93. Alexander Pärleros – Om mötet som förändrade allt, vaccinavsnittet som kostade 20 miljoner kronor, och bråken med Alex & Sigge

Då säger vi varmt välkomna till ytterligare ett avsnitt av 24 frågor idag med Alexander Pärleros som med sin podd framgångspodden alltid är aktuell såklart men som nyligen klivit in i spelet på SVT tillsammans med bland annat Katin Zitemeaska som vi hörde här nyligen. Det blev en timmes samtal från hans nya bostad i Thailand där han numera lever sitt liv tillsammans med sin hustru Frida Berg och barn. Ett innerligt samtal om jag får säga det själv där vi pratar om alltifrån de stora framgångarna han har haft de offentliga dreven han har varit med om, bråken med Alex Schulman och Sigge Eklund till vad är meningen med livet och hur ser han på livet och framtiden i den dystopiska världen som vi alla kanske lever i just nu.

Och ja, gör som ni brukar, ger er ut på en löprunda eller lutar er tillbaka i soffan och lyssna på Alexander Pärleros. Alexander, vi hade Katrina här för några veckor sedan och snackade spelet som du också är med i. Hur var den upplevelsen för dig?

Det var en extremt rolig upplevelse och extremt påfrestande upplevelse verkligen. Att stänga sig in med tolv personer som är en blandad kompott med diverse olika personlighetsdrag som ska samsas därinne. Det är ju en speciell, rolig och häftig resa.

Vi hade också förra året, Yvhold vill jag minnas, som älskade just spelet. Han kopplade mycket till att han har varit i det politiska spelet länge. Och du har ju själv varit med i Förädlarna till exempel och utsatts för liknande.

Om du ska jämföra de två, hur var det upplevelserna? Jag älskade också att vara med i spelet. Jag tyckte bara att det här var bland det roligaste jag någonsin har gjort.

Jag tyckte att det var så himla kul. Jag älskar det här spelet som jag kanske inte fick möjligheten att visa på Förädlarna genom att jag flög ut snabbare än jag kom in. Men jag kände ändå att det här var en typ av revansch.

Så jag älskade det. Jag tyckte att det var super, superkul. Det blir verkligen så också att man får uppleva så många olika delar. Jag fick ju möjligheten nu också, som vi ser i första avsnittet, att så himla typiskt mig också.

Jag är min egen värsta fiende. Jag röstade ut mig själv. Jag plockade ut mig själv direkt. Det är det första jag gör. Och jag bara, nej, vad gör jag för någonting?

Jag blir så himla irriterad på mig själv. Och det är så typiskt mig också att om alla går till vänster i det här fallet, även Sverige kanske till och med, så går jag till höger. Men det var verkligen så där.

Jag får tvångstankar som kommer upp. Olika typer av demoner som gör att jag styrs på ett håll som är tvärtemot vad alla andra gör. Och det blir lite roliga saker som kommer hända på det också.

Och det börjar ju rätt speciellt. Du väckte ju liksom mycket känslor med din insats i Förädlarna också. Tror du att det kommer vara lika mycket här? Nej, men jag bestämde mig för en grej när jag kom in.

Det var att börja inte grina för i helvete, kände jag. Så jag höll mig till det ganska bra, får jag lov att säga. Det var ett läge som kommer komma senare som jag var så psykiskt, jag var så psykiskt, en grej som var brutalt jobbig.

Så där var jag verkligen på gränsen. Jag var helt sänkt, helt sänkt. Det är en händelse som jag självklart inte kan berätta om, men jag var verkligen under golvet.

Jag kände att jag hade, det var liksom en grav som hade grävts av andra. Jag hade inte grävt den, men den var så djup. Och sen så hade jag liksom puttats ner där och jag föll i det här svarta hålet ner.

Och sen när jag tittade neråt så ser jag liksom där att det sitter en spett längst ner. Och sen ser jag resten av alla andra eller alla andra som någonstans står vid det här hålet där ovanför och står och skrattar åt mig. Den känslan var det.

Och den var väldigt tuff att hantera. Man faller mot stora tio meters spett som det är blod på redan innan. Och sen så tittar man uppåt mot i det här fallet himlen och då ser man massa människor som står och skrattar åt en.

Så att mer än så kan jag inte säga. Men jag kan säga att jag var totalt psykiskt nedbruten då i det läget. Spännande att följa. Jag tänker att vi kastar oss in i din vardag.

Vi kanske kommer tillbaka till spelet sen. Berätta om den. Du bor ju inte i Sverige eller Spanien längre. Nej, jag har flyttat till Thailand, till Phuket. Så att vi flyttade hit för tre månader sedan faktiskt.

Och bor här med jag och min familj och ja, testar det livet. Hur är det då? Ja men det är verkligen över förväntan. Alltså att flytta till Spanien det är lite grann som att flytta till Gotland vecka 29.

Det finns ju svenska affärer. Du klarar dig egentligen bara på svenska där och lite engelska. Så att det är ju inte riktigt som att flytta utomlands skulle jag säga.

