105. – The Furious, The Last House och Paper Moon

Hej, jag är välkomna. Nu kör vi i kör av teatersportövning som Will Ferrell och... Om de gör det är det bra, men om man går på de här improteater är det ju sällan den nivån.

Kirsten Wiig är en av de roligaste jag vet. Det är några där som jag alltid blandar ihop. Kate McKinnon är hon som ser lite farlig ut. Och så Kirsten, hon är supersnäll, men det är hon som typ är bäst.

Hon är spännande. Ja. Men det är de två som gör den Meryl Streep, den när de läser tillsammans i teatersportövningen. Men de gör det ju fenomenalt roligt. Hon gör ju också med, vad heter hon som gjorde Omer nu på Broadway?

Hon mörkhåriga, som är gift med... Gud, vem är det med mig idag? Vem har jag blivit idag? Hon, den mörkhåriga som är gift med, vad heter han? Exakt, Maya Rudolph.

När de gör ABBA-klippet. Ja, ja, ja, när de är med Lasse Hallström. Lasse Hallström-bilderna har det dåliga svenskan. Fy fan vad roligt. Var var vi? Jo, hej och välkomna till Pio & Bilio.

Vilken härlig feedback vi har fått från vårt Sam Neill-avsnitt. Åh, vad fint. Vad kul. Det var också en sån där, jag menar, vi visste inte att han betydde mycket för dig.

Och jag gillar ju honom jättemycket också. Men kanske allra, framförallt, liksom en person som han betyder mycket för dig. Och det blir ju ganska spontant avsnitt, för att det blir ju att vi måste göra det nu.

Annars känns det kanske lite passerat på något konstigt sätt. Men det var ju väldigt mycket glada tillrop och folk som tyckte att det var mysigt och härligt. Ja, det var roligt.

Det är några sådana här som går bort som man... Det pratade vi kanske om just i vårt avsnitt. Alltså, Sam Neill verkar ha berört så många människor. Ja, många verkar ha haft någon personlig...

Just ibland de här riktigt stora, stora, stora stjärnorna har vi kanske inte den relationen till. Men en sån här som man har känt som ens egen stjärna. Han var närmre oss, för han var inte så högt upp.

Men vi har ju några, här låter det tokigt, men vi har ju några döder på väg just nu som kommer att skaka om filmvärlden. Och nu vill jag bara lägga till att vem vet, det kan mycket väl vara att jag dör före alla de här. Men du vet, Jack Nicholson, Dustin Hoffman, både Pacino...

Betydligt närmre oss. Steven, John, George. Det låter som Beatles nu. Det finns nog ett Beatles. Det är vårt Beatles. Steven, George, John och Marty. Exakt. Nej, men kanske inte dem.

Men John Williams är ju ganska gammal. Ja, John Williams... Att han kan hålla i en dirigentpinne är ju ofattbart. Så ja, du har rätt. Det är ju liksom ett gäng som man inte riktigt kan föreställa sig ska gå bort.

Christopher Lloyd. Du vet, sånt där kommer jag att göra ont. De här personerna liksom. Martin Short. Nej, fy. Märklig känsla. Det här är ju liksom människor som man har umgåtts med under hela sitt liv.

Hela livet. Och som man kanske har påverkat. Jag menar John Williams som alltid ligger på Spotify Rapt på mig. Det är ju inte bara att man tittar på dokumentär, utan hans musik är ju ständigt närvarande.

En ärlig fråga. Har du lyssnat på hans Disclosure Day-musik? Nej, det har jag inte. Håller det liksom? Jag vet faktiskt inte. Jag har inte lyssnat på den. För när jag såg filmen så tänkte jag inte så mycket på musiken, vilket jag verkligen inte var hård med.

Han är ju ändå egentligen lite väl gammal för att göra den här typen av uppdrag. Men det kanske inte alls är. Det kanske var otroligt, men jag vet inte om musiken var så otrolig i Disclosure Day.

Nej, och sen den fick en lite... Inte underordnad, men jag tror att lite undanskuffad plats. Det känns som att de jobbade med lite andra grejer i den filmen. Jag vet inte om det är Spielberg som...

Han kanske inte ville lägga för mycket känslor med musiken på något sätt. Så kan det vara. För jag såg ju så där klipp när Spielberg stod i studion och Williams dirigerade symfoniorkestern.

Det var ett ljuvligt klipp på de här två gamla männen som jobbar ihop igen. Och då tänkte jag just att det är inga helt unika harmonier jag hör. Men jag vill inte vara respektlös.

Nej, men precis. Men vissa av hans soundtracks är ju mer bra hantverk. Och sen är det vissa som bara blir magiska på något vis. Visst är det så. Men jag har en enorm backlogg på soundtracks som jag måste lyssna på.

Jag menar Ludvig Göransson, jag har inte lyssnat jättemycket på Ludvigs filmmusik. Nej, men det är ju en annan skola av filmmusik verkligen. Och inte minst sådant som ser musik.

Ja. Men han jobbar ju väldigt kul, Ludvig, i och med att... Och det är ju lite det där, de kanske inte har en Zimmerskola, men just att man ska plocka fram originalinstrument är liksom ett annat angreppssätt.

Som är ganska intressant. Men det är ju ett långt steg bort från de klassiska kompositörerna, liksom Goldsmith och Williams. Jag tänker också på Zimmer ibland, men det är som att han inte ens är Zimmer.

Han är sin egen. Det är som att Ludvig kommer bli sin egen. Absolut. Nej, men Ludvig känns ju mer egen... Sin egen stil. Ja, som kör sin egen stil, liksom. Men just det här att man ändå vill...

Zimmer känns ju... Jag vet inte... Ja, närmast. Ja, men närmast. Men Zimmer känns också... Ibland känns han ju kanske inte som en musiker. I första hand känns det ju mer bara en person som fixar ihop allt på något konstigt sätt.

Med olika musiker och sen det här konstiga biblioteket du vet, när de loggar in alla hans ljud som man vill använda i olika filmer. Det är ju väldigt fascinerande, hela Zimmers maskin. Ja, ja, ja.

