#192 - Går det att resa hållbart – och är hållbart ens bra? Med Linda Staaf

Vet du vad jag kom på att vi gärna får ta bort sedan på Omberg? Jag skulle vilja lite gärna komma precis när löven har spruckit ut och det är så här grönt. Men det här var ju inte ett sånt visuellt.

Men jag kom på att det blir ändå fel om jag går här och pratar om att Herregud, grönt har precis spruckit ut och himlen är blå och allt är så fantastiskt bra. Nej, det är det där vi ska jämna ut. Hej och välkomna till Vanlife Sverige-podden.

En podd för dig som lever eller drömmer om att leva Vanlife. Jag heter Vella. Jag heter Anna. Och vi är tillbaka med avsnitt två i våran säsong om Vanlife och hållbarhet.

Perfect match eller omöjlig kombo? Vi har ju länge promotat det här med att resa runt i Sverige och jag vill inte på något sätt framstå som att jag är helt oskyldig eller mycket bättre eller sitter på de högsta hästarna eller någonting. Vi har ju också varit i Spanien och Portugal och sådär.

Men ett lite nyare perspektiv som vi ska försöka djupdyka i idag är ju det här med att vi faktiskt också kan bidra till att skapa liv och möjligheter genom turism och genom vårt turismstånd. Och det här var ju någonting som dagens gäst är expert på. Någon som du faktiskt känner lite grann sedan innan.

Ja, men precis. Vi ska träffa guiden och föreläsaren Linda Stav som jag för något år sedan så hade jag en fantastisk dag med henne där vi paddlade kajak ute på Vättern men också hade väldigt fina inspirerande samtal om miljön, hållbarhet, hur vi kan tänka kring de här frågorna. Och jag blev alltid väldigt inspirerad när jag träffade henne.

Och vi började ju våran intervju med att ha en härlig vandring på berget i Omberg med henne. Det gjorde vi. Vi ska höra hur det blev. Nu ska jag ta med er in till ett litet hemligt ställe.

Men det här är ett favoritställe. Det är häftigt vilka platser man kan komma till om man bara gör den liten avstickare. Men den här platsen tycker jag är speciell lite grann på tal om Omma också då och ombergets väsen, bergets själ så tycker jag att det här är en plats där man kan stanna upp och tänka på det lite extra.

Har du hört talas om Omma förut? Vi kommer tillbaka till henne lite senare. Men hon återkommer gång på gång i våra samtal under dagen på Omberg. En plats där Linda har varit naturturismföretagare sedan 2009 som ligger på Vätterns östra strand i Östergötland.

Linda har i stort sett alltid jobbat med turism. Men hennes sätt att göra det förändrades 2018 när hon deltog i en naturturismkongress i Toscana. Där anordnade Norge en föreläsning om konsekvenserna av för mycket turism på platser.

Det där berörde mig jättemycket för jag drabbades av en förståelse av vad det kan leda till om vi inte pratar ihop oss innan på en plats. Hur vill vi leva här och hur vill vi egentligen ha de här besökarna här? För att innan dess hade jag bara haft det här kom hit, kom hit-tänket.

En kom hit, kom hit-marknadsföring. Det fanns inga begränsningar utan man bara körde på. Som ni hör sitter vi mitt i naturen med Vätterns vågor och Ombergs fågeliv som bakgrundsljud.

Vi kommer snart fortsätta vårt samtal inomhus. Men först vill vi veta lite mer om Lindas insikter efter den där föreläsningen och vilka konsekvenser det fick för henne personligen. Turismen påverkar ju både lokalsamhällen, det sociala på platser, men också i förflyttningen med de utsläpp som hör ihop med att förflytta sig långa sträckor.

När jag insåg båda de här bitarna, att det finns både det ekologiska och det sociala och det påverkar rätt mycket så började jag ställa mig frågan egentligen varför branschen är i. Vad håller jag på med? Vad har jag gjort hela mitt liv?

Hela mitt liv har kretsat kring resor och hela mitt yrkesliv. Det handlar om att resa och hålla på andra människor att resa hit. Så det var där som blev en riktig wake-up för mig att först tänka på, ska jag bara lämna allting?

