Avsnitt 10: Jonas Strandberg / Mitch Hedberg

Hejsan lyssnare och välkomna till ännu ett avsnitt av Komikernas komiker. En podcast där jag, Johannes Finla, snackar med olika komiker om deras favoritkomiker. Därav namnet Komikernas komiker.

Den här podden kommer än så länge ut cirka en gång i veckan. Det har varit en gång i veckan med ett par undantag. Bland annat förra veckan kom det inget avsnitt.

Så kan det bli ibland. Då är det extra bra att vara Patreon till den här podden. För då finns det ju en massa bonuspodd att lyssna på. Även om man har lyssnat på det innan så finns det en massa timmar extra förutom den vanliga feeden här.

Så bli det, bli patron på patron.com snedstreck komikernas komiker. Och jag kan också nämna att ju fler ni är som är det, desto troligare är det att det inte blir uppehåll för att då motiveras jag ju att prioritera detta över annat som kanske skulle vara inkomstbringande.

Långt till att det är en huvudsaklig källa för inkomst, men många böcker små. Om ni stöttar så är det mindre troligt att det missas en vecka här och där. Det om det är.

När ni är tillräckligt många också, patrons ska jag säga, ganska snart så ska jag öppna upp en eftersnacksgrupp för just patrons. Där vi kommer hamna lite länkar och klipp och sånt här på de här komikerna vi snackar om. Så jag har någon gräns i huvudet när ni är tillräckligt många.

Bidra till det på patron.com snedstreck komikernas komiker. Men jag ska inte fastna i den här reklamen för patron just nu utan vi ska ju snacka med dagens gäst. Och dagens gäst ska vi först lära känna genom att jag ställer några snabba faktafrågor.

Vi börjar med namn. Jonas Strandberg. Tjena Jonas Strandberg, hur är läget? Det är bra, det är bra. Jag sitter här med en kopp kaffe, en kopp nymickrat kaffe. Oj, oj, oj.

Så att det är sämre kan man ha det. Ja, det är varmt helt enkelt. Men du vet så här ojämnt varmt. Det är varmt på ytan och sen så blir det kallare, kallare, kallare.

Just det. Först bränner det tungan och gommen och sen när man har tappat den känseln så känns det som att det är kallt sen. Ja, men det är den här goa gorbis-känslan som allt mickrat tar.

Men hur är det med dig? Jo fan, det är bra, det är bra. Råkade avbryta här med trevligheter mitt i faktakollen. Vi fortsätter. Född, var och när? 1988 i Göteborg är jag född.

Och uppvuxen i Horred. Horred. För de som inte är fullt pålästa, det är inte en tillräckligt stor ort för att vara med som slutmål i passparet, va? Nej, men det har en Wikipedia-sida och inte sådär jättemycket information.

Men om man söker på platsen Horred på Facebook, då finns det ingenting att greppa tag i. Det finns ingenting att slå på riktigt. Det är lättare med Borås. Det är också ganska nära, alla vet var det är.

Det är lättare att ge Borås en omgång, så att säga. Men du känner varje gång du drar ett skämt där du dissar Borås så känner du i själ och hjärta, där fick ni Horred. Ja, men egentligen faktiskt.

Det känns ändå lite... Jag har blivit lite ärligare mot mig själv senare år. Det är okej, jag avskyr den här orten faktiskt. Det är som en liten bebis som man inte kan släppa.

Låt hatet föra dig fram, och så vidare. Ja, men det har blivit så. När blev du komiker? 2013, första oktober, gjorde jag mitt första gigg. Eller jag gjorde mina två första gigg samma kväll.

Jag tror bara att jag bestämde mig för att jag ska köra minst ett visst antal gigg som var ganska högt innan jag ger upp eller bestämmer mig för om man ska göra någonting mer av det här eller inte. Hur kom det sig att det blev två gigg samma kväll på debuten? Egentligen var det att jag hade bokat in ett på dansrestaurang i Göteborg som hette Calor, som jag tror inte heter något annat nu, som allt annat i Göteborg.

De hade typ open mics, så jag anmälde mig dit. Sen berättade jag det för en annan kille som heter Kristoffer Lindgren, som hade kört lite grann. Då sa han så här, vad kul, för jag har en open mic på samma kväll.

Du kan ju köra där då, och sen så kan du gå till Calor efteråt. Jag tror det var bra, för det gick helt okej på Kristoffers klubb och så gick det aståligt på Calor. Det var klassiska att det är en open mic, men gästerna vet inte om det som är där.

De sitter där med liksom och trycker i sig en burgare och så kommer någon och börjar snacka. Ja, men de blir störda liksom, och jag fattar verkligen. Det var ett så konstigt rum också, för det var som ett L-format.