Men att flytta till Asien, till Thailand, det är att flytta utomlands på riktigt. Alltifrån tidszonen, men vi alltid, sen jag friade till Ida som jag gjorde här på Koh Tao, på också ett lite speciellt sätt. Jag är ju, det mesta jag gör på lite konstiga sätt.

Så vi har verkligen alltid älskat Thailand. Och vi har känt lite grann när barnen är små nu att nej, vi vill också inte att de ska växa upp i Marbella får jag lov att säga. Det är ett väldigt speciellt klimat där som är väldigt, väldigt kul för de vuxna och självklart kul för barn också.

Men jag tror inte att det är ett bra ställe att låta barnen växa upp. Vad är det som är dåligt då? Nej men det är superextremt kapitalistiskt. Alltså extremt. Det är en vanlig Volvo där, det är en G-Wagon.

Och det är väldigt mycket föräldrar som droppar sina barn. Alltså nannyn tar hand om barnen väldigt mycket. Nu säger jag, så här är det absolut inte som standard.

Men om du går till skolan där så ser du att det är många som droppas av nannys. Det är väldigt mycket som, det är extremt kapitalistiskt och mycket show-off. Så att här i Thailand så är det ju helt annorlunda.

Det är ju verkligen landet med leenden och ja, lite skillnad. Om man inte känner dig, kanske man skulle kunna tänka sig, i och med att du driver framgångspodden och är framgångsrik, har mycket pengar och din fru också är ju det. Så kan man ju tänka sig att ni skulle trivas i det där du beskriver.

Men vad är det som gör innerst inne i dig som gör att du känner att du vill fly från det? Nej men det stämmer som du säger. Men har man också lyssnat på podden i alla fall en 10-20 avsnitt så hör man att det är inte det som jag går igång på så himla mycket.

Men vi är ganska, Ida är från Åmål. Hon har gjort en bra resa med Ida by Beauty och sålde det till Verdane. Men hon är en ganska enkel tjej, alltså en småstadstjej.

Och jag har ju mina udda intressen som jag går in på till 110%. Men jag är inte för att vare sig ha dyra klockor, bilar eller någonting alls sånt. Men jag är ju för, jag har ju själv inte uppväxt med en pappa och hade en mamma som jag hade en speciell relation till.

Så att en av mina stora grejer faktiskt är att försöka vara så bra pappa som jag har möjlighet att vara. Och i Thailand här underlättar det ännu mer. Det är väldigt lätt att vara en bra förälder här.

Att hitta på saker med barnen. Här i Phuket som vi bor i, det finns oändligt med saker. Men sen är ju både jag och Ida lite grann så att när vi har varit på ett ställe ett tag, då vill vi testa något nytt.

Man vet aldrig hur länge man lever. Är det så att jag skulle få en dom på att man har så här många år kvar att leva då tror jag faktiskt att jag hade dragit till Thailand och testat det här livet. Vad är det som gör att ni inte vill bo i Sverige?

Nej men Sverige, jag älskar ju Sverige får jag lov att säga. Men jag kan också känna att det är väldigt lätt att jobba enbart i Sverige. Jag tror att många känner igen sig att när det är mörkt, eller när man går upp är det mörkt.

När man kommer hem är det mörkt. Alla man känner jobbar hela tiden. Bokar man in en playdate Som säger att jag försöker göra saker som är bra för mig och försöker skippa saker som är dåligt för mig.

Och skulle sprit vara en sak som var bra för mig, tro mig att jag hade suttit och halsat en vodka varje dag. Men nu är det inte så att det är så himla bra och då försöker jag skippa det. Och det handlar väldigt mycket om att jag försöker ta hand om mig själv.

Alltså för att orka, jag har också jobbat väldigt, väldigt hårt. Och för att orka jobba så hårt som jag har jobbat, då måste du ha sömn, du måste ha hälsan och sådär. Och då kan jag också tycka så här att den kortsiktiga njutningen för mycket saker i livet, jag försöker ha disciplin och skippa vissa av de sakerna.

Och sen kan det vara så här, men kan du göra det här, kan du äta glass där? Ja, absolut, jag kan äta glass. Men jag käkar inte glass varje dag och jag käkar inte glass varje vecka.

Men jag kanske gör det en gång i månaden kanske eller varannan månad. Men vad är det du söker i det att du vill leva hälsamt? Är det att du vill leva så länge som möjligt?

Eller vad är liksom grejen? För många kan ju tycka att så här, om man tar sådana som man pratar med vänner som säger så här, men jag vill leva hårt, jag bryr mig inte om jag dör vid 70, är så kanske. Men vad är grejen för dig då?

Jo, men alltså så här, vi säger det då, vi tar en sån person som sitter och trycker och trycker tio öl och går ut på krogen och sånt där. Vi säger om jag gör det då, jag gör det. Jag bestämmer mig för att nu ska jag bli en typ av normal person som går ut fredag och trycker tio bärs och tar fyra tequila och fem drinkar.

