#288, Tobias Landehag ”BREAKING GOOD”

När jag har druckit upp det här vinet så ska jag ha en lösning. Jag tog några klunken och sen så började jag fundera på vad jag hade gjort innan jag gick ut i parken. Då hade jag tittat på Breaking Bad.

Där bestämde jag mig. Nu ska jag göra det. Det här avsnittet är i samarbete med Giff. Giff för livskvalitet till den internationella ket. Ex-Giff Energy, som sätter samhället i rörelse i skygd, med låg kalori.

Hej på er och välkomna tillbaka till Dialogiskt. Mitt namn är Victor och jag är som vanligt eran host. Dialogiskt plattformen som skildrar samhället på gott och ont.

I hotellsviter, ödehus och restaurangkök tillverkade Tobias Landehag amfetamin i stor skala. Han började sin brottsliga bana flera decennier tidigare med kassaskåpskuppor, momsbidrägerier och sedan gick han vidare till att smuggla kokain från Sydamerika, tillverka hasch i Afrika och odla marihuana i Sverige. Bakom vita fasader som mäklare i Marocko, kylskåpsimportör i Tanzania och restaurangägare i Blekinge organiserade han storskalig internationell narkotikahandel.

När han till slut greps och dömdes till ett tioårigt fängelsestraff 2009 hade han i åratal begått brott i åtta länder och fyra världsdelar. Välkommen till Dialogiskt, Tobias. Tack Victor.

Tack själv. Det är ära att vara här. Jättetrevligt. Vilken introduktion. Verkligen. Jag känner igen en hel del av det du sa. Som är sant. Som är sant, absolut. Man har ju träffat många människor under sin karriär.

För min del både i min brottsliga karriär och mitt dagliga verksamhet. Folk som någonstans kryddar till eller minimerar, men aldrig är liksom 100% sanningsenlig. Antingen tar man i för mycket eller för lite.

Men när det gäller dig så är det liksom ingen tvekan. Det här är på riktigt. Ja, alltså. Jag brukar alltid börja med att säga så här att man upplever ju saker utifrån sig själv, så att någonting som kanske var oerhört traumatiskt för mig när jag var ung, till exempel.

Jag hade en problematisk uppväxt. Vissa saker där kanske vissa i min omgivning upplevde på ett annat sätt. Men det är som jag skriver i min självbiografi att det här är my life story.

Allting har hänt, men det jag har beskrivit är utifrån min verklighetsbild och hur jag har känt och tyckt. Sen har jag ju blivit, det är ju ett år sedan nu, jag släppte min första bok, Amfetaminkokaren. Den andra kommer för övrigt nu i höst, som jag skriver ihop med Örjan Elovsson.

Men i vilket fall som helst så är det många som har haft åsikter om att kan det här verkligen vara möjligt, det här som har hänt? Och det var ju oerhört viktigt för mig att dels vara, det blev en väldigt tjock bok för att jag är oerhört detaljerik. Jag vill inte att det ska vara någon tvekan om att det här är någonting man kan fabulera ihop.

Och jag kan ju verifiera i stort sett allting och så där. Det är svårt att berätta, det är lite svårt att kunna bevisa exakt vad jag gjorde uppe i bergen i Marocko och så där va. Men i stora drag så har det varit viktigt för mig att kunna verifiera och det har varit viktigt för förlaget också.

Men jag får ju emellanåt, jag har fått otroligt mycket fin kritik och jättebra recensioner. Bland annat från kanske den viktigaste recensionen av alla från Bibliotekstjänst fick jag en fantastisk recension då va. Och ja, positiva åsikter och så.

Men det finns de som, och det roliga är att det känns ibland som att vissa av dem inte ens har läst och framförallt aldrig har träffat mig. Fylarna. Ja, precis va.

Och då var det bland annat en som skrev för ett par månader sedan, vilken jävla nytt roman skrev han. Men det första jag tänkte då, det var liksom att vilket osannolikt liv man har levt om människor som inte känner en eller vet någonting om en säger det rakt ut. Men ska vi börja från Lilltorn, när det var en så minst.

Hur var du som barn? Ja, alltså frågar man min kära mor va så var jag ju perfekt och jättefin och underbar och allt det här va. Jag var inte, alltså jag var inte bråkig så, jag slogs inte, jag har aldrig varit våldsam och så.

Men nog var jag problematisk. Jag har ju Tourette-syndrom och innan jag då långt senare fick medicin och behandling och sådär, och sen så har det en tendens att liksom tona ut när man blir äldre. Vad har det med att göra?

Touretten? Nej men att den tonar ut. Ja, alltså det är väl en del av sjukdomen. Jag säger inte att det alltid är så, men ofta är det så faktiskt. Men kan det ha med förstånd att göra?

Ja, alltså ja, absolut. Du har faktiskt en poäng där. Därför att man lär ju sig, jag har lärt mig att mota bort mina symptom. Jag har ju då väldigt mycket tics. Och sen hade jag ju verbala tics och kroppsliga tics och så här när jag var yngre.

