107. – The Invite, Don’t Say Good Luck och Annie Hall

This week on Get Real. I was like, no way. No freaking way. Bachelor Nations Tyler Cameron. When you have a great girl, you sleep well. Och podcaster Connor Wood.

I feel really good. I feel really confident. Day two, I was like, I have to die. The voice of season 35 of Dancing with the Stars. I found out he was on a show because they kept getting his mail.

The fans of this show should be criminal investigators. Yeah. Find and listen to Get Real wherever you get your podcasts and stream new episodes Thursdays on Hulu and Hulu on Disney Plus.

Terms apply. There's a turning point in every business where you stop just surviving and start building. I've seen it happen. Late at night when you are hunched over a table surrounded by plans and old coffee cups and you have the moment of realization.

This isn't just a project anymore. It's life's work. In that exact moment, you realize your connectivity isn't just a utility. It's your most important infrastructure.

You can't let a shaky signal be the thing that holds a dream like that back. AT&T Business provides reliable connectivity to small business owners. It's time to get a provider that is as dedicated to your vision as you are.

Powered by AT&T Business. Built to work. Get AT&T Business at business.att.com. Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine.

Spoiler, it's your hormones. MIDI is a virtual care platform built for women by women and offers specialized hormone care from trained clinicians. Plus, it's covered by most major insurances.

Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones. Visit joinmidi.com to book your first visit.

That's joinmidi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Chicken shouldn't be complicated, but the freezer aisle sure tries. Too many options, too many additives, too many compromises.

Introducing Nature Raised Farms, your new natural choice. No gluten, no dairy, no seed oils. Just simple ingredients and better nutrition. Nature Raised Farms. Find it at your local retailer now.

Lexus is never finished until it makes you feel something. It's why every click, every close, and every detail isn't just designed to be precise. It's engineered to be felt.

That's our standard, because a vehicle that doesn't make you feel something stops short of amazing. Experience amazing at your Lexus dealer. You've been searching for the right foundation since forever.

But now, finally, you can find your match with Sephora. With so many options from the best brands, you can pick the shade, coverage, and finish that's just right for you. And don't worry, it's easy to find your match with help from our expert beauty advisors and shade matching tools.

Plus, free samples to take home and try. Visit Sephora in-store and online to find your match. Hey alla! Hej! Jag fick komplimanger för min trailer-röst. Vad fint.

Jag har aldrig fått göra någon finlandssvensk figur i Hipp Hipp. Det kändes att det ligger nära hjärtat. Nu har vi någon. Vi har en på gång i Hipp Hipp-showen som jag tror att vi kan trycka in.

Kan du testa att göra en finlandssvensk trailer-röst? De har väl sådana här sesu-filmer. Du kan prata om Jurassic Park med att du gör finlandssvenska. Denna sommar...

Ja, 1993 är vi. Denna sommar bjuder Steven Spielberg in er till Jurassic Park. En filmatisering av 65 miljoner år sedan när marklevengod gick på jorden. Den här får du fila på.

Den får vi fila på ganska rejält. Hej allihopa, välkomna till Bio Min Bio. Vi sitter här och försnackar innan vi ska försnacka. Ervald av Silén sitter där och glänser grönt.

Det är din mikrofon som man får lite sånt alien light. Ja, just det. Antingen alien light eller som att man blir scannad inne på Ica Maxi. Det ser ut som en sån glöm vad ni har sett-pennan.

Ja, men i Men in Black. Hur är det med Ervald avsittningen? Jag mår bra. Jag är på väg mot premiär nu. Jag regisserar en föreställning som heter Chicago. Chicago.

Sika med vad S. Chicago. Och den har premiär om två veckor nu. Så nu är det ganska långa dagar. De på scen blir nervösare och nervösare. Det här är ingenting som du vet hur det känns, Anders.

När jag säger det här så sitter du just nu och tänker Okej, jag har fyra veckor till premiär. Lots of time. Ja, vi har fyra veckor kvar till Hippie-premiär. Och du har två veckor på Chicago.

Men det känns bra. Det känns alldeles utmärkt fint. Jag har liksom... Sköna kvällar. Jag ska hälsas så varmt av att vara ute och käka middag med Eventus-bolag som heter Henrik och Torsin.

Vad trevligt. Vi har verkligen, verkligen trevligt. Vi satt och pratade om att resa. Och hur han är när han reser. Lite så här, du vet, kommer med en karta i handen.

Snubblar in på ställen. Välter saker. Och han jämförde sig med en perfekt filmkaraktär. Han sa, när jag reser så är jag. Och det är en otroligt rolig biroll i en 80-talsfilm.

Kan du gissa vem Henrik Torsin tycker att han är när han reser? Som snubblar in som går runt med karta. Som inte borde skickas med ansvar till olika ställen. Det är Indiana Jones.

Det är dum och dummare. Det är någonstans mellan Indiana Jones och... Det är Indiana Jones. Är det? Jaha, Marcus Brody. Exakt så. Och han sa det. Och jag tänkte på dig när han sa det.

Exakt så. Han sa själv, jag är Marcus Brody när jag reser utomlands. Jag kan verkligen tänka mig det. He's probably got the grail already, och det klippet. Water?

No thanks. Fish swim in it. Nej, fish make love in it, säger han till och med. Det är fantastiskt. Run? What? Run? Och så näven. Det blir Tintin. Där blir det väldigt mycket Tintin.

Väldigt. Och att Steven Spielberg så tidigt gör en sån rolig klipp till humor. Han har "He's probably got the grail already". Klipp till. Vi ska ju prata om Annie Hall lite senare i det här avsnittet.

Där finns ett av de bästa klipp till. Jag vet inte om du... Du kommer ihåg det när jag säger det. Det är ett fantastiskt klipp till. Underbart. Jag undrar ju då, eftersom jag...

Visst har jag regisserat saker och gjort. Johan och jag har delat på det lite grann. Hur är det för dig? För Chicago är ju liksom en ganska etablerad musikal som man har gjort massa gånger.

Hur är det för dig nu, två veckor innan premiär? Eller förepremiären, ska jag vara korrekt. Hur tänker du? För att som skådespelare eller står på scen tänker man ju väldigt mycket på vad man själv ska säga eller göra.

Men vad är du i för fas? Jag tycker att det här är en svår fas. Eller svår, men den är utmanande på det sättet att man är nästan framme, men inte riktigt. Vilket gör att under de första veckorna, det vi kallar för smekmånadsperiod i en repperiod.

