#191 - Vanlife & hållbarhet - Perfect match eller omöjlig kombo? Med Maria Wolrath Söderberg

Det är en perverterad idé. Den får oss också att tänka att det är den som är skamlös och skiter i moral och bara kör över andra, det är den som är den riktigt hederliga, medan den som gör anspråk på samvete eller moral, den är en hycklare förmodligen. Hej och välkomna till Vanlife Sverige-podden.

En podd för dig som lever eller drömmer om att leva vanlife. Jag heter Bella. Och jag heter Anna. Hej, Anna. Hej, Bella. Hur är läget? Det är bra med mig. Hur är det med dig?

Det är skitbra. Jag är så himla pepp på att vi är igång på riktigt nu. Verkligen. Jag ser fram emot det här. Ja, verkligen. Samma här. Vi har hållit på med det här länge nu.

Vi kommer ju liksom prata jättemycket om själva ämnet och vad den här säsongen ska handla om och så. Men först så vill ju folk kanske veta så här, vem är du och vad gör du här och hur lärde vi känna varandra egentligen? Ja, vad gör jag hemma i din lägenhet?

Ja, verkligen. Det undrar alla. Det undrar även våran hund. Framförallt din man. Ja, exakt. Nej, men du och jag träffades ju första gången för typ tre år sedan. Precis, på Öland Roots.

Precis. Och sen träffades vi ju lite mer ordentligt på en mässa här i Stockholm, typ ett halvår senare. Och sen har vi hängt i lite olika sammanhang och sen så i höstas lärde vi känna varandra på riktigt.

Eller liksom det var under förra sommaren och hösten som kärlek uppstod och vårt förhållande fördjupades. Precis, och då åkte vi till Norge tillsammans och hängde där i några veckor. Exakt.

Sista resan med Doris. Sista resan med Doris. Rest in peace. Ja, så vi känner ju varandra och har hängt i stort sett bara i vanlife-sammanhang och vi har pratat väldigt mycket om det här med miljön och vanlife eller icke-vanlife.

Ja, och vad vi funderar mycket på, vad som skaver, hur vi kan göra annorlunda, vad vi kan göra bättre. Och ibland fastnar vi i lite elstande och ibland lösningsorienterat och framåtsträvande. Och det ska vi väl djupdyka mer i här.

Exakt, för det som hände var ju att vi sa hej då i Norge. Du och Indy åkte till Spanien över vintern. Det gjorde vi. Och sen skrev du till mig, eller ni ringde till och med från Spanien.

Just det. Och var så här, hallå, vi behöver göra någonting. Vi måste snacka om det här. Och vad var det, vad gav du för förslag då? Bella, vi måste göra en podd om det här och djupdyka lite i allt det här skavet som vi har diskuterat mycket.

Ja, för grejen är ju att både du och jag älskar ju vanlife och jag kan tänka mig att alla ni som lyssnar också gör det. Om vi vet inte exakt varför ni lyssnar. Bra.

Älskar vanlife eller älskar att drömma om vanlife. Ja, men de senaste åren så har det känts svårt att veta om vi kan fortsätta med det och med gott samvete, på grund av klimatet. Och både du och jag har verkligen känt sorg över det här.

Men istället för att fortsätta stoppa huvudet i sanden som det känns som, i alla fall jag har gjort det senaste året för att jag har blivit handlingsförlamad. Så bestämde vi oss för att undersöka det här, djupdyka i det och hela den här säsongen ta reda på, kan vi fortsätta med vanlife? Och i det här avsnittet har vi ju intervjuat Maria.

Och Maria har ju under arbetets gång gått under namnet min favoritforskare. Men vem är hon då? Maria Wolrad Söderberg är docent i retorik. Ja, och hon forskar på det här med hur vi människor resonerar kring klimatet.

Och hon är särskilt intresserad av hur det kommer sig att det är många av oss som gör saker som vi vet är dåliga för miljön samtidigt som vi vet att vi befinner oss mitt i en kris och att vi säger att vi älskar naturen. Vi bryr oss om framtida generationer och barn och kompisars barn och allt vad det är. Så vad händer?