Och sen så varannan vecka kör jag en fredag och lördag. Vi säger att jag gör det, jag skulle inte bli lyckligare av det. Jag skulle inte bli lyckligare av att sätta mig ner, kolla tre timmar Netflix, trycka i mig en chipspåse och äta ett kilo salta pinnar och hälla i mig en milkshake.

Alltså, jag, det är ju så här, vissa personer kanske tycker att det är pleasure nu, men jag känner inte att det är någonting som jag själv skulle må bra av. Så att det är inte så att jag offrar någonting och det är inte så att jag tänker heller, jag ska leva så länge som möjligt, jag ska bli 480 år gammal. Det är absolut ingenting sånt.

Alltså jag har full respekt för att jag kan få en diagnos imorgon, idag, som gör att jag har några dagar kvar att leva. Alltså jag har full respekt för det. Jag intervjuar många gäster som har gått bort.

Så att jag har ingenting att jag ska bli 200 år eller något sånt där. Jag har bara att, jag ser mig själv som att jag har möjlighet att ta hand om den här, jag styr min kropp. Jag styr, jag får möjlighet att ta hand om den här personen eller den här kroppen som bär runt mig varje dag, som hjälper mig varje dag.

Och då försöker jag ge den så bra förutsättningar som möjligt att den ska hålla så länge som möjligt för att jag vet att den har det tufft. Den har det tufft varje dag och alla människor har det tufft. Och den här kroppen har det också tufft.

Den har inte de bästa förutsättningarna på mycket saker. Så att jag försöker hjälpa den att klara av det här livet som är en roligt och kul, men det är också en, jag tror att det är en, alltså att Jag sa det till Ida häromdagen, jag sa så här, men du, om vi hade haft, om vi hade fått möjlighet då att få en person som vi älskar mest av allt i hela världen. Allt, vi älskar mer, vi kan offra våra liv för den.

Hade vi satt den då, hade vi gjort att den fick möjlighet att vara människa? Och både jag och Ida sa nej. Vi hade inte velat lägga den bördan på den personen, det tinget som vi älskar mest av allt i hela världen, att få bära allt vad en människa behöver bära.

Jag tror att det finns andra saker som den skulle må bättre av. Och livet är så pass tufft, så pass hårt, så pass mycket pina, att i många fall så tror jag att många människor går runt i livet och lider mer än de har lycka liksom. Och de här korta stunderna man verkligen trycker, men det är så mycket stress, det är så mycket press, det är saker som gör ont, det är mycket prestation, det är allt möjligt.

Så att jag försöker ge mig själv förutsättningar över svaret på den, så att varje dag blir bra. Men sen att leva 150-200 år, det blir vad det blir, men jag vill må bra idag liksom. Jag tänker på två frågor när du säger det där.

Det ena är ju kanske den mer lättsamma. Vad gör du då eller ni när andra liksom tittar på Netflix och trycker en påse chips på kvällen? Vad är den grejen? Nej, men alltså att trycka, jag säger inte att trycka en påse chips, allting handlar ju om, jag kan ju också äta massa chips, men det handlar ju om vad man gör dagligen, alltså de dagliga rutinerna som gör så att jag lyckas absolut inte.

Vad gör ni på kvällarna då istället när andra sitter framför tvn? Nej, men vi kan sitta och kolla framför tvn också. Men jag menar i sin helhet att du dricker, kör en påse chips, du kör läsk, du kör grejer, alltså i helheten och har det som en stående rutin.

Men ja, men absolut, vi kan kolla på tv och ja, vi kan äta andra saker. Du pratade där om lidande. När lider du? Nej, men jag lider väl, alltså det är ju någonting som gör att man lider varje dag.

Det kan vara, alltså att man har svikit folk, att man, i mitt fall så kan det vara flera gånger där jag känner att jag kanske inte har varit den bästa personen jag ser mig själv att jag ska vara. Det kan vara att jag kanske svarar på ett speedigt sätt eller att jag är väldigt stressad själv och då kanske jag känner att jag inte är den personen och då kan man ju få dåligt samvete för det. Det kan vara att man är, alltså när man också är involverad i mycket saker som vi är, i flera olika företag, flera saker så är det mycket personer som man har kontakt med.

Och mycket personer som man också kanske tycker gör saker fel, framförallt om man är olika kulturer också. Nu är vi i Thailand och jobbar med allt från thailändska byggare och allt vad det innebär. I Sverige gjorde vi det på ett sätt och sen Spanien är på ett annat sätt.

Och det är inte alltid att de här kulturerna, förväntningarna liksom blir rätt. Och också att alla, i Spanien framförallt då, vi har bara varit under några månader nu, men att Nej, men liksom folk, framförallt byggare, vi har varit i mycket renoveringsprojekt så det har varit en konstant huvudvärk där liksom. Det har varit konstant huvudvärk.

Folk som inte dyker upp och folk som bygger fel och folk som snor pengar och folk som, alltså allt. Vi har förlorat massa pengar på att folk har gått och snott saker och byggare som snodde liksom bara snodde grejer liksom, snodde våra köksstolar typ liksom. Bara så här, vad fan är det som händer?