Då är du så uppspel för allting du ser är nytt. Det är första gången jag hör den skådespelaren sjunga den låten. Det är första gången jag ser den här scenen som vi håller på att skapa.

Nu har vi kommit till punkten att vi på repgolvet har slutat skratta åt saker för vi har repat i fem veckor. Och då försvinner den första gångs upptäckten av saker. Det blir nu lite mer fokus på det negativa, alltså fokuset som inte funkar.

Vilket gör att man kan lura sig själv att det inte är bra nog ännu. Och här gäller det att tygla... Du nickar för du känner igen vad jag menar, eller hur? Det gäller att tygla sig här och hålla i och veta Nej, lugn, bara fixa allting.

Fixa allting på plats så kommer helheten att funka. Och när man gör komedi, när man repar komedi, Anders och jag gjorde ju precis strassel ihop då en komedifars som jag regisserade. När man gör komedi så gäller det tycker jag som regissör att hålla i skådespelarna att inte ändra grejer.

För att det som alltid händer med komedi är att ni, skådespelare, sista två veckorna på premiär Vill ändra repliker till ett roligare förslag. Och då gäller det som regissör att ha is i magen och våga säga Ja, den där är bara roligare just nu för att den är ny. Men det som vi hade skrivit, som vi sa och skrattade så mycket åt för fyra veckor sedan är fortfarande roligare för den publik som inte har kommit än.

Ja, det där är en jävla balansgång, tycker jag. För när man då står på scen och skriver så vet man När jag hörde att en hjärnspis flutit i land på vägen. Till exempel att man, ja men hjärnspis flutit i land på vägen, det är väl en jättebra anekdot.

Jag har inte koll om det är sant. Vi kör på det helt enkelt. Absolut. Hörrni, här ska ni höra vad som har hänt. Och då läste jag nämligen att vi vet ju alla att Marty McFly i Back to the Future 3 tar namnet Clint Eastwood när han kommer tillbaka till 1885.

Och tydligen, nu får ni rätta mig om jag har fel, så fanns det en berömd gunslinger på riktigt som hette Clint Eastwood. Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Otroligt.

Men ni får kolla upp detta och dementera i så fall. Men Clintan har ju liksom varit med en hela liv. Vi pratade ju lite grann om våra idoler och sådär, men han har funnits med hela livet.

Det är lite så här att man får stanna upp och tänka hur mycket filmhistoria kan liksom en person hinna skapa i ett liv. Det är ju det. För om man tänker liksom, du vet, poncho-tiden, alltså killen som liksom, du vet, Sergio Leone, alltså skådespelaren Clint är väl de självklara, att han lyckas vara med i både A Fistful of Dollars och The Good, the Bad and the Ugly och For a Few Dollars More.

Alltså det är galet, va? Och sen Dirty Harry. Men han sen 1971, vill jag säga att han regidebuterar. Det är i alla fall där omkring. Det är tidigt 70-tal som han regidebuterar.

Och sen så liksom, då kan han liksom bygga en otrolig resa på det också. En jätteintressant karriär. Fyra Oscars har han vunnit genom åren. Otrolig, vilken pondus på vita duken verkligen.

Nej, men han har gjort några riktigt, riktigt, riktigt bra filmer. Några som är med på min topp 100-lista. Inte minst The Good, the Bad and the Ugly. Och så gjorde han även det där talet med stolen.

Vad sa du? Det där talet med stolen, där någon stol bredvid sig. Ja, vad är det för något? Det är någon presidentkampanj va? Han ska göra ett sådant tal med en tom stol bredvid sig.

Ja, men titta, det är någon som sitter här bredvid mig. Det blir någon sån här konstig filmskav. Det blev inget bra. Nej, verkligen inte. Men skit i det. Det som jag är orolig för nu är att det är hans son som har gått ut och sagt det här.

Titta här nu, det är alltså hans son Kyle Eastwood som har sagt att Clint har gått i pension. Det oroar mig lite. Kan det vara så att det är någonting som har hänt som vi inte vet?

Är det en sjukdom eller så? Men hur som haver. Clint, när vi spelade in denna podd, lever i alla fall och mår bra som vi förstår. 96 år gammal. Det gör ju tyvärr inte en annan legend som idag när vi spelar in.

Annonsenaste är att hon har gått bort. Och det är den otroliga Dolly Parton. Apropå att skriva historia. Helt otroligt. Jag läser nu från Aftonbladets ingress i artikeln om Dolly Partons död.

Countrylegenden Dolly Parton är död. Citat. Vilken enastående människa, vilket arv, vilken förlust, skriver Khloe Kardashian. Och de... Förlåt, jag måste bara vänja oss vid detta.

Nej, men så här kan vi inte ha det. Varför ska Khloe Kardashian... Det är en av de liksom minst intressanta Kardashian. Varför är det hon den första? Hon som är den minst intressanta.

Och det i ett helt hus fyllt av ointressanta människor är du den mest ointressanta. Ja, det är helvete vad hunden tyckte om det här. Men varför ska Kardashian? Det är som att när jag dör, regissören Edward Alsen är död.

Vilken förlust, säger Petter Stordalen. Det finns ingen koppling. Vi kommer sakna honom, Peter Forsberg, ishockeyspelare. Ja, men verkligen så. Det är väldigt märkligt.

Katja, min hustru, hon älskade Dolly Parton. Såg henne två gånger live. Där folk i hennes ålder gick runt med den här rosa cowboyhatten. Men då såg vi något sådant här litet inslag på SVT.

Och då intervjuade de Jill Johnson, som i allra högsta grad är... Ja, hon lever. Duktig country-människa också. Och hon pratade väldigt väl om Dolly Parton. Och sen då, ja, tack så mycket, Jill Johnson.

Och du vet, när man känner att de här hallåorna, de är inte riktigt vana att köra live. Eller nu har det hänt något. Man måste direkt översätta. Han direktöversatte något jättekonstigt inlägg om Donald Trump till svenska.

Och det tog ganska lång tid, lite för lång tid. Och sen säger han då, typ 30 sekunder efter att Jill Johnson lagt på. Vi är här, vi minns alla Jill Johnson. Vi ska nu titta på vad betydde Dolly Parton för musiken.