Är det det där glappet? Där säger vi massa saker som rättfärdiga våra beteenden har vi fått reda på. Men först och främst så vill vi såklart veta om Maria har någon typ av erfarenhet av det här med vanlife.

På sätt och vis är det någon sorts dröm. Men när jag var liten, jag är uppvuxen med en tjusande far men han hade fördomar. Och jag och min brorsa vi drömde om husvagnssemester.

Det här tyckte min pappa var förskräckligt. Det kunde man bara inte ägna sig åt. Och han målade upp en avskräckande beskrivning av människor i teryleneträningsoveraller som åt ravioli ur burk med varsin gaffel.

Den bilden målade han upp. Men det knäppa är att åka runt i en segelbåt. Ni förstår va? Med lika liten, eller det kanske är mindre yta. Det gick bra däremot. Kul, så då har du erfarenhet av att segla alltså?

Ja men det har jag. Men jag har det framför mig vanlife. Ja, vad härligt. Spännande. Innan vi dyker allt för djupt in i det här vill jag bara påminna om att den här serien spelades in med avsikt att släppas redan förra sommaren.

Det betyder att vissa saker vi hänvisar till alltså är ett år gamla referenser. Som när Anna säger i vintras alldeles strax, då menar hon alltså förra vintern. I övrigt är det osläppt material och sjukt spännande så fortsätt lyssna.

Hela idén till den här podden kom lite i vintras när jag och min sambo satt nere i södra Spanien dit vi hade kört och min mamma och min syster hade flugit och hälsat på. Och när de hade åkt hem så satt jag på stranden och det skavde ganska mycket. Ja, de har flugit hit för att hälsa på.

Och sen kände jag att vi har ju faktiskt kört hit. Vad kan det vara? 400 mil. Det kanske inte är toppenbra det heller. Det kanske är det jag ska fundera på. Har du gjort någon sån där test på klimatsmart semester eller så?

Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag kan ju göra det så nu är jag lite osäker på om det bara är bil i största allmänhet man kan räkna på eller om man också kan fylla i vilken sorts bil och hur mycket den drar. Men det är ju ett sätt att få en tydlig bild av det hela.

Och det här att man får syn på storlekarna verkar spela jättestor roll för människor som ställer om. Och ni kan ju tro när man jobbar med det här och har satt sig in i vad olika saker som man gör genererar för utsläpp. Hur jäkla jobbigt det är.

Jag kan ju aldrig slappna av utan jag är som en igel på mig själv. Nu har vi downsizat i staden och flyttat till landet. Vi odlar massa grönsaker själva och har nog minskat vår klimatpåverkan på många sätt.

Men då har vi börjat åka mer bil. Visserligen en elbil, men även en elbil är liksom... Alltså det är helt hopplöst på många sätt. Och det kan jag få en att bara ge sig och känna att det här går ju inte.

Samtidigt så är det ju så att om man älskar någon som är yngre än man själv, barn eller naturen för den delen, så är det ju så brännande om man inte blundar för forskningen och hur allvarligt läget är nu. Då måste vi ju ställa om. Så där befinner man sig i kläm hela tiden.

Det är ganska jobbigt. Ja, vi som trodde att du skulle komma med lösningen. Nu kan vi sluta spela in nu. Det vore toppen. Men vänta, där ville jag säga någonting om.

För att en av de saker som vi har sett i våra intervjuer med människor som tampas med omställning det är att målkonflikter, det här att man å ena sidan vill en sak och å andra sidan vill en annan sak. Eller man vet att man borde, men man vill någonting annat. Vi har en tendens att liksom kapitulera inför dem.

Om det finns en sån här målkonflikt, ja då ger vi oss. Då låter vi bli att tänka på den för det blir bara så jobbigt. Men det verkar som om de som verkligen kommer vidare i sin omställning de har stannat i målkonflikten.