Lasta in det i en bil och åkte bara liksom. Alltså det är så, du vet så här, små, som är sådana grejer som jag så här kommer över en och då är det svårt att vara den här buddhistmunken som bara säger så här, vänd andra kinden till. Då vill man ju mer ta ut ett hagelivärv och bara skjuta huvudet av det.

Och då måste man ju kontrollera de här känslorna där man liksom börjar ladda det hagelivärdet och säger så här, men du hade liksom våran kära vän Jesus som var med och skapar allt det här, hade han gjort så här, bara nej, han kanske inte hade gjort så liksom. Men ta ur skotten bara, okej då. Brottas du med dig själv där, alltså hur mycket sen Buddha ville vara versus dem, kanske då lite mer aggressiva som tar fram hagelivärdet?

Nej, men jag är ju, i grunden så är jag aggressivt snäll, skulle jag säga. Så att jag är ju, jag kan dra ett exempel på en, vi har ett läge som var länge sedan, tio år sedan kanske, då var jag lack. Och jag kommer inte ihåg vad jag var sura över, men sura över något.

Och sen gick jag över gatan och då gick jag på gröngult, kanske lite mer åt gula hållet. Och då tutar bilen på mig som kommer, det var på utanför esplanad. Och då så tutar den på Jag var i branschen på SPS Radio och Mix Megapol, de här radiostationerna, och där var det väldigt mycket fokus på pengar.

Jag själv körde i Porsche, hade Rolex och kom in i det här extremkapitalistiska tänket, där allt bara var fokus på pengar hela tiden. Och sälja så mycket som möjligt. Men någonstans så förändrades väldigt mycket på avsnitt 79 faktiskt i podden, då jag intervjuade Björn Natteko Lindeblad första gången.

Den buddhistiska skogsmunken som har varit nere om thailändska djunglerna i 17 år. Och jag minns bara det här läget, om man kollar på mig innan där så hade jag så här... Jag har gjort mycket konstiga saker.

En konstig sak jag gjorde även då, och det här var ju tio år sedan, det var att jag snodde saker i butikerna. Jag hade pengar, men jag gick och tog saker. Jag kunde gå in och ta ägg, jag kunde ta en proteinbar.

Jag kunde käka inne i butiken och sen slängde jag papperet, eller tog papperet i fickan, eller slängde det i någon soptunna. Jag gjorde sådana saker för kick. Och jag minns ett läge då jag var på Östermalmstorg, och då var jag där med Ida faktiskt.

Då gick jag och tog en kycklingsallad på någon ICA där. Och sen tog jag kyckling från två andra sallader och tryckte in i samma kycklingsallad. Sen gick jag till kassan och de bara, men du, hur kan du ha så mycket kyckling i?

Jag bara, nej, men det är bara så. Och sen de bara, men du har ju snott kyckling. Då tog jag den och sprang iväg och började jaga av personalen. Men då kände jag att nu har det gått lite långt.

Summa summarum av det här är att när jag mötte Björn Attekolindeblad första gången så frågade han mig så här, var kan jag ta kaffe någonstans? Då sa jag, där kan du ta kaffe för jag intervjuade honom på ett hotell. Då gick han till personalen och frågade om han ska betala för kaffet eller om han kunde ta kaffe här i den där kaffetermomaten.

Och de bara, det är helt gratis, du får ta det där. Och någonstans för mig blev det en stor smäll. Det blev så här, shit vad jag har gjort fel. Och vad jag gör fel, att jag stjäl nu på kul.

Så att det tillsammans med mycket andra saker förändrade hur jag ser på livet, min tid och saker jag gör. Hur mycket har varit att söka offentligheten för dig då? För jag tänker att nu med framgångspodden som är så pass stor och att du är med i tv, förädlarna, spelet, hur mycket av offentligheten driver dig?

Min grej är ju att jag försöker göra saker med ett gott hjärta. Och då känner jag att det kommer alltid vara folk som försöker att jävlas med en, det kommer alltid vara folk som försöker såga en eller slänga den under bussen på massa olika sätt. Men om jag drivs av att alla beslut som jag tar, sen kan jag också ta fel beslut, men att jag ändå gör det med en god intention, då tror jag att då funkar det ändå, då klarar jag av det.

Så det är väl så jag försöker tänka. Och sen så tycker jag att jag älskar att göra saker som tar bort en från ens vardag. Så att få möjligheter att vara med i spelet, det är ett superkul experiment.

Jag älskar psykologiska spel. Det är inget som jag skulle kunna ha kreerat själv och kunnat göra själv om jag inte fick möjligheten att vara med där. Så det är ett jätteroligt experiment för mig själv och för att få möjlighet att testa.

Men offentligheten annars då? Du har ju delvis varit med i Mardrömsgästen och med Alex och Sigge där du har blivit hånad och liknande. Du har varit omskriven länge.

Trivs du i den? Tycker du att den ger dig saker? Jag tror så här att det är klart att den kan vara hård och skoningslös. Det är inget snack om när folk försöker göra memes och försöker göra grejer och allt sånt där.

