170: Minnenas allé

Detta är ett specialavsnitt med ett valda delar från avsnitt 1 till 10 av Edward Bloms smörgåsbord. Nu åker vi nio år tillbaka i tiden. Välkomna! Edward Bloms smörgåsbord!

Medan jag korkar upp här tänkte jag att du kunde berätta varför vi sitter här. Ja, vi sitter ju här för att jag har fått en podd, Edward Bloms smörgåsbord. Så nu är tanken att återkommande varje vecka ska ni få träffa mig över...

Det blir det ju inte, utan över trådar och nät och i era öron på ett eller annat vis. Ja, men det tycker jag att vi tar och skålar på direkt. Skål! Ja, hur känns det att ha en podd numera?

Jo, men det känns bra. Just att sådana här viktiga saker i samhället att man får utrymme för att försöka få folk att samlas kring Lille Pilsners väl och ve och sånt. Det känns väldigt bra.

Ja, då sitter jag här med Edward Blom. Och du ser på glasen vi har framför oss, så jag tror att du kan gissa vad vi kommer att dricka här direkt. Ja, jag misstänker att det är någonting som är rött och någonting som möjligen är vitt eller starkvinsartat.

Det röda i alla fall, det ser ut att vara en bourgogne, vad trevligt. Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Det är två bourgogne-kupor här. Vi har en Louis Rado här från 2014.

Stämmer det överens lite grann med det tema som vi kommer att ha i den här podden? Men medan jag korkar upp här tänkte jag att du kunde berätta varför vi sitter här. Ja, vi sitter ju här för att jag har fått en podd, Edward Bloms smörgåsbord.

Så nu är tanken att återkommande varje vecka ska ni få träffa mig över... Etan blir det ju inte, utan över trådar och nät och i era öron på ett eller annat vis. Ja, men det tycker jag att vi tar och skålar på direkt.

Skål! Bourgogne blir man lycklig av, kan man konstatera. Jag lärde mig av en operasångerska en gång att det enda som hjälper om man har tappat rösten och ska upp på scenen och sjunga arior, det är att gurgla sig med varm punsch.

Rikligt med varm punsch. Så medan Edvard sitter här och värmer upp och kurerar sig så ställer jag fram två stycken glas på bordet. Det smakar ju betydligt bättre än jod, måste jag säga.

Det finns de här olika nivåerna på förkylningstvärg, gurgla med saltvatten, okej, inte jättegott. Gurgla med Wademecum, ganska gott. Gurgla med jod, ganska äckligt.

Och gurgla med punsch är faktiskt väldigt tilltalande. Jag förstår att du har valt just punchen idag som medicin. Vad har vi för glas framför oss här? Det står ett par ölglas, skulle jag säga.

Eller porter. Ale eller porterglas skulle jag tro att den här formen signalerar. Det här är ganska... Nej, det är inte pils. Det måste vara någon form av överjäst, tror jag.

Ja, det är helt rätt. Vi har ett ale-glas och inför den här poddens tema så har jag valt en barley wine. Men åh, vad trevligt! Och vi börjar med bötets barley wine från Nynäs Hams ångbryggeri.

Och vi kommer komma tillbaka till varför vi dricker just öl, det här ölen och varför det här ölet heter vin. Just det. Men vi smakar på det här. Skål! Mm! Vilket trevligt.

Mulligt. Ja, jag är väldigt förtjust i barley wine. Det finns ju barley wine... De mer traditionella barley wine kan ju ibland vara så att de är söta som ice wine eller som koncentrerad apelsinjuice eller sådär.

Men det är ju inte den här alls. Ofta de svenska mikrobryggerierna har ju ofta valt att ta ner sötman markant i sina barley wine. Och det tycker jag blir intressantare när det liksom...

Eller att det blir bara frukt och socker. Även om det finns ett tillfälle för alla ölktyper. Ja, trots halvfluss så har du antagligen haft en fullspäckad vecka som vanligt.

Den har varit fullspäckad. På måndags var vi på tryffelveckorna på restaurang Aubergin på Östermalm som har blivit lite av en tradition att vi går varje år. En restaurang som faktiskt tillåter att vi tar med våra vilda barn också vilket är väldigt vänligt.

Och det var helt fantastiskt. Jag är ju väldigt förtjust i tryffel och Gunilla också. Det var ju en hel sån här avsmakningsmeny med olika tryffelrätter med pasta och det var hjortstek och det var allt möjligt läckert.