De har sett den i vitögat och fortsatt bråka med den. Ett bra tag sedan så lyssnade jag på Eva Karlsson som är vd Och det var härligt och det var bra. Och så insåg jag att det här går ju inte, utan nu måste jag resa på ett annat sätt.

Så började jag åka tåg i Europa. Och då upptäckte jag ju att på vägen till Paris, som jag har flugit till varje år, så ligger det ju fantastiska ställen. Antwerpen, Utrecht, Aachen.

Alltså orter som man bara smäller av när man besöker. Och de låg ju där hela tiden. Jag upplevde liksom att det var en kort bit att ta mig till Paris. Men när man åker tåg så upptäcker man att det är ganska långt och att det är som att jorden blir så stor som den verkligen är på något sätt.

Och egentligen kan jag inte säga att så här, ja men Paris är bättre än Antwerpen. Eller för den delen andra platser som man hamnar på på vägen. Alltså det är någonting som har hänt med mig när jag väl började åka tåg.

Pandemin gjorde också sitt till. Då var det inga utlandsresor, inte ens med tåg. Utan då blev det närmare resmål. Det är ganska många som rapporterar att det, man pratar om hemester eller svennester, att de upptäckte platser i Sverige som har legat där hela jäkla tiden.

men man bara passerat dem eller åkt åt andra hållet liksom. Som är helt magiska. Just det här med att upptäcka Sverige och att turista på ett mer hållbart sätt, kommer vi faktiskt att prata med nästa veckas gäst om.

Guiden Linda Staaf. Så vi lämnar det för nu och låter istället Maria slå hål på en av våra vanligaste bortförklaringar. Ett sätt som vi behöver tänka på de här frågorna är faktiskt i termer av rättvisa.

Därför att ett av de vanligaste argumenten vi använder för att skydda våra egna handlingar, alltså att motivera att vi kan fortsätta med saker som skadar klimatet, det är att vi tycker att vi är så duktiga ändå. Vi är ju källsorterar. Och Kina är ju värre.

Och överhuvudtaget så är andra värre. Och dessutom är jag liten. Och det är ju ingenting mot hela världen. Så min lilla andel är så liten. Men grejen är den att för det första har vi ofta fel.

Vi tror att vi svenskar till exempel har väldigt låga utsläpp. Det har vi inte. Vi har det om man bortser från våra utsläpp från flygresor och våra konsumtionsbaserade utsläpp.

Vi nämner extrema vi svenskar på att köpa produkter som producerade i andra länder. Och då hamnar utsläppen där i statistiken. Men om man räknar konsumtionsbaserat, och sån statistik finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Då är vi inte den absolut värsta tätgruppen av klimatskurkar. För det är USA, Gulfstaterna och Australien. Men vi ligger i nästa gäng tillsammans med ganska många länder i Europa.

Och tittar man historiskt så har vi en jäkla stor utsläppsskuld. Kina, som vi gillar att jämföra oss med, de är förstås värre därför att de är så många. Men det kan man ju inte lägga varje enskild kines till last.

Det är ju i själva verket så att man måste ju räkna det här per capita, alltså per person. Och tittar vi på det per person så har kineserna faktiskt precis nu kommit ikapp oss. Men det är nu det, de har inte den här historiska utsläppsskulden.

Och de är inte värre än vad vi är per capita. Indien, som många gillar att beskylla oss över, för deras utsläpp ökar. Och de är lika många nu som kineserna. Så det är ju oerhört oroväckande om de vill leva som vi.

Men just nu har de bara, om det nu är ungefär en fjärdedel av våra utsläpp per person. Men då säger man ofta så här, ja men vi måste utsläppsminskning måste göras någon annanstans. Och det är också vår regeringspolitik, att man försöker, man köper elmopeder i Uganda.

Det är ju helt vansinnigt, för det bygger ju också på ett annat tankemisstag som är väldigt vanligt. Det kallas för the negative footprint illusion. Man räknar sig till godo som ett plus på kontot, att man har undvikit ett utsläpp.

För elmopederna tar ju inte bort utsläpp. De gör ju bara att den expanderande ugandiska välfärden blir lite mindre dålig än vad den hade kunnat vara. Om ni förstår vad jag menar.

