347. Pärs-vecka, gamla hoppekipage vi minns & murbortfall

Du lyssnar på en podd från merdehasby.se! Hej på er allesammans och varmt välkomna till Systrarna Elvstrands hästpodd, avsnitt 347. Välkomna, jag som pratar nu heter Emma.

Och jag heter Anna och det här är podden om oss och våra hästar och ridsporten i stort och smått. Det stämmer bra det. Hur är läget med dig idag, Anna? Jo, jag mår bra.

Jag var lite segstartad imorse, men nu känner jag att jag har kommit igång lite. Skönt. Hur mår du? Jag mår bra idag, men jag har varit sjuk förra veckan. Så om jag låter lite konstigt så kanske det är för att jag inte är helt återhämtad ännu, men på god väg.

Men jag tycker du låter normal. Ja, men vad bra. Du lät lite mindre, eller normal, men som ditt vanliga jag i det avsnittet som du la upp när ni tränar Vilda från marken.

Du och Lukas. Då hörde man att det var lite tätare än vad det brukar vara. Ja, Lukas var ju sjuk hela förra veckan. Han var hemma från jobbet hela veckan i princip.

Han försökte sig på att gå tillbaks någon dag, men sen bara nej, det gick inte så då fick han komma hem igen. Och jag klarade mig ju många goda dagar, men sen lagom tills att det nästan var helg, då blev jag sjuk. Och sen så har det varit, alltså det har känts så segt.

Sen så inser jag ju nu att det är ju inte så många dagar som jag har varit sjuk. Nej, det är typ två. Ja, men när jag blir sjuk, jag brukar bli så här ganska så rejält sjuk och sen så är det över.

Men nu har det varit så här väldigt segt, tycker jag. Och jag vet att det inte är segt. Ja, jag himlade med ögonen. Ja, men jag har varit, jag har inte gjort någonting på hela helgen och det är väldigt out of character.

Så både jag och Lukas har varit så jävla uttråkade hela helgen. Jo, men det är ju så man blir när man är sjuk. Det är ju liksom inte så mycket att göra. Nej, men nu är jag glad att jag mår bättre idag i alla fall.

Jag har tränat ett litet pass nu på morgonen. Absolut inte med några tunga vikter, men jag bara, jag har saknat så mycket att röra på mig, så det var. Måste göra något.

Måste göra något, ja. Och nu så jobbar vi hela dagen, jag ska rida två hästar. Mm. Det känns skönt. Back to business. Exakt. Ja, och jag har ju varit på rally i helgen.

För Samuel kör rally, han kör Sverige-serien tror jag det heter. Så då får man ju åka lite kors och tvärs. Mm. Och han har ju då, eller ja, vi har väl köpt en servicebuss som har bodel i sig.

Så att vi åkte till Askersund i fredags. Och alltså den är så smidig den här bussen, för den har tre säten i fram då. Och sen så i mitten så är det bodel med, ja alltså man kan ju sova fyra personer, men alla kan ju liksom få plats att sova.

Vi har ett kylskåp, vi har en gasolkokplatta så vi ändå kan laga lite lättare mat eller typ koka kaffe till Samuel. Och sen så i bak så finns det som en verkstadsdel på den här bussen. Så där får han plats med, ja men, extra däck och ja men ni vet, allt som behöver åka med på en rallytävling.

Så ja, då åkte vi ner till Askersund och för det första var det så roligt för att då sa jag, jag var så jäkla sugen på köttbullar. Alltså jag har inte ätit det på så länge. Så Samuel hade gjort köttbullar och brunsås och tagit med sig och så sa vi att vi kokar potatisen på plats.

Så han kokar potatisen, så säger jag till honom att ja men nu kan jag väl gå och hälla av den. Och vi står på en idrottsplats, så det är liksom grus, eller ja det brukar väl typ alltid vara grus. Det får kanske inte ens vara gräs, vad vet jag.

