med att visa att det här inte bara är en dansk kopia utan vi har minsann gjort vår grej. Och sen i takt med att tiden går och det blir större och större succé och framgång så är det ju fler som vill vara med på tåget på något sätt. Man kan också se, om man tittar på de fem original-Jönssonligan, de som vissa erkänner som de enda.

Vissa purister hävdar att de enda. Precis, ytterligare några, alltså de mest puristiska, om det är ett ord, erkänner ju bara tre filmer, de som Harry och Doris är med i. Det vill säga film tre till fem.

Ja, men om man tittar på 80-talet så är det ju också inledningsvis så att Gösta är nog ganska engagerad i utformningen av Sicken. Han är nog också involverad i castingen Brunberg som producent är nog inte liksom fuskam. Nej, och han tycker, vadå?

Jag har ju också varit med från början. Det här är inte, det kan inte den här killen bestämma. Det måste vara publiken som bestämmer. Vill vi se mer av de här gubbarna?

Och det ville de ju, och vill fortfarande, för att det görs ju fortfarande remakes på Jönssonligan. Och det ironiskt nog nu så vill ju då inte Brunberg längre se några andra gubbar. Nej.

Nej men, ja visst, och allt det här var kanske saker som den som brydde sig anade medan det pågick. Men det är ju såklart saker som kanske folk har varit ännu frispråkigare med i anslutning till människors död, men också att, nu har det ju gått ett antal decennier nu, så nu kan man lägga vissa kort på bordet. Ja men så det är ju liksom, ännu en gång har jag sagt det här flera gånger, men jag tycker han är ett bra exempel på hur skört det här är.

Och hur, alltså hur man kan påverka det medan man lever och sen att hur liksom handfallen man blir när man själv går bort och sådär. Så det var egentligen, jag har stekt, men var egentligen bara introduktionen till det här, vi har pratat ett tag, men jag har fler stämpel. Det var en gedigen introduktion.

Ja, men jag har fler stämpel som vi kanske kan prata lite om. Prata på. Jag har liksom en lista här bara på personer som var väldigt mycket under sin levnad, men som vi idag, i alla fall mer och mer, vill reducera till en sak.

För varje gång man pratar om dem, eller dels pratar om dem framförallt varje gång det görs en dokumentär eller skrivs en bok och så här. Jag rabblar bara det här så kan vi plocka upp om det är något du tycker är intressant. Jag tror jag kommer säga stopp ganska snart.

Okej, men om vi säger Lill-Babbs till exempel. En fantastisk entertainer, men framförallt ett helgon och världens finaste människa. Ja, just det. Det är inte mina åsikter, eller det är det ju också, men nu försöker jag kapsla in vad svenska folket tycker om en person.

Ja, men vad du säger är att Lill-Babbs dog 2018 va? Ja. Och efter det så har man främst pratat om det här att när hon gjorde promo på olika lokalradiostationer, att hon alltid slank in i de personalköket och diska upp lite.

Ja, precis. Och att hon alltid såg till att musikerna, grabbarna i bandet, att de fick pilsner och sådär. Ja, det var väl därför som hon slog upp hela ansiktet och såg mycket bättre.

Att hon skulle ge dem lite öl. Ja, det är för att hon plötsligt säger att mina grabbar har ju, de vill ju ha öl. Grabbar vill ju ha öl, det vet vi ju. Särskilt musiker.

Och så hade hon kanske druckit lite själv och så slant hon och slog i ansiktet. Det vill jag inte tro, den delen vill jag inte höra om Babbs eftermäle. Nej, men allt det här var kanske saker som den som brydde sig anade medan det pågick.

Men det är såklart saker som kanske folk har varit ännu frispråkigare med i anslutning till människors död, men också att nu har det gått ett antal decennier nu, då kanske det ligger vissa kort på bordet. Ja, men så det är liksom, ännu en gång har jag sagt det här flera gånger, men jag tycker han är ett bra exempel på hur skört det här är och hur, alltså hur, hur man kan påverka det medan man lever och sen att hur liksom handfallet man blir när man själv går bort och sådär. Ja, det var egentligen köttstek, men var egentligen bara introduktionen till det här.