Och så tänker vi också ofta privat. Jag kunde ha flugit, så därför har jag sparat. Eller jag kunde ha ätit kött varje dag i veckan. Haft mycket högre utsläpp, så nu är jag plötsligt plus på kontot.

Men det är ju helt knasigt. Det är som att man tänker att man tjänar pengar på rea, tänker man. Ja, men det gör man ju inte, man sparar ju bara. Skillnaden mellan att tjäna och spara är stort.

I det ena fallet får man lite mindre dåligt resultat. I det andra fallet får man ett bättre resultat. Så det här är lite grann av sådana här tankemisstag som vi måste göra upp med.

Men det, då tycker jag att vi börjar nu. Anna, vad gör vi oss skyldiga till? Eller vad är du är skyldig till i det här? Ja, men jag kör ju alldeles för mycket. Som jag ju precis har erkänt här.

Och här har jag ju många gånger tänkt att, fast jag äter ju veganskt. Mm. Och det här med att nu flög jag ju inte till Spanien. Nej, vi flög ju inte. Så då är det lugnt om vi kör.

Vi åkte inte på delfinsafari, det var väldigt mycket vi inte gjorde. Ja, herregud, och ni flög inte till Mars heller. Nej. Så därför har vi sparat. Ja, verkligen.

Men hur kan man tänka istället då? Eller liksom varför... Alltså för att det är ju som att när du säger det så fattar jag att så här, okej, så funkar det inte. Men...

Alltså det är ju inte helt vansinnigt att man tänker att man gör sådana här trade-offs. Och att man tänker så här, ja men man försöker väga saker mot varandra och räkna ut någon sån total liksom. Det är ett vettigt sätt att organisera sitt tänkande om många saker.

Men när det blir en ursäkt som gör att man fjärmar sig från ett grundproblem, då blir det problematiskt. Och när man jämför äpplen med päron, eller pyttesmå saker med skitstora grejer. Ja, men till exempel sopsortering.

Du kanske måste sopsortera i decennier för att komma i närheten av en längre flygresa, eller för den delen en bilresa till Spanien. Men man ska ändå göra det. Vad ska man göra annars liksom med sina sopor?

Kasta dem i skogen? Alltså det verkar idiotiskt att inte göra det. Men sen är det ju, finns det ju större och mindre skurkar såklart. Det är ju de som har stora utsläpp som måste göra hundjobbet med förändringen.

Och då brukar vi tänka att det är andra. För det är klart att det finns andra som är värre än vi. Men vi måste också komma ihåg att ungefär 70% av svenskarna tillhör de 10% som har högst välstånd eller inkomster i världen.

Och det är faktiskt, den gruppen har också högst utsläpp. Det hänger ihop väldigt mycket, även om svenskarna har lite mindre utsläpp per krona än många andra länder som vi har sån ren energimix. Men det är ju inte tack vare att vi lever asketiskt, utan tack vare vattenkraft och annat.

Ja, så jag tror att det första steget är faktiskt att erkänna att det är så här. Att steg ett är att erkänna att det faktiskt finns ett problem är någonting som känns igen från beroendevården. Och faktum är att det finns en del likheter mellan vad som kan vara hjälpsamt när du vill bryta ett beroende och när du vill förändra dina klimatskadliga beteenden.

Och på något sätt vilja ha en drivkraft. Den drivkraften kan ju vara olika. Men vad vi ser i våra studier är att det ofta är barn, det är kärleken till platser som är hotade och det är upplevelser av klimatförändringar.

Och jag kan tänka mig att om man befinner sig i södra Spanien när det är en stor skogsbrand som går att koppla till klimatet eller torka eller för den delen en översvämning eller någonting, då är det inte lika kul nästa gång. Men sedan är det andra saker som också finns i den där forskningen om att bryta beroenden som verkar vara samma som är viktiga för människor som ändrar beteende för klimatets skull. Till exempel att man behöver ett socialt sammanhang där man kan få stöd.