Så då ska han hälla av potatisen, handtaget på kastrullen går sönder så all potatis hamnar i det här gruset. Det var lite kul. Men sen då på lördagen så körde han, det var sex sträckor och på den tredje sträckan så åker de av eller ja de hamnar liksom i diket och tyvärr så var det en sten där som gjorde att de rullade ett och ett halvt varv tror jag det blev.

Så då var det ju inte... Jag får fråga, gör de liksom som en kullerbitta då? Eller rullar de liksom åt sidan? Ja åt sidan, inte framåt. Ja vet väl inte, det kanske kan hända.

Jag ska inte säga att det aldrig har hänt, men normalt sett när man rullar så är det åt sidan. Ja, okej. Så de rullade ett och ett halvt varv och allt gick jättebra.

Det var liksom, ja, bilen är ju såklart lite mosad på några ställen och ja lite länkarmar och sånt som har gått. Men då ringde de ju mig då och sa, ja vi behöver bli hämtade och jag bara, jajamensan. Stötte mig i Samuels buss och bara, den är stendöd.

Jag bara, hallå? Vrider om igen och det bara, händer ingenting. Jag bara, men vad fan? Ja, som tur är så har ju Robin då, Samuels kartläsare, en bil också, en XC60.

Så jag hoppade in i den istället och började backa in till och Alex som också var med. Han skulle hjälpa mig att ta på släpet på bilen, så han bara vinkar åt mig att stanna och jag bara, vad är det? Nej, det finns ingen dragkrok på bilen och jag bara, men skojar du med mig?

Och jag, det är också så kul, jag bara antar att alla lite större bilar har dragkrok. Ja, ja, det gör man ju typ. Ja, så jag ringer Robin och bara, tjena, har du dragkrok på din bil?

Eller han bara, ja men det har jag, men det är en sån avtagbar så den ligger i bagaget. Jag bara, ja men gud vad bra. Piu, då har jag rett ut det. Sätter i dragkroken och så på mig släpet och så rullar jag iväg.

Robin har skickat en kartnål vart jag ska stanna någonstans, så jag åker dit. Allt går fint. Och så står jag där och väntar för det tar ju alltid en liten stund.

Jag menar alla rallybilar måste ju åka igenom sträckan och ja, sen så är det någon uppsamlarbil som åker sist och ja, det tar lite tid helt enkelt. Så kommer det en bil till mig och bara, du har en gottklädning också. Väntar du på nummer 41?

Jag bara, ja det gör jag. Ja, då sa han att ja men du kan ju åka lite närmre så är det inte lika långt för dem att ta sig. För att alltså bilen var liksom inte tillräckligt trasig för att de absolut inte kunde åka med den.

Men de kunde ju såklart inte fortsätta tävlingen. Sen vet jag inte ens om man får det om man har rullat. Jo, det borde man nog få om den kan åka iväg och man känner sig frisk.

Strunt samma. Jag bara, ja men vad bra. Så han gav mig en liten vägbeskrivning. Och jag kör ut med bil och släp och hamnar på de smalaste grusvägarna mitt ute i skogen och bara, det här är nog inte rätt.

Fanns ingenstans att vända, så jag fortsatte och bara, någonstans måste det gå att vända. Kommer till en gård som är, alltså det är så mycket grejer överallt, så det finns ingen plats att vända där heller. Så jag bara, nej, jag får la backa då.

Så jag, bil och släp, backade på alltså de trängsta små grusvägarna med skog runtom och stenar och klippor och alltså gud vet vad. Var det värre än de vägarna vi körde på i Sardinien när vi skulle, när vi var på Madalenaön och skulle till den här stranden du vet, när man bara, nej, det var trängre. Men ungefär så, för det är ju massa jävla växter också runt omkring.

Så jag hade sån puls för att jag var både förbannad på att jag än skulle lyssna på den här mannen som sa till mig att jag kunde komma närmre. Och antingen så gav han mig fel vägbeskrivning eller så fattade jag fel. Alltså antagligen det sistnämnda.