Jag slutar resa och jag lämnar branschen för det är ingenting som jag vill vara i. Tills jag kände att ingenting blir bättre av att man lämnar det. Det är bättre att man försöker se vad är det bästa vi kan göra?

Så jag började tänka mycket på vad den absolut bästa formen av turism, vad skulle det kunna vara? Under de senaste åren har Linda grottat ner sig i och arbetat med just den frågan. Svaret blev någonting som heter regenerativ turism.

Vi ska låta Linda själv förklara vad det innebär. Men först vill jag bara påminna om att den här serien spelades in med avsikt att släppas redan förra sommaren. Det betyder att den där härliga dagen på Omberg utspelade sig för ett helt år sedan.

Bara ordet är ju svårt att säga. Man kan få träna på det ett tag, regenerativ turism. Vad betyder regenerativ? Det betyder ju egentligen att återskapa. Är det någon skillnad på hållbar turismutveckling och regenerativ turismutveckling?

Egentligen inte, skulle jag säga. För att hållbar utveckling, vi har på något sätt velat komma åt det här regenerativa hela tiden. Men det finns ändå en viss skillnad dem emellan.

Om vi börjar titta på begreppet hållbar, till exempel, så betyder det att någonting är oföränderligt. Det är hållbart, det är där det är. Medan regenerativt betyder att återskapa.

Om man har en hållbar turismutveckling så skulle man kunna säga att man stannar vid att det ska inte bli värre än vad det är nu. Vi tar det hit nu och så låter vi det vara oförändrat. Men det regenerativa tankesättet handlar om att komma i kapp med det som har gått förlorat.

Ur ett vanlife-perspektiv känner vi nog alla tyvärr till platser som har fått lida för att det har kommit för många vans och husbilar till ett och samma ställe. Där konsekvenserna har blivit nedskräpning, sönderskörd natur och irritation eller konflikter med de som bor i närheten. Lösningen har ofta varit förbudsskyltar eller bommar.

På så vis har man ju kunnat stoppa den nedåtgående spiralen och se till att situationen inte blir värre. Men egentligen innebörden, effekten av att arbeta regenerativt är att man bidrar till ökad livskraft. Bommar och förbudsskyltar gör mest troligt bara att människor väljer en annan plats att åka till.

Och så börjar spiralen om igen där. Regenerativ turism som Linda pratar om är ingen quick fix utan någonting som vi besökare och alla som arbetar med turism tillsammans först måste förstå och sedan även bidra till. Men innan vi djupdyker i det ännu mer och försöker förstå hur det går att applicera på vanlife ska vi tillbaka till Vätternstrand och en lite otålig Kylo som hörs i bakgrunden.

Vi tar att fråga Linda hur hon har märkt av oss vanlifers på Omberg. Den där. På parkeringar och parkeringsfickor och så har det ökat mycket de senaste åren. De kommer liksom högst med dagarna och det finns ju alla typer naturligtvis.

Men de som kan sticka lite i ögonen är ju de som tar kanske två parkeringsplatser och tar en tredje för att ställa sina stolar och grill eller någonting och tar ut plats. Jag var nog kanske mer kritisk till vanlifers förut än vad jag är idag. För förut kunde jag nog tycka att konceptet, även om jag själv har varit där också.

Jag har ju också rest runt i en ombyggd skåpbil och hade med mig all mat själv och tyckte att det är jätte lyxigt för mig och det är billigt och bra och allt det här. Men det ska vi ju lite grann för att vad ger jag tillbaka till lokalsamhället. Så när det sen därefter också tog fart att fler och fler hittade till vanlifers och man ser hur den här typen av turism börjar klättra och breda ut sig så har jag också sett hotet som det skulle kunna innebära.

Men jag tycker nog att det har, antingen har jag ändrat syn på det eller att det har stabiliserats eller att man har kanske rest med större respekt också. Farhågorna är inte lika stora för mig längre som jag kunde se för några år sedan i alla fall. Vi är nog många som inte kände oss träffade i det här med att ta upp flera parkeringsplatser.

