2018 ringde och ville ha tillbaka Carina Bergfeldts adhd

Back in black, I hit the sack. I've been too long, I'm glad to be back. De första raderna i AC/DCs mästerverk Back in black får öppna höstens första avsnitt av Kära dagbok.

Podden från DN Kultur som både blickar utåt och inåt. Jag heter Sebastian Nowak och vid min sida står Hanna Fahl. Hur är läget? Bra! Ja, roligt, tryggt och mysigt att vara tillbaka i poddstudion.

Eller hur? Men det är ju bara du och jag här idag. Greta är ju, som de trogna Kära dagbok-fansen vet, och bidrar till nativiteten. Ja, vi längtar till hon kommer tillbaka.

Verkligen. Hanna, jag vill börja med att tacka dig för att... Ja, är det något man inte kan göra så är det att anklaga dig för att ha legat på latsidan under den första halvan av 2026.

Vad menar du med det? Jag har klockat många arbetstimmar har jag, men jag tror inte att det är det du syftar på. Nej, även på din fritid. För jag läste i veckan att den danska leksakstillverkaren Lego har gjort en vinstökning på 32% från i fjol.

Och att det särskilt då är produktkategorin Vuxen-Lego som sticker ut. Vad menar du? Men jag skojar bara. Det är inte Vuxen-Lego som sticker ut, men deras netto-vinst har ökat från 6,5 miljarder till 8,6 miljarder danska kronor under det första halvåret i år.

Och jag tänker att du har bidragit till den vinstökningen ganska mycket. Jag bygger inte så mycket Vuxen-Lego, Sebastian. Det är inte noll Vuxen-Lego, men det är heller inte anmärkningsvärt mycket Vuxen-Lego.

En sats i kvartalet, eller? Ja, kanske. Vilka teman brukar du gravitera mot? Alltså så här, jag hade gärna varit en sån som byggde den här mysiga gatan. Legosläpper liksom stora hus som man kan bygga ihop till en gata.

Men det kräver nästan att man har ett särskilt rum. Och en examen från KTH, kanske. Nej, man följer bara deras jättebra instruktioner. Men jag gör inte det, för jag har inte ett extrarum.

Men däremot så har folk börjat ge mig i present. Alltså typ att min svärfar inte kommer på vad jag ska få i födelsedagspresent. Och då får jag ett sånt Legos-blommingssats.

Och min fru har en gång tittat på dem och sagt att de är jättefina, men att jag kanske kan samla på dem i klädkammaren. Okej, ja. Tydligt. Kära dagbok, 32 dagar, 18 timmar, 7 minuter och 12 sekunder.

Tänk om man skulle dra ihop det gamla gänget igen? Jamma lite. Se var det tar oss. Tänk om jag skulle leta upp en tvärflöjt, se om jag fortfarande har det. Om fingrarna lyder.

32 dagar, 18 timmar, 7 minuter och 6 sekunder. Vi hade ändå kemi. Det var något särskilt. Tror publiken saknar det. I dessa tider behöver folk underhållning. 32 dagar, 18 timmar, 6 minuter och 58 sekunder.

Kanske kan ställa upp i musik direkt igen för gamla tiders skull. Vänta, har de åldersgräns? 32 dagar, 18 timmar, 6 minuter, 58 sekunder, 57, 56, 55. Jag längtar.

Ja, nej, det gör du inte. Det var på skoj. Det var inte min riktiga dagbok, Sebastian. Jag ska inte återförena mitt tonårsband overall. Va? Va? Som jag har längtat.

Nej, jag vill fråga dig och mig och världen vem som har hållit kurs för den globala nöjes-PR-branschen och sålt in konceptet En kryptisk nedräkning på hemsidan. Du vet vad jag menar. All too well, verkligen.

Det är ju liksom varje känd människas PR-person har sagt till sin klient att ha en skitbra idé. Vi kör en nedräkning på hemsidan innan vi släpper nyheten. För jag tycker det här både är väldigt störigt, men också väldigt sällan en bra PR-strategi.