Men jag var

Ja, så ja, det var en pärs den här dagen för mig. Dubbelpärs. Ja, dubbelpärs, men nu är det kollat i alla fall. Skönt. Så det är skönt, men jag kommer nog behöva komma tillbaks igen även nästa år.

Ja, är det så? Ja, så inte för att något ser konstigt ut, men jag kommer inte riktigt ihåg varför hon ville att jag skulle göra det. Nej, men det är väl säkert rutingrej, alltså att de gör så visst antal år.

Ja, säkert. Men men, skönt att ha det gjort i alla fall. Men, det är ju inte det enda som var en pärs förra veckan. Alltså, förra veckan var en riktig pärsvecka tydligen.

Nej, jag tycker att det har varit en ganska bra vecka. Men vi skulle ju rida ut du och jag. Mm. Det var ju samma dag, så det var en riktig pärsonsdag, kan man säga.

Och du sa det att, ja men jag ska vara i Skövde vid tio, så vi måste ses tidigt och rida i så fall. Och jag bara, jajamensan, men det är lugnt, vi kan rida ut på Gina och Bella, så kan jag skritta ut på Pebban när vi är tillbaka med dem. Så vi hade en plan, vi ses klockan sex på morgonen, rider iväg kanske halv sju ungefär.

Och det är en jättefin dag, alltså solen lyser. Och grejen är att nu när det är så, nu har det ändå gått ett tag på året, eller vad man ska säga, och det var ändå relativt tidigt, men solen är ju lite lägre nu. Mm.

Eftersom vi är inne i augusti, snart september då. Ja, och luften är friskare, den är ju ganska så kylig liksom på morgonen och kvällen. Ja. Så solen var ju ganska låg, så jag bara, wow, det är så vackert.

Och vi brukar rida en grusvägsrunda på somrarna, för när det är så mycket flugor och skit så är det så äckligt att, fy fan sen att de bara attackerar en. Så då brukar vi rida den och den är Gina ändå trygg med. Men nu sa vi att, nej men nu tar vi skogsrundan liksom.

Sakta gjort, hon är ganska spänd men går ändå fram liksom. Och jag bara, ja men du är så duktig gumman. Vänder in i skogen, och så ska jag precis, eller jag har precis fiskat upp min telefon, tagit en bild, och så ser jag bara hur hon har huvudet så här superhögt upp när vi har kommit en liten bit in i skogen.

Jag bara, okej jag ska bara lägga ner min telefon. Så jag fiskade ner den i mickan lite fint. Och så sa jag, då går vi då gumman. Bara lopp på benen lite grann och hon bara, nej det tänker jag inte.

Så då vände hon sig om. Och då tänkte jag, men då kan jag rygga henne så som vi brukar göra med alla förutom Bella. Skulle inte ha gjort det. För då ställer de sig på bakbenen.

Det högsta jag någonsin har suttit på en stegrande häst är ju absolut inte rakt upp, men det är högt. Ja, det är högt. Och när hon har stegrat klart då hoppar hon iväg.

Och sen så travar hon hemåt och sen gör hon en till sån stegr-hopp. Och så travar lite till. Och då kände jag bara, åh herregud. I want to get off this rollercoaster.

I don't want to be in this anymore. Så att jag försöker verkligen och försöker mitt yttersta att vara så lugn jag bara kan. Försöker få henne att stanna, men hon är väldigt, väldigt stressad.

Hon är såhär, nej jag måste springa hem och då tänkte jag bara, shit ska vi skena hem nu? Alltså alla tankar far ju runt i huvudet. Men som tur är så lyckas hon stanna.

Jag knäppte loss mig för jag har ju säkerhetsvästen på. Så jag knäppte loss mig från saden och så svingade jag mig av. Och då när jag väl landar på backen så känner jag bara, gud jag darrar som ett asplöv.

Alltså adrenalinet bara forsar i kroppen. Och som tur är så är ju Bella helt coollugn under den här tiden. Ja, för jag var såhär, Bella var också lite, alltså båda hästarna var ju spända den här dagen.