Och så fortsatte han bara. Jag tyckte det var en otroligt märklig känsla att det var 30 sekunder sedan Jill Johnson sa hej då. Det är klart att vi minns henne. Det var jättemärkligt att han sa fel namn.

Vi minns Jill Johnson här i studion. Ja, det var väldigt konstigt. Det vore konstigt om han kom tillbaka och sa Vi har alla glömt Jill Johnson här i studion. Vem var hon egentligen?

Jag vet inte. Jag har frågat runt, men det verkar inte vara något. Dolly Parton då, verkligen skämt åsido, är ju liksom en... Hur ska man börja? En otrolig... Jag minns bara när jag har en vän som berättade för mig när han skulle gå och köpa en single när hon släppte Jolene.

För då är hon helt okänd i Sverige i princip. Och så kommer den här Jolene-låten ut, som är en sån här singer-songwriter-country-låt. Och han går till skivbutiken.

Det finns någon... Det är en låt som heter Jolene med någon som heter Dolly Parton. Och killen bakom disken tar fram en EP. Och då är det en bild på henne. Och hon ser ut, du vet, som Dolly Parton såg ut.

Alltså superfixad, ursnygg, en otrolig, ursäkta språket, hylla med ett ganska avslöjande dekoltage. Och han säger Nej, nej, nej, nej, det kan inte vara hon. Det här är en singer-songwriter.

Som sjunger om någon som har tagit hennes man. Vem fan skulle ta Dolly Partons man? Nej, men det intressanta är... Hur ser hon ut? Och jag förstår verkligen den historien.

För jag tänker, i hans värld, på den tiden såg de här liksom helt annorlunda ut. Det var liksom lugg ner över ögonen och liksom, du vet, ingen hållning egentligen. Johnny Mitchell, Joan Baez.

Fast Baez var ju ganska tjusig. Men Johnny Mitchell såg lite ut som Dolly Annie Hall. Ja, exakt så. Det går långsamma att bära på någon tung gitarr. Och här stod den här piffade.

Så här ska inte hon se ut. Då tycker jag att det säger ganska mycket om hur Dolly Parton var. Verkligen. Nej, men det var ju den här liksom kontrollen. Förutom då en gudabenådad låtskrivare.

Alltså verkligen sanslöst begåvad låta. Fan vilka låtar hon har skrivit. Och sin underbart käcka framtoning och sådär. Och sen sitt utseende som någon slags krutdurk av Southern.

Liksom känslan av sån här twang. Och sen också en duktig skådespelerska liksom allt nu på slutet. Man bara kände att varför inte hon president? Hon skänker en massa pengar till covid-vaccinationsgrejer.

Hon lär barn att läsa. Hon har typ skänkt hundra miljoner böcker till olika ställen. Alltså hon gjorde liksom en sån här gärning på slutet. Man kände att varför kan inte alla vara som Dolly Parton nu då?

Helt otrolig. Jag måste bara säga, som textfattare också. Den där raden i Jolene, alltså. I'm begging of you, please don't take my man. Jolene, Jolene, Jolene, Jolene.

Please don't take him just because you can. Jag dör för den raden. Please don't take him just because you can. Den har man känt. Hon lär ju då ha skrivit den samma kväll som hon skrev I Will Always Love You.

Som Whitney Houston spelade in och Dolly cashade in. Faktum är att veta att Dolly sjöng den i en film först. Jaså, det visste jag inte. Att även den är i en film.

Vad fan, jag tror att Jo, där har hon en riktigt stor roll. För mig är det OC som jag tittade på som tonåringsslav. Det där klev hon in först, men framförallt är det alla vi som tittade på tv-serien Doctor House, eller House MD med Hugh Laurie.

Den tittade jag aldrig på. Jag har ju svårt för sjukhusserier. Jag förstår, då ska du verkligen undvika den här, för här är de konstigaste sjukdomar som finns. Nej, han har fått en heftapparat i bröstet!

Men rätta mig om jag har fel, House, var det ändå, det fanns inget mysterie-element i den. Var det bara det att de hade konstiga sjukdomar som han, ja det måste vara något sånt. Han hade en heftapparat i bröstet!

Det är det enda mysteriet. Men det var inget sånt att här ligger ett lik, hur har hon blivit mördad? Nej, det var inte cowboys vs aliens. Nej, det var inget mysterie, utan det var liksom det de blandade egentligen, en sjukhusserie med Sherlock Holmes.

Jag skulle säga att det tror jag är his-pitchen. Ja, precis. Det fanns ett litet mysterie-element. Men vad spelar Olivia Wilde? Hon kom in när de skulle förnya casten säsong kanske tre, och ser ut som hon ser ut.

Alltså, hur snygg som helst. Och jag är lite lik, när man ser en bild på Dolly Parton kanske inte vet någonting, tänker, ja det här är bara liksom en snygg ung tjej, dussin-tjej. Vad fel man hade visade sig, för sen då 2019 så regisserade hon Booksmart.

Som jag kan rekommendera, en otroligt charmig coming-of-age-film som är, den är faktiskt jättefin. Jätterolig, alltså verkligen skitbra med Kaitlyn Dever som är väl med i Let the boss, bland annat. Superbra.

Men Booksmart tycker jag, den ska man absolut se. Och då tänkte jag såhär, okej, hon är kul också. Men sen gör hon den här Don't Worry Darling, som verkligen folk tyckte olika om med Florence Pugh och Harry Styles.

Och den ska du se Anders. Med Harry Styles? Ja! Olivia Wilde och Chris Pine. Men den är, det är en sån här konspiratorisk thriller, psykologisk thriller. Den är, ja fan, jag tycker att den var, jag tycker att folk var för hårda mot den.

Den hade något. Jag tyckte den är väldigt spännande, det var så här, fan Olivia Wilde är jätteintressant. Och det leder oss till det vi ska prata om, precis just nu.

För nu är det någonting så ovanligt som den här sommaren med storfilmar vi har pratat om, så kommer nu en film som verkligen inte är en storfilm. Nu snackar vi snarare, tänk er en filmad pjäs, så känns det. Men det är en biosnackis, folk går och ser den, folk älskar den och den drar in pengar.

Så, Joe och Angela är gifta. Jag kommer börja om den meningen för jag tappade mitt självförtroende efter Joe, hör du det? Filmen handlar om Joe och Angela, det är ett gift par.