Men det jag varje år blir riktigt salig över det är en ganska enkel rätt, nämligen den där äggröra. Men det är äggröra, det är så milt och fett och milt och krämigt att där lyfts tryffeln fram. Tryffeltonerna otroligt bra.

Det tycker jag är alltid det allra största upplevelsen. Det som är så fantastiskt med tryffel är att det behövs inte mer än ett ägg och lite fett. Och så har man en gudomlig måltid som är bland det bästa man ätit i livet.

Det är helt fantastiskt. Det är verkligen himmelskt. De här dofterna, det är nästan feromoner som tryffeln släpper ut. Det gör ju att alla blir lyckliga i sällskapet.

Jo, men det är ju det. Det är uppenbart någonting i det där som nästan som man blev berusad av. Ett tag var det som när man hade rökt en cigarr lite för häftigt att det nästan fick lite hjärtklappning några minuter innan det började gå ner igen.

Så det är absolut, det är något väldigt speciellt med tryffel. Allra fan, vi har kommit till listan. Nummer fem, där har vi whiskytoddy. Historiskt så har man ju druckit whisky, inte som idag, utan blender är ju en ganska ny företeelse om man räknar.

Det var väl, vad kan det vara, 150 år sedan man började med blender eller något. Historiskt har man ju haft bara ren maltwhisky. Men den är ju otroligt koncentrerad så man drack faktiskt den oftast utspädd på olika sätt.

Och oftast vintertid då drack man den i princip alltid med hett vatten. Så det här var ett väldigt vanligt sätt att dricka whisky. Både i Skottland än idag så är det såna här keramikkannor i alla gamla pubbar.

Och det är just det för att man historiskt fick så hett av vatten i dem. Men även om du till exempel läser Dickens, till exempel Great Expectations, när de går in på någon liten pub där i något litet samhälle och det är kyligt och dimmigt och grått och jäkligt och hemskt. Och straffångarna som har rymt springer ute på heden.

Då är det självklart att de dricker just en varm whiskytoddy. Och man kan hälla ganska, man behöver ganska lite whisky. Tar man till exempel en Lafroig som är otroligt intensiv, torvig, rökt, smakrik.

Så kan man hälla åtta, nio, nästan tio delar hett vatten. Och det smakar fortfarande mycket. Vill man ha starkare kan man naturligtvis ner sig med fem delar hett vatten eller så.

Men det är inte så att man bara ska vattna lite grann som man alltid gör med whisky. Utan det handlar om att det ska domineras av vatten och ändå sprider sig de här dofterna i hela rummet. Att det doftar torrmossa överallt och ångorna stiger.

Och det löser upp i din näsa och dina bihålor och det rensar ditt strupe och smaken kommer överallt. Skål! Det är egentligen bara maltwhisky med hett vatten. Ja, det är så enkelt.

Inga ägg, ingen... Nej, det är ingen äggtodd. Man blandar ju lätt ihop det för att i Sverige är äggtodd eller äggnag mycket vanligare än den klassiska todden. Todden historiskt har ju varit sprit och hett vatten.

Och i de finare salongerna så var det även socker och kanske citron i. Men här är det bara hett vatten och det är inte det lyxigaste sättet att dricka en fin whisky. Det är naturligtvis skulle många riktiga whiskynörder tycka totalt förstörar.

Men jag tycker faktiskt att det är ett väldigt härligt sätt att dricka whisky. Och vilken temperatur är det rekommenderat att man har på vattnet? Sjudande, det ska ju inte koka, men rejält hett.

Det ska brännas lite när man får det, som kaffen ungefär. Jag läste faktiskt Det var bara för att det kändes så miserabelt. Det kändes så ensamt, övergivet, man kände sig bara helt olycklig.

Men om jag hade öppna spisen på, då kände jag inget sånt. Då kände jag mig som jag hade en gemenskap. Fast det var en eld. Det var på något vis som alla öppna spisar var sammankopplade.

Och alla som sitter vid sin öppna spis har någon sån där övernaturlig koppling till varandra. Det här måste ju vara nedarvt i oss i generationer också, att när man är ute med somretent så är det en omedelbar samling, både för värme och ljuset och känslan. Och de bästa samtalen sker ju oftast när det finns en eld med.

Det gör det. Alltså det är ju helt fantastiskt om gånger man har varit iväg med något gäng och sitter kring en stockeld. Det är allt för få gånger i mitt liv. Historien blir lite bättre.