Man stod liksom i ena änden och hade liksom en lång, smal korridor framför sig där folk satt lite utspritt och sen så satt de runt L-format, så man såg inte en stor del av rummet. Klassisk open mic-layout. Men jag tyckte det var kul.

Nej, men jag tyckte det var verkligen inte roligt då. Där har jag lilla nostalgiska stråket, för att jag tycker det är lite kul att ha gjort den där. För då fanns det inte så där mycket klubbar i Göteborg, utan det var mer open mic.

Alltså där alla artister, alla liksom trubadurer och poeter som fick uppträda. Så vi trängdes liksom på samma ytor lite. Jaha, så det var inte en ståupp-open mic rent, utan det var blandade grejer.

Jo, de här två första kvällarna var lyckligtvis det. Men sen det som vi gjorde för att hålla igång efter det, för att det fanns så begränsat sent, då gick vi rätt mycket på de här. Ja, man uppträdde efter någon jätteduktig trubadur som sjöng en ledsen låt och sen ska man köra stand-up i några minuter.

Men det var kul. Vi var jävligt avundsjuka på... I Malmö fanns det ju väldigt mycket klubbar då, där snack gick snacket om i alla fall. Jag vet inte hur det såg ut då, men det kändes som att det var mycket sentid där bara.

Hur var det då, minns du det? 2013. Ja, typ 13-14 där. På den tiden fanns det ju inte så många olika, men det fanns väl ungefär så många som utbudet komiker gjorde själv för.

Så det gick att få spottar, för det fanns inte jättemånga som höll på. Det kanske bara var att vi hade det så jävla torftigt. I Malmö har de det så bra. Ja, men Göteborg har ju haft lite perioder där det var verkligen snack om, fy fan vad dålig scen det är i Göteborg.

Och sen har det ryckt upp sig bitvis. Malmö har också periodat lite, just nu är det väldigt många klubbar. Så det är toppen. Hur länge hade du funderat på att börja stå upp när du gjorde det?

Jag gick i folkhögskola ett halvår efter gymnasiet. Då hade vi någon typ av bal eller sådär, och då fick jag vara toastmaster eller hålla litegrann i det. Då köpte jag en bok som heter The Comedy Bible av Judy Carter.

Jag läste den för att få lite hur kan man hålla lite lite roligt tal och så började jag ta lite notes och tyckte att det såg kul ut. Det gick ju inte sådär jättebra, eller det gick väldigt dåligt. Det var ingen som skrattade åt de där grejerna.

Men det var ändå kul att ha testat det typ. Så tror jag att jag ville bli... Det var nog att jag ville bli bättre på det bara. Och då tänkte jag att... Sen hade jag också märkt att när jag skrev saker så vågade jag inte renodla stilen riktigt.

Utan det var lite såhär, ja men okej, det kan vara lite pretentiöst och lite roligt, men inte så roligt att man skrattar. Så jag vågade liksom inte gå såhär, det här ska vara en kul text typ, eller en kul krönika eller någonting. Utan jag bara fegade ur hela tiden och tänkte att man måste våga renodla någonting.

Och då var det en bra metod, tänkte jag. Vad är du för sorts komiker? Jag började som en väldigt tydlig one-l

Det är ju det som är när man gillar skämt och skrivande och sådär, då blir ju one-liners extra intressanta för att den tanken är ju att du hade kunnat göra det som ett resonemang, du hade kunnat göra act-outs, du hade kunnat göra olika, det hade kunnat vara ett litet kåseri Om det hade gjorts av Tage Danielsson på 70-talet så hade det varit en monolog. Men när man vill få det verkligen såhär, här ska jag få ett skratt på ett ställe, då är det ju verkligen tajta formuleringen och exakt vad som ska ligga var och sådär. Men jag tycker du gör det sjukt bra, för du har ju väldigt mycket korta skämt.

Men du bygger ju upp, alltså det här är min analys bara, men jag upplever att du bygger upp den genom tematiskt, att de här skämten hänger ihop och att man kan bygga dem såhär. Och det kände jag, det blev väl jag lite inspirerad av efter ett tag att kanske inte koka ner varje skämt till bara precis så mycket som behövs för att det ska funka. För då, det är ju en stil, men det kan också bli väldigt kliniskt opersonligt.

Ja, och lite förutsägbart efter ett tag också. Ja, man lär sig rytmen typ, så då började jag istället såhär, jag vet att, det här låter så jävla nörigt, men jag vet att Messiah Hallberg har också lite det, att han säger liksom sitt skämt och punchlinen är här och sen så börjar han på nästa skämt lite grann. Han säger kanske och, men, så, han börjar liksom på nästa mening litegrann och glider in lite, men skyndar inte in i den.