Men det är samma sak. Jag gör ju allting med en god intention. Det finns en grej, jag intervjuade Robin Sharma en gång. Han har skrivit boken Munk som sålde sin Ferrari som är en bestseller och även 5AM Club och lite andra saker.

Han är en väldigt stor författare. Jag intervjuade honom och då sa han så här Good poetry terrifies the herd. Gör du någonting annorlunda än vad flocken gör, gör du någonting bra, då kommer du också störa flocken.

Så att folk tycker och tänker om mig, att folk sågar mig eller tycker podden är värdelös eller att de säger att den här frågan var skitkonstig att du ställde. Då säger jag som Mel Robbins säger som jag också intervjuade för något år sedan Lätte, lätte. Låt dem göra det bara.

De får göra det. Och gör det mer. Det är fint. Jag läser inte kommentarerna. Jag kollar inte på det. Jag skiter i det. Men har du alltid känt så? För jag har en annan podd också som handlar om fotboll och allsvenskan.

Så fort man pratar om andra lag så kan man få skit kastat på sig. Man kan känna att det är tufft. Man lär sig då att vara en gås. Låta det rinna av sig. Men har du alltid varit så?

Nej, jag har ju alltså också haft möjligheten att vara en privat, vanlig, icke-offentlig person till jag var 30. Och där någonstans startade jag framgångspodden. Och sen efter några år så kickar ju det igång och blir lite mer.

Men det är klart att det var jättejobbigt i början. Nu har jag ju varit i det här i elva år. Kört 1100 intervjuer. Vart sågats av de flesta som jag kan sågas av.

Hyllats av många som jag skulle kunna hyllas av. Eller avsnitt som har gått bra. Så jag har ju levt och fått smaka på båda sidorna under ganska lång tid. Så nu är jag ju otroligt drillad.

Och det är ju alla som har varit i offentligheten i elva år. Så nu är det fint. Men det är klart att det var jättejobbigt när Sveriges största podd med två av Sveriges största personer när jag drog igång den här för bara egentligen gott.

Alltså inte för dreva. Jag har inte ens några kanaler som jag håller på och tjafsar med folk med. Men Alex och Sigga när de sågade mig i avsnitt efter avsnitt. 10, 20, 30 upp till 40, 50 minuter kunde de sitta och göra klipp och klippa ut saker.

Det är klart att det kändes skitjobbigt och jag mådde jättedåligt av det. Men allt det där har ju också byggt upp en till var jag är nu. Så i början var det ju jättejobbigt.

Ingen snack. Men nu är det ju så här, ja. Det enda som är säkert, som jag också brukar tänka på ibland det är att det kommer komma till drev. Det kommer göra det.

Om det inte är för mig är det för någon annan. Och sen så är det så att det flyger upp och sen försvinner det. För de flesta i alla fall, ganska snabbt. Och så där är det för alla.

För Jay Shetty som jag också intervjuade förut som nu är en av världens största poddar. Men det är klart att folk vill gått på honom. Mel Robbins har folk gått på hur mycket som helst.

Alltså, det tillhör lite grann. Sen så är det klart att är det kul? Nej, men man lär sig leva med det. Och det är så mycket andra positiva saker som kommer med det.

Att man får liksom... Om folk vill lägga tid på att försöka göra saker så är det ju också... Det är fine. Har du velat slå tillbaka? Har du velat fightas på det sättet du fightades mot bilen där tidigare?

Ja, men i början var det så. När Alex och Sigge körde ut, då var det ju så här att jag kände det att nu vill jag fightas med dem. Men jag har inte heller en snackpodd.

Jag bara, men hur ska jag bråka med dem? Jag kan ju inte göra det i introt. Ja, nu ska jag intervjua Björn Ulvaeus från ABBA. Men innan det så skulle jag vilja säga att Alex Schulman, vilket jävla ädelt alltså.

Att du beter dig som du gör. Alltså det funkar ju inte. Men jag har inte känt att jag kan ladda upp grejer på min Instagram och hålla på. Men en gång så gjorde jag det.

När det hade gått några år så fick jag nog och gjorde det till slut. Gjorde ett litet klipp och det gick ju väldigt viralt. Blev ju väldigt stort. Det är också det som jag spelade upp i Mardrömsgästen.

Det lilla Stort i offentligheten var ju när du gjorde ett avsnitt om det här med vaccin, som blev extremt, extremt stort. Där du också fick kritik och du var ute och försvarade dig själv och sånt där. Hur upplevde du det?

För då blev det ju någonstans, kanske inte bara ett bråk med Alex Schulman och CGE-klind, utan då blev det ju stort i media, någonstans också. Ja, det där var ju jätteroligt att du tar upp det, Henrik. Det var ju en riktigt sjuk period, alltså.

Och det var ju... Det där är ju absolut en av de viktigaste sakerna som jag har gjort. Och en av de stunderna jag är mest stolt över mig själv. Om vi tar tillbaka oss till den tiden så var det innan vaccinen kom, eller jag kan ta av mig.

