Drottningarnas utsatta position

ända sedan 1200-talet har Sverige som nation formats i kamp mot vår ärkefiende Ryssland. Ryssland är inte en statnation i västerländsk mening, utan det är ett imperium. Ett imperium behöver hela tiden expandera.

Livepodden med Historia Nu och Militärhistoriepodden om vår ärkefiende Ryssland i april sålde ut Rigoletto i Stockholm. Nu kommer vi till Göteborg och Malmö. Försäkra dig om en biljett i Göteborg den 13 november eller i Malmö den 14 november.

Läs mer och köp biljetter på historia.nu-live. Under 1700-talet så var flera förlossningar ägde rum då Stockholms slott stora paradsängkammaren och då hade drottningen bara en sidoskärm runt sig och sen så stod inbjudna vittnen i samma rum och sen så grupperas hovet i olika salar intill.

Och det var ingen lugn tillställning, för man kunde bjuda på mat och dryck och där låg drottningen och det är fruktansvärt. Ja, det är fruktansvärt. Och även senare, de under 1800-talet kunde föda i sin egen sängkammare så stod dörrarna öppna.

Och det var ju för att det inte skulle smugglas in något annat barn. Historia nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt.

Sverige har bara haft tre regerande drottningar. Margareta den första, Kristina och Ulrika Eleonora den yngre. Drottningarnas främsta uppgift var att föda en arvprins.

Men de kunde också under vissa förhållanden få stort politiskt inflytande. Antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent. Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus.

Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt. Karin Tegenburg Falkdalen är idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Och hon är aktuell med boken Svenska drottningar i blickfånget från Vasa-tiden till idag.

Välkommen. Tack så mycket. Varför har Sverige bara haft tre regerande drottningar i den långa historia vi har? Det är en intressant fråga. Jag har funderat lite på det.

Men det är en anledning är givetvis att det har varit tradition att det är en man som ska styra. Lika väl som mannen är överhuvud i hushållet så är det en man som ska styra i riket. Sen kan man ju då också hävda att de har förvisso bara varit tre hittills.

Margareta, unionsdrottningen, Kristina och Ulrika Eleonora den yngre. Men sen så finns ju då alla kvinnor runt omkring som inte haft den formella makten men som ändå har funnits där och bevakat kungamakten och intressen och trätt in i makars ställe. Vi har ju flera unionsdrottningar utöver Margareta som då inte var regerande men ändå trädde in i makars ställe till exempel.

Det har funnits drottningar vid sidan av de här tre som faktiskt haft reell makt kan man säga. Men åtminstone inflytande och haft delvis formell makt. Jag tänker till exempel på Filippa som var gift med Erik av Pommen.

Sen så kan vi ju gå utrikes så har vi funnits förhållandevis många drottningar också under medeltiden. Ja och senare även, jag menar jag tycker den första man tänker på är Elisabeth den första i England naturligtvis. Men det var för att hon satt länge och hade i en väldigt orolig tid.

Och sen är det ju lite extra spännande med henne tycker jag för att hon regerade i 45 år och det var ju den, man brukar ju kalla för den engelska guldåldern. Och sen just den här ironin att hennes pappa, Henrik VIII, han hade ju skiljt sig och avrättat hustru nästan på löpande band i jakten på den här sonen. Och han fick ju till slut en sjuklig son, Edward VI, som dog bara 15 år gammal.

Och sen kom ju ändå döttrarna in. Först Maria Tudor, halvsystern och sen så tog Elisabeth I över 1558. Och det gällde till 1603. Ja, jag fattar inte att man inte vid fler tillfällen tillät kvinnlig tronföljd egentligen.

Det hade ju minskat på problemen i alla fall. Definitivt, för kvinnlig tronföljd är ju ett skyddsnät för dynastin. Enbart manlig tronföljd, det är ju ett bräckligt system.

Finns det ingen man, son att ta över, ja då står man ju där. Du Karin, ju mer historia jag läser och ju mer jag lär mig så får jag bara en känsla av att mycket av dagens historia som jag fått till mig när jag gått i skolan och sånt är väldigt präglad av 1800-talets speciella historiesyn. Och det här gäller kanske drottningarna också.