Nu har vi pratat ett tag, men jag har fler stämpel. En gedigen introduktion. Ja, men jag har fler stämpel som vi kanske kan prata lite om. Prata på. Jag har liksom en lista här bara på personer som var väldigt mycket under sin levnad, men som vi idag, med i alla fall mer och mer, vill reducera till en sak för varje gång man pratar om dem.

Eller dels pratar om dem framförallt varje gång det görs en dokumentär eller skrivs en bok och så här. Jag rabblar bara det här så kan du plocka upp om det är något du tycker är intressant. Ja, jag tror jag kommer säga stopp ganska snart.

Okej, men om vi säger Lill-Babbs till exempel. Ja. En fantastisk entertainer, men framförallt ett helgon och världens finaste människa. Ja, just det. Det är inte mina åsikter, eller det är det ju också, men jag försöker ju kapsla in vad svenska folket tycker om en person.

Ja, men vad du säger är att Lill-Babbs dog 2018, va? Ja. Och efter det så har man främst pratat om det här att hon när hon gjorde promo på olika lokalradiostationer, att hon alltid slank in de personalkök och diska upp lite.

Ja, precis. Och att hon alltid såg till att musikerna, grabbarna i bandet, att de fick pilsner och sådär. Ja, det var väl därför som hon slog upp hela ansiktet och så mycket bättre.

Att hon skulle ge dem lite öl. Ja, det är för att hon plötsligt säger att, men grabbarna har ju, de vill ju ha öl. Grabbar vill ju ha öl, det vet vi ju, särskilt musiker.

Och så hade hon kanske druckit lite själv och så slant hon och slog i ansiktet. Det vill jag inte tro, den delen vill jag inte jag höra om Barbos eftermäle. Nej, men allt det här var kanske saker som den som brydde sig anade medan det pågick.

Men det är ju såklart saker som kanske folk har varit ännu frispråkigare med i anslutning till människors död, men också att nu har det ju gått ett antal decennier nu, då kanske det lägger vissa kort på bordet. Ja, men så det är ju liksom, än en gång, jag har sagt det här flera gånger, men jag tycker han är ett bra exempel på hur skört det här är. Och hur, alltså hur dels liksom hur man kan påverka det medan man lever och sen att hur liksom handfallen man blir när man själv går bort och sådär.

Så det var egentligen köttstek, men var egentligen bara introduktionen till det här. Vi har pratat ett tag, men jag har fler stämpel. En gedigen introduktion. Ja, men jag har fler stämpel som vi kanske kan prata lite om.

Prata på. Jag har liksom en lista här bara på personer som var väldigt mycket under sin levnad, men som vi idag, med i alla fall mer och mer, liksom vill reducera till en sak för varje gång man pratar om dem. Eller dels pratar om dem framförallt varje gång det görs en dokumentär eller skrivs en bok och såhär.

Jag rabblar bara det här så kan vi plocka upp om det är något du tycker är intressant. Jag tror jag kommer säga stopp ganska snart. Ja, okej, men om vi säger Lillbabs till exempel.

Ja. En fantastisk entertainer, men framförallt ett helgon och världens finaste människa. Ja. Det är inte mina åsikter, eller det är det ju också, men jag försöker kapsla in vad svenska folket tycker om en person.

Ja, men vad du säger är att Lillbabs dog 2018, va? Ja. Och efter det så har man främst pratat om det här att hon när hon gjorde promo på olika lokalradiostationer, att hon alltid slank in de personalkök och diska upp lite.

Ja, precis. Och att hon alltid såg till att musikerna, grabbarna i bandet, att de fick pilsner och sådär. Ja, det var väl därför som hon slog upp hela ansiktet och nu så mycket bättre.

Ja, precis. Att hon skulle ge dem lite öl. Ja, det är för att hon plötsligt säger, men grabbarna har ju, de vill ju ha öl. Grabbar vill ju ha öl, det vet vi ju, särskilt musiker.

Och så hade hon kanske druckit lite själv och så slant hon och slog i ansiktet. Det vill jag inte tro, den delen vill jag inte jag höra om Barbos eftermäle. Nej, men allt det här var kanske saker som den som brydde sig anade medan det pågick.