Både inspiration Jag upplevde precis som du var inne på. Dels en sorg, men sen att det är en stor upptäckt att men wow, det här finns ju också. När vi upptäckte vanlife istället, och sen så följer vi en ny process då kanske.

Att ställa om till det. Och så trodde man att man var klar. Verkligen skit alltså. Ja, men det är ju verkligen det som jag tänker på. Å ena sidan känns det som att det kan vara bra att jämföra sig med andra för att man blir inspirerad och kanske lite, inte triggad, men liksom peppad att göra saker.

Men å andra sidan blir det ju också, om jag hela tiden jämför mig med någon som gör bättre än mig själv, då blir det ju risk att jag hamnar i den där handlingsförlamningen. Ja, men det ser vi ju inte. Det finns ingenting som tyder på att människor blir, att det påverkar folks till att bli mer passiva, att det finns andra runt omkring dem som agerar i en viss riktning.

Utan snarare är vi väldigt sociala djur. Vi följer med flocken. Det är nästan omöjligt att motstå det på lång sikt. Om alla de människor som är viktiga för en rör sig åt ett håll, då är det jättesvårt att gå åt det andra hållet.

Det krävs nästan att man hittar en annan flock som är jäkligt trög. Just det. Men jag menar, hur gör man för att hela tiden, alltså jag kan ju bara göra mitt bättre.

Nej, det kan du inte alls bara. Jag brukar säga så här att det viktiga är inte att man själv slutar flyga eller äter veganskt eller vad det nu är man gör, utan det är att man gör det och skryter om det. Och det är också så att vi ofta ställer individuella pyttelilla handlingar mot hela systemet som ju på något vis är riggat för att friska konsumera och åstadkomma utsläpp.

Och då kan man ju känna sig väldigt liten och det kan kännas väldigt meningslöst. Men det här är liksom en falsk motsättning, för för det första så har vi individer inflytande över ungefär 60% av utsläppen. Det är en ganska stor del.

Men om vi bortser från det, så är det dessutom så att det inte är ett tomrum mellan individen och systemet, utan det är på gruppnivån som de verkliga förändringarna sker. Och det är på gruppnivån som systemen, politiken, näringslivet har sin jordmån. Och på gruppnivån, det är liksom släktmiddagar, det är i ens community, det är fika på jobbet, det är på gymmet, det är i de sammanhang när man hämtar barn på förskolan.

Det är i de sammanhangen hur snacket går där, där formas våra normer. Och där får vi impulser, där får vi idéerna om vad som är rimligt att betrakta som normalt och som schysst och som rättvist och så vidare. Och det i sin tur har en möjlighet att påverka systemet, även om det inte alltid vare sig går fort eller funkar med någon automatik.

Men det finns inget annat sätt. Det är det bästa sättet vi har att påverka systemet, det är att agera i gruppen. Och därför är det ju kanske till exempel jätteviktigt med sånt här initiativ som ni tar, att ni vågar prata om det här skitjobbiga.

Det är som många lyssnare som tycker fan vad trevligt det var med det här vanlife-podden. Och så börjar de snacka om de här jobbiga grejerna. Ja, då kanske de inte lyssnar mer.

Men det kan också hända att det slår an någonting som faktiskt flera har funderat på. Och det är såklart det vi hoppas på. Att vår poddserie ska få dig som lyssnar att känna dig peppad över att också göra något.

Precis som Anna blev peppad till att göra den här poddserien när hon var i Spanien och lyssnade på Marias podd Klimatgap. Och hon blev inte bara peppad på podden. Efter att ha lyssnat på ett avsnitt där Maria pratade om just det här med att skryta, bestämde hon sig för att testa den taktiken.

Vi har hundar så jag brukar gå på stränderna och plocka upp det skräpet jag ser. Och sen tänkte jag, men nu istället för att gå närmsta vägen tillbaka till vår bil då, så går jag genom parkeringen där alla bilar står och försöker visa min lilla skräpåse för så många som möjligt. Sen var jag inte tillräckligt modig för att liksom, kom ni, nu går jag och plockar skräp allihopa.