Om vi tar tillbaka oss till den tiden så var det ju ett stort så här... Det var två olika läger i Sverige. Ännu extremare än vad valet har varit nu med vänstern och högern.

Där var det på den nivån att var helt... Familjer blev osams när de skulle fira jul ihop om det var någon dotter eller son som inte hade vaccinerat sig. Det blev liksom att jag satt själv i ett möte med adressändringens vd.

Var en stor kund till mig. Och då sa jag så här, du jag hade tänkt att göra ett avsnitt lite grann för vaccin och ett avsnitt typ emot eller med frågande till det här vaccinet. För jag märker att den här vaccinfrågan, den är så het och ingen.

Alla var typ så här, betalda samarbeten på att kavla upp liksom. Så jag var så här, nej men jag var... Så jag tänkte göra en sån. Jag märkte att är det någon som gör det här?

För ingen vågade göra det här de här. På den tiden. Jag var den första i Sverige, kanske fanns Facebook-grupper, som vågade göra det här på riktigt. Så jag var så här, nej men jag ska göra det, jag ska göra det.

För jag måste ta två sidor. För jag märkte att det fanns två sidor i Sverige. Och då sa jag det till henne, jag tänkte göra det bara för att hon är en stor partner till mig.

Så jag tänkte bara, så du vet det, jag är inte med i frågan. Och då sa hon så här till mig, är du en sån här antivaxare eller? Och jag bara, herregud. Jag bara, nu börjar det stegen.

Och då märkte jag att det här är ändå en smart person med fyra under högskolepoäng, vd på ett stort bolag. Och varit vd på massa andra bolag och styrelser. Och att hon fick så här hajjögon och sa, är du en sån här antivaxare eller?

Jag bara, herregud alltså. Jag bara, nej men jag tänkte mer se olika sidor som jag med min journalistiska sida försöka visa upp två sidor. Hon bara, jag tycker att alla som inte tar vaccin inte har rätt till sjukvård.

De har inte rätt till sjukvård. Alltså indirekt var det så här att de, det är som om man skulle gå till en rökare som får cancer så säger man, du har ju rökt hela ditt liv, du får ju lungcancer, vad fan. Du får inte gå, du får inte läggd och dö.

Den grejen var det. Och jag bara, okej, nu vet jag att jag ska göra det här ännu mer. Och jag hade ju ett stort avtal, alltså ett miljonavtal med dem som sen självklart gick upp i rök.

Men det var så här, jag kände då, nej, är det så här på en sån här intelligent, smart, hög nivå med så stor, stark profilperson som har uppnått mycket mer än vad jag har uppnått på många saker, då är det så här, att den uttalade sig på det här sättet, då är den här frågan ännu större än vad jag trodde. Och då var vi ändå flera stycken med på det där mötet. Så då var jag så här, jag kör, jag skiter i det.

Så att, jag vill ta upp den frågan och det blev ju mycket större än vad jag någonsin kunnat trott. Det var ju det mest lyssnande avsnitt med Katarina Gospic av alla poddar, alla sommarprat, allt som släpptes under det året så var det här det absolut största enligt Apple. Det mest lyssnande.

Och det blev ju en bomb, det blev ju en bomb för mig personligen också. Alla mina sponsorer pausade eller sa upp avtalen direkt. Det blev ju så här, folk vågade inte.

Det var ju Aftonbladet, Expressen, TV4. Vad jag än satte på så såg jag mitt face eller någon stor grej där. Så att det blev ju... Men, värt att veta var det så här att det var ju väldigt stormigt i några månader och jag hade avbokningar på i stort sett alla gäster till podden.

Jag hade typ inga föräldringar, typ mina vänner för att fylla upp lite avsnitt i början. För att jag hade, jag kunde inte spela in några poddavsnitt heller. Så att det var ju extremt stormigt och jag tappade en deal.

Jag skulle sälja ett bolag till Danmark. Skulle sälja för typ 40 miljoner som typ var klart. Men till och med det danska bolaget hoppade av dealen tack vare det här.

Så att vi tappade hela försäljningen av bolaget. För Katarina Gospic var det ju också extrema konsekvenser. Men, värt att veta så var det ju så att allt vi pratade om i podden visade sig stämma sedan ett år senare.

När hälsomyndigheten gick ut och pratade om, vi pratade bland annat om att är det verkligen så att unga barn och äldre, att de gynnas av att ta? Vi gick på forskning, vi pratade inte om vad vi själva tyckte. Vi gick på forskningen på den sidan.

Och ett år senare så visade det sig att allt stämde. Och det var ju det vi ville skapa, att frågande. Och sen det sjuka var att efter vi släppte avsnittet så har jag också hört nu i efterhand, det här hörde jag bara för något år sedan, att statistiken i Sverige på de som gick och vaccinerade sig rasade efter det avsnittet.

Så att folk, det gick ner väldigt mycket. Och sen var det också så här, det var alfa, det var beta, det var vaccin 1, vaccin 2, vaccin 3, vaccin 4, vaccin 5. Nu har vi vaccin 6.