Men det är ju såklart saker som kanske folk har varit ännu frispråkigare med i anslutning till människors död, men också att nu har det gått ett antal decennier nu, då kanske det lägger vissa kort på bordet. Ja, men så det är ju liksom, än en gång, nu har jag sagt det här flera gånger, men jag tycker han är ett bra exempel på hur skört det här är. Och hur, alltså hur, dels lik Nej, precis.

Det tror jag inte. Han har ju någon anekdot om att han ligger på kökssoffan och läser tidningen och så säger Frank, jag ska gå ut och köpa mjölk. De bor ju tillsammans i tiden för att Frank hade väl lite si och så med fasta bostäder, kan man gissa.

Och sen är han borta ett halvår utan att höra av sig. Och när han kommer in igen så råkar HåHå ligga på samma plats och är då skicktänkt och säger, du kan ställa mjölken i kylskåpet. Och det här kanske inte påverkade HåHå jättenegativt, men lite oroväckande är det ju när ens kompis försvinner ett halvår.

Det kanske var en av de här dagarna som HåHå var lite orolig för, vart tog Frank vägen. Men nu är det ju bara kul. Ja, ja. Frågan är ju vad bilden av Frank Andersson i hans samtid, det är ju inte så att någonting har kommit fram om honom som man inte pratade om då, utan han var ju väldigt omskriven som en stökig person.

Han var ju också en av de här idrottarna som satsade lite på entreprenörskap. Ja, han introducerade ju lösgodis i Sverige. Det brukar heta så i alla fall. Och skateboard.

Det har jag inte hört, men det är säkert också någon sorts sanning. Källa Frank Andersson då såklart. Och sen så blir han på ålderns höst, han är ju inte så hemskt gammal när han så småningom går bort.

Men då blir han ju en sån här uppdykare, tittar utgubbe i tv med Let's Dance. Och en sån som suger åt sig kamera på något vis. Alltså han säger inte sånt som man brukar säga, så han har någon sorts kvalitet som gör att kamera, mikrofoner och journalister och en stor del av, kanske främst den manliga publiken, älskar honom.

Många kvinnor också tror jag. Ja, precis, kanske. Men återigen, en skön snubbe. Jag tror att en skön snubbe var han nog redan medan han levde. Det är egentligen det jag försöker säga.

Ja, men han blir ju mer och mer för varje gång. Ja, precis, han blev mer skön, eller bara skön och allt mindre stökig. Du en annan grej vi har hört är att när du var i Åre så satt du med några tjejer och festade.

Och sen kom deras killar in i rummet och blev svinförbannade och så sa de åt dig, stick och ta dörren med dig för i helvete. Då hakade du av dörren och gick. Och så hängde tjejerna på dig.

Hur fan har ni hört det? Ja, du, det är fan sant. Och det är väl kanske inte så konstigt då, för att stöket påverkar ju inte längre någon. Nej, precis, och det är ju absolut en koefficient när vi pratar om eftermälen.

Att tiden liksom... Ja, men ett annat exempel då som jag har skrivit upp här är ju Johnny Bode. Ja, precis, alltså det är ju ett exempel, ett parallell exempel, Johnny Bode som...

Ja, det har vi såklart gjort ett snedigt långt för länge sedan, men han har ju sitt eget sällskap i Göteborg som varje år delar ut ett pris till den som har skjutit sig ut ur offentligheten. Och priset är ju då att sällskapet skickar kvittot på allt man har supit för kvällen. Och Johnny Bode som kanske konstnärligt är mest känd som pornograf.

Han gjorde oerhört snuskiga, men också väldigt talvänliga melodier. Bordellvalser. Ja, väldigt skrivna texter. Ja, precis, det är många snitsiga rim. Ja, och väldigt liksom, han höll sig alltid till meten.

Ja. Och sen så då i efterhand, när först och främst journalisten Immanuel Olén börjar liksom nynsta, han hinner till och med träffa Johnny i början av 80-talet. Han sitter i en mycket frugal lägenhet i Malmö.