Det var någonting i luften så att säga. Eller något vilt som vi inte såg eller kände av, som gjorde dem spända. Men när Gina restes upp, jag bara, åh herregud tänkte jag.

Och sen när hon sprang hemåt då tänkte jag att nu finns det risk att Bella kommer och ballar ur också och bara drar hemåt själv. Men hon bara vände sig om och typ tittar på Gina. Det var liksom inte mer än så.

Så jag bara, okej, skönt att hon håller sig så pass lugn då. Ja, det var himla tur för annars hade nog Gina blivit ännu mer triggad och bara, va? Jag fattar verkligen inte för det kom från ingenstans.

Det är klart att jag märkte att hon var spänd. Men jag blev så himla chockad över reaktionen. Hon fick ju verkligen panik. Men det är hennes nya grej också, att ställa sig på bakbenen och sen hoppa framåt i väg.

Hon ser ju liksom ut som en kanin typ. Hennes matte är inte jätteglad över det här nya beteendet. Men jag tror bara att det är något hittigt på hon har fått de senaste två veckorna.

Det är synd att vårt live-pack att rygga hästen funkar med en av våra hästar som är ridit just nu. Ja, precis. Fokus funkar det också på. Men han rids ju inte just nu.

Nej, exakt. Nej, så att, åh, det var liksom dagens hjärtaattack. Så jag satte ju av då och så fick jag leda henne en bra bit innan jag kände att, ja, men nu är hon, nu har hon lugnat ner sig lite.

För Bella vill ju inte heller, hon vill ju absolut inte gå först. Har någon häst krånglat, då vill ju inte Bella gå förbi. Hon bara, tror du jag ska dö? Nej, jag vill inte utsätta mig för det.

Nej, så att jag skrittade henne för hand en bra bit innan jag satt upp. Men då kunde vi ju rida hem sedan. Så då var det ju lugnt. Det kändes ändå skönt att inte avsluta med de där kaninhoppen i alla fall.

Nej, gud, det var, det var fasen läskigt. Ja. Det är ändå ganska ställe jag kände mig liksom, att jag inte har kontroll typ, fast rygg. Men det som är äckligt tycker jag är att man vet liksom inte riktigt, är det här din gräns eller kommer du göra ännu mer eller vad gör du snart?

Eller kommer du bocka efter att du har gjort den där stegringarna? Alltså, what's the next step? Ja, exakt. Men annars har ju förra veckan varit ganska så lugn för hästarnas del skulle jag säga.

Det har ju blivit många uteritter. Paddocken har ju varit lite si sådär. Men nu så kommer det förhoppningsvis vara bättre den här veckan. Och då kommer det väl bli lite mer dressyr för framförallt Gina då.

Yes, men det har varit ganska skönt att ha en liten sån mellanvecka där man inte har tränat så mycket. Jag tror det behövs ibland också. Ja, verkligen. Och det är så jävla kul för Bella, hon känns verkligen bättre och bättre för varje ridpass.

Nu har vi ju ridit ut mycket då på raka spår. Men jag kan tycka att det kan vara ganska svårt att typ samla hästarna när man rider ute på rakt spår. För jag tycker det är, det är ju lättast att göra det typ när man rider på volt eller på banan överlag.

Ja, alltså Gina går ju typ inte. Om jag ska bryta av från galopp till trav till och med när jag ligger först. Alltså det blir ju någon form av, från mellangalopp till mellantrava.

Så hon, det går inte. Nej, men Bella hon har varit så jävla fin. För när jag har legat bakom dig och Gina och typ när ni har travat, jag bara, okej men nu ska jag träna på att rida lite i samlad galopp.

Nej, men så sjukt fin verkligen. Hon ger bättre och bättre känsla för varje pass. Och ja, jag njuter varje gång jag sitter på den damen så att säga. Det förstår jag.

Men det är också så kul för vi bara, men vi kanske ska ta och passa på att rida på stubbåken då. När det ändå är fint väder och det är ju torrt ute och sådär. Så då gjorde vi det en dag.