Och har fortfarande, jag känner fortfarande, alltså det är ju en överproduktion av signalsubstanser som kommer som säger att en normal människa, då kommer det en signal och säger lyft glaset, ta det och drick. Men hos mig så är det, ryck med läppen, harkla dig, gör något konstigt med kroppen, säg någonting dumt i värsta fall då. Men vad jag skulle komma till då, förståndet då, är ju att man lär, eller i alla fall jag då, och säkert många andra, lär ju sig att trycka bort det.

Och i mitt fall, när jag var, jag blev väldigt mobbad för alla mina tics och ryck och så. Så jag lärde mig att göra ticsen på ett sätt som inte syns så mycket och sådär va. Så de bytte karaktär menar du?

Ja, så det är klart att det hade med förståndet att göra att jag försökte få ett bättre socialt liv så att jag försökte dölja så. Så absolut. Blev det någon konsekvens av den?

Alltså, för det måste ju ändå blivit att du projicerar dig själv på ett annat sätt. Nu vet inte jag, nu säger jag. Ja, absolut. Det är klockrent att du säger det.

Den frågan, den slutsatsen har jag inte fått tidigare från någon som har intervjuat mig faktiskt. Och det är helt riktigt för att jag har fått bestående men faktiskt. Smärta i kroppen.

Jag har fått besvär med smärta i bröstet, tryck i bröstet som var hemskt faktiskt när jag var yngre. Men det har blivit liksom bättre där också nu. Men i och med att jag hela tiden trycker ifrån mig de här signalsubstanserna och tvingar mig själv att inte utföra det.

Samtidigt som Tourette också är ångest. Det är en del av symptomen. Grav ångest hade jag när jag var yngre och har fortfarande. Och det liksom sätter sig i bröstet på mig.

Och vi brukar ju säga det att ångest är ju egentligen ingen känsla utan det är ett tillstånd på grund av en massa känslor som vi inte riktigt kan identifiera eller jobba med ordentligt. Vad tror du att, om du liksom skulle få gå in i din ångest och tänka efter litegrann och så här, vad kan det vara för känsla som skapar ångest hos mig? Många är det ju så här oro, sorg, utanförskap.

Ja, men alltså du ska tänka så här va. För det första då så vet jag ju att en del av symptomen i Tourette som är en ärftlig sjukdom är ångest. Sen är inte jag, jag kan inte nervbanor och hur det fungerar.

Och forskningen är inte så bra på det där va. Det är det ena. Sen då, i och med att jag fick så, vi ska komma till det. Fick en massa problem när jag var yngre. Egentligen, jag har alltid sagt så här, jag skyller inte min livslånga kriminalitet på att jag hade en sjukdom.

Men utan, det är främst två egenskaper som jag har, och hade då, som är väldigt bra nu. Jag är oerhört envis och tyvärr då så är jag ännu mer stolt. Eller var i alla fall när jag var yngre.

Och de i kombination med Touretten utlöste mina problem för att jag hade kunnat fått jättemycket hjälp av mina föräldrar. Pappa, läkare, av lärare och så vidare. Men jag vägrade ta emot hjälpen, helt enkelt.

Så nu hamnar jag i en loop här så jag kommer att Men jag upplevde det som starkt kränkande. Jag tyckte att han satt och mästrade mig, skulle peka fingret åt mig och tala om för mig hur dan jag var och så vidare. Och sen så var det hans jävla son som hade introducerat mig till de här grejerna.

Och jag var ju redan på den tiden så att, ja, golar är inga polare, så jag sa ju ingenting. Så där någonstans, jag kommer ihåg när jag knallade hem den kvällen och det var kaos inom mig. Och det var då, där någonstans jag bestämde mig för att jag ska aldrig göra som samhället vill och så här.

Lag och ordning, det var liksom att trampa mig på fötterna. Sen är det ju idioti, va. Alltså, hade jag varit vuxen där så hade jag ju fattat att hallå, men jag var inte det.

Jag var fjorton och kanske jag var elva i huvudet, liksom. Men kändes det någonstans i det där att du fick någon form av superkraft? Ja, men definitivt, va. Det är intressant att du säger det, för det var ju precis det jag kände.

Jag kommer ihåg bilden av mig själv när jag tittade på mig själv i spegeln. Mina ögon glöder och jag bara, nu jävlar, fuck everything, va. Och börjar med små grejer.

Jag började åka ut och lägga mitt eget bajs i en lärares brevlåda som jag hatade. Jag började bli, jag blev utvald helt enkelt. Ja, men precis, va. Ja, men faktiskt.

Och sen så drog jag då ner till Frankrike när jag var sexton och bodde under broar och sålde krimskrans med afrikanska immigranter. Och sen så, ja, rullade det på. Och där började den kriminella banan.

Och om vi tittar så här på... Ja och nej, men ja, fortsätt. Ja och nej, men någonstans så finns ju... Det brukar också, bra att seatomaterna. Fröet startade, men många brukar ha en kriminell bana som är parallell med ett normalt liv tills man liksom beslutar för att välja det ena eller det andra.