Jag är besatt av Zimmer. Det är många av våra lyssnare som har bett oss göra ett filmmusikavsnitt och det kan jag säga att det kommer ett... Vi har ett på G. Så den sitter på vårat...

Det är en väldigt kul gäst. Vi har en väldigt kul gäst. Är det han Zimmer själv undrar ni? Ja, nej. Nej, det kan vi säga här nu att det är det inte. Nej, vi kommer nog få göra ganska många filmmusikavsnitt för jag vet inte riktigt hur vi ska kunna begränsa oss.

Nej, jag vet inte hur jag ska börja ens. Så det måste bli en serie. Vi ska i alla fall börja det. Men som du pratar om, det är intressant de här människorna som har följt med oss hela livet och påverkat våra liv och kanske format våra liv.

Men det här är ju liksom stora kända människor på andra sidan Atlanten. Har du någon liksom... Har du någon person... Vem var... Det måste du ha. Om jag säger så här då, vem var personen i ditt liv som gav dig knuffen eller formade ditt intresse för det här eller knuffade in dig på den här banan?

Finns det någon sån person? Ja... Alltså, om man då bortser från familjen. Jag är ju yngst liksom i en familj med fem syskon och då en mamma som var enka i ganska unga år.

Så jag fick ju göra lite vad jag ville. Och det var liksom de som lärde mig spela piano. Min bror lärde mig allt om film och musik. Min syster pluggade faktakalendern så jag kunde alla floder och huvudstäder och allt möjligt.

Så jag fick liksom en sån här homeschooling on top utan att behöva vara sjundedagsevangelist. Så jag fick ju ändå en bra homeschooling. Så de betydde... Mina syskon har betytt väldigt mycket för mig.

Men en sån där person utifrån måste jag nog ta upp vår musiklärarinna i högstadiet. Några fälaren i Lund på Fällagården, Ulla Ekelund, som ju var en ganska ung och snärvig och check och liksom glad och lyfte fram och gjorde lite roligare. Vi dansade mycket i klassen och spelade mycket musik.

Och jag kan ju spela piano så jag fick ju ofta liksom... Hon betydde enormt mycket för mig och för Johan Wester för vi gick på samma högstadie. Hon ordnade revyer, du vet.

Vilka vill skriva, vilka vill stå på scen, vilka vill spela musik och hon var en sån liksom. Nästan en fame-person. Det var ju som samtidigt som fame kom, du vet Det här, när jag kommer säga det här nu, den här serien, Edvards konstiga kändismöten, det här är serien Edvards konstiga kändismöten.

Det här är liksom The origin story av de kändismötena. Men jag är 15 år gammal och älskar teater och håller på med teater. Och jag har kommit in på teatergymnasium.

För det var ju vägen att gå. Jag och mina tjejkompisar, det var alla tjejkompisar, jag var ung gay. Vi hade kommit in på Sankt Eriks teatergymnasium. Och alla sa till mig, men det är väl klart att du ska göra det.

Och så är jag 15, går vi Brommaplan och på en bänk sitter Björn Gustavsson. Alltså, Dynamitharry, Alfred i Emil, ni vet. Rösten är Alfronso Berg. Och jag avgudade honom för alla de här farsorna han gjorde på scen.

Han var geni i dem. Och jag såg dem religiöst där de på VVS. Så jag då, lite lillgammal, går fram till Björn, 15, och säger Hej Björn, jag heter Edward av Cillén.

Jag vill bara säga att, och så sa jag liksom mina ord till honom. Hur mycket jag tyckte om honom. Och han är så fin, va? Och tar sig tiden och säger, sätt dig ner.

Sätt dig ner här. Så jag sätter mig ner. Och så sitter vi i goa 30-40 minuter. Han bara tar sig tid till mig. Och vi pratar humor och han märker att jag är lite rolig.

Vi pratar humor och vi pratar teater och vi pratar livet. Han var så fin. Och sen till slut så frågade han, vad ska du göra nu då? Och då sa jag stolt att jag hade gått teatergymnasium nu.

Och då säger han, nej, nej, nej, nej, det ska du inte göra. Och det var så coolt. Alla andra hade ju bara bejakat det här. Han var den första som bara, nej det ska du inte göra.

Va? Och det är nu juni när jag sitter på den här bänken. Och jag ska börja utbildningen i augusti. Varför inte det? Han säger, nej, det är teater. Då kommer det vara omringad av massa slackers.

Massa slackers, kommer man ihåg. Han hade lärt sig det ordet. Massa slackers som inte vill det här. Nej, du ska hålla på med humor ju. Och jag bara, ja, men det finns ju inget humorgymnasium.

Han bara, du ska gå en ordentlig utbildning. Och lära dig så mycket du kan om världen. Jaha, gör så här sa han. Gå en ordentlig utbildning, lär dig så mycket du kan.

Och på din fritid, skaffa ett vanligt jobb. Stå i någon kasse eller titta iaktta människor. Och på din ytterligare fritid, då ska du spela teater. Wow. Och så lägger han till den otroliga meningen.

För det finns inget värre än korkade komiker. Nej. Och grejen är, att han var så viktig för mig. Och det han sa påverkade mig så mycket. Så jag åker hem till mina stackars föräldrar.

Och säger, vi måste hoppa av utbildningen. Som är labil i den åldern. Exakt så. Jag har fått en insikt. Vad är det för insikt? Poven har sagt till mig. Jag har mött Gud.

Björn Gustavsson har sagt till mig det. Jaha. Så jag hoppar av utbildningen. Och söker istället till ett helt vanligt samhällskunskap med samhällskunskapsinriktning.

Sam, Sam heter det. På Blackebergs gymnasium där jag nu hänger på Wall of Fame. Och jag följer hans råd exakt. Jag går på utbildningen. Jag skaffar ett vanligt jobb på ålderdomshem och på hemtjänsten.

Och sen på ytterligare fritid ska jag spela teater. Och det sjuka är att det är det bästa råd någon någonsin har gett mig. För han har ju rätt. Du kan inte vara 15.