Det blir väldigt mycket bättre. Jag ska inte säga att det är ens i år längre jag har den typen av tillställningar. Men det är helt fantastiskt om gånger man har varit på någon svensk ställe och man har den här stockelden och alla sitter och trimmar.

Ja, om man fiskar blir fiskarna större, om man har varit på fest blir kvinnorna vackrare. Det kan jag tänka mig. Men den blir längre. Och då är vi givetvis spända på första platsen.

Nummer ett på listan är Tweed. Vi har varit lite inne på det tidigare, men det är ju tygernas kung verkligen. Det är så otroligt charmigt. Jag älskar verkligen Tweed.

Det är ju ett hårt, grovt material som egentligen är tänkt för att kanske vara ute och jaga eller gå i skogen eller på myrar och hedar. Men i en rejält kall och dragig bostad kan du också gå omkring i det. Det är ju helt omöjligt att ha en riktigt Tweed-kavaj i en svensk lägenhet, för det blir ju för varmt.

Därför görs det ju så här fusk-Tweed som är till för export utanför England, som är alldeles för tunn. Medan den riktiga Tweeden som är oförstörbar, då får du sänka temperaturen rejält. Men ingenting är så brittiskt, ingenting är så mysigt som Tweed, skulle jag säga.

Det är ju fortfarande det som kallas för Harris Tweed. Det är ju handspunnet för att få heta Harris Tweed. Tweed är ett enormt tidlöst material också. Det fick ju stort uppsving när de här Sherlock Holmes nya avsnitten började sändas.

Jag tror det var 2010 med Benedict Cumberbatch. Och han hade ju Tweedrock på sig och då drog försäljningen iväg med en gång. Det är intressant. Det finns en äldre, gammal svartvit Sherlock Holmes-inspelning som är känd överallt.

Allt går i Tweed-kostym, som är så otroligt elegant också. Tweed heter ju också min absoluta favoritbar i Stockholm. Just det, just det. Där man sätter sig i kösterfiltfåtöljer och har en spritlista utan dess like i en fullständigt tidlös atmosfär.

Och när den invigdes så hade den lika gärna kunnat funnits i 100 år från dag ett. Otroligt charmigt. Övrigt är jag spelade in min reklamfilm för Edvard Blomskyl.

Just det, det stämmer ja. För några månader sedan. Vi har varit ute och ätit flera gånger när du fått in ärtskott. Ja, alltså man vill ju gråta. Ärtskott hör inte hemma på traditionell svensk julmat.

Ärtskott hör inte hemma redan. Senast idag fick jag ärtskott. Jag gick på en mycket hedervärd inrättning som är en av de mer traditionella husmanskostställena i hela Sverige, nämligen Östra station, som är fantastiskt om i originalinredning från 1931.

Men tror du inte på min sega fläsk med löksås att någon hade petat dit ett par små ärtskott? Man kommer aldrig undan dem längre. Till och med när vi var i Lettland i somras på traditionell svart ärtsoppa, så nog fan låg det ett ärtskott där.

Men man blir ju både arg och ledsen. Arg och ledsen och illa smakare. Och svårt att få bort. Det enda som är värre är de där som var populära 10 år tidigare med de här stora nyssarna av timjan.

Just det. Färsk timjan som bara inte gick att äta i den formen. Det var ju liksom segt. Och det var helt fantastiskt för kockarna när de fick tillgång till färsk timjan så de överarbetade.

Precis. Alltså det är precis som man hånade pappa alltid för att han levde kvar i 70-talet. Vad han än serverade för brun rätt skulle det alltid klippas lite grön persilja över.

Och det skrattade man åt i 15 år efter 70-talet. Och sen kom det tillbaks i form av de ännu värre ärtskotten. Persilja är åtminstone gott. Det är de här luftfickorna från 70-talet som bubblar upp igen till ytan.

Folks rädsla för att maten ska ha naturliga färger, det måste alltid vara något grönt på. Vi har en otroligt viktig vett- och etikettfråga. Och det är från Ida Berg i Uppsala här som brukar duka med virkade mellanlägg mellan tallrikarna.

Men de är inte helt säkra på vad man lägger mellanläggen när man dukar ut de första tallrikarna. Vad ska man göra med de virkade mellanläggen? Ja, det är en intressant fråga.

