Fuskbygget som blev en dödsfälla - Rana Plaza-kollapsen

Podplay. En skakning skölver igenom golvet. Moln av damm puffar ut från väggarna och ett ilande metalliskt ljud hörs från pelarna som håller taket uppe. Den unga kvinnans blick letar sig mot utgången.

Men innan hon hinner reagera öppnas taket ovanför henne och allt blir svart. Du lyssnar på Kod Katastrof med mig Hilda Hense om Rana Plaza-kollapsen. Dagen som förändrade textilindustrin i Bangladesh och livet för tusentals människor.

Det är tisdag den 23 april 2013. I industriområdet Savar, strax utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka, står textilfabriken Rana Plaza. Därinne står 25-åriga Rojina Begum och hennes kollegor och tittar på något märkligt.

En spricka som först bara ser ut som en lunga i väggen. Först tänker de att det är färgen som släppt. Men när Rojina tittar närmare ser hon att linjen fortsätter över väggen.

Det finns också fler sprickor längs rummets pelare. Vissa av dem har böjts av tyngden från våningarna ovanför. Någon går fram och drar fingret längs sprickan för att försöka bedöma hur långt in den går.

Den känns djup. Men innan de hinner diskutera vidare beordras sömmerskorna att återvända till jobbet. Kort därefter anländer byggnadsinspektörer till Rana Plaza.

Någon har larmat myndigheterna om sprickorna och nu rör sig inspektörerna metodiskt genom byggnaden. De mäter och dokumenterar sprickorna. Beskedet är tydligt. Byggnaden är inte säker.

Verksamheten på de nedre våningarna stänger direkt. Bankpersonalen packar ihop för dagen. Butikspersonalen låser dörrarna. Men i fabriken ovanför dem går det inte lika fort.

Symaskinerna fortsätter surra. Beställningarna är långt ifrån klara. Men till slut måste även textilarbetarna lämna byggnaden. Redan samma kväll kommer dock ett nytt besked från ledningen.

Arbetarna förväntas återvända till fabriken redan nästa dag. Dagen efter säkerhetsinspektionen springer Rojina in längs smala vägen mot fabriken. Hon har gått den här rutten dag ut och dag in i flera år.

Hon har jobbat som sömmerska sedan hon var 13. De senaste fem åren på Rana Plaza. Byggnaden reser sig över henne. Åtta våningar av betong och glas. Rojina stannar till och tittar upp.

Kan man verkligen ha reparerat skadorna redan? Men en vakt vinkar fram henne. Det är säkert. Gå in. Rojina tvekar. För en sekund står hon bara där. Sömmerskorna vänder övertrösken.

Rana Plaza är inte bara en byggnad. Det är en maskin. Bakom fasaden runt textilfabriken som producerar kläder åt några av världens största varumärken. Tusentals människor arbetar här varje dag.

De flesta är unga kvinnor, många inflyttade från landsbygden. Med löner som knappt räcker till hyra och mat. Byggnaden som Rojina och hennes kolleger arbetade i var dock aldrig byggd för det här.

Från början var Rana Plaza tänkt som ett affärskomplex. Några få våningar med butiker, kontor och lätta verksamheter. Men byggnadens ägare, Sohel Rana, valde att utöka verksamheten med textilproduktion.

En industri som är mycket mer lukrativ än ett enkelt affärskomplex. Byggnaden har också vuxit sedan den byggdes. Nya våningar lagts till, som tillfört både tyngd och strukturella bekymmer.

Men den ökande efterfrågan på billiga kläder gör det lätt för ägarna att ignorera de alltmer tydliga varningssignalerna. Rojina går nu mot sin plats vid symaskinen. Hon har fortfarande sista chans att vända om.

Och hon är inte den enda som tvivlar. Det är viskas bland sömmerskorna. Och förmän rör sig mellan de olika grupperingarna. Det börjar med uppmaningar om att vänligen gå in och jobba som vanligt.

Men många av arbetarna är tveksamma. De ifrågasätter hur man redan kan ha hunnit reparera skadorna från dagen innan. Tonen från förmännen förändras. Plötsligt handlar det inte längre bara om att jobba.

Nu hotar man med att dra in någon hel månadslön. En av förmännen lyckas i slut övertala arbetarna om att fabriken är säker. Folk sätter sig vid maskinerna och arbetsdagen börjar.