Jag fick ett erbjudande att göra en egen revy i Norge. Ja. Då hängde det en stor affisch, sån här, som hängde över hela Oslo, i blågult. Har du hört vad svensken ser?

Och då stod det tio rykten av det jävligaste som Sverige hade skrivit då om Norge. Jag menar, svenska pressen gjorde det friskt, som alla pressar. Ja, det var väl inte ensamt om.

Jo, då gjorde jag en visa. Ja. Den står i den boken förresten. Jaha. Jag kan den utantill, har du hört vad svensken ser? Det blir ficke smör i bilen. Och tio miljoner engelskmän har ramlat ner på syn.

Har du hört vad svensken ser? Visst går Berggrabb bli profit. Men var i hur han öre och nådde är icke någon som vet. Och den som svarat oerhört landsförrädisk angrepp på Sverige.

Vilket är ju ytterst osannolikt. Och den nådde svenska pressen då, så att det blev stor visst skandal. Den nådde svenska pressen genom norska flyktingar som satt i lägret här nära Norge.

Som kunde höra Oslos radio. Och den där slogs upp till förbannelse och blev känd över hela skolan. Och sen säger Immanuel Olén, som 10-15 år av sitt liv, att kartlägga Johnny Bodes helt bisarra liv.

Det är väl till och med resten av sitt liv. Alltså resten av Norréns liv. Det är väl det han gör tills han går bort i princip. Ja, han skriver också en biografi om Ray Adams.

Så det är inte det enda han gör. Nej, okej. Men det var ett långt projekt han höll på med. Det finns två böcker om Johnny Bode. Ja, för att it's a gift that keeps on giving.

Man hittar ju hela tiden nya dokument. Alltså nu öppnar Säpo sina arkiv och här finns ju massor av Johnny Bode. Han har åkt till forna DDR och insett att här finns ju, Stasi har ju också akter om honom.

Här finns, i Helsingfors finns en dossier om honom. Nu hittar ju ytterligare ett land som har blivit portad från. Ja, precis. Och det är klart att det här var ju ingenting som Johnny Bodes samtid varken hade intresse av eller möjlighet att ha den distansen till som vi har nu.

Och samma sak gäller kanske då för Frank Andersson. Det är väl en rolig historia. Han är på OS i Los Angeles. Det är skarpt läge. Jag gissar att det är det högsta man kan komma till som brottare.

Och så är han liksom så transparent i en presskonferens. Det är inte ens så att han försöker liksom hyckla och säga Nej, men jag har hört att det måste vara bra gym i Las Vegas. Utan figgen ska ha sitt.

Och epilogen till det här då är ju att han faktiskt vinner brons. Men sen samma dag så ger han ju bort bronsmedaljen till en taxichaufför för att han inte har pengar till att betala resan. Nej, och det är väl skönt.

Ja, just det är ju skönt. Det är väl ändå liksom en hållning till livet som man kan avundas. Sen så tror jag också, om jag minns rätt, att Frank Andersson var vuxendiagnostiserad med ganska svår ADHD.

Ja, det kan man anta. Och vi kan nog också tänka oss att det var lite jobbigt att vara Frank ibland. Och det var nog väldigt jobbigt att vara i Franks närhet ibland.

Men visst, det finns ju, när man någon gång kommer i ett läge där det känns som att nu är det läge för lite Frank Andersson-anekdoter. Då är ju också en gift that keeps on giving. Ja, precis.

Men jag menar, då är inte min uppgift i det glada sällskapet jag befinner mig i att teckna den fullständiga bilden av den komplexa människan i totaliteten. Sonen och OS-brottaren Frank Andersson. Utan här är lite roliga larvins att citera.

Ja, men precis. Jag tycker det är bara intressant hur det kan bli så olika för vissa människor. Vi har ju två exempel här som åt motsatt sida då. Som också är ganska lika varandra på många sätt.

Och det är ju Lennart Hyland och Ingvar Oldsberg. TV-giganter som idag inte bara kommer att ihåg som tv-giganter utan som lynniga jävlar med hetta temperament och i alla fall i ett fall, fallenhet för flaskan. Ja, alltså med Lennart Hyland, ja.