Och då blir det som att publiken får hänga med lite. Ja, vänta lite, att det där var väl inget skämt? Jaha, ni skrattade, vad kul. Jag kommer lite från samma håll, fast kanske ändrade lite tidigare.

För att när jag började, jag började 2009 och då var det väldigt så här Mitch Hedberg, Dimitri Martin, Zach Galifianakis, Sarah Silverman, som var mina go-tos då. Och då var liksom min tanke att jag gillade den här stilen väldigt mycket med one-liner-grejen och var lite knasig och byta ämne plötsligt och så där. Men sen märkte jag att det inte riktigt vibade med mig själv liksom.

Det var ganska tidigt att jag bara märkte, men om jag har flera one-liners som handlar om restauranger så varför inte lägga dem efter varandra liksom. Och så gjorde jag lite sådana här, bara för att utmana mig själv där i början särskilt, så bara hittade man på olika saker. Nu ska jag ha tema Afrika på det här gigget.

Och så bara liksom märkte jag att det funkade lite bättre. För att det är nästan att när man tänker när man har en massa one-liners, att det blir, om man ska bibehålla den grejen, att min absurda hjärna vill inte fastna vid ett ämne utan nu vill jag prata om ostivlar. Det vill jag bara göra i 45 sekunder.

Nu är nästa ämne igelkottar. Då blir det ju så här konstigt sen, om du har ett längre gig, men varför satt, om du har ett skämt om igelkottar och sen har du ett skämt om dovhjort, varför är inte de efter varann? Varför håller du spritt ut dem liksom?

Ja, det är så märkligt. Men jag tycker det är väldigt kul, för jag har inte kört sådär jättemycket stand-up det här året faktiskt. Och det är liksom inte någon aktiv grej utan det har bara blivit litegrann så.

Och då har jag märkt att när man ser andra köra och sådär, man tänker lite annorlunda på hur folk uppträder och på vad man får för sig inspiration och sådär. Jag läste, har du läst den där manuset till Drömmen om härreön, där Killinggänget pjäsen? Den kom ut ganska nyligen tror jag.

Nej, det har jag inte. Jag varken såg den eller har läst manuset. Den gick ju asdåligt när den gick upp på Dramaten. Den fick jättedålig kritik och gick bara kanske ett eller jättefå gånger i alla fall.

Jag såg Killinggänget-dokumentären på SVT där de tog upp det. Ja, men där läste de ju lite ur den också. Och det var så kul, när jag läste manuset där, då var det som att det verkligen tonmässigt connectade asmycket med vad jag tycker är kul.

Jag trodde inte den skulle vara så rolig, men det var någonting med hur den här, det är lite svårt att sätta ord på, men den här torftigheten och misären i tillvaron. Att den kan vara fruktansvärt rolig. Om man tar en bild på ett trevligt mål mat, jättefint stagead bild och så lägger man, så syns det en liten mobilsladd som bara sticker fram.

Det tycker jag är, och det är jättesvårt att sätta ord på den känslan och det är svårt att verbalisera det, men det är den vibben som jag tycker är jättejätterolig. Det här ljusgrå stämningen kring allting. Jag håller med att jag tycker den tycker är väldigt roligt med, det är ju mycket roligare med till exempel, bara på Instagram, folk som visar deppiga saker.

Alltså dejliga saker. Att de tar dåliga på tomatbilder är det roligaste jag vet. Jag och serietecknaren Johan Wanlo, vi brukar skicka bilder till varandra från matgrupper på Facebook när folk har gjort korvstroganoff och börjat äta och sen tagit bilden.

Det är så jävla roligt. Jag tänker att det är lite svårt, det är en ton jag uppskattar väldigt mycket på scen också, men den är lite svår att jobba fram känns det som. Jag har testat lite, men det är jättesvårt, för det är ju inte, folk lever ju inte i regel sina liv så och då, om man lägger an den tonen i en stand-up-akt så blir det som att, man blir lite bunden till den upplever jag, för att om man inte på riktigt är en sån, jag vet att Lisa Eriksson komiken, hon är ju jättebra på att göra det.

Hon är typ, kanske den enda som har lyckats verkligen sätta det i stand-up. Att hon verkligen översätter det på ett jättebra sätt. Det finns en, vad heter hon som är i, vad hette den här Zach Galifianakis är en clown-serie?

Ja, just det, ja just det. Så är det, vad heter hon, Martha någonting, eller heter Skål, jag minns inte om Skålscen eller karaktären heter det. Men hon som spelar henne har en story-karriär och en stil som Martha Kelly heter hon.