Hur mycket har vi påverkats av de här manliga historikerna på 1800-talet på hur vi ser på drottningarna idag? Alltså de historiska drottningarna. Ja, men ganska mycket.

Jag tänker att de manliga historikerna var ju präglade av sin tid. Och det där var då att det var männen som var ute i det offentliga, kvinnan skulle vara uppburen maka mor, hustru i hemmets sfär. Man har enbart tittat på den formella makten, det som skedde vid riksdagar och rådssammanträden.

Och där fanns ju inte kvinnorna. Så det har ju givetvis påverkat. Men forskningen har ju äntligen börjat komma igång sedan en tid tillbaka och man lyfter fram, ser även kvinnornas roll i historien.

Men frågan är om tittade man ens på drottningarnas roll tidigare? Hur de påverkade samhället och sin tid? De avhöllars nog ganska snabbt, det tror jag. Möjligtvis att man lyfter fram, jag tänker till exempel Maria Eleonora av Brandenburg gift med Gustav II Adolf för att man lyfter fram henne som hysterisk och alldeles för upprörd efter Gustav II Adolfs död.

Och så säga i termer då typiskt kvinnlig. Sådana fall skulle jag tro. Och sen så vet jag ju, Margareta Leijonhuvud, Gustav Vasas andra gemål, har ju då höjts till skyarna i igengärd för att hon var en god, trofast, lojal maka som höll sig inom ramarna och inte bröt mot normerna.

Vilka var de viktigaste uppgifterna en drottning hade vid den här tiden, 1500-talet och framåt? Man kan säga att kungen och drottningen bildade ett slags regerenskap där de kompletterade varandra. Han med sina traditionellt manliga egenskaper skulle styra, försvara riket, ansvarig för rättskipning.

Drottningen med traditionellt kvinnliga egenskaper skulle vara den milda, goda modern för sitt folk. Men det här var idealet. Ja, det var idealet. Sen så hade de ju också ett gemensamt ansvar för hushållet.

Dels det lilla, om man då säger hovet som omfattade slottens skötsel och så vidare. Men i det fanns ju också riket, större hushållet. Och enligt då hushållens ideologi som delade in människor och samhället i olika stånd så kunde ju då drottningen, som tillhörde den politiska överheten, träda in som biträdande regent.

Och i och med att drottningen tillhörde just den politiska eliten så blev det ju då, fick det en politisk innebörd. Ungefär som då husmodern i det lilla hushållet, köpman och hustru till exempel, skulle kunna ta över hushållet om det hände maken någonting och ta hand om det tills barnet växte upp. Man läste ju många så här adelskvinnor som i och med att männen där under stormaktstiden, de var ju inte hemma så mycket och mest ute och kriga kan man ju få be.

Och då sköt ju hustrun affärerna och de verkar få ett ganska stort inflytande som jag uppfattar det. Jag får inte riktigt samma bild när jag läser om drottningarna, har jag läst fel? Nej men de, det kan delvis ha att göra med det du sa innan, i alla fall tidigare forskning, att man inte har studerat drottningen utifrån den aspekten.

För det var intressant att du nämnde just adelskvinnorna under 1600-talet för de sköt ju verkligen stora enheter. Men det gjorde de ju på 1500-talet och även 1700-talet också. Men det blev mer påtagligt då när männen saknades.

Men tar Margareta Leijonhuvud, hon skulle jag vilja säga, hon var ju Gustav Vasas politiska partner i skötseln av riket. Det

Hur var det att komma som Ulrika Eleonora, alltså komma från arvfienden och komma då till ett, ja det är ju ett främmande land och kanske ett fientligt hov. Jag menar, hur var det tror du? Hon hade ju ingen lätt tillvaro vid det svenska hovet.

Bland annat just för att hon var danska och här kan man ju också se hur drottningarna agerade. Hedvig Eleonora, hon agerade ju under hela sin tid för Holstein-Gottorps intressen och hon var ju inte överdrivet förtjust i att svärdottern kom från Danmark. Och här kan man ju se ambassadörernas rapporter, hur Ulrika Eleonora blev motarbetad av sin svärmor.