Varför inte då? Ja, men hela meningen är ju att man ska skapa någon sorts buzz då inför det här stora släppet. Men om man inte är ett jättestort fan, då konfronteras man ju aldrig med den här nedräkningen ens.

Nej, precis. Man nårs ju inte ens av det. Och är man ett jättestort fan så finns det i princip ingenting som kan leva upp till det här outtalade löftet som ligger i en nedräkning.

Man förväntar sig något jävligt stort. Ja, verkligen. Kommer du ihåg tidigare i år när Beatles hade en kryptisk nedräkning på hemsidan? Nej, faktiskt inte. Men det kanske styrker din tes bara.

Ja, det var liksom en stor grej och rapporterades jättemycket om den här nedräkningen då. Och mycket så spekulationer. Är det typ tidigare osläppt album eller är det nytt material från Paul och Ringo?

Beatles-avatarer på någon sorts residency i Las Vegas. Ja, men exakt. Och så slog klockan noll och så visade det sig vara en sån riktig krämarprodukt. Som det alltid är.

En svindyr samlarutgåva av Rubber Soul. Kent har ju gjort det här ett par gånger också. Det får man säga. Som när de 2023 la ut ett kryptiskt datum på sin Facebook och sen var den stora nyheten att...

Kommer du ihåg? Nej, för det var ju... Det var inte återföreningar. Nej, precis. Utan det var att de skulle släppa sina rent ut sagt usla engelska album på vinyl på Record Store Day.

Ja, sorgligt. Det var ju just de albumen som gjorde att de inte slog i USA. Ja, ja. Och sen, jag vet inte. Taylor Swift är väl mästaren av den här sortens grej. Liksom att hon har olika ledtrådar och nedräkning och grejer.

Senast var det nedräkning till att hon skulle ge ut sin Toy Story-låt. Japp. Inflationen har ju verkligen gjort sitt jobb här. Värdet i en sån här kryptisk nedräkning är ju i princip noll idag.

Nej, precis. Tvärtemot så är det ju som att när man ser en sån så vet man att det är någon riktigt liten skitnyhet som ska presenteras. Någon ovärdig money grab bara.

Exakt. Det riktiga alfa-PR-beteendet är ju snarare att inte göra någon PR utan bara släppa nyheten från ingenstans. Ja, men vågar man det? Ja, men det gör ju typ Beyoncé och så.

Bara plötsligt släpper ett nytt album om man inte har hört ett skit om det. Och så är det Lemonade typ. Ja, exakt. I alla fall. Senaste nedräkningen var Chilling-gänget.

Hängde du med den? Nej, men jag har sett det. Jag såg den. Jag såg siffrorna rulla på folks skärmar. Du satt hypnotiserad och väntade på nollan. Nej, jag gjorde inte det.

Den här nedräkningen tog slut tidigare i veckan och nyheten var att de ska göra liveshower på Avicii Arena i sommar. Har du köpt biljett, Sebastian? Kort svar, nej.

Har du någon relation? Du är lite för ung va? Ja, fast precis. Jag tänkte på det där när den här nyheten kom att jag är kanske det. Men å andra sidan vet jag jättemånga i min ålder som har jättemycket referenser till Chilling-gänget.

Ibland får man ju känslan av att är man ens kille i Sverige om man inte kan sitt Chilling-gäng? Ja. Kille i Sverige, även min generation, var det ju. Det bara sipprade in i en via Osmos oavsett om man egentligen var intresserad eller inte.

Så jag har en väldigt stark relation till Chilling-gänget. Lite ofrivilligt nästan. Ja, för det var ju inte den tiden väl där det bara fanns två kanaler. Och man liksom tvingsmat...

nästan. Jag tycker egentligen att det här var ett jämförelsevis ganska rimligt klimax på nedräkningen. Ja, det är ändå en ganska stor grej, får man säga. Ja, det hade kunnat vara mycket värre.