Men däremot att komma sent och inte bidra med någonting för att vi ändå har med oss allt bytet och möten mellan människor. Så att jag som turistföretagare kan tänka på att om jag vill ha en retreat eller någonting så kanske jag inte ska förlägga den här på Omberg på helger på våren när det redan är mycket besökare här utan jag kan försöka förlägga den till en annan tidpunkt så att jag försöker jämna ut flödet. Det är ju ett sätt att dela platsen med andra också.

Men det kan också ha, som exempelvis när jag paddlar längsmed Omberg här, så händer det ibland att pilgrimsfalken signalerar att nu kommer du för nära och den här grottan befinner jag mig i just nu, du får sticka vidare till en annan grotta. Då går jag inte in där utan då tar jag avstånd och så paddlar vi vidare. Och det är också ett sätt att dela platsen med annat liv.

Har ni några tankar på vad ni kan dela en plats? Men att, som vi har pratat om innan, att istället för att bara leva vårt lilla liv i bilen att också ta del av det som händer runt omkring. Gå guidade turer, besöka lokala odlare och köpa maten där istället för stora matbutiken i trakten och ta del av lokalsamhället därigenom.

Vad tänker du, Bella? Jag får också den här att jag tänker 40 olika tankar samtidigt. Men jag tänker också väldigt mycket på det som vi har försökt predika länge, att ja, besök jättegärna Gotland, det är ju helt fantastiskt, men åk inte dit på sommaren, till exempel.

Eller liksom att försöka tänka på att jobba utanför säsonger. Och jag vet att det är en lyx att kunna åka, alltså det är ju inte alla som kan välja när de ska ha semestrar eller så. Men ändå att tänka att de flesta platser är ju mycket härligare när det inte är supertrångt med folk, utan liksom.

Och vi har ju fantastiska årstider här i Sverige som visar så många olika saker. Så ja, men försök att välja en annan tid, det är väl det som jag brukar göra och tänker att man kan göra. Dela upp det, liksom.

Ja, men precis. Jag tänkte också på min familj kommer från en liten by i Jämtland och den närmsta samebyn där är väldigt duktig på att kommunicera på Instagram att nu är vajorna, renarna, här och förlar och så. Gå inte den här leden, utan håll er på det här fjället istället.

För där så att renarna får vara i fred och att faktiskt, om man är på en sån plats, att vara lyhörd för vart är vi välkomna och inte just nu. Tredje benet som regenerativ turism vilar på är förmedla. Vi låter Linda förklara vad det innebär.

Och förmedla handlar ju om att förmedla platsens värde på ett sätt som får besökarna att knyta an till platsen och få större förståelse för den. Så inom besöksnäringen så kan det för oss handla mycket om hur väljer vi att prata om platsen? Hur kommunicerar vi den i våra sociala kanaler, på vår hemsida?

Vad använder vi för text? Vad använder vi för bilder? Vilka årstider är det vi visar? Vilka platser är det vi delar om? Hur pratar vi om platsen och vilka signaler ger det?

För att all kommunikation påverkar ju och allting vi delar får ju konsekvenser. Så att tänka till på vad är det vi vill uppnå med vår kommunikation och att anpassa den därefter. Och när besökarna väl är på plats så är det ju mycket liksom kring att då också använda storytelling och berätta liksom genuint om livet på platsen.

Här tar vi en liten paus, för även om storytelling är ett modernt uttryck så har vi människor använt historieberättande som ett sätt att sprida kunskap i alla tider. Myter och sedelärande historier har lärt oss att hålla oss borta från strömmande vattendrag och djupa skogar. Att vara snälla mot djur och väsen.

Eller att ta hand om vår natur, som i fallet med Omma på Omberg. Omma är ju berget på något sätt och människor har i tusentals år dyrkat henne och velat ha på god hand med henne för att få bebo platsen också. Och Omma på Omberg är inte ensam.

Det finns ett begrepp som heter genius loci som betyder just platsens själ eller platsens skyddsande. Och det sägs att människor på en plats behöver leva i samklang med skyddsanden för att kunna bebo platsen. Vi frågar Linda om hon har haft någon stark upplevelse av Omma när hon har varit här på berget.