Och hon gjorde sig successivt av med sin danska uppvaktning för att då visa att hon var lojal mot Sverige och mot kungen. Men den här misstänksamheten fanns ju där, så att ofta så var det ju inte en speciellt rolig tillvaro som de mätte. Det var ju mycket skepsis.

Jag kan ju också se de källor jag har gått igenom hur de var övervakade i uppvakningen, stod och lyssnade, de rapporterade. Man litade ju på dem. Nej, man gjorde inte det.

Och många hovdamerna vid den här tiden, de kunde ju få bidrag från utländska ambassadörer för att just rapportera och arbeta för olika frågor. Är det någonting som har slagit mig när jag har läst din bok, att vara drottning, det verkar inget vidare jobb måste jag säga. Nej, nej.

Som sagt, man kanske skulle vilja byta med dem en kväll eller en dag sådär. Men det är ju på ett sätt en privilegierad tillvaro. Materiellt och du är upphöjd och du är hyllad och du är uppburen, rikets främsta kvinna.

Men samtidigt så är det ju enormt utsatt också för övervakning och synpunkter och alla krav och förväntningar som du skulle leva upp till. Och bland det viktigaste för en drottning som kom, det var ju att kunna anpassa sig och vinna sin makes förtroende. Det finns ju fler exempel på där kanske äktenskapen inte har varit sådär lyckade också, det kan man ju säga.

Ja, återigen ett exempel, om vi går till Ulrika Eleonora den äldres yngre släkting Sofia Magdalena av Danmark, Gusten III:s hustru. Där äktenskapet bestämdes ju när Sofia Magdalena och Gustav III bara var fyra, fem års åldern. Och det var ju också för att förbättra relationen med Danmark.

Och hennes svärmor Lovisa Ulrika Preussen ville definitivt inte ha en dansk svärdotter. Och även Gustav III ville ju egentligen inte det här, men han blev ju övertalad att föra det här äktenskapet i hamn. Men man ser ju att han betraktade sin hustru med stor skepsis och han behandlade ju henne så nonchalant inför hovets ögon och ville skiljas från henne och skyllde barnlösheten på henne.

Och han ville ju, lik Gustaf Vasa, gifta om sig med en adlig kvinna. Men det lyckades man ju förhindra för man insåg att äktenskapet var barnlöst. Kunde den här gången inte skyllas på drottningen.

Och hon hade ju ingen lätt tillvaro i och med att Gustav III så öppet nonchalerade henne så tog ju hovet efter beteendet. Och då kan man ju förstå, verkligen mänsklig perspektiv, att hon drog sig undan och till sin egna våning, sin fristad och sökte sig några närmare vänner som hon kunde lita på istället för det här mer eller mindre fientligt sinnade hovet. Eller åtminstone ovänligt sinnade hovet.

Det måste ha varit otroligt utsatt alltså. Ja, ja. Att komma, jag tror det var hennes svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta som skrev det här med att komma som ung, inte känna någon, att det är ohyggligt.

Och då kan man ju tänka sig också att många har ju fått ta avsked många gånger, tårfälld avsked från sin uppväxtfamilj. Som man kanske inte kommer träffa mer än en gång. Nej, de flesta drottningar återvänder ju inte, inte tidigare, utan de, jag tror till exempel vare sig Ulrika Eleonora den äldre eller Sofia Magdalena någonsin återvände till Danmark.

Och ändå är det vårt grannland. När man läser om det här så får jag ju en annan syn på Desideria, Karl Johan XIVs hustru, som bara vägrade bo hos honom. Jag känner, jag bara gillar henne mer och mer måste jag säga.

Faktum är att jag håller med dig. Hon kallade Sverige för vargarnas land då. Och när man läser om henne att hon hon gjorde ju i princip uppror där när hon kom och hon kände sig, hon kände ju så illa behandlad när hon kom hit första gången och skulle presentera sig som svensk kronprinsessa 1810.