Det kan man nog nästan se. När Lennart Hyland 93, och då hyllas han fortfarande av televisionen som den pionjär han obestridligen var. Alltså den som skapade svensk först radio och sen tv-underhållning.

Men vi vet att redan då ville SVT inte ha med honom att göra de sista åren. På hans 70-årskalas vet jag att TV3 sände. Eller visst är det så, 89. Nej men han pensionerades ju.

Men om man läser Lars Ragnars Forsbergs biografi, heter han Lars Ragnar. Det finns ju både Lars Lennart, Lars Ragnar och Lars Forsberg. Så det är lätt att blanda ihop.

Men Lars Ragnar Forsberg, han skrev för 10-15 år sedan en biografi om Hyland. Där han bland annat påpekade att på Hylands 50-årsdag var Stora studion på SVT full. Det var det inte på hans 70-årsdag.

Hyland hann ju under sin levnad verkligen känna nedförsbacken. Men han omtalades ju fortfarande med respekt så länge han levde och efter sin död. Det är klart att det svallades på hans rygg.

Det gör det ju unga komiker som den unge Fredrik Lindström skojar om honom några brunns strax efter hans död. Ja men det är det säkert. Men det här vet ju alla. Det är absolut ingen hemlighet att Lennart Hyland super.

Men det är ju ingenting som man har smält upp på löpsedlar annat än den gången när han körde av vägen utanför sitt sommarhus i Hane. Var det då han uppmätte 3,14 i promille? Precis, så då kallade folkmun honom för Pia.

Och lika så så hamnade han sen på någon tork. Och där fick han ju privatrum som folkmun omedelbart döpte till Hylands hörna. Men då kanske det inte heller var just det här som vi pratade om innan.

Det är en sak vad alla inom citationstecken vet, men en annan sak vad folk säger offentligt i intervjuer och sånt där till exempel. För det brukar ju dröja tills personen är död. För i det här fallet så tycker jag man kan se.

Hyland är en av de här figurerna som jag inte kan låta bli att fascineras av. Alltså att för varje gång det släpps en ny dokumentär, det kan vara en tv-dokumentär, det kan vara en radio-dokumentär, det kan vara en bokbiografi, så får alkoholen allt mer plats. Och det blir ju lite grann på något annat bekostnad.

För då är det ju pionjärskapet i det här fallet. Ja, professionalismen och sådär. Plus att i det här fallet så finns det ganska många vittnesmål från människor som tyckte det var olustigt att befinna sig i hans närhet.

Kvinnan ville man inte gärna åka hiss med Lennart Hyland på. Var man Anne Weisser, liksom en konkurrent, då kunde man ju smaka på vassa armbågar. Jag bara återberättar saker jag har läst.

Det här är ju inte jag, jag har aldrig träffat Lennart Hyland. Nej, men jag tror att vi får nog lägga fram det som ett objektivt faktum att Lennart Hyland var alkoholberoende. Det sa ju även hans enka Tuss.

Hon skrev ju en bok ihop med Ulf Nilsson som heter Leva med Lennart Hyland. Jag tycker ju redan titeln säger en del. Ja, och intressant fakta där. Där skriver hon väldigt uppriktigt om Lennarts alkoholproblem, men också om sin egen bipolaritet.

Det är en väldigt obehaglig, men också stark, öppen, transparent skildring av ett dysfunktionellt äktenskap. Men också där två människor verkligen behöver varann. Men då kom Haggi Geijert i samband med att Hyland släppte den här boken och sa att han tyckte det var fel.

Hon borde inte ha berättat detta om Lennart. Vad är det att dra fram hans dåliga sidor? Vi ska väl minnas tv-geniet Lennart Hyland? Haggi Geijert uttalar sig också i Lars Ragnars Fasbergs biografi.

Ja, det må väl så vara att kanske Lennart Hyland och Allan Schulman kastade skrivbord på varann. Men vad spelar det för roll för tv-tittarna? Det är intressant. Man kan ju också undra, Haggi, vad hade du med detta att göra?