Men vadå, när stoppas det här och vad är syftet då? Så det var ju självklart jättebra för jättemånga grupper, för jättemånga personer. Det är ju fantastiskt att det var, men det var ju en bredare fråga som var mer så här, är det här det?

Och vi ville prata om det på ett sätt. På den tiden då var det som en grej där myndigheten och alla gick på och var så här, du ska göra det här. Det kändes nästan som att vara i Kina på den tiden.

Du ska göra det här. Och då var ju vi mer att, men det finns en annan sida som pekar på att kanske inte alla ska i vissa grupper. Och det pratade vi om. Tog du själv någon spruta?

Nej, nej, nej. Men jag får säga som slutgrej på den här, att jag har inte gjort mer på vaccinet. Folk sa, gör något till avsnitt. Nej, men jag har ju hoppat in och gjort det.

Och jag var mer så här att jag är extremt stolt över mig själv att jag vågade göra någonting som ingen annan vågade göra på den tiden. Jag har pratat med ganska tunga inom både public service och på andra delar som var så här, vi vill verkligen göra något på det här. Men de vågade inte för att det fanns alltid någon på avdelningen som var emot det och drog ner det.

Så folk också tunga inom den journalistiska sfären i Sverige som sagt, grymt att du gjorde det, fast det här får du liksom inte säga högt. Är det det värsta drevet du har varit med om? Absolut, utan tvekan.

Men den i slutändan var ju så här, det var ju några månader. Men det var ju samma sak där som jag har pratat med dig förut om, att om jag gör saker som jag känner har en god intention, den goda intentionen var att vi ville ta fram två sidor. Jag hade Agnes Vold och jag hade Katarina och vi gick fram med forskning från båda sidorna.

Då var det så här, men då gör jag det med en god intention. Och då kan jag också stå för det. Och då brukar det oftast i slutändan lösa sig och det löser sig. Finns det någon fråga du känner nu som är, alltså vaccinbråket var ju extremt så, men finns det någon fråga nu som du känner så här, fan det där vill jag ner och grotta och peta i på samma sätt.

Ja, den var ju, det finns ju ingenting annat som kopplat till kriminalitet. Så att nu är min känsla att det har, och det är väl det som man också följer nyheterna, att det har blivit en stor förändring från att det bara för några år sedan var 30 bomb och skjutningar på 30 dagar i början av året till att det nu är betydligt mindre. Så att på den sidan så känns det sen så här, så går Sverige åt rätt håll.

Det är en bra fråga. Går världen åt rätt håll är en annan fråga. Och Ja, jag vet faktiskt inte. Är du rädd för utvecklingen? Stör det dig liksom? Nej, men jag är jag är jo, men jag är ju.

Jag tycker absolut att jag tycker absolut att Sverige. Jag tycker ju absolut att Sverige går åt fel håll. Jag tycker också att världen går åt fel håll. Så att och jag är absolut orolig för.

Orolig för en domedag. Jag är orolig för krig. Jag är orolig för utvecklingen av AI. Jag är orolig för att det kommer bli ännu mer vi och dem. Jag är orolig för att kulturer kommer krocka ännu mera.

Att man inte kommer att få ihop de här olika kulturerna som som nu finns i samhället och att alla olika kulturer kommer att växa sig starkare och starkare och att det det är inte bara att det är länder mot länder, det kommer vara religioner mot religioner, kulturer mot kulturer. Att extremismen kommer att öka på alla olika fronter. Så att om jag ser en bättre eller sämre värld så ser jag nog en sämre värld än en mer riskabel värld.

En värld där saker kan gå åt fel håll ganska snabbt. Och sen på det så har vi också exempelvis de här helt värdelösa skolresultaten som kom från en vecka sedan från Sveriges håll. Vi har en ökad skärmtid där folk lägger sina liv och försvinner i skärmarna.

Så att i stora hela så är jag tror jag hela världen är på väg åt fel håll. Och jag tror absolut att Sverige är en stor bidragande orsak till det. Vad gör det med dig då?

Tynger det ditt sinne? Eller är du på samma sätt där att det rinner av dig? Hur påverkar omvärlden dig? Nej men alltså jag tycker det är tråkigt att Jag tror att det är en ganska stor sannolikhet att inte vi människor finns kvar om hundra år.

För det är så mycket saker som påverkar. Även vi har inte ens gått in och pratat om klimatförändringarna som sker. Och vad är det som händer när vi kommer över tre grader och allting som jag har pratat med Johan Rockström som är en av de främsta i världen på det här.

Så vi har inte ens hoppat in på det lilla spåret där vi också går åt helt fel håll. Så att jag tycker väl det är tråkigt att att så här hundra år går ganska snabbt. Jag kommer med stor sannolikhet inte finnas då.

Men det är tråkigt för barnbarnen och vad är det för värld som de kommer leva upp till. Och vad är det som jag och min generation har förstört för dem. Så att sådant kan grämma mig litegrann.

Och sen också kan jag grämma mig av att jag får känslan av att det inte är så mycket att göra. Det är mer negativa trender än det är positiva trender på att saker ska vända. Så finns det alltid optimismen som säger att det går att göra såhär.