En del gör inte ens det, utan de har det parallellt. Men det som ofta händer, som många kan förklara vid den tidpunkten, är att de känner någon form av drivkraft. Och bland de starkaste drivkrafterna är ju liksom ha begär, lättja.

Man vill ha saker väldigt snabbt. Spänning och kick, ilska, rädsla och så makt och kontroll. Och sen såklart så har vi ju människans starkaste drivkraft som är lust.

Att man får någon lustbetingad känsla när man gör någonting. Vilken var din drivkraft? Kan du kolla på det tillbaka nu? Ja, alltså det är ju såklart, det vore ju dumt att säga att det inte faktiskt är lite en kombination också.

Men framförallt så var det ju den här ilskan, va. Jag hatade systemet. Jag skulle göra allting tvärtemot. Man skulle gå på gymnasiet, det gjorde inte jag. Jag drog själv utomlands, men jag hade en tjej med mig liksom.

Jag, lumpen, det sket jag fullständigt i. Killar skulle ha kort hår, jag lät mitt hår växa tills det gick ner till knäna. Rebell. Ja, men rebell. Men sen samtidigt, givetvis, med åren sen, så är det klart att dels som tourettare är man oerhört kreativ.

Så jag fick ju liksom ut min kreativitet på fel sätt i kriminaliteten. Och det gav ju mig, när jag skapade någonting, så gav det mig lust att skapa ännu mer. Och sen givetvis, jag är inte sådär mycket för att hålla på och flasha med pengar och prata om pengar och sådär.

Men det är klart, om jag rannsakar mig själv och ser mig själv när jag var ung, visst hade jag flashiga bilar och guldkedjor och så när jag var yngre. Absolut, så det är lite av en mix. Men jag ska också säga det att det här, det är riktigt det du säger, det här med parallella.

För att från början så var inte tanken att jag skulle bli kriminell på det sättet som jag, utan det var mer att jag skulle gå emot. Sen var det lite Forrest Gump som gjorde att jag hamnade på det. Du hamnade på det stället.

Vi ska komma till det, men det här trots syndrom som man ofta har när man kommer från en bakgrund där man har blivit mobbad och ibland också mobbar och man känner en överhet som liksom är där och pekar. Det gör också att man känner att hela samhället är emot en. Speciellt när man till slut åker fast med handen i kakburken och så känner man, det är ju inte mitt fel.

Men tankemönster då, vilka tankemönster hade du? Hur liksom tilltalade du och intalade dig själv att det du gjorde var okej? Hade du liksom någon sån här... Ja, men så här, för det första kan jag ju säga att jag var ju...

Alltså det tog några år innan jag liksom kom i fatt sådär mentalt och socialt. Jag var nog rätt smart vad det gäller kreativitet och så, att komma på kluriga grejer när jag var ung, va. Jag startade ju liksom en verksamhet mellan England och Tanzania när jag var 20 bast.

Berätta om det. Ja, i alla fall för att få ett sammanhang här då. Så jag var nere i Frankrike och sen så flyttade jag hem till Sverige och då flyttade jag till Stockholm.

Och faktiskt där med Forrest Gump då är ju liksom att första dagen jag kom dit så fick jag två jobb, olika jobb. Det ena var ju då, jag hade ju som sagt blivit lång och så. Så jag jobbade som manikin och bland annat så gjorde jag en hel del jobb med Army of Lovers.

Jag hamnade på första sidan Expressen i bara kalsongerna och lite såna här... Ja, lite komiska grejer liksom. Och det andra var att jag fick jobb på Harrys café och där min första kompis blev, var ju då den blivande Gorby-rånaren Anders.

Han och jag blev bästisar, så det var verkligen Forrest Gump. Men jag kände, och de var ju mästertjuvar liksom hela det gänget. Och det blev mina bästa polare, Gorby-ligan.

Men jag hade fått för mig då att jag skulle bli affärsman och kom visserligen på en del bra, kul grejer då. Bland annat så då det här, jag blev kompis med några killar från Tanzania. Albert och gänget, de jobbade i disken på en restaurang på Östermalm.

Och det var lite roligt att de var tre stycken snubbar från Tanzania. Alla jobbade i disken. Den ena var advokat, den andra var läkare och den tredje var någon slags ekonom.

De fick inte ut sin fulla potential. Men i alla fall, vi pratade om affärer och då sa de att kylskåp och sånt där, det ska man sälja av. Så då hittade jag en grej där att jag köpte och fick till skänks begagnade delar till kylskåp, kompressorer.

Hade en liten verkstad i Newcastle där vi reparerade, bytte gummi, målade om och fyllde olja och skickade ner dem som med nya förpackningar. Alltså typ lurt, va? Ner till Tanzania och tjänade en väldig massa pengar på det.

Men tills jag skickade ner en jättelast, då killen där nere han tog lasten själv och så typ köpte han en by i börsen och beväpnade vakter. Ja, det är inte vad det blir liksom. Vad tvärblåst.