För det första var det iskallt Sverige och sen blev hon inte särskilt vänligt bemött och hon fick en sämre våning och mindre uppvaktning än vad tidigare kronprinsessor hade haft. Och väldigt bördsmedvetet hov som förmodligen rynkade ganska mycket då på näsan åt hennes. Hon hade ju en borgerlig bakgrund.

Jo, hon hade ju det och det var ju inte passande. Det hade ju Karl Johan också. Ja, det hade han, det hade han. Men han anpassade sig ju bättre. Det var faktiskt lite skönt att se när man som jag har gått igenom drottninglängden och se att det fanns ändå de som vägrade att helt.

Ja, ja. Det var befriande att göra mer bekant med Desideria måste jag säga. Det kanske var lättare i början på 1800-talet än vad det var på 15-1600-talet också. Det kan man ju föreställa sig.

Ja, man är ju inskolad och det fanns så mycket förväntningar. Desideria var ju dessutom, nej men hon kom ju också från en helt annan bakgrund och hade ju dessutom kommit från franska revolutionen. Det var ju den som hade överhuvudtaget möjliggjort också att borgliga par hade kunnat ta sig upp i samhället.

Ja, det var ju väldigt, hon är ju ett lite särfall kan vi väl ändå säga. Men en av de mest mytomspunna eller kanske den mest mytomspunna drottningen i svensk historia det måste väl ändå vara Kristina. Hur kom det sig att hon blev regerande drottning 1632?

Det var ju för att hennes farfar Karl IX insåg att hans linje behövde ett skyddsnät. Han var orolig att det inte skulle komma några söner. Ja, dels hade han ju i och för sig två, Carl Philip och Gustav Adolf.

Men han var ju orolig för kung Sigismund och Polen som han hade avsatt. Och kung Sigismund han fick ju många söner med tiden. Karl IX hade enbart två. Så han var ju orolig för, det handlar ju mycket om att säkra sin linje på tronen.

Man ska ju komma ihåg att barnadödligheten var ju hemskt hög även i kungafamiljen vid den här tiden. Jag tänker på Karl IX och hans första hustru Maria av Pfalz. Jag tror fem av sex barn dog.

Och förmodligen så avled hon också i förtid av många förlossningar. Hon blev bara 28-29 år gammal. Så det var hög barnadödlighet även bland de högst uppsatta i samhället.

Och då har den pressen på sig att man måste föda en son hela tiden. Så att man kanske liksom inte kan, ja. De får ju i princip hålla på tills de föder en son eller dör.

Ja, titta på Kristinas mamma, Maria Eleonora av Brandenburg. Hur hon i princip höll på från 1620 till Gustav II Adolfs död och var fruktansvärt besviken att det bara, inom situationstecken, blev en flicka. Men trots det så var man ju glad att man hade den här flickan 1632 när dödsbudet kom.

För som Kristina också säger i sin självbiografi, hon var ju ändå ett hopp. Något som band samman riket. Och den stod för en dynastisk kontinuitet, att det var hon som skulle föra arvet vidare.

Och hon var ju då också den här motvikten mot valriket. Man hade ju en dotter. Och även motvikt mot den polska Vasarnas anspråk. Men ett barn på tronen innebar ju ett problem, oavsett om det var en flicka eller pojke.

Men när det var en flicka så utmanades ju det mer i och med att det var en flicka. Hon hade inte samma auktoritet, en dotter hade inte samma auktoritet som en son. Det var lättare att ifrågasätta hennes position.

Ja, men det var det. Och Gustav II Adolf han såg ju till att hennes ställning som arvprinsessa säkrades vid flera riksdagar.

Och sen så skulle då paret dela på makten var ju deras tanke och Ulrika Eleonoras idé att ha en samregering som Wilhelm III och Maria den andra haft i England. Ja, det gjorde ju det. Men från riksdagens ständernas sida så såg man ju det här som en maktförskjutning om att de skulle bilda regering tillsammans, för Ulrika Eleonora fick ju avsäga sig dels enväldet för att bli vald.