Men alltså det är ju lite överskattat med stubbåkaridning kan

Men där man kan ta en riktigt dålig sväng. Där det blir väldigt hafsig ridning. Utan de bygger så att det ska främja god ridning liksom. Så för min del så tycker jag inte jag, jag tycker att det är väldigt sällan ett problem att man ser så superhafsig ridning liksom.

Ja, jag också. Och det är ju många som kanske är lite hopprädda. Som inte vågar hoppa så höga hinder. Men som ändå kanske är tävlingsmänniskor som mig och tycker att det är kul att få till det här tävlingsmomentet.

Och då är det jättebra för dem om det finns lägre klasser att tävla i. Du kanske har en häst som inte är, ja vad säger man, byggd för att hoppa en meter eller högre. Och då kan det också vara kul om du kan fortsätta tävla den i lägre klasser.

Eller så kanske du är väldigt grön själv och inte har kommit upp på en meternivå än. Så jag tycker att det är bra att det finns omhoppning även i lägre klasser. Det tycker verkligen jag också.

Och jag hade tyckt att det varit så jäkla tråkigt att rida inverkanbedömning. För det är någonting som jag undviker överlag. För att jag känner lite att, alltså vill jag rida, då syr du och rida, då syr.

Då tänker jag att anmäla mig till någon inverkanklass och det tar längre tid. Ja, det tar jättelång tid. Ja, och det är väl det man inte vill ha helst. Alltså jag menar, hoppning det som är skönt med hoppning är att det rullar på lite.

Men inverkanbedömning är ju absolut inte det. Nej, precis. Vi är ju vana vid att arrangera inverkanstävlingar. Och det tar ju betydligt längre tid än en vanlig klass.

Ja, och sen ser jag, det är ju inget fel med det, det är inte så jag menar. Det är jättebra att det finns så. Det finns ju inverkan SM och DM och allt vad det är och det är ju jättejättebra.

Men jag känner bara att hade det varit det enda alternativet så hade jag nog inte tävlat hoppning. Nej. Nu gör jag knappt det ändå, men det beror ju på hästbrist snarare än något annat.

Men när Gina blir lite mer varm i kläderna då. Jag har ju sagt att jag ska rida en pingjumpp i år, men vi får se. Alltså jag. Det är ju ganska många månader kvar på året.

Ja, och jag har också lite pingjumpsfobi om jag ska vara helt ärlig. Men jag pratade lite med Karin som byggde hos oss i Vara. Hon är ju från Alingsås och arrangerar mycket där.

Hon bara, men vet du vad, du kan få komma först om du vill och rida en klass om du vill. Rida utan att andra är där. Ja, det hade varit perfekt ju. Jag bara, men gud vad snällt, jag hör av mig.

Nej, men jag vet inte, jag tycker att det är alltid, om jag ska hoppa typ 50 centimeter, då är det också så att det är mycket hästar och folk i rörelse kanske. Och lite ponnysar och lite hej och hå kanske. Sen så brukar Alingsås absolut ha bra pingjumps.

Men jag vet inte, jag har lite pingjumpfobi. Jag vet inte varför. Nej. Jag har inte varit med om någonting som har hänt direkt. Men jag känner bara att det känns ofta lite mer kaos.

Ja, förlåt. Men det berättade Karin också att hon hade varit på en ridklubb en gång. Jag behöver absolut inte hänga ut vilken ridklubb. Hon bara, det märks ibland att det inte är banbyggare som bygger banerna för att det var det svåraste hon hade ridit för typ fyraåring.

Det var typ en serpentinbåge och allt vad det var fyra språng till ett hinder. Så det är ju sånt också att man inte riktigt vet om banerna är bra. Men i Alingsås vet vi det, för då är det ju banbyggar-Karin som gör dem.

Exakt. Men man kan säga att du har lite fobi för hoppning när det är många människor och många hästar på samma ställe. Jag skojar inte nu, men jag har lite högre puls nu när jag tänker på det.