Så den kan jag tipsa om. Om man gillar, om man sett Lisa Eriksson gillar det, eller gillar den här stilen, så skulle jag säga att Martha Kelly är en jävla rolig person som är bra på att skriva deppigheter i livet liksom, på ett jävligt bra sätt. Ja, men det är ju kul alltså.

Det är så jävla relaterbart på något sätt. Jag är en sån, det blir lätt att, nu när vi komiker sitter och babblar, att man citerar olika skämt och sådär. Jag har en favorit som, han är normalt liksom, han har gjort en grej av att han varit deprimerad och så, men normalt är det inte hans, att alla hans skämt är så här.

Men Gary Gullman har en jätterolig tycker jag om, jag tror den börjar med hur det är när man har tvättdag, hur jobbigt det är med tvättdag. Och så är det så här, ni vet hur det är när man tvättar, man lägger i sin tvätt, han sätter igång tvättmaskinen och sen väntar man på att en granne ringer på och berättar att man har glömt sin tvätt och inte hämtat sin tvätt. Och sen bär man upp sin tvätt och sen så lägger man den på sängen och så sover man runt den i några dagar.

Jätteroligt. Bra beskrivning av vad smådeprimerad och inte pallar göra saker. Det är så jävla kul, jag vet att, jag måste kolla upp det, för jag tänker att det är den komedin jag gillar, det är den stilen jag gillar.

Förlåt, nu känner jag mig som en sån douche för jag vet att Lovisa Henriksson komikern gör ju också väldigt mycket så och Niklas Löfgren också, så shoutout till dem. Det finns massa roliga som är bra på depproligstilen. Men vi ska komma vidare här.

Komiker är ju en sån yrkestitel som många har problem med på olika sätt. Så för att du ska få någon sorts cred bland de människorna som tv

Jag försöker inte döma så mycket hur folk väljer att leva sina liv, men jag tycker det verkar vara en otroligt utmattande tillvaro, bara från mitt perspektiv, att hålla på sådär. Att träffa en massa danskar och holländare. Men gud vad jobbigt!

Det verkar så jävla jobbigt. Orkar inte. När vi är inne på de här små, mörka distributagelserna, jag vet inte om denna faller helt inne, men på detta ämne har Marcus Johansson ett väl bra skämt som jag tror han kanske gjorde någon gång när det var något tema och han skulle skriva skämt som Woody Allen.

Men då hade han ett skämt om att han gillar gruppsex. För det är så lätt att smälta in i mängden. Eller alltså lätt att vara och stå i bakgrunden. Men väldigt roligt liksom.

Det börjar som att man är kaxig och liksom lever vilt, men sen bara står man i ett hörn. Alltså Marcus har ju, han har ju lite den tonen, men han är, jag tror att han har ju, i alla fall den Marcus jag känner, är ju lite för, han har lite för mycket levnadsglädje ändå. Jag märker att han är en ganska glad person i kärnan.

Ja det är han nog ja. Sedan är han omgiven av en massa krämpor och jobbigheter. Men det är nog sant det. Han är glad och positiv, men lagom cynisk och deppig. Ja, men exakt.

Men vi ska komma in på att prata om den här poddens huvudperson. För det här avsnittet handlar inte om dig Jonas Strandberg, det handlar om din favoritkomiker Mitch Hedberg. Och jag tänkte att jag ska läsa en snabb faktaruta om honom innan vi inte behöver ta de detaljerna sen.

Den kommer här. Mitch Hedberg föddes den 24 februari 1968 i Saint Paul, Minnesota, där han också växte upp. Han började stå uppa 1989 och fick sitt break sen 90-tal med framträdanden hos David Letterman på Montreal Comedy Festival och i en halvtimmes lång special på Comedy Central.

Hans ståupp präglades av one-liners, dumsmarta tankegångar och en säregen personlighet som väl bäst beskrivs med ordet stoner. Det var ingen hemlighet att han söp och knarkade en hel del, även om inte alla visste graden av missbruket. Men det framkom ganska tydligt när han 2005 dog av en överdos av blandade droger, inklusive kokain och heroin, vid 37 års ålder.

Ja, det var Mitch Hedberg. Jag hade kunnat nämna att hans ståupp lever vidare och han blir bla bla bla. Men han blir väldigt snabbt en kulturfavorit, kan man väl säga, och har bibehållit det som man gör av att dö ung.

Men han blir det redan innan sin död, kan man säga. Och sen dog han lite på höjden. Men det finns ju några klassiska bilder man kanske känner igen av Mitch Hedberg.

Det är något jag kan störa mig på. Efter att en komiker har gått bort så ska man göra en in memoriam-grej. Man har en snygg bild och det är lite finstämt. När det inte alls var vad den personen stod för i livet, det är så falskt.