Så här mycket vet jag, de har gift sig med varandra. Vill ni se filmen? Ja, här kommer trailern. Nej, jag ger dig en chans till. Filmen handlar om Joe och Angela, ett gift par i San Francisco vars äktenskap har gått liksom från passion till konstant smågnabb.

Ovanför dem, alltså grannarna ovanpå är då Hark och Pinna, som då spelas av Edward Norton och Penelope Cruz. Ett betydligt friare och sexuellt utlevande par som då stör Joe med sina högljudda sessioner på natten. Sessions.

Till slut bjuder Angela ner dem på middag. Det som först verkar bli ett ganska stelt socialt experiment, du vet två par som inte känner varandra som ska äta middag ihop, förvandlas snabbt till en kväll där gränserna mellan de här två paren suddas ut och sex, attraktion, svartsjuka och hemligheter kommer upp på ytan. We feel a very strong connection with you guys.

That is so nice, thank you. Say thank you, Joe. Thank you. Very flattering. Ja, där har vi ingången på din vaj. Det är en film som startar som en Larry-sketch. Eller hur?

Nej, men Larry var väldigt mycket så att det var två par som inte kände varandra som ska tvingas umgås till en parmiddag och så spårar det ur. Jo, verkligen, verkligen. Det är ju liksom upplägget här.

Och vad visste du om film när du klev in, Anders? Jag hade ju hört talas om att det var en ny, vad ska man säga, någon sånt där litet drama med två par, fyra personer, lite pjäsartat. Och affischen känns också lite så där Woody Allen, Hanna och hennes systrar, Husbands and Wives...

Väldigt så. Så jag hade väl ändå goda... Och eftersom Olivia Wilde... Jag gillar Booksmart och hon känns också som en clever girl. Alltså hon känns som en person som tänker och som ändå bygger någonting.

Jag tycker att hon tar sig an lite roliga grejer och försöker liksom göra någonting. Och det... Det gör hon verkligen. Men jag menar, vad hade du koll på vad gäller handling?

Kände du till vart den skulle ta vägen, om jag säger så? Jag visste om att det byggde på en spansk film som byggde på en spansk pjäs. Men mer än så... Och då fick jag också, eftersom Penelope Cruz var med, så fick jag också lite Almodovar-känsla när man liksom hörde litegrann vad den handlade om.

Men jag visste inte jättemycket, mer än att den hade fått bra vibbar. Ja, jag såg den när jag var i somras när jag var i USA. Ja, vad kul. Det var ju ganska länge sedan, flera månader sedan.

Ja, det är flera veckor sedan. Men jag minns den jätteväl ändå för att det var en filmupplevelse jag kommer att komma ihåg ett tag. För jag hade extremt kul på den här filmen.

Jag visste väldigt lite. Jag trodde också att det var mycket mer drama. Jag trodde inte att den skulle vara så rolig. Och jag visste framförallt inte vart den var på väg.

Och jag tänker hålla det ifrån våra poddlyssnare också. För jag tycker att ni ska uppleva den så som jag upplevde den. För jag visste inte det. Och det var väldigt, väldigt kul att få reda på.

Därför att den här... Den är så roligt regisserad och spelad. Jag måste prata lite om Olivia Wildes process. För att i film brukar man överlag inte repetera långt innan.

Det här har ni säkert koll på, utan oftast repeterar man inte alls. Utan man ses på inspelningsplats, man kommer till platsen. Regissören då förklarar, så här har jag tänkt.

Du kliver in där, sen går du dit. Kan du testa att sätta dig här? Och sen så slutar vi här, medan kamerorna kommer att arbeta så här. Och i vissa filmer får man ju manuset samma dag, i vissa filmer får man inget manus samma dag.

Så kan det också vara. Och sen så kan man få repetera det ett par gånger på golvet med kameror och team som tittar. Och det där är ganska känsliga repetitioner, för det är inte riktigt repetitioner.

När jag skulle regissera min första film, En del i mitt hjärta, så hade jag med Malin Åkerman. Som liksom är en extremt erfaren Hollywood-skådespelerska. Och har liksom filmat dem med The Rock och Tom Cruise och Lisa Kudrow, etc.

Och då, hon sa en fantastisk sak till mig som jag lärde mig. För jag såklart regisserar ju rep. För det gör jag som teaterregissör. Det är det enda vi gör. Vi repar och ger notes.

Jag regisserar, vi repar igen. Då gjorde hon det där första. Hon kom till inspelningsplats, jag förklarade. Här kommer vi att komma in här. Vi tänker det här. Vi testar det här.

Och så repade hon med Johan Ulfvesson-vare. Och då kom jag och gav notes på leveransen. Och då sa hon till mig. No, no, no, no, don't direct the rehearsal. Det var helt nytt för mig.

Visste du om det, Anders? Nej, eller? I USA så regisserar man liksom inte. För då förstod jag. Hon sa, nej, nej, jag bara testar nu. Det där var inte en leverans från mig.

Jag förstår. Och jag gjorde det misstaget sedan igen några dagar senare. För jag blev utmanad och var lite het på gröten. Jag var så entusiastisk. Och då sa hon igen.

Edward, remember, don't direct the rehearsal. Hon var jättefin med mig. Don't direct the rehearsal. Så jag jobbade så mycket med henne så vi är väldigt öppna med varandra.

Så sa hon. Och jag bara, Fantastisk! Och hon skulle inte ens vara med i det här. Hon skulle ha sett Rogen, Norton och Penelope Cruz. Och sen vill man ha en annan skådespelerska till hennes roll.

Men så började de träffas och läsa och prata och de andra skådisarna startar en hemlig SMS-tråd bakom Olivia Wilds rygg. Jag tror att det är Edward Norton eller Seth Rogen som har skrivit till de andra och skriver, hallå hörni, det borde ju vara hon. Men Olivia ville liksom bara foka på att regissera.

Så till slut så attackerar de henne med sina SMS och säger, men du hallå, sluta, det borde vara du. Och då så gav hon med sig. Och det är ett briljant beslut för att det här är, alltså jag tycker att hon är en fenomenal komedienn i den här filmen.

Nej men hon är väldigt bra. Jag tycker hon, återigen, det är väldigt komiskt att just denna vecka när du valt denna film och att jag valde Annie Hall. Ja visst är det lustigt.

Så uttänkt. Även om vi framstår som att vi är jävligt uttänkta så är det ju inte alltid så. Utan det kan bara slumpa sig. Och när man då tittar på The Invite och sen tittar man på Annie Hall igen så inser man, ja visst, hon är ju Diane Keaton i den här filmen.