Det känns mycket mer tryggt på vanlig tävling, för då har man ändå en ordning, du har en ordentlig startlista. På pingjumps kan det alltid vara, ja men det kom 3000 efteranmälda och de byter klasser hit och dit. Ja, jag vet.

Men jag minns ju när vi hade pingjumps, det var ju ett jävla krångel hela tiden. Jag stryker mig, jag vill rida den klassen, jag vill efteranmäla mig dit. Alltså det var en pers.

När det är hopptävling, då vet man att det är den startlistan som står. Ja, men ungefär. Det kan komma några efteranmälda, men då är det kanske ett par tre stycken.

Inte 17 stycken som helt plötsligt vill rida 50 istället för 40 typ. Nej, jag får absolut lite puls bara att tänka på det. Men jag får väl gå i någon sorts terapi.

Och för att man ska vänja sig vid någonting så måste man ju utsätta sig för det också. Så är det absolut. Nej, men jag ska försöka att få in det målet. Jag har ju lyckats med ett mål och det är att rida lätt A i år.

Ja, det har du gjort. Så det är skönt. Placering är lätt att ha till och med. Det är ju fantastiskt. Det stod inte ens på min mållista. Nej, det gjorde det inte.

Och jag måste ju rida Gina någon gång i veckan också, så att jag är lite redo för, det är nästa vecka jag ska tävla henne redan. Jajamensan. Åh herregud, ja. Det var ett tag sedan jag red lätt A3 nu.

Men det ska bli kul. Ja, och du ska ju rida igenom det programmet också på rätt mått har vi sagt. Exakt. Så det kommer gå superbra tror jag. Okej, men jag har ju tagit fram ett litet segment till podden den här veckan.

Oj, och du ser jättelurig ut. Jag blir rädd. Nej, du behöver absolut inte bli rädd. Men det här segmentet, jag kallar det ekipagen vid millennials min från 2000-slash-2010-talet.

Ursäkta, vid millennium-min. Vid millennials minns. Ja, du glömde S:et där när du sa minns. Okej, jag tar om då. Ekipagen vid millennials minns från 2000-slash-2010-talet.

Okej, spännande, spännande. Och man behöver ju inte vara millennial då. Nej. Utan man kan ju såklart vara äldre och kanske något yngre också. Men de här ekipagen, de kom ju liksom när vi var typ i gymnasieålder, lite yngre.

Ja. Möjligenvis något äldre. Ja. Och liksom så här, då som det var väldigt kul minns jag att följa hoppning. Och även när man var på GHS och Horse & Co och så där.

Mm. Så, och jag vet inte, men jag tyckte att det kanske var lite mer färgstarka ekipage på den tiden. Men i alla fall, nu ska jag berätta om några som jag minns, så får du säga om du också håller med.

Och det kanske allra mest minnesvärda ekipaget. Judy-Ann Melchior på Levisto Z. Ja. Alltså hade du sagt bara henne, då hade jag bara, vem är det? Men jag älskade ju den skimmelhingsten som hade en så rakt avklippt pannlugg som var väldigt tjock.

Och hon hade alltid en kornblå kavaj på sig också. Det är kul att du skriver, eller säger det, Anna, för jag har skrivit upp exakt det här när jag ska liksom beskriva ekipaget. Ja, hon hade alltid en kornblå kavaj.

Och hon var ju från Belgien. Och jag kommer ihåg att Levisto, han blev ju liksom vitare och vitare för varje år. För han var ju, ja, grån, han var yngre då, obviously.

Och sen så blev han vitare och vitare och hade ju det här ponnylika utseendet. Alltså det är något sötaste hästarna jag har sett. Ja, en av de absolut sötaste hästarna jag har sett.

Och så gick han de allra högsta klasserna. Och han var liksom så här kompakt och så positiv och, ja, men det var ett härligt ekipage. Han var ändå liksom, för han var ju en hingst, så han hade ju ändå det här hingstiga, lite rundrumpa och lite nacke, men ändå nätt i övrigt.