Hur ska du kunna skriva om världen eller vara rolig eller spela människor om du aldrig har mött människor? Det finns inget värre än korkade komiker. Det är så himla klokt sagt.

Och alla mina vänner som gick till teatergymnasiet. Inga av dem håller på med det här idag. Ja, spännande. Som komiker så träffar man ju... Man har de här konstiga jobben.

Jag har också haft en del märkliga jobb. Förutom porrfilmsöversättare. Så träffar man ju de här ganska många konstiga typer. Jag jobbade ju lite extra på biograferna i Stockholm när jag bodde där ett år.

Precis. I Polen. Så ringer de mig vid fem. Tjena Anders, det är Roffe här. Vad säger du om Rigoletto och tidiga Röda kvarn senare? Ja visst, då fick jag frikort på bio.

Och lite extra pengar. Så då träffade man ju de människorna som jobbade på biografer. Och det är ju några lite speciella typer oftast. Du vet hur det är idag. Nej, men då var det väl originalen.

Lite originalen. Och sen kom det alltid någon skådis som man släppte in. Du vet. Det är Martin Ljung. Är det okej om jag går och tittar lite på filmen? Klart det, Martin.

Så mycket glädje. Ester. Du vet, så det var också en sån där att få träffa... När man då for runt på alla biograferna i Stockholm så fick man träffa ganska många.

Och där någonstans gjorde man väl en mental note à la Homer. Den här personens attityd kommer jag ihåg. Eller den här personens catchphrase kommer jag ihåg. Och det är precis det som Björn pratar om.

Och jag lägger såklart till i brasklappen att det finns jättemånga som har gått teatergymnasium. Och det funkar jättebra. Men det råkar vara så att det han sa stämde exakt för mig.

Och jag får ju träffa honom sen, alla år. När jag väl jobbar som regissör, det är kanske 10-15 år sedan. Jag är på Stockholms stadsteater ett par år och jobbar som regissör på stadsteatern.

Och då jobbar han där. Han spelar en pjäsversion av en gammal film, On Golden Pond. Det var den filmen med Henry Fonda och Katharine Hepburn. Och Jane Fonda, ja.

Fin film. Den finns som pjäsversion och den gör Björn Gustavsson och Meg Westergren på stadsteatern. Och då är jag en scenkväll, jag har repat i kantinen, alltså matpersonalen på stadsteatern, och sitter Björn där själv.

Och jag har precis avrundat ett rep. Då går jag fram till honom och säger Hej Björn, jag heter Edward Solén. Jag håller på att regissera. Och så sa han, ja, ja visst, jag såg din pjäs förra kvällen.

Vad fin den var! Och jag bara, åh, tack snälla du! Och så säger han, så då sa han så här, varför har du kommit fram till mig? Och då sa jag, jag ville bara säga tack till dig.

Vi träffades när jag var 15 år gammal. Och så berättade jag den här historien för honom. Och han tittade på mig. Och så var han väldigt tagen av det. Så han satt med tårar i ögonen.

Och så sa han, jag minns inte det här, men det låter som någonting jag skulle ha sagt. Och så sa han, hjälpte det. Och då fick jag säga till honom att jag följde det där rådet exakt och jag upplever att jag har dig att tacka för mitt liv för det.

Bästa rådet de har fått. Jag pratar inte med mina föräldrar längre, tack vare dig. Tack så mycket! Ja, herregud. Och han fick be en liten roll i den första film som jag regisserade.

Hette En del av mitt hjärta och där är han också med i en liten roll. Det var perfekta ihopknytningen. Cirkeln slut. Ja, fy fan vad fina människorna. Men Stellan Sundahl var väl också ganska viktig för dig?

Absolut. Det var ju liksom, han kom ju från spexvärlden. Han tillhörde ju generationen runt 70. Just det. 1970-talet. Det var han, Kryddan och det gänget. Helt apropå-gänget.

Jag älskade det. Och Anders Albin och sådana här, du vet. Så Stellan hade ju upptäckt mig och Johan på Lundaspex. De här kan ju skriva skämt, det här är ju faktiskt roligt på riktigt.

Det är ju inte bara spexroligt. Så han tog in oss på Snack om nyheter. Och då åkte ju han och jag in varje dag från Lund. Han bodde i Lund. In till SVT i Malmö. Och där kunde man ju prata ganska mycket i den otvungna bil Fick en underbar fråga i våra DMs på Instagram av någon som ville veta vad våra topp tre biosnacks är.

Och det är klart att vi vill prata biosnacks, det är ju nästan lika viktigt som filmen. Nej, det är det inte. För biografen är det lika viktigt, för det är där de drar in pengarna.

Verkligen. Alltså de drar in så mycket pengar. Jag vill ha med en biografägare som berättar hur mycket pengar de tjänar på popcornen. Ja, det är galet. Det måste vara, alltså skillnaden mellan priset och vad det kostar att poppa de här majskärnorna.

Per popcorn tjänar de tio kronor ungefär. Och det är det, det ska de fan ha. Nu tar vi vår topp tre. Flera hundra procent vinst på popcorn. Det är trevligt. Men okej, om vi drar någon.

Nu är det så här att just nu i mitt liv så äter jag väldigt nyttigt och ganska tråkigt och lite så. Jag äter keso när jag går förbi. Min favoritbiosnack, selleri.

Chiafrön. Är det någon dipp då? Nej, nej, nej. Nej, nej, nej, nej. Sen brukar jag ha lite chiafrön i fickan. Och sen sådana här majskrokar som barn äter. Chiafrön, en och en.

Det är ganska jobbigt. Mycket gas i magen. Jag vill inte höra om ditt nyttiga skit. Den gamla Anders, vad käkade han? Okej, men då, om man då, du går ju på bio i varje land.

Det känns som att du har en världskarta med här har jag varit på bio. Jag har ju i princip bara varit på bio i Warszawa eller Prag. Jag såg någon dubbad Wesley Snipes-film.