Hon spelar väldigt mycket sådär med händerna och liksom hela kroppen och det är något awkward över hela henne. Jag menar Olivia Wild, hon är ju jättesöt och Olivia är en väldigt vacker person. Men de har ju liksom fulat ner henne och gjort henne.

Och när Penelope Cruz kommer in som den där spanska hetleverade sexologen liksom. När jeansen sitter som ett andra skinn på henne. Verkligen, verkligen. Så spelar de ju på den skillnaden på något vis av den här hämmade och liksom utlevande.

Och sex är ju ett ämne som liksom tas upp i den här filmen utan att säga för mycket. Och det är briljant såklart, för det förenar oss alla människor. Alltså sex, det är ju inte mycket som förenar alla människor på jorden.

Men sex är ju en utav dem. Vilket är att vi vill ha det eller vi vill inte ha det. Vi lever i en relation där vi hade det men kanske inte har det längre. Men båda vet att vi kanske borde ha det.

Och vem ska orka och ska vi orka och vill vi och vill den andra. Alltså att ta upp det som ämne, det gäller för vilken sketch som helst. Men jag tyckte det var jätteroligt att få en riktig relationskomedi om detta.

Verkligen. Jag vet inte vem som sa Everything is about sex, except sex. Just att allting handlar om sex, utom just själva sex. Det ligger något i det. Nej men om vi nu ska liksom prata lite grann.

Det är ju en film som utspelar sig i samma plats i hela filmen. Det är ju verkligen som en pjäs som det var från början. Och det tycker jag har känts lite grann i filmen.

Nu är det ju svårt att jämföra med Annie Hall eftersom Annie Hall är kanske en av de allra bästa romantiska komedierna. Eller komedierna överhuvudtaget som någonsin har gjorts tycker jag. Det är lite svårt att jämföra med den.

Men jag kan ändå säga då, jag var liksom hänförd. Jag tyckte det var superkul att vara med de här. Jag tyckte det var väldigt rappt och roligt och roligt regisserat och liksom klokt och smart.

Men det kommer liksom till en punkt när jag känner att nu känner jag mig liksom lite instängd. Fast på fel sätt. Jag kände nog att den gick i stå. Och jag tycker också det här med hela sexgrejen, den känns lite gjord tycker jag.

Det är alltid intressant och såklart att det blir lite olika vinklingar. Men jag tyckte att den kändes inte så spännande som att de kanske försökte få den att kännas. Så jag tyckte kanske inte att det var jättespännande på något sätt.

Intressant. Nej, men jag tyckte att det kändes, det här har man sett förut och kanske gjort lite roligare eller bättre på något sätt. Men sen var jag också lite instängd och då kände jag att den här filmen hade kanske varit en scen med den tillhörande sängkammascen efter i en bordiellenfilm.

Can you believe what she told me? Du vet, man känner liksom att man är på denna situationen och sen pratar man om det innan man ska gå och lägga sig. Det känns som ett stycke i en bordiellenfilm, i en Crimes and Misdemeanors eller Husbands and Wives.

En story som kanske man tillägnar. Inte en hel film. Nej. Och där kunde jag tycka, jag tycker att Seth Rogen var liksom genomgående bra. Jag tycker att Olivia Wilde var jättebra, men det hände inte jättemycket med hennes karaktär.

Penelope Cruz vet jag aldrig vad jag tycker om. Hon är jättebra eller är hon det eller sådär. Edward Norton tyckte jag blev ganska tråkig fram till ett ögonblick där det helt plötsligt, okej, nu kom Edward Norton fram och han slår ju alla på fingrarna.

Alltså vilken jävla skådis. Är det monologen? Ja, shit, man bara kände, varför fick inte han mer? Han gick bara runt i sin ylletröja under hela filmen i princip och var lite dryg.

Men när han fick den här grejen, men det var så jag kände liksom, jag var helt med och liksom, fan det här känns som en skämma, typ, de första 20-25 minuterna. Men sen... Man tappar den det.

Det är kul med det här för att nu blir vi Siskel och Ebert på rätt sätt här nu, för jag har inte alls känt som du. Vad härligt. Kul va? Ja. Det här var också roligt.

Ja, jag vet, jag håller på att bli Siskel i år. Nej, nej, nej, nej, nej. Jag kommer ihåg, vi har haft en vår där jag har varit så jävla negativ på filmer. Men nu har jag haft bara en toppen sommar med just, det råkade vara fyra filmer jag älskat.

Så det är inte värre än så, känn inte så. Jag var helt med på det här. Jag har väldigt svårt för filmer som utspelar sig i ett rum när det känns som teater. Det är överlag inte en bra väg att gå.

Ett bra exempel är ju Roman Polanskis Carnage med Kate Winslet och Jodie Foster och James Gandolfini. Som bygger på en pjäs som heter God of Carnage, som blev en film som heter Carnage om två stycken par föräldrar i en lägenhet. Den funkar inte alls.

Och jag tycker det är intressant att prata om varför det inte funkar. För att på teater, när du ser en sån här sak på teater, så finns det en känsla i folks kroppar i publiken att vi vill inte att en karaktär ska lämna scenen. För att på teater, om du lämnar scenen så lämnar du dramat.

Så på teater finns det en inbyggd känsla av att stanna kvar, stanna kvar. På film gör det inte alls det. Vilket gör att på scen när man såg den föreställningen Carnage var det helt rimligt att de var kvar i lägenheten.

På film var det helt absurt. Varför är ni kvar i lägenheten? Gå ut, ni bråkar ju. Lämna varandra. Det blev, precis som du säger, instängt. Helt absurt att de inte går ut.

För på film har man möjlighet att gå var man vill. Och då kan det kännas väldigt oorganiskt. Så jag tycker lätt att det blir så. Den här filmen så var det inte alls så för mig.

Det är någonting med regin och med handlingen. Jag har inte sett sex behandlas på det här sättet. Jag har längtat efter det här. För det kändes som en sån modern, för mig, romantisk komedi.

Så jag var liksom riktigt jävla bedröjd. I starten tänkte jag, det var lite så här indiefilmstart. Lite väl lång promenad när någon gick med cykel på väg hem. Ja, det här är en trea för mig.