Ska man låta dem ligga kvar på bordet eller ska man ta ut dem? Kan man väl koncentrera frågan till. Jag skulle säga att den är ganska lätt. För det första, mellanlägg.

Ni kanske inte har det hemma, då är ni vare sig tanter eller högborgerliga eller småborgerliga. Mellanlägg måste man ha, annars klockar tallrikarna mot varandra. Om man kör klassisk stil så dukar man in alla tallrikarna på hög för de olika rätterna redan i förväg.

Men att inte ha mellanlägg, det är som att inte äga fiskbestick. Ja, men precis. Det är det faktiskt. Mellanlägget är en viktig liten detalj som jag aldrig skulle vara utan.

Men frågan är, vad ska man då göra? Jo, man ska duka ut dem. Dels kan man säga så här lätt prosaiska att om alla har dem bredvid sig så kan de ligga lite i vägen.

De blir smutsiga och man måste disktvätta om dem. Men det är ju en världslig fråga. Men det är en allmän etikettregel att det som har använts ska bort. Tallrikar man har ätit på, vinglas, man har ju alla sju vinglasen stående när man börjar middagen, alla rena.

Men så fort du har druckit och det vinet är slut, den drycken är slut eller det ölet, då försvinner ju de glasen. Men man behåller alla glas där det finns dryck kvar. Ja, det gör man vanligtvis.

Man behåller inte julöl efter två timmar när man kommer till den här rätten längre fram när det är uppenbart att det inte längre passar till rätterna, så tar man bort dem också. Man kan ju inte gå tillbaks hur långt det är man får arkiv. Men gamla tomma brödkorgar, allting som inte längre används tas bort och därför ska även mellanläggen tas bort.

Nackdelen med det här, det som kan göra att folk kanske ställer sig frågan, för egentligen är det rätt självklart. Man tar bort mellanläggen när de är klara. Men nackdelen är ju att då måste du komma där med dina fingrar på andras tallrikar.

Och har du extremt äckelmagade gäster och kanske inte har den bästa finmotoriken så kanske du kan råka snudda. Du behöver inte göra det, men det är ändå många mellanlägg som är liksom små hål i sig. Och då kanske du snuddar, i alla fall kan man tänka sig teoretiskt att du skulle råka snudda med handen mot någons tallrik där de ska äta mat.

Det är ju ett nackdel. Är det en väldigt enkel rustik fest med kamrater, lite mer dryckesbetonat, då brukar jag bara skicka runt en champagnehink. Och så får var och en slänga sina mellanlägg där.

Det kan man lösa så. Men är det en elegantare tillställning så måste man plocka bort dem när man plockar bort tallrikarna. Och vet man med sig att någon kan tycka det är lite obehagligt, på med bomullshandskarna.

Det kan tyckas otroligt fjantigt, men vad gör man inte för sina gäster? Och det har vi konstaterat i en tidigare podd att man gör allt för sina gäster. Jag tänkte här, det här kommer inte bli lätt Tar vi igenom område och av all konstig slump, eller om det är Guds vilja, så lyckas jag komma förbi just det huset där min golven Martin tagit sig in någon halvtimme tidigare eller timme tidigare.

Också i sökandet på Kravskrav. Vi hade ju splittrats upp då, alla dessa ädla riddare. Och han hade istället hittat ett radhus där det bodde finnar. Och då ville han ju få tala om hur mycket han älskade Ivar allt och olika finska poeter och designers och arkitekter.

Och hur mycket han älskade finskt sprit. Och de hade gett honom finskt sprit och det hade fullständigt slagit ut honom. Så han låg och sov på deras farstu, men de hade dörren öppen, han hade huvudet inne.

Och de visste inte var de skulle dra av honom. Och när jag hade vaknat ur det här diket och tagit mig upp ur snötäcket, så tar jag mig hem och då kan jag just passera den här dörren där jag ser Martin ligga med fötterna ute och finnarna inne liksom. Och den tredje av oss, han höll sig alltid lite mer nykter.

Han hade lyckats ta oss tillbaka till första stället, men skämdes att han inte hade hittat Kravskrav. Jag lyckades återfinna honom och så fick vi liksom skicka ut ett helt grupp av människor som då ska bära Martin tillbaks till. Och ingen av oss tre har lyckats ta oss upp för trappan, för han bodde, vår golvenmast bodde där festen var, i en etagevåning kan man säga.