Men försökte i alla fall i fortsättningen att, nu ska jag visa upp min påse ordentligt. Att inspirera lite. Ja men det är bra. Och jag tänker så här att vi kanske måste vara en jobbig jävel.

Nu är man inte jobbig om man visar kanske demonstrerande sin påse när man går på. Men att våga ta samtal är en grej. Men också att när du gick och plockade det där skräpet så bejakade det också din känsla av ett sorts engagemang i naturen och jorden och så vidare.

Och att göra det, att bejaka sitt engagemang liksom, kan göra att det ökar. Det finns en lite risk att det också blir en sån här alibieffekt. Att, ja men jag plockade ju skräp och det döva mitt samvete litegrann för den där flygresan jag gjorde eller den där bilresan jag gjorde.

Men så måste det ju inte bli. Och då är det väl också bra att vara medveten om att det kan vara så, så att man kan affas, nu plockar jag skräp. Men det är inte ett försvar för att jag ska köra långt.

Så att det faktiskt har den här positiva effekten. Och sen kommer ni jag aldrig hamna i, och inte jag heller, i att man lever på ett sådant sätt som man inte alls påverkar klimatet. För det går inte.

Bara som svensk så släpper vårt kollektiva samhälle ut ett par ton koldioxid eller blandade växthusgaser för vår räkning. Ja men sjukvård, vägar och skolor och allting sånt där va. Och det är redan över vad vi måste komma ner till per capita för att vi ska nå de mål om sådär 15-20 år som vi har kommit överens om.

Och det känns ju hopplöst då. Det är omöjligt för oss att snabbt nå de nivåer som vi måste ner till. Nu är genomsnittutsläppet per svensk ungefär 8 ton om vi räknar in all konsumtion.

Och vi måste ner till ungefär 1 ton om 15-20 år. Det känns ju bara helt omöjligt va. Och då kan man ju tänka sig, ja men då är det ingen idé, då spelar det ingen roll.

Fast det gör det. Varje ton, varje kilo, varje gram spelar roll. För hur snabbt klimatförändringarna sker. Och hur snabbt de sker spelar roll för hur vi kan anpassa oss.

För tyvärr, vi har redan passerat gränser. Vi kommer aldrig komma tillbaks till 50- eller 70-talets klimat. Men det betyder ju inte att det inte spelar roll för hur mycket och hur snabbt vi ändå ökar utsläppen.

Spelar roll för hur bra vi kan anpassa oss. Och hur bra växtligheten kan anpassa sig. Ekosystem har fenomenal kraft att anpassa sig. Men inte om det går för fort.

Så vi måste också tänka att grader spelar roll. Och därför är varenda liten ansträngning meningsfull. Och stora ansträngningar är ännu mer meningsfulla, såklart.

Men så det är inte antingen eller. Det tycker jag är en viktig grej att ha med sig. Ja, för i mina mörkaste stunder har jag ju tänkt så här. Jag hoppas att jag själv har hunnit dö innan det shit hits the fan.

Att jag inte har några barn och att jag inte... Men jag förstår ju att det är liksom... Ja, så tänker jag också ibland. Och sen kommer jag plötsligt på mina barnbarn.

Och alla andra människor som jag älskar. Och platser som jag älskar. Och arter som jag tycker är fantastiska. Nej, men det är ju inte ett rimligt sätt att tänka på.

Men det är ju... Det är ju härligt att du säger det där med att varje gram... För då kan det ju vara så. Om jag ska välja mellan att ta bilen eller gå eller cykla eller ta tunnelbanan.

Så är det värt ändå att välja det som jag vet i huvudet är det mest... Det smartaste. Vi var inne lite på det här med att vi är flockdjur och vi gör som resten av vårt sociala sammanhang.

Och jag upplever ofta i våra vanlife-kretsar att det är inte bara att vi kör mycket. Vi pratar också om att man kör gärna längre och längre än man har upptäckt så är det. Så vill man ändå upptä kan många av dem till och med 1%.