Ja, inte som jag vill dela med mig av, men helt klart har jag sådana upplevelser. Och det är väldigt vanligt bland människor som kommer till Omberg. Många kommer ju hit också för att berget är magiskt eller har en viss kraft.

Man kanske inte riktigt vet vad det handlar om, man kanske inte ens har talats om Omma men man känner att det här är en speciell plats man vill vara på. Jag tänker på, nu står jag och pratar om Omma här och det kan ju sticka ut som något som är intressant. Men vad som egentligen är ännu mer intressant är ju att det här finns ju överallt.

Bara att det kanske inte lever kvar i traditionen på samma sätt som det gör här vid Omberg eller att man har glömt bort det. Men alla platser har ju sina spirits, sina själar, sina beskyddare, om man vill kalla det så. Sen är det ju också intressant det här att man kan titta på vad innebär det här egentligen.

Jag tänker på när vi pratar om sådant som är mytiskt, eller myter, så kan man ju också välja att ta det här helt ordagrant. Jaha, okej, hon tror att det kommer flygande i någon vit skepnad snart från Omma liksom. Men sådana här myter, det finns ju någon sanning i dem, men det kanske inte är det här bokstavliga som själva berättelsen förtäljer.

Det finns någonting bakomliggande, men vi har använt myter för att försöka förklara det oförklarliga. Det som vi inte annars kan förmedla. Men de fyller en funktion, det är liksom det jag vill få fram.

De hjälper oss att påminna oss om att vi behöver visa varandra respekt. Jag tänker att när vi är på Omberg och vi har Omma att ta hänsyn till, så är det inte bara Omma i sig. Omma är ju hela Omberg och allting som finns här.

Och vi delar Omberg med henne och hon är Omberg. Så det är liksom hela, det är som en helhet. Och egentligen spelar det inte så stor roll om du tror på Omma eller inte.

Upplevelsen blir så mycket större och starkare för en själv om man möter platsen med respekt för det livsuppelever här. Genom att hålla Omma levande och berätta om henne för dem hon guidar förmedlar Linda dessa tankar vidare. Som guide är det en självklarhet att tänka kring hur man kommunicerar.

Men Linda påpekar att var och en av oss också har ett ansvar. Men ni reser och ni är på platser och framförallt med sociala medier då med tanke på vad Instagram-turism har lett till. Har ni några tankar kring hur ni kan kommunicera på ett sätt som respekterar platsen som ni är på?

Jag har ju känt ett stort ansvar kring det när vi har i egenskap av vänliv Sverige i och med att när vi började växa lite mer och började få uppmärksamhet. Där har det ju verkligen för mig varit viktigt att dels inte ens berätta vart man är ibland. Att verkligen prata om det coola och fantastiska med naturreservat och nationalparker som finns i hela Sverige.

Där vi kan liksom hitta det nära oss och prata om det som en lyx på något vis. Och det blir ju inte att prata om specifika platser just av den anledningen. Att inte liksom vara för säljig i saker.

För då låter vi, vi måste åka dit, du måste åka hit, det var helt fantastiskt. Är ju korkat om man har 10 000 följare, eller vad det nu är. Alltså oavsett liksom.

Så att det är väl liksom en grej. Men sen har jag också i mitt förhållande med min man Kalle så har jag alltid hånat honom för att han alltid skulle stanna och läsa på skyltar. Att jag har varit så här, men vi går ju här nu, kan vi bara gå framåt?

Men att det är någonting som jag har liksom mognat in i att det är ju otroligt att göra det. För det är ju där historierna om platsen finns. Jag vet inte om det var svar på din fråga, men det var mina spontana tankar.

Anna? Nej men jag är ju också den som stannar och läser på alla de här skyltarna. Och det ger ju så mycket mer perspektiv till platsen och historia eller kultur eller vad Mindre områden att komma igång.

Men därmed inte att man ska ge upp eller tveka om man är större. Utan det här är ett nytt sätt att bedriva turism och att vara resenär själv på som vi behöver utforska tillsammans. Och det finns inga färdiga mallar, det finns ingen standard, det finns ingenting som säger att det är si och så här ska ni arbeta.