Rojinas syster Morsina jobbar också som sömmerska i Rana Plaza. Och systrarna pratar sen emellan. Rojina kan inte acceptera situationen och bestämmer sig för att försöka resonera med deras arbetsledare.

Hon förklarar allt mer upprört varför de borde få gå hem. Det är uppenbart att inget förbättrats från gårdagen. Sprickorna är lika djupa, om inte ännu värre. Men han vägrar lyssna på henne.

När lamporna i taket slocknar stannar hon upp. Det är strömavbrott igen. Inget ovanligt, säger. Klädesproduktionen i fabriken är för tung för elnätet. Generatorerna kommer igång och lamporna tänds igen.

Golvet vibrerar välbekant under Rojinas fötter och arbetet fortsätter. Men den här gången stannar inte vibrationerna vid ett svagt mullrande. De blir starkare. Golvet skälver till och något förändras.

Det här är inte generatorernas vanliga frekvens. Sömmerskorna stannar upp och lyfter blicken. Ett nytt ljud hörs. Inte högt, men fel. Som när något krackelerar. Pelarna som står runtom på våningen knakar.

Tunna linjer löper genom betongen och de blir allt större. Rojina ser på sin syster Morsina och säger till henne att de gjort ett misstag. De borde inte ha återvänt till Rana Plaza.

Golvet rör sig igen. Hårdare den här gången. Sen hörs ett öronbedövande brak. Lamporna i taket slocknar. Rummet blir becksvart. Ljudet från sprickorna som vidgas blir mer och mer intensivt.

Fabriksgolvet som burit de tunga maskinerna i flera år har till slut gett vika. Och tusentals människor slukas av fabrikens väggar och tak. Utanför byggnaden har det varit en vanlig dag i Savar.

Men den massiva kraschen som skär genom luften får allas blickar att vändas mot Rana Plaza. På bara några minuter har åttavåningshuset förvandlats till en hög av betong och metall. Stadens invånare vet att tusentals människor passerar genom Rana Plazas dörrar varje dag.

De som ser raset förstår att dessa personer nu sitter fast under byggnaden. Folk som vill hjälpa till försöker ta sig fram genom kaoset för att rädda dem man kan. Det ser inte bra ut.

Men om det finns något att göra måste de försöka. När polis och brandkår väl anländer till platsen inser de att situationen är mer invecklad än man trott. Det är inget litet ras.

Byggnaden har jämnats med marken och spillrorna är instabila. Marken Rana Plaza stod på är dessutom mjuk och sumpig. Om de kommer för nära med de flera ton tunga räddningsfordonen riskerar de att sjunka ner i marken och få rasmassorna flytta på sig.

Något som kan skada de överlevare som finns kvar under de tunga betongblocken. Tungt maskineri har dessutom inte funnits att som krävs för att flytta undan rasmassorna utan att skada de överlevare som finns bland dem. Snart inser man att det kommer krävas ett väldigt praktiskt tillvägagångssätt.

Att den mänskliga kroppen blir deras främsta verktyg. Räddningspersonal och civilpersoner samlas på samma stället. De minsta personerna kryper in genom de trånga öppningarna i rasmassorna för att hitta överlevande.

De inser fort att många av de som jobbar på Rana Plaza måste ha avlidit i raset och de flesta av överlevarna är svårt skadade. Tiden inte på deras sida. Inne bland spillrorna ligger 25-åriga Rojina.

Det är mörkt och hennes kropp värker men en våg av adrenalin håller henne vid medvetande. Hon kan höra människor röra sig kring henne. Röster från hennes kolleger som försöker förstå vad som hänt.

När Rojinas ögon anpassas till mörkret får hon en tydligare bild av var hon befinner sig. Tvingarna finns inte bara de skadade kolleger hon hört utan även ett tiotal personer som hon förstår är döda.

Görs är beroende av nästa person i kedjan och lägst in, där utrymmet blir som smalast, ligger de som inte kan ta sig ut, som andra nu försöker nå. Ibland lyckas de, ibland är det redan för sent när de till slut kommer fram. Timmar blir till dagar, men de slutar inte kämpa.

Läget inne i rasmassorna blir värre ju mer tid som går. Räddningsarbetarna som når fram till Rojina lyckas inte få loss henne, hur mycket de än försöker. Såret i hennes arm blöder oavbrutet.