Hur man ska fundera över vilka vi jämför oss med. Det finns ju skitmycket människor som inte gör det där. Det är ju verkligen en ögonöppnare. Ja, verkligen. Så har inte jag tänkt innan.

Och det är klart att det är en mycket liten del av jordens befolkning som åker hundratals kilometer med en van. Så det är heller faktiskt inte normalt. Det är extremt.

Ja, men det är ju där som vi måste sätta det i perspektiv. Alltså ställa sig utanför sig själv. Det är ju inte alltid så lätt att göra det. Men det är ju faktiskt väldigt smart att göra det.

Och när du... Alltså mina skittasvår imorgon 20 gick till. Det är jätteskönt att argumentera för att det inte är alls extremt. Det är ju folk som jag typ har känt eller du vet.

Men erkänner du? Ja, exakt. Det är väldigt nyttigt att se det utifrån ett globalt perspektiv också. Ja, det är faktiskt nyttigt. Kolla också på Sams rapporter. De har kopplat konsumtion, välstånd och klimatpåverkan väldigt, väldigt tydligt kan man se där.

Och då får man något av en chock faktiskt. Och chockar verkar vara lite nyttigt. På vilket sätt då? Ja, men det får oss att se saker som vi har tagit för givet. Och det ruskar om.

Och när man har blivit omruskad så öppnar man sig ibland för nya saker. Jag tänkte på det också. Vänner har ju ändå vissa fördelar. Man blir ju ganska påmind över vilket skräp man genererar.

Vi åker en 20-30 liters dunk. Ja, precis. Då har du rätt. Vi genererar egen el och sådär. Så man blir ju ganska påmind om både sin förbrukning och... Det är alldeles sant.

Jag tänker så här att om man bor i en van och åker lite med den Då är det ju en väldigt minimalistisk livsstil. Det är ju problemet uppstår ju bara om man åker långt med den. Var kan sådana här...

Att man ser de här utsläppen man genererar eller att man ser hur mycket vatten man förbrukar Kan det ha effekter på en? Ja, det är som du beskriver tänker jag. Det tror jag.

Folk som upplever att deras brunn sinar, de börjar förstå värdet av vatten. Det är ju någonting som vi slösar enormt med i Sverige. El och vatten. Vi är extrema förbrukare av el och vatten i Sverige.

Och det problematiseras inte. Det är bara att vi tittar oss omkring och ser vad mycket sjöar det finns. Och vatten kan jag duscha i 34 minuter. Men om man förstår att vatten innebär en ganska stor energianvändning och stor användning av betong.

Och rengningen och pumpningen kräver energi. Så inser man att vi måste faktiskt minska vår vattenanvändning. Och att överhuvudtaget få syn på sådana saker är ju jättenyttigt.

Det var många som fick syn på elanvändningen under den här energipriskrisen. Och det minskade också kraftigt i hushållens elanvändning. Så det är nog jättenyttigt, tänker jag.

På samma vis skulle man ju behöva få syn på kilometerna. På sätt och vis får man väl det för att man kan ju titta på kvittona för bensinen. Ja, man kan ju faktiskt också kolla på, för varje gång man besiktar bilen så får man ju sånt.

Så här står mätarställning på. Då kan man ju faktiskt se olika år hur man har, hur många kilometer man har kört. Men då kanske man kan göra det till någonting positivt att åka kort då.

Absolut. Alltså det är väl som vi är inne på att i kollektivet skapa olika normer. Jag förstår lockelsen med att stanna på vägen på olika ställen. Men om det bara är att man vill ner till värmen i Spanien, finns det någon sån här appar eller sajter för att hitta någon att låna, hyra van av och sånt där på plats?

Ja, det finns det. När vi pratar om det så känner jag mig riktigt lockad att åka till någon kort. Ja, men absolut. Inte att åka runt som 17, utan åka runt lite på en plats där man kan ta tåg.

Nej, men det var verkligen en ögonöppnare för min del när du sa att man kan ju ta tåget ner och hyra en bil. Eller just det, varför har jag inte tänkt på det? Varför har jag tänkt att jag behöver lägga av med allt?