Utan allting utgår ifrån lokal anpassning hela tiden. Så det handlar snarare om att skapa platser där människor kan mötas och samtala om hur vill vi leva på den här platsen? Men jag är lite nyfiken på hur du ser på framtidens turism.

Jag tror mycket på småskaligt, mycket lokalt, mycket möten, mycket kunskapsutbyte. Jag ser att vi människor behöver hitta tillbaka till mer generativa sätt att leva och med det här följer kunskaper som har gått förlorade inom de senaste generationerna. När det handlar om hantverk, odling, byggnadsvård och sådana saker som är rent av att vara människa och att vara människa i relation till sin omgivning.

Mycket av den kunskapen har gått förlorad, vi lever i ett trycka på knappen-samhälle så ska vi få det vi vill ha. Det är som en del av att vi har blivit avskärmade från naturen och vad som är naturligt. Jag tror att vi kommer självmant eller med tvång att gå den vägen tillbaka.

Att samla på sig kunskap som är viktig för att vara människa, tror jag kommer vara en viktig del av turismen också. Att skapa upplevelser där den här kunskapen kan förmedlas och att resor kommer handla mer om att resa till platser och göra aktiviteter och upplevelser som får en att minnas eller återigen lära sig de här förlorade kunskaperna och teknikerna. Vad hoppas du inför Ombergs och Vätterns framtid?

Jag känner ingen oro för Omberg. Omberg kommer fortsätta stå här stadigt som det har gjort i urminnes tider tack vare OMA. Men jag känner större oro för Vättern och min förhoppning där är att det får fortsätta vara en dricksvattenkälla för oss.

Och den behöver ju egentligen regenereras så att vi värnar den mer. Den är viktig för allt liv här omkring, både som vattenkälla men också för rekreation och välmående. Allright, tack Linda.

Och vad känner du nu då Anna? Hur kan vi applicera allt det här som vi har lärt oss av Linda på vårt eget resande och på vanlife? En grej som jag tar med mig är att undvika att besöka platserna när det är som mest folk där.

När de har som absolut högst tryck. Jag har varit i fjällen ganska mycket på hösten och tycker att det är så fantastiskt att man är helt själv. Ser typ aldrig en människa.

Och det är så fina höstfärger och så himla himla mysigt. Och att vi när vi besöker en plats inte bara isolerar oss. Jag upplever att vi ofta för egen del hänger med andra vanlifers, hänger i vår lilla oas.

Har köpt med oss mat från något storköp någonstans. Och interagerar ofta ganska lite med lokalsamhället. Kanske säger hej till en förbipasserande fiskare. Men inte tar en del av platsen och människorna som lever och verkar där.

Och det tror jag att det finns väldigt mycket att vinna på. Både för vanlifens rykte att vi inte bara konsumerar platsen och far vidare. Utan vi bidrar, vi är trevliga, vi bidrar med härliga möten.

Och inte bara att här kommer vi och är trevliga. Men det är ju också trevligt för oss. Människor är ju ofta trevliga så det är ju mycket roligare att gå in på den lokala grönsakshandeln.

Och prata med den som driver den och som har odlat morötterna. Istället för att ha köpt mer från Ica Maxi. Exakt. Och sen så någonting som vi började prata om lite innan vi spelade in.

Jag nämnde handla på det lokala Coop och att du var så här, nej men inte på Coop utan på någon liten butik eller gårdshandel. Men jag som är uppväxt på landet vet ju också, mitt perspektiv var ju att på många ställen så har de här lokala butikerna varit tvungna att stänga. På grund av storköp som ligger i staden bredvid eller långt bort.

Eller som är med större och större utbud och sådant. Men det är ju verkligen den lokala handeln, handlaren är ju verkligen en viktig del av samhället. Och vi hade ju båda sett den här, det finns ju en serie på SVT som heter Vi som valde att stanna.

Precis, just det. Det finns liksom flera olika grejer som handlar om Tånedalen som jag har konsumerat eftersom jag har släkt därifrån. Och den där vi som valde att stanna, då handlade det om just de två kompisar som valde att stanna och ta över den lokala affären.