Men sen så bara åkte jag och bara upplevde att jag såg en av mina faktiskt favoritkomedier senaste åren. Och när den sen vänder mot slutet och berättar någonting annat och djupare så var jag väldigt, väldigt, väldigt berörd. Så jag hade faktiskt en jättekul kväll på den här filmen.

Vad kul. Ja, roligt va? Väldigt kul. Vi ska inte avslöja då var den tar vägen såklart. Ni ska absolut se den här filmen, tycker jag. Ja, vad tycker du? Säker, rolig och ja, betänksam också.

Den blir ju det i sin rolighet på något vis. Så att jag ger The Invite den får fyra av fem av mig. Det var Jag satt hela filmen och väntade på att den skulle börja, typ.

Jag hade den, alltså det man kan känna med den att det är inget fel på den. Det är liksom en söt historia om Sophie som spelas kapabelt av alla som är med. Vad heter hon?

Bibi, Biby, är det uttalas hennes namn? Bibi Newerth. Newerth. Bibi Newerth som då är, hon är väl också musikalmänniska? Hon gjorde Chicago på Broadway, den första uppsättningen av den nya versionen.

Shit, Chicago. Hon är med, Steve Buscemi är med, som liksom mormor och morfar, och sen den utmärkliga mannen John Lovitz som jag liksom förstår inte vem som har ordnat hans karriär på något sätt. För att han, han är aldrig roligast eller aldrig bäst, men han dyker ändå upp likt förbannat liksom.

John Lovitz är mycket märklig figur. Och nu tänkte vi att vi kanske liksom var av med honom, och då har någon liksom grävt upp honom och satt honom i den här filmen där han då står återigen några scener och är riktigt medioker. Jag vill ändå bara säga till försvar här att John Lovitz i filmen Happiness av Todd Solands har en av de bästa öppningsscenerna där han blir dumpad.

Det var längesen jag såg den. Så han har ju, det var hans ögonblick, men det var ett kort ögonblick. Nej, inget ont om John Lovitz, men den filmen känns liksom, den känns väldigt oambitiös och mer, jaha, det här var den här filmen.

Om man är i den åldern och liksom, jag vet inte. Nej, men den är absolut söt film. Det är som ett avsnitt, det kan också bara vara ett avsnitt av 7th Heaven. Eller någonting sånt.

Alltså ett avsnitt av någon mysig serie. Den är söt, men det jag upplever är att jag, vi pratar ofta om det här med att man känner att man litar på en regissör tidigt. Här är det tvärtom.

Jag känner, jag undrar om du känner samma sak, Anders, att jag väldigt kort in i filmen märkte, jag litar inte alls på regissören. För det är några ögonblick tidigt där scener slutar märkligt, man ligger kvar lite för länge på någon i en reaktion. Någon ska gå och sjunga lite mysigt och man fattar att regissören har sagt Kan inte ni bara gå och sjunga här så det känns som att ni är äkta och vi i publiken sitter och skäms lite.

Det där kunde ha klipps bort, så jag känner att jag litar inte på regissören. Och sen så känner jag också att även manusfattarna, de har tagit, det är så mycket cancer på smörkniven som de berer på den här mackan. Det är som att den aldrig missar sin chans att påminna om att ja, mamman har cancer, vi förstår det.

Och det blir liksom lite mycket. Samtidigt är vi mänskliga och vi alla lever liv där vi på något sätt är påverkade av cancer i vår omgivning, i oss själva eller vad det nu är för någonting. Och det är klart att jag blir berörd och det är klart att jag grät när jag såg den här filmen.

Det gör jag ju, för jag kan ju gråta åt en sån där pluto-kortfilm också. Ja, det klarar jag, jag är likadan, absolut. Jag menar, min pappa dog i cancer när jag var sju, så att det där, det är klart att det berör rätt, men jag håller med dig att den blir väldigt, väldigt sådär tydlig och ganska simpel.

Inte enkel och inte nöjd, utan simpel liksom på vad man ska spela på. Det är några riktigt dåliga skådespelarinsatser. Jag tycker pappan är otroligt märklig. Hennes pappa.

Det var en märklig film, det här. Den ligger i mitten mellan två riktigt bra filmer som vi pratar om idag. Så är det ja. Och sen är också den här musikal, jag då, som är då musikalkille.

Vilket så att säga ingår i min uppgift som superhomo, att vara musikalkille. Kanske din viktigaste uppgift. Kanske det absolut viktigaste jag kan bidra med. Så är det liksom det här också att det är svårt när man ska iscensätta repetitioner och det blir väldigt otrovärdigt.

Och sen är det lite gli ibland. Alltså ibland blir det lite gli, hörni, men utan gli och med cancer. Där har vi det. Tryckte jag på en t-shirt. Nej, men jag orkar inte prata mer om denna film faktiskt.

Jag vill gärna prata lite mer om mittenpartiet. Skjut! Du menar fördjupningen i när hon får reda på cancern igen och sen ska de sjunga en sång. Ja, också det här att man ska gå till att vi ska plantera tidigt att pappan har lätt för att butt-daila, alltså fickringa.

Det är en otrolig plantering. Jättekonstigt. Det känns som, vet du vad jag tycker att det känns som? Det här känns som ett manusmöte där Adam Sandler sitter med och han sitter själv och kollar i sin mobil typ samtidigt.

Adam, do you have anything? Maybe he could butt-dial his daughter. That happens to me a lot. Okay, good idea. Och så tar de med det liksom. Som inte bara en gång utan tre, fyra av fem.

Exakt det. Adam Sandler är med på mötet men lyssnar inte riktigt. Sitter och kollar på sin mobil och sitter bara och funderar på varför han döper sitt barn till Sunny.

När det finns namn som Katarina. Adam Sandlers filmer och deal med Netflix är så framgångsrik så jag tror att de har sagt till honom vad vill du göra? Vad du vill, om du bara gör...

Är det så det är? Och då har han sagt min dotter kan sjunga. Min dotter kan sjunga. Ja, men du vet. Och då har han sagt, hörni, min dotter kan sjunga. Typ så. Kan hon verkligen sjunga?

Ska vi göra den här filmen eller inte? Det kändes så, men om ni där hemma tyckte om den så är ingen gladare än jag och Anders. Och som sagt var, jag såg ju hela filmen.

Och jag grät på slutet. Men jag såg hela filmen. Jag såg hela filmen. Eller förlåt, ibland blev jag störd för det kom sms från Anders under filmens gång. Ja, det var skick sms.