Ja, så då var det ju liksom Tobias Landtag, svansen mellan benen liksom. Hem till Stockholm och till Gorby-grebarna och jag bara All right, förlåt att jag var lite stöldig och lite skulle haka på er och tyckte att ni var lite sämre än mig. Men har vi någon bucks eller?

Var det snopet? Vad sa du? Var det snopet? Ja, det var snopet. Fy fan alltså. Det var första gången av, ja alltså det är egentligen fem gånger som jag har förlorat allt.

Så det var första gången som jag bara förlorade allt så här i ett svep liksom. Helt sjukt. Men då, ja så då började jag... De här rånen som Gorby-gäng, jag har ju aldrig gillat vapen och så va.

Jag har varit lite inblandad i liksom om dem så, och bland annat det allra största. Det var det största rånet som hade gjorts i Sveriges historia i Gorby-rånet. Men i alla fall, så att jag hjälpte liksom till runt omkring och så där och förmedlade kontakter och sånt vad gäller dem.

Men jag blev ju värsta kassaskåpsbaksaren och sprängaren under flera år sen. Och blev upplärd då av liksom de här mä Kille som jag hade då känt i ett antal år tog sig kraftigt vatten över huvudet. Han hade fått för sig...

Det blev någon slags storhetsvansinne där, va? Det räckte liksom inte med att tjäna de här miljonerna utan det skulle tas in kapital så att man kunde liksom tjäna ännu många fler miljoner snabbt. Och det var ju en jävla misstag för att till slut kom polisen ikapp det här och då när de slog till så frös de ju pengar och då fick den här personen några andra problem.

Jag var mitt i den där smeten. Det var skitjobbigt alltså. Och då lånades det upp ännu mer pengar och så blev det samma visa igen. Och sen så blev det ju, det var ju liksom riktigt, riktigt allvarligt där.

Men det som hände mig var att jag blev pank och dessutom så hade jag den här killen som hade störst problem. Han hade bott i min lägenhet på söder så att det vart lite hett där kan man ju säga. Men då dråg jag till, det var då jag bestämde mig för att nu måste jag börja från noll.

Så att vissa gick till Arbetsförmedlingen, jag drog till Sydamerika och byggde upp kokainnätverk där istället. Typiskt liksom mig då. Skulle göra något. Men hur fick du den idén?

Ja det var väl egentligen jag och ett par andra killar som kom fram till slut att... Det behövs mer lad i Stockholm. Ja, men nej men alltså det var väl lite så att dels var en av de här personerna som hade klantat till det så in i helvete.

Vi tyckte väl på något sätt att vi ville försöka hjälpa honom också. Men vi insåg att det behövdes väldigt mycket pengar. Och sen så vi var ju insatta i den där branschen och miljön.

Så på något sätt, det låter helt sinnessjukt, men det är inte så stort steg när man är i den där världen. Utan vi behövde tjäna pengar snabbt. Hur menar du att det är ett stort steg att tjäna mycket pengar?

Nej, men alltså när man har varit kassaskåpssprängare och momssifflare och liksom umgåtts med rånargäng som har haft droger runt omkring överallt. Det är ju ett mindre steg om man har levt så än om man som Walter White helt plötsligt bestämmer sig för att börja koka amfetamin. Okej, du menar så?

Så det var ju det. Men plus att jag hade den här bubblan, energin och kreativiteten och att jag var dum i huvudet, såklart framförallt. Men jag åkte då över dit och var där i ett år och skickade hem en massa som jag sen sålde här då.

Dialogiskt vill säga tack till våra stolta sponsorer. Livskvalitet 24-7. X4 Energy som sätter standarden för energidryck. Låg socker, låg kalori. WorkNote gör det enkelt att ha betalt utan eget företag.

Skatt, moms och försäkring sköts så du snabbt får lön på kontot. Använd koden dialogiskt för rabatt på avgiften. Advokatfirma Olav Ingvald är trygg försvar för alla.

I alla fall det som hände var att eftersom det var så jävla rörigt och det var massa jobbiga människor som visste att den här killen hade bott hos mig, att jag hade jobbat med honom i flera år tidigare och så här så var det liksom att jag fick fronta mycket. Till exempel jag fick träffa Mille Markovic som hade blivit av med ett par miljoner och en vän, en vanlig svenssonkille hade på något sätt hade den här killen, han som hade problemen då, fått min vän att hjälpa till med att plocka ut pengarna i Spanien på något sätt. Han visste ingenting.

Helt plötsligt ringer han mig en dag och säger, Tåbe för fan, mina föräldrar ringer. Det står beväpnade jugoslaver utanför dörren och skriker. Jag bara, va? Vad är det som har hänt?

Ja, men du vet, jag tror att det är för att din polare där en gång för flera år sedan så bad han mig att hjälpa till när jag jobbade nere i Spanien med en grej. Kan det vara det? Kan det vara det liksom?

Ja, det var det. Så då jag fick ju åka då till, och det här var bara ett sånt möte jag hade. Då åkte jag till Gullmarsplan till hans krog där. Och på den tiden, det vet ju du, Mille var ju liksom, jag menar, det som jag skrev i min bok var det...