Det var mycket märkligt. Jag minns inte vad deras... Det var nog lera och en mugg. Friterat kött. Kött som en mugg singel. Nej, men i USA har jag framförallt liksom gått på bio.

Och där tar jag ju smöriga popcorn. Det är ju så fruktansvärt. Popcorn. You want butter on those? You betcha. Häller du själv på smöret? Man kan gå och ta pump. Ja, just det.

Nej, det har jag faktiskt aldrig upplevt. Och då brukar jag liksom ta en stor, riktig cola. Ingen sån här cola zero och fjantade. Utan det är riktig sockerbomb. Så att buttered popcorn.

Min bror gick på bio en gång i USA. Och då satt de inne i biografen. Så kom det någon och sålde inne på, liksom gick i gångarna. Oj, gud vad gott. Jag har varit ute i solen.

Jag behöver något salt här. Då var det popcorn med jordgubbssmak. Nej, nej, nej. Vilket exakt är vad sa han? Efter en näve. Nej, vad är det här? Nej, vad är det här för någonting?

Det vill jag inte. Men riktiga buttered popcorn och en sån här stor, en omöjlig läsk. En omöjlig läsk, ja. Det var din nummer tre. Min nummer tre är också USA faktiskt.

För jag har också gått på bio så himla mycket utomlands. Och då är det ju Junior Mints. Ja, de gillar jag också. Som de säljer i USA. Det är en sån biogodis för dem.

Det är små vita kartonger som man köper dem i. Och så får man hälla ut dem. Såna rektangulära kartonger. Widescreen-kartonger. Widescreen-kartonger. Vad heter den chokladen?

I en gul. Är det inte det? Som de har i USA eller? Som man också säljer på biograferna. Goobies. Nej, vad heter de? Alltså... Wesley's... Reese's. Nej, det är ju...

Reese's är något annat. Ja, det är ju den här peanut butter Reese's. Nej, det är inte dem. Skitsamma. Jag vet hur du menar. Någonting med W tror jag. Jag äter Junior Mints som går att beskriva som små runda After Eights, typ.

Jaha, oj. Det är det vi i Sverige kallar för After Eights. Den här chokladen med mint i. Det är Junior Mints. Älskar dem. Det är min nummer tre. Vilket är nummer två?

Men då måste jag ändå liksom bli lite... Jag är ju mer en lösgodismänniska. Jag kanske är någonting annat. Så att en bra kombo... Jag är inte så lakrits och sånt.

Jag gillar inte så mycket. Så jag kör ju mer syrligt. Alltså lite fiskar, vingummi, sockerbitar. Åt det hållet. Och kanske lite såna här kannonsgräddkola ibland.

Mer för att spice det upp. Eller brio. Och är de för gamla, då har man dem hela tiden. Ja, tänderna ut. Tänderna åker verkligen ut. Alltså att tugga i en gammal brio är livsfarligt.

Och det finns ju olika lägen av fara. Det finns den jävla där röken tand. Alltså där man biter ner i den. Men sen finns det ju att man tar ju fyra stycken. För jag tar precis som jag så tar man ju inte en.

Vad är det för människor? Vad är det för psykopater som bara... Man tar kanske fyra brio. Ja! Men om de är såna här halvgamla så märker man inte det förrän de är en ihoptuggad bit som kan slitas sönder saker från väggen.

Alltså du vet, man känner att nej, nej, nej, vad har jag skapat? In i munnen precis. Då är man ju rädd att jag måste hantera det här varsamt. Grejen är att även såna här små sor, de här små aporna äter de sor, de här röda grejerna.

Om de har legat för länge kan de också fullkomligt förstöra munnen på någon så du kommer ut och ser ut som han skurken från Bond. Men man måste se ut som Jaws eller George som min kompis trodde att han hette. George!

Men min är visserligen samma person. Min nummer två är samma som du. Jag älskar lösgodis och absolut ingen jävla lakrits. Det får svenskarna behålla och finnarna.

Utan lösgodis och då gärna fokus på lite sy... Alltså vingummin med salt på är det bästa jag vet. Racerbilar och sen så köper jag gärna en sån här Twix i små bitar och så öppnar jag.

Och så lägger du i dem. Ja, jag öppnar papperet utanför och lägger i. Men de här Racerbilarna är också farliga när de blir gamla. Aj! Knäcker för det. Okej, på första plats.

Nu får du börja. Vad har du på första plats? Ja, men den är solklar för mig. Det är popcorn. Jag vill inte ha något jävla smör på mitt popcorn. Jag vill ha salta popcorn i en kartong.

Men grejen är, jag älskar popcorn. Och att göra popcorn hemma kan funka också. Men det är på bio en stor jävla popcorn och sen så plockar du skit ur tänderna i tre dagar.

Man kan stå i teatern tre dagar senare och bara, vad fan är det här för någonting? En hinna av någonting. Det ligger en formgjuten... Vad fan, jag var på bio i april.

Just det. Nej, men min, tyvärr är det så här. Det här låter ju jävla tråkigt. Dels tycker jag det är synd att man inte får ha med sig godis. Men det kan man ju lösa ändå, om ni förstår vad jag menar.

Nu har jag ju med någon jävla keps eller mössa som jag då... Jag köper rollo-cola. Det är liksom mitt nya... Mitt nya rollo och en flaska vatten. Hör du hur jävla...

Hur låter jag som psykopat? Och det känns som att jag poddar med Nils-Petter Sundgren. Jag tar lite... Jag tar en näve rollo-cola. En stilla av vatten. För det räcker länge.

Nej, men sen då så skalar jag dem. Öppnar heter det kanske, Anders. Skalar. Skalar med rollo-cola som jag har plockat. Jag har plockat dem från trädet. Sen skalar jag dem.

Och sen lägger jag dem i en gryta med ansjovis. Nej, men jag öppnar dem innan filmen börjar då. Under reklamfilmen. Den! Och jag måste... Det har jag glömt. Jag ser varje gång jag ser den.

Den reklamfilm... Jag klarar inte av den. Med mamman och pappan som kommer in i rummet. Och så ligger ungarna i våningssängen. Och så säger pappan... Det är en liten bror.