Jag hade typ väntat mig en samlarbox för 7000 spänn eller något sånt. Men det var det inte. En återförening och en föreställning. Ändå rätt okej payoff, tycker jag, för att vara en nedräkning.

Men det är något med att den här händelsen kombinerar nedräkningen som fenomen, som jag har stört mig på länge, med ett annat fenomen. Nämligen de här uråldriga humork Har du lossat med stor stordator? Men Ica Maxi är störst på låga priser.

Även online. Välkommen till icamaxi.se. Eftersynning av glasögon som behövs för att kunna hitta det smartaste stället. För i det smartaste stället ska plånboken ligga.

Glasögonen sågs senast vid datorn som tydligen också har fått fötter. Gör plats för smartare förvaring på Ikea.se. Ny dag, nya möjligheter. Kör hårt på jobbet, i köket, när du gaimar.

Kör hårt med din PT och din partner. Eller gör som jag och kör hårt i en radiostudio. Att äta mer fiber är enkelt, oavsett var du är. Kör hårt med vasa hundra. Kära dagbok, klockan är 23.

34 och jag ligger här och funderar på vilken bokstavskombination jag som diagnosfri skulle använda för att ringa in min personlighet. Svårt. Kanske CEF, Centraleuropeisk farbror.

Eller bara Jävla bög. Nej, men precis. Det var lite det här som... Alltså det känns som att den offentliga debatten om ADHD har nått till det här stadiet som är lite mer Johan Bengtssons hållning.

Där det har varit väldigt många de senaste åren som har påpekat just det här att det finns inget sätt att mäta i hjärnan att du har ADHD, utan det är liksom En diagnos som sätts utifrån symptom och hur mycket problem man har i sin vardag. Och att då samhällets förväntningar och krav kanske är viktigare att tala om än att just sätta diagnoser. Ja, men exakt.

Man angriper det lite från fel ände på något sätt i den här serien. Och en annan kritik som har riktats är mot en av experterna i det här programmet. Hon heter Lotta Borg Skoglund och är läkare.

Och hon är också delägare i ett företag som heter Smart Psykiatri och som har ett vinstintresse av att det görs fler ADHD-utredningar. Rasmus Landström på Aftonbladet, du vet, han skriver så här att Smart Psykiatri mellan 2021 och 2025 fakturerade tre regioner 230 miljoner kronor för neuropsykiatriska utredningar. Och i DN kritiserar författaren Katarina Bjärvall också Lotta Borg Skoglunds medverkan i programmet eftersom hon har tajta band med läkemedelsindustrin.

Och det här är ju ingenting som görs gällande i den här serien. Man är inte öppen med det i programmet. Nej, det kan man inte säga. Katarina Bjärvall säger också att alla mina bokstäver liknar en medicinreklam.

Ja, det har varit väldigt mycket kritik mot den här serien. Från alla möjliga håll. Och jag känner att det är svårt, för en serie som handlar om en enskild persons resa fram till diagnosen det är ju svårt att ifrågasätta det.

Eller det kan man ju inte göra. Carina Bergfeldt har säkert absolut ADHD och har fått värdefull hjälp och mår mycket bättre nu. Men jag tror säkert att hon också, om jag nu skulle sätta mig och försöka stå i hennes skor, att hon tycker att det är väldigt jobbigt med all den här kritiken som har riktats mot serien.

Men det är ju lite det man liksom bollar upp till när man gör den här typen av program. Precis, det är ju en ganska hög häst ändå. Om man utgår från sig själv och sin upplevelse och försöker dra generella slutsatser av det som jag ändå uppfattar att hon gör.

Ja, men exakt. Och om man vill sätta sig in i vad den här kritiken har handlat om så tycker jag man kan läsa de texter jag precis refererade till. De är smartare och kunnigare på det här än vad jag är.

Men jag skulle ändå vilja fortsätta med att kritisera paketeringen av hela serien. Jag raljerade lite här i början och kallade alla mina bokstäver för nonsens. Och det kanske var lite hårt.