Mille var ju liksom, det första han sa till mig i telefon, det var vad Mille stod för. Jag sa till min kompis här, ge dem mitt nummer. Sen ringde Mille upp mig och det första han sa, vad är mina stolar?

Det var liksom Mille på den tiden. Men jag åkte ju dit där då helt själv i kavaj och skjorta till hans restaurang där och träffade honom och två bifar och konstigt nog en halvnaken tatuerad tjej också som var med på mötet. Men jag, alltså det klart att det var såhär, det kunde ju ha slutat hur som helst naturligtvis.

Och i hans värld, jag har ju aldrig varit så här att jag skyltar med. Jag har aldrig tyckt att ska man vara kriminell, det dummaste man kan göra är ju liksom att skylta med det. Jag har inga tatueringar, jag förutom när jag var väldigt ung så har jag inte kört, jag har alltid kört Volvo.

Jag skyltar inte med att jag har varit kriminell, jag har alltid haft företag och så här utåt sett, visitkort. Så det var inte många som visste vem jag var och det gjorde inte han heller. Så han tyckte väl att jag var en svennebanan som kom där.

De hade väl förväntat sig att jag skulle komma med mig ett gäng, men jag kom dit själv och vi snackade i en timme. Jag sa precis som det var och han fattade det fullständigt. Och faktiskt, när mötet var över så kramade han om mig och sa Fan det är stock i dig sa han.

Jag måste säga att jag har hört mycket skit om honom och så. Jag känner inte han, jag har ingen åsikt sådär. Men jag måste säga att jag kände respekt för honom efter det mötet och han visade mig respekt genom att aldrig höra av sig igen.

Kände du någonting speciellt när han blev skjuten? Nej, inte mer än att jag... Ja, det måste jag säga. Jag kommer ihåg när jag fick reda på det. Jag hade någon slags illusion om att jag någonstans längre fram hade velat träffa honom och prata med honom.

Det hade varit kul om han hade... Jag hade velat ge honom min bok och så här. Men det var ju innan det. Jag hade ingen relation till honom förutom det. Men jag tänkte nog också att det var väl inte helt oväntat.

Men han var inte ett sånt svin som många faktiskt säger. Och sen då? Vad hände sen? Ja, sen var det då. Jag kom hem, byggde upp ihop med några kompisar. En tredje gång byggde du upp.

Ja, gud ja. Flera gånger sen efteråt. Då byggde jag upp företag. Jag hade kontor på Dalagatan. Vi hade bygg, vi hade entreprenad, snöröjning och parkförvaltning.

Sen hade vi ett kontorshotell på Dalagatan. Och det var ju knarkcentral också naturligtvis. Så vi sålde ju kokain där. Vi tog hem stora mängder och styckade upp det och sålde i mindre portioner.

Vi gömde på restauranger och så här in på toaletter. Sen hade vi... Vi träffade aldrig kunderna utan vi körde bara på internet. Vi hade mailboxar då där vi lade i droppen bara.

Och så hade vi förbestämt adresser och så. Och sen så hade vi plats ett klockan då och då. Så gick de och hämtade det och så gjorde de likadant med pengarna. Höll vi på så länge och ända tills en av mina kompanjoner blev knäpp av droger.

Så han försökte köra en hostile takeover på mig. Det är sånt där som händer i den här branschen. Och jag var ju stolt och envis och drog det till sin spets. Och efter han, jag brukar säga det, efter han hade jag ju besparat mig en jävla massa dåligt mående där då efteråt om jag hade valt en annan väg.

Men å andra sidan blev det en ganska rolig historia av det. Jag tog ju in... Alltså han överraskade mig när jag var bortrest och hade hela planen klar och skulle sparka ut mig.

Då pratade jag med fel personer som skulle hjälpa mig. Och det slutade med att han blev bortförd istället och förlorade allting. Men jag hade ju missbedömt de här människorna för de...

Det slutade med att varje möte som kom så var det ytterligare en person som så här, han ska ha någonting också. Han ska ha, han ska ha. Proffit peruken alltså. Så det var brunt så här farbrorhår.

Jag har bild på det. Häftigt. Ja, så jag satte på mig den och skägg och sen så skaffade jag falsk lägg. Och sen så blev jag som efterlyst i fyra och ett halvt år.

Och du hette Uno? Jag hette Uno. Nej men sån. Men det hände mycket under den här tiden. Då tillverkade jag hasch och sen så sålde jag, körde det med gummibåtar över och sen så levererade vidare.

Och det hände massor. Jag blev blåst. Jag började om från början. Vad var det för människor du träffade? Under just den här perioden, nämn två personer som verkligen sticker ut.

När du var Uno. Ja, herregud ja. Men då skulle jag ju säga en kille som jag, då måste jag bara dra en lite längre story här då, det är att till slut i alla fall när jag hade hållit på med hashaffärerna där i Europa så blev jag goulad för en grej i Paris.