Men ta bara klimatet så det har vi sagt i ganska många år nu. Men vi ser extremt tydligt att det går åt fel håll med rasande takt. Och det är klart att det går att göra någonting eventuellt kanske.

Men det kommer att spåra fram hundra år så är klimatet avsevärt värre än det är idag. Och det kanske är en miljard människor på flykt i världen. Och vad gör det då?

Det blir stängda gränser och det blir ännu mer vi och dem. Och det blir ännu mer åt alla olika håll. Så där är bara en liten del. Sen är AI som kan komma också. Och vissa av de främsta i världen säger att vilket chockerade mig att AI att det finns 10% risk att vi alla är döda inom tio år.

Och det blir såhär, oh shit, den här är svår att ta på. Men sen så har vi krigen, självklart. Där är mycket hot från Ryssland nu. Vi har kärnvapen som spänns åt olika håll.

Vi har det är många fronter som är rätt giftiga. Och det är många personer redan. Kolla bara Ukraina och Ryssland, hur många personer som har offrat sina liv tack vare ett krig som egentligen är helt meningslöst.

Så att det är det är mycket saker som kommer att hända de närmaste åren. Det kan man väl summera. Många, när vi är ändå inne på det, jag minns Gävlan och Sverige det tror jag det var Alistair Stenlöf som fick frågan såhär, är du beredd att dö för Sverige?

Om du hade bott i Sverige, hade du liksom hade du varit det? Hade du varit en sån som hade slutit upp och är beredd att dö? Jag har också varit jag har varit i militären också, varit röjdykare så att jag har varit involverad i flottan och sådär.

Och ser ju mig och är ju extremt tacksam att jag får möjligheten att vara det också så att jag skulle absolut jag skulle absolut dö för Sverige. Absolut. För att skydda barn och familjer och allting.

Skulle jag kunna bidra så hade jag absolut gjort det. Hur har du annars med döden då? Skrämmer den dig? Ja, men jag tycker det är väldigt tråkigt att när jag ser bilden av i ett best case-scenario där mina barn får sitta bredvid mig och säga förväl.

Alltså att de ska få lida på det sättet som jag vet att de flesta barn gör när ens förälder går bort. Det kan tynga mig mer än att jag själv ska gå bort. Att jag vet att i ett best case-scenario så en dag så kommer de sitta bredvid mig och se mitt sista andetag.

Och att de personerna som jag älskar mest ska få gå igenom en så pass jobbig grej. Som de antagligen kommer att få göra på Ida och på deras mamma också. Det känns mer jobbigt tycker jag.

Du pratade ju tidigare om att du vill vara så bra pappa som möjligt. Hur är din relation till din pappa nu? Nej, men den är obefintlig. Han försvann när jag var typ 2-3.

Sen så hittade jag honom i Australien. Min mormor berättade innan sin dödsbädd att han fanns i Australien. Så jag satte mig på ett plan dit och hittade honom där.

Men sen så har vi inte haft någon kontakt. Det är en fin människa, men det är också en främmande människa. Så jag har inte heller känt att jag orkar. Eller det ger inte mig så mycket att bara bygga relation med en person som jag är en spermi av.

Påverkar den uppväxten dig på det sättet att du vill göra extra mycket för dina barn? Verkligen. Genom att jag hela mitt liv tänkt på vem är min pappa. Vem är den här personen som jag gärna skulle vilja haft som förebild att krama och se som den här förebilden.

Och undrat vem man är och vad han gör och varför han gick. Så det är klart att jag då vill göra totalt tvärtemot istället. Ja, men så är det ju. När du reste dit, satt du på det där planet.

Jag antar att du hade någon form av förhoppning. Eller var det mest att du ville se att han fanns? Eller vad kände du? Grejen var ju det att när min mormor innan hon dog så sa hon till mig att du har en farbror i Skarpnäck som heter Patrizio Chantiana.

Och då sa jag tack, det har ingen berättat för mig. Och inte min mamma heller liksom. Så jag bara tack så jättemycket att du berättade för mig. Och då sa hon, jag fick inte berätta för dig men nu gör jag det ändå.

Och då ringde jag nummerupplysningen, kopplades till honom. Och så sa jag, hej jag heter Alexander, jag är din brorsson. Och då så sa han så här, ja men jag träffade dig när du var typ två liksom.

Så att jag minns dig. Och sen så sa han, vi kan prata med din pappa. Och då pratade jag med honom några dagar, åkte jag till Skarpnäck några dagar senare och pratade med min pappa i Australien.

Sen tre månader senare satte jag mig på ett plan dit och träffade honom. Och jag då med min ändå väldigt kritisk, ändå väldigt att jag är då sonen som letar upp min pappa. Alltså jag har inte fått ett brev, han vet ju.

Alltså han skulle ju kunna ha kontakt med mig på något sätt. Jag har inte fått ett enda samtal, ett enda brev, ett enda typ av. Så att då, jag är ju redan lite besviken på honom.

Så att vi hade en bra vecka där jag hängde med honom och jättehärlig, rolig g