De tre överlevande som Rojina delat utrymmet med har dött. Hennes enda mänskliga kontakt är nu räddningsarbetarna som kämpar för att få ut henne. Det har snart gått tre dagar sedan kollapsen.

På den andra dagen fick Rojina äntligen vatten att dricka, men hon kan inte äta något. Smärtan från hennes hand har fått henne att tappa aptiten. En läkare har lyckats ta sig tillräckligt nära för att nå henne, men inte nära nog för att kunna hjälpa henne ta sig loss.

De vet båda två att de inte kan vänta mycket längre. Rojina har förlorat all för mycket blod. Det är hennes hand som håller henne fången. Läkaren och Rojina når till slut samma slutsats.

Handen måste amputeras. Läkaren sträcker sig genom tunneln, men det är för trångt för att komma igenom. Han får tag i Rojinas fastklämda hand, men bara med fingertopparna.

Någon längre bak i räddningskedjan skickar fram en såg. Rojina lyser med ficklampa mot sin fastklämda hand. Hennes hud täcks av smuts och blod, men läget är för pressat för att tänka på riskerna.

De måste försöka. Med ostadig hand för läkaren sågen mot Rojinas handled och påbörjar ingreppet. Blodet rinner fortare när såret blir större. Läkaren kämpar, trycker sin kropp så långt han kan mot Rojina samtidigt som han drar sågen fram och tillbaka.

Men det går inte. Han är för svag och vinkeln är omöjlig. Han måste avbryta. Smärtan är fruktansvärd och desperationen växer för Rojina. Det får inte sluta så här.

Hon måste få träffa sin dotter igen. Hon måste hitta sin syster. Hon frågar om det finns något annat sätt. Till slut säger läkaren, jag kan ge dig sågen. Rojina har inte tid att tveka.

Snart kommer inte adrenalinet räcka för att hålla henne vaken. Hon sätter ficklampan mellan sina tänder och tar sågen i sin fria hand. Musklerna i den fastklämda armen krampar när sågbladet tar sig längre in.

Det är svårt och kroppen kämpar emot sig själv. Till slut släpper krampen i armen. Men att ta sig igenom benet med sågen kräver ännu mer styrka. Styrka Rojina inte borde ha efter tre dagar utan mat och stor blodförlust.

Mot alla odds fortsätter hon såga. Om hon slutar nu så kommer hon att dö. Rojina lyckas slutföra amputationen av sin egen hand. Hon förs först till ett fältsjukhus, sedan vidare till Daca Medical College Hospital och senare till rehabilitering.

Smärtan förändras med tiden från akut till konstant, från skärande till pulserande. Men hon överlever, till skillnad från många andra. När rasmassorna till slut börjar rensas bort blir skalan på katastrofen smärtsamt tydlig.

De officiella siffrorna landar på över 2500 skadade och 1134 döda. Bland de avlidna finns Rojinas syster Marzina. För många av överlevarna är konsekvenserna både fysiska och ekonomiska.

Arbetet i textilindustrin var själva grunden för försörjningen. När den försvinner försvinner också möjligheten att betala hyra, skolaavgifter och mat. Ersättningarna som följer är ojämlika, försenade och ibland obefintliga.

Listan om kompensation blir till långdragna processer och de stora varumärkena som en gång lät kläder sys i Rana Plaza fortsätter sin produktion någon annanstans. För de som överlevde blir livet efteråt en balansgång mellan minne och överlevnad. Rojina återvänder aldrig till symaskinen på samma sätt igen.

Med bara en hand kvar kan hon inte utföra arbetet i den takt som förväntas. Hon har fått omvärdera och omförhandla hela sitt liv efter katastrofen. Ändå fortsätter världen att beställa.

Kläderna som en gång passerade genom Rana Plaza finns fortfarande kvar i butiker långt därifrån. I andra länder, på andra gator, i andra liv. Det som hände där får sällan plats på etiketterna.

Du har lyssnat på Kod Katastrof om Rana Plaza-kollapsen med mig Hilda Hense. Research och manus av Amanda Sandvik. Faktagranskning av Linn Ek. Redaktör är Alex Hergens.

Producent är Oliver Bergman. Kod Katastrof produceras av Podplay. Podplay, en del av Power Media.