Men SVT kallar det här för en svensk dokumentärserie. Vilket är en benämning som jag tycker underminerar hela den dokumentära genren ändå. Det finns en kategori som hade varit betydligt mer lämplig.

Svensk reality-serie. För som så många, du var lite inne på det också, som många redan har sagt så handlar alla mina bokstäver inte så mycket om ADHD. Den handlar om Carina Bergfeldt och Carina Bergfeldts familj och människor i Carina Bergfeldts direkta och indirekta närhet.

Det blir liksom lite mer keeping up with the Bergfeldts. Dessutom visade det sig av eftertexterna att Jesper Sölk är producent för det här programmet. Vet du vem det är?

Det är väl inte hennes dansken som hon refererar till? Jo, det är Carina Bergfeldts danska man. Nej. Och han kanske inte är bäst lämpad att ratta innehållet i en dokumentär om det här.

Vad konstigt. Men det blir lite kladdigt i alla fall, tycker jag. Och om man ska vara lite allvarlig så är det här en och en halv timmes missad möjlighet att faktiskt säga något intressant om ADHD, tycker jag.

Att på riktigt ta upp det här problemet som de vill ta upp, att kvinnor historiskt inte diagnostiserats i tid och så. Att på riktigt ställa frågan om vad kändisars medgering av den här diagnosen får för konsekvenser. Man nosar vid det här lite grann, väldigt kort, när man intervjuar.

Det var en dansk antropolog, men det är typ också det enda lite så kritiska perspektivet som lyfts fram i hela den här serien. Och sen man kanske borde våga vända på stenen om överdiagnostisering. Alltså det finns ju många frågor som man hade kunnat...

Ja, alltså jag som nu har barn i skolåldern förstår plötsligt precis varför. Alltså det är så lätt att så här bara Gud folk köper bara diagnoser från sådana privata diagnosbolag och betalar 30 000 spänn för att få en ADHD-diagnos. Det gjorde även Carina i det här programmet.

Men jag kan verkligen, när jag har sett liksom hur skolan funkar idag och vad som krävs för att man ska få lite extra stöd och så så kan jag hundra procent förstå det. Och grejen är ju också, jag hade, det är nog ingen som skulle ha satt en ADHD-diagnos på mig, men alltså så bisarrt antisocial jag var själv i lågstadiet. Jag tror inte det hade uppfattats som friskt idag.

Verkligen, men jag gick ju i en skola, det var 17 barn i klassen. Andra förutsättningar. Man behövde inte vara social. Så jag kan, alltså det där finns jättemånga olika intressanta aspekter av det här.

Ja verkligen, och typ så här, det finns ju en annan aspekt som är så här, alltså jag upplever kanske inte att ADHD är så stigmatiserat idag. Nej. Men det finns ju en annan stigmatiserad grupp och det är väl de som upplever att de är dåliga mammor och inte räcker till utan att ha ADHD.

Alltså vad händer med dem på något sätt? Vad händer med oss? Usla föräldrar. Usla vanlisar. Ja, men jag skulle vilja avsluta med att citera Aftonbladets Rasmus Landström i alla fall.

För han skriver så här, så här får det faktiskt inte gå till SVT. Och jag håller med. Hanna, jag var ju lite orolig när vi körde sommarhaten nu i somras. När du gick väldigt hårt till angrepp på västkusten och västkustbor.

Hur såg det ut i mejlkorgen efter det? Vet du vad? Jag fick bara medhåll. Okej. De har lite att lära. Det var bara sant. Ja, verkligen. She's telling it like it is.

Du har lyssnat på Kära dagbok, en podd från DN Kultur med mig, Sebastian Novacki och Hanna Fahl. Ljudklippen kommer från SVT. Vignetten är skriven av Patricio Samuelsson.

Och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter är Peter Wolodarski. Vi ses nästa vecka, Hanna. Ja, vi. Hej då!