Nej, det kom ett sms där det bara stod Har du sett Don't Say Good Luck ännu? Det var väldigt... Det där är roligt, man vill inte påverka den andra personen. Men det var också för svårt att inte skriva till dig.

Jag vet. Ja, men det här var inte det starkaste. Men som sagt var, mysigt. Vad hette hon i huvudrollen som spelar mamman? Melanie, va? Hon heter Melanie Linsky. Linsky, va?

Det är en intressant person. Om ni inte har koll på det, för kommer ni ihåg? Peter Jacksons ordentliga regigenombrott i den här svarta änglar Heavenly Creatures.

Det är hon som är andra tjejen. Kate Winslet och hon. Den ska ni se. Det är en otrolig film. Heavenly Creatures, då är det ju Kate Winslets genombrott tillsammans med Melanie.

Och det är Peter Jacksons också. Ja, han har gjort Braindead och Bad Taste innan. Men det där var ju hans ordentliga genombrott, svarta änglar. Och sen sa hon liksom lite Two and a Half Men och grejer.

Och här kommer hon nu. Ja, fascinerande i alla fall. Men hörrni, ska jag då ge betyg först den här gången, Anders? Är det så det ligger på mig nu? Julia Hartts film Don't Say Good Luck får en...

Ja, det är väl en tvåa. Lite 2,5 för att jag grät lite. Men jag kan inte ge det mer. Jag kan inte rekommendera det här. Det är en tvåa för mig till Don't Say Good Luck.

Samma här, två av fem. Vi varnar er. Men ni kan också se den om ni är i den åldern och tycker sånt här är intressant. Ja, om du känner mig elak så säger jag så här istället.

Tänd några ljus, kryp upp i soffan under en höstfilt och titta på Don't Say Good Luck. En film om musikal och cancer. Och efter den kollar vi Die Hard, mest för att rensa systemet.

Nu ska vi prata om en riktig favoritfilm. Min bror, Thomas, du vet, som jag har berättat, som ju... Han som har lärt dig allt han kan om film. Han som har lärt mig allt om film och musik.

Och min syster som lärt mig allt om huvudstäder i Europa. Min bror Thomas, han hämtade mig när jag gjorde militärtjänst. Jag och min flickvän hade gjort slut. Och när jag kom hem så hämtade han mig i sin Ford Mustang 68.

Typ en sån man Vi har Mel Brooks, Woody Allen i samma rum. Jag kan inte förstå detta. Dödat för att gå in i det rummet. Det går inte att fatta vad de snackar om.

Och då var ju typ Woody Allen 20. De andra var lite äldre. Men Mel Brooks sa, man skickar hem honom. Sen dagen efter så kom han med liksom en bunte med skämt. Han hade bara liksom hamrat ur på något vis.

Helt fantastiskt. Sen gör han då Take the money and run. Han skrev ju då manuset till, vad heter den? What's new pussycat? Exakt så. Och han var, ja precis. Men då gör han de här småfilmerna.

Och sen så kommer han då fram till Annie Hall 77 och får liksom sitt jättestora genombrott. Jag tycker det är intressant ur aspekten, det är som att det har påverkat mig väldigt mycket. Om vi tar till exempel min filmresa så är det ju liksom, En Underbar Jävla Jul är ju den filmen som förändrar mitt liv i filmbranschen om man säger så.

Nu har jag alltid haft, men jag underskickar mina fötter i teater. Jag underskickar alltid det för jag vill inte att någon ska tro att jag är något när jag pratar film. För jag ser inte mig själv som en film, alltså det är teater jag håller på med.

Men En Underbar Jävla Jul förändrade ju mycket för mig. Därför att det var en originalidé som jag kom med. Det var ett originalmanus som vi skrev och filmen, du vet, kostade ingenting men sågs av typ 900 000 på bio.

Och så det förändrade ju mycket saker för oss. Och det som var lärdomen där var ju verkligen gräv där du står. Där vi innan försökte skriva saker om andra, men nyckeln för mig tror jag var att skriva en film om mig själv.

För En Underbar Jävla Jul handlar väldigt mycket om mig själv. Och gräl jag haft med mina föräldrar, jag kommer från en borgerlig uppväxt som ung gay. Nu har jag två otroliga föräldrar, vill jag understryka.

Men ändå, det finns såklart upplevelser där som man kan skriva och överdriva i manus. Och det är precis det jag känner här också med andra ord. Vikten i att gräv där du står.

Och när folk frågar mig om jag vill skriva en film, vad ska jag tänka på? Jag pratar mycket om det. Skriv om dig själv. Gräv där du står. Skriv någonting som du förstår.

Det är en bra start. Här gör ju Woody Allen verkligen det. Han spelar en neurotisk New York-komiker. Och Diane Keaton är väl Annie Hall. För Diane Keaton heter egentligen Diane Hall.

Ja, det finns ju massa då... Det här är ju typ en självbiografisk film som Woody Allen gör. Visst är det det. Vissa partier, men det har liksom blivit att han själv har skyllt honom profetia att ha blivit det på något vis.

Men absolut. Hon kallar oss för... Eller någonting alluderar till att det är liksom hon hette typ Annie Hall. Nej, precis. Hon heter Diane Hall och Annie var hennes smeknamn.

Så Annie Hall är egentligen Diane Keaton. Men om man liksom bara tittar på filmen, så den börjar ju då lite som... Det finns ju regissörer som har egna typsnitt.

Och Woody Allen då, John Carpenter har ju sitt, ni vet, typsnitt John Carpenter. Och Woody Allen har ju då Windsor Light Condensed. Som alla hans filmer. Och så är det någon jazzlåt som börjar filmen.

Annie Hall börjar lite annorlunda i att det är lite förtext tror jag. Och sen är det liksom en monolog in i kameran. Exakt så. Med en stand-up-comedian. Precis så.

Och där han drar lite Groucho Marx-citat och liksom får igång filmen. Han gör det så lätt och ledigt och löst och precis lagom långt. Han är så duktig på tempo tycker jag.

Ja, otroligt. Och sen är det liksom en... Det här började då som när Hannah Marshall Brickman satte ihop den här så var det en ganska lång och sprawling historia med massa olika relationer.

Så här Annie Hall var bara en del av filmen. Och då liksom tog den här duktige klippan då, vad nu heter han heter Ralph Rosenblum. Den första versionen var 140 minuter så de måste ta ner liksom 55 minuter av den här filmen.