Så jag blev gripen. Som Uno. Som Uno. Precis. Men jag hade inte Uno-identitetskortet och passet med mig när jag greps. Så jag greps i Paris och blev förd till Fren som då är en riktigt gammalt skräckfängelse.

En gammal militär, Napoleons gamla militäranläggning omgjord till fängelse typ. Och hamnade där bland råttor och mögel och mord och självmord och så här. Och där var jag i ett år.

Och där inne lärde jag känna en kille som, jag har skrivit mycket om honom i boken. Jag kallar honom Jamma i boken, han vet inte det, men Jamma. Han var från paradisö och han var ju liksom, han påminde om Mourinho, fotbollsmanagern Mourinho, klass, karisma liksom.

Han jobbade som städare inne på jobbavdelningen och han hade liksom då fru och barn. Han hade företag och han sa, nej jag sitter från någon sån här bolagsgrej och sådär va, sa han då. Sen när jag kom ut blev, så här va, när jag satt i fängelset där i Frankrike, då hade franska myndigheterna kontakt med svenska myndigheterna eftersom jag var lyst.

Men dels var det annorlunda på den tiden, det var mycket slappare, de jobbade inte liksom så intimt som de gör nu. Men så de tyckte att de visste var de hade mig. Och det ska man fan aldrig göra om man är en myndighet.

Därför att jag lyckades med en bra advokat komma ut under övervakning och drog. Jag drog från Paris ner till Spanien. Och där bodde jag i en liten stad som hette Roses, hade en lägenhet vid stranden.

Och började jobba med fastigheter ihop med den här killen Jamma. Och en dag så satt jag på balkongen och han är en svensk tjej och jag längtade hem till Sverige och henne och sådär. Och då sa jag det till min kompis där att fan, jag längtar till Sverige.

Ja, men dit kan du ju verkligen inte åka, sa han. Och då sa jag, inte! Och då drog jag till Sverige, Uno Collin med paryken och allting. Och de sista två och ett halvt, tre åren som jag var efterlyst, så det som mörkades direkt under lampan brukar jag säga.

Så jag flyttade hit till Stockholm, hade lägenhet i stan, kontor på Skeppsbron. Där hade jag ett eventbolag, vi gjorde reklamfilmer med skådisar och musiker, Dogge och Morberg och andra. Och sen så hade jag tobaksgrossist, godisgrossist och matgrossist i Årsta partihallar, där jag hade min knarkcentral.

Vad var det för droger? Allt, alltså för att det visade sig att den här personen som jag ska återkomma till, Jamma, du frågade efter, Han var ju inte någon jävla företagsnisse. Han åkte runt i sin privata bil med sin fru och sina barn, fullsmetad med droger över hela Europa liksom.

Och han tog kontakt med mig i fängelset där för att han, här har vi en svensk snubbe som håller på med droger uppe i Skandinavien, där är det dyra priser. Så när vi träffades sedan i Spanien så, till slut så, när jag sa att jag ville till Sverige då, då slängde han fram några påsar, vad tror du om det här? Okej, vi kör.

Så första vändan så åkte jag med honom upp i bilen när mellanväggarna var helt preppade. Med hans fru och hans barn. Jag blev gripen, jag måste ha varit slutet av 2005.

Och jag var där i knappt ett år i Frankrike. Och sen så drog jag då till Spanien. Så det var väl 2007 typ när jag kom hem till Sverige. Och då startade vi då Sweden X, hette eventbolaget.

Och tobak, mat och godisgrossisten hette Grossdax i Årsta partihallar. Och under de åren då, två, tre år där, så bodde jag ju liksom här inne i Stockholm, efterlyst från två länder. Och jag måste fråga, den känslan och det sättet du liksom approachar människor under flykt och helt annan identitet än den du var, hur kändes det?

Dels var jag så jävla van vid att, på något sätt, fan när jag var liten, jag var den räddaste människan i världen. Jag var rädd för allting. På något sätt när jag kom upp i ålder, klart att jag fortfarande var rädd och nervös och så, men på något sätt så blev jag så jävla bra på att stänga av det.

Och sen var det det här att jag började anamma den här grejen. Vissa förstår vad jag menar när jag säger det, andra inte. Min tjej tyckte att hon fattar ingenting när jag säger att det är så mörkast direkt under lampan.

Men alltså, vad jag menar där är att jag kände mig på något sätt trygg. Ju mer vansinnigt det var, och ju mer att på fel plats på fel sätt, ju tryggare kände jag mig. Du var alltså kaosbetingad.

Ja, det skulle man kunna säga faktiskt. Det var lite som en drog för mig verkligen, att hela tiden utmana och att... Trivas i kaoset. Ja, trivas i kaoset. Så jag var ju här hemma då.

Det var helt galet, va. Jag hade tjej här och jag gick runt med min peruk och ibland bara med keps. Familjen? Ja, alltså mamma och pappa visste ju då att jag var efterlyst och allt det här.

Men det är ju det jag återkommer till då, det här med lögnerna, va. Som hela tiden har byggt upp ångesten inom mig. Och jag kommer så väl ihåg, jag ljög ju om allting, va.