Man kom in på bottenvåningen, men där fanns bara tvättstugan och sen gick man upp för en trappa och där var själva lägenheten. Så vi blir alla sovandes, vi sticker ner för trappan, alla gästerna som ska gå hem får liksom gå mellan oss där vi ligger och snarkar. Och stackaren Martin hade tappat sina glasögon och nästa dag säger han att han är också katolik och sen så, jaha, det här var inte bra.

Han är väldigt ordentlig liksom jämfört med mig, kanske inte jämfört med andra. Och sen, ja men om glasögonen är kvar och oskadda, då har Gud förlåtit mig, säger han på morgonen. Och så åker han dit och så lyckas han ta sig ner mot kravskrav.

Vi kom ju aldrig fram till kravskrav. Och då hittar han en lerig plats där man ser en stor, stor p-plats och där ligger glasögonen mitt på. Och så har det åkt en bil på ett enda ställe, då åker rakt över glasögonen och krossat väggglasen.

Och så tänker jag, ah, jag går och byter! Det finns ju mängder av varianter på Bloody Mary och min favorit är surf and turf. Och det är en Bloody Mary med stora räkor som hänger över kanten och så givetvis en stor, knaperstekt skiva bacon som sticker rakt upp.

Åh, vad trevligt. Och så gärna en liten pinne med ost och oliver. Bacon är ju väldigt trevligt i drinkar. Går ni in på Youtube och söker på mitt namn och bacon så kan ni se när jag blandar Manhattan på bacon whiskey.

Och hur man gör en bacon whiskey. Sådär, ska vi se. Nu har vi fått till varsin Bloody Mary och så är vi kvisten i här. Grön och fin. Så vi ska ta en liten bild här när vi skålar.

Ja, men det är väl trevligt. Så kan vi lägga ut på Instagram. Skål! Skål! Mm, åh vad gott. Det är knappt jag skriver seriösa artiklar som jag har blivit känd för eller berätta historier, utan det är den här när jag äter baksmällost.

Och jag ska väl säga det, många har frågat, är det äkta? Nej, det finns inget filmteam hemma hos mig när jag vaknar bakfull, utan det där filmklippet är hög sminkat mig själv till bakfyllda. Men jag har ju sminkat mig så som jag brukade se ut när jag var ung och extremt bakfull.

Det ser väldigt autentiskt ut. Ja, det är en skicklig sminkning jag har gjort med svart under ögonen och vitt i pannan och rött på näsan. Och sen gjorde jag, jag åt smältost, mikromsmältost mycket när jag var ung som just baksmällekur.

Man får ju, endorfinerna sätter igång och pumpar när man får så mycket fett i sig. Någon gång har jag till och med beställt det på restaurang, den här taxifiket som fanns på Pontjärgatan för de åren. Dit kom vi ett gäng fyra på natten och baksmällan hade väl långsamt redan börjat sätta in eller jag tyckte den började förebyggas.

Och vi var helt utslutna. En skulle jag åka hem på något vis, alltså ta sig hem kommunalt. Så han beställde in en lite kaffe, någon beställde in något annat och jag beställde in just kan du ta en halv ost, lägga i en mikro, smälta precis och sen ge mig den med en sked.

Och det där taxifiket var alltså öppet 24 timmar om dygnet, året om, år efter år. Alla de konstigaste individerna i stan kom ju dit. Servitrisen hon inte ens höjde ögonbrynet, hon såg ut som om jag hade beställt en slät kopp kaffe.

Det var hon läste beställningen hon hade hört. Fem minuter senare kommer hon ut med en ost som jag i samma klass som om jag hade gjort den själv. Det är helt underbart.

Under dina studentår så hade du mängder med knep för att kunna leva vidlyftigt när det behövdes. Med små resurser ändå. Jo men det hade jag absolut. Ofta var det ju det att då fick man ju studiemedlet bara två gånger per termin.

Så det gynnade ju ett liv där man slog på stort vid vissa tillfällen och sen fick man leva på surkål de sista två månaderna. Men det där gillade både jag och flera av mina vänner lite grann att hade man inte så mycket pengar kvar då gick man ändå hellre på operabaren eller bakfickan någon kväll och så brände man allt. Då åt man ostron och drack champagne och sen hade man inga pengar.

Vad räcker att kunna liksom leva halvdant två veckor? Då kan man lika gärna vara helpank och leva på rester liksom eller åka på vigrians. Det blir ju, ja. Men jag hade många tips hur man kunde liksom äta gott ändå.