Han var ju, kanske privat var han säkert på ett sätt, men den Mitch som alltid syntes igenom i alla roller och som komiker, det var ju liksom en lekfull, rolig person som vände och vred på tankar och var väldigt absurdistisk. Så måste någon leta upp en bild där han ser introvert och djupsinnig ut. Ja, men snygg motljus.

Men du vet den här bilden där luggen hänger ner lite och glasögonen och han själv har slagit ner blicken och håller mikrofonen. Det är lite Kurt Cobain-inspirerat. Jag tycker inte alls om det.

Jag har hört i några gånger att folk jämför honom, att han är comedyns Kurt Cobain, när de i själva verket inte hade alls mycket gemensamt själsligt. Cobain kanske också var lite sådär... Ja, men han var väl för mörk.

Jag kan fatta jämförelsen på det sättet att de båda slog igenom lite för MTV-generationen, även om Kurt Cobain var en bunt år tidigare, och dog unga. Båda var ganska klassiskt snygga och tilltalade en ganska stor publik på något sätt. Jag vet inte, jag upptäckte Mitch Hedberg kanske två år innan jag började köra stand-up själv.

Om det var kanske via Vetsamitys show först, eventuellt. Jag kan inte tidslinjen riktigt där, men jag tror att jag såg honom där och tyckte att han var kul. Jag kollade jättemycket på Vetsamitys show överlag också.

Och sen fick jag reda på att han körde stand-up och kollade upp och blev verkligen sjukt inspirerad och tyckte att det här var asroligt. Men upptäckte du honom efter hans död? Ja, det gjorde jag.

Lite efter. Det var väl först via kanske först i Demetri Martin, tror jag. För han var ju en nyare komiker som kom upp med lite snarlik stil, mer musikaliskt inspirerad.

Så sen började jag backtracka från Demetri Martin, kollade vad tycker han om, och då hittade jag Mitch den vägen, tror jag. Men det här med nedsänkta blicken, han hade ju den här grejen att han var någon nervös energi i honom som han liksom dolde. Alltså att han kändes lite blyg eller något.

Och att han liksom tittade mycket ner och var lite... inte ögonkontakt på ett rimligt sätt, på ett normalt vis, så att säga. Och mycket solglasögon. Han skämtade väl själv om att folk alltid trodde att han var hög och att han var pårökt.

Ja, alltså jag fick den här vinylboxen av min tjej som är hans trea album där. Och där är ju en jättesnygg bild, men den är ju väldigt seriös. Men det skulle vara så här, samla hans livsverk.

De tre albumen, Strategic Grill Locations, Mitch Alltogether och Do You Believe in Gosh. Precis, där den sista var postum. Exakt, undrar om man kommer bli så här som Johnny Cash, att han bara matar ut postuma album.

Att det bara dyker upp nya spår hela tiden. Ja, det känns som att det borde kommit någon sedan dess i så fall. Det är väl hans fru, jag tror de var gifta, Lynn Charlcroft.

Som också är komiker, som jag har förstått det. Men min tanke är att detta är lite taskigt mot henne. Min känsla är att hon kan inte vara så bra. För då hade väl liksom hon i sviterna av hans död fått en karriär.

Men han skämtade ju då om att han inte är så pårökt som folk tror. Och det var han kanske inte, utan han tog andra droger och söp väldigt mycket, tror jag. Han har väl berättat någon story om när han stod uppe i Letterman.

Alltså i Late Show, Letterman helt enkelt. Att han då, för att han var nervös och vill hantera det, att han svepte ett helrör precis innan gigget. Och så var det någon tanke att då slår det på när jag är klar efter.

För att han tyckte att det var jobbigast efter gigget. Så han hade ju, även om folk tänkte att det är ballt stoner så är det lite mindre ballt stoner när det är alkohol och sedan heroin som framkom sen. Ja, de lägger coolt drag.

Jag tänker lite för att det är så många som blandar grejer hela tiden. Det är roligare att vara så här... Det är roligare att vara så här hundra procent på... Jag är en storfantast av stark öl, tycker jag är supergott.

Men jag har inget annat överhuvudtaget. Jag har aldrig gillat... Jag blandade den skiten med mellanöl. Nej, men du vet, jag håller mig till min grej. Jag tror att...

Sen så är ju inte det någon sorts garant för att saker och ting ska... Man ska må bra och sådär. Men jag tror att så fort man börjar blanda någonting, det är då det börjar...

Ja, men jag tror att det är väl också liksom att han har missbrukat personligheten då. Eller att han har de problemen. För det snackades ju om att efter att han blev stor så var det ju ibland college-kids och sånt där också.