Jag ljög och sa, nej men jag har blivit lurad i det här och... Jag var så jävla liksom bra, särskilt för min mamma då. Hon, åh Tobias, det är synd om dig. Ja, jag har blivit lurad och visst har jag gjort lite misstag, men...

Och så, va. Så jag verkligen bara blåljög dem jag älskade mest rakt i ansiktet. Och det är liksom ett stort sår i mig fortfarande, va. Att jag känner det. Och jag var bra på det, liksom.

Två saker som jag vill liksom, att vi går vidare med innan vi avslutar, det är liksom... Vi har inte ens kommit till amfetaminen. Nej, men det är dit jag vill komma.

Hur hamnade du där? Ja, alltså då, till slut så i alla fall, i det här livet som efterlyst, så gjorde jag affärer med en person för mycket, kan man väl säga. Som snubblade på orden och jag tror inte han riktigt menade det sådär, va.

Men han blev nervös i ett förhör och råkade säga att han visste var jag befann mig just då. För då letade de efter mig. Och då var jag på väg till ett bröllop på ishotellet i Jukkasjärvi.

Mitt i vintern. Och då kom polisen dit och grep mig där. Så då var det over. Då förlorade jag allting igen för tredje gången. Vilket år var det här? Vad sa du? Vilket år var det här?

2010, 5 januari 2010. Vad hände då? Då fick jag ju sitta av mina fyra år. De tog ju inte mig för något nytt. Så allt det här som jag gjorde däremellan och efteråt hade jag ingen aning om.

För att du var Uno? Ja, precis. Ja, men det var ju det. Ja, men exakt. Men i alla fall, så då fick jag sitta av och blev kommit ut 2012. Och det var ju då jag var bland annat på Beateberg där första gången.

På den tiden då när det var bra där. Så kom jag ut och men inte fan fällde ut det till pulver i hotellsviten, la det i en likadan väska som kunden och gick ner i pianobaren och bytte väska. Jag hade så stora skulder så att det slutade med att jag hade flera stora fasta labb, stationära labb i Sverige.

Jag började göra oljan själv i Baltikum, fällde ut i Frankrike och Tyskland och jobbade över hela Europa med det. Hur länge höll du på med det här? Några år, från kanske 2014-15 till 2018.

Hur torskar du? Jag, det var ju egentligen på två håll. Det är klart att det var mitt fel, givetvis. Man väljer ju själv vilka man jobbar med, så i slutändan är det ju mitt eget fel.

Jag tog mig vatten över huvudet, det blev så stort. Jag hade tillverkning på flera ställen i hela Europa, jag gjorde affärer från, höll på med annat, med hasch från Marocko, gräs. Så det var många losers?

Ja, tvättade pengar liksom över hela Europa. Jag hade vita fasader, företagså, bland annat då hade jag en golfrestaurang, ett cateringkök och ett restaurangkök i Karlskrona. Där hade jag då mitt sista stora labb i Sverige.

Då tillverkade vi, eller jag, amfetamin på natten och cateringmat på dagen och levererade catering till företag och skolor och så där på dagen och sen på natten. Sen så hade jag då min kompis Tony som min tredje bok handlar om, Knarkulansförare. Han hade en ambulans som vi kallade det för Knarkulanen.

Jag sa ju att det är osannolikt, det var en gammal begagnad ambulans som han är expert på bilar, renoverade den, gjorde den snodde delar från nya, gjorde den helt ny. Kopierade det nummerskylt till befintliga, snodde en ambulansförareuniform, lägg allting. Körde runt mitt amfetamin och sålde.

Men i alla fall, Knasen det var, från början då, ett halvår, över ett halvår innan jag greps så hade jag ett huvudlager i Hässleby och där hade jag idiotiskt nog gått med på att snubben fick ha en kamera utanför för att, ja visst, fullständig katastrof. Han sa ju då att han hade ett system där det var krypterat och att den raderades. Det var inte bra, men det som var det dumma då var att han ljög om att han hade en kamera inne i lokalen också.

Det sa han ingenting om under då typ ett års tid eller så. Och han blev gripen där på hösten 2017 för en skitgrej i sin lägenhet och då tog de hans dator. I den här datorn låg den här appen och den var ju inte alls krypterad utan de knäckte ju den.

Och där hittade ju då poliserna. Och han kom ut den här killen och jag träffade honom flera gånger och han sa ingenting. Inte ett fucking ljud om den här kameran inne i lokalen.

Och det var ju tiotals timmar med film på mig när jag och mina grabbar kartonger med droger och stod och snackade om tillverkning och allt möjligt. Och sen då Tony några månader senare. Så det var ena hållet.

Andra hållet var att Tony levererade till några killar som hade span och då fick polisen upp ögonen för Tony och till slut så fick de upp att det var jag. Och så lade de ihop ett plus ett. Jaha, nu fattar vi.

Och då grep de mig på tåkhotell när jag var där några dagar senare bara. Slet ut mig med dragna vapen och luvor och slet ut mig halvnaken och slängde in mig. Och då tog det slut.