Jag köpte ju väldigt mycket hönor och långkokkött som högrev och bringa och sådana saker som kostade 40 kronor kilot och som gick att göra mycket kolrotsaker. Och sen gjorde jag eget vin. Det egna vinet var väl inte så gott att dricka men det var jättebra för att ha i alla grytor.

Så man fick vinsåser och man fick boffbargånger och sådant till ett väldigt matligt pris. Det önskar jag 1800-talet. Ja, det är mitt absoluta favoritårhundrade. Det känns ju nästan som att du är född i fel århundrade.

Att man har lyft ut en 1800-talsfigur som kunde ha glidit runt världsvan på krogarna i Stockholm. Lite är det väl så att mycket i 1800-talet hade ju passat mig som hand i handsken. Hela levnadssättet, kroglivet, maten, egentligen konsten, musiken, arkitekturen, umgängessättet, lite mer fria livet om vi talar att man lever i ett borgerligt liv, litteraturen.

Så hade jag levt i ett liv som min farmors morfar eller farmors farfar kanske levde. Nu var de i och för sig från hantverkare, de var företagare, men den ena var bokbinder och den andra bryggare. Så de hade ju en viss arbetsdisciplin som kanske var lite högre för att de kom från att först ändå vuxit upp med att jobba med sina händer på långa, långa arbetsdagar tills innan de lyckades bygga upp sina företag.

Men många av de borgarna som var lite mer försåldes på att göra husaffärer och grosshandel och import och sådant där, de hade nog ett väldigt härligt liv på 1800-talet. Och alla fick det faktiskt. Man säger, okej det var bara de som hade det bra som hade det bra.

Ja, men alla fick det mycket bättre på 1800-talet. Om vi tar 1700-talet som på många sätt är väldigt charmigt när man läser om Bellman och Gustav III så är det ju fantastiskt. Men för vanligt folk, vanligt folk fick 90% av sin näring via spannmål.

Man åt alltså nästan inget annat än bröd och gröt och brännvin. Det var väldigt, väldigt fattigt. Det förekom fortfarande svält. Det var väldigt torftigt, väldigt hårt.

På 1800-talet får alla det otroligt mycket bättre. Vi får bättre jordbruks Så jag tror vi går vid 225 milligram enheter och vi låg uppe på 400 i den. Ja, det är fantastiskt att ni inte fick något dåligt då heller, för jag tycker att två gånger i mitt liv har jag råkat få dåliga ostron.

Alltså som man sedan legat hela natten och mått dåligt, och det är ju inte roligt. Nej, den är fruktansvärd. Och bägge gångerna var på bra restauranger, så det är inte helt lätt att kunna kolla det där.

Det här med tillbehör, det finns en holländsk matkribent på 1600-talet som heter Johan van der Beverwijk. Och han skriver att det behövs salt, peppar och citron för att skölja ner det kalla slemmet. För alla har ju inte älskat ostron bara för att det var en viktig proteinkälla.

Det är sant, det är sant. Men idag när man äter sushi och rå fisk och sånt, det är inte längre så konstigt. Nej. Det roliga är att man kan faktiskt äta fattigmansostron också.

Det är någonting jag aldrig har fått i Sverige, men i USA någon gång. Man får ju väldigt ofta grillerade ostron i USA. Och då blir det nästan som musslor i smaken.

I Mobile till exempel åt jag fantastiska grillerade ostron som jag sedan har efterarmat ett recept som man kan hitta i en av mina kokböcker. Jag kommer inte ihåg vilken av dem, så ni får köpa båda. Men där träffade jag också några gånger på att man faktiskt serverade musslor, råa.

Och då är de ganska lika ostronen. Det är inte riktigt samma sak, men det är en sorts fattigmansostron. Och det kostar ju en tjugondel av ostronen att köpa. Men det måste naturligtvis vara musslor av bästa kvalitet.

Ja, man måste vara säker på ursprunget. Det måste man verkligen vara. Men det kan vara lite så där om man är en fattig student och har blivit väldigt förtjust i ostron så man inte kan låta bli det varje vecka.

Då kan man använda lite råa musslor istället ibland. Vi för oss över till en lyssnafråga kring vett och etikett. Och här kommer den från en person som vi kan kalla för Hanna Backe.