Men det är ju vad Haggi såg där, förmodligen, det här är ju redan någon gång på 90-talet, det är att det här kommer att skada Lennarts eftermäle. Och Haggi tycker, och han kanske talar i egen sak, men han kanske också talar som en stor beundrare, för det var han av Lennart Hylands artisteri, eller hans professionalitet, att nu kommer fokuset hamna på fel sak. Och där såg jag Haggi rätt.

Ja, för nu pratar man ju nästan aldrig om, alltså så här, om folk känner till Hyland idag, yngre generationer, så är det liksom sån, ja, var det han som gjorde något med tv som var så full alltid och alltid skulle visa kuken? Ja, precis. Alltså det här, han är kanske mest känd för att han brukar spela Blinka lilla stjärna morgonet på piano på efterfester.

För det älskar Filip Hammar att dra fram. Om man har rot sig fram är ett gammalt klipp där. Sen god morgon Sverige från Göteborg, klockan 08.00 på lördag och vi förstår att Lennart kommer direkt från Park Avenue.

Hur var det att jobba med honom? Det är speciellt. Jag klarade ju det bättre, tror jag, än vad många andra. Jag vet att många tyckte det var jobbigt. Det var lite så, Ingmar.

Antingen så var man ju med Ingmar Orsbergs lag, eller så var man inte det. Och jag var med Ingmar Orsbergs lag. Han fick ju inget sammanbrott över mig, va? Han kunde ju ta så här, vi har skrivit det här, ja, det är begåvat.

Då la han bara undan det. Och så kunde det vara någon annan i den här redaktionen som hade skrivit något sex. Vad har man skrivit det här då? Så man tyckte sig mindre om, eller som han inte kände till, eller vem det var.

Och då ryckte han till, vad ska komma här? Vad är det för text? Det här kan vi inte använda. Och vartefter det gick så fick vi känna på hans sätt och attityd mot medarbetare, som var ganska ofred många gånger.

Särskilt de som var hans förtagare fick ett väldigt ofta intryckta. Kan vi prata om en dubbelhet hos en medial person? Ja. Ingvar, jag har aldrig träffat någon som har varit så älskad och hatad som du.

Alltså när du säger hatad så tror jag aldrig jag har hört ordet hatad med Ingvar. Vi lever ju i en tid, alltså det är så lätt att titta bakåt på en annan tid och se den med ögon som är nu-ögon. Nej, jag står längst fram, sa han.

Och funkar inte redaktionen, funkar inte ljus, ljud, kamera, kostym, vad fan som helst. Men vad som än inte funkar så får jag allting. Och då måste jag väl för fan få kunna säga till och styra upp grejerna.

Och han blev aldrig förbannad och skällde aldrig om de gjorde sitt jobb. Men det är därför jag reagerade så på ditt ord hatad. Det är ett ord som inte, alltså det ska inte finnas i vokabulären när du pratar om Ingvar.

Det som skiljer lite grann då är att han blev ju cancelerad redan när han levde. Och levde ju sina sista, vad det då kan vara, fyra, fem år utanför tv-huset. Utan en kamera i ansiktet.

Och det var säkert jobbigt för någon som älskade kameran på det sättet som... Ja, som inte visste något annat. Nej, och kameran älskade honom tillbaka. Han var ju som klippt och skuren för mediet, precis som Hyland innan honom.

Alltså storyn där är ju att han tog över då Bingolotto. Och det är ju i de här lite obehagliga efterdyningarna av MeToo. Där folk liksom fäktar lite vilt för att nu gäller inte riktigt de vanliga reglerna.

Nu är det någon slags folkjustis som regerar. Ja, det som börjar handla om sexuella övergrepp spiller över på all form av beteende som är lite oskönt. Ja, precis.

Han tog en kaka för mig en gång. Nu vill jag att han ska få sparken. Och där någonstans så är det väl några chefer som känner att... För hela den processen är det ju så för chefer att vi har inget otalt med den här figuren.

Men är det så att det kommer att stå tillbaka på bolaget om vi behåller honom? Och det är ju lite random när man tittar på det efterhand. Vilka som faktiskt fick gå och inte.

Verkligen. Men där rör han ju offentligt och uttalat för att det har att lyfta fram en smula i efterhand. Jag vill inte tro att det är Ålsebergs mästa eftermäle.