Och där, precis som förra sommaren när vi var i Ammerna, så är ju liksom den lokala handlaren både butiken där man köper sina grejer, det är också liksom turiststation nästan de tipsar om att man kan ta vägen. Och har också typ en bytesbokhylla där man kan byta böcker. Och också så här, pensionärerna kommer och dricker kaffe och snackar, det blir som en mötesplats.

Så det har ju så mycket, en sån viktig del i lokalsamhället. Och för att det ska kunna fortsätta så måste det ju dra in pengar. Och då är det ju minsta vi kan göra är ju att komma dit och handla vårt kaffe där eller vad det nu är.

Ja, men verkligen. Både att man handlar där och stöttar bygden, men också det mänskliga mötet är ju väldigt värdefullt. Verkligen. Vad har vi fler för sätt vi kan applicera det här på i vårt vanlifande?

Jag tänker på det här med att göra research innan man åker någonstans. Att vissa platser mår ju faktiskt bättre av att vi inte kommer dit överhuvudtaget. Eller i alla fall inte en specifik tid eller på ett specifikt sätt eller vad det nu kan vara.

Men att man gör research och är lite lyhörd för, är det verkligen lämpligt för mig att åka dit? Och hur ska jag göra det på bästa sätt i så fall? Att alla platser kanske inte är till för mig just nu.

Exakt. Ibland när tidningar gör de tio bästa badplatserna runt Stockholm och sen så måste de stänga för att det har varit en idyll som folk som bor nära har åkt till. Men sen så går det inte för att folk parkerar in så att inte brandbilarna kommer fram eller ambulanser kommer fram.

Det blir bara skit av det liksom. Och det är ju klart att när du googlar och ser att det här ser jättefint ut så är det klart att man blir sugen på att åka dit. Men ibland kan jag också tycka att vi är lite puckade, jag själv inkluderat,för att vi tänker att bara för att det finns en artikel om den här Sveriges äldsta gran,då ska jag åka och titta på den.

Men det finns ju jättefina granar på andra ställen. Och det finns jättefina badplatser på andra ställen. Varför tror vi att vi måste lyssna på tips från andra istället för att ha lite upptäckarglädje och försöka hitta grejer själv?

Förstår du alls vad jag pratar om? Jo men verkligen. Och det är så himla lätt att bli bekväm där också. Att använda appar för att hitta vart vi ska stå någonstans.

Istället för att utforska själv och kanske kolla på kartan att här skulle jag kunna undersöka. Och mer de här verktygen som vi använder som, vi var förra sommaren när vi åkte runt i Sverige så hittade vi genom en app ett lokalt mysigt badställe. Där det tyvärr stod väldigt mycket ganska stora husbilar och ockuperade väldigt mycket plats.

Och så kom det fram en man som bodde i området och frågade oss, för vi var den enda svenska bilen som stod där. Och frågade hur kommer det sig egentligen att det är så mycket bilar som står här? Vi har alltid varit helt själva här.

Det har bara varit vi några stycken i närmaste samhället som har åkt hit. Och nu i sommar har det bara poppat upp hur många som helst så det är alltid fullt här. Hur kommer det sig?

Och så berättade jag för honom att det är appar som platsen har delats och det är så vi hittar ställen att vara på. Och då framkom det att det här har ju varit deras idyll där de har åkt med barnen på somrarna. Men att de åker inte dit längre i princip för att det är alltid fullsmockat där.

Så vi tar ju verkligen över platser på det här sättet och förstör för lokalbefolkningen Författaren Arne Müller. Det ska ju bli superspännande att höra vad han har att säga om vanlife och hur vi kan tänka med val av fordon, hur vi rör oss och hur vi kan tänka kring det. Kul, men tack för att ni har lyssnat den här veckan så hörs vi igen nästa vecka.

Det gör vi. Ha det gott. Hej då, ha det bra. Hej! Den här säsongen av Vanlife Sverige-podden produceras av mig, Isabel Wait. Och mig, Anna Rönnberg. Och musiken är skapad av Scott Holmes.