Den repliken, jag klarar inte av den. Alltså jag får panik. Jag ber om ursäkt till denna skådespelare. Men den är dubb Ja, verkligen. Så man har plockat dem, man har haft folk från The Raid.

Man har plockat thailändska Gia Janin och Brian Lee från Everything Everywhere All at Once. Och huvudkillen då, Cia Miao, som då var, han är ju en enorm stjärna som jag förstår då i Hongkong-action och en otrolig stuntman eller skådespelare. Men han var barnskådespelare mot Jet Lee.

Det var hans start. Så det är Dream Team med regissören då, Kenji, som liksom är en av Asiens absolut mest meriterade action- och stuntregissörer. Nej, och så den här, precis som du säger, han som spelar då Wang Wei, alltså Cia Miao, och det finns ju massa olika namn som man kan uttala, massa olika sätt att uttala de här namnen och stava dem.

Han börjar då som mot Jet Lee, och Jet Lee tror jag vi alla minns när vi såg Lethal Weapon 4. Precis så. När han plockar isär en pistol på 1,5 sekunder och sådär.

Och sen bara upp med hälen i huvudet på Mel Gibson på något läskigt sätt. En otrolig martial arts-kille. Så att Cia Miao, han spelar då en stum man som har det lite tufft, men han tränar, och det här tycker jag alltid är lika roligt med Hongkong-filmer, har alla i Asien en sån träningsgrej med pinnar som sticker ut?

Det känns som att alla har en sån. Alltså man köper den typ av Hongkongs IKEA, kan man köpa en sån. De ligger vid kassan, det är det sista man tar när man går därifrån.

Ja, visst, jag slog sönder min gamla. Men han är lite martial arts-kille, men hans dotter då, vad kan hon vara? Nio? Ja, upplever jag 9-10 någonstans där. Hon blir kidnappad av ett trafficking-syndikat och han jagar efter den.

Den scenen tyckte jag var så jävla cool, när han springer ifatt lastbilen. Själva kidnappningsscenen, det var där som filmen, för att börja med bara att se med handlingen, ja hörrni, det är ju Taken. Man har tagit en sån urtydlig Taken, alltså kidnappad dotter, pappa blir vansinnig, pappan har a set of skills som kommer komma till användning och så börjar han slåss mot alla.

I Taken så ska han väl mörda varenda rumän som finns. Eller Bulgarien, Albaner eller någonting sånt. Och här är det bara alla som kommer i hans väg. Så det är den upplägget, inte mig emot.

Jag älskar en supertydlig, snortunn, men supertydlig actionsupplägg här. Men den här filmen startar, jag ska säga att jag är förtjust från sekund ett. Jag tycker att den bara har en skön start, den känns gammalmodig på ett charmigt sätt.

Somewhere in East Asia, bam, vi är igång liksom. Men kidnappningsscenen, när dottern kidnappas, den är så lång, det är den längsta kidnappningsscenen man har sett och det är underbart. Den tar inte slut, så vid ett tillfälle börjar jag tänka, är det här hela filmen?

Kan de toppa den här kidnappningsscenen? Run Lola Run fasst. Exakt, de är kvar. Jag tänkte exakt samma sak. I en vanlig actionfilm så skulle han stanna nu och sucka ihop och så ser man hur lastbilen försvinner bort.

Efter tre, fyra minuter fighting, kanske den försvinner. För nu är denna scenen färdig. Man har en bioritm. No pun intended. Men med filmer där man känner att nu borde denna scenen vara klar.

För att vi har skolats i det sättet att titta på film och längder på olika grejer. Men här, precis som du säger, den bara fortsätter. Den tar liksom aldrig slut utan den börjar om igen.

Och sen hittar de ett nytt sätt och sen stannar lastbilen och då blir det en ny scen. Och den är så våldsam och spännande och så snyggt gjort. Så jag hinner tänka, hörru hörrni, det här får ni svårt att toppa resten av filmen.

Och helvete vad fel jag hade. Men det var så snyggt va. Och det är ju här man fattar att, oj, här har vi att göra med en film som jag kommer att njuta av. Jag var så investerad efter detta.

Och för att gå rakt på sak, den här jävla filmen har actionscener. Och då menar jag i princip varenda actionscen som den bjussar på på sina en timme och 50 minuter är bland det snyggaste action jag har sett på 10-15 år. Jag är helt, ojojoj, vad snyggt det är.

Och det är det som gör The Furious så elegant. Att den försöker liksom inte gömma sin action bakom snabba klipp eller datorgrafik. Utan den vill liksom att vi ska se kropparna, se rörelserna och se stuntsen.

Och kameran liksom ligger kvar och låter oss faktiskt uppleva koreografin utan att klippa sönder den. Det är ett sådant otroligt respektfullt arbete mellan stuntmännen och kamera och fotograferna. Så man får liksom följa med hela rörelsen och se när den landar och se att det gör ont.

Det är det, på ett sätt, gammalmodig. Som att den liksom inte vill uppfinna action, för vi har sett det här förut. Det är som att den vill påminna oss om varför vi älskade action från första början.

Men sen också kul hur de investerar så mycket i hur de olika karaktärerna slåss. Ja. Alltså det blir en egenskap i sig, vad de har för fightingstil. För att om man nu pratar om Joe Taslim, som spelar journalisten då.

Hela filmen börjar liksom med en prolog där hans fru, ja och så vidare. Också är på jakt efter trafficking och så möts de två och så börjar de jaga. Han har ju sin stil, liksom av fighting, som är ganska, vad ska man säga, elegant.

Eller lite, inte så. Jag menar, Zhi Mao som spelar Wang Wei, han är ju så brutalt. Pappan. Det känns ju som att han har jobbat med Jet Li, för det känns som att hans stil är väldigt så rakt på på något vis.

Och ljudeffekterna i den här filmen. Kan man snälla. Vi ska lyssna på ett litet klipp där de fightas. Det är fyra personer som fightas. Fyra av huvudpersonerna fightas i en liksom alla mot alla konstig fight.