Det var nog mycket via den här Comedy Central Presents som gick väl den regelbundet också på Comedy Central i USA. Och var med i That 70s Show och syntes lite där och så. Så att han hade väl college-crowden och stod upp med mycket på sådana.

Och det finns historik om att folk kastade upp piller och sånt på scen och han bara tog dem. Det är inte helt härligt beteende. Men ja, nu blev det ju att vi fokuserade på hans död här i början.

Men det framkom ju efter det att jag har hört någon intervju med hon Lynn i någon podd. Och framkommit kanske via andra också att han hade ju mycket större heroinmissbruk än

Det där skämtet funkar inte. Det var faktiskt en jävligt intressant grej och någon de fortfarande går att få tag på i de här upplagorna. Men det var ju att han spelade in den här Comic Central Presents som verkar vara att Comic Central gjorde det med rätt många.

Jag tror de först kanske, för jag kommer ihåg att jag laddade ner de här när nedladdning och sånt var ganska nytt. Då tror jag att första säsongen var kanske sex eller åtta stycken. Sen andra säsongen var det, oj detta funkar ju.

Då är det liksom 16 och nästa säsong 24. Så de fick rätt snabbt slut på bra komiker som inte redan hade bränt allt sitt material. Men Mitch Hedberg är intressant för jag kommer ihåg att jag såg den, den var en av de när det var några stora liksom.

Eller det kändes som att den säsongen var de som var och fick släppa en sån blev alla liksom kända på det. Och den är jävligt, liksom när den släpptes, jävligt tight, den funkar jättebra. Han är, det går hem som fan.

Riktigt, liksom han är sin softa person. Han är liksom, han drar knasiga skämt. Publiken älskar det. Det är jättebra, 23 minuter. Sen så visade det sig, jag tror att han själv släppte kanske den ett år senare eller något sånt där.

För då kom det en oklippta versionen som är då kanske 40 minuter lång eller något. Och där han bitvis bombar och liksom börjar snacka om att nu bombar jag. Och nu, okej, då får jag väl dra något annat.

Ett tag vänder han sig med ryggen mot publiken och bara så här, nu testar jag hur skämtet funkar när jag står så här. Och sen så liksom jobbar han upp att de gillar honom. Men han snackar också, han drar något skämt om att det där kommer de fixa i klippningen och så där.

Sen har de verkligen gjort det och det är dels, är det väl en studie i hur, för klippa och sånt. Hur man kan rädda ett uppkav och få det att verka som att den går jättebra. Men det är också en studie i att liksom, jag tycker ju det är roligare att se den långa.

Ja, jag håller verkligen med dig. Och jag tror att det, men jag tror också att det var bra att någon räddade honom där liksom och fick den att bli så tight. För att det introducerade nog hans flavor of comedy för ganska många människor.

Men samtidigt om man är lite mer av en comedy-nörd som vi kanske är, då när man hittar den här längre versionen, det är ju den, den här oförutsägbara stämningen man vill åt med Mitch ganska mycket. Lika mycket som den surrealistiska humorn. Ja, precis.

Och det är väl något tillfälle, det är väl då kanske att han, för när saker börjar funka så är det att han säger My old shit works better than my new shit. Och då är det väl att han liksom hatar sig själv lite för att han då har gått tillbaka och kör sina säkra kort. Men det är klart att du ska köra dina säkra kort i din stora sådär break-grej.

Men sen klippte de med, och bara lyckas dölja totalt att det gick lite trögt. Det är ju snyggt som fan. Men jag tycker att man märker det även på alla tre album.

Jag har inte alla tre färskt i minne just nu, men jag minns att de är lite ojämna allihopa. Och det är ju det som är lite, vad fan. Jag gillar att han lät dem vara det.

Ja, precis. Och jag gillar också att han har ju en stil som är ju bättre kanske, nästan de flesta komiker kanske, funkar enklare i kortare format. Och liksom hans stil när han ska köra, när albumen är liksom en timme, så är det ju, det är ju liksom att det blir lite ojämnt och svajigt.

Men han är ju likable som fan bara, när han gör det liksom. Så man gillar honom väldigt mycket. Jag har en annan favorit jag hade från tidigt Youtube-fynd med Mitch Hedberg, är ju när han gästar, har du sett när han gästar någon som heter Barry Farber, som har ett program som heter Diamonds in the Rough?

Ja, det ringer en klocka, gör det. Det är, jag har inte full koll på vad programmet är, för jag har inte sett det i andra sammanhang, men det känns väldigt mycket som att den här Barry Farber har med olika entreprenörer och folk, eller bara allmänt, han vill bara ha med kändisar, men så ska de berätta om liksom hur man lyckas och hur man når framgång och sådana saker liksom. Och då har han Mitch Hedberg där och han är så himla liksom motsatsen av vad det programmet, vad det känns som att det programmet normalt ska vara liksom.