Hon hade ju arvsrätt till tronen, men den hade hon brutit emot bland annat på grund av att hon redan var gift vid trontillträdet. För att kunna ärva tronen så var man tvungen att vara ogift och hon var redan gift. Och därför fick hon ju, hon blev vald till drottning, men fick då avsäga sig enväldet och då träda in själv som drottning.

Men hon fortsatte ju arbeta för det, att få med sig maken in i en samregering. Och det där gick ju inget vidare och det tog sig emot med stor skepsis och till slut så mer eller mindre så tvingades hon ju att abdikera. Hon hade ju också svårt att anpassa sig till en ny roll i en monarki där monarken inte hade...

Inte var enväldig. Nej, precis. Och hon var ju verkligen formad av enväldets värderingar under sin uppväxt. Men hon såg ju dock till när hon avgick och lämnade över makten till Fredrik att se till att hon skulle kunna träda in som regent i hans ställe om det skulle hända honom något så skulle hon få makten tillbaka.

Men det är klart att det här var ju inte vad hon räknade med. Hon hade ju velat dela makten, inte ge ifrån sig den helt. Ett tema som jag har funderat lite på när jag läste din bok också, det är ju det här, de här, han är ju en riktig vällusting, Fredrik.

Ja, bedrövlig. Bedrävlig, kanske är en av de värre eller? Jag tror det. Ja. Många älskarinnor och han hänger väl öppet med sina älskarinnor och sånt där. Ja, han utser ju officiellt en medtres, Hedvig Tobb.

Och det var ju inte populärt. De blev ju uppläxade av prästerskapet. Ulrika Eleonora, hon försökte tror jag mycket hålla god min. Men där gick ju gränsen. Men han hade många älskarinnor.

Hon var ju väldigt religiös kvinna också. Ja, det var hon. Och det blev lite, ja det ser du nu då, att hennes abdikation beskrivs som en trohetspant och kärleksbevis och hon beskrivs som en god hustru.

Men hon var ju allt annat än en god man. Ja, och hon var ju omstridd då i samband, tidigt här då innan hon abdikerade. Men hon vann ju desto mer i aktning allt eftersom han betedde sig illa och...

Och hon behöll ändå sin värdighet. Ja, precis. Det gjorde hon. Men det här, hon var ju inte den enda drottningen som blev utsatt för det här, eller hur? Nej, det är ganska vanligt och det tycker jag gör drottningdalen än mer utsatta.

Att alla vet om det, om de inte ens sköter det, vad ska jag säga, diskret. När man har officiell medtres. Ja, precis. Och sen kan vi gå in på Bernadottkongarna, Karl XV och hans hustru Lovisa av Nederländerna.

Det var ju öppet. Han hade älskarinnor vid hovet och så vidare och hon tog ju väldigt illa vid sig av det. Men när det gäller Fredrik här, det var inte så att folk tyckte det här var, att man inte bryddes, utan folk tyckte det här var upprörande, eller hur?

Ja, det finns ju gränser för vad en kung kan ju inte bete sig hur som helst som äkta make för att det kungliga äktenskapet skulle ju stå för stabilitet och ordning och vara en norm som... Ja, det borde nästan vara en föredöme för resten av medborgarna underståtarna. Ja, men absolut.

Och det kan man till exempel se hur, jag tror det är Per Brahe som skriver om Gustav Vasa, seniorbror, hur han inte hade några älskarinnor utan han var en god äkta make. Det var något han berömde honom för. Och nu var det ju Fredrik på 1700-talet, och han fick ju kritik för det, berättigad måste jag säga.

Och sen så fick han ju också kritik, han behandlade då sin hustru illa genom sina utomäktenskapliga affärer. Men sen också att han får barn med älskarinnan men tryggade inte tronföljden själv. För deras äktenskap blev ju barnlöst.

Ja, just det. Kungaparets äktenskap. Vilken roll spelar utseendet för drottningarna? Ja, men en hel del i kombination med hur de uppträdde som personer. En drottning förväntas ju vara charmiggande, elegant, artig och tillmötesgående.