Där de går liksom på en balkong inne på polisstationen tror jag det är. Och vi ska lyssna på ljudet från denna sekvensen. Så här låter det. Och så mycket, alltså jag skulle så gärna vilja vara liksom en fly on the wall på en sån här produktion och se hur börjar ni ens koreografera de här grejerna?

Alltså vad, börjar ni liksom bara träna, det här vore coolt, och sen filmar ni det och sen så börjar man liksom, okej vänta, vore det inte kul om jag backa? Det är så mycket jobb och så mycket kärlek till martial arts, tycker jag. Så det är bara, precis som du säger, det är en njutning att titta på varje scen.

Det tror jag. Alltså jag satt alltså och gapade. Sen är det ju också liksom en, det är koreografi, det är det det är. Och jag såg en intervju sen med han C-Mao, som spelar pappan.

För jag blev så förtjust av honom, jag tyckte han var fantastiskt. Och han spelar stum, vilket jag tänker är genialt, för att det här är ju en Hongkong-action på engelska och han talar inte engelska, den här skådespelaren. Jag tänkte att de fattade ett beslut där, ganska snabbt.

Jag tror samma. Smart att göra karaktären stum. Men dessutom var det för att han fick bara istället kommunicera med ansikte och muskler och kropp. Svinspännande.

Men han berättar i en intervju med en tolk, men han berättar att action-teamet och stuntmännen började koreografera allting tre månader före inspelning började de repa allting. Tre månader repade de. Och när skådespelarna kom till inspelningsplats så var 80% av alla actionscenerna redan färdiga.

De hade alltså redan lagt allt det och så bara stoppade man in skådisen och fick lära sig koreografin. Vilket är precis så som vi har arbetat till exempel på en musikal just nu när vi repar Chicago. Att då har jag och min koreograf gjort shownumren i förväg.

Min koreograf har koreograferat stegen i förväg så att när skådespelarna åker kan man komma in så är det ungefär 80% gjort. Och så lär man ut den och de sista 20% sk Ja, och så dök det här upp, och det är ju härligt och det är kul att man kan slänga oss över det, inte minst när det känns liksom, när det känns påkostat, och det märker man ju inte minst på skådisarna här, att vi har fått Greta Lee, vilket är kul, och hon var otrolig precis i Pass Live, så också stor i The Morning Show, okej, kul. Och sen har vi den här underbara Wagner Mora, Mora, som är en brasiliansk skådis, spelade Escobar i Narcos, om ni såg det, Pablo Escobar, han var också med i filmen Civil War.

Så det är två bra skådespelare i centrum, och sen regissören, som vi också tänker att man kan lita på, Louis Leterrier, som är en fransk regissör, som... Lita på vet jag inte riktigt. Jo, men jag trodde nog det innan jag tryckte på play på filmen, därför att jag tyckte om The Transporter med Jason Statham.

Ja, jag vet, men Louis Leterrier är ju ändå en sån person där man känner att... Högt och lågt. Hittar vi ingen annan? Nej, men låt honom ta det då. Men jag tycker att han är högt och lågt för...

Ja, absolut, men alltså hans The Incredible Hulk med Edward Norton var ju inte mycket, men den första Now You See Me var okej, och sen var jag lite förtjust i hans den här Gentleman-tjuven Lupin på Netflix. Är det han som har gjort den? Och då blev han liksom kompis med Netflix.

Jag var så här, ja, men okej. Nej, men jag tycker att han är ganska duktig, men jag är lite sån där, jag är lite försiktig när jag hör att det är han som har regisserat filmen. Ja, det är jag efter den här filmupplevelsen.

För nu har han då gjort den här filmen som heter, och vad kan jag tycka om den? Ja, det vet ni inte, The Last House. Och vad händer om ni vaknar upp i huset en morgonMen det går inte att öppna dörren.

Det går inte att öppna fönstret. Det går inte att ta sig ut. Och det är lika ont för grannen och grannen. Det verkar som att alla människor, kanske på jorden, är inlåsta i sina hus.

Ja, där är pitchen. Där är pitchen. Här har vi The Last House. En sak innan vi börjar prata om filmen. Är de inte ganska dåliga på att göra reklam för sina egna filmer?

Okej, hur tänker du då? Nej, men jag tycker bara att det känns inte som... Jag menar, om man tittar på det gamla Hollywood-systemet så att marketing med biofilmer är ju enormt.

Det ser man ju precis överallt att filmer ska upp på bio. Och man har Vansyby trailers, och det är Superbowl, och det är teasers ett år innan. Men Netflix är ju precis som att det spelar ingen roll.

Vi behöver inte göra så mycket reklam för folk kommer titta på den ändå. Ja, det gör de ju märker jag. Det kan vara svårt tycker jag. Det är samma sak med Apple TV.

Det kan vara svårt att veta lite vad som är på gång. Och jag försöker hitta, om det finns någon lyssnare där ute, vad är det för filmer som kom på streaming? Och då menar jag inte att de ska börja visa en gammal film, och nu kommer den hit, eller en halv gammal film, eller en ny film.

Utan originalfilmer som har premiär på sina... Jag har ju ganska svårt för att hitta... Jag tycker också det är jättesvårt. Och så plötsligt dök den här upp. Nej, jag håller med.

Det är som att det har gått så fort så man inte lyckas komma i kapp och hitta ett system för det här. Så det ligger väl framför oss. Jag trycker på play på den här filmen och jag tycker också det är fnissigt när man ser på streaming när de har en liten...

Har ni märkt att det kommer högst upp till vänster en skylt med varning? Det är väl på tv-serier vad man ska vara försiktig med. Att du vet warning, och så kanske sex eller droger eller så.

På den här filmen start så stod det, jag blev så himla fnissig, det stod warning. Violence, substances, fear. Fear var så himla allmänt. Rädsla. Under den här filmen, försiktigt med den för det är ganska mycket rädsla i den här filmen.