Hur kändes det? Känslan när det var klart? Kände du såhär, nu är det klart? Nej, jag visste att det var klart. Jag hade span. Jag visste det. Jag hade massa med stasher här i Stockholm som jag lyckades röja undan.

Jag var ganska självsäker ändå. Jag tänkte, jaha, jag hade hoppats på att jag skulle kunna smita från landet och så. Det kunde jag inte. Men jag greps och jag tänkte, jaha, de har haft span på de här affärerna jag gjort här i Stockholm.

Jag har fått undan det mesta. Några kilo tänkte jag så här, det är en skitgrej liksom. Så jag tar mitt straff och så kör jag på. Sen så efter ett tag i häktet där så kom ju polisutredaren som jag sen blev i stort sett polare med.

Nu ska vi titta på film, Landehag! Och så var det över. Men hur lång straff fick du? Du fick ju tio år. Ja. Och sen liksom så skrev du en bok. Ja, alltså grejen, det viktigaste av allting egentligen som har hänt i...

Okej, jag har fått barn och träffat den kvinnan i mitt liv och allt det här. Men förutom det, det viktigaste som har hänt i mitt liv det var ju när jag efter ett års hård isolering inte orkade tänka på rättegången längre och bestämde mig för att jag kommer bli knäpp. Jag måste tänka på något annat.

Då för första gången i mitt liv så tänkte jag att nu ska jag tänka på vad har jag gjort liksom. Och då var det som det slog ner en komet i huvudet att allting kom till mig. Alla jag har skadat, allt dåligt jag gjort, alla lögner och jag...

Alltså ångesten, det går inte att beskriva det. Den kröp i mig va? Så jag var tvungen att sluta tänka på det med och då bestämde jag mig för att för att distrahera mig själv så ska jag liksom tänka på försöka ta reda på, vad är det största problemet i världen och hur skulle man kunna göra någonting åt det?

Och då hade jag fått in tv och då började jag titta på program om klimatkrisen. Och snabbt så förstod jag ju. Jag var väldigt mottaglig där och då. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta reda på det allra största problemet.

Alltså det finns så mycket, det finns ju rasism, det finns ju liksom hur vi behandlar djur, hur kvinnor behandlas. Alltså tusen miljoner kriminalitet naturligtvis och allt galet som jag har gjort som är helt åt helvete fel va. Men på något sätt, jag vill ta reda på någonting som står utanför mig.

Och då förstod jag det allra största problemet vi har är klimatet. Och samtidigt så förstod jag ju att inte nog med alla lögner, alla människor jag har förstört med sprit och knark och allt som jag har gjort så har jag dessutom då också levt, konsumerat mycket mer, kört mycket mer bil, flugit mycket mer. Så att det tog knäcken på mig.

Allting kom till mig. Och då höll jag på, jag hade tvärtt livet av mig om jag hade kunnat. Men då kom uppenbarelsen och sa Res dig din jävla sopa helt enkelt. Ligg inte där och tyck synd om dig själv, ta tag i dig själv, berätta allting, stå för vad du har gjort och gör någonting bra.

Det är liksom ditt ok det här. Och där vände livet. Vad värderar du som högst men som du anser att gemene man inte värderar lika högt? Kunskapen om klimatkrisen.

Okej, så det är klimatet som är det viktigaste för dig, bland det viktigaste idag? Ja, därför att utan en biosfär så kan vi inte ha alla andra problem. Jag är till exempel aktiv antirasist.

Jag arbetar mot människor som anser att kriminella inte ska få någon andra chans. Jag engagerar mig mot sociala orättvisor och så vidare. Och jag säger inte det för att jag förringar alla de här grejerna.

Det är otroligt viktigt, allt det här. Men utan en biosfär så kan ingenting leva på jorden. Så jag vill att de som hör det här ger vetenskapen en chans. Vetenskap handlar om fakta, inte om åsikter.

Många har åsikter. Absolut, och jag håller med dig. Men du, tack så mycket för din berättelse. Man skulle kunna ha suttit här hur länge som helst. Innan vi går in på lagboken, dina tre böcker.

Du har ju nämnt tre olika böcker här. Men du har bara släppt en. Jag har släppt Amfetaminkokaren. Sen skriver jag ihop med Örjan Elomsson. Så skriver jag boken om honom.

Och han är ju då med i min bok rätt mycket. Om ni tycker att min story är galen så är hans story lika galen. Han sitter nu i en livstidscell i Indonesien. Han har suttit i 15 år.

Men han har ändå kontakt med mig hela tiden. Och han hade kontakt med mig när jag var kriminell och så vidare. En helt galen historia. Den kommer ut i oktober. Och sen så är då bok nummer tre som är planerad Och driver företag med andra människor som har en ryggsäck, som har haft problem.

Så i stort sett allting jag gör nu bygger på att göra gott och göra det tillsammans med människor som på ett eller annat sätt lever i utanförskap. Tack så mycket för att du kom. Tack så hemskt mycket.

På återseende. Tackar. Ja, på återseende.