Han var så snygg. Ett av våra absoluta favoritakipage på den tiden. Vet du om han lever idag? Nej, det vet jag inte. Nej

Vända sig tillbaks på den här tiden och se vilka ekipage man minns. Ja, men vet ni vad? Vi hörs om 15 år, då ser vi vilka vi minns från idag. Då kommer systrarna Älvstrand hästpodd fortfarande vara igång, alltså vem vet?

Vem vet, men gud, då kommer vi, jag vara 48 och du 50! Oh my god! Det vill man inte ens tänka på. Nej, helst inte. Men så har jag ett sista segment att ta upp idag också, som är ett icke-hästigt segment.

Och det här fick jag inspiration av Flashback Forever, för de tog nämligen upp maträtter som borde bli cancelled, enligt folket på Flashback då. Och jag tyckte det var ett väldigt roligt inslag. Och jag tänkte att du och jag, vi ska prata om det som vi tycker borde bli cancelled, men först så ska jag ta upp det som enligt Lucas borde bli cancelled.

Ja, kör! Och det första, det är falukorv. Alltså det här är så sjukt, för det känns som att alla killar älskar falukorv. Jag älskar falukorv. Ja, jag med. Och han har ju verkligen något emot falukorv, för han tycker liksom inte att det är riktigt kött.

Alltså visst, det är kanske inte så himla hög proteinhalt i falukorv som i annat kött. Men det är så jävla gott, och det är så här husmanskostens finalboss typ. Ja, exakt.

Och jag älskar falukorv, så nu ska jag erkänna att förra veckan då gjorde jag falukorv till mig själv, men Lucas han fick äta annat. Och I love falukorv i ugn med mos, alltså mm, det är så gott. Ja, men alltså falukorv i ugn, bara stekt falukorv med stuvade makaroner.

Underbart! Det är nog hans mardrömsmat tror jag, stekt falukorv. Jo! Nu får han lägga av! Nej, men han är så himla anti-falukorv av någon anledning. Ja, Samuel älskar falukorv.

Pitypanna, det är också så gott. Det är ju typ samet go-to, att bara steka typ potatis och falukorv och så äta med ägg och rödbetor. Ja, nej men om Lucas hade fått välja så hade han ju typ ätit carnivore diet, bara kött och ägg typ och sådär.

Ja, därav att falukorv, nej men det är mycket sämre än annat kött. Så han, he hates it, jag älskar det. Och sen det som han också tycker ska bli cancelled det är fiskbullar, ja, och det är han väl inte ensam om att hålla med om.

Nej, men det kan jag ändå hålla med. Alltså det finns ändå fisk på andra sätt man kan äta. Men fiskbullar, det är jävligt gott, tycker jag. Fiskbullar det är liksom som min falukorv fast med fisk.

I love it! Nej, inte jag, men jag älskar fiskbullar. Och jag älskar ju då fiskbullar med, allra helst vanligt potatismos, men vem orkar göra det hela tiden? Så jag, I love pulvermos, det är så jävla smidigt om man ska äta någonting och bara liksom vispa ihop lite mos så går det på två minuter.

Ja, och speciellt något som går så fort, för jag menar om du ska värma på fiskbullar, det tar ju inte 45 minuter när man ska koka vanlig potatis och sånt. Exakt, så hans sista grej på listan då, det är ju pulvermos. Det fattar inte jag riktigt.

Nej, men han har ju bara tagit med grejer på listan som jag älskar och som han hatar och som han tycker borde bli cancelled då. Ja, men alltså jag förstår, pulvermos är ju såklart inte lika gott som vanligt hemlagat mos. Nej, det är det ju inte.

Givetvis inte, det har en annan konsistens och smak. Men det är fullt dugligt. Ja, det är det. Och väldigt smidigt om man är iväg eller om man bara behöver ha någonting väldigt snabbt.

Så nej, jag håller inte med om någon punkt på Lucas lista. Jag vet att du håller med om fiskbullar. Ja. Men annars håller jag inte med heller. Fiskbullar är fan en riktig vattendel, antingen så älskar du det eller så hatar du det.