Då jag ganska nyligen börjat lyssna på er podd har jag först nu lyssnat på avsnitt två, Tweed. Jag blev riktigt intresserad kring det med vett och etikett kring om man är värd eller gäst. Jag tycker att om man är värd är det helt okej att hinta om att man är trött och att gästerna bör gå hem.

Jag har dock en vän som tenderar att bjuda hem folk efter middag på stan och bjuda på en drink för att ganska snabbt därefter säga att hon är väldigt trött och det är dags för gästerna att gå hem. Min fråga är nu, är inte det här ett extremt etikettbrott? Alltså man får säga två saker.

För att kunna svara på det här så måste man verkligen känna till alla detaljer. Och det första jag ska säga är att det finns ju inte någon allmän överenskommelse hur länge en bjudning ska vara. Jag vet att jag har varit på middagar hos folk och när jag var ung student så hade jag förväntat mig att man bjöd sig hem till någon på middag så var det alkohol till maten och sedan var det sprit efteråt.

Och så gick man hem berusad vid tvåa. Och så fanns det andra människor där man faktiskt bara drack icke-alkoholhaltiga drycker till maten. Och det började vid sju och vid tio var det färdigt och då var det dags att gå hem.

Och det är ju tillåtet, man kan ju inte riktigt säga rakt ut. Man kan ju skriva på inbjudan redan att det är hämtning klockan tio. Det är det gamla begreppet, det betyder att alla ska ha gått hem då.

Men annars kan man ju med sofistikerade sätt visa att det liksom är slut. Det vanligaste om det är alkohol är ju att man slutar fylla på nytt. Att man inte tar in några nya saker.

Att man börjar tala om att det är en dag imorgon också. För att sträcka på sig, kommer ut i pyjamas. Gästeboken kommer fram. Min pappa brukade till och med köra att han gick och drog upp väckarklockan och borstade tänderna och sa att det är kanske utanför etikettens bästa ramar.

Men det är okej att förr eller senare antyda att nu blir festen slut. Det kan man göra ganska tydligt om man inte gör det alltför bryskt. Och då är frågan, vad har man bjudit in till?

För om man har bjudit in till en drink och man själv tycker att det naturliga med en efterdrink det är just att man kommer, man är ute på middag på krogen, sen går man hem och så blandar man en drink och så dricker man den som en liten avslutning och sen säger man hej och går. Kanske tycker då din kompis här fallet att det är normal eftermatendrink vara bara 45 minuter. Och då är det ju svårt att säga att det är fel.

Om det inte är något annat hon har lovat utan det är det hon tycker är. Däremot så är det ju ett fruktansvärt etikettbrott att lova saker och sen tröttna. Om det till exempel handlar om att hon egentligen tycker det är obehagligt att gå hem ensam genom stan eller långtråkigt, jag har varit med om flera sådana fall.

Och därför lockar med varje gång sina vänner och förespeglar Ja, så har jag ju lite, jag har ju en del trevligare jag har en liten ankröst vi skulle kunna steka på som en liten vickning eller en liten jons som vi kan tina upp. Och så har jag en flaska champagne jag tycker vi ska poppa. Och det vore ju trevligt.

Låt oss sitta hela natten, låt oss sjunga och festa och spela Singstar eller vad det heter. Och sen efter en kort snabb cocktail säger Nej, nu blev jag så trött så nu får ni gå hem. Det är ju fruktansvärt förbjudet.

Man måste vara väldigt noga med att om man utlovar saker om det så bara är en efterrätt eller så, kan man inte sen bara inhibera den efterrätten. Eller om man målar upp bilden av att nu ska vi ha en dekadent absintfest hela natten, ja då får man också härda ut. Men det behöver inte vara ett etikettbrott, men det kan vara att hänsynsetikettbrott.

Och i det här fallet handlar det väldigt ofta om vad har man lovat och vad har man för förväntningar. För man har väldigt olika förväntningar på vad en efterfest är, vad en drink är, vad en tillställning är, vad en middag är. Och därför är det väl bra att lära dig om din kompis alltid bara menar en kort drink, så får du acceptera det.

Men om du kanske anar om det är en sån som kanske att det egentligen bara är att hon inte vill gå ensam hem, utan vill få halva taxin betalt eller någon som håller sällskap. Ja då är hon manipulativ, så då kanske det bör se det om efter en annan vän och åtminstone lära dig hantera den här vännen betydligt bättre. Och mejla in frågor, tankar, funderingar på podden.

edvardblom.se Det är ju jättetrevligt om ni gör.