Nej, men ge det tio år till. Det här är jag lite far efter, att det är skönt, och det här tycker jag att man kan se, det har inte kommit så många dokumentärer och böcker om Ålseberg än, men han kanske kommer gå samma öde till mötes som Hyland. Dels på C-Sjöqvists dokumentär, men också när det skrevs om den här dokumentären och det blev lite meta-debatt efteråt så var det det här som lyftes fram och pratades om i vissa poddar och sådär.

Så jag menar bara att man kan se en riktning i redan nu med Ålseberg, sen kanske den tar en annan sväng. Det är ju det här vi inte vet riktigt. Nej, och vi kan ju diskutera det så här mot slutet av samtalet.

Vad är det, vad fyller det här för funktioner? Varför blir det så? Svaret generellt tror jag är att den bästa storyn vinner. Och det är en bättre story att en man spelar piano med sången än att han gjorde faktiskt väldigt nyskapande karusellprogram i rad på 50-talet som ingen hade orkat lyssna igenom idag.

Det är en bättre story. Och det är en bättre story att Frank Andersson var helt tokig och skön än att han var en lite fråvande förälder. Ja, alltså de flesta som är återberättade om de här sakerna är som sagt inte intresserade av att det är inte deras uppdrag att presentera hela paletten som människa, utan här är det som en historia.

De goda historierna traderas vidare på något sätt. Och sen i vissa fall, som i fallet Lill-Babs, det kanske handlar om vårt behov av ett helgon. Snälla, kan inte någon i den här offentligheten faktiskt få vara ren?

Och motsatsen då, att det finns någonting som är kittlande hos en Hyland eller en Ålseberg, att man kan ha de här sidorna. Man kan presentera en sida för den stora massan och en helt annan sida för sina medarbetare. Ska vi dra någon slutsats?

Nej, vi har sagt det mesta längs vägen. Vi har absolut inte sagt det mesta som går att säga om eftermälen, men jag tycker ändå att vi har ringat in hur skönt och bongstyrigt det är. Jag tänkte nog faktiskt när du föreslog det här ämnet att vi skulle prata om det här, vad vi kommer ihåg någon för.

Att man kommer, alltså Voltaire. Varför kommer jag ihåg Voltaire? Dels för att han skrev den satiriska romanen Candide, som många tvingades läsa på gymnasiet, och dels för det här som liberaler älskar att citera.

Jag hatar det du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka det. Candide skrev Voltaire när han var över dåvarande franskt snittålder. Han var en gammal, relativt gammal man, men en väldigt framgångsrik, väldigt älskad, väldigt berömd man för att han skrivit så många spelade och älskade tragedier.

Ja, det var ju långt ifrån hans genombrott. Nej, precis, utan det här var nästan en marginalkrumelur som han skrev också i polemik med en aktuell debatt. Och så var det det här som gjorde att han fortfarande är ett fenomen på svenska gymnasier några sekler senare.

Nu har vi mer pratat om bilden som dröjer kvar av offentliga personer. Ja, precis, men kanske återkommer någon gång, eller du och någon annan, om den andra aspekten av eftermälen. Ja, precis.

Det här är en podd som vi pratar inte färdigt. Vi bara sätter igång samtalet. Och sen sätter man alltid komma, aldrig punkt. Aldrig punkt. Semikolon sätter vi gärna.

Du, Linus Skolin, stort tack för att du tog dig tid. Tack så jättemycket. Vet du vad du har tagit dig tid till? Ja, det är snedtänkt. En podd som klipps av. Av mig.

Jag tänkte snedtänkt på det som betalar min hyra. Och tagline. Nej, den klipps av mig och ljudet tvättas sen av Anne Lundgren. Jag får inte säga så längre. Att han mixar ljudet.

Förlåt, ljudet mixas av Anne Lundgren. Men du, Kalle, vet du vad du ska prata om nästa vecka? Du vet det faktiskt, det står på en whiteboard här i rummet bredvid.

Men kommer det sitta en gammal trokännare mittemot dig? Nej, men det kommer det faktiskt inte. Det kommer att bli ungt, fräscht blod. Programutsändningen presenterades av Hallelin Kulturarbetare.

AB.