Och då klipper de fram att det är ju historien om Annie Hall som är den roliga, liksom. Dels för att de själva märker att Diane Keaton är magneten, eller hon är solen i den här filmen. För det är hon ju.

Ja, verkligen. Och där då relationerna med hon New Yorker när han sitter och tittar på basket inne i hennes sovrum. Och hela New York-societén på besök. Och sen Allison, den här söta tjejen som när han går runt och analyserar mordet för John F.

Kennedy och pratar om The Grassy Knoll som ursäkt för att han inte vill ha sex med henne. De blir ju liksom mer, vad ska man kalla det, preludium till Annie Hall-relationen. Så de klippte bort liksom de här onödiga minuterna och så landade filmerna och blev den här perfekta.

Men jag tycker det är så underbart hur han hinner med så mycket i de här filmerna. Alltså det känns som att man har sett tre, fyra filmer. För det är, jag menar han var liten och så får han hela den Radio Days, Brooklyn, The Universe is Expanding.

Brooklyn is not expanding, hans mamma var ju så fantastiskt. What is that your business? Hela den judiska som jag bara älskar. Och att de bodde där under bergdalbanan, du vet, Coney Island.

Den känslan. Han sitter där och försöker äta det. Och det är liksom skämtshumor. Ja, och att det är också förklarar varför han växte upp och blev neurotisk. Det är klart som fan, killen är liksom nervös att han har växt upp under en bergdalbana.

Och han lyckas liksom få med så mycket skämtshumor i en film som ändå är en romantisk komedi. Filmen är en unik film. Och det är så för sin tid. Nu har jag sett den på 20 år.

Gud vad mycket humor som är inspirerad som Woody Allen vågade göra den här filmen. Alltså tillbakablickarna med barnen. När barnen ska prata om sin olika framtid.

Och sen plötsligt då han dyker upp och står och sitter i en skolbänk bland barnen och åsyftar barnen. Otroligt roligt val. Aldrig gjorts sånt tidigare. Men det är också hans absurda humor.

Ja, övriga väggar. Absolut. Den här otroliga scenen i kön till bion. Där han står och bakom honom står ett annat par. Och han är så störd på den här killen som står och pratar.

Pretto pratar. Men de här scenerna är också superimponerande i och med att de allihopa i princip är one takes. Jag vet, den är ju synnerhetsat. Det är provocerande för oss som humorgestalter som måste klippa fram humor.

Så jävla obe begåvade är ju vi. Men han lyckas bara sätta det i en tagning och får det att svänga och åka och flyga. Han berättade, skådisen som spelade den störiga mannen som pratade om Fellini.

Han berättade just att han och Woody var tvungna att prata hela tiden. Och ibland skulle jag höras och ibland skulle du höras. Men ni får inte vara tysta där emellan, utan då fick ni starta.

Because I believe that Fellini... Så helt plötsligt höjer han på rösten och så står Woody och himlar med ögonen. Det är så jävla snyggt gjort. Och där var ju tanken att Fellini skulle komma in.

Ja, istället för doktorn. Författaren. Och då tog han ner Marshall McLuhan som skrev under. Också otroligt roligt, men den scenen är för mig en favoritscen. Den scenen borde man studera i filmskolor och teatrskolor.

Den scenen är inte klok. Hur Woody och den här skådespelaren du pratar om lyckas få dialogen att funka. Att få alla huvudord och humorpunchen att funka. Plus att han sen går ur bild och börjar prata till oss.

Och den andra killen kommer med. Det är otroligt. Han går in i hans fjärde vägg. Jätteroligt. Och sen det borde ju räcka. Men när det räcker så ska vi panorera till höger och då dyker den här författaren upp som då inte är skådespelare.

Och då funkar det. Och de landar i att Woody Allen får rätt och säger att det vore så skönt att inte vara så här i verkliga livet. Och då lyckas den andra killen dessutom innan man klipper skicka den perfekta blicken till kameran.

Det vi offis Oscar för bästa manus, det är ändå ganska häftigt. Ja, det är fan imponerande alltså. Otroligt! Ja, titta på Annie Hall, en verkligen groundbreaking romcom som har påverkat liksom sitcoms och 80- och 90-talets humor enormt mycket.

Så att den ska ni titta på. Nu vill jag höra vad nästa veckas favoritfilm blir. Det här var inte lätt, men ibland får jag bara lust att välja någonting. Jag valde lite Christopher Nolan förra veckan och nu väljer jag Woody Allens Annie Hall.

Det är så tunga spelare och det är som att jag har fått ett sug då att det går emot det här och välja någonting helt annat. För att alla vi som älskar film, vi älskar ju de här filmerna Annie Hall, men vi älskar ju också de andra urlarviga filmerna som gör oss överlycklig. Så jag kommer nog gå in på någonting jag älskar så mycket som är 90-talsaction.

Det vattnas i munnen redan nu. Gör det det? Och det finns så himla många att välja och jag vill ta allihopa. Men jag kommer börja med den här. Det har också att göra med att jag är sugen på att se om den just nu.

Så att det är när då John Woo kommer till Hollywood och får i sina händer John Travolta och Nicolas Cage och pruttar ur sig Face Off 1997. Åh, vad kul! Det blir roligt.

Det var länge sedan jag såg den. Visst är det så va? Det var därför jag såg på bio. Jag älskade, har säkert sett ett gäng gånger sedan dess. Det är dags att se om den.

Det är dags att prata lite skojig 90-talsaction och när Nicolas Cage är som bäst. Underbart. Face Off av John Woo. Fantastiskt kul. Men det är verkligen så där. För varje Die Hard så finns det en National Treasure.

Det är precis det. Det är precis det. Och för att handlingen i Face Off är så outrageously idiotisk och de lyckas fan sälja den. Så att ska vi se om den och se om den verkligen funkar.

Jag tror att det ligger på Disney Plus nämligen. Det vågar jag inte garantera. Men annat kan ni hyra den eller hitta den någonstans. Men låt oss titta på John Woos action Face Off 1997.

Underbart. Det var allt vi hade för denna vecka. Vi fortsätter med våra repetitioner och närmar oss våra respektive premiärer med full fart. Så gör vi. Gå på bio, lyssna på Dolly Parton-musik under den här veckan och ha en fin helg.

Gör det. La-di-da.