Han sitter i kostym, han har andra liksom. Ja, man ser Alexander Pärleros stämning att nu... Ja, lite sån, lite sån känsla. Och så är det liksom, jag minns bland annat att han får frågan så här What advice do you have for comedians?

Oh, my advice is don't listen to advice. Och liksom bara skrattar något sig själv. Och sen berättar han då om att alla tips han får om comedy, eller nästan alla tips han får är från sämre komiker som bara har tips om hur man kommer undan med att vara en sämre komiker.

Klä upp dig, var fint klädd. Ha ett stort, blänkande smycke. Men jag vill ändå minnas, det kanske är att jag tillskriver Mitch det här bara, men jag minns ändå något tips som jag tror att han gav och det är att det är bra för en kämpande komiker att ha ett dagjobb som man vantrivs lite med.

Det känns som någonting han har sagt. Eller jag tror det, för att det han menade då, eller den som sa det här, var väl liksom att man drivs liksom åt att lyckas för att det är så jävla jobbigt när det är att gå till det där andra jobbet, liksom. Att man sätter pressen på sig själv.

Det kan mycket väl vara han, men jag tror det kan vara andra också, för mig jag har hört... Det är ju inte ett jättespecifikt råd heller, liksom. Nej, men de här albumen bara, om folk vill grotta ner sig i hetterom då, som vi har nämnt, men Strategic Grill Locations, Mitch All Together och Do You Believe in Gosh?

Jag har för mig att det är något med att titlarna är också så här knasigt att de är döpta efter skämt, men de är inte döpta efter skämt som finns med på det albumet. Jag har för mig att Mitch All Together, det skämtet är liksom med på ett av de andra albumen. Det handlar något om majs, att det är konstigt att majs heter corn on the cob.

Alltså majskolv på engelska heter corn on the cob. Ja, då borde all annan majs heta, eller så här, det är så den heter. Eller det är så den ser ut, varför heter det det?

Vanlig majs borde heta corn off the cob. Det som jag skulle heta, bara, bara. Jag tycker det är bra titlar, särskilt min favorit av bara titeln är Strategic Grill Locations.

Jag tycker det är en jätterolig titel. Det är inte ett skämt, utan det är mer att det är en rolig fras bara. Minns du, jag kan inte minnas att jag har hört själva skämtet utifrån det.

Jag minns någonting lite vagt om att det var, jag tror han såg på någon förpackning av någonting. Eller det var någonting han läste på någon instruktion eller någonting. Han har ju något skämt om, okej.

Det här är lämpliga platser att grilla på. Jag tror det är något sånt där, att det var ändå en riktig fras i något sammanhang som man tyckte bara lät kul. För han har ju något skämt om Fritos, som är då liksom med så här grillmärken på.

Och så har han något skämt om, ja, som han alltid, när man grillar det hemma. Pappa satte igång grillen och man tog fram sina Fritos. Jag vet inte om det är det.

Men Do You Believe in Gosh? Vet jag är att det kanske inte finns inspelat, men det är ju väldigt tydligt som skämt liksom i sig. Men att det var att hon då, Lynn, när de satte ihop det här albumet hittade den frasen i hans anteckningar liksom.

Men också en väldigt bra titel. Men det är intressant, eller så här, när man tänker efter. Det här att han blev så stor bland liksom stoners och college kids och sånt där.

Det är ju inte bara liksom stilen och vibben, det

Kanske inte kommer ihåg ni alla avsnitt. Men vi är uppe på en timme nu så vi kan ta det vidare i det Patreon-exklusiva materialet. Kul. Patreon.com snedstreck komikernas komiker.

Länk finns i avsnittsbeskrivningen. Jag tycker du som lyssnar verkligen ska bli patron. För då stöttar du en ballpodd och du får tillgång till en massa extra podd.

Nästan alla avsnitt hittills har varit över en halvtimme extra material. Så det är jättemycket mer podd som du får tillgång till. Och i framtiden kommer du också få tillgång till eftersnacksgruppen på Facebook.

På Patreon.com snedstreck komikernas komiker. Men innan vi rundar av här i vanliga så vi har ju snackat om en av dina favoritkomiker, Mitch Hedberg. Om du får säga en komiker som du absolut inte gillar.

Vem säger du då? Oh, gud vad roligt. Det är lite shitsterer-fråga. Lite sån, nu jävlar ska du. Men än så länge så är folk smarta och diplomatiska och tar inte svenskan.

Ja precis, det är ju sällan någon tar den den ska gigga med nästa vecka. Nej, just det. Tankarna vandrade snabbt igenom kartoteket. Och så bara, vem kan jag ha råd att ha en konflikt med?