Och ett tjusigt utseende, ett vackert yttre tydde ju också på goda inre egenskaper. Och enligt det här aristokratiska skönhetsidealet så visar ju då det vackra utseendet att uttryckte förfining och hög börd och hög social ställning. Och även både drottningens utseende och uppträdande, det gav ju prestige till kungahuset, kungafamiljen.

Men förstärks det här ju längre fram i tiden vi kommer? Eller är det bara att det finns mer källor och moderna medier? För att när man läser din bok så är det ju nästan lite, det är ju väldigt utseendefixerat när du citerar pressuppgifter och sånt här, om 1800-talet och 1900-talets drottningar.

Ja, jag blev själv lite förvånad att man talade så mycket om utseende. Den politiska kontakten eller fördelarna med äktenskap var givetvis viktiga. Men man såg ju ändå hur ambassadörerna och utsända diskuterade hur drottningen, blivande drottningen uppträdde och även såg ut.

Så det hade ju betydelse. Sen tror jag ju inte att man skulle säga helt nej till ett äktenskap om de politiska fördelarna övervägde. Men sen tror jag också, sen kom ju fler och fler källor givetvis, men det har ju alltid haft betydelse.

Och man tittar ju på det och det var ju många, och kungarna åkte ju också ut innan de bestämde sig för att titta på sin tillkommande. Men det finns väl ändå exempel på drottningar som inte har varit så vackra? Ja, absolut.

Men däremot de är också väldigt utsatta, som till exempel Lovisa av Nederländerna. Diplomaten där skickar hem en ganska lång och ingående redogörelse för hur hon ser ut från topp till tå och kommenterar ögon och tänder och hals och allt sådant. Ja, det är nästan lite obehagligt.

Ja, det är det. Men sen kan man ju säga att det här fortsatte in i dag. Det ingick nästan i yrkesrollen att se bra ut. Och hur man betygsätter drottningen, prinsessorna, hur de ser ut, kläder, vem som blev balens drottning och så vidare.

När man läser din bok och får följa det här i historien just hur utseendefixerat det var då får jag ju helt enkelt, det blir ett helt annat ljus när man läser om Silvia, dagens drottning. Plötsligt så blir det inte mysigt, utan det blir nästan obehagligt tycker jag. Hon beskrevs ju, hon var ju väldigt vacker och hon beskrevs ju i de termerna hela tiden.

Och då blir det inte så mysigt längre tycker jag. Nej, det är hårda krav, verkligen. Och titta lite på de som har gift in sig i de europeiska kungahusen, alltså blivande drottningarna i Danmark och Nederländerna och Belgien och Norge och så vidare.

Alla är ju tjusiga. Det verkar nästan vara en förutsättning för att man ska få bli drottning. Ja, det är i alla fall en viktig del i det. Jag hoppas att de inte bara har fallet för det.

Bonitas är ju ändå uppgiften, får man väl ändå säga, för en drottning. Det var ju förbannat, ja, en prins, en arvprins, eller hur? Ja. Och hur märks det här i själva förlossningen?

Hur viktigt är det ansågs vara? Ja, det har ju varit en nationell angelägenhet och en tillställning höll jag på att säga. Men som rikets elit bjöds in till för att närvara och bevittna.

Och det blev mer och mer procedurer och mer ceremonier kring det hela under 16-1700-talet. Det var ingen privat händelse här att föda barn om man var drottning. Definitivt inte.

Det vi kan tycka är det mest privata var ju

Och där är det lite intressant apropå det här med födslarna, hur Peder Svart skriver i sin krönika, hur det bara en dag, den 13 december, så blev kungen född, en son och arvtagare. Mamman nämns inte med namn. Inte överhuvudtaget i krönikan?

Nej, utan han fick en son, that's it. Och sonen skulle stärka hans ställning. Men Katarina kom ju med börd och kontakter till tyska furstehus. Sen har ju det fortsatt egentligen med i princip varenda drottning.

Normalt sett har de haft fin börd. Förutom decidera möjligen. Ja, men precis. Och då blev det ännu viktigare när decidera och Carl XIV Johansson skulle gifta sig.