Det är fan som koriander. Ja, koriander är på min lista, men det är ingen maträtt. Nej. Men det borde bli cancelled enligt dig då. Ja, alltså det är så äckligt. Det enda jag kan äta det är torkad koriander, det är väl bra.

Jag kan också det. Men färsk, usch. Nej, för jag har typ tänkt att jag gillar koriander, eller att jag tycker att det är okej. Sen har jag ätit vissa asiatiska rätter nu det senaste där jag har beställt med koriander och så har jag genast ångrat mig.

För fy fan vad äckligt det är. Det är så äckligt. Tvåligt och blä. Men torkad koriander går bra av någon anledning. Men det är väl inte lika distinkt smak av någon anledning.

Nej, det är väl inte det. Okej, så koriander. Ja. Och en sak på den här listan som jag vet att både du och jag håller med om Anna, det är chiapudding. Jag menar alltså, det här har jag försökt med flera gånger.

För att dels är det smidigt att man bara kan preppa det. Alltså smidig mealprep liksom. Och chiafrön är ju väldigt bra, alltså det innehåller ju massa nyttigheter.

Det är proteinrikt, alltså toppen! Men jag vet inte hur många olika recept jag har försökt och jag tycker det är så äckligt för det är så slemmigt. Det är så jävla vidrig konsistens alltså.

Fy fan, jag vet att jag försökte göra någon overnight oats som skulle vara morotskaka smak. Och så var det chiafrön i och jag bara, alltså det bara växte i munnen. Och jag tror att själva smaken var nog egentligen god, det är de här chiafröna som förstör allting.

Så jag måste prova att göra den igen fast utan chiafrön. Ja, men det är så äckligt. Och samma när man har försökt göra typ så här hallonsylt, eller typ chiasylt på hallon och chiafrön.

Fy fan vad äckligt det är. Jag hatar verkligen chiafrön. Förutom när det har varit inbakat i bröd, då går det bra, men då är det inte alls, det där slemmiga är jag inte klar av.

Nej, det är så äckligt. Verkligen, och det har ju blivit så populärt nu också det senaste. Men vi hänger inte med i den trenden. Nej, verkligen inte. Och lite på tal om slemmigt.

Något som jag ändå försökt att tycka om men som jag inser att nej, men det är inte min grej. Det är risotto. Ja. Det är lite samma sak, det är liksom för grötig konsistens och man vill, ja visst, man ska ha det här så att det är lite al dente.

Och det ska vara krämigt, men al dente. Men alltså, nej. Jag har nog inte ätit någon risotto som jag bara, mm, det här var nice. Nej, exakt, samma här. Jag har inte förstått grejen med risotto.

Nej. Och det också, är risotto, det är typ en blandning av ris och pasta känns det som. Eller det är som pasta egentligen va, fast det är format som ris. Det är ju ris.

Är det ris? Ja, det är ris, men du kokar det liksom i en buljong och bla bla bla och så ska du ha lite kärna för att det inte ska bli en gröt. För då kan man ju lika gärna äta riskornsgröt liksom.

Ja, exakt. Nej, alltså det, blä. Då är jag på restaurang så beställer jag mycket hellre, ja antingen någonting med pasta eller vad fan som helst annars. Men alltså vanligt ris, älskar, men risotto, nej.

Nej. Blä. Och någonting som jag var så jävla trött på när jag var vegetarian det var att fan, typ det enda alternativet på många ställen, det var någon sorts halloumi.

Och fy fan vad jag hatar halloumi. Det är också så här, konsistensen, det är som jävla gummi. Ja, alltså grejen är att jag tycker ändå att halloumi är helt okej.

Men ofta blir det ju väldigt gnissligt. Och det smakar ju bara salt. Jag förstår inte hypen med det hela. Nej. Men alltså av allt vi håller på att prata om här nu så vill jag ju också bara påpeka att jag kan äta allt.

Det är inte så att jag bara, nej men gud det går inte. För att så okräsen är jag ändå skulle jag säga. Men