Och det vill du inte leka med. Nej, det där är väl... Det där skulle man kunna göra väldigt kul om man nu hade gjort... Alltså om man hade gjort en annan typ av film så skulle man slänga upp tre ord som man direkt...

Vad? Och det här med mild violence är också lite roligt. Vilken typ av våld. Ja, det är mild violence. Man kan skriva fler... Alltså warning, violence, Rob Schneider.

Man kan ju sätta fler saker man vill varna för. Clothes, fear, clothes, shoes. Alltså just att vi föder. Rollokolor. Den här filmen drar igång. Alltså jag är väldigt förtjust i den här typen av sci-fi-mysterier.

Så jag ska säga, det kanske är en fånig pitch. Det har jag ingenting emot. Vi ska i helgen nu gå på bio och se en film där pitchen är att en familjs hus slungas tillbaka till kritaperioden.

Och jag rusar till bion. Så jag har ingenting emot det. Det är här, går tillbaka till det du har pratat om ibland. Om att man ibland kan känna sig trygg direkt med en regissör.

Här är det den exakta motsatsen för mig. Exakta min känsla. Är det så? Ja. Det görs så mycket konstiga val under filmens första 25 minuter att jag liksom börjar googla efter hemadressen till regissören för att ta en Uber dit och liksom komma in.

Vad håller du? För att det är så mycket konstiga saker här. Det börjar hända. Han är uppe med en sledgehammer och ska slå hål i väggar medan barnen sover och ingen vaknar.

Massa sådana här saker va? Två av grannarna håller upp en skylt där det står one night stand. Vem hade gjort så i verkligheten om man är inlåst i sitt hus? Alltså passa på att skämta om att vi precis hade, vi känner inte att vi har precis knullat.

Den är konstig. Den är jättekonstig. Jag blir osäker redan när den här jävla voiceovern kom. Ja, den vill för mycket. Everyone remembered where they were when the rain came.

Och sen sagt, med så jävla, jag ursäktar till den skådespelaren. Men jag vet inte, jag kände nej, nej, nej. Och alla ifrågasätter vad som har hänt alldeles för lite.

Därför att på dag två eller tre så vill hon att han ska spola rent, nej att han inte ska spola rent skärbrädan för hon vill torka tomatkärnorna. Så det betyder att hon redan på dag två har börjat fundera på att börja plantera tomatrankor inne liksom i vardagsrummet för att vänta in någon apokalyps. Och det var dag två.

Sen har det gått tre veckor plötsligt. Och de har inte diskuterat, det har gått tre veckor och de kommer inte ut ur sitt hus. Och de har inte ordentliga diskussioner om det här.

Efter en månad så bakar hon kakor och förklarar stolt att vi hade inget socker kvar. Men vi ska tro att det fanns smör kvar, eller? Det är väldigt roligt att jag har glömt nycklarna till min lägenhet.

Jag kommer inte in. Så jag köpte en gris så att jag kan få bacon så småningom. Ja, så småningom. Alltså det är jättekonstigt att hon börjar odla tomater efter två dagar.

Snacka om att ge upp. Vet du vad? Det här kanske blir en apokalyps det här. Jag vill bara göra tomater. Och sen efter två månader så är det en scen där barnen börjar klaga på maten.

Och då får de titta i kylskåpet för att se hur illa det ser ut. Kommer du ihåg den här scenen? Ska vi tro att barnen inte har öppnat kylskåpet på två månader och tittat?

Det är helt absurt. Så jag blir så irriterad på det här. För det här, och jag skämtar, men det blir också fel. Därför att vi måste känna att karaktärerna är lika nyfikna på svaret på gåtan som vi är.

Om man tar Lost-tv-serien till exempel, som jag älskade. Att de på ön måste ta reda på vad det är för fel på ön. Så måste vi känna, tycker jag, för att investera oss.

Och när den här filmen tar så mycket konstiga beslut så får man någon slags distans till filmen. Jag blir liksom inte engagerad. Det känns som ett utanpåverk. Så jag sitter istället skeptisk och ifrågasätter allting.

Ja, jag menar, Lost Det är ju en scen i början av filmen där han försöker snacka till sig 200 dollar. Och sen gör han av med lite av de pengarna och ska köpa tågbiljetter till henne och scenen på det lilla kaféet när han har köpt lite glass till henne. I want my 200 dollars!

Get it! Det här är ju då Ryan O'Neal som blev känd framförallt för Love Story. Det var väl liksom hans jätte-breakthrough. Han har gjort ganska mycket tv. Han har varit väldigt många sådana här biroller i olika tv-serier.

Det var någon, jag kommer inte ihåg vad den tv-serien hette som han var med i. Men han blev känd som tv-skådis. Och sen så räddade då Paramount av Love Story-filmen där han var med.

Och han har då jobbat med regissören Peter Bogdanovich som är en ganska intressant person i sig. Men de har jobbat, tror jag, på en screwball-komedi som heter What's Up Doc med Barbara Streisand. Som jag tror att det fanns klipp i Warner Home Video där de körde igenom den här rutan.

De cyklar med ruggiga glasrutor, ja. Ja, precis. Så att Ryan O'Neal, tanken var egentligen att John Huston då, som är favoritskådis, Chinatown, men framförallt regissör, han skulle göra denna filmen med Paul Newman och hans dotter.

Men så blev det inte. John Huston hoppade av och det gjorde Paul Newman och hans dotter också. Så då blev det Peter Bogdanovich och då tog han in Ryan O'Neal och hans dotter Tatum O'Neal.

Hon spelar då Addy Loggins. Otroligt. Och det här är ju en film som utspelas under depressionen. Det kanske vi ska säga innan vi fortsätter. Under depressionen 1936, den är samtida med Indiana Jones ungefär.

Under depressionen, den är svartvit, den utspelar sig, boken utspelar sig mer i South, men här har de flyttat då till Kansas, Missouri, liksom i Midwest på något vis. Och det är ju de här, The Dust Bowl, John Steinbeck, vredens druvor, folk som vagn och packar vagnar med alla väskor man har och så flyr man västerut bara för att det finns inga grödor utan det är bara sand och stormar överallt. Så att det är depressionen i USA och vilket gör att filmen, svartvit och det här upplägget och ganska karg och den är ganska sparsmakat foto av den duktiga Laszlo Kovacs som har gjort foto till den här.