Ja, men precis. Och det kanske är det här, för det finns ju någon slags svartvit grej som vi ofta faller in i. Som också är det som gör att det till slut inte blir någonting.

Det svartvita är också, det är inte bara en oförmåga att se saker tror jag. Utan det är också en skydds, vi använder för att skydda oss. För när man hamnar i en sån här dikotomi kallas det på retoriken.

När man fastnar i en motsättning, då använder man den för att slippa göra något. Därför då är det omöjligt. Det tror jag är ett av de farligaste hindren för att komma vidare.

Så man skulle kunna säga att det här som vi har startat det här i, att kan vi ha fortsatt med vanlife eller måste vi lägga av? Det är en typ av dikotomi där det liksom... Så det är kanske snarare att tänka så här, hur kan vi göra vanlife ännu mer hållbart?

Och att våga vara lite radikal. För nu är det faktiskt så att det är riktigt allvarligt läge. Och jag tycker att en till sätt att tänka är att man gör inte det här för att vara snäll egentligen.

Även om det är viktigt och bra att vara snäll. Utan av självbevarelsedrift. Kanske inte själv, kanske inte jag bevara självdriften. Men det finns någon del i det att nu befinner vi oss i ett så fruktansvärt allvarligt läge.

Jag var förra veckan på en konferens som handlade om planetary health. Det var läkare tillsammans med klimatforskare som diskuterade hur den planetära hälsan påverkar människors hälsa. Och i ljuset av det och alla de här tipping points som vi passerar och att vi är på väg nu mot 3-3,5 graders uppvärmning.

Och vad som kommer hända om vi når det. Just nu ser det ut som om vi är på väg dit. Det är så fruktansvärt allvarligt att det går nästan inte att föreställa sig.

Att inte kunna, där i södra Spanien kanske, där ni är till exempel. Kanske man under perioder inte kan andas. Man riskerar att få njurproblem av hettan. Så jag tänker att det här är, antingen ställer vi om nu, ordning och reda och på sätt som vi vill göra det.

Eller så kommer vi göra det ändå, med buller och bång och kaos och kollapsar. Och det vill vi ju inte ha. Så det handlar också om att vara lite smart och försöka medverka till en rörelse, en omställning av samhället som är ordnad.

Jag tänker att det borde ju vara många människor som är angelägna av. Hur känns det att avsluta här, Abella? Ja, alltså det är ju skitjobbigt såklart. Speciellt med de slutorden.

Men samtidigt så blir jag så himla motiverad att göra. Alltså jag känner att jag är viktig, jag kan förändra saker. Och det här Maria säger om att vi kan halvera och inte vara förskysta mot oss själva.

Att jag kan bara köra lite mindre, utan nej, men jag halverar mitt körande. Och jag tyckte det var roligt för först kändes halvera så himla mycket. Men sen hon sa det där med att så här, men åk varannat år då.

Då bara, men gud det är ju också att halvera, ja. Man kanske inte måste åka ut varje helg om man nu gör det. Eller som sagt, åk halvvägs så långt då. Och sen får jag halvera igen för att liksom faktiskt göra riktiga förändringar.

Och det tänker jag också bidra med en meningsfullhet. En känsla av att, ja men jag gör någonting åt det här. Och inte bara liksom handlingsförlamat stoppar huvudet i sanden och hoppas att någon annan ska lösa problemen.

För det är ju vi tillsammans som måste agera och inte vänta på någon annan ska göra det. Ja men verkligen. Och det är ju faktiskt ganska nice att känna sig duktig.

Alltså, finns det något bättre? Och nu när Maria dessutom säger att vi ska skryta om hur duktiga vi är. Alltså jag älskar ju att skryta. Helt fantastiskt. Så att varsågoda alla skrytmonster där ute.

Ni har liksom fri lägre kan ju bara hänvisa till Maria. Titta här, går jag med mina sopor. Kolla vad jag har plockat för mycket skräp. Å