Så bara kände jag, jag orkar inte. Nej men, jag tycker inte om, det är en jättebra fråga. Jo men jag kan nog, jag tycker inte om Dave Chappelle tycker jag inte om.

Och det har inget att göra med den här debatten som han har dragit in sig själv i. Är det bara för han är svart? Ja, det är mest det faktiskt. Det känns inte bra alls.

Jag kan inte identifiera mig med. Nej men jag såg honom på, han gjorde en sån, det var typ han och, vad heter han? Talkshow-världen. Bill Maher? Nej? Ja, Bill Maher ja.

Då var det typ båda körde stand-up på Globen här i Stockholm. Och jag tyckte inte någon av dem var bra. Jag tyckte det var skittråkigt verkligen. Det var så här riktigt, men nu har ju inte jag sett honom i något mindre sammanhang.

Utan bara på så här inspelade specialer och det här stora livesammanhanget. Jag tyckte det var helt utmattande verkligen. Och jag har kollat lite grann på de nyare grejerna.

Han verkar så märkligt gubbig att han har liksom haft förfallit ner i. Och nästan lika mycket som Ricky Gervais då. Där har ju Ola Söderholm formulerat det där mycket, mycket bättre än vad jag kan göra på stående fot.

Men Ricky Gervais är ju också en sån där som lite har, han har liksom skapat fiender fast han inte behöver ha några riktigt. Nej, precis. Det är liksom, de lyckas få någon självgodhet som liksom välkomnar automatiskt nästan.

Om man inte kämpar väl mot det av att vara så framgångsrik så länge och bara ha en massa folk som älskar en hela tiden. Och sen då för att ändå känna att så här, jag har något att, något vast i mig fortfarande. Ja, men då bara hittar de på, eller då är de jättearga på någon på Twitter eller liksom.

Ja, men precis den där vreden som kommer helt plötsligt bara för att det är den enda motorn nästan som de kan ha. Och så ger de sig på någonting de inte riktigt förstår och så blir de arga lite för att folk reagerar på det. Det är jättekomplicerat.

Men Chappelle kan jag tänka mig, dels gör arena comedy aldrig särskilt kul tycker jag. Men vissa kan göra det bättre än andra. Och jag har sett Chappelle och haft roligt och så.

Men jag kan också förstå det när, för att nu är han liksom den stora Dave Chappelle. Att det blir liksom, det är lite konstigt om man inte har sett honom när han var på väg upp. Och bara ser han nu när han är en superframhgångsrik miljardär nästan, eller multimiljonär i alla fall.

Och åker runt och söker vara ung och cool ändå liksom. Ja, det är så många dumma fans också som förgiftar hans stand-up tycker jag. Jag tycker verkligen att det är så svårt att separera en fankultur från en konstnär ibland.

Hur fan kan man lyssna på den här personen och tycka att han är rolig när de här, man känner ett själväcke när man ser vilka andra som går. Och bara, det blir en sån där, jag vet inte, det är säkert inte bara därför de går, men jag inbillar mig att det är en del av orsaken att både Gervais och Chappelle att de tycker lite att de håller med lite om åsikterna. Och det blir som att, det blir så orent på något sätt att gå på en sån stand-up-show där det är en sån stor andel som är där för att de vill få sina åsikter bekräftade och inte för att de vill ha en rolig kväll.

Jag tycker det är gött också, jag märker ju när podden när folk får välja sina antifavoriter att det är folk som andra har som favoriter. Så att alla är inte så likriktade i åsikter. Jag vet till exempel någon, det har jag inte varit med i podden än, men jag vet någon som kanske hade sagt Mitch Hedberg på icke-favorit.

Men det kan vi snacka om, undrar vem fan det är i det Patreon-exklusiva. Innan vi går över till det, har du något du vill plugga eller nämna att man ska ha koll på dig på olika håll? Om man gillar skräck kan man kolla in Stephen King-podden där du har gästat också.

Där snackar vi om en Stephen King-story varje vecka och har hållit på i över hundra avsnitt nu. Så det finns mycket och om man är nyfiken på Stephen King så kan man lyssna lite på början av varje avsnitt för vi är spoilerfria första kvarten typ. Stephen King-podden i din lokala poddspelare helt enkelt.

Ja, men då tackar jag som fan för att du ville vara med i Komikernas komiker, Jonas Strandberg. Och så snackar vi vidare på patreon.com slash komikernas komiker.

Lätt. Tack som fan ni som stöttar på Patreon och ni som bara lyssnar. Ni är också helt okej. Vi hörs nästa gång vi hörs. Ha det fint tills dess. Hej då!