Klippt av Verna Fields som ju hjälpte Spielberg att klippa Jaws. Ja, just det. Så det är väldigt duktigt folk som är med och jag tror att Bogdanovich som var tillsammans med Polly Platt som är production designer eller art director.

Så att filmen, det är väldigt bra hantverk i hela filmen och det är väldigt duktiga människor som har gjort den. Och Bogdanovich var ju också god vän med Orson Welles. Exakt, en mycket spännande relation.

Ja, så Orson Welles var också tydligen inblandad i det här och hade hjälpt till med just det här svartvita fotot som är så. Ja, men som verkligen ger filmen sin identitet väldigt mycket. Vad Orson Welles med och hade råd, gav er råd, gör på det här sättet, använd det här filtret så får du en annan typ av värme i det.

Och även titeln, titeln var också intressant. Peter Bogdanovich frågade Orson Welles om titeln Paper Moon, vad tyckte han om den? Och då hade Orson Welles sagt att det är en så jävla bra titel, du kan bara släppa titeln och skita i filmen, så bra är titeln.

Och faktum är att till och med den här boken du nämner, Addie Prey, bytte sen namn till Paper Moon för att Bogdanovich-titeln var så bra. Och den titeln kommer ju från denna låt med Paul Whitemans orkester. Men Bogdanovich är en ganska rolig, han gjorde ju också The Last Picture Show, det måste vi ju säga.

Det var ju en av de här filmerna som var liksom det nya Hollywood på något vis. Verkligen, verkligen. För mig var han ju mer som, alltså Mask med Cher. Okej, nice.

Och Eric Stoltz. Och Eric Stoltz, ja. Den var ju väldigt viktig för mig och sen så gjorde han en fars som hette Kaos i kulissen, eller Noises Off. Just det, han gjorde filmen på Noises Off.

Bogdanovich är en märklig regissör, han gjorde en jävligt bra... Och sen var han med, jag har sett honom i Sopranos, ni som älskade den. Dr. Kupfernberg var ju Peter Bogdanovich.

Så det var en jättefascinerande person. Ja, verkligen. Och han började ju som filmkritiker och sen då precis som sina likar i franska nya vågen med Godard och Truffaut.

Som skrev för Cahiers du Cinema och som sen, ja men det är kanske lika bra att vi gör film för vi kan ju det här. Och så kunde de det, och så kunde de det. De jävlarna.

De jävlarna kunde det också, Chabrol och hela gänget. Så han är en ganska, men sen skrev han böcker, han intervjuade framförallt Orson Welles, men också John Ford, den gamla western-regissören. Så Bogdanovich är en kul regissör, men i den här filmen så, det är egentligen en roadmovie, det är liksom som Thelma & Louise på något vis.

Svartvitt, lågmäld och in te Ford som går kanske då 40 kilometer i timmen. Och så är det liksom små kapitel på vägen mot Saint Joseph. Det är lite sån Midnight Run-känsla också i det.

Ja, det gör det. Det är lite grifters, vi ska hitta på något så att vi kan tjäna lite pengar och så stannar de där ett tag och lite så. Och så träffar de ju på lite folk på vägen.

Madeline Kahn, din favorit, dyker ju upp från stripban Tricksy Delight. Otrolig är hon. Men också då John Hillerman som ju då spelar Higgins i Magnum, alltså han som har hand om, han som har hand om V-State med sina två Dobermans som Magnum alltid är rädd för.

John Hillerman spelar ju två roller. Han spelar sheriffen och sheriffens bror som håller på med bootlegging. Det är de som jagar dem med biljakten där. Nej, men det är mycket man kan säga om den här.

Kovacs foto då, Easy Rider, 5 Easy Pieces, Shampoo. Du vet, man med skapade 70-talslooken liksom. Och så Verna Fields då som har klippt American Graffiti, Jaws, jobbar med Marshall Lucas.

Så det som är så gött med den här filmen, jag tycker ju framförallt att det är huvudrollsinnehavarna som är och Tatum O'Neal, den här tjejen som är 9 år gammal när de gör den här filmen. Aldrig varit med i en film förut och går som 10-åring och vinner en Oscar för bästa kvinnliga. Alltså det är ju sanslöst.

Ja, det är faktiskt sanslöst. Hon är otrolig. Hon är otrolig i den här filmen. Hon har en sån integritet och närvaro i den här. Och hon är så självklar. Hon spelar liksom inte söt liten flicka, utan hon är en riktig människa.

Och det är väl för att hon är så själv och hon är med sin pappa. Alltså hon är med sin pappa på inspelningsplats, men liksom hon är manipulativ, hon är rolig, hon är smart. Hon är så jävla bra, hon är så ansvars­tagen och han är ju liksom clown jämfört med henne.

Och hon är så ansvars­tagen och duktig och sparar pengar och sen så gör han av med allt. Och så liksom, ganska jobbig, bitvis ganska jobbig film. Man känner frustration för hennes skull.

Men sakta men säkert så börjar de, och det finns ju en indikation över är han hennes riktiga pappa? Det vet man liksom inte riktigt. Det kanske är så, men det är en sån fin film för att jag älskar de här filmerna.

Jag älskar ju, precis som du, de här stora sci-fi eller thriller eller skräckfilmerna som är gigantiska budgetar och Spiderman och Mission Impossible. Men ibland älskar man ju de här småfilmerna som bara handlar om några få människor och deras, och att man ändå sitter liksom fängslad framför denna berättelse som verkligen, den gör ju allting. Den utspelar sig 1936 på depressionen, svartvitt, liksom.

Den gör ju allting för att du inte ska titta på den här filmen. Men så sugs man in i den och det är så jävla fint där på slutet, hela slutscenen. Och det är så lågmält och tillbakahållet.

Nej, jag blev så lycklig när jag ser den här filmen