Oscar I, och överhuvudtaget Bernadotterdrottningarna har man ju, även om man under 1800-talet allt mer började ge en romantisk inramning kring brölloppen, att man gifte sig av kärlek och det var lite, ja, hur dagens romantisk ton kring brölloppen. Så hade det ju betydelse, man var ju väldigt bra för Bernadotterna att kunna gifta in sig i olika tyska furstehus. Och Victoria Badem, Vasadottern, Vasaättlingen, som blev Gustav Vasa, hon blev definitivt, ja det var definitivt, då var Oscar II väldigt lycklig när sonen kom hem med henne.

För i denna nationella tidevarv och Gustav Vasa hyllades ju som den store landsfadern sen 1800-talet, så kom ju då Victoria Badem med Vasa-blod i ådrorna och det fanns ju de som menade att hon hörde mer hemma i Sverige än vad hennes gemål gjorde. Så det var ju väldigt stort, åtminstone i den royalistiska pressen och i övrigt. Det fanns ju givetvis de som ifrågasatte allt det här också, men det blev stort inom de kungliga kretsarna och överhuvudtaget stort i pressen blev det ju.

Och jag tänker på att det blev ju den här enorma Victoria-febern när hon kom. Alla skulle klippas, pannlugg som kronprinsessan och mode och allt hon namngav, allt från Victoria-punsch till, jag måste vara, allt fick ju hennes namn. kungamakten försvagas ju under hela 1800-talet och 1900-talet.

Påverkar det något sätt drottningarnas roll och funktion? Att trygga tronföljden var ju fortfarande ett krav och det kan vi ju se även när vår nuvarande drottning blev drottning så var det ju väldigt mycket diskussioner kring det här med trygga tronföljden. Sen tror jag att den representativa sidan har blivit viktigare.

Att representera vid kungens sida har ju alltid varit viktig roll för drottningen. I och med att den representativa funktionen för kungen blir viktigare så blir det också viktigare för drottningen. Ja, precis.

Sen kan man ju samtidigt se också att samtidigt som den representativa ökar så i takt med att monarkins makt minskar så kommer ju mer och mer det här att drottningen och fascinationen inför att hon å ena sidan är kunglig och å andra sidan vanlig. Och det har ju gått ännu mer fram till idag att de framställs som en vanlig familj och ska vara föredömen. Men det började tidigare, det började före vår...

Ja, ungefär man kan säga 1800-talet när det skedde en förborgligande av kungafamiljen. Att man anslöt sig till borgerliga ideal och levde upp till de normer som gällde och framstod egentligen som en förmögen överståndsfamilj som också hade en del representativa plikter. Och där tror jag att den representativa sidan blev viktigare.

Och drottningen blev också under den här tiden en person som vanliga kvinnor kunde identifiera sig med. För då var det inte tidigare? Nej, inte på samma sätt. Då var hon mer upphöjd, drottningen.

Men under 1800-talet så blev det successivt i alla fall att modern på slottet, hon hade samma oro för sina barn som den vanliga kvinnan. Och man gör många sådana jämförelser i pressen och hur de uppfostrade sina barn och så vidare. Så det kan vi ju ta drottning Sofia som också var en föredömlig maka och husmor och uppfostrade sina söner.

Gav dem en flärdfri uppfostran och lät dem gå i en, ja inte helt vanlig skola, men ändå en skola utanför slottet och så. Då blev det ju lättare ändå för att, att det blev ändå att kungahuset på sikt närmade sig befolkningen. Men idag har vi ju närmast en besatthet av kungahuset.

Både i Sverige och i England om man tänker på England. Ja, precis. Och det är ju inte enbart veckopressen som bevakar utan även kvällstidningarna har ju sina kungliga sidor, definitivt.

Och där är man ju väldigt fascinerad av att de är å ena sidan kungliga och värdiga och å andra sidan är de som vi själva, vanliga. Och det är där någonstans i familjebildningen som vi kan identifiera oss. Karin Tegnborg Falkdalen, idéhistoriker och författare, aktuell med boken Svenska drottningar i blickfånget från Vasatiden till idag.

Stort tack för att du kom hit idag. Tack så mycket för att jag fick komma hit. Och jag som pratade heter Urban Lindstedt.